En ung bondes vardag

Ännu en sån där håglös dag. Sovit illa i natt om jag sovit
alls, vilket jag borde gjort då det var ett elände att vakna… En sån där dag
alltså, när inget känns riktigt bra någonstans.

Men en vacker morgon vid sjön!

Har smitit in under en pläd i soffan med räkningar och
bokföring som ursäkt, men nu är det gjort. Fryser idag också, gjort det flera
dagar. Gissa hur mycket bättre det blir av en kylklamp på rumpan för att livet
ska kunna funka…!

Förra månaden hade jag räkningar, utan amorteringar, för en
bra bit under tio tusen! Denna månaden startade jag med en för mer än det
fyrdubbla, sen har det bara gått utför!

Det blir en del papper, trots att vi lever i ett ”papperslöst” samhälle…

Varit ute och säkrat upp hos grisarna också, nära att det
kunde bli selleri på julbordet!

Men! Det där roliga jag skrev om tidigare! Det är nu
officiellt, och även om jag inte har nåt med det att göra, så är det en så stor
del av mig att det allt förtjänar några rader här!

Hon fick som hon önskade! En ring på fingret på deras
treårsdag i torsdags! Stort Grattis till Hans och sambo och välkomna till
Ringligan! Ingen kunde vara gladare än jag, förutom hennes pappa kanske, men
det hör ju till, eller hur pappa T.<3

Jag har frågat om lov att lägga ut denna, deras underbara bild, och jag fick!

Mannen ska till banken ännu en gång och avsluta efter
svärmor, så det faller på min lott att hämta barnen nu alldeles strax. Kanske
ska masa mig i ett par byxor till dess…

Skulle hämta djuren på en utgård idag! Siktade på halv
elva-elva, då det kändes som en rimlig tid utan morgonstress. Problemet i det
hela var att mannen var i skogen, och kom hem vid tio med ett lass ved som ska
till Jirka. Var är min Kangoo med alla grejor i då? Hmm… På föräldragården…
Kom iväg efter flera om och men, drängen tog sin bil ut till föräldragården för
att därifrån ta Kangoon med saker vi kunde tänkas behöva.

”Ett skepp kommer lastat” med syrafällda björkar för dumpning hos Jirka!

Sen är det en bondes tidskalkyl. En timme att köra dit och
hem. En timme på att lasta (tre djur som redan var instängda i en liten fålla),
så finns god marginal om nån av dem skulle strula. Sen en halvtimmes (timmes)
prat. Resan gick enligt plan. Djuren gick relativt smidigt in. En ville inte,
men så kom drängen och sa ”Hej Kossa, känner du igen mig?” Kvigan
gick rakt fram till hans utsträckta hand (hon går alltid på andra hållet),
vände sedan om och gick upp på kärran utan en titt bakåt! Häftig reaktion
alltså!

Installerade på hemmaplan

Släppte av djuren på Ön på andra gården. Hem för lunch och
drängen iväg för att vända strängarna efter den lilla fuktan igår.

Det där med röjning. Ena delen inte röjd ännu, 180grader snurr så är den röjd

Samma sak på Ön. Ena halvan röjd, den andra inte. Hårt betestryck sen i några år så blir det riktigt fint!

Sedan skulle
jag ”bara” upp till Nicklas i grannbyn för ett ärende, innan han åkte
hem. Samma sak där. En liten stund för att hitta honom ute i skogen, en
halvtimmes prat, tio minuter egentligt ärende, sen ytterligare en halvtimmes
prat om allt eller inget.

Kom hem och slängde på mig shorts inför pressningen
samtidigt som drängen ringde: ”Jag sitter på åkern med balvagnen redo,
kommer pressen snart?” Klockan var väl närmre halv fyra då.

Fick ihop den sista skörden i den byn, får kika runt om det
är lönt att slå på andra ställen eller inte. Balarna kördes ihop och plastades,
sen styrde vi kosan hemåt för middag.

Jirka får ingen ved att jobba med ikväll. Barnen precis
nattade och mannen ”ska bara” gå ut för att plocka ihop, sen ska vi
nog hålla lite kväll ihop. Eller, en håller kväll och den andra (inte jag)
snarkar…

Trevlig helg

Åh, förresten! Jag fick lära mig idag att Nicklas stavas med
N! Bra va!

