En ung bondes vardag

Tre generationers boende, med gott om plats och ingen som slängt något så fyndas det en del på föräldragården. Dessa tallrikar ska ersätta våra kantstötta, tråkvita, fyrkantiga tallrikar! Varför inte sätta guldkant på tillvaron?

Mör i kroppen. Nedre delen av magen molvärker, även lite i
sidfläsket och i ryggfilén. Under eftermiddagen kom även en viss stelhet i
axlarna. Kan detta ha ett samband med att träningen började igår…?!

”Hörru, Bonden i Skärvhult”, hojtade en av tanterna på träningen igår med ett nick mot fönstret. ”Är det inte läge för dig att skynda hem och ta en bild?” Så gjorde det! Men färgen hade bleknat till all shades of blue…

…Och ingen bra bild fick jag nere från bryggan, så gick genom kohagen. 1703, sin vana trogen, i full galopp för att tvärnita en halvmeter från mig. Är tacksam att det inte är halt…

…Men mannen hade varit ute en kvart tidigare och hunnit fånga himlen! Utan kor!

Är inte för massa mumbo-jumbo-grejor, men gick faktiskt och
köpte mig en vitaminburk – extra allt – för att se om den kan råda bot på den
där uppdämda olustkänslan jag gått med i kroppen i månader. Den gör nog nytta,
för det verkar vara en hästkur! Piller stora som mina stortår med både smak och
lukt som det där Lantmännen kommer och fyller min silo med för att ge till
korna… Vi får väl se. Blir jag vegetarian och börjar springa på fyra, kanske
någon barmhärtig själ fångar in mig…

Grävt fram en gammal dörr idag. Baxat in den med karm och
allt i lagården och rest upp i dess ursprungliga hål. Fäst in och tätat
någorlunda. Allt för att ställa i ordning inför ankomsten av våra nya
gårdsmedlemmar.

Blev en sen lunch, och direkt efter den fick jag en enorm
frossa. Kan den ha något att göra med att klockan hann bli två innan det gick
att få ett hyfsat urskiljaktigt, grötigt ord från drängen? Bäddade ner mig på
soffan tio minuter, då det hade blivit så sent att jag inte ansåg det lönt att
starta ett stängslingsprojekt på tjugo minuter. Upp ur soffan och ner efter
barnen, mannen var på sin årliga ”uppskjutning” – Skjutprov inför
älgjakten. Godkänns du inte får du inte jaga med bössa.

Lagom till middagen var färdig landade helikoptern på åkern.
Lämpigt nog för trolig matpaus, och inväntande av bulklastbilar, för de drog
igång precis lagom tills vi ätit klart. Rustade med jackor och hörselskydd gick
vi bort för att titta.

Jag har aldrig varit så nära en (kalk)helikopter tidigare, och
det var en upplevelse! Jag blir ofta fascinerad av olika maskinförares
yrkesskicklighet, så även denna gång. Ner med helikoptern, landa den där bulken
på centimetern på ett släp, få linan kopplad på den andra bulken och iväg igen.
Allt på mindre än 10-15 sekunder! Imponerande! Men det är väl som när en annan
plockar balar, ungefär… Man får in tekniken när man hållit på ett tag…

Skit i deras skicklighet. Vad som träffade mer var – Vinden!
Holy Shit! Vilket lufttryck det blev när man stod precis under laddstället! Var
verkligen inte alls beredd på det första vändan han kom – men jag blev varse,
tro mig! Nu vet jag varför alla springer dubbelvikta och håller i peruken till
och från helikoptrar i filmer! Det är inte bara för att det blir bra film!
Ungarna höll ju på att blåsa bort, på riktigt. Men de vägrade gå där ifrån. Så
blåsta blev vi. I nästan alla femton ton de körde ut. Med ca 800 kilo per bulk,
på grund av vinden.

Så! Hini-hint. När jag fyller 30 inom några år så kan ju
helikopterfärd finnas på önskelistan. Jag har fått för mig att det är en häftig
upplevelse. Det har inte minskat under denna eftermiddag! (Om jag nu inte kan
få en tio meters strängläggare, eller en kombipress, vill säga. Har ju mer
nytta av det annars… Jag föredrar nyttogrejor!)

Inflygning, laddning och iväg igen. Film finns på Instagram. Ni som inte har det, googla på bondeniskarvhult, så hittar ni det.

