En ung bondes vardag

Jo, men titta! Tanken ändrade färg över natten! Eller under förmiddagen i alla fall, sen mannen slutmålat den! Och lagom till det var klart, som ju så klart en icke-utlovad skur. Så det var bara att lösa!

Igår hade vi bokat in en sväng till storstan. Så lämpligt att Mormor ringde och bjöd oss på
middag då! Och så lämpligt att vi råkade glömma barnen hos dem, medan jag och
mannen tog en tur norrut själva…! Och vilken otur, att vi råkade komma
tillbaka precis lagom till kvällsmaten…! Bara att bära barnen i säng när vi
väl kom hem, svida om och se till att få dieseltanken på plats.

Snart, så är vildvinet lika rött som huset under det!

Satt och blev förbannad när jag åt kvällsmat. Tror jag ska skicka ett mail till Ica. Trycka upp och gå ut med att våmmen är första magen, att LÖPMAGEN är nummer två och NÄTMAGEN nummer fyra! Får man göra så? Enligt mig, Wikipedia och Svenska Jägarförbundet är det Våm, Nät, Blad och sist Löpmage! Skäms på er, Ica!

Med tank på plats började det bli läge för sängen!

Jag är lite självgod. Bara att erkänna! Jag sågade enhälligt
grannfruns förslag om att åka till tippen med deras gamla tvättmaskin i V70:n. Jag
hävdade att hon inte skulle klara av det. Har man problem att lyfta en
fodersäck på 25kg, är jag tveksam till att man klarar en tvättmaskin på mer än
det dubbla. Slutet? Jag åkte själv med den!

Körde ut kycklingburarna från gräsmattan och placerade på
tomma plastrullar, så de kan torka av ordentligt i botten innan de sätts på
vinterförvaring. När jag ändå cruisade runt i trädgården med den lille
trädgårdstraktorn (90-hästars) och pallgafflarna på frontlastaren, tänkte jag
att jag ändå kunde ta med tvättmaskinen ut från deras trappa. Sen när jag ändå
hade den lastad, tänkte jag att jag kunde skicka in den i Kangoon! Så ut med de
få sakerna i den och in med pallgafflarna, så var det bara att knuffa in
maskinen utan ett lyft! Smidigt! Men…Jag vill ju inte ha min arbetsbil
ockuperad av vitvaror, så i med en TV, ett bord och lite småskit, så iväg med
hela lasset sen.

Hade tänkt sticka iväg med traktor och skopa och sätta upp
stängsel, men det får väl bli imorgon istället.

Glädjen för dagen var att Drängen slog! Och vilka strängar
gräs sen! Ska bli kul att se hur många balar det blir, förstaskörden var ju under
all kritik på de bitarna, och hur det kunnat växa om så på sanden, utan regn i
år, är mig ett mysterium… Men jag tackar!

Självgod eller inte! Grattis på namnsdagen till mig! Har väl
aldrig riktigt gillat mitt namn, men har snällt fått vänja mig. Efter skoltiden
har det blivit bättre, men ingen i hela världen kan uttala det, än mindre stava
det. Men det kan ju alltid vara värre, så tack snälla att jag inte heter Åslög!

Det heter att det inte är lätt att vara liten. Det är banne mig inte lätt att vara stor alltid heller. Jag kunde ge mycket ibland för denna totala sorglöshet och tillit som bara ett litet barn kan ha…

Och, måste jag tyvärr säga, ännu en gång… Blir man
påmind…

Jag fick ett samtal runt halv nio imorse. Av en vän som
ligger mig så varmt om hjärtat att jag har svårt att tänka mig livet utan
denne. (När jag berättade för mannen var hans kommentar: Oj, det är aldrig bra
med samtal därifrån!) Vi ringer aldrig. Vi är sms-gudarna själva. Några få
gånger har vi ringt oss emellan, mest akuta saker som djurjakt eller så från
min sida. Från andra hållet började det med bärgningshjälp. ”Nästa”
gång det ringdes gällde det ett dödsfall. ”Tredje” gången det ringdes
var det gällande en separation. Så när det ringde imorse, sjönk livsandarna,
och det med rätta.

