En ung bondes vardag

• 

• 

• 

Jag hoppas ni hade en fin julafton. Det hade vi! Hela tjocka släkten fyllde huset och kul att träffa kusinerna! Men det bästa är ändå när de flesta stirrat iväg och vi som är kvar kan sätta oss och äta gröt i lugn och ro. Sen kommer Grand Finale, när man kommer hem, dimper ner i soffan och knappt hinner luta sig tillbaka innan katten kryper intill. Den bästa stunden på hela året – när det är 264,5 dygn kvar till nästa gång.

• 

• 

Juldagssyssla blev kokning av tomte(!)gröt och bullbak. Snart nog bräcker min nästan-sexåring mig i konsten att fläta bullar!

• 

• 

JAG!!! VANN!!! Jag vann! Över min man! Alltså JAG VANN i nånting om omfattar sport och boll… Förvisso bara en gång av tre, men ändå!??

• 

Varför har inte vi nån kakelugn hemma? Det var ju väldigt trevligt med en sån. Och så fick vi en förhandsvisning av ”Sveriges finaste värmestuga”!

• 

• 

Japp. Inte utan att man hajar till när spelkorten plötsligt blir relevanta!

• 

Souterrängtorn! Stora flickan önskade sig en heldag med Gammelmormor, och då passade vi andra på att gå till skogen. Jag och barn med fika och titta om vi hittade torpen igen då jag fått förfrågan att visa minst ett för en som aldrig hittat det, och maken kom äntligen iväg till sin skog.

• 

• 

• 

• 

• 

Strykjärnet hade inte heller blåst bort.

• 

För er som inte är dumma och dessutom besitter förmågan att läsa mellan raderna, kommer det säkerligen inte som en chock när jag nu erkänner att jag inte ligger på topp. Det är längesen jag gjorde det, men nu med lite extra tillstötta grejer jag inte räknat med har jag blivit totalt överkörd. Den sköra lina jag balanserat på de senaste åren har blivit ännu tunnare.

Tredje barnet, husbygge och renovering, torka, ekonomi med allt vad det innebär… Kanske är det som så att det börjar reda ut sig och nu ta ut sin rätt… Och så har det under de senaste veckorna, lagom tills det mesta börjat kännas bra, kommit ett gäng rejäla käftsmällar och skakat till i grunden.

Jag har tagit julledigt från jobbet. Stackars maken får dra det lasset också. (Och stå tillbaka från det han verkligen vill själv – det dåliga samvetet är inte litet alltså…) Ett par omgångar har jag varit ute, letat reda på – och äntligen hittat – läckaget i utgödslingen. Ett liiitet, litet läckage, tillräckligt för att tömma behållaren på olja på några veckor, men ändå inte störa driften mer än liiite, lite grann. Idag blev det en tur långt ut i tassamarkerna för att pressa en ny slang med förhoppningsvis täta kopplingar.

• 

Kroppen värker. Varenda led förutom axlar och höfter är en plåga vid rörelse. Jag har en ilsken hackspett med järnskodd näbb som pickar mig konstant mellan ögonen och uppåt. Ett par tre timmar uppe så kommer släggan i bakhuvudet och golvar mig.

Handleden som för ett par månader sedan var helt symptomfri efter några omgångar akupressur slog tillbaka vid ett barnlyft ur bilen då det kändes som att vartenda ben i handen bröts loss. Tog många veckor för det att bli hanterbart igen, och sedan dess är taggtråden på insidan av leden överjävlig igen.

Det är farligt att ta ledigt – livet och förnekelsen kommer ikapp. Fasaden rämnar.

• 

Sonen fick för sig att sy en dag, inspirerad av lillasystern… Frihand, givetvis…

• 

Nu är fibern nära alltså! Och känns extra spännande då det verkar som att Telia släckt nätet ikväll… Händer nada med bilderna, därav denna sena timme.

• 

Kom på att det är slut på en månad – nu igen! – så fick sätta mig med den ljuva pappershögen. Ska bara bokföra eländet också och få in det i pärm. Nångång. Snart…

• 

Fick skriva i ett nytt namn på skeden jag fick för nåt år sedan.

