En ung bondes vardag

Jag har varit väck i natt! Så väck att jag inte reagerat när
maken vaknade i soffan och kröp ner, eller någon av de tre gånger den lilla
stått jämte pottan och skrikit för besöksdags.

Dagis för flickorna och fritids för sonen, sen hem och svida
om till arbetskläderna. Och halvvägs genom tvättstugan ringde det: ”Dina
kossor står så fint vid min postlåda…!”

H-vete. Tjurarna är på vift. Aja, på med kläderna och
prioritera om dagen. Foder i bilen och precis när jag lagt i backen dundrade
flistuggen förbi. Shit. Skräm inte upp mina djur nu, hörru.
Men inte. Flisar’n svängde av innan och jag mötte upp mina småkillar enligt
utsago. De sprang efter bilen en bit, innan de vek av och var på väg till en
trädgård, så jag fick avstyra dem och så gick vi tillbaka hem till hagen. ”Kom
alla mina små kycklingar! 1-2-3-4-5-6-7-8—”. Åtta?! Åter ett samtal till
larmcentralen som nu lämnat sovrummet för köket, och spanat in de sista två
killarna bakom grannens uthus. Så en promenix dit också och släppa in eftersläntarna
.

Inte nog med att snön i lördags ställde till det. Nu har det
även regnat underkylt som byggt på trådarna till oigenkännlighet och noll
strömförsel. Och till råga på allt har det rasat från träden! Över stängena.

Ringde på drängen, som nu även hade utfodrat i lagården då
jag ”aldrig kom tillbaka” och han kom upp med en bal till killarna. Så
de får lite annat att tänka på. Har en åker som ska stängslas in till dem, men
vad hjälper det så länge det är snö?

I nästa by kom kvigorna i galopp när de såg bilen, så kan
nog inte klassa dem som älgar längre! Som tur var hann de få stopp på sig innan
stängslet!

Frukosten blev försenad av någon anledning och efter den var
det dags att masa sig ut för att ta in och sortera de där sexton tjurarna som
nu får plats inne. Och sedan hämtades kor och kvigkalvar över vägen för
delning. Vilket gick så smidigt att vi inte hann fatta vad som hände! Bara den
liiiilla detaljen att alla kor hamnade där kalvarna skulle stängas in. Tretton
av sexton i alla fall. Så de sista tre korna och kalvarna föstes in i en hage,
korna jagades ut ur uteboxen, och bort från foderhäcken till deras stora
förtret, och ut till sin hage. Kalvarna och de sista tre korna släpptes upp och
föstes in. Sen var det nästan klart. En ströbale till dem, och några famnar
halm till korna så är det bra skrik på gården igen. Morgondagen är tänkt till
att hämta och dela de sista fem plus fem, så det blir färdigt någon gång med
detta vrålande. Det är ju en sanitär olägenhet för hela socknen!

Men åter till rubriken;

Ja… Vad säger man?! Vilken
hejarklack jag verkar ha! Jag måste säga att jag skrattat mer än en gång
idag. ”Du måste vara Sveriges bästa bonde” fick jag kommenterat till
mitt inlägg på instagram. Där tjurarna promenerar på byavägen. Nästan innan jag hann publicera det faktiskt! Inte
för att jag är ute efter nåt ”instagram-perfekt liv” som en del verkar
jaga, utan mer vardag och ögonblick… Faktum är att jag trodde ”den
bästa” hade ordning på sina djur!! Vilken gång i ordningen är jag på
promenad med dessa eländen?! Jag har vanan inne så att säga! (Skulle nog
snarare kunna kvala in i nån TV-såpa gällande Sveriges sämsta bonde i detta
avseende! Eller en stängslingskurs:D)

Men det har fortsatt under dagen. Ja,
inte oplanerat vandrande med djur, utan ”hyllningarna”: ”Jag
tycker du är ett föredöme för alla som vill kalla sig bonde. Älskar ditt sätt
att handskas med djuren.” ”Fina djur” ”Följer dig trognare
än en skock gässlingar” ”Att vara så cool att du fotar visar att du har koll”… Ja, keep it on! Jag är inte sämre än att
erkänna att det är kul att höra det. Det stärker mig. Jag är trots allt bara människa.