I detta bibelbälte vi bor, passar det ju att skriva något
man hör ibland: ”Den Gud älskar – prövar han!” Jag önskar för mitt
liv att jag och de mina ska slippa bli älskad av honom (på det sättet, kanske
jag ska tillägga, så jag inte bara hädar för er som tar illa vid er)! Men det
måste väl finnas gränser för vad en familj ska behöva stå ut med och tåla.

Jag älskar min vän, och hoppas att det når fram även i detta
nu. Jag kan ”inget göra”, förutom att finnas till hands och lyssna,
om det önskas. Och jag hoppas att det vets om.

Var rädda om varandra och lev medan ni kan. Livet ändras
fort… Igen…

Idag blir det en skraplott till kvällsfikat! Anledningen?
Det är en smått sensationell dag. Inte bara för att det idag är 18 år (jisses
vad gammal jag plötsligt blev) sedan vår Gulle-golden-vovve Doglaz föddes
(borta sedan många år) eller att det är dagen före dagen som förändrade världen
för femton år sedan. Ok, jag skriver det!

JAG HAR PRESSAT 25 ANDRASKÖRDSBALAR UTAN ATT LÄMNA
TRAKTORN!!! Med andra ord inte ett enda strul, inte en enda omträdning av
nätet! Fantastiskt. Känner pressen på sig att det är bland de sista gångerna vi
är tillsammans, så den vill samarbeta nu så vi inte skiljs som bara ovänner? Jag
har mindre än tio hektar kvar att slå. Mindre än tio hektar kvar att pressa.
Sen ska den pressen väck! Adiôs amigo! Vad som händer till nästa år låter vi
vara ett oskrivet blad än så länge. Men inte en säsong till med detta gamla
uttjänta spöke!

Lillhönan skulle med och åka traktor en stund, men efter ett
tag på den oharvade surhålans skumpighet började hon bli grön i ansiktet så det
var läge att ringa efter Pappa-Taxi och avyttra henne!

Hon behövde sin stol, för hon skulle sova i traktorn. Av snacket att döma glömde hon bort det…

Det är ett tvärtom-år i år. Vi slår nämligen våra, i vanliga
fall okörbara, surhål och sparar den höglänta marken till bete. Bäst gräs i
blötan. Inte ett spår lämnas efter oss. Och på torrmarken är det nästan så
gräsmattan kan konkurrera i grästjocklek…

Råkade titta ner precis när traktorn slog om! Nu var även den ”gammal”

Släppte ut mina ettåringar i hela hjorthägnet nu. Sparade en
fyrkant återväxt till dem, sen får de putsa gammalt gräs i kanterna. De har nio
hektar att leta mat på, så de borde klara sig ett tag! Det var dock inte helt
lätt att tugga i sig ett äpple samtidigt som flocken med en kärvänlig tjur
skulle flyttas. En äpplebit till mig, en till pojken. En till mig, en till
pojken…

Vilket jag måste erkänna att jag gillar. Hans bror gillar jag inte. Den
gossen kom ifrån flocken igår när de flyttades, så jag skulle gå in och fösa
bort virrpannan till öppningen. Rustade mig med en rejäl träpåk, men det
slutade ändå med att jag ringde på mannen som var på väg till andra gården för
assistans.

Det är jag som bestämmer – kommer jag med en pinne och tjoar
till ska de gå undan. Denna kommer jämt rakt emot mig, stirrar, stampar och frustar.
Jag backar inte, men samtidigt är det ingen som saknar mig på ett tag om jag
blir nertryckt någonstans. Man ska inte vara dum om man inte behöver, det är stora krafter man
sysslar med. Mannen rustade sig med järnspett sen fick vi undan herren till den
nya hagen. Den ska tjuren på slakt inom kort!

En annan grupp lastades upp igår. Från föräldragården till
ett nytt ställe på vägen hem. Tre av sex djur gick snällt upp på kärran, en
annan tog täten över tråden och resten följde efter. Stängde fort in de tre i
främre delen av kärran. Fråga inte hur det gick till, men jag kan lova att två
stora kvigor och en rejäl tjur står stadigt på knappt fyra kvadrat! Och som
sagt, hur jag fick igen grinden fattar jag inte. Nytt försök på resten så var
de uppe!

