En grön filur som tog sikte på vår kallnande soppgryta! Tror det var samme filur vi slängde ut från sovrummet ett par timmar senare…

I fredags tog vi en lång dag och samlade ihop djur. Skiljde av första omgången kalvar. Det gick otroligt smidigt, så smidigt att man borde bli misstänksam. Det var jag på kvällen, när jag påpekade för maken att det var ganska tyst där ute…

Förra året stängde vi in kalvarna i ligghallen och korna utanför. I år tänkte vi (jag) prova att stänga in kalvarna i halva hallen, och ha korna med tillgång till den andra halvan. Då kunde alla djur stå under tak, inom väggar, i hålan åt skogen och vråla.

När vi kom ut på lördag morgon var dock hälften av kalvarna ute. En miss i bindningen av en grind hade låtit den slå runt halvvägs och en del kalvar krupit under.

Make och son med, hela gruppen sprang snällt in i ligghallen och vi gjorde om proceduren med delning. Gick lika bra.

När jag hittade kättingfästena på en grind knäckta, grinden fint öppnad och ALLA kalvar ute med korna i måndags morse, så var de inte riktigt lika samarbetsvilliga med att gå in i hallen…

Vi vann i alla fall. Jag och drängen hade tidigare på dagen släppt ut ett gäng för små slaktkvigor, så denna gång rök kalvarna från ligghallen, via djurkärran och in i lagårdens boxar. Tredje gången gillt och än har ingen brutit sig ut. Får se det som en skonsam variant på avvänjning, då mjölkningsintervallerna drogs ut före upphörande.

Efter ett abrupt uppvaknande i söndags med djur på vift efter att ett träd rasat i hagen och skrämt djuren till flykt, tog jag mig en titt på nya projekt; Vi börjar ju bli “klara” med vårt, så dags att vidga vyerna och drömma sig bort.

Knappast, men väldigt vackert att se! Ett hus obebott sedan nästan 75 år. Lite för mycket att göra, lite för mycket tid och pengar krävs, för nära grannen och alldeles för långt hem, så det sprack rätt omgående. Men drömma kan man ju. Och drömhus kunde det absolut bli. Precis min typ av drömhus. Ojoj, vilken potential!

Hitta såna plankor att ersätta med

Återanvänt timmer i uthuset?!

Viktigt med det välvda taket i en källare, även under huset.

Kolla golven bara!!!

Yxhuggen i timret då!?

Antingen hade de stora råttor eller små hundar…

Som sagt, alldeles för nära grannarna!!!

Hemma lagom till lunch igen sen gick jag åter ut för att drömma mig bort. Sonen velade ett tag men när det gällde drog han på sig kläderna också och följde med.

Gammal stensatt väg

En tydlig stenfot och nedan resterna av skorstenen

Ett sånt där unikt ställe där man kan hitta rester av både hus, lagård, källare, brunn och vägen dit. (Källardörren mitt i bild längst upp.)

Då vi tydligen varit vid två av torpen flera gånger tidigare utan vara medvetna om att de låg i “vår” socken, kom vi också på en vandringsled som gjorde att sonen önskade ett specifikt fika-mål, även om det gav oss ytterligare ett par kilometer till rundan som slutade på cirka milen. På mitten fick vi även sällskap av en hund, Cissi, som var både vilse och förvirrad. Hon var överlycklig för vårt sällskap och vägrade lämna oss tills vi tagit med henne tillbaka och var precis utom synhåll för de enträgna lockropen och visslingarna efter henne.

Under en rotvälta!

Då det var upptaget i vindskyddet, klättrade vi upp på stenhällen ovanför resterna av torpstugan – utsocknes – och tog vår fika innan vi inspekterade jordkällaren som gått i rejält förfall bara det senaste året.

Notera nyckeln i låset

En hel åker med återväxt. Var hamnar djuren? – I slyet i kanten!

Fick den äran att studera ett solgult hus, i solsken, med vackra röda fönster!! Shit vilket lyft. Lite stolt är en allt!

De säger att det regnat, men det märks inte på vattenståndet…

Drängen har slagit ner det sista grönfodret och startat med gräset. Det kommer bli en väldigt arbetsintensiv vecka (och intensivt efter jobb också. Kan det inte komma en pandemi eller nåt och stänga igen allt “onödigt” igen???) Jag passade på att försöka tanka lite energi i väntan på slaktbilen, och när jag inte vågade vara hemifrån längre gick jag och klöv upp det sista på vedbacken – med sällskap visade det sig.

När jag slutligen fått det där samtalet om ankomsttid, gick jag till lagården, städade av lite och gick i min egen värld. Blev inte bättre än att jag hoppade högt när chauffören var på väg att lägga handen på min axel… “Du glömde säga att jag skulle tuta när jag backade in!”

Så var de borta. Mina stora, fina killar Party och Sven. Usch vad det värker i hjärtat. Party ville inte gå så det blev att hämta foderspannen och locka med honom. De övriga hann knappt ur boxarna innan bilen var stängd så det kunde inte gått smidigare.

Själv höll jag ihop tills bilen rullade iväg. Mina fina, snälla, alldeles för stora och alldeles för gamla små killar.

Party har jag haft i sju år, och Sven i sex. De skulle aldrig stannat så länge om det varit “fel” på dem. Party har dessutom fått respit i två år nu, och hade bara tre kor att gå med i sommar på grund av släktskap. Okej, ett par djupa andetag och så inväntar vi spänt deras vikter. Jag tror inte mina små killar var så små, egentligen.

Kvar har jag i alla fall den lille killen Kissen. En som såg honom igår konstaterade att han var en bjässe till katt, och ett par stycken har frågat hur jag kan andas med dem på magen. Svar? Jag vet väl inget annat…:)

Lillasyster kom springandes idag. Hon hade “springit hela vägen hem!” Jojo, från bilen va? Men det var lite väl överdrivet flåsande för den lilla biten. Visade sig att hon krävt att bli avsläppt vid stengärdesgården flera hundra meter från gården och sprungit – framför bilen – därifrån. Varm var hon också, så det krävdes ett dopp i sjön. Stolla unge!