En ung bondes vardag

I måndags var vi hos di gamle. Familjen skickades hem och jag stannade kvar, då jag skulle på en akupressurbehandling några kilometer därifrån och inte såg det lönt att köra ”hem om” för den dryga halvtimmen innan jag skulle iväg igen. Dessutom en omväg på nära fem mil, nu en direktlinje på fem kilometer.

Fick en stund över med andra ord, och nyttjade den till att spela in Morfar. ”Gårdens historia? Tar tre minuter!” Nåväl, han har väl kanske ingen riktigt nykter tidsuppfattning alltid, men det tog ganska exakt en TIMME och tre minuter. Sen trodde han att jag stängde av diktafonen, och han kom på något annat – en sådan, för en åttiotalist, simpel sak som elen. Och jag hade ju inte stängt av, så där gick en kvart till (Tänk så lycklig jag är! Och tänk vad mycket nytt jag fått höra under dessa timmarna!)

När vi kom ut i köket igen, påpekade jag för Mormor att det är hennes tur nästa gång. ”Va? Men jag är inte färdig”, kom det från Morfar. ”Jag har mer att berätta!!” – Så han ska få en stund till i det snaraste. Känner dock att jag fått ut ”det viktigaste” från honom, så ska gå emellan med Mormors historia medan tid är. Vilken skatt för framtiden!

• 

Så har traktorn nu gått trettio timmar i vår tjänst…

• 

• 

Några kossor är klippta, inte alls kul då saxen inte vill i år. Bara tuggar. Tur jag har snälla kor. Sparar kokvigorna till sist – de som aldrig är klippta och jag inte vet något om. Fjolårets sparkade kor kom tillbaka till mig som avräkning från slakteriet igår.

Det och utbetalningsbesked från EU. Äntligen kommer alla pengar man legat ute med under året. Äntligen lite lön och tid att andas ut från de bekymmren i alla fall.

Men när jag klippte nu, insåg jag att jag råkat sätta en 50%-ig mjölkko (En av de äldsta dikorna födda här) jämte en av de fetaste herefordarna jag har. Ska också påpeka för icke-bransch-folk, att det är två totalt skilda kroppar på mjölkdjur och köttdjur. Rent krasst brukar man säga att när en köttko ser mager ut, då är det illa. När en mjölkko ser fet ut, är det riktigt illa. Det är två helt olika linjer, och de sätter fett helt och hållet olika. Något att ha i åtanke. Men visst kan det se illa ut, för en med ovana ögon. (När vi var på Wapnö i somras var min kommentar ”Oj, vilket jättefint hull de håller korna i, de ser ju inte ens urmjölkade ut!” – Och kort därpå frågade guiden samlingen om de tyckte korna såg magra ut och ett rungande JA hördes…)

• 

En ko som inte lider av undernäring… Inte kan man skylla på ullig päls heller, när hon är nyklippt.

• 

• 

• 

Näst på tur tittade långt efter mig när jag började fippla med skären istället för att klippa henne. En högbent rackare, grannarna är betydligt lägre!

• 

• 

• 

Femton djur klippta, och en välpackad pälssäck. Årets Skitlisa ser ut att bli 140. Hon kunde väl ligga lika fint som de andra trettionio kan tyckas….

• 

• 

När jag släppte iväg kvigkalvarna drog de längst bort på gärdet, råkade inse att det fanns större flickor på andra sidan vägen där. Fem vägrade komma efter mig till tänkta hagen, så då struntade jag i dem också. Ett dygn senare stod tre av dem och skrek efter sina små systrar på andra sidan vägen och släpptes över. De andra två är fortfarande blåsta.

• 

I början av veckan kände jag att de måste över, så släppte över ett gäng andra, för att få en större gruppa att hantera och de där två, som varit rejält avvaktande, inte skulle känna sig hotade. Efter många om och men, fick jag erkänna mig besegrad, fösa ut hela ligan på vägen och gå där med dem – en av de där två vågade ju inte blöta ner fötterna i hålet i stengärdesgården, så de kunde vandrat i hage och sedan bara korsat vägen…

• 

En annan dag fick jag nypa åt kulorna på tunnan så den skulle hålla fokus på arbetet… Skit som inte gör att vacuumpumpen går ordentligt. Alltid lika spännande att vingla runt längst där uppe och försöka rengöra. Dessutom få det tätt sen så det inte drar luft…

• 

• 

Fick ett spännande samtal igår också – utvald gård för djurskyddsinspektion nästa vecka. Det har jag aldrig provat innan. Vem vet – jag kanske får passa mig…!