Att jag aldrig lär mig. Flyttade en grupp djur till ännu en
helt ny hage, de som var på föräldragården och sakta äter sig hemåt.

Stannade på andra gården på hemväg och slängde in nya
saltstenar till kvigorna i hjorthägnet. Det värmer i hjärtat, när de är så
långt bort de kan. De hör bilen stanna, elva huvud och 22 öron rakt ut, sen full
galopp mot mig (bilen) innan jag hunnit få fram en saltsten och gå in till dem!

Sen skulle jag flytta den stora gruppen på 18. Är det inte
jägare som ska jaga, så ska mannen styra över var djuren ska, då han ”ska
bara” köra ut ved från en hage i helgen. Så jag fick dra dem tillbaka till
deras gamla hage för att sedan släppa in dem i nästa. Tänkte dock inte på att
stänga till ännu en hage, trodde djuren skulle stanna upp i sin gamla och äta
lite återväxt, inte fortsätta in till sin gamlagamla. MEN – vad betyder jag när
de kan följa en vit bil som står på vägkanten, en halv kilometer bort? Efter en
lååång stunds skrikande efter dem så fattade ett par gamla kor att jag kanske
ville nåt, och tog flocken med sig och gick dit de skulle. Hittade ett två(!)färgat löv medan jag inväntade djuren

Alla utom
tröggöktjuren, förstås. Kände just då att han är för gammal, för stor och för
lat för att få leva vidare, men jag vet inte. Han är ju lugn och snäll, ger
lugna och fina kalvar som växer bra… Man kan ju inte få allt…!

Alla kor och kalvar satte av från mossagräset mot den goda återväxten…

…men tjuren stod kvar och tittade efter dem…

Flyttade djuren hemma också, innan jag landade för lunch.

Den där låsningen jag var hos kiropraktorn för förra
måndagen har gått tillbaka till samma eländesläge som tidigare, gillar det
inte. När jag pratade med kotknackaren sa han nu att det ofta är inflammation i
musklerna när det blir såna låsningar, så nu rekommenderade han mig att prova
på antiinflammatorisk medicin. Jo tjena, det räcker ju med att jag läser
etiketten på såna så är jag tvärkass sen! Fick bli en kylklamp i byxan under
middagsdiskningen istället.

Men det är ju inte bara elände. Det finns ju roliga nyheter
också, men de tänker jag inte nämna förrän jag fått klartecken att det är
officiellt! Handlar inte om mig, kan tilläggas, men roligt är det!

Tog mig faktiskt i kragen och tog itu med min kartong
framkallade foton. Som legat i… cirka två år… Men alla bilder har jag
daterat och namnat tidigare, men sen skulle de in i album också. Gjorde klart
tills albumet tog slut, så får väl de sista ligga i två år till… Man kommer
ihåg mycket i alla fall! Påminns om mycket. Det fanns både födelse, dop,
bröllop, begravning, bröllop igen och massa bebisbilder på lillhönan som då var
upp till ett halvår.

Hittade också hennes prick-bilder. De jag ringde BVC för,
för rådfrågning då de blossade upp och jag inte kände det likadant som den
gången sonen hade vattkoppor. ”Kom inte hit, det är vattkoppor, vi vill
inte ha ner smittan”, fick jag höra. Både första, andra och tredje gången
jag ringde, då de såg värre och värre ut och inte visade tecken på att ge med
sig. Kontaktade till slut en bekant pensionerad distriktssköterska. Det slutade
med en dag på barnakuten i Jönköping, samt tio dagars penicillin för
smittkoppor… Jag gillade inte BVC-sköterskan (inte vår ordinarie) sedan tidigare,
inte blev förtroendet bättre…

Väldigt stora vattkoppor… Men kom inte hit!

Lillhönan ja, nu för hon sig egen talan… Väldigt
intresserad av pojkar, så till den grad att hon varje gång hon är på toa säger:
”Jag har ingen pung! Bara rumpa!” Alla påstående hon inte gillar
svarar hon med ”Jag är lång!” Igår hade vi en diskussion då hon ville
ha tofsar när hon skulle lägga sig. ”Det sover man inte med”, sa jag.
”Mamma gör!”, kom svaret direkt. Hmm. Det hade hon förstås
(självklart) rätt i… ”Joo, men mamma har väldigt mycket mer hår…”
”Jag är lång!”