Men visst! Jag sorterar ut
icke-sociala djur rätt omgående. Alla behöver inte sitta i knäet, men det är
kul om de inte springer iväg. Varken från mig eller andra! Och trots att jag
fick ett ”beklagande” när jag berättade om den där sträva tungkyssen
jag fick på kinden när jag väl samlat ihop tjurarna i morse – det är inte värre
än skäggstubb!

Först som sist är det smidigast om djuren håller sig där de ska vara. Bor man på en levande landsbygd får man
dock räkna med risken att få besök på nära håll av det ena eller andra. ”Hit
men inte längre” funkar inte så bra alltid. Och ska markerna skötas så ska
de!
Fikadags och sängen!
God natt

Redo för flytt! Jag stängslade i sjön för en månad sedan. I skor! Nu var det till att gå sakta för att undvika svallvågor i stövlarna… Sista körningen på skörden. Tyckte nog maken skulle snäppa upp lite där han lurades ut med strängaren. Trots enträgna försök att undvika det, blev jag lik
förgrymmat på att hämta tjurarna hos Morfar i fredags. De samlade sig fint när bilen kom. ”Jag går före med spannen, så följer de nog efter upp!” sa Morfar och demonstrerade.

(Ungefär samma där som hos sinkorna – för att verkligen göra
klart släppte jag djuren först och stängslade sen. Det är en rätt bra sporre!)

Men men, stack före med bilen och sprang över stänget. Var
nästan runt när drängen anlände med kärran och killarna släpptes ut. De där
klåddegrisarna lär jag få problem med… Jobbiga köttdjur…

Igår morse dök helt andra problem upp – snö! Snö?! Maken tog
morgonpasset i lagården och själv lämnade jag barnen inne för en runda
norröver. Inte en tendens till stänge – allt låg nertyngt, och lika få djur
synliga. Dessutom var det ganska vältrampat utanför stängslet bitvis… Bara
att börja gå rundan runt och isa av tråden, och sträcka upp den. Tjurarna
återfanns bakom en lagård i lä, och jag hade bokstavligen en hög tjurar efter
mig på väg tillbaka till bilen. Att så många djur kan få plats på så liten
yta!?!

Spannen kom inte fram fort nog så en tjur fick jag i famnen
när han var på väg mellan trådarna och möta mig. Lite ensilage i snön också,
för att hjälpa dem lite. Men bara lite. Ännu längre norrut var läget det samma.
Flera hundra meter ickeexisterande stängsel och inga djur. De fyra kvigorna dök
dock upp ur sin grandunge medan jag letade elband. Okej, bara fyra grupper kvar
att kolla. Hur skulle jag hinna med det, gärna äta frukost och vara redo för
avfärd väldigt snart!? Hm… 4WD och året-runt-däck var det.

Lite kontraster med ännu lövklädda björkar… Och tallar har ju som bekant tvåfärgade stammar.

Som en skänk från ovan kom ett sms: Ska jag titta till ditt
stänge och räkna in korna när vi ändå är ute o kollar över vårt? 24 kor va?! – O’yeah! Mången tack
för detta.

Slirade hemåt och fortsatte till andra gården. Fick en
chock! Där var ett lätt puder! Vad kan det vara?! Rätta mig någon. Men ca 1,5-2
km fågelvägen och ca sjuttio höjdmeter mellan byarna. Så det var ju en smidig
titt där nere!

Hem och äta, klockan var ungefär elva, genom duschen och
sedan iväg och fira Morfar som fyllde åttio i veckan.

Alla på plats, förutom en. Fullt hus med andra ord. Och
första gången sedan det firades guldbröllop 2012 som vi sju kusiner var
samlade. Nån förhalade det där tempot ”hämta ved” och skyllde på Selma! För egen del brände jag pengar och nollade krediterna med blandade känslor. Dessutom bokförde jag och gjorde pärmen redo = många kuvert att tända i spisen med.

