En ung bondes vardag

Även om den lilla skruttan sussade sött i sin säng efter
några lyckade rymningsförsök frestade friheten extra framåt tretiden då vi
vaknade av ett rejält brak och ett illvrål. Där på golvet i mörkret låg hon. I
fallet ner provade hon hörnan på mitt sängbord så ett saftigt jack var
uppslaget i huvudet. Det blöder rätt bra! Och ont som det säkert gjorde gav hon
hals i nära på två minuter innan hon upptäckte katten som kunde jagas. För egen
del blev det en extra stund i soffan sen blödningen stannat någorlunda, och
uppsikt på den lilla.

Kl. 3:25. Om ungen inte är still tillräckligt länge för att hålla tryck får man nyttja ett pannband så länge det är accepterat.

Inte kom hon till ro när vi väl skulle lägga oss igen, och
då hon lärt sig klättra upp i min säng via sängbordet var det mycket spring. Tills
madrassen lyftes ur spjälsängen och hamnade på golvet. Då slocknade hon som en
stock.

Hade en söndag med lite småfix. En wire sattes i taket vid
stugans sängar och därpå hängdes filtar. Nu är således ”kojorna”
kompletta.

Kattlådorna fick sin årliga helsanering och maken åkte på
sin årliga älgmiddag som uppstart. Hemma bjöds di gamle in på kvällsmat och
resesängen sattes upp till den lilla. Dryga decimetern högre sidor på den, så
nu skulle hon väl bli där. Och det gjorde hon. Den natten.

Igår körde jag och drängen djur igen. De nya sinkorna kördes
ner till andra gården och ett gäng av kor och kalvar togs med tillbaka hem. Enda
gänget med blandade kavlar, de yngsta, så blev till att backa intill lagården
och börja sortera. Korna ut. Tjurarna till de andra tjurarna och småkvigorna
fick bindas in i brist på bättre förvaring. Inom ett år fyller EN upp hela drivgången! Det var nog inte så här nån av oss tänkte det…!? Kanske ett alternativ till platsbristen – duobås!?

Den lilla av dessa två små kvigor tyckte dock att det var
dags att ”tänka utanför boxen” så hon skuttade helt sonika rakt genom
och ut på foderbordet. Ena hållet går bra, men inte tillbaka. Däremot gjorde
hon hela dagen för ett antal tjurar på andra sidan foderbordet som fick en flicksnärta att
sniffa på, tills jag tog med henne på en ny promenad runt lagården. Bindslet
kortades och hon står nu ungefär där hon borde.

Småkillarna där ute blev många, sexton stycken. I väntan på
slaktbilen som ska göra plats inne får de gå där, så ”boxen”
utökades, ströddes extra och en foderhäck sattes på plats då det börjar bli
mycket foder att bära.

När man börjar plocka tegelsten på foderbordet inser man vilken tur man haft med pressen… Efter djurvaktsuppdraget åkte jag direkt bort och flyttade hemmadjuren. Hög tid, verkar 172, mitt i bild, att tycka.Maken var på jakt och även om mina kor höll sig lugna hade
ett par hästar i samma by flyttat på sig. Två kvigor skjutna, och det var inte
mina, som tur var. Och plötsligt kom den mest puckade kommentaren på länge;
”Kan du hämta flickorna? Jag är i skogen!” -Jaha! Jag trodde man
brukade jaga älg på stora boulevarden… Men men, det är ju min tanke. Välkommen hem till Wild West.

När de stora barnen fick sin sagostund i soffan på kvällen
hördes plötsligt en svag duns och den lilla kom tassandes. Hur f*n gjorde hon?!
Madrassen ner på golvet och packa ihop sängen. Sen var det spring! Oj, så kul
det var. Tyckte hon. Men inte att bara dyka upp, utan först samla ihop filt,
tre gosar, tio nappar. Tappa hälften, lägga ner och börja samla igen. Resa sig
och tappa nåt…

Hejdå, du gamla fina spjälsäng! Vi ses till barnbarnen, så ladda för fjärde generationen.

Jag tog en snabbis till di gamle och hämtade svärfars
växasäng från trettiotalet. Även om eluttagen sägs vara idiotsäkra nu för tiden
vill jag inte ha den där pillegrisen närmre än nödvändigt.

Idag revs stängsel i norr. Kan meddela att jag hade lite
problem en sväng – sjön har stigit och den låg inte stilla idag. Knappt jag
fick upp mina stolpar ute i vattnet!

Fick hämta flickorna även idag. Alla tre barn verkar tycka
det var väldigt spännande med den ”nya” sängen som kom på plats under min frukosttid.

