En ung bondes vardag

Dessa bilder tog jag i torsdags, tills idag har ytterligare mark försvunnit.

När drängen körde ut ur hagen en morgon tog han hela
syndafloden med sig ut så lera, dyer och vatten spolades ut över hela vägen. När
jag följde väggrusets väg ner i siket på den andra sidan, kände jag
vägföreningen flåsa mig i nacken. Beställde hem ett lass 150-grus illa kvickt och
drängen ägnade en dag att grusa upp infarten till korna. Problemet löstes men i vanlig
ordning uppstod ett nytt.
Den där stenen drängen grävde upp men inte fick i skopan sen, den har lurats mer än en gång redan…

Det är enorma mängder vatten här. Enorma mängder. Överallt!
Även där det inte ska finnas. Så även om infarten blev väldigt hård och fin och
hela alltet, började vattnet samlas i diket på ovansidan om infarten. Där har
inte stått vatten på mina snart tio år här. Inte ens lite. Inte ens vid vårfloden efter de snörika vintrarna 09-10-11. Så det blev att fixa
fram en vägtrumma ännu mer illa kvickt när vattnet började tugga i sig landsvägen
på heltid istället för bara vid utfodring. Tyvärr kommer man inte alltför långt
med sexmetersrör, så vi fick invänta vår ”leverantör” tills han var
på hemmaplan för att få fram ett till att skarva med. Lagom romantisk sysselsättning
en fredagskväll med maken att kånka iväg tio meter vägtrumma från gården. I
synnerhet som den låg i diket tjugo över fem och vi var bortbjudna halv sex. Har
aaaaldrig hänt nåt liknande. Men vi kunde ju inte heller lämna vägen stympad,
kändes det som. Illa om någon drattat ner där!

Förmiddagen däremot, bjöd på en blandad kompott med
grannsamverkan, sjukbesök, kvalitetstid med en vän och en vandring till
rötterna:

I många år har jag och en annan pratat om att gå ut till en
gård, långt ut i ingenstans. Att omständigheterna sedan gjort att fler känner
till stället som mer än att min morfars farfar växte upp där – Det har blivit
Farmen-gården på TV4. Ett program jag totalt vägrar av principskäl, men känner
att jag måste titta en gnutta på i år, bara för att se vad de gjort med
stället. En sanslös irritation har följt mig i över ett dygn nu, sedan den
gamla klockstapeln för storgårdens vällingklocka var bortriven och hivad till
skogs. Får man göra så med ett kulturarv?!! Hade någon sagt till Petter eller sonen August att deras hem skulle utgöra bas för en såpa… De hade sagt att vi var lika stora idioter som såpadeltagarna… (sorry, my opinion) Vattnet har nog stigit där också sen sist….

Kantareller! 5 januari!??

Vi valde att mötas upp hos Mormor och Morfar och utgå
därifrån. Morfar hade träffat gift – barnbarnsbarnen – och fått baciller så han
var ganska illa däran.
Och när vi var mitt ute i skogen, där jag inte trodde det fanns mottagning,
fick vi prova grannsamverkan när den är som bäst. Eller ja, jag fick mms från
en granne som undrade om jag ville kännas vid den grupp djur som stod i
utkanten av kyrkbyn. De djur som försvann några kilometer därifrån tre dagar
tidigare och åter hade försvunnit när jag väl fått tag i ägaren. Dock var de
inte så långt borta utan fångades in och sattes inom hägn och bom. Tur jag inte
ignorerade plingandet i telefonen som jag tänkt, eller lämnat den i bilen som
första tanken var. Alltid olustigt när kreatur är på vift, så skönt för alla
att det just var någon som brydde sig som fick syn rymmarna! Sen att jag höll på
att trilla dit för det, det är ju en petitess i sammanhanget!

”Nää, jag gör inget…! Lägger bara i ’naturdiskmedel'”

”…Och bark var inget vidare gott alternativ till frukost…”
Titta! Plats för en bil till för första gången sen i maj! God natt

Många bilder?! Jag har sållat på 6000. Men detta var allt för 2017, nu går vi över på 2018

Januari:
Planeringsstadie. Maken gör en skiss. Sonen på knappt sex år ser aldrig den, utan har snappat upp hur vi pratat, låst in sig och kommer sedan med sin syn på saken:Mars:April:
Maj:Juni:Juli:Augusti:September:Oktober:November:December:

Vad hände?! Vårt vällingvägrande barn slog runt över en natt för en vecka sedan när hoppet om mer amning var borta. Nu har hon snart fått i sig mer än de andra två ihop på samma tid!

