En ung bondes vardag

Igår blev en halvdag med olika spel med lillhönan, medan den
minsta låg i vagnen. Efter lagård och annat blev det familjebad och middag i
simhallen innan klockan signalerade stängning där och vi packade ihop oss för
hemfärd och insomning i bilen för flickorna.

Alias Musse Pigg!När vi mött brorsan vid bussen. Snorhalt på vägen. Även trehjulingen slirade, utöver det sedvanliga vinglandet.

Allt frid och fröjd så jag och maken satte oss med lite
sällskapsspel som vi tillbringat lite kvällar med. Då var det dags igen. För
denna djävulska smärta i magen. En välriktad, stark knäspark mitt i
solarplexus. Härdade ut ett par varv på spelet, lämnade sedan tvättmaskinen
till maken och kröp ner. Fosterställning vänster sida. Kudde kilad mellan mage
och knä, ytlig andning och inte ens en tanke på att vifta på lilltån så gick
det någorlunda. Vaknade imorse och känner inte nåt.

Ju mer jag hör andra beskriva, petar jag ner min
”magkatarr” från ingenstans till ”fördel” för
gallstensanfall… Kanske inte en bättre diagnos, och fortsätter det får jag
väl söka. Luren låg inte långt bort från akuten på sena kvällen.

Idag har det blivit lite stängseljobb. Inte är det lätt att
få ner stolpar nu, det är hårt i backen, men med traktorn går det fint. Dessa
små insjöar på åkrarna börjar frysa till så min ko med kalv och sällskapsdam
behöver vattentillskott.

Gick för att titta till kalven som äntligen hittat alla fyra spenar, så jag satte mig i ströbädden och tog några minuters förtroligt samtal med sällskapsdam 156. Det lilla barnet satt åter i sin vagn medan pappa skruvade plåt.
Enligt almanackan har det varit tjugondag Knut också – Då ska julagranen ut! Det
har dock varit för fint väder för att vara inne, och nu orkar jag inte plocka
undan julen. Dessutom tar det emot att slänga ut granen – inte ett barr lossnat
och när jag ruskade grenarna igår för att provocera, var det bara kulorna som
föll ner. Vad är det för gran vi stulit egentligen?!

Hur som: Idag tänkte jag delge lite barngrodor. Di barna, di
barna.
En storfavorit just nu skedde för några dagar sedan; Var i tvättstugan när de stora råkade rejält i luven på varandra. Fick rycka ut och bända isär dem. Sonen skickades upp på rummet med ett osande: Det här ska ni fan få för (inget som kommer från hemmet, så skyller på skolan denna gång!) Haffade syrran, då inte heller hon är guds godaste ängel i dessa fall: Vad gjorde du?! ”Lekte med bebisen!” – Men hon var ju med mig i tvättstugan! Tystnad. Lång tystnad. ”Jaha…”

Sonen är just nu helt insnöad på tidsbegrepp. Eller på hans
typ av dem. Ett par minuter kan bli timmar, och ett par veckor blir plötsligt
år.

Lillhönan klurar på sitt vis. Igår när vi badade,
konstaterade vi att det börjar vara dags att skriva namn i hennes simpuffar. De
är ju inte alltid på och har väl en tendens att utveckla fötter. I bilen hem säger
ungen: Vi får ta sån frigolit. Sån vi sätter på mat vi inte äter. Sånt får vi
sätta på mina puffar!” (Hjärnkontor, arbeta kvickt nu…!!!) – Ah, du
menar frysetiketter som vi sätter på matlådorna som blir över?! ”Ja!” (Utvecklade inte hur dessa små papperslappar mår efter en stund i klorvatten, men tanken var ju god!)

Idag hämtade hon mig i kohagen då en fågelmat ramlat ner i
rondellen. Rondellen?! Jodå, när jag började speja mot fågelstationen, tog hon
mig i handen och ledde iväg mig. Runt stora huset och långt in i buskaget. Men
mitt i Rhododendronbusken, den där lilla jag visat tidigare i blomning, låg en
gammal nerfallen fågelholk. Det var ju nästan rätt!

Den lilla smilfinken då?! Hon kör gåvagnen i köksskåpen och
vrålar av ilska när hon inte kommer vidare. Börjar räcka långt, har god vilja
och en turboväxel. Verkar ha gett i nyårslöfte att maximera vällingkosumtionen och börja nyttja napp nu när mamma stängt definitivt. Men bara i vagnen och bilen. Absolut inte i sängen!
När hon hostade så hemskt för ett par veckor sedan, fick jag
ännu en gång tips att höja sängen i huvudändan. Vilken är det då?