Den var visst inte helt ren, dieseltanken… Mannen hämtade fram den för rengöring och målning. Någon har tjuvat ur den igen (rädd att det är nån från gården). Slut!

”Man måste ju leka lite”, sa mannen och gjorde en smiley. Vi andra hävdade att det var en dödskalle…

Sen kom man hem och lillpigan var i full gång. Vem som var effektivast går att diskutera!

Sen var den klar! Märkligt, jag har för mig att jag köpte grå färg, men den kanske bleknar med åren…

Min moster tog barnen med sig på Mamma Mu-teater igår. Tydligen
”fick” hon inte ta med sitt tremånadersbarnbarn, så hon tog mina
istället. Vi hade tänkt åka dit, men nu blev det några extra timmars barnledig
fredagseftermiddag istället. Middag här sedan, när barnen lämnades hem.

Storebror bjöd åter på en westernshow. Ståendes på ett ben på en galopperande häst med prärievagnen efter… Det var ingen enmansshow – han hade både en häst och en ko med!

Imorgon blir det middag hos Mormor och Morfar, vilka nog får
bli barnvakt medan vi drar vidare till den stora staden i norr för lite Jula-proviantering
till mig, och lite Ikea till föräldragården.

Jag blev mobbad under alla mina tio år i grundskola. Då,
likväl som nu, har jag aldrig ”passat in”, utan stått för mina
åsikter och gått min egen väg. Jag har aldrig haft ”rätt” kläder,
skor, musikstil, inte sminkat mig, och utan att skryta har jag haft det lätt
för mig i de flesta skolämnen. Vilket gjort att jag blivit utfryst som
”stud” – plugghäst, trots att så inte varit fallet. Jag kommer ihåg
vad jag läser helt enkelt! Vad jag vill säga med detta är att jag har hört oerhört
mycket dumheter genom åren. (Om inte annat har jag ett enormt lager av
förvrängningar på mitt namn). Men det jag fick höra för ett par dagar sedan,
slog nog alla rekord med hästlängder….:

Jag blev ombedd att ta en hund till veterinären för
avlivning. Och detta av en tredje part, alltså inte hundägaren i fråga. Orsaken?
Hunden har fyllt tio år och börjar tappa både färg och glans i pälsen (och vad
gör inte det med åren). I övrigt pigg och frisk hund.

Jag ansåg att det skulle tas med ägaren, inte med mig då jag
inte anser mig ha något med saken att göra. ”Det går inte att prata med
dem, det är bättre om du gör det. Eller helst bara tar hunden och får det
undanstökat!” Okej, en gång till. Jag kör inte iväg någon annans gamla,
låt vara, men friska hund, för att Du inte vill ta en diskussion med ägaren. Blanda
inte in mig i det! ”Men den är ju försäkrad! De får pengar för den!” Okej
igen… Kör bilen i en bergsvägg eller tänd eld på ditt hus – Du får ju
ersättning?!!

Märkligt… Hunden lever, för kännedom. Och lär så göra
tills den visar minsta tecken på att inte må bra! Punkt! Men att bara ha mage
att blanda in en tredje part för att göra slag i saken… Hur tänker folk??!

Det planerade fina vädret (?) igår var en konstant fallande
fukt, så gräset ligger kvar i sina strängar. Jag roade mig med att tillbringa
hela förmiddagen i grannens kök (hur många nya uppslag kan vi få på ett dygn? Det
är skiljefrågan!), sedan tömma tippkärran ordentligt. Jordgubbslandet var för
litet, och tre kubik täckbark har blivit mer ju mer man öst i det, men nu
ligger det i pallkragar, i en halv kubiktank och på en presenning. Det kommer
snart nya uppslag och projekt i var-att-göra-av-den. ”Jag nälpas åt!”

En sväng hos djuren hemma gav huvudbry. Avelstjuren hittade
jag med 1,5 meter ståltråd runt ena bakbenet. I snara. Vet inte var han fått
det ifrån, men har en teori om att en öppning i stängslet har sackat och att
han på något vis trampat i där. Ståltråd är ju ståltråd och det löpte som sagt
i en ögla som inte gick att lossa på avstånd, jag försökte, evigt tacksam över
att en ko inte ställt sig på tråden och dragit åt på riktigt… När mannen kom
hem lastades tjuren upp på kreaturskärran (jösses vad smidigt det gick när han
och en ko ställde sig precis bakom kärran, jag gick bakom dem med en tråd och
mannen öppnade dörrarna). Tjuren inlåst i främre delen av kärran, sedan började
operation Få Tjuren Att Vända Rätt Ben Åt Det Håll Där Hovtången Är. Det tog en
minut sen var det bara att öppna och släppa ut honom utan extrasvansar.

