En ung bondes vardag

Igår var en såndär rallydag!

Städa och röja som en dåre. Skulle bara flytta djuren först!
Och hittade en nyfödd kalv. Eller den var några timmar i alla fall, torr och
pigg och åt som han skulle. Modern är en kviga, en tvättäkta hereford, som inte
tog sig under hela säsongen med tjur. När alla djuren släpptes ihop i höstas så
hade vi ingen plats för den store tjuren, så han fick gå ihop med honorna, och
självklart lyckades han ta denna kviga. Som fick stanna – då jag försöker vara
rädd om mina rena hereford. Räknade med att hon skulle kalva i månadsskiftet
nu, och uppenbart gjorde hon det. En precis lagom stor tjurkalv. Som, som sagt
var, var några timmar gammal, så det där med att ”bara flytta djuren lite
snabbt” tog mig en dryg timme längre innan jag fick fatt i den lille
krabaten för märkning.

”Vem stör i maten, mamma?”

Stark var han också, så jag klarade inte av att dra omkull
honom med repet om halsen, så fick hala in honom och stjälpa ner honom till
liggandes på marken, med mig sittandes uppepå. Sen var det spännande! Jag
sittandes på bångstyrig kalv. Ökända 1703 nosandes i nacken. Tjuren ståendes
två meter framför mig och förstagångsmodern en halvmeter till höger. ”Måtte
inte kalven skrika när jag knipsar honom i örat, för då vet ingen hur det
går”, tänkte jag som ett mantra. Första märket gick bra, precis när jag
skulle knipsa det andra, örat kalvuslingen låg på, fick jag mig en stor puss på
kinden av mamman. Och Jösses vad rädd jag blev!! Vet ju inte vad hon tänkte,
och själv är man ju ganska sårbar i det underläget! Men bara en puss, som sagt,
och kalven märkt och ivägsläppt. SEN var det bara att flytta djuren.

Syrran till vänster är lite större, de växer fort på tre månader…

Mannen kom från föräldragården och vi stack direkt ner och
åt middag på Marieholmsdagen.

Bruket stod för båttillverkning ett antal år på 60- och 70-talen. En båt i originalskick visades upp av en entusiast.

Hem och städa klart, faktiskt med marginal inför kvällens tjejträff.
Mannen och barnen åkte till syster/faster med familj och tillbringade kvällen
där.

Hit kom fyra tjejer med barn i samma klass, hur jag hamnat i
den gruppen vet jag inte riktigt, men det är ett trevligt gäng och jag känner
mig verkligen inte utanför där, fast att de känt varandra flera år. Knytkalas,
man vet aldrig vad som kommer. Väldigt jobbigt för en kontrollant, men
samtidigt roligt och nyttigt att prova på allt nytt som kommer fram! De fick
dessutom en önskad titt, och (självklart) hälsa på 1703, prova hennes tunga och
ta några selfies (eller vad det nu heter). De hade dock nytt bete, så vi blev
inte nersprungna på tillbakaväg!

Glasfat och skål på fot. Några rönnbär i all sin enkelhet.

Sjön visade upp sig!

Idag har det så firats Dräng! Eller, mest beklagat, som han
sa. 75 är inget att fira, säger han. Jag vet inte vad jag säger när jag är där,
det beror väl på allt annat. Om man ens kommer dit, det har man ju sett
alldeles för många bevis på att det inte
händer! Lillhönan tog showen, så förvånande…!?

Mannen mötte jag i dörren imorse, på väg till
vaktmästarrollen i kyrkan, som jag inte visste om. Han kom hem tio minuter före
bortbjuden tid, tur vi inte skulle så långt, och gick sedan tidigare för att
visa föräldragården för ett par som förhoppningsvis vill hyra det.

Svärmors skor från ca 1940 dök upp i tömningen av huset. Mannen rövade hem dem…

…Så nu pryder de gardinstängen tillsammans med barnens och mannens första par skor!

Veckan ser ut att bjuda på fint väder, så då ska det mesta
av andraskörden köras av. Men som vanligt är det många dagar till slutet av
veckan, så det hinner väl ändras… Men imorgon, då kör vi!