Korna då, vad gjorde de? Jo, stod och fånglodde, nyfikna i
en strut, precis vid tråden, en hage bort. Rädd för en sketen helikopter?
Snicksnack!

Möttes av en halmtraktor med släp

Heldag på Sommarmöte (Bonnamarknad typ, maskiner, företag
och djur i olika färg och form) i Fänestad. Träffade ett gäng kändisar, och
desto fler bekanta ansikten utan namn. Nästan lika effektivt att ta andra
bönder från sin miljö och med andra kläder som förvirrande kamouflage, som att
trycka ner dem i kostym, för det tog lång tid för mig att känna igen (hrm)
vissa grannar på begravningen igår…

Notera äpplena som lampor, och pumpan som saftblandare. Och så hävdas det att bönder är dumma…

På hemväg svängde vi inom High Chaparall för ett sista besök
för säsongen. Sedan omvägen till en öppen affär för att köpa kvällsmat.

Inspirerad av Bröderna Daltons alternativa ridstil?

Kom förbi näst sista åkern innan gården, och såg en kalv
ligga där. I fel hage. Åt vår kvällsmat, sen gick jag ut. Tänkte stänga in
resten av djuren i sin hage, öppna till kalven till den angränsade hagen neråt
sjön som de alltid har tillgång till, och fösa ner kalven. Var jag nykter denna
lördagskväll med den tankegången?!

Stängde in alla utom tre (?) kor som var vid sjön och drack.
Gick ner och öppnade till kalven, som vaknade, med alla de andra i hörnet
påhejandes (oklart på vem). Kalven gick superfint ner till hörnet, stannade
till och satte full fart upp mot byn i sin hage. Och jag efter för att
genskjuta. Hon stannade och vände om. Stannade i hörnet och satte full fart upp
mot vägen. Där och då kom de tre korna som plötsligt blivit fyra, ut på åkern. Föste
in dem igen och gick efter kalven. En ko lika snabbt ute och kalven iväg. Vände
de andra tre korna igen, men lät den fjärde vara sällskap till kalven medan jag
hämtade tråd, tänkte jag. Stängde till deras hage och gick i den gamla längs
sjön, såg att de djur som var instängda i ”rätt” hage kom i full fart
efter till hörnet dit jag var på väg. Och hörde samtidigt att de tre korna
bakom mig, som plötsligt blivit fyra (?) kom i sken i ryggen på mig. Slängde
mig mer eller mindre undan upp på stengärdesgården, dit korna självklart kom
efter, men jag var högre! Kossan i ”fel” hage stod och vrålade när
hon blev ensam. Så ner från stenarna, kuta tillbaka, öppna, vända de fyra korna
(som fortfarande var fyra!!). Iväg med dem och kossan kom inspringades. Kalven
då? Full fart upp mot vägen – på fel håll. Stannade där och skrek, men vände
sedan ner till hörnet, stannade till och skuttade in i sjöhagen! Tillbaka utan
att skrämma henne och stänga.

Finn ett fel…

Sen fick jag den lysande idén (återigen, var det verkligen
renat vatten till tacosen?!) att gena genom hagen med ”alla” korna,
som plötsligt faktiskt var de tjugofem som de borde, med sex utanför. Vad hände
då då? Jo, allas vår egen 1703 satte av i galopp efter mig, och drog ju hela
ligan med sig. Fick stanna, vända mig om och vråla till så de vek runt mig,
nästan runtsnurrad av vinddraget! Pulshöjande där! Perfekt för mitt urusla
blodtryck som ändå stabiliserats något av rutinerna nu!

Ett fasligt vrålande efter mig när jag gick, och stötte på
drängen på inväg som ifrågasatte om det var jag som skrämde igång korna, han
hade misstänkt det… Undrar vem som skrämde igång vem egentligen…

Trött av en massa gående idag, solkissen har bitit rejält,
såg och kände jag när jag kom hem, och nu välrastad av dessa förbannat
kärvänliga djur! (Vilket är hundra gånger bättre än de där fem jag ser svansen
på om jag visar mig… 1703 ska köras dit vid tillfälle, så får vi se vad som
händer.)

En premiärrunda till Dollar Store i veckan har gett mig möjlighet att återuppliva minnen från mellanstadiet. Hittade dock inte den med sura päron/lakrits..