Imorgon blir det full time job

Livsandarna stiger något. Kring midsommar när dessa två bitar skördades från damm, hade jag 3 respektive 15 balar. Hur det kunnat växa såhär på sandjorden med typ inget regn alls… Fattar nada, men tackar och bockar inför Moder Jord!

Kan någon förklara varför jag i två nätter i rad, i vargtimmen,
vaknat och nynnat på Galenskaparna/After shaves ”Truck drivning song”!
Jag kan den ju inte ens, och även om det är skönt sväng i den, så tröttnar man
rätt snabbt på: ”Jag drar min truck drivning song, min lastbilskörarsång,
24 meter lång…” Min relation till denna/dessa grupp/er: Vi sjöng Macken
någon gång på mellanstadiet. När jag tröttnat på lastbilen har jag övergått
till ”Countrykillen” – vilken jag kan utantill och tycker är helgo’ i
texten. Men varför?! Jag behöver sova de där timmarna melodislingorna rullar i
huvudet!

September – höstmånaden med högsommarvärme och vårblommor…

Fantastisk morgon över sjön! Körde ner till Sommarhemmet och smög mig ut (hade aldrig funkat med Kangoon – då hade djuren kommit i sken hemifrån) Vågade dock inte offra fötterna, så träskorna fick stanna i hagen medan jag klättrade över stenblocken för att ta mig till vattnet!

Idag har det gått i ett. Men hann faktiskt med en
brunch/lunch-date i stan med en av mina kärlekar – det händer sannerligen inte varje
månad. Sen hem, stanna till på fält (med privat bil, och simsalaplötsligt –
blinkersspaken agerar fram/back-spak. Bilen stannar inte, och backar inte
heller för den delen trots att man rör spaken fram och tillbaka). Rådslag med
drängen i traktor med strängare, hem och koppla krossen och sedan byta med
drängen, som tycker det är gudatråkigt att stränga (man måste hålla gubben på
humör). Liftade med mannen hem efter dagishämtning för att hämta traktor och
press. Dumpade barnen på drängens fru och tog med mannen ner för att samla
balar medan drängen slog klart. Sen tog mannen traktor och slåtterkross hem medan
vi andra fortsatte. Vilket visade sig bli en liten stund. Jag körde slut på nät
till balarna! Trodde det skulle gå idag med, så hade inget mer med mig. Klockan var
halv fem, bra väder några dagar till och några hektar kvar att pressa, så jag
körde hem till mina barn istället. Drängens fru lyxade till det med att bjuda
på middag, så det blev en lång sådan hos dem, innan mannen stack iväg till
UV-scouterna.

Efter nattning tänkte jag gå ut till veden lite… Ingen som
helst motivation, men det som klövs i våras ska nu in under tak. Sommaren har
ju varit fantastisk med torka – ur vedsynpunkt. Dealade med mig själv om att gå
ut i linne – när det blev kallt kunde jag gå in – utan vattenflaska (ett
beroende) – blev jag för törstig kunde jag ju gå in. Mannen hade visst börjat
och hade cirka en tredjedel av ett vea-la’ kvar, så jag bestämde mig för att
tjura ihop och köra in det klart i alla fall.

Bättre nu sen vi slutade lägga pallar under veden – kör istället
med kasserade stängselstolpar som tar mindre plats att förvara – så man står
rakare i bäckenet när man slipper ha ena foten 20 cm högre än den andra. Men
ändå! Man står som en annan banan med värk i bäcken och ländrygg som följd! Så,
hint-hint, alla ni som alltid säger er vilja hjälpa till! Jag har några kubik
ved som ska in! Ni får mat och fika i utbyte, och jag är inte dålig på att få
fram något av det! Man kanske skulle börja ta vedkörning istället pengar för
jaktarrende och dylikt…

Solen på väg ner….