Premiär med potatisplätt. Lagom nyttig full med ”fläskaflöt”! Men gott var det. Och sängen var nybäddad och fin, så länge det nu varade (tills ungen hamnade där;))Sov gott

När vi vaknade i söndags stod termometern på väldigt kallt
och sjön låg under is. Dags att samla ihop korna igen och flytta till säkrare
breddgrader. Det är inte lätt att försöka flytta djur som inte är hungriga,
inte dumma (eller heldumma) plus att det är väldigt besvärligt att gå i
kagglig, genomfrusen lera. Det tog nästan heldag innan alla (herefordar) var
övertygade och häckar med balar i på ny plats.

Vi kommer snart! Samtidigt var det ett bra tillfälle att putsa svansar på de inköpta korna. Inte det lättaste!
Planen var en Ikearesa för inköp av säng till lillhönan. Hennes
växasäng på 54cm bredd har börjat bli aningen snäv. Sängram och sängbord kom vi
över hos grannen och hämtade i söndagskväll. Samtidigt som Mormor trillade in
med köttfärsen jag lämnade över i fredags – nu i form av köttbullar. (Smidigt
och bortskämd!) Får väl fö’ henne med ägg ett tag igen i gengäld.
Och solen! När såg vi den senast?!

Terminsstarten drog igång med studiedag i måndags, så då tog
vi en ledig dag till stan istället för söndagen. Sonen ville dock inte följa
med, så han stannade hemma med sin bästa kompis – drängen. De satt vid vårt köksbord,
spelade spel och pusslade. Kvalitetstid för dem båda!

Lillhönan fick sin säng och stolt är hon. Ett påhäng mindre
för oss.

Sen var det tisdag och tillbaka till livet! Skola, dagis och
arbete. För min del hittade jag en ko i foderhäcken som började vara dålig. Även
utgödslingen hittade på något. Det lät som en helikopter när glidskenan som
styr dragoket började vobbla. Men ett underjordiskt angrepp var väl ryssens
ubåt kom vi fram till. Nu kommer de.

Efter frukost blev det besiktning av bilen. Helt blankt så
ett bekymmer mindre där, så länge det varar. Hela familjen var ute och tittade
på utgödslingen sedan, och maken klev i rännan. Vid tjugo över åtta ringde
grusbilen och undrade om han fick komma förbi med ett nytt lass ”om ganska
exakt en timme”. Femtiosex minuter senare rullade han in på gården. Man
kan inte lita på nån!

I onsdags hittade jag inte bara en ko, utan även en kviga i
foderhäcken som havererat helt. Och när dessa två ställde sig upp blottades
årets första kalv. Asa in den i ligghallen i halmen, vilket inte var det
lättaste. Inte samarbetade gossen heller och 49 kilo dömassa är lite att dra
runt på, tycker jag. Eftermiddagen spenderades med att hiva kalven i skopa,
försöka tvinga med kossan, som även fick med sig en ännu trögare sällskapsdam. Till
sist hade de promenerat över hela gården till kalvningshagen där det än så
länge finns hyfsat slät, torr mark.

Idag var det ett annat udda projekt på gång. Den ena
mjölkeskon brunstade. Och ska hon kunna fortsätta mjölka kommer hon att behöva
en kalv. En lurig ko detta. Sin mor upp i dagen. Väldigt diskret. Och knotig
som en hamlad pil. Oavsett vad hon får att äta… Men, brunst var det. En av de
större slakttjurarna fick tjänstgöra. Och han tog tid på sig, innan han fattade
vad han skulle göra. När han väl fattade vad det hela gick ut på fick han
kämpa. Inte helt snällt att låta en ”kortbent” herefordtjur få öva på
en tre meter hög ko!Vi är väl inte amatörer heller! (i några fall tänker vi!) Och tur var väl det! Om tjuren träffade rätt?! Kossans spretande svans visa det i flera timmar…

Efter många hopp lyckades han slutligen träffa rätt. Sen
kossan var halvvägs in i behandlingsburen, stående med frambenen på en lastpall
under ensilage. Allt för att sänka baken. Semin kändes plötsligt som ett
smidigt alternativ…

Gruskörning med bebisen, och flytt av en hel foderhäck till
kviggruppen. Hämtade sonen vid bussen som blev grindpojk. Väghållarna har
dessutom satt snöpinne mitt i min stängselöppning. Jag kom ut med både stängsel
och reflex stående!

