En ung bondes vardag

Bad lillhönan att
samla ihop mattorna, galningen kom ner med dem! Dammsugaren dämpades av Peltor!

Tisdagen ja… Jag småpillade lite inne, precis som jag
tagit för vana att göra med denna ”lugna” tid och strejkande kropp. Sovrummet
städades och till min hjälp hade jag den något piggare lillhönan vars feber
äntligen vänt. Dagen till ära skruvade vi även ihop vaggan för att katterna
skulle få bekanta sig med den i lagom tid. Ungefär en månad till bebis, så
börjat plocka lite, tvätta upp lite smått och så. Bobyggarinstinkten har suttit
i ett tag, men har förbjudit mig själv att börja före barnens födelsedagar. (Gör inte samma misstag, det kan vara ett tecken) Lilltjejen
var med ut i lagården på eftermiddagen och hoppade några rundor extra i
ensilaget då min moster ringde lite olämpligt för att kolla läget med oss. In
för middag och allt frid och fröjd. Jag dänkte upp min stryktvätt för att ha
något att göra framför TV:n där på kvällningen sen var det dags att natta
barnen. Och någonstans där på mitten så gick vattnet! Surprise!! Kan man säga! Vidtog
nödvändiga åtgärder (väl undanstoppade up&go) och pussade god natt. När det
lugnat sig i huset slog jag en signal in till förlossningen för att fråga vad
vi gör nu. Ambulans! svarade de… Inte vad jag tänkt mig! Då bebisen inte var
fixerad blev de oroliga, men efter samtal med läkare kom de fram till att det
tar oss lika lång tid att komma in som för blåljusen fram och tillbaka. Så bara
att kränga på jackan och åka. Grannen ringdes in i väntan på faster/svägerska.

Jag lärde mig hitta
min bricka till slut…

Tillbaka till det där eländet inlåst i en cell… Nej, det
var betydligt större rum denna gången, och strängare övervakning. (Och redan där frågade de om jag behövde lustgas! Kände ju ingenting…!) När den
sjunkit tillräckligt långt för att blåsa faran över var det sovdags, så där
kröp vi ner. Framåt fem vaknade jag och det hade börjat röra lite på sig. Gick
upp och åt lite då jag var väldigt hungrig, och bad sedan om ett par Alvedon
för att kunna sova en stund till. Det gjorde jag sen. Tills halv åtta eller nåt
när jag bad dem kolla upp mig. 8 cm. Dags att flytta in i annat rum! Med lustgas. ”Vi börjar på 40/60″, sa barnmorskan. Aldrig sa jag 25/75, det gick ju på 30/70 förra gången!” Jag blev
erbjuden frukost där men den tackade jag faktiskt nej till! 10:51 la de upp vår dotter på
magen! Och det där med att navelsträngen riskerade att komma i kläm – det hade hon löst själv med att sno den två varv om halsen… Allt utom fara och hon trasslades inte ut förrän det hela var klart.

En till med en
”mig-lurar-du-inte-blick!” Redan! De blir värre och värre!

Då jag under mer eller mindre hela graviditeten haft problem
med sammandragningar, med extra fokus från vecka 30, och extra kontroller (allt
helt normalt, ingen fara med nåt. Du kan inget påverka!), är jag enormt tacksam över att vi hann med
36 fulla veckor. Då jag suttit i soffan vissa kvällar och nästan känt mig
krystfärdig, har jag förvarnat om att jag inte vet när det blir dags att åka
in. Och går vattnet då så hinner vi aldrig. Ännu lite mer ironiskt att kroppen
löser det så att det inte finns några utrymme för tvivel. Och som vi sa, hade
jag vaknat hemma med 8 cm och vattnet gått, då hade det inte funnits en chans
att en hinna tänka tanken på att ge sig iväg! Maken gick ju på tjänstledighet i måndags och såg sin chans att gå till skogen på heltid, något jag inte varit övertygad om – var svarar han säkrast om jag behövt nå honom? På jobbet med fyra-fem olika nummer plus växeln, eller ensam med en mobil och motorsåg? Ingen av oss behövde tydligen fundera särskilt länge, och skogen hann han aldrig till – däremot fick han ta emot två kalvar under min frånvaro!