… Och månen på väg upp

Jag läste/hörde någonstans, någon gång, om ”fantomvibrationer”
– känslan av att mobilen vibrerar i fickan fast den inte gör det (jag vet, ännu en totalt livsviktig, onödig undersökning). Ta det med
lite salt, men har för mig att man i snitt kände såna 17 gånger per dag. Testa
att sitta i en mullrande, skurrande traktor en dag och vänta på telefonsamtal –
du kommer lätt upp i 117!

Imorgon väntar stora djurflyttardagen igen, följt av helgen
med djurhämtning från en av utgårdarna och pressning!

Jo, men titta! Tanken ändrade färg över natten! Eller under förmiddagen i alla fall, sen mannen slutmålat den! Och lagom till det var klart, som ju så klart en icke-utlovad skur. Så det var bara att lösa!

Igår hade vi bokat in en sväng till storstan. Så lämpligt att Mormor ringde och bjöd oss på
middag då! Och så lämpligt att vi råkade glömma barnen hos dem, medan jag och
mannen tog en tur norrut själva…! Och vilken otur, att vi råkade komma
tillbaka precis lagom till kvällsmaten…! Bara att bära barnen i säng när vi
väl kom hem, svida om och se till att få dieseltanken på plats.

Snart, så är vildvinet lika rött som huset under det!

Satt och blev förbannad när jag åt kvällsmat. Tror jag ska skicka ett mail till Ica. Trycka upp och gå ut med att våmmen är första magen, att LÖPMAGEN är nummer två och NÄTMAGEN nummer fyra! Får man göra så? Enligt mig, Wikipedia och Svenska Jägarförbundet är det Våm, Nät, Blad och sist Löpmage! Skäms på er, Ica!

Med tank på plats började det bli läge för sängen!

Jag är lite självgod. Bara att erkänna! Jag sågade enhälligt
grannfruns förslag om att åka till tippen med deras gamla tvättmaskin i V70:n. Jag
hävdade att hon inte skulle klara av det. Har man problem att lyfta en
fodersäck på 25kg, är jag tveksam till att man klarar en tvättmaskin på mer än
det dubbla. Slutet? Jag åkte själv med den!

Körde ut kycklingburarna från gräsmattan och placerade på
tomma plastrullar, så de kan torka av ordentligt i botten innan de sätts på
vinterförvaring. När jag ändå cruisade runt i trädgården med den lille
trädgårdstraktorn (90-hästars) och pallgafflarna på frontlastaren, tänkte jag
att jag ändå kunde ta med tvättmaskinen ut från deras trappa. Sen när jag ändå
hade den lastad, tänkte jag att jag kunde skicka in den i Kangoon! Så ut med de
få sakerna i den och in med pallgafflarna, så var det bara att knuffa in
maskinen utan ett lyft! Smidigt! Men…Jag vill ju inte ha min arbetsbil
ockuperad av vitvaror, så i med en TV, ett bord och lite småskit, så iväg med
hela lasset sen.

Hade tänkt sticka iväg med traktor och skopa och sätta upp
stängsel, men det får väl bli imorgon istället.

Glädjen för dagen var att Drängen slog! Och vilka strängar
gräs sen! Ska bli kul att se hur många balar det blir, förstaskörden var ju under
all kritik på de bitarna, och hur det kunnat växa om så på sanden, utan regn i
år, är mig ett mysterium… Men jag tackar!

Självgod eller inte! Grattis på namnsdagen till mig! Har väl
aldrig riktigt gillat mitt namn, men har snällt fått vänja mig. Efter skoltiden
har det blivit bättre, men ingen i hela världen kan uttala det, än mindre stava
det. Men det kan ju alltid vara värre, så tack snälla att jag inte heter Åslög!

Det heter att det inte är lätt att vara liten. Det är banne mig inte lätt att vara stor alltid heller. Jag kunde ge mycket ibland för denna totala sorglöshet och tillit som bara ett litet barn kan ha…

Och, måste jag tyvärr säga, ännu en gång… Blir man
påmind…

Jag fick ett samtal runt halv nio imorse. Av en vän som
ligger mig så varmt om hjärtat att jag har svårt att tänka mig livet utan
denne. (När jag berättade för mannen var hans kommentar: Oj, det är aldrig bra
med samtal därifrån!) Vi ringer aldrig. Vi är sms-gudarna själva. Några få
gånger har vi ringt oss emellan, mest akuta saker som djurjakt eller så från
min sida. Från andra hållet började det med bärgningshjälp. ”Nästa”
gång det ringdes gällde det ett dödsfall. ”Tredje” gången det ringdes
var det gällande en separation. Så när det ringde imorse, sjönk livsandarna,
och det med rätta.