I höstas märkte jag upp en del rullar när jag rev stängsel, för att få specifik eltråd till varje åker istället för att skarva hela tiden. Det kändes som en bra idé då, men nu när jag stod där och plockade runt i mängder av rullar för att hitta ”den rätta”…

Igår fylldes nog kvoten av hjälpsamhet för mig, för denna
månaden. Direkt efter frukost kom Jirka och hämtade honung, då han återigen
”råkat” sälja mer honung än vad han hade. Vem som gör förlust på
affären låter jag vara osagt.

Djuren hos grannarna i byn lastades återigen upp och kördes
tvärs över vägen. Det var sista gången nu, nästa gång räknar jag med att de ska
åka långt, enda till den norra spetsen av sjön, dvs ca två kilometer! Projekt
nästa vecka.

Släppte även iväg djuren hemma. Jag har haft ström i denna tråd, konstaterade jag. Men det syns väl hur långt ut djuren räcker…

Stod och hjälpte drängen koppla strängläggaren när det dök
upp ett par ben i shorts på andra sidan traktorn. En som frågade om hur
han kopplar en betesputs, och hur han sedan kör med den. Hur funkar traktorn
då?

Det är inte helt lätt att bli faderslös över en kväll och
slängas in i en verksamhet man aldrig varit i! Inte heller finns han ju att
fråga!

Jag åkte med honom till grannbyn i alla fall, och fick
putsen kopplad och provkörd. Fick ju den underbara frågan; Vilken växel ska jag
köra på? Svar: Lagom! Inte finns det ju två traktorer som funkar likadant
heller! Men det löste sig även för oss med den ettåriga traktorn.

Körde genom skogen hem och hämtade en uppsättning
traktornycklar hos drängen, då mina satt i traktorn han körde…

Säsongen är förbi, nu kör vi barrat istället för lövat!

Sen iväg med pressen. Ca fem hektar andraskörd är ihopkörd. Nu
är det ”bara några kvar”…

Släppte en bale på tvärs i backen, trodde den stannade. Men såg i ögonvrån hur den fick mer och mer fart mot skogen. Adiõs, tänkte jag. Nu blir det några timmars projekt att fiska fram den mellan granarna. Jag hade tur denna gång! Den small rakt i den andra balen och stannade! Gött!

Idag ligger vi lågt. Inget planerat förutom begravningen för
vår man från grannbyn. Ingen som vet när man kommer därifrån, det ryktas bli
mycket folk. Morgonens djurrunda var lugn, förutom de tre som flyttades igår,
såg inte ett djur där, så håller tummarna att de bara var inne i skogen och
drack i ån. Det får jag nog höra annars…

Trevlig helg alla!

Vår alldeles egna lilla mjölnare in action på Vattenhjulets Dag i söndags

Jag brukar säga att man inte glömmer hans ardennerekipage i skogen i första taget. Har man sett detta, gör man det definitivt inte!

Inlåst i skuffen! Sittandes på en spann kraftfoder! Jaktarrendatorn på föräldragården sms-ade om kalvar som sprang på vägen på söndagskvällen. Men INTE MINA KALVAR!!! Frågan som alltid – Var tar de vägen?? Ägaren, granngubben, är snart 80, och har typ 8 % syn – på sitt bästa öga. Vi gjorde en god gärning och hjälpte honom! Tyckte vi, i alla fall.

Greppa näringen, heter det ju. En filial till
Hushållningssällskapet som ger rådgivning av de ”moduler” det bedöms
att man behöver hjälp med. Allt från växtodling till gödsling och
djurproduktion. Något som i många fall går hand i hand. (Och det heter att
rådgivningen är gratis…!? Dumt att inte ta den!)

Idag var det dags för min kvävestrategi. En rådgivning i hur
man gödslar för att få maximal skörd, utan att urlaka och övergöda marken. Så
hur många kilo foder får jag per hektar? Hur många kilo gödsel tillför jag
varje hektar? När gödslar jag? När bearbetas marken (plöjs upp)?

Jag dokumenterar hur många balar jag får per åkerlapp, så
bara att sätta sig med en funderare över hur tunga balarna i fråga är, hur
många blir det i snitt per hektar? Hur förändras skörden med gräsvallarnas
ålder? Ni fattar!?