Lite intressant att jag för några veckor sedan ”byggde lagård” och senaste veckan avvecklat allt och börjat titta på smidigt boende. Blir väl snart diagnostiserad som bipolär med de svängningarna.

Med andra ord känns det inte som att jag slutar 2019 och går in i 2020 på topp, så en tröst är att vi firar nyår, kravlöst på hemmaplan, med goda vänner.

• 

Detta har jag nosat på vid flertalet tillfällen här. Vad spelar blodet för roll när man har systrar, bröder, föräldrar och diverse annat, självvalt och blodfritt i sin närhet?!

Var rädda om er, så ska jag försöka ta hand om mig. Gott nytt år, så hörs vi!

• 

Tänk att det alltid är nån som ska gå emot strömmen… På flera vis, av bilden att döma. Bild från tidigare då de inte behövde flytväst i leran…

Hujedamig vilka blörk-veckor det varit! Stress, press och fläng på alla håll och kanter. Merarbete och otippat arbete. Mycket tidskrävande och ingen tid.

• 

Härligt mönster:)

Klippte ju korna klart en tisdag så där. Inget konstigt med det. Gick och skrapade ner skit bakom korna efter utfodringen en torsdag kväll och såg ett jättejuver. Eller ett jättejuver till en fjärdedel. På en ko som haft en liten tom skinnpåse med spenar på. Juverinflammation. En sån där långsamväxande sak som när den får för sig att dra igång kan gå riktigt fort och ha ihjäl en ko på några timmar i värsta fall.

• 

• 

Ketchup och senap någon?

• 

Jag tillhör den stolta svenska bondekåren som inte missbrukar antibiotika, utan nyttjar det endast då det behövs. Vilket, tack och lov, har varit ganska sällan i min lagård.

Kossan verkade inte påverkad där hon åt för fulla muggar, så valde bort veterinären till dagtid och stack iväg på skolans julfest där jag är involverad som styrelsemedlem och därmed en av de ansvariga för att det skulle rulla på.

Så Luciadagen då. Förra året stod vi med en ko som ”för säkerhets skull” skulle dräktighetsundersökas före slakt då jag inväntat brunst länge utan att se någon på kossan. Semin kom ut vilket ledde till veterinär och ultraljud efter ett tag då det visade sig vara ett fullgånget foster som dött, och istället för att ha stötts ut hade det mumifierat sig till ett så kallat stenfoster.

För två år sedan hittade jag min stora tjur Empire hängandes död i en trädklyka, och för tre år sedan fick vi hastigt avliva den stora fina tjuren då han på morgonen stod och rosslade blod, med rödslemmig fradga runt hela sig. Och i år då ett veterinärbesök för en juverinflammation.

Alla vid tidpunkterna då vi stått i beredskap att lämna över rodret och åka iväg.

Lite extra sprutinstruktioner till Jirka, så smet vi iväg söderut till en lugn helg hos Mor. En stund på stan för att komplettera lite julklappar, och sedan en runda till Malmö och en visit hos gamla farmor, innan vi styrde norr igen för firande av Mor och hemåt dagen efter. Det fanns liksom varken ork eller behov att hitta på nåt annat…

• 

Selma fick konkurrens en stund! Och när vi kom hem blev vi nog alla lika snopna över tomten som spionerade på oss! Följt av en Selma som inte kunde krypa intill fort nog

• 

• 

En dag i ”vår egna” storstad i norr, hem om och vända och sedan iväg till dagis för hastigt insatt informationsmöte. Mer längre ner, men det blev ingen hemmakväll då.

I torsdags blev det ännu ett hastigt inkallat möte, så ingen hemmakväll då heller. Innan detta var det skolavslutning och en spruta för sonen.

• 

Sonen ringde. Ni har varit borta jättelänge och den lilla sover i soffan. Kommer ni snart? – Grannes katt agerade barnvakt, och i ett annat hörn satt drängen.

