En ung bondes vardag

En riktigt vårdag igår! Igen! Så fint. Heldag med start med
herefordbärgning och halmning av hallar. Sen rullade det på. Hittade en kalv som
dagen innan var pigg och glad och inte var det nu. Tvärtom helslö. apatisk och
iskall. In i solen i ligghallen, en selenspruta och fyra liter ljummen mjölk i
sond. Kände att det redan var kört, men man måste ju försöka. Så länge det finns liv finns det hopp, som det bekant heter. Det som kunde göras var gjort, och det var inte helt
förvånande att kalven låg död ett par timmar senare… En till i ligan…

Något killades i örat…! Min varannandag-kalv. Pigg som rackarn nu! Kul!Barnen önskade en cykeltur. Jag älskar mina barn. Tillräckligt
för att cykla med dem. Detta djävulens påfund! Gofika på trappan hann vi med
också – hade förberett efterrätt till makens firande, men blev ju inget med
det. Gårdsfolket fick offra sig istället och hjälpa till att äta upp.

Till och med bebisgungan plockades fram igen från ett skrymsle och det var poppis!

Idag var det dags att bärga en ny kalv. Fascinerande att en
kviga väljer skitigaste platsen någonsin att lägga kalven på, istället för den
betydligt trevligare hallen… Suck. Virrig var hon också. Borde nog
lämplighetspröva kvigorna, känner jag. En himmel som inte är från dagens gråa regnsnöslabb. Sen undrar jag om man får skotta kor?! De flyttar sig liksom inte… Kanske torrt, men inte så varmt att sova på en sten…
Ett vårtecken om något – laddaren på Navaran.

In till hela familjen (sonen hölls hemma just in case sina
48 timmar) och frukost innan det blev ombyte och iväg för en ny behandling av
ryggen. Jisses vad mycket spänningar man har. Hjälp! Och ändå anser jag mig
smärttålig alltså. Lite ärenden på stan när jag ändå var där och sedan hem.
Smygätning i bilen innan hemfärd. Hade inte hänt med barn:)

Mötte
då maken på gårdsplanen på väg till lagården och själv tog jag tillfället i akt (med extra kläder på då frossan slog till) och städade ur skafferiet och ett par lådor. Som hemmabakande lantis vill det
till att man alltid är redo när andan faller på. Svårt för en sta’bo att
förstå. Eller hur, Hans :P.

God natt

Dagen började bra i alla fall! Tog en sväng i kalvhagen till
att börja med och där var allt lugnt. Till och med min halvdöda herefordtjur
stod upp jämte mamma! Fantastiskt! Sen om selenet gjorde nytta eller om det var
dags för levandedag i hans varannandagstatus, det får väl kvitta just nu!
(Ligger säkert på riktigt stendöd imorgon bara för det…)

Längre in i hallen smackade det för fullt och när min strulkalv
vände bort rumpan stod hon dumt med tungspetsen utanför munnen. Bra! Ut med dem. Ääääntligen!
Men med övervakning, givetvis. Och så fick jag passa på att släppa ut
”Geten” som stängt in sig själv med min snedställda grind som
”kalvgömma”… Otroligt att hon ens lyckats pressa sig in där, men
man ska aldrig sluta förvånas över djurs påfund.

En som kommit på ett vinnande koncept. Inte alls glad idag heller när jag körde iväg henne före utfodring.

Ingen kalv hittills idag. Och ingen igår. Tänk om vi ligger av oss?!

En våffelfika hos sömmerskegrannen hann vi också med. Lite
mer plock och iordningsställande inför morgondagens middagsgäster. Till sist en
sen middag för oss och ett otrevligt avslut då sonen inte fick behålla det. Om
han verkligen blivit sjuk eller om det har ett samband med att han tuggat i sig
mer de senaste fyra timmarna mot vad jag får i mig på fyra dygn. Dessutom
merparten en kombination av grädde och socker… Får se, men jag går in i
stabsläge och tvättmaskinen går varm. Beror det inte på överfyllnadsskyddet får det gärna låta bli att kalva ett par dagar till! Och morgondagen blev inställd. Specialtacos. Känns lönlöst att lägga ihop det till henne. Och tro inte att hon skulle gå med på att äta något annat än vad vi förser oss med! Den ganska starka guacamolen var det bästa!