Innehållsförteckning?!

Dessa bilder tog jag i torsdags, tills idag har ytterligare mark försvunnit.

När drängen körde ut ur hagen en morgon tog han hela
syndafloden med sig ut så lera, dyer och vatten spolades ut över hela vägen. När
jag följde väggrusets väg ner i siket på den andra sidan, kände jag
vägföreningen flåsa mig i nacken. Beställde hem ett lass 150-grus illa kvickt och
drängen ägnade en dag att grusa upp infarten till korna. Problemet löstes men i vanlig
ordning uppstod ett nytt.
Den där stenen drängen grävde upp men inte fick i skopan sen, den har lurats mer än en gång redan…

Det är enorma mängder vatten här. Enorma mängder. Överallt!
Även där det inte ska finnas. Så även om infarten blev väldigt hård och fin och
hela alltet, började vattnet samlas i diket på ovansidan om infarten. Där har
inte stått vatten på mina snart tio år här. Inte ens lite. Inte ens vid vårfloden efter de snörika vintrarna 09-10-11. Så det blev att fixa
fram en vägtrumma ännu mer illa kvickt när vattnet började tugga i sig landsvägen
på heltid istället för bara vid utfodring. Tyvärr kommer man inte alltför långt
med sexmetersrör, så vi fick invänta vår ”leverantör” tills han var
på hemmaplan för att få fram ett till att skarva med. Lagom romantisk sysselsättning
en fredagskväll med maken att kånka iväg tio meter vägtrumma från gården. I
synnerhet som den låg i diket tjugo över fem och vi var bortbjudna halv sex. Har
aaaaldrig hänt nåt liknande. Men vi kunde ju inte heller lämna vägen stympad,
kändes det som. Illa om någon drattat ner där!

Förmiddagen däremot, bjöd på en blandad kompott med
grannsamverkan, sjukbesök, kvalitetstid med en vän och en vandring till
rötterna:

I många år har jag och en annan pratat om att gå ut till en
gård, långt ut i ingenstans. Att omständigheterna sedan gjort att fler känner
till stället som mer än att min morfars farfar växte upp där – Det har blivit
Farmen-gården på TV4. Ett program jag totalt vägrar av principskäl, men känner
att jag måste titta en gnutta på i år, bara för att se vad de gjort med
stället. En sanslös irritation har följt mig i över ett dygn nu, sedan den
gamla klockstapeln för storgårdens vällingklocka var bortriven och hivad till
skogs. Får man göra så med ett kulturarv?!! Hade någon sagt till Petter eller sonen August att deras hem skulle utgöra bas för en såpa… De hade sagt att vi var lika stora idioter som såpadeltagarna… (sorry, my opinion) Vattnet har nog stigit där också sen sist….

Kantareller! 5 januari!??

Vi valde att mötas upp hos Mormor och Morfar och utgå
därifrån. Morfar hade träffat gift – barnbarnsbarnen – och fått baciller så han
var ganska illa däran.
Och när vi var mitt ute i skogen, där jag inte trodde det fanns mottagning,
fick vi prova grannsamverkan när den är som bäst. Eller ja, jag fick mms från
en granne som undrade om jag ville kännas vid den grupp djur som stod i
utkanten av kyrkbyn. De djur som försvann några kilometer därifrån tre dagar
tidigare och åter hade försvunnit när jag väl fått tag i ägaren. Dock var de
inte så långt borta utan fångades in och sattes inom hägn och bom. Tur jag inte
ignorerade plingandet i telefonen som jag tänkt, eller lämnat den i bilen som
första tanken var. Alltid olustigt när kreatur är på vift, så skönt för alla
att det just var någon som brydde sig som fick syn rymmarna! Sen att jag höll på
att trilla dit för det, det är ju en petitess i sammanhanget!

”Nää, jag gör inget…! Lägger bara i ’naturdiskmedel'”

”…Och bark var inget vidare gott alternativ till frukost…”
Titta! Plats för en bil till för första gången sen i maj! God natt

Många bilder?! Jag har sållat på 6000. Men detta var allt för 2017, nu går vi över på 2018

Januari:
Planeringsstadie. Maken gör en skiss. Sonen på knappt sex år ser aldrig den, utan har snappat upp hur vi pratat, låst in sig och kommer sedan med sin syn på saken:Mars:April:
Maj:Juni:Juli:Augusti:September:Oktober:November:December:

Vad hände?! Vårt vällingvägrande barn slog runt över en natt för en vecka sedan när hoppet om mer amning var borta. Nu har hon snart fått i sig mer än de andra två ihop på samma tid!