Idag gjorde snickarna rätt i att inte komma till taket. Själv passade jag på att åka en runda till stan.

• 

Så mycket tak, och så lite tegel… Jag såg framför mig hur man skulle kunna gå torrskodd här ute efter takbytet. Nästan i alla fall…

Nu ska jag strax krypa ner. Måendet är inte vad det borde och vila brukar vara bästa boten.

• 

Men Oj, vad har hänt här?? ”- Ja busat mamma!” Nedan är hur det går när mamman vinner tävlingen om vem som får på sig nattlinne och blöja snabbast…

• 

Trevlig helg!

Jag skrev att jag skulle somna ovaggad efter förra fredagens insats. Det gjorde jag! Sidosomnaren Åsa har ett minne av ryggläge, en katt halvvägs på bröstet och armen över henne. I exakt samma pose vaknade jag sju timmar senare, och jisses vilken värk jag hade i skulderbladen då! Fick försöka att väcka katten så jag kunde ändra ställning och sova den sista stunden också!

Sedan sist har vi hunnit med julmarknad på den gamla skolan, se en skymt av blå himmel under det kroniskt gråa, skickat iväg fjorton djur på slakt, möblerat om utedjur och foderhäckar samt slakta tuppar.

• 

• 

• 

De verkar haft ett grymt svampår, där i södern!

• 

Trodde jag kunde smyga iväg till sängen själv då hon verkade sova gott i släktens sällskap. Hann inte ens lägga mig innan hon stod på täcket och väntade, men hennes val av plats var vi kanske inte riktigt ense om….

• 

De mörkröda låren som långsamväxande tuppar får (alltså de som inte hetsas till att vara slaktfärdiga på en dryg månad) känner jag är lite sådär, så de maldes ner till färs. Ska bli spännande att prova köttbullar på sånt. Stora var de, tupparna, och kanske inte så konstigt då de kläcktes kring påsk och borde varit undan direkt efter rötmånaden. Tolv galare färre, så man kan lugnt påstå att det är tystare i hönshuset!

• 

• 

Sonens julpyssel i kyrkans regi

• 

• 

• 

Nån verkar haft det tufft på dagis!

• 

Snopet när jag lämnade de nyss instängda korna ensamma, gick bakom lagården och stod med full uppmärksamhet på vägen samtidigt som slaktbilen ringde ”jag har backat intill här nu, var är du?” Han hann alltså komma och försvinna bakom på den halva minut det tog mig att förflyttas längs andra sidan…

• 

• 

Familjetraktor! Dock inte så intressant så länge. Kräver ett stadigt tag i hennes jacka för lite mer kontrollerad okontroll och enhänt manövrering av reglagen.

• 

• 

Jag bryr mig inte om mörkret, jag gillar det rentav – mörkret ger lugna kvällar, även om jag önskar fullt ljus nån timme om dagen. Det jag verkligen H A T A R är SKITEN detta gråa genererar!!! Ge mig frost och tjäle!

• 

Nästa generations kycklingar!

Idag har vi haft våra sommarskötare på sopplunch. De som år efter år tar emot djur i maj till oktober utan att jag egentligen behöver bry mig ett dugg. Win-win och de flesta önskade ny omgång djur till våren. (Fast det var bara Morfar som önskade fem tjurar;P) Flera år sedan vi bjöd dem då jag inte orkat eller inte varit läge, men i år så. Merparten kom och jag tror de lämnade mätta.

