Två som är ganska
oberörda om livet. Och lyckligt ovetandes om vad som komma skall…

Ja… Det har varit några turbulenta dagar här. Eller
rättare sagt alldeles för lugna… Tankarna har fått fritt spelrum. Även
ovälkomna sådana. Det har väl hänt lite mycket på sistone, sjukdom har knackat
på dörren och man har ännu en gång blivit påmind över att inte ta något för
givet. Kanske är det ”dödens högtid” som gör sig påmind, eller har
det ”varit lugnt i skallen för länge” så det är dags för ett skov.

”Du verkar vara rätt nöjd med ditt liv…!” Jodå, det är jag. För det mesta. Men ibland kommer ensamheten som en slag i magen och värken släpper inte.

Har för tillfället snöat in på allt som ”kunde
hänt”. Helpuckat ju! Men när alla alltid konstaterar att ”det händer
bara andra” har jag haft lust att skrika: ”Varför skulle det INTE
hända oss?!??” Varför skulle just min familj vara skyddad mot allt ont? Varför
skulle inte någon jag har nära hjärtat drabbas av en stroke och aldrig vakna
upp? Fattar ni?! Dödsångest och hypokondri å mina barns vägnar. Tänk om en av
dem står bakom traktorn en dag. Tänk om de får cancer. Tänk om jag blir
ihjälstångad av en tjur! Tänk om maken mosas under en älg på väg till jobbet…
Tänk om….! Varför skulle inte vi drabbas?! Men just det. TÄNK OM FÖR
HELVETE!!!

Såg dumt nog dokumentären ”Efter Inez” i torsdags. Fullgången bebis som dog i magen. Namne med vår lillhöna. Det kunde varit vi… Istället för att vara så grymt lycklig att det Inte var vi, kommer tanken: Det kunde varit vår bebis… Tre gånger har vi fått friska, fina barn. Men väldigt nära oss föddes två icke friska barn. Båda dog. Det ligger väldigt nära till hands mellan varven. En kommentar som ”om era barn får leva och växa upp”… Varför skulle de INTE göra det? (Det sätter igång en liiiiiiten snöflinga till en lavin!) Det är helt klart något som kan komma från någon/några som den hårda vägen fått lära sig att allt inte är självklart. Det värsta man kan vara med om som förälder – att vänta i åtta år på ett barn och sedan förlora två på två år… Livet kan vara grymt. Och grymt orättvist. Och alldeles underbart!

Fick erbjudande av en vän att han skulle skriva en lista på
tänkbara ”Tänk om…” så jag kunde få välja att oroa mig för allt
eller ta mig i kragen… En sann vän! Synd att ångesten inte släpper taget i
bröstet bara, så det hade gått att andas ordentligt ens av ett sånt erbjudande.

När lugnet lägger sig.
(Om det gör det)

Ännu ett orosmoment är att synen svajar nåt enormt. Kan på
en blinkning ha tappat skärpan helt som kan vara borta en sekund eller några
minuter. På ena eller båda ögonen. Började när jag trappade ner på amningen som
nu nästan helt är borta så hoppas så innerligt att det bara är hormonrubbningen
som spökar och att allt stabiliseras på Bra inom kort. Det är ju allmänt känt att
optiker inte gärna ändrar på nåt under graviditet och amning då hormonerna kan
sätta sig på synen. Håller tummarna för att det är så!

Irritationen växer över samhällets krav och måsten. Ledsamheten
över att ingenting någonsin duger. Eländet vi matas med dagligen. För
allvarligt, hur många kan rabbla på sina fem vilka TV-program som inte
innehåller utröstningsprogram (för att man inte gör något tillräckligt bra =
inte duger), kriminaldrama med ond bråd död, och nyheter med allt hemskt som
händer i vår värld?!

Till råga på allt har jag en tand som strular ordentligt.
Och en halvlindrig form av tandläkarskräck…

Men förutom ovanstående är det bra!

Mitt stängslingssällskap
är inte så värst uppiggande, men hon verkar tycka det samma om mig… Eller är
det ett trygghetsbevis.

Väl uträknat…!?

Kör sista rycket med stängsel. Känns som att jag sagt det
länge nu, men snart är det sant! Var ute vid nio imorse och gjorde en ny hage till
korna på andra gården (vad grannarna tyckte om detta vet jag inte!)… Den
sista till den gruppen i den byn. I veckan som kommer ska de köras till ännu en by och
putsa det sista där, så måste snart stängsla mer. Men vi ska inleda med att dela
bort de tio kvigorna från de sex tjurarna i hjorthägnet. Dags att börja utfodra
där, så lika bra att ställa i ordning inför vintern då.

Drängen är nöjd med
bygget! ”Vad skönt för den lilla att hon verkligen har plats att röra sig
och leka runt på!” Har hon verkligen det?!

Dags att introducera
– om hon ska bli en äkta familjemedlem – vitlöksbröd!

Efter förmiddagsturen kom maken hem från jakten och vi åkte till
svägerskan för middag och hämtning av stora barnen som sovit över där. Jösses vad
tyst det var vid middagsbordet igår kväll!

Maken isolerar på andravåningens bygge. Pratade med
snickarna som är ”bokade” för nästa ryck om två veckor ungefär.

Imorgon kommer Mor och B förbi. Har bett om att få det
kaklat kring vedspisen då. Mästermuraren kommer ju. Har dessutom tänk försöka
muta honom till att sätta i den sista krångliga biten list, sen kunde köket
strykas som helt klart!

Röjt, torkat och dammsugit nu. Skulle torkat golvet också,
men hittar inte trasan till moppen. Det är sant!! Skulle inte förvåna mig om den
kidnappats av något barn som behövt den till bandage, bogserlina eller filt… Får
leta imorgon. Nu börjar det vara fika och läggdags. Och att vinscha in maken
från sitt fyrskift… När allt lugnar sig och natten faller drar han iväg på
något annat. (Nej då, jag är inte ett dugg orolig för honom, men hur länge kommer han
orka?! Han är ju inte tjugo längre. Tänk om…)

Sällskap i vedboden!
Notera reflexen hängandes från vänster hand
– det var ju mörkt ute!

Ge mig en snyting! Nu har jag fått detta ur mig och lyckats redigera ner den inre diktafonen från åttatusen sidor. En text som inte ska publiceras och tankar det absolut inte ska stås upp för. Men med tanke på hur samhället ser ut, utskriften av lyckopiller (inte till mig även om det frestar enormt ibland) och antalet sjukskrivningar baserade på psykisk ohälsa, känns det lite som att skämmas för att man fiser på dass! Det händer alla ibland.

Placera mig på psyket eller ge mig en kram!

Stackars
rosenknopparna lär inte slå ut ute ändå, så de fick komma in.

God natt och Trevlig söndag! Det är det visst snart…