En ung bondes vardag

Om någon råkade missa det så dundrade april in och demonstrerade rejält vad ”aprilväder” innebär. Samtidigt som radions trafikvarning tutade konstant var jag och drog upp grannpojken. Första avåkningen och han var tillräckligt skärrad för att inte riktigt veta vad han hette, eller om han var brodern… Stackarn.

Mycket trafik vid fågelbordet också i halkan!

Jag plockade fram pusslet vi fick i julklapp. Det rök undan när nyårsgästerna skulle komma, och sedan var det krav på den där doptalvan följt av några lånade böcker som skulle läsas… Sen har det gått av bara farten! Fick låna ett par pussel ”utan facit” och det första var en riktigt rolig lek med färg och form. Det andra var fruktansvärt träligt och jag var nära på att ge upp många gånger med endast blurriga bitar… Men har jag gjort mig omaket att sortera upp alla bitar så ska jag förbanne mig nyttja dem också! Men jag ska inte sakna dem! Jag väljer oftast pussel för att få vila ögonen på nåt vackert, och de två sista kvalade inte in där, enligt mig! Kul ändå att prova nåt lite annorlunda.

Grävlingen kämpar på med den nya vägen – han har ju inte så mycket tid till det så det låter värre än det är! Och det kommer bli rysligt bra när det blir klart där. El är dragen liksom den nya vattenslangen.

Drängen har haft en lycklig vecka när han fått plöja.

7202 såg min placering av trappstege mer som en utmaning än ett hinder…

Fick kämpa ut en 48 kilos kalv från en kviga, medan en gammal, erfaren ko samtidigt halkade ut en kalv på 38 kilo…

En stilla morgon i stilla veckan

Fick nya erfarenheter också. Ännu en ko med slidframfall. Nåt så vida pass… Har aldrig varit med om det innan, men plötsligt har jag i år haft två!! Den första pga en livmoderinfektion som retade, och denna pga att kalven retade och kossan uppenbart blivit för gammal och för slapp i bakänden. Efter tips lyckades jag få tag i en framfallssele – vill inte sy en ko med kalvning närstående. Vet av erfarenhet att de inte visar ett smack förrän halva kalven är ute, och de krafterna skiter högaktningsfullt i om det är motstånd eller ej. Har hört från flera håll där det missats och sömnaden hållit – men inte skinnet – och det sägs inte vara en trevlig syn…

Tyska kor är tydligen större 🙂

Rejält mycket större…

Kunde i alla fall nästan gråta av lättnad när jag fick avi om sele efter att ha lagt in framfallet 11-12 gånger sista dagen. Risken är även hög att det snörar åt urinröret, och hur bra mår kroppen utan att kunna tömma?! På med selen, den höll det inne, och jag tappade andan totalt. Dessutom – när jag kom till lagården morgonen efter stack det fram en klöv… Av med selen, klöv nummer två ploppade ut och jag kunde tacka min lyckliga stjärna att hon inte syddes ihop två dagar innan…

Föga oväntat drog hon på sig en infektion i livmodern också, hela kossan stinker infektion och var, äter inte och mjölkar inte – men slidan har hållit sig inne sen kalven kom ut! Blev veterinär, penicillin och smärtlindring så börjar hon komma igång så smått igen.

Långfredagen tillbringade vi på bortaplan med vänner, åkte direkt efter lagård och var lagom att gå direkt till lagård när vi kom hem.

Älskar den där väderstenen! Och nedan var en sån där stund när allt sa GÅ IN OCH GÖR DET DU SKA kontra Nej, sitt en stund till!

I lördags hade vi tänkt oss en familjedag i vedskogen, men när vi fick förfrågan om att följa med till skidbacken och prova Jättestigen, så sa vi ju inte nej precis. Vandra, krypa, klättra.

Mot toppen!

Och så invänta gubbsen

Julen varar väl till påska!?

Lite utsikt från toppen av skidbacken.

…Och det var minst lika påfrestande att gå ner för den.

Gick en bit till för att grilla lunch och hamnade vid ett torp. Mastig lagårdsgrund, med kalvkättarna kvar.

Dårfinkarna till ungar ville gå branten ner också, så det var väl bara att hänga på då, åka hem, göra undan lagården och åka till nästa ställe för middag/kvällsmat.