Idag har jag mest skrotat runt! Maken åkte på
vaktmästaruppdrag i kyrkan. Barnen lekte efter frukost och jag åkte till mina
djur norröver. Sen var det dags att göra nåt jag inte minns när jag gjorde
senast – baka. Bröd, frallor, maränger och lite kakor. Och lite mat. Lite att
äta och lite att stoppa i frysen. Dahliaknölarna grävdes upp och dammsugar-Bob
slarvades bort i sovrummet. Återfanns fastkörd under gungstolen i
vardagsrummet… En liten i nallefilt påkommen med att ännu en gång inventera badrumsskåpet.

Det var dags att ändra klockorna också. Detta djävulens påfund.
Dessutom trots allt en av mina favoritdagar på året – en av få jag brukar vakna
relativt utvilad när klockan ringer. Det vill säga, om man inte delat rum med
en liten skitstövel som lagt tre timmar med illskrik. Och om man inte delat rum
med en brandvarnare som började larma för svagt batteri ungefär lagom tills den
lilla övertygats att somna om och jag själv börjat bli sådär lagom tung i
kroppen. Den lillas dag har fortsatt därefter, inget har gått hennes väg och
hon avlutade med att prova spräcka ögonbrynet mot hörnet på köksbordet – det
höll – så hoppas skrikkvoten är fylld för denna kommande natt.

Denna söndag avslutades med en kalv. Den sista för året.
Mjölkiskossan nedkom med en liten tjur. Härmed är även den årliga handmjölkningen
avklarat, och kalven har fått i sig sin råmjölk. Dags för gofika för egen del och sedan krypa ner.
God natt.

Morgonfrost på Navaran. Naturens eget konstverk. Ser nån ”manga-ansiktet” som maken hittade?

Igår var en konstig dag. På många plan.

Plan, var det… Jag hade en, men den gick i sedvanlig
ordning i stöpet… Jag hade tänkt göra klart till mina kor i campingbyn, men
plötsligt kom ett samtal ”Jag har stängt in dina kvigor på litet område. När
kommer du?!” – Jaha, var ska jag göra av dem då?!!

Drängen var och uppvaktade den älskade Morfarsgubben som
slog över på åttio-strecket, så kvigtidshämtning blev ”eftermiddag”.

Sen snodde det ihop sig i huvudet för mig. Tänkte att jag
nog får en blackout;

Har vid tidigare tillfällen hyllat gubbarna i bygden. Jag
gillar dem och de flesta verkar gilla mig. Eller så låtsas de bra! Så till den grad att jag sedan ett
tag tillbaka har diagnostiserat mig själv som ”Gubbsjuk”. Det är
liksom svårt att låta bli. Goa gubbar, nån hård kram ibland, eventuellt nåt
tjuvnyp ibland och en allmänt hjärtlig jargong.
Men till nästan-blackouten: Jag går och stängslar, kanske inte den mest
effektiva sådan, men kontakt och relationer är viktigt ibland, sägs det; Ringer och
pratar med Morfar. Ringer drängen. Drängen ringer. Jag instagram-chattar med en
”gubbe på 38” – en bonde jag tillbringat många och långa stunder med
på detta vis, pratat i telefon med i åtskilliga timmar och aldrig träffat! Jag
sms-chattar med en annan gubbe. Plötsligt går det in ännu ett sms från en annan
man som matat fiskarna kl 06:10 och sett att mitt elstängselaggregat blinkade
rött – Detta är livet på landet när det är som bäst! Sommarskötaren ringer
gällande kvigorna. Jag ringer drängen och mitt i allt ringer det till mig:
”Gubben här!”

Vafan vilken gubbe då???!!!?? Tornado i huvudet, jovisst
kände jag igen rösten! (Inte bara fördelar med bluetooth-kopplade hörlurar…)
Och inser att det är MIN gubbe. Min make! Ah, sorry på den. Lite disträ bara! Ge
mig några sekunder. Tyckte det gick fruktansvärt trögt att rulla upp tråden…

Ståendes hos kviggubben senare, i väntan på drängen ringde
frun. – Middag. – Hinner inte! – Middag. Nu!