I detta bibelbälte vi bor, passar det ju att skriva något
man hör ibland: ”Den Gud älskar – prövar han!” Jag önskar för mitt
liv att jag och de mina ska slippa bli älskad av honom (på det sättet, kanske
jag ska tillägga, så jag inte bara hädar för er som tar illa vid er)! Men det
måste väl finnas gränser för vad en familj ska behöva stå ut med och tåla.

Jag älskar min vän, och hoppas att det når fram även i detta
nu. Jag kan ”inget göra”, förutom att finnas till hands och lyssna,
om det önskas. Och jag hoppas att det vets om.

Var rädda om varandra och lev medan ni kan. Livet ändras
fort… Igen…

Idag blir det en skraplott till kvällsfikat! Anledningen?
Det är en smått sensationell dag. Inte bara för att det idag är 18 år (jisses
vad gammal jag plötsligt blev) sedan vår Gulle-golden-vovve Doglaz föddes
(borta sedan många år) eller att det är dagen före dagen som förändrade världen
för femton år sedan. Ok, jag skriver det!

JAG HAR PRESSAT 25 ANDRASKÖRDSBALAR UTAN ATT LÄMNA
TRAKTORN!!! Med andra ord inte ett enda strul, inte en enda omträdning av
nätet! Fantastiskt. Känner pressen på sig att det är bland de sista gångerna vi
är tillsammans, så den vill samarbeta nu så vi inte skiljs som bara ovänner? Jag
har mindre än tio hektar kvar att slå. Mindre än tio hektar kvar att pressa.
Sen ska den pressen väck! Adiôs amigo! Vad som händer till nästa år låter vi
vara ett oskrivet blad än så länge. Men inte en säsong till med detta gamla
uttjänta spöke!

Lillhönan skulle med och åka traktor en stund, men efter ett
tag på den oharvade surhålans skumpighet började hon bli grön i ansiktet så det
var läge att ringa efter Pappa-Taxi och avyttra henne!

Hon behövde sin stol, för hon skulle sova i traktorn. Av snacket att döma glömde hon bort det…

Det är ett tvärtom-år i år. Vi slår nämligen våra, i vanliga
fall okörbara, surhål och sparar den höglänta marken till bete. Bäst gräs i
blötan. Inte ett spår lämnas efter oss. Och på torrmarken är det nästan så
gräsmattan kan konkurrera i grästjocklek…

Råkade titta ner precis när traktorn slog om! Nu var även den ”gammal”

Släppte ut mina ettåringar i hela hjorthägnet nu. Sparade en
fyrkant återväxt till dem, sen får de putsa gammalt gräs i kanterna. De har nio
hektar att leta mat på, så de borde klara sig ett tag! Det var dock inte helt
lätt att tugga i sig ett äpple samtidigt som flocken med en kärvänlig tjur
skulle flyttas. En äpplebit till mig, en till pojken. En till mig, en till
pojken…

Vilket jag måste erkänna att jag gillar. Hans bror gillar jag inte. Den
gossen kom ifrån flocken igår när de flyttades, så jag skulle gå in och fösa
bort virrpannan till öppningen. Rustade mig med en rejäl träpåk, men det
slutade ändå med att jag ringde på mannen som var på väg till andra gården för
assistans.

Det är jag som bestämmer – kommer jag med en pinne och tjoar
till ska de gå undan. Denna kommer jämt rakt emot mig, stirrar, stampar och frustar.
Jag backar inte, men samtidigt är det ingen som saknar mig på ett tag om jag
blir nertryckt någonstans. Man ska inte vara dum om man inte behöver, det är stora krafter man
sysslar med. Mannen rustade sig med järnspett sen fick vi undan herren till den
nya hagen. Den ska tjuren på slakt inom kort!