Sonen ville stanna i kalas-mood, nu när vi har så fina tallrikar. Han dukade själv med tända ljus i glasskålen som glittrade så fint, och de fina glasen. Och – ja- det går utmärkt att dricka mjölk i kristallglas från Orrefors, tillsammans med miniplättar till kvällsmat!

Gick som vanligt in till drängarna efter frukost för att gå
igenom dagen. Har vi mycket att göra går jag inte in, det är väldigt lätt att
det försvinner både en och två timmar i det där köket. Idag inget undantag… Mer
än att jag inte borde gått dit. Tiden både var och är emot mig idag!

En man från många byar bort kom och lånade min stora balvagn
för att åka några mil och hämta årets behov av halm. När vi satt inne och …
planerade … dagen ringde en från grannbyn och ville låna kreaturskärran för
att flytta en tjur. Det satte fart på oss, så jag och drängen masade oss ut. Precis
på väg att åka såg vi skogsmaskinen komma långt borta på vägen för att hugga
ner ett par granar dödade av granbarkborren. Körde bort för att haffa honom och
be honom ta en döing som stod på en betesvall. Gjort, och iväg för att hämta
tjejerna uppe i byn. Gick lika smidigt att lasta som tidigare, och de åkte nu
över storavägen igen, men för att fortsätta till sjöns norra spets. Där var ett
bra ställe! Blev erbjuden både ström och vatten och nu har de bete minst några
veckor! Glädjedödaren var dock en sträng olja efter kärran – haveri i en
bromsslang.

Stängslade till korna hemma sedan, ska flytta dem imorgon. Behövde
hitta den permanenta stängseltråden i växtligheten. Men först få igång
röjsågen… Sådär åttatusensjuhundrafemtioelva drag senare var både jag och
sågen sur, och precis lämpligt kom killen som lånade djurkärran – skogshuggare
till vardags. Han stannade och pratade och var gentleman, så typ ytterligare
tio drag senare hostade sågen igång. Jippie! Fint blir det där man varit och
röjt med!

Oröjt en bit bort och röjt på den andra. När korna tagit det blir det riktigt fint!

Fick räkning på balpressen idag. Blev chockad, jag hade
räknat med större summa. Typ dubbel summa. Efter att drängen också tittat kom
vi fram till att det dock bara rörde sig om det första haveriet, axelbrottet i
pickupen… Så länge varade den lyckan. Det kommer väl en räkning på lika
mycket till, så var jag realistiskt pessimistisk från början ändå…

Något som höjde dagen igen var när kreaturskärran väl kom
tillbaka (tyckte det tog lång tid att lasta en tjur och köra några kilometer).
”Jag stack till stan och fixade en ny slang till bromsen som jag satte dit
som tack för lånet av kärran!” Tummen upp, blir ju inte livrädd av att
låna ut till en sån igen!

Jag ska avsluta med två saker, innan jag fångar in mannen
som putsar i trädgården med röjsågen (har han pannlampa eller vad??!):

Jag ska börja med att be om ursäkt för försummad chans till
gudmorhet! Ni som inte fattar, behöver inte fatta.

Vidare ska jag varna känsliga läsare! Skratta inte åt mig
när jag misslyckas! Ni kanske inte får hjälp nästa gång ni behöver betesputsen kopplad. Tänk på
att de flesta av er inte känner mig, ni har ingen aning om hur långsint jag är:) Mwohahaha

Ganska nöjd med förberedelsen inför morgondagens efterrätt. Dessutom är jag riktigt duktig! En sats ska ge 10 styck. Jag har fått ut 14 – på en halv sats! Mer ätstorlek, tycker jag!

Back to work!

Ja… Rubriken ställer ju frågan…

Chockade Jirka rejält igår verkar det som i alla fall. Han
lånade kreaturskärra och traktor för att hämta hem sina djur. När jag kom hem
efter pressningen senare stod hela ekipaget mitt på lagårdsbacken, för att inte
tala om nästan på vägen. Orsaken verkade vara att han ringt på för att fråga
var han skulle ställa den (på sin plats, hade ju inte varit fel..!), men
upptäckte att vår ytterdörr var LÅST! Så i chocken satte han sig i bilen och
körde hem, enligt egen utsago.