God natt

Det där med ”att ta under sina vingar” fick en helt ny innebörd!

Slockande igår och är inte medveten om att maken gick en
runda ute kring elvatiden, men vaknade till ett par sms: 1710 har kalv under foderhäcken. och
Ulliga fåret har kalv i ligghallen. Så det blev fem ut och fem in! Jösses.

Blev för min del att jaga ikapp dessa små imorse och skicka över vägen. Det gick
rätt bra, även om det är en gnutt militärisk träning med löpning med höga knän
och intervaller. Maken skickades iväg med en bale till tjurarna, eftersom han
tänkt rymma resten av dagen!

Uslingen i ligghallen verkar ha fått en antydan till insikt
var man äter på en ko, så alltid något att glädjas åt.

Lagård med lillhönan i släptåg. Den lilla nobbade för första
gången förmiddagssovningen och vrålade i högan sky, så när vi andra satsade på
kalvjakt och balar, sattes hon i lagårdsvagnen inom synhåll för drängens fru
och var nöjd.

Lite andrafrukost för alla tre innan ett nytt vagnförsök
gjordes, och lyckades och vi andra två styrde mot BVC. Denna gång funkade
öronen utan bekymmer, så det var väl förkylningen som spökade för en månad
sedan. Även mina öron fick en koll! Trodde inte jag hörde så bra som jag
gjorde, men nu med bekräftelse så går inte att skylla på dövörat längre… Ögonen var
det värre med. Förvisso väldigt mycket mer rättpekande denna gången mot förra,
men till sist pekades det på grannbokstaven alla gånger följt av ett skratt. Svårt
det där. Inget behov av remiss till ögonklinik i nuläget, men ett nytt
BVC-besök inbokat för att testa fnisset en gång till…

Finn ett fel…

Hemma igen efter mathandling och premiärbiltvätt på nya
stationen, blev det lunch, möte av sonen och väckning av den lilla som låg kvar
i vagnen. En sväng till en grannbonde efter en flaska Selen, då jag får försöka något med min herefordkalv som dör varannan dag för mig. Trött, darrig och vinglig idag med en mamma som vrålat som besatt hela dagen.
Det som både är en lättnad och sorg är att det verkar vara ett tufft år för fler än mig. Med övervakade kalvningar, selentillskott, extra råmjölk och ändå massdöd på kalvar. Hos flera många stycken av de jag pratat med. Skumt…

Inga kalvar hittills idag, än är det inte för sent. Sen var
däremot nattningen av barn. Avklarad. Maken iväg en sväng igen, själv i soffan
med sprakande brasa. Trött igen…

Trevlig helg

Vad kul det var med lite kommentarer på förra inlägget! Det sporrar att skriva vidare!
Avslutade födelsedagen med en kalvning, redan vid tiotiden! Startade gårdagen med unge i spjälsäng som, för sitt eget bästa, kördes iväg innan en ny bal sattes ovanpå…

På väg till dagis igår ringde slaktbilen – vi kommer imorgon
halv sju!

Tjolahopp Tjolahej. Ok, är du precis i tid, det tar två röda
att lasta och jag kommer in igen för att få upp barn till skola och dagis?!
Nja… Skulle inte lita på detta. Maken fick flexa lite! Klart det är vår! Ungen är för skitig för ”finvagnen!” Den som jag har en känsla av att maken ”skulle bara” innan han tog in. Hade varit smartare att låta den stå på altanen över natten, om han nu tänkte glömma av den, tycker jag kanske…

Fick även löfte att skicka med en problemko som jag tänkt få
iväg till midsommar, men det gick lika bra nu sa de. Bara lilla problemet – fullt
i lagården och kossan ute… Kom på att vi kunde göra en tillfällig box i en bredare
gång. Och försöka ta tillfället att peta in henne när hon drack vatten precis
vid stängselöppningen.

Körde balarna i vanlig ordning och var på väg till
ligghallen och den fantastiskt korkade kalven som fortfarande inte hittar
spenar, när en bil stannade på vägkanten. Ja, och jag stannade där också.
Gammelmorbror K var ute på bygderesa, och det kan vi tacka för. När vi pratat
en stund såg jag kossan vandra upp mot vattenkoppen, så avbröt samtalet,
viftade på drängen och fick in slaktkossan på ett litet kick. Tack för det K,
hade inte du stannat hade jag bommat kossan vid vattnet denna gång. Ett
bekymmer mindre!