En annan grupp lastades upp igår. Från föräldragården till
ett nytt ställe på vägen hem. Tre av sex djur gick snällt upp på kärran, en
annan tog täten över tråden och resten följde efter. Stängde fort in de tre i
främre delen av kärran. Fråga inte hur det gick till, men jag kan lova att två
stora kvigor och en rejäl tjur står stadigt på knappt fyra kvadrat! Och som
sagt, hur jag fick igen grinden fattar jag inte. Nytt försök på resten så var
de uppe!

Den var visst inte helt ren, dieseltanken… Mannen hämtade fram den för rengöring och målning. Någon har tjuvat ur den igen (rädd att det är nån från gården). Slut!

”Man måste ju leka lite”, sa mannen och gjorde en smiley. Vi andra hävdade att det var en dödskalle…

Sen kom man hem och lillpigan var i full gång. Vem som var effektivast går att diskutera!

Sen var den klar! Märkligt, jag har för mig att jag köpte grå färg, men den kanske bleknar med åren…

Min moster tog barnen med sig på Mamma Mu-teater igår. Tydligen
”fick” hon inte ta med sitt tremånadersbarnbarn, så hon tog mina
istället. Vi hade tänkt åka dit, men nu blev det några extra timmars barnledig
fredagseftermiddag istället. Middag här sedan, när barnen lämnades hem.

Storebror bjöd åter på en westernshow. Ståendes på ett ben på en galopperande häst med prärievagnen efter… Det var ingen enmansshow – han hade både en häst och en ko med!

Imorgon blir det middag hos Mormor och Morfar, vilka nog får
bli barnvakt medan vi drar vidare till den stora staden i norr för lite Jula-proviantering
till mig, och lite Ikea till föräldragården.

Jag blev mobbad under alla mina tio år i grundskola. Då,
likväl som nu, har jag aldrig ”passat in”, utan stått för mina
åsikter och gått min egen väg. Jag har aldrig haft ”rätt” kläder,
skor, musikstil, inte sminkat mig, och utan att skryta har jag haft det lätt
för mig i de flesta skolämnen. Vilket gjort att jag blivit utfryst som
”stud” – plugghäst, trots att så inte varit fallet. Jag kommer ihåg
vad jag läser helt enkelt! Vad jag vill säga med detta är att jag har hört oerhört
mycket dumheter genom åren. (Om inte annat har jag ett enormt lager av
förvrängningar på mitt namn). Men det jag fick höra för ett par dagar sedan,
slog nog alla rekord med hästlängder….:

Jag blev ombedd att ta en hund till veterinären för
avlivning. Och detta av en tredje part, alltså inte hundägaren i fråga. Orsaken?
Hunden har fyllt tio år och börjar tappa både färg och glans i pälsen (och vad
gör inte det med åren). I övrigt pigg och frisk hund.

Jag ansåg att det skulle tas med ägaren, inte med mig då jag
inte anser mig ha något med saken att göra. ”Det går inte att prata med
dem, det är bättre om du gör det. Eller helst bara tar hunden och får det
undanstökat!” Okej, en gång till. Jag kör inte iväg någon annans gamla,
låt vara, men friska hund, för att Du inte vill ta en diskussion med ägaren. Blanda
inte in mig i det! ”Men den är ju försäkrad! De får pengar för den!” Okej
igen… Kör bilen i en bergsvägg eller tänd eld på ditt hus – Du får ju
ersättning?!!

Märkligt… Hunden lever, för kännedom. Och lär så göra
tills den visar minsta tecken på att inte må bra! Punkt! Men att bara ha mage
att blanda in en tredje part för att göra slag i saken… Hur tänker folk??!

Det planerade fina vädret (?) igår var en konstant fallande
fukt, så gräset ligger kvar i sina strängar. Jag roade mig med att tillbringa
hela förmiddagen i grannens kök (hur många nya uppslag kan vi få på ett dygn? Det
är skiljefrågan!), sedan tömma tippkärran ordentligt. Jordgubbslandet var för
litet, och tre kubik täckbark har blivit mer ju mer man öst i det, men nu
ligger det i pallkragar, i en halv kubiktank och på en presenning. Det kommer
snart nya uppslag och projekt i var-att-göra-av-den. ”Jag nälpas åt!”