Alla siffror fylldes i och resultatet kom fram. KATASTROF!
Jag går hur mycket kväve BACK som helst! Flera ton per hektar! Något är fel… Hon
suddade alla siffror och började om. Lika fel. Ok, testa att halvera skörden
och dubbla gödselmängden. Lika fel.

– Dundertabbe! utbrast hon plötsligt. Nytt datorprogram. I
det gamla angav man i kilo. I detta
anger man ton.

Vet inte siffrorna nu, men hon hade typ fyllt i 8500 ton i
mängd. Istället för 8,5 ton. Med den lösningen blev allt superb! Till och med
så bra att hon gick hem utan att rådgiva, då hon inte visste hur jag ska kunna
förbättra kvävehanteringen. Jämbördiga gårdar i trakten (efter tidigare
undersökningar), låg i snitt på 26 kg kväve i förlust per hektar. Jag låg på 11
kg. Bara att fortsätta, som ”vi alltid har gjort”. Jag sprider endast
stallgödsel och odlar endast gräs, vilket är det mest optimala för markens
skull. Plöjer på våren. Men hon sa rådde mig faktiskt till det jag själv tänkt:
Ska jag investera i ny gödseltunna ska det bli en med slangar som släpar i
marken, istället för den jag har nu som skickar det rakt ut i luften för att
det ska landa sen. Det skulle ge mig en tioprocentig ökning av kväveupptaget i
grödan!

Ja, jag är lite nöjd och tycker mig få vara det!

Efter lunch blev det en sväng till Reftele Lantmän igen. Lastade
upp stängseltråd, lite säckar och en pall värpfoder på släpen. När tjejen
lastat pallen, ropade hon och frågade om jag tänkte gå in igen eller om hon
bara skulle sätta upp det. Inne för småsakerna började hon knappa in.

– Hur många lösa säckar tog du? frågade hon.

– Säckarna vill inte jag ha idag! svarade jag.

– Ok, då tar jag bort dem från ditt konto. (Jag hade inte presenterat
mig) Så sätter jag väl pallen och säckarna på… (En blick och ett leende) ”Drängen”!?

Det är inte lätt att vara ökänd. Man lastar bilen och säger
vad man tagit, antingen i kassan eller i förbifarten till någon, sen åker man
hem och efter ett par veckor kommer räkningen…

Mannen stack iväg på bastukväll med några andra så jag får
väl kura ihop i soffan själv med min nybakta kaka.

Titta vad jag hittade inbackat i ett hörn bakom lagården. Mitt semesterprojekt. Tre kubik täckbark…

…Och hur man lastar av det. Självklart tippar man ju av en tippkärra!

Ännu är jag inte klar i jorgubbslandet, men jag tänker inte
skämmas över det längre!

Lilltjejen gick runt i hagen intill, var ”inlåst”
och sedan kom hon mot mig och skrek till. KALLT MAGE!!! Så låg elstängselståltråden
under hennes tröja. ”Ingen fara lilla docka, det är bara så att vi ditt
hår ska locka…” (Strömmen var för tillfället avstängd) Varför är alla så
hysteriskt rädda för elstängsel förresten? Jag fattar inte. Ok, ska erkänna att
jag fick mig en rätt bra kyss när jag skulle skarva en avryckt tråd i veckan, i
sura strumpor och blöta träskor… Då valde jag att gå de fem meterna bort till
aggregatet och stänga av det. Men annars?!

Det är kul att åka gräsklipp..pp..par…e…

I-landsproblem ja. Det finns rätt gott om dem när man börjar
tänka efter:

Jag fick mig en tillsägelse av Mormors lillebror (Nej,
förlåt. Mormors bror. Hon har ju tre
yngre bröder, men bara en lillebror…
Sak samma, men detta märkliga resonemang) Han ”gillar inte när jag skriver
på engelska, för det förstår jag inte”. Vågade inte säga till honom att
det finns bra pensionärskurser i olika språk, förlåt K. Grunden till det hela
är att jag ibland skriver på engelska på Instagram. Något han inte har själv,
men tjuvkikar via fruns konto… Ett typiskt I-landsproblem!