Nog för att jag är mörkrädd, men jag skulle inte få för mig
att låsa dörren när jag är hemma! Det är bara att erkänna. Däremot brukar det låsas när ingen är hemma. Ganska logiskt, tycker
jag. Men enligt Jirka tydligen en världssensation! Skriv det i tidningen,
journalister! ”Ytterdörren på Västergården 2 var låst!”

Vidare är jag en sådan som inte låser bilen! Vill någon ha
något, så ser de till att ta det ändå (vilket funkar likadant på hus och hem,
tyvärr, men det är annorlunda). Möjligen låser jag om jag är i stan, men skulle
inte falla mig in när jag är och handlar på Ica. Vilket, jag gjorde idag, för
upplysning. Gick och funderade på hur jag skulle skriva om låsepisoden, när jag
klev ut med min kundvagn. Och ser någon rota i mitt bagage (vilket för en gångs
skull var tomt)! Där snackar vi om att låsa bilen! MEN! Jag kör en silvergrå
Toyota Avensis till vardags. En inte helt ovanlig modell. En likadan stod
parkerad precis jämte, och när tankarna hunnit ikapp blicken på den där berömda
sekunden, var den andra bilen något mörkare och åt det bruna hållet.

Hans, jag hör vad du tänker, men Nej, jag låser inte bilen
nästa gång heller. Det gör du så det räcker för oss båda!

Satt länge och funderade på vad det var. Plötsligt såg jag, Kattassar på huven!

Strängade igår, drängen kom ner med pressen så bytte vi
traktor och han körde hem efter balvagnen. Lastade på balarna tillsammans, och
med två kvar så körde jag hem (för att då hitta kossesläpen mitt i vägen).

Något jag inte behövde fundera på är denna kalv! Det var honom jag hittade i mitten av maj, en vecka gammal, trött, mager och med en kraftig navelinfektion. Efter ett par veckor inne och en penicillinkur släpptes han ut. Och han har tagit igen sin dåliga start!

Efter evigheter kom drängen med lasset. Kopplingspedalen
hade havererat, och han hade haft ett elände med att koppla kärran med
fram-och-back-spaken och bromsen… Lokaliserade felet till att fjädern som gör
att pedalen studsar upp hade gått sönder.

Var är kroken i andra änden då?

Med två mejslar, en polygrip, en
stunds jobb och lite (ok, rätt mycket) jävlaranamma, vändes fjädern upp och
ner, sattes på baksidan av pedalen och spändes fast. Det håller så länge det
håller!

Inte rätt, men funktionsdugligt! Och jag har faktiskt klarat mig undan blodblåsor, trots att fjädern högg tillbaka mer än en gång…

Drängen var även igår rejält förkyld, och bad mig plasta, så
han fick gå in och vila! Säger han så, så är det inget att snacka om, han tillhör
inte den kategorin som ger efter för minsta lilla.

Således – JAG skulle plasta balar! Hur i hela friden gör man
det?! Jag instruerar ju bara alltid andra om det. Själv plastar jag ju inte tio
balar om året, av de cirka 700 jag pressar! Den kvoten är fylld nu!

Som sagt, JAG plasta balar? Fick en påminnelse om varför jag undviker det. Det är sååååå gudatråkigt!

En tur till föräldragården för att packa ner husgeråd till
second hand efter ett dovt morrande från svägerskan som startade dagen. Ner med
det och sedan handla, hem och luncha och sedan stängseljobb.

Det börjar gå hårt åt plaststolparna nu! Än har jag material
till många kilometer, men det känns ändå när förrådet är halverat och man bara
har börjat på beta-åkrar-säsongen.

En tur till sjöns norra spets blev det. Ringde markägaren
för att fråga om allt verkligen är hans. Ibland går det ju små remsor ner för
att ”alla i byn” skulle ha fiskerätt i sjöar och dylikt. Men allt var
hans och jag sprang ett varv runt. Fick en stolpe över, och kanske fyra meter
tråd, så denna gång hade jag tur!

Nu fortsätter kampen mot vad jag nu har fått för ohyra på
mina älskade Saint Paulior. Skura fönster, skrubba krukor. Såpa, såpa, såpa.
Ett säkert sätt att ha få paulisar att vantrivas så de dör är att blöta ner deras
blad, men antingen får jag slänga ut alla 23(!) för att ohyran fördärvar dem,
eller så försöker jag rädda dem och de dör. Vinna eller försvinna. Eller som
sonen sa: ”De kan ju också överleva för att du försöker rädda dem!” Så klok min
gosse!