Efter några dagar på BB med många personalskiftbyten och lika många
åsikter i hur man sköter och ammar ett prematurt barn (tur att jag är jävlig nog att göra som jag vill), fick vi åka hem igår. Landade
ungefär halv två, och innan halv sju hade vi hunnit med födelsedagsmiddag hos
sömmerskegrannen (fyllde i tisdags) och två kalvningar! Välkommen hem till
verkligheten!

Kalvmärkningsdags!

Sen har det ju också blivit lite körigt! Allt jag skulle
greja med i veckan har liksom hamnat lite i skymundan. Plötsligt behövde vi
ombyte till en bebis. Kläder som behövde tvättas upp, som ändå inte passar vår
lilla på 45cm! Vaggan behövde visst lakan och skötbädden fram i tvättstugan
tillsammans med en röjning av arbetskläder så korgarna där kan bli
bebisgarderob.

Men sanningen att säga så funkar det med en klappkorg kläder
på en stol i vardagsrummet, det är varmt och gott att byta blöja på golvet
framför öppna spisen. Tvätten torkar snabbt på samma ställe, och jag har
strukit upp min tisdagstvätt, även om jag nödgades fukta den rejält igen! Sen ser det lite värre ut än vanligt i huset, men vi ska nog få ordning på det i sinom tid…!

Snobben värmde bädden
över natten

Fem kalvar har kommit på en vecka, en strular lite i maten, (mannen
har hängt upp sig på att jag klättrade över fångstgrindar för att kontrollera
strulkalven fyra dagar efter förlossningen – inte att jag gick på en ko och
asade fram hennes kalv) och det var faktiskt ganska skönt att dra på sig
skitiga arbetskläder igår för att märka ett par, och för att skrapa skit i
lagården i eftermiddag.

Lika skönt är det att tre av mina fyra par jeans passar, så
jag själv också har ombyte! Och så har jag underskridit följdsjukdomsrisken i
att ha ett midjemått på över 88 cm. Det stod så fint på Aftonbladet att måtten
INTE gällde barn under 18 år, kroppsbyggare och äldre, ingenting om gravida! Vilken
lättnad! Nu ska bara kroppen återerövras och styrkan tillbaka! Bäckenet mår
bättre än på flera månader, och nu är ju bebis ute så då behöver jag inte må
psykiskt dåligt för att det ska bli extremtidigt heller, vilket förvisso blivit bättre för varje vecka.

Vi övar på att få en
”riktig” bebis. Dottern kom in med brorsan och pappa och fick sitt
livs största besvikelse. INGEN NAPP! INGEN GOSE! Fick INTE mata, och INTE byta blöja!
”Pappa, vi åker hem!”

Dags för detta dygnets sista amning. Får se om jag litar på bebis i natt eller ställer klockan – hade visst snoozat 50 minuter innan jag reagerade i natt (ohps), och då hade jag ändå ingen unge att ta upp – hon sov fortfarande på den sovande pappans bröst i soffan…

Mannen blev snuvad på sin födelsedagspresent – beräknat datum var dagen före hans, och som Morfar sa
tidigare – Det är ganska strongt att pricka in tre barn i årets kortaste månad.
För 7,11 och 22 är deras datum. Alla i februari!

Ska bli kul att se när de stora slutar bråka om vem som gjort mest vid blöjbyte… ”Jag tar strumporna!” ”NEJ, hon fick ju knäppa knapparna i tröjan” Men just nu njuter vi mest!

Tisdagens planer för tisdag kväll: städa klart sovrummet, röj köket och stryk tvätt framför TVn.
Tisdagens planer inför onsdag: städa av hall och toa uppe, halma ligghallarna. Peta några högdräktiga kor över vägen.
Verkligheten för tisdag kväll: Natta barnen, i bilen och till sjukhuset med blöta byxor.
Verkligheten onsdag: en intensiv morgon med start kring fem och ett välkomnande av lilltjejen Elly, kl 10:51. 2555 gram och 45 cm. Allt annat får vänta, då denna tjej inte hade lust att vänta sina 25 dagar till… Nu börjar det nya livet

Föga förvånande gillade
rådgivaren inte mina fodervärden. Övervuxet med för lågt energivärde och
protein.(Det kunde jag berättat utan analys!) Dock lyftes det när han fick slaktavräkningarna och slaktålder på
tjurarna!