Läs detta med då, och tänk ännu en gång när ni handlar…

Bloggen ja. Jag har fortfarande inte landat i skrivandet.
Och definitivt inte att det finns såna som känner mig som läser det. Flera
gånger har jag blivit påmind om den eskalerande djungeltelegrafen när folk
kommer fram till mig och pratar om något som hände ”ganska nyss” som
jag ännu inte trodde var ute på bygden. Eller åtminstone inte hos personen i
fråga. Tills jag inser att jag själv är orsak till telegrafen…

”Jag vet att hon hällde ut allt, men kanske att det finns ett litet kli kvar på botten…”

Lillkillen som föddes kring nyår. Är inte säker längre på att kossan väger mest…

Sådan mor, sådan son. Sen vem som är vem i förhållande till hornen… Därom tvistar de lärde…

Ett annat ganska (inte för stunden) angenämt problem är
sällskapliga djur. Det är fantastiskt trevligt att man inte kan gå in i sin
hage med snörskor, då de gnager av snörena, tillexempel. Eller kommer i galopp
när man stannar bilen och säger Hej! När man går in i hagen och blir så omringad
att man står som en makrill i burk och funderar på hur man ska ta sig därifrån…
Ännu värre är det när djur ska flyttas,
och de blir kluvna över vart de ska gå när jag står på ett annat ställe än
bilen… Det som inte är lika trevligt är att man sällan kan vistas ute i
trädgården, då de ständigt tror att de ska bli flyttade, även om det skedde för
en timme sedan. Då hänger hela gruppen vid tråden och vrålar. Konstant…

Att få in djur på sitt gamla bete för att få dem vidare till nästa… Ni ser bilen till höger om stolpen. Där fastnade djuren en stund innan de övertygats om att det inte var den som gällde idag…

Nästa: Nu i bockjackten går en skröna i bygden om ett
kylrum. En man hade hängt in sin rådjurskropp i ett kylrum i en annan socken,
och även lämnat huvudet där i väntan på beredning och konservering av hornen. När
denna man kom ett par dagar senare för att ta med sig huvudet till konservatorn,
hade tre andra (?) tyckt att någon föregått med gott exempel och lämnat sina
huvuden i kylrummet också. Omärkta. Och alla fyra skallar var prydda med tre
plus tre taggar på hornen, så plötsligt visste ingen vems huvud som var vem… Snacka
om att ha tappat huvudet!

Arbetsbyxor är ständigt utrustade med enormt många
skräpsamlare (läs fickor). De har även så kallade mobilfickor. MEN, mallen för
dem tror jag fortfarande är Nokia 3310, för det finns inte en chans att få i
dagens halva laptops i dem! Framfickorna går det inte att stoppa telefonen i,
om du har en tanke på att sätta dig, klättra på stegar eller böja dig fram. En
del modeller har dessutom väldigt grunda ”fladderfickor” (spikfickor
tror jag de heter på fackspråk), så att lägga telefonen där sker med dess liv
som insats. Jaja, lämna telefonen hemma då!? Knappast, när den är en bondes
kontor, kalender, agenda och livförsäkring! Resultatet är att telefonen i vissa
byxor hamnar i benfickan, på sidan av låret, vilket leder till många och långa
stunders letande efter en försvunnen telefon när man kommit in, klätt av sig
och svidat om. Vilket leder direkt till nästa problem, som min femårige son
bejakade för ett par dagar sedan:

”Titta mamma, jag har bundit fast (leksaks)telefonen
och hängt upp den här, så behöver man aldrig
leta efter den. För sitter fast här vid väggen i ett snöre! Den är alltid där
den ska vara!”. Är det då man lyfter upp honom i knäet, sätter sig i
gungstolen på verandan och säger: ”Well, my son. Once upon a time there
was a phone…”

Det heter ju att man ska ta tillvara på stunderna. Fredagsmys med mannens ben, mina ben och katten som grädde på moset!

Flyttat två grupper djur än så länge. Miss i planeringen att
göra en massa annat igår, för att vara ute i blåst och fukt idag! Men, bara man
kommer ut så brukar det gå bra.