Detta är Nasse och Nöffe. De flyttade hit för ett par dagar sedan. Nu får vi hjälpas åt att vakta dem, så inte julskinkan rymmer – jag gillar inte selleri…

Tre generationers boende, med gott om plats och ingen som slängt något så fyndas det en del på föräldragården. Dessa tallrikar ska ersätta våra kantstötta, tråkvita, fyrkantiga tallrikar! Varför inte sätta guldkant på tillvaron?

Mör i kroppen. Nedre delen av magen molvärker, även lite i
sidfläsket och i ryggfilén. Under eftermiddagen kom även en viss stelhet i
axlarna. Kan detta ha ett samband med att träningen började igår…?!

”Hörru, Bonden i Skärvhult”, hojtade en av tanterna på träningen igår med ett nick mot fönstret. ”Är det inte läge för dig att skynda hem och ta en bild?” Så gjorde det! Men färgen hade bleknat till all shades of blue…

…Och ingen bra bild fick jag nere från bryggan, så gick genom kohagen. 1703, sin vana trogen, i full galopp för att tvärnita en halvmeter från mig. Är tacksam att det inte är halt…

…Men mannen hade varit ute en kvart tidigare och hunnit fånga himlen! Utan kor!

Är inte för massa mumbo-jumbo-grejor, men gick faktiskt och
köpte mig en vitaminburk – extra allt – för att se om den kan råda bot på den
där uppdämda olustkänslan jag gått med i kroppen i månader. Den gör nog nytta,
för det verkar vara en hästkur! Piller stora som mina stortår med både smak och
lukt som det där Lantmännen kommer och fyller min silo med för att ge till
korna… Vi får väl se. Blir jag vegetarian och börjar springa på fyra, kanske
någon barmhärtig själ fångar in mig…

Grävt fram en gammal dörr idag. Baxat in den med karm och
allt i lagården och rest upp i dess ursprungliga hål. Fäst in och tätat
någorlunda. Allt för att ställa i ordning inför ankomsten av våra nya
gårdsmedlemmar.

Blev en sen lunch, och direkt efter den fick jag en enorm
frossa. Kan den ha något att göra med att klockan hann bli två innan det gick
att få ett hyfsat urskiljaktigt, grötigt ord från drängen? Bäddade ner mig på
soffan tio minuter, då det hade blivit så sent att jag inte ansåg det lönt att
starta ett stängslingsprojekt på tjugo minuter. Upp ur soffan och ner efter
barnen, mannen var på sin årliga ”uppskjutning” – Skjutprov inför
älgjakten. Godkänns du inte får du inte jaga med bössa.

Lagom till middagen var färdig landade helikoptern på åkern.
Lämpigt nog för trolig matpaus, och inväntande av bulklastbilar, för de drog
igång precis lagom tills vi ätit klart. Rustade med jackor och hörselskydd gick
vi bort för att titta.

Jag har aldrig varit så nära en (kalk)helikopter tidigare, och
det var en upplevelse! Jag blir ofta fascinerad av olika maskinförares
yrkesskicklighet, så även denna gång. Ner med helikoptern, landa den där bulken
på centimetern på ett släp, få linan kopplad på den andra bulken och iväg igen.
Allt på mindre än 10-15 sekunder! Imponerande! Men det är väl som när en annan
plockar balar, ungefär… Man får in tekniken när man hållit på ett tag…

Skit i deras skicklighet. Vad som träffade mer var – Vinden!
Holy Shit! Vilket lufttryck det blev när man stod precis under laddstället! Var
verkligen inte alls beredd på det första vändan han kom – men jag blev varse,
tro mig! Nu vet jag varför alla springer dubbelvikta och håller i peruken till
och från helikoptrar i filmer! Det är inte bara för att det blir bra film!
Ungarna höll ju på att blåsa bort, på riktigt. Men de vägrade gå där ifrån. Så
blåsta blev vi. I nästan alla femton ton de körde ut. Med ca 800 kilo per bulk,
på grund av vinden.