Det vi inte gjorde igår, gjorde vi idag. Typ höll söndag.
Kan väl säga att jag varit smått rörelsehindrad av värk i nederdelen, så efter
foderrådgivningen med beteskoll (Jisses vad hög Navaran är!), kröp jag ner
under täcket med en bok på armen och grannens katt mellan knäna. Lite vila och några nävar kemikalier så har denna dagen snart gått till ända ändå!

Mannen försvann en stund under eftermiddagen och efter ett
par timmar på soffan för lillhönan skulle hon definitivt med till lagården och
”vaja glad!” Och det var hon. Full speta och hopp i höet (Ta bort
högafflen, mamma!)

Mötte drängens fru vid
trappan, på väg till lagården

På väg till hönorna blev hon kissig och gick in samtidigt
som en grävmaskinist stannade för att titta på projekt, så vi blev
”sinkade” ute på gården medan barnen lekte inne. Middagen blev också
ovanligt sen, så barnen tittade på sitt Bolibompa först. Klart dottern var pigg
i lagården! Efter barnprogrammet men innan middagen hade hon ju bara 39,9 i temp…
Hon får ”nog” vara hemma imorgon också. Sonen däremot får väl gå, han
är knasig över att hållas hemma, men det känns som att han väldigt nu borde bli
febrig också om han ska få det av syrran. Samtidigt hoppas vi att det vänder
med fröken imorgon, det börjar vara många dagar nu med hög temp.

Kalven var värd att bärga igår i alla fall – den har legat
kvar i ligghallen mer eller mindre hela dagen under uppsikt av mamma, och är så
torr och fin som den bör. Förståndig ko som inte dragit ut den igen!

Work in progress

Startade fredagen med att släppa mina fem bundna
herefordtjurar i boxar. Boxarna sägs ha plats för fem djur, men tycker det blir
alldeles för trångt så har alltid fyra djur i varje. Men 4+1? Nej, fick bli 3+2
istället. Var lite orolig att de skulle gruffa loss, men det har varit väldigt
lugnt i lagården sedan dess. Dock blev det en enormt tom och ödslig rad i
lagården. Fyra kvigor och en ko ska få lämna gamla lagårdsdelen där man får ösa
in foder och ta tjurarnas platser, men man kan ju inte ta allt på en gång. Vad
ska man då göra imorgon?!

Sonen tog ett städtag
inför helgen och sopade lilla foderbordet! Sen passade han på att ”fixa” soffan inne också:

Ett barnkalas halvt gemensamt för båda barnen på lördagen,
lillhönan sniffade lite åt feberhållet men hängde på sin kompis, var utomhus
som planerat trots det lite råa vädret, så blandades inte bacillerna så mycket.
Sonen hade dessutom bara två önskningar – grillad hamburgare och skattjakt.
Svårt att få till det inomhus oavsett!

Skitväder i geggan nu. USCH!
Kul med lite rimfrost i en blåsprayad tuppkam

Här grusades upp i
höstas, minns ni det där grova makadammet som utlovades binda geggan?! Syns
mest där det aldrig körs…

Mannen stack till skogen efteråt, jag och barnen satte oss i
soffan med en tjock bok och det tog inte lång stund innan lillhönan snarkade i
soffan. Men med till lagården skulle hon! Trots att både jag och sonen försökte
förmå henne att stanna i soffan. Febrig till tusen och nyvaken var det jobbigt
att gå över vägen. Hon ville inte prata med drängen, utan tryckte sig mot mitt
ben, ville inte släppa handen och det hela slutade med att hon stod mitt i
lagården och tårarna strömmade tyst. När jag dragit fram balen till gamla
lagården sattes hon i en spånback medan jag öste in foder till djuren där. Efter
tre gafflar eller nåt vände jag mig om och hon sov, liggandes (måste varit
oerhört obekvämt) i backen. Drängen tog traversen för att slå upp en ny bale,
jag bad honom utfodra de sju djur som var kvar och tog med mig dottern in. Hon
drog av kläderna, tvättade händerna och kröp upp i soffan och somnade om.