Jag kunde ju bara inte motstå att hojta i luren att han står
o pratar med en flicksnärta. – Jag ska inte störa! följt av ett klick! (Ohps,
kanske får henne efter mig – också. Nya öknamnet blir Home wrecker.

Kvigorna upp och en uppmaning till gubben att gå och äta,
maten är kall. ”Ja, det är bra för då kan jag äta snabbt. ’En vän’ brukar säga att heta kvinnor och kallt kaffe har sparat mycket
tid!” (Drängen hade lite svårt att hålla masken där!)

Jag före norröver och sprang över stänget. Kvigorna släpptes
och som grädde på moset stannade jag och pratade med Prästabonnen där han gick
och stängslade. (Råkar maken vara den svartsjuka typen ligger jag illa till! Hurdan
är han, ni som levt längre med honom än mig? Jag får inget vettigt ur honom!
Tips på hur man lyckas mottages gärna?!)

Ett snabbpass i lagården och micromiddag i öde hus innan jag
åkte iväg på uppdrag. Vanligtvis träffar jag inte fruarna, då det sällan är de som
är ute på gårdarna, men en har uttryckt en önskan om att jag ska försöka öva upp
lite ”gumsjuka” också och utmaningen är antagen. Blev en
skogspromenad i skymningen före hemfärd och sagoläsning med barnen.

Mellan lagård och middag hämtade jag in posten bara för att
dimpa ner på toastolen och ha världens beslutsångest. Lipa, äta, spy? Det är
jobbigt att äta om man lipar. Det är onödigt att äta om man tänker spy upp det.
Och det är svårt att spy om man inte ätit! Orsaken?! Utmattning och lättnad.
Avräkning på tjurarna. En bra avräkning. Med en diff på nittiosju kilo på
lättast och tyngst, på arton styck, så det tycker jag är helt okej. Nästa brev:
Delutbetalning av EU-stöd för 2018 = Banklånet löst och ändå pengar över.

Ja, det var ju bara att starta en ny chatt med bonden. Har
man gråtit och spytt ihop sen i mars kan man allt glädjas lite också. Slutade
med asgarv från två håll, klubbildande och ett förslag till Gård- och
Djurhälsan; ”kurs i hur utmattade bönder håller gnistan uppe i det egna
avelsarbetet”. (ja herrgu’, man har inte roligare än man gör sig!) Han hade
också fått lite lön, så vi var nog båda rätt lätta i humöret. En flaska bubbel,
tidig nattning av barn och däcka i varsin ände av soffan, var den gemensamma
uppmaningen. Hur det gick för dem vet jag inte, men för egen del kom jag bara
till ”däckningen”.

Så lagom smidigt att ta sig upp när Kissen insåg att jag var vid medvetande och parkerade sig längs hela rygg och rumpa. Och på andra sidan låg hon som strulade vid fyra efter två fulla sovnätter! Vilka älgar jag stötte upp längst bort i skogen mot sjön! I en väldans fart fräste de bort mot hästgården innan jag masat mig uppför backarna och fick kontakt igen. Dessa har varit borta i fem månader och kärat ner sig i gubben. Klart inte jag duger då. Nu när de fattade min avsikt går det nog lättare imorgon!

Nu ska jag tindra lite åt de svarta siffrorna på kontot och
sedan gråta blod när jag betar av räkningshögen.

Men, nej, det får jag visst ta när det blir mörkt. Detta jäkla efterhängsna stängsel ska upp NU och sedan blir det strängare och press för att ta årets sista balar. Drängen är på väg ut och slå…

Ha de!

Igår blev det stängsel! Korna på andra gården fick ett stort
område att gå på och sedan fortsatte jag till nästa by och gick längs kanalen. Drängen
samlade balar, så han fick bistå med att bärga viltfoderhäcken som mina kor
rullat ner i diket under sin vistelse där.

Det var en lång kanal, tydligen, och materialet i bilen tog
slut, så måste riva och fortsätta en annan dag – läs i morgon. Nån har större fötter än mig!