Så! Hini-hint. När jag fyller 30 inom några år så kan ju
helikopterfärd finnas på önskelistan. Jag har fått för mig att det är en häftig
upplevelse. Det har inte minskat under denna eftermiddag! (Om jag nu inte kan
få en tio meters strängläggare, eller en kombipress, vill säga. Har ju mer
nytta av det annars… Jag föredrar nyttogrejor!)

Inflygning, laddning och iväg igen. Film finns på Instagram. Ni som inte har det, googla på bondeniskarvhult, så hittar ni det.

Korna då, vad gjorde de? Jo, stod och fånglodde, nyfikna i
en strut, precis vid tråden, en hage bort. Rädd för en sketen helikopter?
Snicksnack!

Möttes av en halmtraktor med släp

Heldag på Sommarmöte (Bonnamarknad typ, maskiner, företag
och djur i olika färg och form) i Fänestad. Träffade ett gäng kändisar, och
desto fler bekanta ansikten utan namn. Nästan lika effektivt att ta andra
bönder från sin miljö och med andra kläder som förvirrande kamouflage, som att
trycka ner dem i kostym, för det tog lång tid för mig att känna igen (hrm)
vissa grannar på begravningen igår…

Notera äpplena som lampor, och pumpan som saftblandare. Och så hävdas det att bönder är dumma…

På hemväg svängde vi inom High Chaparall för ett sista besök
för säsongen. Sedan omvägen till en öppen affär för att köpa kvällsmat.

Inspirerad av Bröderna Daltons alternativa ridstil?

Kom förbi näst sista åkern innan gården, och såg en kalv
ligga där. I fel hage. Åt vår kvällsmat, sen gick jag ut. Tänkte stänga in
resten av djuren i sin hage, öppna till kalven till den angränsade hagen neråt
sjön som de alltid har tillgång till, och fösa ner kalven. Var jag nykter denna
lördagskväll med den tankegången?!

Stängde in alla utom tre (?) kor som var vid sjön och drack.
Gick ner och öppnade till kalven, som vaknade, med alla de andra i hörnet
påhejandes (oklart på vem). Kalven gick superfint ner till hörnet, stannade
till och satte full fart upp mot byn i sin hage. Och jag efter för att
genskjuta. Hon stannade och vände om. Stannade i hörnet och satte full fart upp
mot vägen. Där och då kom de tre korna som plötsligt blivit fyra, ut på åkern. Föste
in dem igen och gick efter kalven. En ko lika snabbt ute och kalven iväg. Vände
de andra tre korna igen, men lät den fjärde vara sällskap till kalven medan jag
hämtade tråd, tänkte jag. Stängde till deras hage och gick i den gamla längs
sjön, såg att de djur som var instängda i ”rätt” hage kom i full fart
efter till hörnet dit jag var på väg. Och hörde samtidigt att de tre korna
bakom mig, som plötsligt blivit fyra (?) kom i sken i ryggen på mig. Slängde
mig mer eller mindre undan upp på stengärdesgården, dit korna självklart kom
efter, men jag var högre! Kossan i ”fel” hage stod och vrålade när
hon blev ensam. Så ner från stenarna, kuta tillbaka, öppna, vända de fyra korna
(som fortfarande var fyra!!). Iväg med dem och kossan kom inspringades. Kalven
då? Full fart upp mot vägen – på fel håll. Stannade där och skrek, men vände
sedan ner till hörnet, stannade till och skuttade in i sjöhagen! Tillbaka utan
att skrämma henne och stänga.

Finn ett fel…

Sen fick jag den lysande idén (återigen, var det verkligen
renat vatten till tacosen?!) att gena genom hagen med ”alla” korna,
som plötsligt faktiskt var de tjugofem som de borde, med sex utanför. Vad hände
då då? Jo, allas vår egen 1703 satte av i galopp efter mig, och drog ju hela
ligan med sig. Fick stanna, vända mig om och vråla till så de vek runt mig,
nästan runtsnurrad av vinddraget! Pulshöjande där! Perfekt för mitt urusla
blodtryck som ändå stabiliserats något av rutinerna nu!