Kul att komma till ett ställe som är moderninserat vid sidan av det ursprungliga. ”Nya, moderna” maskiner för eldrift jämte de vattenkraftsdrivna.

Men det ör klart. Skulle han krossa och mala säd med vattenkraften idag, lär det ta tid…

Idag har det blivit en sväng till Slättö Kvarn igen för ett
lass spannmål. En timme och tjugo minuter dit. Ca 45 minuter att lasta, sen
lika långt hem. Så går en förmiddag. Väl hemma skruvades det in så nu finns det
fem nya ton korn/havre att mata djuren med. En snabbtitt på stängsel inför en
djurflytt till ett helt nytt ställe imorgon. MÅSTE göra klart och flytta en
grupp till i Mo, så de inte flyttar sig själva i helgen, och sedan ska
ensilaget ihop! Före helgens (söndagens??!) regn!

Körde förbi ett fält med nostalgiska hökrakar…

… Så varför inte fortsätta på hemmaplan med djur och återväxtskontroll.

Jag kivades lite med en man igår. Stängslade utanför deras
hus och han kom ut och pratade. Frågade hans treåriga dotter vad hon tyckte om
att ha börjat på dagis nu. Svaret kom, som väntat, som ett piskrapp från honom.
Förskolan!

Jag tycker sånt är skitkul. Och så sanslöst tragiskt att
barn behöver gå i skola nästan halva livet för att kunna få ett jobb, och så
ska de inte få lov att leka när de är små! Utan då ska de matas med förskolepedagogik.

När jag började sexårs/nollan/förskolan för många år sedan nu… Förlåt,
Förskoleklass … Lärde jag mig alfabetet, klockan och grunderna i räkning. Nu
träffar man barn som gått sitt första år, det man själv minns med så oerhört
mycket pirr i kroppen då man plötsligt var jättestor och redo att lära sig allt
i världen, och frågar dem hur det varit. ”Skittråkigt – jag har inte lärt
mig någonting. Jag vill inte gå dit, för det kommer ändå inget nytt…!”
Är det inte liiiiite väl tidigt att bli skoltrött innan man börjat ettan?!

Jag kör ner mina barn till dagis varje dag, och de leker.
Det är jag stolt över. När sonen nästa år börjar i förskolan…klass…så
hoppas jag att han tycker det är kul att få på ryggsäcken, ställa sig och vänta
på skolbussen och sedan komma fram till skolan, stor och stolt som den lille
plutt han faktiskt är!

Nog om det. Jag vet att många kommer att vara ute efter min
skalp efter denna inledning, men jag får väl surra fast kepsen lite hårdare i
hårknuten ett tag framöver så de/ni får kämpa lite för det.

Något annat att diskutera kom upp i Smålandsbygden i fredags. Visst är det inte några miljögifter i ekojordbruken, men det går åt oerhört mycket mer körningar i ogräsbekäpning mm vilket ger högre andel avgasutsläpp. Dessutom är den enda djurhållningen som lönar sig ekologiskt mjölk. Alla andra former kräver väldigt mycket mer energi mot konventionellt för att få fram samma kvantitet. Vilket istället gör många ekojordbruk till miljöbovar. Välj svenskt så långt det går. Även om det är konventionellt odlat. Det finns inga bönder i världen som har så mycket utbildning och jobbar så hårt för att maxa sin skörd med minsta möjliga gödning och besprutning som de svenska! Här tar man inte ”lite extra” för att det säkert ska göra nytta – ryker du dit förlorar du allt – du har inte råd att chansa!