Igår var tanken en längre utflykt med lunch, men med ändrade planer så hade vi ingen mat förberedd, och med veterinär försvann även tiden. Tja, behovet var väl lite mättat också efter gårdagens jätte-klättring. Så det blev lunch hemma på trappan, en tur till Blåsippeberget för eftermiddagsfika och middag intogs nere vid sjön.

Alltid före – alltid peppade

Blommar fint hemma med!

12-årig förlovningsdag idag. Barnfritt då de var med faster. Blev trädgårdsfix. God natt

Medan gödselköraren drog runt här för fulla muggar och fick ut ungefär 275 kubik fastgödsel, slet jag och maken med en kalvning. Den första i år som var riktigt svår, trots rätt läge. Hade inte maken varit hemma hade jag inte rett ut det, och när vi slet som värst sa jag att när jag hör gödselköraren komma nästa gång måste jag hejda honom, för vi fixar inte detta!

Lite husbehov kvar, men plötsligt var plattan ganska stor!

Det gjorde vi dock. Jag var rätt övertygad om att vi skulle förlora minst en av dem, och när vi väl fick ut halva kalven var den blåsvart som natten runt mule och tunga när den plötsligt brölade till. Femtio kilo kalv på en kviga är en dum idé… Förvåningen var stor när kvigan studsade upp minuten efter kalven var ute och började slicka. Kalven själv var uppe på mindre än en kvart, så det var väldigt förvånande. Men tacksamt när det går bra trots usla odds. (Nästa kviga som kalvade fick en kalv på 35 kilo…)

Till sist kom jag även ut med gräsharven. Körde ungefär ett hektar innan en hydraulslang rök och impregnerade det mesta i sin väg. Fortsatte ändå köra där jag kom åt men efter ytterligare två hektar hade jag tappat både en bult i harven, och sprinten som ska hålla ihop den med traktorn. Blev istället hämtad för hemfärd och sen iväg för att pressa nya slangar där på sena fredagseftermiddagen. Bara för att komma hem och upptäcka att de inte passade… Dags att hålla helg alltså…

Köpte järnhästen av Morfar tidigare, och hade lite grejer att hämta så kopplade på kreaturskärran för att ta en sväng ditåt. Fick även fika med morbror och titt på deras pågående renovering av stället. Fint blir det. Annorlunda. Men så ont det gjorde i hjärtat att den där fristaden, hemmet definitivt är borta nu. Det finns inget ”hemma” för mig där längre. Det är en fruktansvärd sorgeprocess som får ta den tiden det tar. Och jag får lov att vara ledsen under tiden. Oavsett hur tacksam jag ska vara (och ÄR) att det löst sig och alla är nöjda och glada. Det blir kaos när hjärta och hjärna inte är överens. Det KAN inte bara vara så hos mig!

Den smällen, och så den förbannade tidsomställningen på det. Låt det vara normaltid nån gång, jävla idioti. Tar flera veckor att ställa om och det är det inte värt! Det knäcker en redan sargad kropp och själ än mer.

Passade på att ta med mig denna ekologiska tvättmaskin också. Den höll på att åka på bålet för ett tag sen, så det var tur att jag var förutseende nog att sia om dagens energipriser redan då…!

Det blir fullt när enkelkalv och tvillingkalvar knölar in sig på samma ställe för att äta!

Taskigt att någon satt en grind precis där hon skulle sparka efter den främmande kalven…

De stora barnen gick på upptäcktsfärd och hittade en fin fikaplats. Detta gav oss den första cykelturen på varsin cykel, och familjefika på sjökanten.

Jag rymde fältet i alla fall i på söndagen. Lite motvilligt, då det inte fanns ork till det. Kom iväg och var lite orolig att jag skulle träffa någon. Hade verkligen inte lust och energi att låtsas vara trevlig. Hann väl en halv kilometer innan jag stötte på den första (och enda) på stigen. ”Har du gått ända hemifrån?!” var hälsningsfrasen, men nej, bilen stod nerkörd i diket vid byavägen.

Välkommen in för en första paus och fika.

Kom på den gamlagamla vägen, som ledde upp till en riktigt Bullerby-idyll. Där kunde jag bo, ensam med min katt och en schalett på huvudet.

Timrad gammal lagård… Hjärtat smälter ju lite!

Mötte vintern plötsligt.