Kom in imorse och sa igen: ”Det är mojjon! Jag e
pigg!” Med 38.7, knappast. Men piggare än när det stack närmre
40-strecket under dagen. Inget dagis imorgon där inte!

En annan överraskning var när drängen släppte en bale i foderhäcken
och kom tillbaka med att ”där står en kalv!” 1663 startade upp i år
också. En kviga för variationens skull. Då det heter att mannen sedan i fredags
tagit tjänstledigt för att vara behjälplig vid kalvningen i år, var det bara
att ringa honom och be honom träda i tjänst! Kalven och kon lastades upp. Kossan
med kalv från uteboxen (precis en månad gammal idag) lastades upp och släpptes
ut till de andra två. Ligghallen skruvades klar, lyftes på plats och halmades
upp. Badkar gräves fram för vattenförsörjning till kossorna, då deras halva
kubiktank står fullastad med täckbark… Lite middagsvila för hela familjen på
mitten, lite saga med sonen.

Bärgade kalven vid
sjön innan jag gick in ikväll och styrde in den i ligghallen. Jobbigt att gå
dubbelvikt från tvärstänget, upp till vägen och sedan ”hem” till
ligghallen. Ibland fick kalven styras, ibland kossan.

Det där dagsplanen med att helsanera andravåning från bråte
och damm gick i stöpet, men vad skulle vi annars ha att göra imorgon?! Tja,
händer inget roligare så blir det foderrådgivning med Greppa Näringen. De har
nog mer att tillföra än kväverådgivningen i höstas, misstänker jag.

Jag har två ganska stora ”allvarliga” funderingar
för tillfället. Den första:

– Varför utgås det alltid ifrån att karlen är en toffel? Skulle
en man sitta i ett samtal och få frågor som: ”Finns det någon möjlighet
att frun kan avlasta dig lite med barnen, så du kan få lite tid för dig själv? Var
finns frun i sammanhanget? Tror du frun kunde ta lite hushållsarbete om du ber
henne?!” SHIT vad det retar mig! Nästa:

– Hur lång är ”en stund”? Mycket handlar om just ”en
stund”. Pratar vi minuter, kvartar eller timmar?! Är ”en stund”
jämförbart med en ”strax”?

Maken är lika envis
som jag när han sätter den sidan till. Projektet pågick till tiotiden igår
igen, han umgås mer med sin pannlampa än mig vissa dagar, lika lugnt det
kanske. Men duktig är han och bra blir det! Nu ska bara sista kransen på,
hallen ska lyftas på plats och halmas, sen får det börja kalva! Och till den brain-twistade-icke-bonden – det funkar perfekt som tillhåll när man behöver smita undan! Välkommen!

Jag har sovit illa i natt. Riktigt illa. Vågor av värk har
väckt mig många, många gånger och det har varit svårt att komma till ro igen. Har
därför mått därefter idag. Förkylningsrond 2 ligger och pyr, det blir inget
riktigt av det, men det finns där som störning. Planen idag var lagård, samhället
för bokad tid, lämna in mina däck och handla lite smått. Det gick bra enda
tills jag vaknade och insåg att ”just det, jag skulle satt klockan
tidigare idag så jag hann äta frukost innan barnen väcktes….!” Aja,
fixade frukosten medan barnen klädde sig, så jag snabbt kunde slänga i mig den
efter dagislämningen men före lagården. Ut till djuren där faktiskt ingenting
strulade! Till och med tjurarnas vatten har tinat upp på eget bevåg och funkar
nu klanderfritt! Sen var det balkörning, MEN väl där kom en störtskur regn. Samtidigt
som termometern visade på -3. Nån som är bra på matte?! Snorhalt. Svarthalka!
Och är det blankis på en skrovlig grusväg – hur ser det då ut på asfalt?

In och byta om för att pysa neråt med god marginal. Resan på
vanligtvis ca tolv minuter tog tjugo, och jag är inte säker på att kontrollen
fanns där hela tiden ändå. Fick köra in på verkstaden för att lasta av de två
däcken – innehavaren ville inte gå ut!