Precis före lagården på eftermiddagen gick jag för att
släppa ut den ko som fick för sig att adoptera en kalv och därför varit
instängd ett par dagar. Hon verkar ta hand om sin egna kalv och jagar inte efter den andra som blivit väldigt fast vid sin moder. Är väldigt besvärligt att ha djur instängda då jag inte
har något bra ställe för detta och helst vill undvika det. Foder och vatten måste bäras. Det är långt från allt och
tar väldigt mycket liggplats från de andra djuren. Med dubbla kor och kalvar
bakom lås och bom krävs det nästan en halvtidstjänst, och den som inte äter behöver platsen mer. Precis öppnat upp där så ringde drängen – ”jag tittar
på en kalv!” Enda till klockan fyra innan en kalv?! En som stod på andra
sidan gården. Kalv i skopa och kossan föstes över. En sån som aldrig borde
blivit betäckt, då hon stirrar för allt och är rädd för sin egen skugga. Lite
sent att tänka på det nu bara, så över med paret till kalvhagen.

Min moster hade vid detta tillfälle tittat in. Hon var inne
med lillfisen medan maken körde iväg barnen till Onsdagsträffen och sedan
raggade påskrifter för fiber. Hon hade även middag med sig och jag kom in till
ett kök med röjda och avtorkade bänkar. Maten serverades sedan familjen kommit
hem, sonen fick en lång saga av henne och småflickorna petades i säng. När
maken åkte iväg igen tog jag en dusch och fick en mycket uppskattad ansikts-
och handmassage. Bortskämd, men åhh så gott! Det var så tåluddet krullade sig!

Moster bäddade ner mig i soffan med order om ”att
vila”. Kan väl inte ligga på soffan och vila kvart i nio på kvällen?! Tassade
upp för en tandborstning och kröp ner på riktigt i sängen istället.

Tidig väckning idag då. Mat till djuren som skulle åka iväg
och de andra fick sedan också. Halvvägs igenom när bilen rullade in på gården.
Som vanligt gick tre tjurar väldigt bra att lasta – den fjärde satte sig på
tvären. Den yngre mannen som var med bråkade inte, utan gick sonika in i bilen,
tog en grimma som han krängde på tjuren och asade upp honom. Kossan däremot
gick utan en gnutta tvekan.

Välkommen till en yrvaken lagård!
Maken hade ju barnen (och det var körig, surrade han om. Har
jag aldrig märkt på mornarna…?!) så jag fortsatte i lagården. Två balar ute
var det enda som behövdes idag så ut med dem och sedan in till den minsta innan
far och dotter åkte till jobb och dagis. Lillskrutt i vagnen innan slangen
skickades i badkaret och jag tog nästa uterunda med foder, vatten och matning. Tacken för att man agerar mathjälp är att man även används som servett…

Konstaterade även att en kalv fötts under natten men allt
såg bra ut, så in igen för frukost, rev upp den lilla ur vagnen och åkte
till kyrkbyn för en barnsångstund och våffla. Tvekade länge, men tog mig i
kragen och åkte trots den borttappade andan, någonstans i gröttallriken.

Hem med den lilla till vagnen – igen – och i kläderna för
att strö i ligghallarna. Och märka kalven. Åkte bakom lagården för att hämta en
bal och konstaterade att det stod en kalv i ligghallen hos kvigorna också…
Strödde, märkte kalv och bytte traktor för att skicka kalv i skopan, märka den
och flytta till nästa hage. Tittade upp och såg ännu en kalv längst bort i
kossehagen. Tre idag alltså. Hittills. Fem ut. Och en hel drös in- och utrapporterade
till Jordbruksverket. Det råkade visst bli välstrött i den gamla djurkärran. Men sen är den välanvänd också! Vi börjar kunna det här!

Maken är iväg på nåt. Barnen nattade efter lång saga och
själv ska jag snart krypa ner. Varit en lång dag.