Hittade ett kycklingägg ute av en slump igår. Stackarna har inte lärt sig än om de är värpnödiga eller bara skitnödiga…

Stängsel ja, det var det som var tanken igår. Efter att ha
bråkat med en kniv på slåtterkrossen som drängen gett upp om i en timmes tid. Inspekterat
hans slåtter och inspekterat om det var lönt att slå den andra biten. Öppnat i
hjorthägnet och stängt bort kvigorna så det gick att köra in till åkern i
fråga.

Tre skäl att sätta stänget precis på vägkanten:

-Korna frestas inte att äta asfalt när det sinar i hagen plus att det blir väldigt fint om allt putsas till

– Man får ett tvång på sig att rulla upp tråden när djuren är väck – om man inte vill krypa där på våren och samla småstickor när snöplogen rivit bort allt.

– Det är väldigt smidigt att bara köra intill på mornarna, veva ner bilrutan och lägga näven på – för att kolla strömtillförseln

På väg tillbaka till traktorn på vägkanten kom Prästabonnen förbi,
på väg hem från jobbet (på inspektionsrunda), han la i backen och kom upp i
jämnhöjd. Ja…det är bara på landsbygden man står mitt på allmän väg, hänger
på en annans bil och pratar tills dess att det blir kö bakom av de bilar som
inte kommer emellan en traktor som står halvvägs ut på vägen, och en bil på
andra vägkanten, och en gubbe (jag) i mitten. (Tur det inte är så hårt
trafikerat, då hade man aldrig fått nån chans att prata med grannarna!) Vi
konstaterade i alla fall att det blir dyra andraskördsbalar. Långa sträckor att
köra för lite gräs.

Man måste vara rädd om varje grässtrå ett sånt här år! Kanske ska smeta på lite kobajs på slåtterkrossen så det är lönt att klippa ner odlingen där med sax om några veckor…

Han och jag måste också sätta oss ner framöver och dela
mark mellan oss. Det har ju blivit ”lite över” nu, jag vill ha åker
men har inte kapacitet att beta allt som dykt upp, medan han skriker efter
bete. Det löser sig nog!

Titta vad jag hittade längst in när stolparna tryter. En säckakärra som jag visste stod där, och ett däck! Vad är det för däck? Har jag saknat det?!

När han åkte för att släppa förbi bakomvarande bil, satte
jag upp min tråd utanför huset dit förskolemannen kom för hälsa med sina två
flickor. Så gick det ytterligare en pratstund. Gjorde klart och styrde kosan
hemåt, när jag efter hundra meter kom på att jag hade skopan full med stolpar
att trycka ner i hörn till nästkommande projekt… Fick vända och göra det jag
skulle. Hem och fixa middag, sen iväg till kotknackaren.

Den där låsningen jag känt under många veckors tid, som jag
väntat på skulle släppa, det var en låsning. Brände till från svansspetsen upp
till BH-bandet när han bräckte till. (Får säga som Morfar när hans trasiga axel strular. Hade det gjort ont i en sekund när det hugger till, hade jag skrikit! Men det gör inte ont en sekund!) Sen plötsligt kunde jag både stå på ett
vänsterben OCH sätta mig på huk OCH komma upp utan att dra mig upp! Yes! Hem igen och byta till
träningskläder för att plocka upp en granne och ge kroppen en genomkörare. Nu
ska det bli spännande att se om kotknackaren löst förkylningen som ligger och
pyr i kroppen. Bryter inte ut, men backar heller inte…

Lyx att gräva upp stora, fina potatisar till middagen!

Innan jag testar det har jag ett antal kilo äpplen att göra
mos av, som jag kan röra i bulldegarna sen. En eller två vändor med röjsåg inför
stängsel, om jag får igång den, sen några timmar med strängaren misstänker jag. Drängen
får nog ut och slå en stund i dag också!

Menar hon plastikkirugi som alternativ till gastric by pass?

Betesrundorna blir längre och längre. Sjön är vacker från norr också!

Trevlig tisdag!

Igår var en såndär rallydag!