Ett fasligt vrålande efter mig när jag gick, och stötte på
drängen på inväg som ifrågasatte om det var jag som skrämde igång korna, han
hade misstänkt det… Undrar vem som skrämde igång vem egentligen…

Trött av en massa gående idag, solkissen har bitit rejält,
såg och kände jag när jag kom hem, och nu välrastad av dessa förbannat
kärvänliga djur! (Vilket är hundra gånger bättre än de där fem jag ser svansen
på om jag visar mig… 1703 ska köras dit vid tillfälle, så får vi se vad som
händer.)

En premiärrunda till Dollar Store i veckan har gett mig möjlighet att återuppliva minnen från mellanstadiet. Hittade dock inte den med sura päron/lakrits..

I höstas märkte jag upp en del rullar när jag rev stängsel, för att få specifik eltråd till varje åker istället för att skarva hela tiden. Det kändes som en bra idé då, men nu när jag stod där och plockade runt i mängder av rullar för att hitta ”den rätta”…

Igår fylldes nog kvoten av hjälpsamhet för mig, för denna
månaden. Direkt efter frukost kom Jirka och hämtade honung, då han återigen
”råkat” sälja mer honung än vad han hade. Vem som gör förlust på
affären låter jag vara osagt.

Djuren hos grannarna i byn lastades återigen upp och kördes
tvärs över vägen. Det var sista gången nu, nästa gång räknar jag med att de ska
åka långt, enda till den norra spetsen av sjön, dvs ca två kilometer! Projekt
nästa vecka.

Släppte även iväg djuren hemma. Jag har haft ström i denna tråd, konstaterade jag. Men det syns väl hur långt ut djuren räcker…

Stod och hjälpte drängen koppla strängläggaren när det dök
upp ett par ben i shorts på andra sidan traktorn. En som frågade om hur
han kopplar en betesputs, och hur han sedan kör med den. Hur funkar traktorn
då?

Det är inte helt lätt att bli faderslös över en kväll och
slängas in i en verksamhet man aldrig varit i! Inte heller finns han ju att
fråga!

Jag åkte med honom till grannbyn i alla fall, och fick
putsen kopplad och provkörd. Fick ju den underbara frågan; Vilken växel ska jag
köra på? Svar: Lagom! Inte finns det ju två traktorer som funkar likadant
heller! Men det löste sig även för oss med den ettåriga traktorn.

Körde genom skogen hem och hämtade en uppsättning
traktornycklar hos drängen, då mina satt i traktorn han körde…

Säsongen är förbi, nu kör vi barrat istället för lövat!

Sen iväg med pressen. Ca fem hektar andraskörd är ihopkörd. Nu
är det ”bara några kvar”…

Släppte en bale på tvärs i backen, trodde den stannade. Men såg i ögonvrån hur den fick mer och mer fart mot skogen. Adiõs, tänkte jag. Nu blir det några timmars projekt att fiska fram den mellan granarna. Jag hade tur denna gång! Den small rakt i den andra balen och stannade! Gött!

Idag ligger vi lågt. Inget planerat förutom begravningen för
vår man från grannbyn. Ingen som vet när man kommer därifrån, det ryktas bli
mycket folk. Morgonens djurrunda var lugn, förutom de tre som flyttades igår,
såg inte ett djur där, så håller tummarna att de bara var inne i skogen och
drack i ån. Det får jag nog höra annars…

Trevlig helg alla!

Vår alldeles egna lilla mjölnare in action på Vattenhjulets Dag i söndags

Jag brukar säga att man inte glömmer hans ardennerekipage i skogen i första taget. Har man sett detta, gör man det definitivt inte!

Inlåst i skuffen! Sittandes på en spann kraftfoder! Jaktarrendatorn på föräldragården sms-ade om kalvar som sprang på vägen på söndagskvällen. Men INTE MINA KALVAR!!! Frågan som alltid – Var tar de vägen?? Ägaren, granngubben, är snart 80, och har typ 8 % syn – på sitt bästa öga. Vi gjorde en god gärning och hjälpte honom! Tyckte vi, i alla fall.

Greppa näringen, heter det ju. En filial till
Hushållningssällskapet som ger rådgivning av de ”moduler” det bedöms
att man behöver hjälp med. Allt från växtodling till gödsling och
djurproduktion. Något som i många fall går hand i hand. (Och det heter att
rådgivningen är gratis…!? Dumt att inte ta den!)