En sväng hos djuren hemma gav huvudbry. Avelstjuren hittade
jag med 1,5 meter ståltråd runt ena bakbenet. I snara. Vet inte var han fått
det ifrån, men har en teori om att en öppning i stängslet har sackat och att
han på något vis trampat i där. Ståltråd är ju ståltråd och det löpte som sagt
i en ögla som inte gick att lossa på avstånd, jag försökte, evigt tacksam över
att en ko inte ställt sig på tråden och dragit åt på riktigt… När mannen kom
hem lastades tjuren upp på kreaturskärran (jösses vad smidigt det gick när han
och en ko ställde sig precis bakom kärran, jag gick bakom dem med en tråd och
mannen öppnade dörrarna). Tjuren inlåst i främre delen av kärran, sedan började
operation Få Tjuren Att Vända Rätt Ben Åt Det Håll Där Hovtången Är. Det tog en
minut sen var det bara att öppna och släppa ut honom utan extrasvansar.

Kul att komma till ett ställe som är moderninserat vid sidan av det ursprungliga. ”Nya, moderna” maskiner för eldrift jämte de vattenkraftsdrivna.

Men det ör klart. Skulle han krossa och mala säd med vattenkraften idag, lär det ta tid…

Idag har det blivit en sväng till Slättö Kvarn igen för ett
lass spannmål. En timme och tjugo minuter dit. Ca 45 minuter att lasta, sen
lika långt hem. Så går en förmiddag. Väl hemma skruvades det in så nu finns det
fem nya ton korn/havre att mata djuren med. En snabbtitt på stängsel inför en
djurflytt till ett helt nytt ställe imorgon. MÅSTE göra klart och flytta en
grupp till i Mo, så de inte flyttar sig själva i helgen, och sedan ska
ensilaget ihop! Före helgens (söndagens??!) regn!

Körde förbi ett fält med nostalgiska hökrakar…

… Så varför inte fortsätta på hemmaplan med djur och återväxtskontroll.

Jag kivades lite med en man igår. Stängslade utanför deras
hus och han kom ut och pratade. Frågade hans treåriga dotter vad hon tyckte om
att ha börjat på dagis nu. Svaret kom, som väntat, som ett piskrapp från honom.
Förskolan!

Jag tycker sånt är skitkul. Och så sanslöst tragiskt att
barn behöver gå i skola nästan halva livet för att kunna få ett jobb, och så
ska de inte få lov att leka när de är små! Utan då ska de matas med förskolepedagogik.

När jag började sexårs/nollan/förskolan för många år sedan nu… Förlåt,
Förskoleklass … Lärde jag mig alfabetet, klockan och grunderna i räkning. Nu
träffar man barn som gått sitt första år, det man själv minns med så oerhört
mycket pirr i kroppen då man plötsligt var jättestor och redo att lära sig allt
i världen, och frågar dem hur det varit. ”Skittråkigt – jag har inte lärt
mig någonting. Jag vill inte gå dit, för det kommer ändå inget nytt…!”
Är det inte liiiiite väl tidigt att bli skoltrött innan man börjat ettan?!

Jag kör ner mina barn till dagis varje dag, och de leker.
Det är jag stolt över. När sonen nästa år börjar i förskolan…klass…så
hoppas jag att han tycker det är kul att få på ryggsäcken, ställa sig och vänta
på skolbussen och sedan komma fram till skolan, stor och stolt som den lille
plutt han faktiskt är!

Nog om det. Jag vet att många kommer att vara ute efter min
skalp efter denna inledning, men jag får väl surra fast kepsen lite hårdare i
hårknuten ett tag framöver så de/ni får kämpa lite för det.

Något annat att diskutera kom upp i Smålandsbygden i fredags. Visst är det inte några miljögifter i ekojordbruken, men det går åt oerhört mycket mer körningar i ogräsbekäpning mm vilket ger högre andel avgasutsläpp. Dessutom är den enda djurhållningen som lönar sig ekologiskt mjölk. Alla andra former kräver väldigt mycket mer energi mot konventionellt för att få fram samma kvantitet. Vilket istället gör många ekojordbruk till miljöbovar. Välj svenskt så långt det går. Även om det är konventionellt odlat. Det finns inga bönder i världen som har så mycket utbildning och jobbar så hårt för att maxa sin skörd med minsta möjliga gödning och besprutning som de svenska! Här tar man inte ”lite extra” för att det säkert ska göra nytta – ryker du dit förlorar du allt – du har inte råd att chansa!