Och så gjorde jag nåt jag aldrig gjort tidigare. Visst har jag nån gång gått iväg och demonstrativt bortstat tänderna för att bli av med nattugglorna på visit, men idag körde jag bokstavligen iväg sista gästen! En fick elfel på bilen på väg hit och när den var parkerad var den stendöd. Under de dryga tre kilometernas bogsering hem kom vi några hundra meter innan varningsblinkersen dog, ungefär halvvägs innan torkarna fastnade mitt på rutan och under det sista hundratalet meterna innan gårdsplanen dog allt ljus, förutom parkeringsljuset och innerbelysningen som tändes. Och inte en chans att få död på… Spännande. El är alltid ett helvete när det strular!

Stängsel ska rivas och kor ska klippas, men imorgon blir det en kortdag – det är Bokbuss och en visit hos di gamle hägrar.

• 

• 

Å sen då? – Slutade med att jag klev över den liggande kossan för att komma åt främre delen av den stående.

• 

Körde iväg Zorro på kalas. Denna tjej som över en natt gick från så mycket rosa blinbling som gick att hitta, till att vilja ha allt blått och Spiderman-stövlar….?!

• 

Sonen skrev en uppgift till Fröken (100×100=?) för ”att testa henne”. Detta gav en motfråga som gav en motgåta som gav en motuppgift och så har det fortsatt. Sonen var väldigt lättad att de nu fick en ny lapp med läxsidorna på, så de kan fortsätta sin lek<3

• 

Maken smeker lite försiktigt kring fotleden i ett försök till uppmärksamhet, Selma tar sin plats och röjer alla andra alternativ…

God natt

Igår fick jag prova på singellivet. Det vill säga att jag var övergiven av drängen som för ovanlighetens skull var på vift.

Tvättade klart de sista båsarna som tänkt och lastade sedan upp lite slaktdjur inifrån. Planen var ju att slaktbilen skulle kommit vecka 43, men den lyser med sin frånvaro. Och plötsligt hade jag ju ingen plats inne till mina sparade kor heller då… Slakten skulle varit väck. Så nu fick de ännu en chans att få ströva fritt på de vissnande ängarna. Föste på fyra kossor, släppte ut dem till de andra och när de rusat ett antal varv gick jag in på auto – räkna. Och hur jag än räknade fick jag bara tretton… Jag BORDE ha fjorton. Tills jag kom på att jag glömt en ko inne!? – En kossa jag sett betäckas i mitten av juni som nu stod med stor saftig mens i lagården. Skitkul… Men nån får man ju räkna med går bort. Så är det ju. Synd kanske att det var en äkta hereford och förstakalvare. Men så är det ju alltid. De man vill spara händer det nåt dumt med, och de man bara önskar livet ur överlever allt.

• 

Det femte hjulet, förlåt, kossan.

• 

Den där kvigan fick jag ta in i juni. Skydde inga stängsel och var stirrig som tusan. Här har jag precis klivit in jämte henne och tagit av halsbandet. Och jag hade ett smärre helsike att få henne att ställa sig upp.

De två korna som blivit ståendes i box den senaste veckan bands upp och maken har svetsat febrilt i grindar och ränngaller.

• 

När man flyttar djur själv får man satsa på koppelträning. Att går före och tro att man kan dra dem dit de ska…. Det finns säkert såna, men jag är inte en av dem. Repet jag använder är typ tio meter långt, så det blir ett stort nystan att hålla i handen, men ALDRIG runt handen. (och bara titta på det ljusa taket!=))

• 

Det finns tillfällen då man ska ljuga, och så finns det tillfällen då även jag inser att man inte ska försöka. När maken kommer och småroat frågar ”Glömde du lyfta kreaturskärran innan du rullade iväg…?!”

Avslutade gårdagen med att plocka in en förrymd  ko från andra gården. Han vågade inte ringa – utan jag fick bara ett sms. Antagligen var jag alltså rätt otrevlig när han ringde dagen innan… (Förlåt!)

Jag startade denna fredag som friställd från lagården för förmån för tandhygienisten. Och ja. Det var ett elände, så jag är välkommen tillbaka. Om tre år! Måste vara min grönsaksrika, fikafattiga kosthållning som gör’et – – –

Hem och iväg efter djur. Och såg en kalv ensam ute på åkern. Visade sig vara ickebefintlig ström i tråden men det tänker jag banne mig inte åtgärda nu!