Den 17 januari 2017 frågade en Sifo-undersökare vad jag
hade för utvecklingsplaner för mitt företag. Det jag svarade var
”överleva”. Nu har jag inte järnkoll på detta, ska jag meddela. Satt
bara och snokade på bloggen för att se vad jag hade för upplägg på förra årets årssammanfattning.
Den hittade jag inte, men omnämnandet av Sifo.

Ja. 2017. Vad säger man?! Det kommer bli ett år att minnas. Med
omvälvande händelser av alla de slag. Ett år jag kommer minnas som trötthetens
och den slitna kroppens år. Med det i sikte borde 2018 bara kunna bli bättre! Vad
som dock inte är bättre, är att året 2017 är det första av många, där jag inte
tillbringat någon tid på begravning/ar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att
detta inte ska ”tas igen” under detta nya år.

Men ja, jag får väl börja i januari och jobba mig framåt:

En månad som inte var på min sida. Simlasapokus snubblade
jag över en oväntad kalv i ligghallen en morgon. Detta hade sällskap av en
kropp som inte samarbetade för fem öre (nej, jag borde inte gnälla!) full med
foglossning, bråkande bäcken i allmänhet och enorma mängder sammandragningar. Är
själv en premaurbebis som tredje barn (blev därför inte ett dugg tröstad när alla samtal slutade med ”har du fått två barn i vanlig tid, behöver du inte vara orolig…”), och under mellanbarnets förlossning
passerade nästan hela öppningsstadiet med just smärtfria sammandragningar. Åtminstone
de första sex centimeterna, sen gick det på knappa två timmar. Inte helbra för
psyket detta. Därför hamnade jag också på extrakontroller och CTG-kurvor redan
i vecka trettiotvå.

Även om överläkaren på sjukhus meddelade att det inte fanns
något fog för oro och att livmodertappen var helt normal, lugnades jag inte när
jag veckan senare var på barnmorskebesök, med en vikarie, som läste högt ur
journalen att tappen var kraftigt förkortad(!) – och hennes egen åsikt var att jag
inte skulle hinna komma på fler rutinkontroller. Detta var på torsdagen, på
tisdagskvällen gick vattnet och nu kom jag på att jag ännu borde befinna mig i januari.
Ursäkta parentesen!

I alla fall så passerade trettonhelgen som i alla januariar
och måndagen efter kom snickare för att prata om ett eventuellt tillbygge. Det
som enligt plan började med tillbyggnad av köket ett par meter som blev fyra
meter kök, nytt sovrum vägg i vägg och plötsligt förberedande för rum på
andravåning som sedan blev rum.

Kalasmånaden februari bjöd på just kalas. Båda våra två barn
och sömmerskegrannen på gården. Och sedan följde denna långa ovanstående
parentes. Jag tackar alla gudar, slumpar och öden som finns att vi hann
trettiosex fulla veckor och två dagar av graviditeten innan den lilla ungen
bestämde sig för att titta ut och att vi kom undan med knappt fyra dygns
sjukhusvistelse.

Ungefär samtidigt drog kalvningssäsongen igång, jag skrev på
papperna för strängläggaren en vecka efter och ett par veckor senare kom
grävmaskin och satte skopan utanför köksfönstret.

Ja, och efter har det rullat på…

Våren blev ett evigt pusslande för att få tiden att gå ihop
mellan amningarna. Tack och lov var även denna bebis snäll på nätterna så det
gick rätt bra.
Maj var dop och dopdagar och bröllopsdagar och allt möjligt.

Den nya strängaren och kombipressen har rullat på bra,
bortsett från en överkänslig givare, ett fjäderbrott på strängaren och ett kedjebrott på slutet. Förstås följt av en havererad topplockspackning på traktorn…

En jäkligt långlivad säsong för skörden. Väldigt svajigt
väder mest hela tiden så det blev liksom aldrig klart, känns det som. Men det
måste jag ju blivit eftersom pressen stått still i några veckor nu…

På rymningsfronten var det ganska lugnt. Visst har det varit
lite strul här och var, men med 150 djur på bete får man inte räkna med annat.

En oerhörd hjälp hade vi under ”semesterveckorna”
av Mor och B. Både med markservice och renovering. Det är lätt att bli
bortskämd.