Idag skulle det vara blött och blåsigt, och har så varit. Släppte hemmadjuren över trädgården så jag eventuellt kan vistas i närheten av fönsterna när jag är inomhus. Så länge det varar…
Ställde
i ordning och riggade kreatursvågen inför balvägning. Och när jag ändå hade
lite inspiration slängde jag på en fångstgrind på vågen också. Undra på att jag
både tycker de är tunga och att jag blir trött efter att ha hävt en sex åtta
stycken upp och ner på kärran vid djurlastning! Och att ryggen tar stryk… 48 kilo styck… Och det är de lätta grindarna. Vi har både större och tyngre!

Öste undan en del skit från tjurboxarna och stod med
högtryckstvätten i famnen när drängen ringde: ”Jag mötte ’söndagskorna’ i
fullt sken på väg mot brukssamhället!”

Jahapp. Plan B för dagen alltså. Iväg med bilen och lyckades
lokalisera djuren halvvägs nerför backen på en stickväg. En ganska lugn och relativt
social ko med sin kalv. Till vardags. De var så uppjagade att det knappt gick
att få kontakt med dem! Och precis när jag lyckades ringde dagis. Varför ringer
de mitt på dagen? Jo, akut sjuka eller skadade barn… Men inte; en från
personalen jobbade sent och hade kört om mina kor på vägen. – De står på vägen in
till nästa i personalen.

Jaha, så bra. Då är vi överens! Och precis då dök grannen
upp ur skogen på häst och korna skenade vidare.

Fick stopp på dem i en trädgård och lyckades med
hästgrannens hjälp fösa in dem i ett hörn av en hästhage, där de fick stå i väntan
på drängen och kreaturskärran. Kossan bokstavligen sprang upp på (tryggheten
i?!) kärran. Kalven fick en snabb övertalning och sen var det klart. Bara att
häva upp grindarna igen. (Och tycker jag nu att de känns tunga betyder det väl
inte bara på min klenhet!?) Låset var slut, jag håller med. Som tur var lyckades Mamma Mu inte slita sig helt där inne i lagården.

Medan vi stod där plingade det i min telefon. Igen. Och
igen. Och igen. I mitt huvud plingade ett annat mantra. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte hon inte ringa från gården…

När det var redo för hemfärd åkte luren upp och i ett sms i samlingen
stod det: ”Är hos dig 13.30”. Tack, en dryg halvtimme kvar. Hem och
dumpa kosläpet mitt på gårdplan (senare bands paret in) och skicka drängen efter ett gäng balar för
vägning. Vad väger en bale? En klassisk fråga. Jodå, den knastertorra
förstaskörden strax över 350 kilo i snitt. Den inte lika knastertorra
andraskörden ungefär 800 kilo.

Precis lyft av den sista balen från vågen, gett småpojkarna
en i häcken och rullat ut en ströbal hos dem (där det halvvägs i en balvältning
sa knick-knick-knick i ryggen – jippie!—) så rullade en okänd bil in – foderrådgivaren.

Genomgång av gården och dess förutsättningar. Fika för henne
och nån form av lunch för mig. En sväng ute i bygden för att titta på djuren. Hon
hade gott om tid på väg till Elmia och verkade nyfiken, så spanade landet runt.
Hon från marken och jag från det blå. För det var dit hon skickade mig;

Så duktig jag är! Så klok jag är som tänkt igenom
situationen som blivit efter detta året. Så fina djur. Så lugna djur! – Det är
inte ofta en främling kan stå och prata i lagården och tjurarna ligger kvar
utan ett ljud! – Så tillgivna djur som verkligen kommer fram. Och oh, vilken
fin tjur jag hade i hägnet. För att inte tala om hur bra betat det var. Och vad
bra med Hereford som verkligen klarar dessa marker. Precis lagom hull på nästan hela drösen. Och vilka bra slaktvikter
vid en bra ålder! Osv.