Imorgon blir en ny med nya utmaningar; Full balrunda, två
småflickor hemma, maken på mässa eller nåt och uppföljande BVC-besök för syn
och hörsel på lillhönan.

Avslutar med lillhönans avskedsord denna kväll: ”God
natt fis, leverpastej, stäng helt!”

”Vilka dagar” var förra inläggets rubrik. Om jag
bara visste vad som komma skulle!?

Till alla som gnäller på att våren inte finns: Det gör den!
Ta ut musiklurarna från öronen och lyssna istället på takdropp och fågelsång. Helt
fantastiskt. Perfekt vårvinter nu tycker jag. Ser inte fram emot en massa regn
som blir is innan det börjar torka upp och spritta i rabatterna. Hellre som nu,
med värmande sol som försiktigt töar bort snön. Sen kanske det är ”för
sent” enligt almanackan… Titta inte i den nu. Carpa dagen och bla-bla-bla. Stirra inte på datum!

Söndagen var helt underbar. Heldag ute. Eller inte inne i
huset i alla fall.

Mannen hittade en dödfödd liten kalv när han var ute på
tidiga morgonkvisten. Bara en ko som vi kunde tänka som skyldig, och hon mådde
inte bra.

Gjorde lagården med ett öga på henne och gick sedan ut med
rep för att fånga in och känna på henne. Sagt och gjort. Eller nåt… Lyckades
slänga repet om halsen på henne och efter några (många) vändor runt där jag
misslyckats att angöra henne – måste tänka på fingrarna också – lyckades jag
till sist få fast henne i den ena foderhäcken. Kände två klövar och en mule i
fostersäck där inne – med andra ord hade hon två små från början. Hade ju gått
några timmar så denna andra kalv måste ut. Slängde av mig jacka och handskar på
backen – vilken tur att det inte var i lördags – då hade jag frusit ihjäl i vinden! Drängen
körde iväg till lagården efter rep att dra med och en spann vatten, och jag
passade på att ta nätet av balen han lämnade. Tyckte mig höra ett ljud och när
jag vände mig om stod ”kossan” och slickade på min jacka. Dragit itu repet. Here we go again! Nytt infångande. Nytt bindande i samma foderhäck och
punktera fostersäcken. Någon sörja i färg och form som senap slemmade ut. Tur
man inte är så värst äckelmagad. Bara att konstatera att kalven var död. Denna med. Det
var ju knappast något fint rosaskimrande fostervatten… Rep på de små klövarna
och drängen gjorde mig sällskap. Tur det, för det hade varit tufft att dra ut
kalven själv. Stor buse. Fick till sist ut huvudet och döm min förvåning av att
uslingen blinkade! Asade fram den till mamma som lagt sig utmattad och
slickandet tog fart. Inom en kvart stod de upp! Galet!

Mu (0)007-1 fick sin kviga som lämpligt nog fick nummer 71-7

En bil på väg att tina fram och jag gjorde Selma sällskap på trappan med min ”frukost”, kl 12.Inte lätt när man trillat ur hagen och lägger sig på andra sidans undertråd! Utan ström i – planerat.

I alla fall fortsatte det ploppa kalvar så vi, som haft
rekord med tre kalvar på ett dygn, slog nytt med åtta kalvar (varav sju
levande) på ungefär trettiofem timmar. (Med tanke på att vår minsta skulle
fyllt ett igår om allt klaffat förra året, kan man verkligen säga att hon
skulle födas mitt i kalvningen!)

Nästa generation privatchaufför!Vidare är det lite turer då en ko som hade kalvat tidigare
på söndagsmorgonen plötsligt adopterade kvigan med död tvilling. En kalv med
två kor och en stackars tjurkalv utan ko! Adopteraren låstes in med sin egen tjur och kvigan slöt sig till sin rätta moder. Tre, fyra kalvar hugger första
spene som dinglar förbi utan en tanke på egen mamma och kossor som accepterar detta.