Kom i tid till min bokade tid, för att där få huvudbry med
den där ”stunden”, ja och så toffeln till karl jag tydligen har… Ringde hem
till drängen och bad honom blåsa av spånhämtningen i halkan, men på väg hem så
var det bra väglag upp till kyrkbyn! Svängde hemåt och insåg ganska snabbt att
det var lite (?!!) sämre den biten. Strax utanför byn gick en gammal tant på
vägen, eller – hon kom som vanligt i knapp styrfart med sina stavar, och jag
tänkte i mitt stilla sinne att det var modigt att ge sig ut på stora vägen när
bilar inte får stopp på sig… Och en knapp kilometer längre fram stod en bil
snyggt nerbackad i diket. Och av spåren på vägen att döma hade resan dit
inneburit minst två piruetter på vägen. ”Jag skrek på Jesus när det
släppte!” sa hon när jag stannade. Och så kom jag! Vilken besvikelse! Kan
väl uttrycka det milt och säga att hon var ganska skärrad. Befogat, alla
gånger. Men tillräckligt för att jag erbjöd min bärgningshjälp med traktor och
fick den för tillfället briljanta kommentaren ”Men jag känner inte
dig!”. Nähä, sa jag. Jag känner inte dig heller! (Tänkte nästan tillägga
att ”Kom bara med in i min bil så ska den fula gubben visa dig något…”
Men det var inte läge denna gången! Och med tanke på att hon inte alls kände
mig så kände hon till väldigt mycket om mig. Så är det att vara legend!;)) Lokaliserade
bogseröglan på hennes lilla röda Peugeot och insåg under tiden att jag inte kan
lämna henne, så ringde efter drängen med traktor. Han kom och drog upp henne
och hon fortsatte hem till sig, och vi hem till oss. Drägen är inte lika
fjompig som jag, så han riggade för att sticka efter spån. Jag nekade honom
till att köra själv, halt och inget ljus på kärran känns inte som en bra kombo,
med vänstersvängar på länsvägar! In med glassen i frysen, kvickt bre en macka
att ta med på vägen som lunch och körde följebil till mannens jobb där han
väntade i spånsilon. Bara att vända hemåt, plocka upp barnen på vägen,
förbereda middagen då mannen skulle iväg tidigt, och sedan till lagården! Samtidigt som drängen kom hem med mannen som följe.

”Man kan mjölka
denna!” konstaterade barnen om sin hoppboll de fick av faster i
födelsedagspresent. ”Men vi får nog ha det som get, för den har bara två
spenar!” Miljöskadade? Definitivt! Men getter har vi inga och inte blir
det heller!

Köket är röjt, några muffins är precis ur ugnen, de där
frallorna jag köpte med hem till lunch får väl sitta som kvällsfika istället,
och strax ska yoggin ympas och in i den avsvalnande ugnen. SEN ska jag slänga
mig i soffan som jag skulle gjort kring halv tolv. Jaja, jag är till viss del
ordinerad vila, men det hinns inte alltid med! Deal with it! Jag känner att jag/vi
gjort en god gärning idag, och spån har vi för några månader framöver, så för
det ska jag nog kunna sova i alla fall!

Tredje dagen med ett fantastiskt vårväder! Helt underbart!
För min del fick snön gärna ligga kvar, men när solen torkar upp i takt med att
den smälter får det kännas okej ändå! Vägen håller på att bli fin och isfri!

Gårdagen började med ett nytt träningspass – halmrullning.
Öste även in en del till kossan och kalv som går i utebox. Onödigt att de får
en hel bale när de ska ut inom kort till sina kamrater. Förvisso är jag ordinerad
att undvika de tyngsta lyften, men jag lyfter ju inte balarna, och att de
puttas runt gör ju att de blir mindre och mindre i takt med att en annan blir
tröttare. Men självklart fick jag sota för det senare under dagen, där jag satt
förpassad till kontoret.

Under eftermiddagen var mannen ute och skruvade på
ligghallen – dags för plåt. Barnen gick ner till stenrösena halvvägs till sjön
och åkte kana där.