Ja… Jag kanske är lite duktig, trots allt.
Jag har sagt det innan och kommer säga det igen: Det är så j*******vla kul att det kommer såna kommentarer utifrån. Från såna som jobbar med det. Som ser ”allt” och som ändå berättar hur de upplever det. Som kliver ur bilen med ”Jag har världens bästa jobb som får åka runt så här och titta!” I och för sig lever ju en sån på just bönder, så de kanske inte ska såga för mycket!;P

Men vad hjälper det när man faktiskt (!!!!!) fick sova nära
åtta timmar ostört i natt? När kroppen insåg hur mycket mer den behöver och man hela
tiden kämpar mot tröttheten, stressen och illamåendet som står långt upp i
halsen? Rådgivaren, liksom så många andra – även jag, till andra – tryckte
också på de korta stundernas värdefulla vila. Och jag försöker… Blir bara
kroniskt motarbetad känns det som.

Fick ett tips om krossad tomat, så har burkar av det i ugnen
nu. Återstår bara de gröna – vad gör man med dem?

Blommig falukorv har man ju hört. Likväl som tomatblomma. Men blommig tomat?!

God natt

Morgon Mina flickor<3 Kossan fick flytta in i box med en tjur över dagen. Väldigt konstigt med ”det där blodet” som kom ut ur tjurens mage när han hoppade på kossan, tyckte 4,5-åringen.

Pressen har rullat vidare. I skrivande stund strax under 340
balar! Om jag och pressen är överens om räknandet. Plus minus några kanske… Och
i runda slängar 6-8 hektar kvar som jag tänkt att slå. Men först ska det regna
lite verkar det som. Själv har jag även en del stängsel som släpar efter. En
lagård i behov av tvätt och småfix och ett gäng kalvar som behöver avvänjas. För
att inte tala om det ständigt eftersatta hushållet…

Maken fick en stunds jakt på lördagsförmiddagen, själv fick
jag en stunds pressning av det som jag lämnade på fredagskvällen för en första
familjemiddag den veckan. Pressen backades in i maskinhallen, traktorn bands
fast i den samme, eller kanske maskinhallsdörrarna i traktorn. En kviga
lockades in från sitt äventyr och ett elaggregat lånades ut (till ingen nytta visade
det sig, men gav likväl fika) och nosen styrdes hemåt. Nåväl, sen en i
sammanhanget ganska lång pratstund avhandlades med en ny besökare till samma
ställe.

Väl hemma var det bara att dra ett varv genom duschen och
åka iväg på försenat födelsedagsfirande av barnens storkusin. Sent som Sören
innan det blev efterrätt så varken jag eller barnen var så särskilt trevliga
tror jag. Kanske borde öva på att svänga lite lugnare. Om man inte nyper kurvan i femtio knyck och riskerar att hamna på grannstolen, vill säga!

Tre sovande barn i bilen innebar den femte obebodda natten
av ”lekstugan”. Det leks inte så mycket där, men sovs desto mer. Aja,
den används i alla fall.

I natt var första gången på jag-vet-inte-när som lillskiten
sov någorlunda. Tre-fyra timmars spring och skrik nattetid verkar ha blivit
vardagsmat.

Efter en djurkoll på förmiddagen plockade jag och sonen av
resterande tomater. Provgrävde upp några potatisar som jag hoppats maken ska
gräva vidare på för att avlasta mina armbågar och handled (får se när/om det
blir av) och kom på att leta efter morotsblast bland ogräset. Har nån middag räddad!

Tvillingtomat!??
Sen var det dags att hämta hem en ko och en kalv, så ”nu
har vi alla djur i samma kommun” som sonen så snällt rapporterade. Hemvägen
gick via Mormor och Morfar, kärran av på lagårdsbacken och upp till
grannstället efter en höbal till deras småtjurar. Allt för att dryga ut hemfärden
så länge det går. Nu när jag ändå körde precis förbi med traktor och balklo
liksom.

Åter igen; Dessa stirriga köttdjur. Det går ju inte att ta
sig fram bland dem så förstenade av skräck som de är! ”Åja, det värsta är
att när de väl springer, är det efter mig de springer”, klagade Morfar.