Jag kom iväg till Reftele igår. Lastat bilen och rapporterade
sedan vad jag tog. Hemma hade det kalvat igen, så in med den i ligghallen. En
rejäl känga från sonen som tyckte att ”kalvarna är ju viktigast. Du har
inte så mycket tid med oss nu!” Ajajaj, kändes inte bra att få denna
känsla bekräftad…

Kalven var kall och slö, så extra tillskott med råmjölk till
denna. Medan mjölken tinade bar jag in de sexhundra kilo foder jag hade hem. Skippade
måndagsträningen alltså. Sena kvällar och oroliga nätter. Det sliter. Denna herefordflicka på 40 kilo fick nummer 74-1. Modern heter 174. Lite ironiskt – jag märker i ordningsföljd. Startade 2015 på 0001 och är nu på 0081 på kvigor. Tjurar startade på 7000 och ligger just nu på 7082. Ganska jämt mellan könen med andra ord! Dags att rapportera in ett gäng nu!

Kalven uppskattade mjölken så bra, att hon försökte ta sig
upp och ramlade ut i snöisen igen. Fick släpa tillbaka vederbörande till
ströbädden. Och konstatera att jag hade tur; Kossan vaktade som en hök. Nåde
den som närmade sig hennes kalv. Flera meter ifrån så jagade hon iväg. Både kor
och kalvar. Skickade blickar som kunnat tända eldar. Men inte mot mig. Är hon
så trygg med mig, alternativt litar hon helt på mig, eller utgör jag inte något
som helst hot? Kunde varit kul att veta. Kalven bölade lite smått några gånger
och kossan nosade på mig innan hon ställde sig en meter ifrån och höll undan
nyfikna. Förutom 1790, som stod bakom mig. Vi krockade. Jag hängde över kalven
och tydligen hängde hon över mig. Reste mig upp och pannlampan sa smack i ett
horn. Undrar vem som blev mest snopen…

Idag har Mormor, Morfar och gårdsfolket varit på middag. Maken
fyller år. Och alla kom. Utom jag och drängen då. Tog hand om dagens kalv och
blev då varse en söndagskalv som inte ätit något. Hon letade spenar på mammans
hals. Även de stängdes in för lärdom och vi kom en halvtimme sent till den egna
middagen. Blev inget plockande och duschande som tänkt. Konstig… Har detta
hänt förr?! Kul och lätt att krypa in. Var värre ut…

God natt!

Räkna skruv kan man underhålla sig med länge!

Vilka dagar vi haft!

Torsdagen gick länge till att verka som att
brandskyddsinspektionen skulle varit det mest spännande men det visade sig inte
bli så;

Sent på kväll kämpade maken med att få igång den
icke-andandes nyfödda kalven. Förgäves.

Kossan fick ha sin kalv i ligghallen över natten så körde
jag och drängen ut den på morgonen.

Tanken var att jag och sonen skulle åka till Reftele och
sedan handla då han hade önskemål att få följa med. Jag skulle då möta upp
honom vid bussen. MEN. Blev varse en kalvning så vi stannade och tittade på
den. Sittandes på sonens rum, med fri sikt ut. Kalvningen tog evigheters evighet
– säkert tio låånga minuter. Kvigan var snabbt upp och började slicka
sin kalv som ruskade på sig och snabbt försökte ta sig upp.

Tänkte att hon behöver ha lite acklimatiseringstid, innan vi
började greja med kalven, just för att det var en förstagångskalvare. Åt middag
och ställde i ordning lite innan jag och maken gick ut.

Hörde direkt det speciella nykalvat-muet så rustade med
dubbla märken och knipsade först i tjuren i ligghallen innan vi gick vidare ut
till kvigan med kalv. Hon slickar fortfarande frenetiskt, men kalven?!
Stendöd!!? Vad fan händer?! Nyhalmat och fredagsfeeling!

Då börjar man leta trådar. Fyra döda kalvar. Fyra fäder.
Tre olika raser/korsningar på mödrarna. Visst, svinkallt ute, så att födas där
bör ju vara som att kastas i en vak ungefär. Sen återkommer vi till ett navelbråck
där tarmarna hängde ut – kan hända. Ett barnamord – verkar som att det
förekommer när man börjar prata om det. Fortsätter med en ko som på
fyra kalvningar har fått tre döda och två levande kalvar. Vissa är ju benägna
till dödfödslar, och är en sak som tas med i avelsvärderingar. Denna tjur föddes
dock inne i ligghallen, på den varmaste och torraste platsen vi kan erbjuda. Levde
aldrig utanför livmodern. Kvigan kalvade ute i snön. Levande och till synes
pigg kalv.