Den 17 januari 2017 frågade en Sifo-undersökare vad jag
hade för utvecklingsplaner för mitt företag. Det jag svarade var
”överleva”. Nu har jag inte järnkoll på detta, ska jag meddela. Satt
bara och snokade på bloggen för att se vad jag hade för upplägg på förra årets årssammanfattning.
Den hittade jag inte, men omnämnandet av Sifo.

Ja. 2017. Vad säger man?! Det kommer bli ett år att minnas. Med
omvälvande händelser av alla de slag. Ett år jag kommer minnas som trötthetens
och den slitna kroppens år. Med det i sikte borde 2018 bara kunna bli bättre! Vad
som dock inte är bättre, är att året 2017 är det första av många, där jag inte
tillbringat någon tid på begravning/ar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att
detta inte ska ”tas igen” under detta nya år.

Men ja, jag får väl börja i januari och jobba mig framåt:

En månad som inte var på min sida. Simlasapokus snubblade
jag över en oväntad kalv i ligghallen en morgon. Detta hade sällskap av en
kropp som inte samarbetade för fem öre (nej, jag borde inte gnälla!) full med
foglossning, bråkande bäcken i allmänhet och enorma mängder sammandragningar. Är
själv en premaurbebis som tredje barn (blev därför inte ett dugg tröstad när alla samtal slutade med ”har du fått två barn i vanlig tid, behöver du inte vara orolig…”), och under mellanbarnets förlossning
passerade nästan hela öppningsstadiet med just smärtfria sammandragningar. Åtminstone
de första sex centimeterna, sen gick det på knappa två timmar. Inte helbra för
psyket detta. Därför hamnade jag också på extrakontroller och CTG-kurvor redan
i vecka trettiotvå.

Även om överläkaren på sjukhus meddelade att det inte fanns
något fog för oro och att livmodertappen var helt normal, lugnades jag inte när
jag veckan senare var på barnmorskebesök, med en vikarie, som läste högt ur
journalen att tappen var kraftigt förkortad(!) – och hennes egen åsikt var att jag
inte skulle hinna komma på fler rutinkontroller. Detta var på torsdagen, på
tisdagskvällen gick vattnet och nu kom jag på att jag ännu borde befinna mig i januari.
Ursäkta parentesen!

I alla fall så passerade trettonhelgen som i alla januariar
och måndagen efter kom snickare för att prata om ett eventuellt tillbygge. Det
som enligt plan började med tillbyggnad av köket ett par meter som blev fyra
meter kök, nytt sovrum vägg i vägg och plötsligt förberedande för rum på
andravåning som sedan blev rum.

Kalasmånaden februari bjöd på just kalas. Båda våra två barn
och sömmerskegrannen på gården. Och sedan följde denna långa ovanstående
parentes. Jag tackar alla gudar, slumpar och öden som finns att vi hann
trettiosex fulla veckor och två dagar av graviditeten innan den lilla ungen
bestämde sig för att titta ut och att vi kom undan med knappt fyra dygns
sjukhusvistelse.

Ungefär samtidigt drog kalvningssäsongen igång, jag skrev på
papperna för strängläggaren en vecka efter och ett par veckor senare kom
grävmaskin och satte skopan utanför köksfönstret.

Ja, och efter har det rullat på…

Våren blev ett evigt pusslande för att få tiden att gå ihop
mellan amningarna. Tack och lov var även denna bebis snäll på nätterna så det
gick rätt bra.
Maj var dop och dopdagar och bröllopsdagar och allt möjligt.

Den nya strängaren och kombipressen har rullat på bra,
bortsett från en överkänslig givare, ett fjäderbrott på strängaren och ett kedjebrott på slutet. Förstås följt av en havererad topplockspackning på traktorn…

En jäkligt långlivad säsong för skörden. Väldigt svajigt
väder mest hela tiden så det blev liksom aldrig klart, känns det som. Men det
måste jag ju blivit eftersom pressen stått still i några veckor nu…

På rymningsfronten var det ganska lugnt. Visst har det varit
lite strul här och var, men med 150 djur på bete får man inte räkna med annat.