Jakten idag hade varit tillräckligt spännande för att bara
olovliga djur visat sig, och en av hundarna återfanns på föräldragården hos mina
kvigor. Enligt utsago ingen skjuten…

Slutligen kan man önska att man träffar någon, och på noll tid är Du med den. Det är en rätt go känsla. När man från ingenstans kan prata om stort och smått och allt däremellan. Det händer några gånger i livet, tror min förra gång var i USA hos besök hos en av makens sysslingar. Nu gäller det bara att förvalta det också. Oavsett vad titeln blir framöver. Man kanske blir stämplad som ”en knepig jävel”, Komandora eller alldeles, alldeles underbar;P

Vissa dagar det jobbigare än andra att ta sig ur sängen!
Tisdagen spenderades som en födelsedag sig bör(?) – på
Länssjukhuset med sonen för hans första allergispruta. Inga större reaktioner,
och absolut inga allvarliga, så efter en och en halv timme där, med massa
kvalitetstid för spel utan störande småsyskon. En riktigt lyxfika på Ikea och
lite ärenden avklarade efter det.

Onsdagen sedan – Tio år med gubben. Den jag aldrig hade
drömt om att behålla. Han var inte min typ och alldeles för gammal. Men man är
ju inte sämre än att man kan ändra sig! Vi firade den dagen genom att inte
träffas!;

Direkt efter lagård och frukost kopplade jag pressen och
styrde norröver till Morfar. Lite läskigt att jag aldrig tänkt på en väg, trots
att jag bott och vistats i området i många år av mitt liv.

Jag kom in utan bekymmer. Morfar öste ut och jag matade
pressen. Tre balar på en styv timme, sen var det dags för middag hos Mormor. Och
tillbaka till ladan. Det var tyvärr som så att det blev tyngre och tyngre i
takt med att vi kom längre in – längre väg ut, mer armerat hö. Granngubben kom
och hjälpte till. Gick som hejsan. Skuttade in i traktorn och nätade balen, och
släppte ut den. Och den kom av oförklarlig anledning i det där mellanläget –
råttfällan när lyftvaggan springer före balen, faller tillbaka och klämmer fast
balen tillbaka mot kammaren. Och enda vägen därifrån (vad jag vet – vet någon
annan så meddela gärna!) är att montera ner balen i beståndsdelar. Och det är
många delar, vill jag lova. Och en bale är aldrig så välpressad som i dessa
tillfällen!

Så istället för att mata på fick vi snällt ligga där och ösa
överdjävligt hö i två timmar innan vi kom vidare. Någonstans på mitten fick jag
en fråga från granngubben; Är du tjurig?! (ohps, började jag vara så
otrevlig…?!) – Du verkar ju inte ge dig! – Klartext: Ctrl+Z funkar inte i detta läge! Inte heller shift+Delete. Jag har provat!

Nä… Men hur frestande det än är att spy på skiten och
sätta sig bakom lagårdsknuten och lipa, är det lik förbannat samma situation
att återkomma till – för det lär inte lösa sig självt. Han och jag låg där och roade oss, medan Morfar kröp in i ladan igen och öste fram – man ska ju inte ge sig! Skickade hem honom efter kaffet sen.

Men men. Sinkade i två timmar och åtta pressade balar, med
ett slutresultat på sju, hade Morfar rätt om att det var fler än tre liggandes
löst i ladan. Granngubben gick hem till sitt – fick nån allergisk reaktion (han
sa i och för sig att han var allergisk mot arbete) och fick boka om sin resa
ett dygn.

Sista minuterna var jag väldigt orolig för Morfar. Gubben är
ingen ungdom längre, fyller snarare åttio om ett par veckor. Och att ösa hö en
heldag är kanske ingen vidare syssla för dessa. (Sa både till honom och Mormor
att han hellre skulle ta en dödlig hjärtinfarkt än att veta att jag öste hö
själv, och han var benägen att hålla med ”Nej, det hade ju aldrig
gått!”) Vi kom således i ett moment 22; Jag övervägde att följa med honom
hem tills Mormor kommit från sitt (Ja, orolig var jag för han mådde
sannerligen inte bra där på slutet. Munskyddet jag tvingade på slet han av
efter fem minuter så han ”kunde andas” och ju längre ner på logen –
ju dammigare.) Jag vägrade i alla fall att låta honom gå på den gamla vägen de
hundra meterna ut, med färska stubbar och ojämnheter i mörkret, och han i sin
tur vägrade lämna området förrän jag tagit mig ut från samme väg med mitt stora
ekipage.

Till sist lämnade jag av honom på grusvägen och gick
tillbaka, så han, sittandes i bilen kunde se att jag kom ut i ett stycke. Jag stod ute hela dagen! Hur såg de där inne ut? Och hur såg de ut på insidan?!