• 

• 

Faktum var att det gick så himla bra idag, att lagom till mörkrets inbrott fattade vi beslutet att hämta de sista åtta också. Så 49 djur har vi tagit hem idag, skiljt av, sorterat, hivat ut de förhoppningsvis dräktiga kvigorna och bundit in arton kor. Installning 2019 är klar! Alla djuren är hemma.

• 

En blå hink med foder!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Man ska inte äta upp barnens fredagsmys hörru!)

Och jo, jag har valt att även i år binda in mina kor. Trots årets fodertillgång. Det tar lite tid att klippa korna, men ack så smidigt det var i vintras – de bajsar där de ska – i rännan, och inte mitt på båspallen och sedan ligger i det… De äter upp det de får – ensilaget ligger inte utdraget i ovan nämnda gödsel och får skottkärras ut på gödselplattan. Och vilken djurkontakt det gav! Förvisso rätt rejält arbetssamt vid kalvningen, men samtidigt väldigt roligt. OCH JAG SKA INTE SKOTTKÄRRA UT TRE TON PELLETS I VECKAN!!!!!! Inte ens ETT TON!!!! De får leva på ensilage. Plus att jag kan ransonera lite på de fetaste damerna, för det kan behövas.

• 

”Nu gå vi å fika mens de dra hu’et å si”. Hon fick stå där och fundera över livet medan vi hämtade nästa lass. En av få som bangat för ränngallret i år.

• 

Fullt vare här!

Oavsett har detta varit en väldigt rolig period trots allt. Inte ett enda springsteg har jag tagit för att få stopp på smitande djur (sen att jag har fått springa undan för att de varit alldeles för närgångna behöver ju inte tas upp nu). Djuren har nämligen kommit till mig. Lätta att stängsla in och relativt smidiga att lasta. Backat intill kärran och låtit korna gå av en och en för halsband och båsplats. Två stycken småkvigor har lyft fötterna när de tyckt jag varit för hetsig mot dem. (Eller kanske när jag råkat glömma att meddela min närvaro) Ingen har träffat. Det är de lugnaste djur jag någonsin haft, stort som smått och det känns rent ut sagt jäkligt bra! Jag har lyckats med ett av mina mål. (Sen att problemet legat i att djuren inte rört sig alls är även det ett annat forum). Etthundratrettiosju djur har jag haft på bete i år. Alla har åkt kärra minst två gånger. Det Måste strula nånstans. Procenten är fortfarande extremt låg.

Tänk sedan vilken lycka att efter detta dagsverke få sätta sig direkt vid dukat bord! För drängens fru har inte bara tagit hand om flickorna hela dagen, utan även ordnat middag till oss alla. Vi är bortskämda. Bara erkänner. Men ack så tacksamma.  

• 

Hon har en likhet med pappa – uppenbart väljer de för ointressanta böcker;P

Ikväll är det grabbkväll – de ska titta på när några dårar jagar en fläckig boll på en stor gräsplan. Med andra ord ska jag ta boken med mig till sängen och kura. Och så ska jag skicka in mitt bröd i ugnen – råkade hitta en deg i kylen. Så får se om det blir lika bra som sist – den limpan åkte iväg till en gruppfika och kommentaren var ”det godaste bröd vi ätit” så jag får baka ett till och se om det var sant!

Ikväll ska jag somna ovaggad!

God natt och Trevlig helg alla!

• 

”VAR ÄR MIN TUMSTOCK?? Det ska ligga en tumstock OCH ett måttband i min låda. ALLTID!!! Och nu är båda borta! VAR ÄR MIN TUMSTOCK??” – Jag vet Mamma, jag hämta!! – Ja, vad ska man säga?! Och vad skulle en möbelhandlare säga om nån kom in med en beställning på ett skåp med mått på 27 gånger 15 gånger 138 minitamponger?!…;P

”Klockan är sju och det blir nyheter…!” Det är inget jag uppskattar att höra på morgonen. Det innebär att jag legat under kudden minst en kvart för länge… Mötte sonen i trappan där hans första ord var ”Har du glömt att väcka mig idag?” – Nej, jag har glömt att väcka mig själv…