Som en annan bonde sa; Det ser jäkligt illa ut i
statistiken om det börjar med strul! – Vem vet. Jag kanske får femtio pigga,
friska kalvar framöver!? Då är dessa fyra på sextiofyra ”inte hela
världen”. Men visst tappar man sugen.

Inte blev det bättre nästan gång jag kom ut och hittade min
herefordtjurkalv liggandes död i halmen. Platt på sidan, slutna ögon och tungan
hängandes ur mungipan.

Satte stövelspetsen i nacken på honom och knuffade till. Ingen
respons. Med mycket uppgivenhet och inte långt till tårarna körde jag
knytnävarna i bröstet på honom och slängde upp huvudet, varav en liiiiten
springa öppnades i ena ögat. DU DÖR INTE! vrålade jag och slet upp denna stora
kalv i ståendes. På vingliga ben slet jag ut honom utanför hallen där mamma
stod, varpå han ruskade på huvudet och satte igång att dia. Jäkla kalv till att
luras. Men visst händer det en annan också att man sover så hårt att man inte
reagerar på nåt!

Jirka tittade in en liten sväng och på sena kvällen gick
maken ut och tittade. En ko gick lite oroligt, så när jag vaknade kring två i
natt – totalt äckelsvettig med täcke, dubbel(!)vikt sängöverkast toppat med en
meter katt, klädde jag på mig och gick ut för att dra in den nya kalven i
ligghallen.

Klockan fem när maken vaknat på soffan gick han ut och
hittade kalven längst in i den andra hallen. Oooooch God Morgon sen! En lördag där modet återvände med de sociala kalvarna!

Vid balköringen imorse gick vattnet på en ko som verkade
lika chockad som mig och drängen men hon var totalt omöjlig att flytta. Åt ”frukost” och tog sedan med mig maken ut, och två barn till traktorn med drängen,
för att fösa kossan över vägen. Istället fick vi lasta hennes kalv i skopan och
köra dem båda över vägen och in i ligghallen.

Det man oftast får höra om köttisar är att de är ilsket måna om kalven. Säker är man ju aldrig, men tror jag rensat bort den modellen för tillfället. De kan vara måna om kalven utan skötarens liv som insats!

Såg att en ko låg i hallen längst ner vid skogen, så gick
dit för att kolla läget. Ingen kalv där och kossan lommade iväg. Men i den
andra delen, där kvigorna huserar, låg en kalv. Såg ingenting konstigt där ett
par timmar tidigare.

Så även den kalven i skopa och kossa över, vilket inte var
det smidigaste. En förstagångskalvare som trodde att kalven låg kvar i hallen
trots att hon slickade den för fullt i skopan för en minut sedan… Till sist
kom även hon till rätt ställe.

Och vilka kalvar vi fått i år! De som lever alltså!; Totalt
orädda Nyfikna som skam och kontaktsökande.

Satt och kliade en matvirrig kalv som var instängd när en
liten kviga klämde sig emellan mitt huksittande och fångstgrinden.

Det är bara att utnyttja situationen! Första veckan i
djurens liv är den viktigaste för socialisering och om bara en bryter isen
brukar resten hänga på. En filmsnutt på detta finns på mitt instagram
@bondeniskarvhult. Det är då man återigen hör den som beklagade sig i somras
över dessa hemska köttdjur som man inte kan gå nära, hantera eller ens ha utan
att riskera livet… Nope, hos mig fanns inga spenar att hämta!

De problem jag tampats med nu har varit att den ko som fick en död kalv, 1699, är den jäkligaste jag har. Stor, tung, gammal och stora horn – hon lyckas ta över varenda kalv som föds. Ingen vågar ge sig på henne. Istället för att stänga in ko och kalv, stängde jag in 1699. Imorgon får hon flyttas tillbaka till hagen utan kalvar och stannar hon inte där får det göras en plats i lagården åt kärringen i väntan på slakt.

Sen är det ju en sak om kalvarna accepterar mig, som ändå är
den som rör mig mest hos dem, men även barn och make kunde vara med. De var
lika nyfikna. Och uppenbart var även korna tillfreds med det eftersom ingen kom
för att försvara eller kontrollera sina små. Förutom 1790 då, som är lika nyfiken som kalvarna!