Hem genom mörkret och vid sista kilometern ringde jag honom,
men då var det ”ingen fara”. Då lät han dessutom som vanligt, förutom
tröttheten. För egen del var det snabbt genom duschen och sedan knallfall i
soffan. Fika och sängen. För att citera Morfar torsdag morgon (vid nästa
samtal): ”Jag somnade betydligt tidigare än vanligt och vaknade betydligt
senare än vanligt!”

De till vardags ömma armbågarna och handleden var
sannerligen inte bättre än vanligt, men bara man kommer igång så brukar det gå
bra! Eller rättare sagt gjorde jag inte mycket alls den dagen. Hade krupit ner
med katten och boken när det plingade på dörren och jag (numer IT-tekniker –
oh honey, don’t make me laugh…!!) hjälpte en med mobilen. Lagom tillbaka i
position med Selma på magen ringde mobilen. Sen var det liksom bara att pallra
sig upp.

När lugnet lagt sig en torsdagskväll.Igår kördes de två korna från norr ut till campingbyn och
sinkogänget där. Nytt bete serverades och det var säkerligen uppskattat. Vidare
styrde vi nosen långt iväg och hämtade hem tolv djur. Kor och kalvar.

Någon verkar haft goda vänner…

Detta gav upphov till en märklig känsla; Jag kör iväg djur
varje vår. Till folk som har mitt fulla förtroende. Dessa fixar stängsel,
tillsyn och vatten. Från maj till oktober. Skulle något tillstöta eller avvika
kommer ett samtal. Ett antal gånger per säsong brukar jag checka av läget lite.
Åka och prata med djuren och så. Detta hände väl ett par gånger i maj… Var
tog sommaren vägen?! Som jag skäms! MEN det är också ganska fascinerande att
jag kommer dit. Vet att djuren är långt bort i tjottahejti – många hektar att
vara på. Jag ropar på dem, en gång, två gånger och Där kommer svaret. Och inom
ett par minuter kommer korna i full speta, tätt följt av kalvarna.

Att korna kommer och känner igen en, är en sak. Att kalvarna
kommer och står med korna, totalt coola, är en helt annan! Alltså, när vi hade
fått upp dem på kärran stod fanskapen och diade! Elva djur gick upp på en
femöring, och även om det var knökafullt i kärran kunde vi inte åka hela vägen
en gång till för en ko, så hon fick snällt gå på! Och när hon kom, knuffades
di-kossan undan, varpå kalven fick en annan spene att få tag i. En snäll ko
står ju som ett ljus när hon mjölkas, så varför skulle de flytta på sig och ge
plats?! Och om både kalven och kon är okej med det, känns det som ett ganska bra betyg på deras lynne.

Och oddsen att det tvunget skulle komma en timmerbil den
halvtimme det stod en rad bilar på den lilla grusvägen!? Jaja, han tog först
kafferast och kom sedan ut för att putta upp det sista djuret.

”Det är skittråkigt att hämta djur!”

Hemma delades gänget av. Korna ut och kalvarna
”in”. Tutiluren med andra ord. Idag har de fått sällskap från ännu
ett gäng. Eller två, för när det första gick så bra så kändes det synd att
spara på ångestgruppen – den där det plötsligt dök upp två kvigor efter en
veckas vistelse i skogen och som sprungit all världens väg så fort en flytt
varit på gång. Inte skytt några stängsel. Men varför mådde jag så dåligt i
bilen på väg dit?! Djuren reste sig knappt när vi stängde in dem på liten yta.
Och de var uppe på kärran innan vi hunnit stänga fångstgrindarna bakom dem! Dessutom
skulle korna ut, kalvarna till de andra och kvigorna som bränt sina broar
skulle bindas in. Kvigorna gick snällt av kärran, rakt in i behandlingsburen
där de fick ett halsband och sedan marsch över ränngaller och allt, helt utan
konstigheter, och började äta. Ingen notis om att jag dök in jämte och klickade
i bindsle och ur rep. Helmysko. Har dessa stackare haft hemlängtan sen i början
av maj!?? (Förvisso klargjorde jag ganska högt, då sommarskötaren hör dåligt, att han hade mitt ord på att få henne, via den egna älgstudsaren, om hon stack igen. Kvigan ville nog inte detta!) Nånting säger mig att lillfis varit ute olovandes.

Sandlådan. Bästa investeringen på tomten!Läggdags! Får väl se om lillskiten kommer i natt. (Inte värt att nämna att vi fått fyra lugna nätter på rad!) Två (!) gånger har maken nattat henne och lika många gånger har hon kommit
gåendes ut ur rummet. Hon verkar fila på sin klättringskunskap. Houston! We got
a problem!

God natt

Misslyckat rymningsförsök?!