Godmorgon onsdag. Och dagen ”avslutades” med ”Hej Åsa, det gick kanske lite fort förbi, men jag är rätt säker på att du hade en ensam kalv ståendes på åkern…”

Ibland funderar jag på en sak; Hur låter jag i telefon? Jag är en sån som sparar ALLA tänkbara nummer. Det KAN ju vara bra-att-ha. Nångång. Men allra mest för att veta vem som ringer mig. De flesta okända nummer bemöts med hög grad av misstänksamhet. Garanterat nån säljare. De ger jag inte mycket för. Vill jag köpa nåt, kontaktar JAG.

Sen kanske telefonboken ser lite intressant ut, många namn är följda av ”i” eller ”på” och ett byanamn eller gårdsnamn (joodå Hans, precis så är det!) Man kan även hitta kontakter som ”Gris”, ”Foder” och ”Ruggugglan”.

Några av kontakterna används varje vecka. Några samtal inleds med ”Nej, ingen har dött, det är inte därför jag ringer…” (Då vi insåg att enda gången det ringdes oss emellan var vid dödsfall eller andra tragedier). Sen finns det ju de kontakter där samtalsämnena kan variera mellan hur man skarvar ett elstängsel med en BH, vilka kommande investeringar som ska göras, svensk byråkrati, eller frågeställningen om man ska ha dubbla tvättmaskiner – eller två hushållerskor (jag höll på det senare!)

Sen kan det ju då ringa andra, inlagda nummer, som bara och enkom ringer mig av en enda anledning – problem. (Och jag uppskattar det!! Det är inte så jag menar. Jag älskar folks engagemang och välvilja att berätta om det är djur ute eller intrasslade i nåt – jag kan ju inte vara överallt och snabba varningar brukar ge bäst resultat!) Men vad hörde denna stackaren när jag svarade igår? Uppgivenhet, irritation, normalitet? Det är ju (tyvärr) inte så att jag jublar när jag vet att det strular någonstans. SÅ, till er som är snälla och meddelar mig vid problem – ta inte min aversion personligt, för det är garanterat inte ert personliga samtal jag ogillar, utan budskapet. (Och vem skjuts oftast? – Budbäraren)

• 

• 

Den där nosbågen har jag haft mycket nytta av!

• 

Kalven puttades in under stora protester. Samma kalv som varit ute flertalet gånger i sommar kring andra gården. Han ville inte och jag höll på hur länge som helst i min mörka, dimmiga ensamhet. Dock hade det tagit en kvart från det att jag lämnade av barnen i brukssamhället tills jag lämnade den andra gården med kalven på rätt sida stänget, men ändå.

I det senaste inlägget hyllade jag min vågbur/behandlingsbur. Dagen efter la jag ut en film på instagram om hur det verkligen såg ut här. Med flertalet kor som vägrade gå in, jag satte på halsband ändå och så gick vi… Jaja, men det lät bra!

Denna vecka har vi hittills hämtat hem kvigorna från skogen. Bokstavligen från skogen då två kvigor försvann från grindarna och återfanns snabbt -tack vare ett samtal.

• 

Slaktdjuren hemma, (med bokad hämtning v 43…) där fem av tio gått kvar med sina kalvar, avskiljdes under högljudda protester. Tillräckligt för att två av dem skulle återfinnas i grannens trädgård femhundra meter bort vid åttatiden på kvällen. Satmaran som ledde tåget är inlåst i uteboxen. Uteboxen som tömdes några timmar tidigare då samtliga kvigkalvar vägts och fått svansen klippt före utsläpp i hage igen.

• 

Idag kom flertalet kalvar och mötte mig när jag kom med spannen. Vilken fjantig lycka!

Idag ska de sista båsarna spolas rena, det ska förberedas inför morgondagen då 41 djur ska hem och lördagen då de sista åtta ska återvända till gården. Sen har jag åtskilliga kilometer stängsel att riva, men det blir en senare historia.