Städa och röja som en dåre. Skulle bara flytta djuren först!
Och hittade en nyfödd kalv. Eller den var några timmar i alla fall, torr och
pigg och åt som han skulle. Modern är en kviga, en tvättäkta hereford, som inte
tog sig under hela säsongen med tjur. När alla djuren släpptes ihop i höstas så
hade vi ingen plats för den store tjuren, så han fick gå ihop med honorna, och
självklart lyckades han ta denna kviga. Som fick stanna – då jag försöker vara
rädd om mina rena hereford. Räknade med att hon skulle kalva i månadsskiftet
nu, och uppenbart gjorde hon det. En precis lagom stor tjurkalv. Som, som sagt
var, var några timmar gammal, så det där med att ”bara flytta djuren lite
snabbt” tog mig en dryg timme längre innan jag fick fatt i den lille
krabaten för märkning.

”Vem stör i maten, mamma?”

Stark var han också, så jag klarade inte av att dra omkull
honom med repet om halsen, så fick hala in honom och stjälpa ner honom till
liggandes på marken, med mig sittandes uppepå. Sen var det spännande! Jag
sittandes på bångstyrig kalv. Ökända 1703 nosandes i nacken. Tjuren ståendes
två meter framför mig och förstagångsmodern en halvmeter till höger. ”Måtte
inte kalven skrika när jag knipsar honom i örat, för då vet ingen hur det
går”, tänkte jag som ett mantra. Första märket gick bra, precis när jag
skulle knipsa det andra, örat kalvuslingen låg på, fick jag mig en stor puss på
kinden av mamman. Och Jösses vad rädd jag blev!! Vet ju inte vad hon tänkte,
och själv är man ju ganska sårbar i det underläget! Men bara en puss, som sagt,
och kalven märkt och ivägsläppt. SEN var det bara att flytta djuren.

Syrran till vänster är lite större, de växer fort på tre månader…

Mannen kom från föräldragården och vi stack direkt ner och
åt middag på Marieholmsdagen.

Bruket stod för båttillverkning ett antal år på 60- och 70-talen. En båt i originalskick visades upp av en entusiast.

Hem och städa klart, faktiskt med marginal inför kvällens tjejträff.
Mannen och barnen åkte till syster/faster med familj och tillbringade kvällen
där.

Hit kom fyra tjejer med barn i samma klass, hur jag hamnat i
den gruppen vet jag inte riktigt, men det är ett trevligt gäng och jag känner
mig verkligen inte utanför där, fast att de känt varandra flera år. Knytkalas,
man vet aldrig vad som kommer. Väldigt jobbigt för en kontrollant, men
samtidigt roligt och nyttigt att prova på allt nytt som kommer fram! De fick
dessutom en önskad titt, och (självklart) hälsa på 1703, prova hennes tunga och
ta några selfies (eller vad det nu heter). De hade dock nytt bete, så vi blev
inte nersprungna på tillbakaväg!

Glasfat och skål på fot. Några rönnbär i all sin enkelhet.

Sjön visade upp sig!

Idag har det så firats Dräng! Eller, mest beklagat, som han
sa. 75 är inget att fira, säger han. Jag vet inte vad jag säger när jag är där,
det beror väl på allt annat. Om man ens kommer dit, det har man ju sett
alldeles för många bevis på att det inte
händer! Lillhönan tog showen, så förvånande…!?

Mannen mötte jag i dörren imorse, på väg till
vaktmästarrollen i kyrkan, som jag inte visste om. Han kom hem tio minuter före
bortbjuden tid, tur vi inte skulle så långt, och gick sedan tidigare för att
visa föräldragården för ett par som förhoppningsvis vill hyra det.

Svärmors skor från ca 1940 dök upp i tömningen av huset. Mannen rövade hem dem…

…Så nu pryder de gardinstängen tillsammans med barnens och mannens första par skor!

Veckan ser ut att bjuda på fint väder, så då ska det mesta
av andraskörden köras av. Men som vanligt är det många dagar till slutet av
veckan, så det hinner väl ändras… Men imorgon, då kör vi!

Sonen ville stanna i kalas-mood, nu när vi har så fina tallrikar. Han dukade själv med tända ljus i glasskålen som glittrade så fint, och de fina glasen. Och – ja- det går utmärkt att dricka mjölk i kristallglas från Orrefors, tillsammans med miniplättar till kvällsmat!

Gick som vanligt in till drängarna efter frukost för att gå
igenom dagen. Har vi mycket att göra går jag inte in, det är väldigt lätt att
det försvinner både en och två timmar i det där köket. Idag inget undantag… Mer
än att jag inte borde gått dit. Tiden både var och är emot mig idag!