Hittade ett kycklingägg ute av en slump igår. Stackarna har inte lärt sig än om de är värpnödiga eller bara skitnödiga…

Stängsel ja, det var det som var tanken igår. Efter att ha
bråkat med en kniv på slåtterkrossen som drängen gett upp om i en timmes tid. Inspekterat
hans slåtter och inspekterat om det var lönt att slå den andra biten. Öppnat i
hjorthägnet och stängt bort kvigorna så det gick att köra in till åkern i
fråga.

Tre skäl att sätta stänget precis på vägkanten:

-Korna frestas inte att äta asfalt när det sinar i hagen plus att det blir väldigt fint om allt putsas till

– Man får ett tvång på sig att rulla upp tråden när djuren är väck – om man inte vill krypa där på våren och samla småstickor när snöplogen rivit bort allt.

– Det är väldigt smidigt att bara köra intill på mornarna, veva ner bilrutan och lägga näven på – för att kolla strömtillförseln

På väg tillbaka till traktorn på vägkanten kom Prästabonnen förbi,
på väg hem från jobbet (på inspektionsrunda), han la i backen och kom upp i
jämnhöjd. Ja…det är bara på landsbygden man står mitt på allmän väg, hänger
på en annans bil och pratar tills dess att det blir kö bakom av de bilar som
inte kommer emellan en traktor som står halvvägs ut på vägen, och en bil på
andra vägkanten, och en gubbe (jag) i mitten. (Tur det inte är så hårt
trafikerat, då hade man aldrig fått nån chans att prata med grannarna!) Vi
konstaterade i alla fall att det blir dyra andraskördsbalar. Långa sträckor att
köra för lite gräs.

Man måste vara rädd om varje grässtrå ett sånt här år! Kanske ska smeta på lite kobajs på slåtterkrossen så det är lönt att klippa ner odlingen där med sax om några veckor…

Han och jag måste också sätta oss ner framöver och dela
mark mellan oss. Det har ju blivit ”lite över” nu, jag vill ha åker
men har inte kapacitet att beta allt som dykt upp, medan han skriker efter
bete. Det löser sig nog!

Titta vad jag hittade längst in när stolparna tryter. En säckakärra som jag visste stod där, och ett däck! Vad är det för däck? Har jag saknat det?!

När han åkte för att släppa förbi bakomvarande bil, satte
jag upp min tråd utanför huset dit förskolemannen kom för hälsa med sina två
flickor. Så gick det ytterligare en pratstund. Gjorde klart och styrde kosan
hemåt, när jag efter hundra meter kom på att jag hade skopan full med stolpar
att trycka ner i hörn till nästkommande projekt… Fick vända och göra det jag
skulle. Hem och fixa middag, sen iväg till kotknackaren.

Den där låsningen jag känt under många veckors tid, som jag
väntat på skulle släppa, det var en låsning. Brände till från svansspetsen upp
till BH-bandet när han bräckte till. (Får säga som Morfar när hans trasiga axel strular. Hade det gjort ont i en sekund när det hugger till, hade jag skrikit! Men det gör inte ont en sekund!) Sen plötsligt kunde jag både stå på ett
vänsterben OCH sätta mig på huk OCH komma upp utan att dra mig upp! Yes! Hem igen och byta till
träningskläder för att plocka upp en granne och ge kroppen en genomkörare. Nu
ska det bli spännande att se om kotknackaren löst förkylningen som ligger och
pyr i kroppen. Bryter inte ut, men backar heller inte…

Lyx att gräva upp stora, fina potatisar till middagen!

Innan jag testar det har jag ett antal kilo äpplen att göra
mos av, som jag kan röra i bulldegarna sen. En eller två vändor med röjsåg inför
stängsel, om jag får igång den, sen några timmar med strängaren misstänker jag. Drängen
får nog ut och slå en stund i dag också!

Menar hon plastikkirugi som alternativ till gastric by pass?

Betesrundorna blir längre och längre. Sjön är vacker från norr också!

Trevlig tisdag!