• 

En tredje historia kan ju vara att köpa foderhäckar från Kellfri… Klart att de mår dåligt av att det står en tjur i den, men om bogstöden hållt hade han aldrig kommit i. Senaste veckan har tre stycken brutits av. Kul när man köper nytt.

• 

En tidigare historia är att den minsta blivit nappfri. Ofrivilligt. Lägger man en halvtimme mitt på dagen med att gallskrika efter nappen får man två alternativ: Skärpa till sig så man kan få nappen till läggning, eller slänga nappen. Svaret? ”JA HA MIN NAPP NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” Så soptunnan fick dem.

När hon kommit till sans var det annat ljud i skällan: ”Mamma, vi kan köpa nya!” (ALDRIG), men sen kom funderingen. ”Ingen napp till Tomten… Ingen napp – inga paket?!…” Tomtebebisarna skulle få napparna, det har vi pratat om länge. Och får tomtebebisarna nappar, så får ju barnet nåt fint av Tomten?! – Lugnt, sopbilen kommer att lämna dem när han hämtar sopor hos Tomten, och den allsmäktiga Tomten vet att de kommer från dig, så du ska få nåt fint ändå som tack. (Visst får man ljuga lite för sina barn? – De lär ju ljuga i vissa åldrar de också!)

Detta har dock lett till att den lilla sover sämre än någonsin. Många uppvak och svårt att komma till ro.

Detta har i sin tur lett till orolig sömn hos en annan – för inte kan väl flertalet vrålande djur på gården bidra?! – med frossa och halsbrännan som står långt upp. Efter helgen lugnar det sig ur arbetssynpunkt.

Helgen ja. I helgen som var köpte vi vinterkängor till barnen. Skoja cykeldoja, men jag kände mig inte redo för storlekar på 27, 32 och 38. Visserligen går det fort tills de fyller 3, 6 och 9, men… men… Var är mina små barn?!

• 

Fick igång snurran i brunnen igår. Senaste tidens regn har luckrat upp svämtäcket, så det tog en halvtimme innan brunnen var upprörd. Nytt rekord. Nåt år har det tagit flera dagar.

Detta leder också till lite åldersnoja mellan varven. Inte för min skull, men ju äldre jag blir, så inser jag att även många runtomkring mig blir äldre. Och såna ”som alltid varit gamla” är ju det nu, fast på riktigt! För hjälp vad mycket gamla människor jag har omkring mig. Som betyder så väldigt mycket. Plötsligt kommer en insikt om att de inte alltid kommer att finnas, även om de alltid funnits! – Såna funderingar kan man gå och roa sig med i brist på annat… Och försöka ta in vidden och lyckan i att ha dem och fått ha dem så länge som jag har. Ta vara på tiden!

• 

Mycket, mycket märkligt ljus igår eftermiddag. Men på ena hållet var det vackert.

Nu ska jag tugga i mig det sista av min sena frukost – kan nog hoppa lunchen idag – och se till att ta mig ut och greja lite.

Ha det gott.

Ps. Den där snickarglädjen var inte långvarig – de kom, såg och försvann…

Nu har jag tvättat. Och tvättat. Och tvättat. Och slagit ut ljuset på grund av fukten. Fast bara över foderborden i den ”nya” lagårdsdelen och bara över natten i gamla delen.

Oavsett blir det ljusare. Taket var riktigt illa. Får väl erkänna att jag inte är mer än människa heller, så jag tvättade inte 2017. Husbygge, renovering och bebis. Orkade inte! 2018? Tja, om inte torkan knäckt en hade det inte varit nån hit att tömma brunnen för att tvätta lagården. Så behov fanns, bara att erkänna! Har bara dragit över foderborden några gånger och lekt diskmaskin till djuren, men det hjälper ju inte på taket! Sen tror jag att hetvattnet gjort en del också, mot kallvattentvätten. In i dimman bara.

• 

• 

• 

De senaste gångerna jag tvättat tak har vi riggat den lilla byggställningen. Det är värt den, konstaterade jag efter att nu ha nyttjat en hederlig trappstege.

Det sliter på axlar och nacke. Huvudvärken har pulserat sedan första dag. Nu har tvätten avtagit, värken likaså.