Fredagen innebar avresa för familjens del, på olika håll. En
tanke låg i småfix innan vi åkte, vilket givetvis fallerade då drängen smällde
ett däck på gräsklipparen nere på andra gården. Maken åkte dit och räddade
honom, och för egen del blev det väl knappa två timmars förskjutning. Tyvärr,
men vi har varit med om betydligt värre. Fick gå den sista biten fram till djuren då torsdagens kastvindar vält två stora träd över vägen, och över mitt stänge. Planerat djurfritt innanför dock.

Reagerade och tyckte detta lät oerhört mycket. Ett reportage i Land Lantbruk om en mjölkgård. Började räkna och insåg att jag i år betat/slagit på 27(!) gårdar själv. Vilket är ungefär tre mer än ett ”normalt” år.

Själv var jag iväg på en betesrunda. Smet in och skulle
spöka på ett ställe, dock var det inte lika öde som det såg ut så det slutade
nästan med blöta brallor sedan det gormade något efter mig. (Trösten är väl att
jag inte hade nån läbbig deckare i lurarna! OCH att han som röt till
halvhjärtat efter mig blivit nästan lika rädd då jag nyss vänt ryggen mot dörren och
han trodde jag var någonstans på väg mellan uthusen.) Det där med att jag ska
kunna smyga runt obemärkt på gårdarna blir väldigt svårt om folk
plötsligt håller sig anonymt hemma!

Min moster hämtade med sig barnen och det var på håret att
vi hann iväg innan Jirka dök in för att göra lagården på eftermiddagen.

Iväg till Varberg. En stressreaktion utlöste under maten så
riktigt ont i mellangärdet och en frossa som inte ens gick bort i bastun
efteråt. Lyckades hålla oss (mig) vaken till framåt halv elva i alla fall, men
jag är inte medveten om att maken släckte taklampan, och var väck tills klockan
ringde för frukost. (Och vet ni?! Här har man gjort sig besväret att hänvisa till både drängen och Jirka på telefonsvararen för att säkert ska kunna/våga lägga mobilen ifrån sig – vilket i sig är en enorm stressfaktor, för mig i åtminstone – och INGEN har ringt! Är det tacken det?!)

Hade ingen brådska hem och provade både psyke och äktenskap
med en ”snabbis” i Ullared. Lördag efter löning är ingen bra idé!
Inte ens om man är där klockan fyra på eftermiddagen! MEN efter nära två
timmars kassakö kom vi ut med en stor del av jul och födelsedagar avklarade. Man
får försöka se det lilla. Även om det är vansinne!

Kvällsmat hos moster när barnen hämtades. En bil gick direkt
hem och den andra via mataffären.

Söndagen bjöd på firande av mig. Mor och B hade kommit upp. Mormor
och Morfar och Drängen och fru kom på middag och tårta, som Mormor hade med sig. Trots flera frostnätter levererar tomaterna fortfarande! Blev utschasad av make och barn att fota detta: …Och kom ut till Detta!:

Idag startade dagen tidigt. Lagården skulle klaras av innan
sonen skulle iväg, lillfisen lämnas på dagis och tid på sjukan passas med
mellanbarnet; En del astmatendenser har utvecklats (finns gott om såna i
släkten), och allra helst i samband med förkylning, så nu ska det provas med
kortisoninhalation några veckor och se vad som händer. Halvt tjatade till oss
ett pricktest också, vilket visade utslag på både det ena och andra, dock med
fler utslag där mot vad vi märker i vardagen.

Maken direkt iväg till jobbet, lillhönan till dagis och
själv var det dags att försöka börja jobba igen; inspekterat beten, samlat ihop
rymlingarna i hjorthägnet, samt lokaliserat strömproblemet i det samma. Sprungit runt några hagar och dök in då jag
plötsligt insåg att vi hade utvecklingssamtal i skolan en halvtimme senare! En gång i tiden, typ i lördags, hade jag ett permanentstängsel här. Men det var innan något fick för sig att dra med det över vägen, ut på hygget och fördärva ett tjugotal trästörar för mig… Bara att sätta om.Är skatten mina halmhyttor?! Eller blir det till att ta dykcertifikat? Begravt i grönska, eller var det glömska?!

Imorgon går turen till länssjukhuset med sonen för första
sprutorna. Ett samtal från Morfar ikväll om att han huggit en gata till mig fram till
den gamla lagården. Röjt undan buskar och grenar. Jodu, gamle B i himlen, ditt
hö ska allt ätas upp av ett gäng ”oxar”, så som du önskade en gång
för länge sedan. (Di gamle tömde logen de sista åren de hade får, så SÅ extremt
gammalt är det inte! Det är yngre än mig i alla fall.)

Tur vi redan ”firat” onsdagens tioårsjubileum med
maken. När jag matat pressen en heldag med allt som är i ladan lär jag vara
sket slut!