Hittade inte offerkällan (jag som tänkte mer som önskekälla…) men en fin stig att följa. Knatade än en gång i fädernas fotspår (med moms, givetvis:)) och provade hela tre (!) vägar upp till ett torp. Den gamlegamle, den nya och så till sist den vägen jag trodde var den enda, och hittade därmed pölen i berget på det ställe jag hade för mig sen jag var där sist för ca femton år sedan. Det sägs att pölen står där alltid, och blir det torka kommer inget regn förrän pölen torkat ut. Vet inte sanningen i det, men ångrar att jag inte kollade där 2018 – och tro mig, jag vill inte ha ett sånt år till för att kunna hålla koll!

Blev lunchfika på samma trappa där jag kan tänka mig att mormors far och hans familj tillbringat mycket tid.

Avslutade rundan med att snoka reda på platsen för Påvens Kvarn, hitta bilen utan lapp i rutan, och faktiskt kunna ta mig upp på vägen för egen maskin!

Veckan har gått åt att förbereda utsläpp. Bördan inne började bli väl tung. Stängsel, strö ligghall igen, fixa vatten, stängsla bort sjön för att slippa bada – och slippa badande djur. Ja, och så fick jag till sist igång både gräsharven och 650:n som strejkat totalt. Och skrämt liv i Fiaten som plötsligt inte ville starta en morgon.

Drängen tänkte på dieselpriset en morgon. Eller så var han stressad?!

Två sötsnopna herrar som smet på fel håll i lagården för att hitta på jäkelskap – då hamnar man på vänt i buren!

Tja… Jag och mina grindar. Tror de funkar som pynt, och det gör de oftast…. Men 7186 valde att förse sig med mat istället för att vänta på utsläpp!

I torsdags rök fösta gänget ut. Sju kor och nio kalvar. I fredags tog vi ut sju till av varje innan vi möblerade om hela lagården för att få ihop alla kor i ”nya” delen. Då slipper jag stå och häva på foder med gaffel och kan istället riva av direkt från balen.

Plötsligt hade jag åtta kalvar i båda hagarna… Fick fånga in tjuren och släppa över honom till bröderna och mamma.

Jag har nu vaccinerat ett bra gäng kalvar mot ringorm, både en och två gånger. Hittills har jag fått slänga EN vaccindos. Det tycker jag är rätt okej med tanke på att det håller två timmar efter beredning.

För att slippa jaga mer kalv ute för andravaccinationen skulle jag ta in 21:an innan hon kalvade. Men först var jag tvungen att släppa ut för att få plats. Hon vann, men fick åka kärra in och kalven gosade ner sig inne också.

En stilla morgon sen isen gått.

Det gör ont i mig! Framfallen börjar komma på mina gamla favoritkor… Det är en klen tröst att de är gamla och försvagade i bäckenbotten, men det är tre som ryker i år av samma anledning. Och här blir man inte gammal utan trevlig anledning…

Grävlingen har börjat nere på andra gården. Det grävs äntligen för nytt vatten, el när vi ändå håller på och en ny vägsträckning för att på sikt få bort ”allmän” trafik från trädgården.

Var nere och tittade igår och gick sedan ensam hem genom skogen

Hur långt bort är horisonten!?

Dags att packa in halmen före veckans regnväder

Tur ingen varit i närheten när det rasade!!

Åttaåringen gjorde sin första vetefläta!

Tänkvärt… Eller – – – ?!

Välbehövlig fukt idag, men ack så sytligt väder. Hade tänkt mig kontorsdag med bokföring och kvartalsdeklaration men fastnade vid ugnen och lite bak istället. Med inbokat bankmöte imorgon får man ju försöka fjäska lite för bra ränta! (Jo – hon kommer ut till oss, så behöver inte vi åka in till stan!)

Det är motigt att slänga ut en så vacker blomma… Men fi fan va di luktar! Den är för tillfället instängd på toaletten. Då uppehåller ingen sig där längre än nödvändigt, och snytpapper finns nära till hands för oss som inte tål den!

Avslutar med ett par magiska bilder från förra helgen, och så var jag på väg att avsluta med ett sedvanligt ”God natt”, men det är nog lite tidigt. Kan tänkas ha både ett lagårdspass och middag föröver, och maken hjälper rörmokaren på andra gården. Hoppas de har flytväst för det träcker vatten från minst två håll!