En man från många byar bort kom och lånade min stora balvagn
för att åka några mil och hämta årets behov av halm. När vi satt inne och …
planerade … dagen ringde en från grannbyn och ville låna kreaturskärran för
att flytta en tjur. Det satte fart på oss, så jag och drängen masade oss ut. Precis
på väg att åka såg vi skogsmaskinen komma långt borta på vägen för att hugga
ner ett par granar dödade av granbarkborren. Körde bort för att haffa honom och
be honom ta en döing som stod på en betesvall. Gjort, och iväg för att hämta
tjejerna uppe i byn. Gick lika smidigt att lasta som tidigare, och de åkte nu
över storavägen igen, men för att fortsätta till sjöns norra spets. Där var ett
bra ställe! Blev erbjuden både ström och vatten och nu har de bete minst några
veckor! Glädjedödaren var dock en sträng olja efter kärran – haveri i en
bromsslang.

Stängslade till korna hemma sedan, ska flytta dem imorgon. Behövde
hitta den permanenta stängseltråden i växtligheten. Men först få igång
röjsågen… Sådär åttatusensjuhundrafemtioelva drag senare var både jag och
sågen sur, och precis lämpligt kom killen som lånade djurkärran – skogshuggare
till vardags. Han stannade och pratade och var gentleman, så typ ytterligare
tio drag senare hostade sågen igång. Jippie! Fint blir det där man varit och
röjt med!

Oröjt en bit bort och röjt på den andra. När korna tagit det blir det riktigt fint!

Fick räkning på balpressen idag. Blev chockad, jag hade
räknat med större summa. Typ dubbel summa. Efter att drängen också tittat kom
vi fram till att det dock bara rörde sig om det första haveriet, axelbrottet i
pickupen… Så länge varade den lyckan. Det kommer väl en räkning på lika
mycket till, så var jag realistiskt pessimistisk från början ändå…

Något som höjde dagen igen var när kreaturskärran väl kom
tillbaka (tyckte det tog lång tid att lasta en tjur och köra några kilometer).
”Jag stack till stan och fixade en ny slang till bromsen som jag satte dit
som tack för lånet av kärran!” Tummen upp, blir ju inte livrädd av att
låna ut till en sån igen!

Jag ska avsluta med två saker, innan jag fångar in mannen
som putsar i trädgården med röjsågen (har han pannlampa eller vad??!):

Jag ska börja med att be om ursäkt för försummad chans till
gudmorhet! Ni som inte fattar, behöver inte fatta.

Vidare ska jag varna känsliga läsare! Skratta inte åt mig
när jag misslyckas! Ni kanske inte får hjälp nästa gång ni behöver betesputsen kopplad. Tänk på
att de flesta av er inte känner mig, ni har ingen aning om hur långsint jag är:) Mwohahaha

Ganska nöjd med förberedelsen inför morgondagens efterrätt. Dessutom är jag riktigt duktig! En sats ska ge 10 styck. Jag har fått ut 14 – på en halv sats! Mer ätstorlek, tycker jag!

Back to work!

Ja… Rubriken ställer ju frågan…

Chockade Jirka rejält igår verkar det som i alla fall. Han
lånade kreaturskärra och traktor för att hämta hem sina djur. När jag kom hem
efter pressningen senare stod hela ekipaget mitt på lagårdsbacken, för att inte
tala om nästan på vägen. Orsaken verkade vara att han ringt på för att fråga
var han skulle ställa den (på sin plats, hade ju inte varit fel..!), men
upptäckte att vår ytterdörr var LÅST! Så i chocken satte han sig i bilen och
körde hem, enligt egen utsago.

Nog för att jag är mörkrädd, men jag skulle inte få för mig
att låsa dörren när jag är hemma! Det är bara att erkänna. Däremot brukar det låsas när ingen är hemma. Ganska logiskt, tycker
jag. Men enligt Jirka tydligen en världssensation! Skriv det i tidningen,
journalister! ”Ytterdörren på Västergården 2 var låst!”