I veckan kom äntligen snickarna. Eller äntligen och äntligen. Det är ju inte mina bekymmer om det blir nytt tak på gårdens stora hus eller inte, men ändå. Det har talats om byte i två år nu. Så bara att erkänna – det händer att jag tar traktorn hem från jobbet! Via trädgården… Hur gör folk som varken har traktorer eller tomt stor nog att köra i. Det måste ju underlätta väldigt för alla att bara kunna dra in och lasta av en komplett byggställning med pallgafflarna?! Det är helt klart smidigare att ta hand om en mindre tomt livets alla andra timmar, men det är ett annat kapitel. (och jag tog traktorn till jobbet dagen efter:P)

• 

• 

• 

Igår tog vi ett idiotryck, drängen och jag, och hämtade hem 44 djur från ena byn. Rigga en fålla, vandra över mossen, hämta djuren och vandra tillbaka med dem. Fick i alla fall in 43/44, lite svinn får man räkna med! Och kom sedan på den briljanta idén att dela in djuren i fållor i fållan. Allra mest för att faktiskt kunna räkna och kolla att alla var med, de står liksom inte två och två i fina led…;) Men också för att slippa dra runt på alla djuren vid varje lastning! Ska jag fortsätta ha så stora grupper ska jag ta med mig denna lösning!

• 

De där ville inte följa med mig hem! Jag frågade!

• 

• 

• 

Hem och lasta av en och en. Kor in i lagården via behandlingsburen (älskar den, för halsbandspåtagning, trots att djuren knappt bryr sig) och kalvar till uteboxen. Nu är det tutiluren!!

• 

De har vuxit på åtta månader, flickorna!

• 

Om det har undgått någon så har jag extremt hårda krav på mina djur. De ska följa mig, vara lätta att hantera och de ska vara lugna. – Jag har lyckats! Klapp på axeln! MEN det vore ju jäkligt bra om de rörde sig ALLS!!!!!! För det gör de inte. Får nog lägga till den punkten på kravlistan – ska gå att rucka lättare än en pansarvagn utan hjul med handbromsen i.

En kokviga insåg att hon var livrädd för gallret över gödselrännan. Jag band henne och tänkte ”nästa ko som går förbi trycker väl till henne i röva så jag får lite assistans”!? Knappast. Nästa ko stannade och nosade, för att återgå till att konstatera att det var under hennes värdighet att skuffa på småflickor. (Fan vad jag önskar att jag hade en trehundra kilo att sätta till med axeln ibland!)

• 

Efter några försök flyttades kokvigan ur vägen, till ”gamla” lagården, så de andra kunde gå. Där stod hon ett par timmar innan hon plötsligt hade gått in.  

Fram till fyra går det bra, sen blir det kolsvart direkt!

Tredje lasset fick vi bara hiva av, korna står kvar i box så det är dagens projekt, och hämta det fjärde och sista medan vi såg handen framför oss.

• 

• 

• 

Så låter vi maten tysta mun! Blir lite mer hemmajobb, men förhoppningsvis vet jag var de är. Och när man är klar, så är man klar.

Glad att vi körde djur igår. Idag piskar regnet mot rutorna. Risken för snö och modd är hög, och djuren hade inte klarat sig utan mat över helgen.

Sitter just nu inne och väntar på att den minsta ska vakna. Den snälle maken och dottern skulle ut och inspektera och passa på att utfodra.

• 

Tre av mina hjärtan.

• 

Skittråkigt på årsmötet med biföreningen i måndags. Efter tio minuter segnade hon ner i min famn, lades på en soffa vid fikat. Reagerade inte när skor och jeans krängdes av för en blöja och pyjamasbyxor, men tittade upp ett par minuter i bilen…

• 

Ja, jösses vilka bilder det där gav! Jag tror det vore en upplevelse nog att se GW göra kullerbytta utan skokartong! ”Hit med flaskan” av Emma Knyckare – boktips från mig till er.

Har en hel del projekt för dagen. Djuren borde kräva en del. Men har samtidigt tre barn i skriande behov av vinterskor. Barn eller djur, vad ska gå först?! Ständigt dilemma…

Ha en go helg hörrni!