Sovrummet var nästan inflyttat i i början av oktober när jag
fyllde år, däremot hölls inte målet att bottenvåningen skulle vara färdig då.

Alla djur kom hem och maken sprang på älgjakt utan att
avlossa ett enda skott. Hösten meddelade att samtliga av se femtionio djuren
var dräktiga (shit!) och sju äkta Hereford köptes in för att styrka vansinnet.

Julen var lugn i olika sjukor som sitter i än. Nyår avlöpte
också och däremellan fick jag min A-status i Paratuberkulosprogrammet. Och här
sitter jag nu. Inte särskilt utvecklande år för företaget, jag är inte alltid säker på att jag lever, men överlevt, det
har jag.

”Jag låtsas att detta är ute! Nu får Alice sova här, så går jag till jobbet!” Men hörr’u, får man verkligen göra så?!— (Barn gör inte som du säger, de gör som du gör…*hrm*)

I lördags, på dagens näst sista dag, sattes sista listen i
köket på plats! Bortsett från tröskeln som behövs i glappet mellan sovrum och
vardagsrum är bottenvåningen Klar! Vilken känsla!

Efter föregående inlägg fick jag en kommentar om att vi
verkar vara ”en familj som lever fullt ut”. Skönt att läsa det, för
det känns fan inte som att man lever när klockan ringer på mornarna!

Hon letar efter mig där inne. Jag känner mig liksom cetrufigerad på ork efter två nätter med dålig sömn – lillfisen höll lussenatt i natt. Halv tre slängde jag ner henne i sängen för sista gången den natten… Men lika glad är hon för det!
Så sent som på nyårsaftonen bestämdes att gästerna skulle
komma. Sonen fick feber igen strax efter jul och hostan är inte av denna värld. Men de kom då han för andra dagen bara låg och vippade på gränsen. Det
var dock inte helt lätt att försöka konversera tvärs över bordet när det satt
en bebis på strax över tio månader på ena gaveln och en strax under tio månader
på andra gavlen. Dessa små trissade upp varandra rätt rejält i tjabblande. Kul
att höra dem ändå!

Firandet var lugnt och stilla, ett uruselt väder gjorde att
vi inte ens gjorde oss omaket att ta oss ut på tolvslaget. Väglaget var inte
heller roligt, så kom inte till ro förrän de skickat sitt hemma-sms. Ungefär
samtidigt som jag tänkt ifrågasätta om de faktiskt kommit hem och bara glömt
meddela. De hade ju ett antal mil att åka. Men meddelandet kom och jag kurade
ihop under täcket och blex sådär härligt tung i kroppen när en lång vibration
från luren signalerade inkommande samtal. Vem ringer tio i tre på natten om det
inte hänt något!?? Så fullt adrenalin och många tankar på en halvsekund, men
det visade sig vara dubbla kopior på det tidigare smset som anlände, så fort
att luren inte hann med de korta vibraten. Skadan var ändå skedd, det tog tid
att landa i avslappnat läge igen.
Premiär för hårspänne. Brorsan fixat.

Avdankad nyårsdag, som sig bör. Maken matade bebisen och la
i vagnen innan han gick till lagården och jag sov vidare. Efter gemensam brunch
kojade han några timmar medan lillhönan gick till drängen och jag satte mig med
sonen (med förnyad feber) och spelade spel och byggde kluringar som han fick av
gästerna.
Hotade honom med att ringa vårdcentralen idag då hosta och feber är tjurigt, men idag var han väldigt långt ifrån feber, för första gången på två veckor…

På tal om något helt annat har jag en fråga till
allmänheten?! Hur kan man tro att man
kan sparka en som ligger, spotta på den, vända ryggen mot och gå, för att sedan
idiotförklara densamme för att den inte springer efter med öppen famn?! Borde
det inte finnas nån övre åldersgräns på sånt? Typ fem år?!

Ok, det blev visst mer än en fråga, men jag undviker sånt. Det
tar såå oerhört mycket energi utan att ge något tillbaka. Suck på sånt.

Sammanfattning av det galet tröttsamma 2017 kommer, liksom lite bilder.

Gott nytt hörrni! Dags för mig att gå och skaka täcke så jag kanske får plats.

Skaffade instagram för att visa bondelivet. Suddar man ut ungarna i allmänhet och bebisen i synnerhet så kan man säga att jag lyckats:)