Barnen ja, det var väl ungefär nu som vi båda började klia
oss i öronen och ifrågasätta om någon haft en tanke på den lilla i vagnen sen
väldigt många timmar… Det var ingen som tänkte på att vagn och overall hade samma mönster… Båda har tre barn på nacken nu!

Känns att nattsömnen var rubbad. Ska gå ut en gång till nu
snart före nattning. Den andra kossan som petades över imorse har smugit runt
lite misstänkt.

Och på tal om misstänkt – fick besök i hägnet imorse när
tjurarna fick foder. En som beklagade sig över hur mycket foder det går åt
denna vårvinter. Trettiofem djur. Galet vad de äter. – Jaja, tyckte väl jag. –
Du har väl närmre hundra nu, sa han då. – Hundra?! Nja, det är väl knappt. Med
kalvarna nu närmar jag mig hundrasjuttio, så var du tyst om foderåtgången på
trettiofem… (Han blev tyst!)

Sorry längden. Nu ska jag ta en sväng ute innan tandagnugg
och läggning.
Vi hörs om ni vill!

Föste in herefordkossan igår innan läggdags. Lite snopet att
komma ut till en tom hall sedan med omkullvräkta fångstgrindar. Hon ville inte vara där, utan återvänt till
den plats hon sett ut som lämplig och kalvat där. En nerkyld (inte) liten gosse.
Och dessutom hade ”Geten” kalvat under en foderhäck på andra sidan
vägen.

Foder i lagården och kalvbärgning för hela slanten. Hereford
in och inlåst – igen. Brydde mig inte om råmjölk utan tog en halvliter vanlig
mjölk och hällde i den för att han snabbt skulle få lite värme i sig. Och det
gjorde nytta. Såg hur öronen reste sig under tiden, så med även mitt mod ökande gav jag mig på mission mjölka-hereford. Och det gick jättebra sen hon slutat
snurra runt. Nära på två liter fick jag ut – direkt i en flaska så det gällde
att sikta. Kalven fick det också sen hämtades geten över med unge.

Kom in för andrafrukosten kvart i tolv. Väldigt tacksam för
den stående gröten med sonen före skolan! Blev direkt på lunchlådan och efter
det frukostmackan och teet! Variation förnöjer, som bekant.

Ett par minuter på kökssoffan sen var det väldig hög tid att
titta till den lilla i vagnen. En som sovit nästan fem (!) timmar – tror jag. Tittade typ när jag la ut henne och när jag hann fem timmar senare. Nä, inte så illa, men jag vet ju inte hur mycket hon är vaken däremellan. Igår småskrek hon när jag sprang ut efter den förrymda kalven, men sov när jag kom tillbaka efter fem minuter och sov två timmar till! Jaja, och så en som nog behövt fem extra sovtimmar.

Sonen kom hem och jag gick ut ”en snabbis” till kalven
som jag faktiskt lyckades få upp i stående och måckla fram till kossan för mat.
En stor buse det där, vilket bekräftades när han vägdes lite senare – 57 kg. För
hereford bör det vara 40-47 kilo, så vi snackar kalv här!

Att vänta på vägning är dötrist. Lika bra att dutta lite! Tog med en annan ko på tillbakavägen. Hon stod lämpligt till. Precis som den vita mjölkisen. Man får ta tillfällena i akt, även om det för tillfället känns som att vi har fler djur på vägen än i hagarna! ”Stör inte! Mamma har sagt att jag ska ligga här!”

Bara att inse att middag inte skulle hinnas med före
Onsdagsträff, så snabbmacka för barnen och sen middag när de kommit hem. En
misstänkt ko därute, så tog sonen med mig ut för titt – före maten stack ett
par små klövar ut – och där låg nu en tjurkalv att dra in i ligghallen. Varför
inte dra till med tre kalvar om dagen när man ändå håller på liksom? Tio kalvar de senaste fem dagarna, nio lever! Kötta på bara. De där minuterna att bara-vara nere vid sjön var välbehövliga.

Knallblå himmel!