Idag var det dags för min kvävestrategi. En rådgivning i hur
man gödslar för att få maximal skörd, utan att urlaka och övergöda marken. Så
hur många kilo foder får jag per hektar? Hur många kilo gödsel tillför jag
varje hektar? När gödslar jag? När bearbetas marken (plöjs upp)?

Jag dokumenterar hur många balar jag får per åkerlapp, så
bara att sätta sig med en funderare över hur tunga balarna i fråga är, hur
många blir det i snitt per hektar? Hur förändras skörden med gräsvallarnas
ålder? Ni fattar!?

Alla siffror fylldes i och resultatet kom fram. KATASTROF!
Jag går hur mycket kväve BACK som helst! Flera ton per hektar! Något är fel… Hon
suddade alla siffror och började om. Lika fel. Ok, testa att halvera skörden
och dubbla gödselmängden. Lika fel.

– Dundertabbe! utbrast hon plötsligt. Nytt datorprogram. I
det gamla angav man i kilo. I detta
anger man ton.

Vet inte siffrorna nu, men hon hade typ fyllt i 8500 ton i
mängd. Istället för 8,5 ton. Med den lösningen blev allt superb! Till och med
så bra att hon gick hem utan att rådgiva, då hon inte visste hur jag ska kunna
förbättra kvävehanteringen. Jämbördiga gårdar i trakten (efter tidigare
undersökningar), låg i snitt på 26 kg kväve i förlust per hektar. Jag låg på 11
kg. Bara att fortsätta, som ”vi alltid har gjort”. Jag sprider endast
stallgödsel och odlar endast gräs, vilket är det mest optimala för markens
skull. Plöjer på våren. Men hon sa rådde mig faktiskt till det jag själv tänkt:
Ska jag investera i ny gödseltunna ska det bli en med slangar som släpar i
marken, istället för den jag har nu som skickar det rakt ut i luften för att
det ska landa sen. Det skulle ge mig en tioprocentig ökning av kväveupptaget i
grödan!

Ja, jag är lite nöjd och tycker mig få vara det!

Efter lunch blev det en sväng till Reftele Lantmän igen. Lastade
upp stängseltråd, lite säckar och en pall värpfoder på släpen. När tjejen
lastat pallen, ropade hon och frågade om jag tänkte gå in igen eller om hon
bara skulle sätta upp det. Inne för småsakerna började hon knappa in.

– Hur många lösa säckar tog du? frågade hon.

– Säckarna vill inte jag ha idag! svarade jag.

– Ok, då tar jag bort dem från ditt konto. (Jag hade inte presenterat
mig) Så sätter jag väl pallen och säckarna på… (En blick och ett leende) ”Drängen”!?

Det är inte lätt att vara ökänd. Man lastar bilen och säger
vad man tagit, antingen i kassan eller i förbifarten till någon, sen åker man
hem och efter ett par veckor kommer räkningen…

Mannen stack iväg på bastukväll med några andra så jag får
väl kura ihop i soffan själv med min nybakta kaka.

Titta vad jag hittade inbackat i ett hörn bakom lagården. Mitt semesterprojekt. Tre kubik täckbark…

…Och hur man lastar av det. Självklart tippar man ju av en tippkärra!

Ännu är jag inte klar i jorgubbslandet, men jag tänker inte
skämmas över det längre!

Lilltjejen gick runt i hagen intill, var ”inlåst”
och sedan kom hon mot mig och skrek till. KALLT MAGE!!! Så låg elstängselståltråden
under hennes tröja. ”Ingen fara lilla docka, det är bara så att vi ditt
hår ska locka…” (Strömmen var för tillfället avstängd) Varför är alla så
hysteriskt rädda för elstängsel förresten? Jag fattar inte. Ok, ska erkänna att
jag fick mig en rätt bra kyss när jag skulle skarva en avryckt tråd i veckan, i
sura strumpor och blöta träskor… Då valde jag att gå de fem meterna bort till
aggregatet och stänga av det. Men annars?!

Det är kul att åka gräsklipp..pp..par…e…

I-landsproblem ja. Det finns rätt gott om dem när man börjar
tänka efter:

Jag fick mig en tillsägelse av Mormors lillebror (Nej,
förlåt. Mormors bror. Hon har ju tre
yngre bröder, men bara en lillebror…
Sak samma, men detta märkliga resonemang) Han ”gillar inte när jag skriver
på engelska, för det förstår jag inte”. Vågade inte säga till honom att
det finns bra pensionärskurser i olika språk, förlåt K. Grunden till det hela
är att jag ibland skriver på engelska på Instagram. Något han inte har själv,
men tjuvkikar via fruns konto… Ett typiskt I-landsproblem!

