Oj, jag hoppades på en ögonöppnare, och jag tackar ödmjukast för all fin respons på förra inlägget!

Skämsrunda på stan i en Toyota Aygo…

Någon var glad när jag kom hem! Notera raggsockarna i foppatofflorna:)

Igår när vi utfodrade stod alla kor och åt som om de inte sett mat på flera veckor (som vanligt) då en av dem från ingenstans hukade sig, fällde ut svansen och fick ut sin ”vattenkalv”. Snabbt fick jag och maken ner henne i box och knappa tjugo minuter senare stod hon och slickade en stor tjurkalv! Vi snackar alltså ganska exakt en halvtimme från första symptom till avklarad förlossning! Undra på att vi inte hinner med alla gånger!

Hon satte startskottet i alla fall för ett knappt dygn med fyra kalvningar – maken flyttat en ko i natt sen vattnet gått, och ringde bekymrat mig efter titten halv sex då det stack ut en klöv och mule. Innan det gått de fem minuter jag behövde för att vakna till och få på mig overallen, stod kossan och slickade en stor tjurkalv. Maken hade kommit på att trycka in kalven och få fram nästa ben, sen gick det fort.  

Medan kalvarna diade imorse såg jag en misstänkt hinna hänga från en liggande ko. Snabbt upp med måndagskalven och kossan och städa av, och ner med den nya kossan. Tjugo minuter senare låg en kalv på golvet.

En vän kom förbi för lite ägg och en pratstund, och när vi gick ut för att titta på kalvarna, fick hon en önskan uppfylld – att få se en kalvning. Detta på en kossa som jag flyttade i söndags för ”hon kalvar när som helst”. Det gjorde hon ju, bara det att fyra andra hann kalva före henne… Tre minuter tog det, från att hon la sig ner och började krysta tills kalven var ute.

Stora kalvar i år. Hittills är den största en kviga på 57 kilo. Flertalet är över femtio. Kossorna klarar det fint, det är värre för mig som måste dra runt på asen när de varken vill gå eller leta reda på rätt mamma för att äta. Det blir snart lättare, de äldsta har redan börjat fatta att de ska springa in när dörren öppnas, några av dem vet var mamma är. Tills resten lärt sig får jag leva med den massiva träningsvärk de ger mig.

Småfolket har fått vindskydd till sin utebox.

Korna har idéer också, hälften vore nog! En femtekalvare är hypermån om sin kalv, brummar och slickar och har sig. Men han får inte dia sen hon bands upp. Trodde hon spräckte skallen på sin son en runda när han kom flygandes genom lagården. Får avhjälpas med spännband runt bröstet. Grymt effektivt för att ta bort kraften i sparkarna. I kväll behövde jag inte heller dra åt det riktigt lika hårt – hon har börjat ge upp och kalven har tuffat till sig nu när han fått prova mätthetens ljuva känsla. (Kossan själv hamnar på den fruktade listan med sånt beteende!) Och kossan som kalvade imorse?! Hon låter bara kalven dia om jag står bredvid. Som att jag inte har annat att göra. Så fort jag gick knuffades kalven bort. Så fort jag stod där, stod hon som ett ljus… Puckon! Ute sprang två kalvar efter en ko och den andra kossan gick en halv kilometer bort med sprängfyllt juver… Fick fösa ihop mor och dotter där också. Vimsiga jäklar, man kunde tro att jag smittat dem!

Sotaren skulle komma idag men som så många andra var han hemma med sjukt barn. Frågan jag ställer mig är ju om vi har nån skola och omsorg efter helgen nu när somliga skolor redan bommat igen i hysterin som råder.

Tills dess ska jag sova en stund, och hoppas att det är klockan och inte maken som väcker mig imorgon!