Efter en havererad bale i lagården idag var det lite lagom
att hämta andan med att flytta tjurar mellan boxarna medan drängen slog upp en
ny bale. Jepp, hans uppgift, för ”det duger han till”, som han själv
säger. Halvfruset, halvfuktigt ensilage är tungt! Så glad att jag fick iväg
bråten till ändstationen mot gamla lagårdsdelen, då man kan stå still och ösa
in det till de fem djuren där inne – så har de mat en fyra-fem gånger till…

Ska försöka ge mig på att putsa framrutan på bilen, vilket
elände, men den har varit enormt skitig länge, och med en lågt stående sol blir
sikten inte bättre, sen ska de två blankslitna sommardäcken slängas in så jag
kan dumpa dem på däckverkstan imorgon när jag ska neråt samhället. Lika bra att
fixa dem innan det blir rusch hos honom.

Men allra först ska jag röja upp i köket då ingen av oss
hade ork till det igårkväll, salta fläsk och strax hänga ut årets första tvätt!
Varför? För att jag kan!

Vad vore fredagsmys
med maken utan katten mitt i boksikten liksom?!

Helgen löpte iväg med kalas för hela slanten. Eller hela
lördagen i alla fall! En del manfall blev det bland annat på grund av sjukdom,
men det blev en liten lagom skara ändå och barnen var nöjda. Det där med att
komma ”i tid” fick en ny innebörd när halva styrkan trillade in 30-45
minuter FÖRE utsatt tid, då de skulle hjälpa till! Ingick inte i planen då vi
själva blev några minuter sena ner till andra gården, för att möta gästerna vid
vägskälet och sätta dem i arbete… Aja, det gick ändå! Barnen fick smycka sina
tårtor med Momo, så var de tre ur vägen en liten stund! Mor och B följde med
hem på lite egna samtal och kvällsmat efter kalasröjningen.

Söndagen var sen dagen-efter. Massa sitta och stå – inget
för mig, så öm som rackarn i kroppen och sliten till tusen. För egen del
gjordes inte många knop, men mannen tog ett ryck och reglade upp ligghallen så
den nu är redo för plåtarbetet.

Idag har det varit desto värre! Tog tidig frukost – direkt
efter lagården – då drängens fru skulle iväg med bilen på besiktning och jag
och drängen tog oss sedan ut för att köra balar och jaga djur! Samtliga 55 ute
har blivit avlusade! Eller jag tror det i alla fall. Några råkade få nästan
dubbelt, men jag tror inte att jag missade någon. Åtminstone inte sedan det
blev traktorjakt på 1788 då hon drev gäck med mig flera gånger! Rustad med
doseringsspruta, sprayburk (lyckas se det på svarta djur… Såg att jag själv
var prickig överallt sen, även i ansiktet så har nog sprayat i motvind nångång)
och traktorn som lager, då jag hade nära sju liter lusmedel som skulle ut! De
första 30 djuren gick riktigt bra. Sen var det bara de gamla ”medvetna”
korna kvar… Gick hur bra som helst med mig att skutta runt och halvspringa
mellan varven på isfläckar och frusen lera, men inser att det nog lär komma
surt efter.

Färgen syns inte så bra
på bruna kor heller…

När vi var klara, jag inne och tvättat av mig och kommit uppför
halva trappan för att hämta kläder så tog det tvärstopp i nederdelen. Bara att
koppla i tjurigheten och knega på! Hämtade barnen lite tidigare och styrde
norrut till Bokbussen, fika hos Mormor och Morfar och pulkaåkning i Gatebacken
för barnen med min sportlovslediga lillkusin.

Stickmaskins-tanten
frågar alla om de slitit hål på sina sockor än, det är nämligen omöjligt! Nope,
säger jag, efter fyra-fem år. Svaret?! ”Det är inte samma sorts garn som
nu!”:)

Hemma igen och fixat middag, ätit upp tårtresterna, barnen
nattade och snart dags att rasa i soffan, vilken jag nog inte kan ta mig ur
sedan…! Ska-bara först. Sen håller vi på att ladda för rond 2 med
förkylningarna…!