Vidare är jag en sådan som inte låser bilen! Vill någon ha
något, så ser de till att ta det ändå (vilket funkar likadant på hus och hem,
tyvärr, men det är annorlunda). Möjligen låser jag om jag är i stan, men skulle
inte falla mig in när jag är och handlar på Ica. Vilket, jag gjorde idag, för
upplysning. Gick och funderade på hur jag skulle skriva om låsepisoden, när jag
klev ut med min kundvagn. Och ser någon rota i mitt bagage (vilket för en gångs
skull var tomt)! Där snackar vi om att låsa bilen! MEN! Jag kör en silvergrå
Toyota Avensis till vardags. En inte helt ovanlig modell. En likadan stod
parkerad precis jämte, och när tankarna hunnit ikapp blicken på den där berömda
sekunden, var den andra bilen något mörkare och åt det bruna hållet.

Hans, jag hör vad du tänker, men Nej, jag låser inte bilen
nästa gång heller. Det gör du så det räcker för oss båda!

Satt länge och funderade på vad det var. Plötsligt såg jag, Kattassar på huven!

Strängade igår, drängen kom ner med pressen så bytte vi
traktor och han körde hem efter balvagnen. Lastade på balarna tillsammans, och
med två kvar så körde jag hem (för att då hitta kossesläpen mitt i vägen).

Något jag inte behövde fundera på är denna kalv! Det var honom jag hittade i mitten av maj, en vecka gammal, trött, mager och med en kraftig navelinfektion. Efter ett par veckor inne och en penicillinkur släpptes han ut. Och han har tagit igen sin dåliga start!

Efter evigheter kom drängen med lasset. Kopplingspedalen
hade havererat, och han hade haft ett elände med att koppla kärran med
fram-och-back-spaken och bromsen… Lokaliserade felet till att fjädern som gör
att pedalen studsar upp hade gått sönder.

Var är kroken i andra änden då?

Med två mejslar, en polygrip, en
stunds jobb och lite (ok, rätt mycket) jävlaranamma, vändes fjädern upp och
ner, sattes på baksidan av pedalen och spändes fast. Det håller så länge det
håller!

Inte rätt, men funktionsdugligt! Och jag har faktiskt klarat mig undan blodblåsor, trots att fjädern högg tillbaka mer än en gång…

Drängen var även igår rejält förkyld, och bad mig plasta, så
han fick gå in och vila! Säger han så, så är det inget att snacka om, han tillhör
inte den kategorin som ger efter för minsta lilla.

Således – JAG skulle plasta balar! Hur i hela friden gör man
det?! Jag instruerar ju bara alltid andra om det. Själv plastar jag ju inte tio
balar om året, av de cirka 700 jag pressar! Den kvoten är fylld nu!

Som sagt, JAG plasta balar? Fick en påminnelse om varför jag undviker det. Det är sååååå gudatråkigt!

En tur till föräldragården för att packa ner husgeråd till
second hand efter ett dovt morrande från svägerskan som startade dagen. Ner med
det och sedan handla, hem och luncha och sedan stängseljobb.

Det börjar gå hårt åt plaststolparna nu! Än har jag material
till många kilometer, men det känns ändå när förrådet är halverat och man bara
har börjat på beta-åkrar-säsongen.

En tur till sjöns norra spets blev det. Ringde markägaren
för att fråga om allt verkligen är hans. Ibland går det ju små remsor ner för
att ”alla i byn” skulle ha fiskerätt i sjöar och dylikt. Men allt var
hans och jag sprang ett varv runt. Fick en stolpe över, och kanske fyra meter
tråd, så denna gång hade jag tur!

Nu fortsätter kampen mot vad jag nu har fått för ohyra på
mina älskade Saint Paulior. Skura fönster, skrubba krukor. Såpa, såpa, såpa.
Ett säkert sätt att ha få paulisar att vantrivas så de dör är att blöta ner deras
blad, men antingen får jag slänga ut alla 23(!) för att ohyran fördärvar dem,
eller så försöker jag rädda dem och de dör. Vinna eller försvinna. Eller som
sonen sa: ”De kan ju också överleva för att du försöker rädda dem!” Så klok min
gosse!

Detta är Nasse och Nöffe. De flyttade hit för ett par dagar sedan. Nu får vi hjälpas åt att vakta dem, så inte julskinkan rymmer – jag gillar inte selleri…