Ko och kalv av hos grannen uppe i byn och middag med
familjen (Igen!). Avslutat veckan med en släng av gallsten, eller vad det nu är
som långsamt krossar mellangärdet i ett skruvstäd…

Hoppas på ännu en lugn natt. Hade behövt det! Ska även försöka tränga undan det jobbiga besked jag fick tidigare idag. Den enda trösten känns som att det gäller en tant på 80+, hon har liksom hunnit leva det mesta av sitt liv. Men likväl blir man påmind om att inte ens de som alltid funnits för en, kommer att finnas för alltid..

God natt

SvenKörning längs länsvägen med vetskap om att många av de som tittar ner hajar till när det är en tjej i maskinen…

Man bör alltid ha en plan B på det mesta man gör. Jobbar man
med djur är det bra att fortsätta med plan C, D, och E, för att vara beredd att
skutta till plan Q direkt om det är vad djuren vill. Om nu bonneriet skulle
skita sig, vilket det känns som allt som oftast vid bankbesök, så kan det vara
bra att fundera på alternativa karriärer. Förslag mottages tacksamt så jag inte
står helt handfallen om-i-fall-att! Själv har jag några planer på lut, senast
en utökning av ”traktorterapin” – ett utryck Jirka myntade för många
år sedan;

För ett tag sedan gjorde jag ett enormt misstag. Jag
flyttade ett litet internt skämt utanför den lilla internboxen och provade den
på en ny stjärna. Det skulle jag inte gjort för det höll på att gå rent åt
helvete! Jag skrämde bokstavligen skiten ur personen, eller lungorna i alla
fall. Jag skämdes i flera dagar efteråt, men så kom plötsligt ett Tack. För att
jag skrämt igång känslorna! Även de bra känslorna. Och nyligen var jag lite
nyfiken (otippat va?!), så frågade hur det kändes, och fick ett härligt besked
följt av Tack för din medverkan!

STOOOOPP! skrek jag. Möjligen jag gav en omedveten knuff,
eller möjligen en rejäl spark i arslet, men medverkan… Herregud vilka bilder
det gav! Men det är lugnt. Ska bara hämta andan lite sen ska nubbarna i pannan odlas fram, var så säker!

Lyckliga känslor å deras vägnar, blandat med en egen växande
trötthet. Tycker jag försökt hålla torka-spökena borta i sommar, men jag kan inte
ljuga om att de figurerat i utkanten hela tiden. Och sanningen att säga har man
nog varit mer på tårna än man velat erkänna. Och det tar på krafterna, känner
jag nu. Kommer inte maten fort nog får man göra vad man kan! Undrade en stund om jag sniffat för mycket diesel vid dunktömningen i Fiaten. Det var många hus där!

Jag nämnde min foderönskan igår. Vid frukosten idag räknade
jag till 250 pressade balar denna omgången. Ytterligare fyrtio körda idag, och
i runda slängar ligger tio hektar till slaget. Behöver jag beskriva lättnaden
som smyger sig på?! Löv mättar nog också! Ni vet vilka ni är, även om vi kanske aldrig träffats i fysisk form. Tack!

Det går helt okej så länge jag är igång, men minsta paus… Tiggde
skjuts från föräldragården för att slippa dra hem ekipaget ännu en gång då jag
fortsätter på samma ställe imorgon. Men fråga allvarligt inte om jag verkligen
var vaken på hemfärden. Härligt att ställa upp på att köra hem mig och få noll
respons tillbaka. Uppskattat var det i alla fall, även om jag inte vet riktigt
HUR jag kom hem så uppskattade jag ATT jag kom hem. Drängens fru lämnade över
barnen som nattades och sen var det dags för en efterlängtat middag.

Maken är och vårdar en av sina gamla relationer, själv har jag inte ens katten hemma, så det är tyst och lugnt.
God natt.

Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta
laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300
börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är
en bonus. Sällskap på åkern! ”Kör lugnt, får man ofta höra! – Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i
oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften.
Vi närmar oss 200-sträcket i balantal… Bara det att jag kunde pressa 39 balar
i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt
köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på
krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada – tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert… En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att
hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i
maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats
fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma,
eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i
för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för
länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man
stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: ”Hej, jag heter
Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att
ni vill, eller vågar du inte annat?!” WOW! Just där och då blev jag nog
mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma;
En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En
antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att
”bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!” Sant! –
Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara
så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med
inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än
väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även
om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer
än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits
chansen att spana i mina bara ben – vilket ledde till en liknande fråga från en
pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig.
Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan ”för säkerhets
skull”?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av
inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta
mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i
traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika
bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm
i råttfälla… En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev
resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den
rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många
centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen
fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det
träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram,
vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta
alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha
uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela
tiden stöter i kärran på just det stället…!? Osv osv. (Det måste vara lättare
att bo i stan – där ursäkterna kan begränsas till ”trappan” eller
”dörrkarmen”.)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta
slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen.
”Han ringer nog en timme innan” fick jag som besked, följt av chaufförrens
är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på
stora tjurar. Hans kommentar?! ”- Vet du hur stora dina tjurar brukar
vara?!!!!” Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han
tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa ”Är det dessa du kallar små?!” – Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett
lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?…

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att
jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag.
Tjurkalvarna är ur vägen! – Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar…) En önskan
ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl
se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får
banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade
hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter,
fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då
på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme
sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot
crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när
maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren
och utanför stod hemleverans av köttet, ”när han ändå var ute och körde”. Fem minuter senare hade maken varit på
väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer
förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite
kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp
– älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på… skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen
inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen
hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!

En fredag med utnyttjad födelsedagspresent – veckostädning och middag! Me like! Lördag med snabbinsatt barnvakt och medhavd kvällsmat – pulled pork (på nötstek, smaka på den!) Tummen upp.

Hur kan man inte älska årstidsskiftningarna?! Jag bara undrar. Första rimfrosten, den skira grönskan, sommarens färgprakt och höstens färger!? ”Ah, du är en sån som gillar vintern!” fick jag höra för ett tag sedan. Nej, men jag uppskattar variationen! Och efter sommaren som gått kan jag meddela att det var extra skönt att få välja att snurra schalen om halsen och ta på en tjocktröja, för att frampå dagen kunna lätta på klädseln!
Vi lämnar olika avtryck helt enkelt.Maken mötte en fin soluppgång igår, och jag mötte Guldlock!??Någon var och gjorde sitt på pottan på eget initiativ och kröp sedan ner och mös (nej, det var inte i morse!)Någon skulle prova lerpölen med missbedömde dess halhet…! Och jag tror inte den minsta insett att det var ett godishalsband hon krängt över huvudet!
När jag vaknade i morse var hela världen emot mig. Inte blev det bättre av att den minsta började greja vid halv sex, och sedan fortsatte. När jag till sist kom in från lagården hade hon däckat i brorsans famn där i soffa, efter att ha försett sig med ett par frallor från köksbordet. Fördel att hon slutat gnaga rakt genom påsen i alla fall.
Fördelen med att vakna fel är att det inte kan bli mycket värre! Och det har blivit bättre! Ett par missförstånd är utredda, skörden börjar se lovande ut. Om det fortsätter i samma takt börjar det rent av se bra ut! När Fiaten plötsligt vägrar starta är det bra med en Navara! Hur kunde jag vänta så länge med batteribytet?! Man får inte fundera på mycket annat när man ska ta sig in i hägnet!

Precis hemma efter en stunds kvällspress och strängning ringde slaktbilen! Denna välsignade slaktbil! Djur iväg! Pengar till kontot och en krympande räkningshög!
Fy fan vad jag tänker sova gott i natt om bara barnen gör det. Kanske jag borde sluta springa naken runt flaggstången först, men jag tror ni fattar känslan!?
Tog fram fika till oss nu, men noll respons från maken. Det var väl något naturprogram på TV som var ”intressant”. (Han är helt väck!) Han får väl fika framåt natten när han vaknar till igen!
God natt