Skrämde nästan livet ur tyskarna som för tillfället hyr
andra gården. Ett fasligt vrålande från djuren blir det ju när de ser min bil. Sen
när inte store luffetjuren behagades följa med, så fick de ännu lite mer skriktid.
Tror köksfönstret behöver putsas vid bytet på lördag, för är finns nog gott om
näsavtryck! (Inte mina affärer)

Tog en koll på föräldragården, och på hemväg stannade jag
till i grannbyn och blev med ännu lite mer mark. Mark som den förolyckade
mannen frågat drängen om, ifall jag var intresserad. Fick tag i markägaren
idag, och det gamla paret verkade bli ganska lättade över att få ett bekymmer
mindre. Frun sa i alla fall ”Bestäm det nu, att hon tar det, så slipper vi
fundera mer på det!”

Så till rubriken:

Jag anser mig absolut inte vara någon profet eller nåt
snille, men om du frågar tänker jag hävda att jag har en relativt bred
plattform att strosa runt på.

Såg siffror någonstans för ett tag sedan om hur många
tolvåringar som inte visste att det krävdes mjölk för att göra ost. Minns inte
siffran, men det var en sanslöst hög en, tror typ 75%. Många stadsbarn vet inte
att kött kommer från djur, eller att grönsaker odlas i jorden. Samtidigt är det
inte så förvånande när skrämmande många vuxna inte heller vet det. En annan
sak:

Jag sprang på en jägare häromdagen. Ja, en jägare. Han
berättade att han ofta går kring mina hagar, och att djuren är väldigt
sällskapliga och gärna följer med så långt hagen räcker. (Allt ok där). Sen
tillade han att han helst undviker att gå där han måste gå IGENOM hagarna med
djur. Han litar inte riktigt på tjurar. (Allt ok, man ”ska aldrig lita på något som producerar testosteron”,
sa en husdjurslärare). I synnerhet inte om jägaren har sin hundvalp med, då
djuren är extra intresserade av den. (Självklart, förstår jag, att skrämma en
femmånaders (?) valp med en tjur på nästan ett ton, kan ju få förödande
konsekvenser).

Sen kommenterade jag att dessa kvigor är väldigt sympatiska
och nyfikna, men aldrig har tenderat till att visa någon elakhet (vilket aldrig
är en garanti). Och då kom den oundvikliga kommentaren: ”VA?? KVIGOR?? Men
de har ju HORN!!!” (Och plötsligt blev det ”ofarligt” att gå genom hagen, när det bara fanns en tjur att ha koll på!)

Ja, precis. Då de flesta svenska nötkreatur är hornbärare i
botten. (Har du aldrig tittat på Emil i Lönneberga, Barnen i Bullerbyn eller Åsa-Nisse?!!) Tjuren, däremot, förklarade
jag, har inga horn!

– Men det är ju en TJUR! Det har de väl alltid?!

– Inte om det är en så kallat pollad tjur, en hornlös. Dessutom
en dominant gen, så av fyra avkommor med en behornad hona, får bara en horn,
två får anlag och en blir helt ren från horn.

Här stod jag alltså, och försökte övertyga, vad jag trodde
var en normalt förankrad man (förlåt mig), om att det inte är likadant i alla
djurvärldar. Det finns honor MED horn, och det finns hannar UTAN horn. Men inte
i vår vilda svenska fauna (tror jag).

Nu kanske det inte är lika allvarligt med en jägare som inte
ser skillnad på en kviga med horn på ca 500 kg, mot en icke hornbärande tjur på
närmre tonnet, som att en vuxen man inte vet att chips kommer från potatis och
att ägg faktiskt ploppar ut ur baken på en höna. Dessutom ur samma hål som hon
skiter ur.

Men, min syn på allmänbildning innefattar det!

Tack för mig! Hej

Skiljefråga: Hur många kvigor och/eller hornlös tjur får plats att slicka samtidigt på en saltsten?!

Drängen slog igår. Därför var det ingen av oss som precis
jublade när det kom två millimeter regn klockan nio på morgonen. Senare
klarnade det dock upp med lagom vind och mestadels sol.

Satte på strängläggaren och stack ut efter att ha ätit
lunch, drängen ville inte stränga. Så då får han väl sitta kvar inne och muttra
över för lite att göra! Han ringde efter ett par timmar, meddelade att han
rensade blåbär, men kunde komma när jag var redo. Erbjöd honom att börja pressa
en stund senare, men då helt plötsligt dög det att stränga. Jag bad dock om mer
försprång och började på nästa bit. Blev långt mellan strängarna, men det torkade fint under dagen!