God natt

Det första jag såg när jag tittade ut från sängen imorse var
min favvokossa med en liten kalv! Tjoho! Inte för att vara så, men det är den
enda ko jag har som jag kan handmjölka på bete om jag anser det nödvändigt.

Avyttrade ett gäng barn och var sedan ute och konstaterade
att det var en kviga! Jippie! Två tjurar har följt den första kvigan.

Gjorde lagården och hivade sedan i kalven i skopan, vägde
och märkte och släppte sedan in den i ligghallen tillsammans med modern. Tyckte
den var lite åt det slöa hållet så tänkte springa in i frysen efter lite
råmjölk till den. Men först en bale till korna och ett knippe till kossan.

Var väl borta i max tio minuter. Kom med famnen ensilage
till kossan och ser att hon lagt sig på kalvstackaren. Huvudet under kossans
sexhundrafemtio kilo tunga kropp. Sparkade (Jo, och det ordentligt!) upp kossan,
vräkte undan kalven och försökte förgäves få igång den. Jävla ko alltså. Som
jag brukar säga; man ska inte glädjas för mycket åt nåt, man blir bara nertryck så mycket
hårdare i stövelskaften! (…. Man kanske skulle återgå till att arbeta i
träskor…!?) Vet inte om hon bara var extremt klumpig eller om hon kände på sig att det inte var något att be för kalven. Att det var bättre att avsluta lidandet, men jag har aldrig varit med om det innan. Att kalvarna blivit trampade på, ja visst, men inte mosade!

Tappade sugen där så körde foder till de andra djuren,
hämtade upp två snart-kalvare från foderhäckarna och skickade över vägen och
gick sedan in. Tog ut mjölken ur kylen och slängde automatiskt en blick genom
fönstret. En kalv vid fågelbordet! Där ska han inte vara!

Fick på mig jacka och kängor och gick ut för att prata
förstånd med denne. Ser samtidigt att vapendragaren står på rätt sida stänget,
men gnager febrilt på ståltråden, ett par meter från aggregatet. Här är nåt som
inte stämmer! Mycket riktigt. Kalven tillbaka till hagen och
förlängningssladden till sågen ut för att få plats med sladden till elstänget
istället. Morr på maken där!

Efter både frukost och lunch klädde vi på oss igen. Den
lilla dumpades i traktorn med drängen, kalven hängdes över klon för svepning i
balplast och väntan på bortforsling.

Halm till stora ligghallen och maken kom hem så han kunde ta
hand om det nästan sovande barnet. Lite tidigare lagård då vi redan var ute,
och jag blöt. Idag för ett år sedan var snickarna här och stakade ut inför grävning. Det är lättare att se framför sig nu hur det ska bli, än då.

En tur ute nu ikväll för att skanna av i synnerhet tre kor. Den
ena, allas vår 1703 och översläppt idag, hade fullt sjå med att slicka sin
lilla kviga torr längst in i ligghallen. Hereford 173 smyger runt så det blir
ännu en koll innan sängen. 1680 är verkligen sketa-tjock!

Maken var med och tyckte att han var påklädd, så han har
gått på nästa skift med att spika ribb! Snodde ihop en laddning muffins och
landade halvt om halvt i soffan med Selma och Snobben. Inte lönt att landa
ordentligt då jag måste ut igen.

Och på tal om det; Jirka tittade förbi som hastigast igår.
Och eftersom vi var på väg att märka kalven alla tre, kom han ut till oss i
hagen. Inget konstigt med det. Men medan vi stod där och pratade kalvade en
annan ko. Gick dit och tittade. Hon brydde sig inte ett dyft om att jag och
fyraåringen travade förbi två meter bort. Tittade inte ens upp. Men sen kom maken
och Jirka, då var hon riktigt hög i huvudet och på sin vakt!

0013 tyckte hon gömt kalven väl vid ”rönnen”! Vi har mycket grejer i badrumsskåpet. Eller hade, i alla fall. Och eftersom vi faktiskt slutat stuva in allt igen mellan inventeringarna, får man uppdatera sig. Och nej, har vi klarat oss utan barnspärrar med två barn ska det inte behövas med ett tredje. Undan med det farliga, låt dem hållas och upptäcka så är det över sedan! Tillåtna saker är inte hälften så kul som förbjudna!