Och jag har fått ännu en KBT-utmaning; Jag har vissa fobier:

– Krullhåriga småbarn (tror det kommer sig från en docka jag fick
tidigt. Önskade mig bara en bebis, och så fick jag ett småbarn med blont
afro-fluff som inte ens fick plats i dockvagnen).

– Glugg mellan framtänderna –
vilket jag snällt fått vänja mig vid då dottern har ett klassiskt Tore
Skogman-mellanrum och nu kom nästa projekt:

– Barn med tänder i olika stadier, eller
ickebefintliga tänder (återigen glugg). Sonens första tand gick hädan idag! En
(snygg!??) glugg mitt i nederdelen av munnen, med tre små piggar precis uppkomna.
Heja morsan, du ska se att även det kan bli charmigt till slut!

Måste säga att det var väldigt skönt att krypa ner i sängen
sent den där fredagen för tre år sedan. När man visste att det då var i stort
sett omöjligt att barnen skulle behöva dela födelsedag! Det gick ända tills
måndagen innan det började bli symptom på annat.

Måndagen – DeLaval servade mjölkeriet igen – jag jobbade på.
Mjölkade, utfodrade, körde balar och utfodrade igen på eftermiddagen. Som
vanligt. Men hela dagen hade jag mer eller mindre sammandragningar. Inte ömma
på något vis, bara kännbara. Runt lunch började jag klocka då det kändes som om
det höll på. 6-7 minuter nånting. När det var dags för utfodringen vid tretiden
låg det på 3-5 minuter mellan och så höll det på. (Man skulle ju invänta 3 minuter;))

Egentligen på ren ploj så ringde vi in till förlossningen
efter lagården. Det var första gången jag fick höra: Har du barn innan? /Ja,
ett/ Ditt personnummer – tystnad – Kom in. NU!

Men det var ju inget, så vi åt middag i lugn och ro, ringde
på syster/svägerska så hon kom från jobbet, tog varsitt varv genom duschen
innan vi åkte. Och blev nästan nersprungna av personalen på avdelningen
”Vi skulle precis kolla om det gått ut en ambulans på ert håll!” Vad då då?!

Visst visade kurvorna att det var något på gång, men varken
mycket eller kraftigt. Men ”med din historik släpper vi inte hem er. Ni
har för långt hit!” Tack för det. Där följde de drygaste sex timmarna i
mitt liv hittills!

Inlåsta i ett rum på fem kvadrat på ett sjukhus…

Innan kvällsskiftet gick av kördes en ny kurva, vissa
ändringar men inga stora, vi gjorde oss redo för att få åka hem över natten,
men tji fick vi. Tillbaka in i cellen. Vi förhandlade oss till att få åka ut
och äta kvällsmat nånstans där. Kom tillbaka ganska sent, tror inte vi blev
ivägsläppta förrän kring tio.

Tog trapporna upp till avdelning igen – ska det provoceras
så ska det. Någonstans där svängde väl känningarna också. Det började röra på
sig. Fick komma in en liten stund senare för ännu en kurva i en
förlossningssal, och då var det full aktivitet, vilket kändes! Det var lite
efter midnatt. Vattnet gick en stund senare, sen rullade det på. Utanför – de
hade inte haft något alls på tre dagar, samma natt var det tre förlossningar,
varav den ena höll på att gå illa, så utanför rummet var det total kaos.

För vår del blev det således till att klara det
”själva”. Där var det ju så lugnt och stilla, så igen fara för oss. Ett tryck på den röda
knappen efter en timme så kom det personal in till oss – för att stanna.

Hade känt mig lite stressad vid krystskedet förra gången,
och det gick ju ändå ganska fort, så hade bett om att slippa återuppleva det om
det inte var fara för någon. Jag blev inte stressad denna gången. Det hade tagit
fyra minuter, visade det sig… Så sex timmar i en cell, strax över en och en
halv i sal. Kvart i två hade vi en flicka, som idag fyller TRE! Lika galet det
som att ha en sexåring. Heja hela trotset framöver eller vad?! (3 OCH 6)

Idag blir det familjekalas för båda, men nu först är det nog
dags för mig att väcka kossera!

Ha en trevlig lördag så kommer här bilder på dotterns tre år
hittills!