Läs detta med då, och tänk ännu en gång när ni handlar…

Bloggen ja. Jag har fortfarande inte landat i skrivandet.
Och definitivt inte att det finns såna som känner mig som läser det. Flera
gånger har jag blivit påmind om den eskalerande djungeltelegrafen när folk
kommer fram till mig och pratar om något som hände ”ganska nyss” som
jag ännu inte trodde var ute på bygden. Eller åtminstone inte hos personen i
fråga. Tills jag inser att jag själv är orsak till telegrafen…

”Jag vet att hon hällde ut allt, men kanske att det finns ett litet kli kvar på botten…”

Lillkillen som föddes kring nyår. Är inte säker längre på att kossan väger mest…

Sådan mor, sådan son. Sen vem som är vem i förhållande till hornen… Därom tvistar de lärde…

Ett annat ganska (inte för stunden) angenämt problem är
sällskapliga djur. Det är fantastiskt trevligt att man inte kan gå in i sin
hage med snörskor, då de gnager av snörena, tillexempel. Eller kommer i galopp
när man stannar bilen och säger Hej! När man går in i hagen och blir så omringad
att man står som en makrill i burk och funderar på hur man ska ta sig därifrån…
Ännu värre är det när djur ska flyttas,
och de blir kluvna över vart de ska gå när jag står på ett annat ställe än
bilen… Det som inte är lika trevligt är att man sällan kan vistas ute i
trädgården, då de ständigt tror att de ska bli flyttade, även om det skedde för
en timme sedan. Då hänger hela gruppen vid tråden och vrålar. Konstant…

Att få in djur på sitt gamla bete för att få dem vidare till nästa… Ni ser bilen till höger om stolpen. Där fastnade djuren en stund innan de övertygats om att det inte var den som gällde idag…

Nästa: Nu i bockjackten går en skröna i bygden om ett
kylrum. En man hade hängt in sin rådjurskropp i ett kylrum i en annan socken,
och även lämnat huvudet där i väntan på beredning och konservering av hornen. När
denna man kom ett par dagar senare för att ta med sig huvudet till konservatorn,
hade tre andra (?) tyckt att någon föregått med gott exempel och lämnat sina
huvuden i kylrummet också. Omärkta. Och alla fyra skallar var prydda med tre
plus tre taggar på hornen, så plötsligt visste ingen vems huvud som var vem… Snacka
om att ha tappat huvudet!

Arbetsbyxor är ständigt utrustade med enormt många
skräpsamlare (läs fickor). De har även så kallade mobilfickor. MEN, mallen för
dem tror jag fortfarande är Nokia 3310, för det finns inte en chans att få i
dagens halva laptops i dem! Framfickorna går det inte att stoppa telefonen i,
om du har en tanke på att sätta dig, klättra på stegar eller böja dig fram. En
del modeller har dessutom väldigt grunda ”fladderfickor” (spikfickor
tror jag de heter på fackspråk), så att lägga telefonen där sker med dess liv
som insats. Jaja, lämna telefonen hemma då!? Knappast, när den är en bondes
kontor, kalender, agenda och livförsäkring! Resultatet är att telefonen i vissa
byxor hamnar i benfickan, på sidan av låret, vilket leder till många och långa
stunders letande efter en försvunnen telefon när man kommit in, klätt av sig
och svidat om. Vilket leder direkt till nästa problem, som min femårige son
bejakade för ett par dagar sedan:

”Titta mamma, jag har bundit fast (leksaks)telefonen
och hängt upp den här, så behöver man aldrig
leta efter den. För sitter fast här vid väggen i ett snöre! Den är alltid där
den ska vara!”. Är det då man lyfter upp honom i knäet, sätter sig i
gungstolen på verandan och säger: ”Well, my son. Once upon a time there
was a phone…”

Det heter ju att man ska ta tillvara på stunderna. Fredagsmys med mannens ben, mina ben och katten som grädde på moset!