En oerhörd hjälp hade vi under ”semesterveckorna”
av Mor och B. Både med markservice och renovering. Det är lätt att bli
bortskämd.

Sovrummet var nästan inflyttat i i början av oktober när jag
fyllde år, däremot hölls inte målet att bottenvåningen skulle vara färdig då.

Alla djur kom hem och maken sprang på älgjakt utan att
avlossa ett enda skott. Hösten meddelade att samtliga av se femtionio djuren
var dräktiga (shit!) och sju äkta Hereford köptes in för att styrka vansinnet.

Julen var lugn i olika sjukor som sitter i än. Nyår avlöpte
också och däremellan fick jag min A-status i Paratuberkulosprogrammet. Och här
sitter jag nu. Inte särskilt utvecklande år för företaget, jag är inte alltid säker på att jag lever, men överlevt, det
har jag.

”Jag låtsas att detta är ute! Nu får Alice sova här, så går jag till jobbet!” Men hörr’u, får man verkligen göra så?!— (Barn gör inte som du säger, de gör som du gör…*hrm*)

I lördags, på dagens näst sista dag, sattes sista listen i
köket på plats! Bortsett från tröskeln som behövs i glappet mellan sovrum och
vardagsrum är bottenvåningen Klar! Vilken känsla!

Efter föregående inlägg fick jag en kommentar om att vi
verkar vara ”en familj som lever fullt ut”. Skönt att läsa det, för
det känns fan inte som att man lever när klockan ringer på mornarna!

Hon letar efter mig där inne. Jag känner mig liksom cetrufigerad på ork efter två nätter med dålig sömn – lillfisen höll lussenatt i natt. Halv tre slängde jag ner henne i sängen för sista gången den natten… Men lika glad är hon för det!
Så sent som på nyårsaftonen bestämdes att gästerna skulle
komma. Sonen fick feber igen strax efter jul och hostan är inte av denna värld. Men de kom då han för andra dagen bara låg och vippade på gränsen. Det
var dock inte helt lätt att försöka konversera tvärs över bordet när det satt
en bebis på strax över tio månader på ena gaveln och en strax under tio månader
på andra gavlen. Dessa små trissade upp varandra rätt rejält i tjabblande. Kul
att höra dem ändå!

Firandet var lugnt och stilla, ett uruselt väder gjorde att
vi inte ens gjorde oss omaket att ta oss ut på tolvslaget. Väglaget var inte
heller roligt, så kom inte till ro förrän de skickat sitt hemma-sms. Ungefär
samtidigt som jag tänkt ifrågasätta om de faktiskt kommit hem och bara glömt
meddela. De hade ju ett antal mil att åka. Men meddelandet kom och jag kurade
ihop under täcket och blex sådär härligt tung i kroppen när en lång vibration
från luren signalerade inkommande samtal. Vem ringer tio i tre på natten om det
inte hänt något!?? Så fullt adrenalin och många tankar på en halvsekund, men
det visade sig vara dubbla kopior på det tidigare smset som anlände, så fort
att luren inte hann med de korta vibraten. Skadan var ändå skedd, det tog tid
att landa i avslappnat läge igen.
Premiär för hårspänne. Brorsan fixat.

Avdankad nyårsdag, som sig bör. Maken matade bebisen och la
i vagnen innan han gick till lagården och jag sov vidare. Efter gemensam brunch
kojade han några timmar medan lillhönan gick till drängen och jag satte mig med
sonen (med förnyad feber) och spelade spel och byggde kluringar som han fick av
gästerna.
Hotade honom med att ringa vårdcentralen idag då hosta och feber är tjurigt, men idag var han väldigt långt ifrån feber, för första gången på två veckor…

På tal om något helt annat har jag en fråga till
allmänheten?! Hur kan man tro att man
kan sparka en som ligger, spotta på den, vända ryggen mot och gå, för att sedan
idiotförklara densamme för att den inte springer efter med öppen famn?! Borde
det inte finnas nån övre åldersgräns på sånt? Typ fem år?!

Ok, det blev visst mer än en fråga, men jag undviker sånt. Det
tar såå oerhört mycket energi utan att ge något tillbaka. Suck på sånt.

Sammanfattning av det galet tröttsamma 2017 kommer, liksom lite bilder.

Gott nytt hörrni! Dags för mig att gå och skaka täcke så jag kanske får plats.

Skaffade instagram för att visa bondelivet. Suddar man ut ungarna i allmänhet och bebisen i synnerhet så kan man säga att jag lyckats:)