Mannen och barnen kom på cykel med fika till mig när de
kommit hem, och satte oss på grannes tomtgräns. Då kom drängen med pressen!
Bara för att köra in på åkern, där gräset var bortsträngat. Sonen skyndade sig
på cykeln för att fråga om han inte såg strängen! (Vi hetsade inte alls, vi sa
att han skulle fråga om drängen glömt glasögonen hemma, eftersom han missade
strängen…!)

Drängen tog strängaren och jag började med pressen. Inte
blir det mycket, men det som blir finns ju i alla fall.

Efter middagen blev det dags att skruva på plastaren. Behöver
göras i snitt vartannat år, och nu var det dags efter att en bale rullat
tillbaka och låg lite dumt, så drängen omöjligt kunde undvika att stöta i plastaren med balklon på traktorn när han
skulle flytta balen. Varför ska allt annat strula utom den? Lite rättvisa
behöver man ju ha! Ett par ganska simpla fel att åtgärda dessutom!

Svårt att se, ni som läser via telefon får väl zooma in. Under den gråa plattan är kuggar. I detta läge, dit jag snurrade plastaren, ska det vara 6 mm mellan plattan och första kuggen. Här är plattan liksom 16mm framför kuggen! Så blev ett antal varv på ställskruven utanför bild och behov av handtvätt.

Blocknyckel 17 och 19, samt en skiftnyckel som komplement, så kommer man väldigt långt!

En bock sköts imorse också! Halv sju fick jag ett sms, ja en
riktigt bra väckarklocka, om att jag fick släppa på mina djur nu. Så imorgon
räknar jag med att de ätit upp balen de fick i lördags så ska de ”ut på”
bete igen!

Äntligen en dag med uppehåll, till och med sol frampå dagen,
utan storm! Riktigt längesen bikuporna kollades igenom, då det antingen
ösregnar, åskar eller är halv storm så hela samhället riskerat att bli flyttbin
dit vinden släpper av dem!

Plockade igenom tre av fyra samhällen här hemma. Hittade
inte den drottning som ska vara märkt, men hittade och märkte de två andra i
kuporna. En drottning per kupa/samhälle. Massa larver och yngel i samtliga, så
det bådar ju gott för ett starkt vintersamhälle som kan hålla drottningen varm
och vid liv till nästa vår. Plockade bort så de inte har mer utrymme än
nödvändigt nu, när det inte ska bli hela säsongens bi-generationer OCH en massa
honung i ramarna. Som att stänga till överflödiga rum i stora gamla hus. Allt
för att inte behöva värma mer än nödvändigt när det går mot kallare tider.

Skeptiska men nyfikna mjölkkor sprang spöket till mötes när jag närmade mig kuporna

När barnen blivit lagda, gick jag och mannen gemensamt ut
till det sista samhället och plockade igenom det på samma sätt. Hittade även
där den omärkta drottningen som fick sig en vit prick på ryggen. Knappast varje
dag man lyckas med 100% märkning, när det handlar om mer än en… I många fall
ser man inte ens drottningen, utan får stämma av på resten av bina hur
samhället verkar må, finns där mat, yngel i olika stadier och lagom med
odugliga drönare?!

Hälften av bina kollade. En annan dag blir det en titt på
resten på föräldragården!

Alla bisaker är härmed också undanplockade från altanen. Nya
ramar, virke till fler ramar och annat är satt på vinterförvaring. Skönt!

Fastklämd och prickad, medan ett par trogna livvakter kämpade för att få henne fri.

Drängen varit igång med slåtterkrossen och dragit igång
andraskörden idag. Vädret verkar dock vara lite lurigt, men imorgon bör det gå
att köra ihop det lilla som blir.

Sen var det ju BVC imorse med lillhönan också. Pratade
gjorde hon som bara den, så inga problem med den utvecklingen, som sköterskan
sa. Allt gick bra i alla fall! Förutom att hon vägrade att både vägas och
mätas… Fick ta henne i famnen och väga tillsammans för att räkna bort mig,
vilket gav en slutvikt på ca 14,5 kilo på henne. Undra på att hon är tung att
kånka på! Längden fick vi ta på ett hum när hon kom tillräckligt nära
måttstocken, men typ 92 cm, plus minus nåt. Visst är de underbara när de är
2,5!