• 

• 

• 

I takt med att våra hyllor i källaren blir mer och mer fyllda blir det mer och mer plats i kökssoffan. Nu får jag med andra ord sluta…

• 

De stunder som funnits har jag försökt safta och sylta, vilket gett närmre tjugo liter svartvinbärssaft, rabarbersaft och gelé för säkert de kommande åtta, tio åren. Allt för att bereda plats i frysen för julegrisen i fredags kväll.

• 

Hög koncentration när det ska skäras grytbitar.

• 

Skruva in spannmål… Mitt i allt la skruven av dessutom!!! Shit, vilken klump i magen! Halvt lass kvar, alltså närmre sju ton som skulle behöva in. Ösa, spanna? Inga säkringar fel, sladdarna ok. Ringde nästan gråtfärdig till drängen. ”Det är inte strömbrytaren i dosan där uppe som skurrat ur läge?” frågade han. Strömbrytare? Men strömbrytaren på denna är ju alltid att stoppa i sladden!??! – ”Jo, men det finns väl en där uppe…?! Är inte där en dosa?” Klick på knappen och skruven gick igen! Tjoho. vilken lättnad. Och intressant att jag missat denna under mina snart tretton år på gården!!! Man är aldrig så lycklig över att se botten på en kärra när man öst en stund!

• 

• 

Typ knökafullt! Och en dag i veckan skulle jag flytta mina kvigor. Naiv som jag är tänkte jag att de går fint bakom mig på vägen och in i nästa hage. Problemet var bara att de gick fortare än mig, och de som var framför stannade inte när jag stannade. Så bara hem, hämta bilen och en foderspann så kom de på den tilltänkta raden. Släppte iväg ett gäng Hereford och fick tillbaka Black Angus…

• 

• 

Igår var vi bortbjudna, och på väg dit kom vi på att det var den stora julkonserten i kyrkan. Denna som vi pratat om i alla år att vi skulle gå på, men oftast inte orkat eller varit hemma, och var där senast 2009. Våra värdar för kvällen nappade, så efter avslutad middag svängde vi inom hemma för att lämpa av sovande eller trötta barn i förhoppning att de skulle lägga sig, och åkte iväg för den sena konserten. Inte utan att man blir stolt över de fantastiskt duktiga musikerna och sångarna från vår lilla by. Att brassbandet tävlar internationellt säger ju även det en hel del om deras kunskap och eldsjälarna som driver det. Filmsnuttar finns på mitt instagram @bondeniskarvhult om någon är nyfiken. Sista snutten tar upp det jag vågar kalla sockens äldsta solist, 85 år.

• 

Nu ska jag mala lite om vårt dagis, så de som saknar intresse i frågan kan sluta läsa nu.

Vi önskar gärna underskrifter i protest på https://www.skrivunder.com/lagg_inte_ner_tallbackens_forskola

Vårt lilla dagis är beläget i en gammal skola, som lades ner kring 2000 och dagiset har varit nedläggningshotat sedan dess. Nu åter på tapeten. Den sista samhällsservicen vi har. Det enda vi får för våra skattepengar. Vi får information, dagen innan förslaget går till allmän beskådan, och beskedet att det klubbas klart den 14/1 – synpunkter ska lämnas senast fjorton dagar i förväg. Dags att glödga järnen och smida fort alltså. MEN – i vanlig ordning la tidningen sig i – och plötsligt skulle det stötas och blötas och inte klubbas förrän i februari, efter flertalet instanser.

Rent krasst och helt ärligt – för min del är det inte hela världen om de lägger ner och jag får lillflickan i kyrkbyn. Efter sommaren har jag de andra två i den angränsande skolan så… Men det är inte där det klämmer.

För det första finns det inte kapacitet för alla våra bruksungar att få plats i kyrkbyn, trots att det är nybyggt. Vi är lovade förtur, men detta skulle i så fall innebära att kyrkungarna inte får plats, de som ska skolas in i höst.

Kommungubbarna på mötet tycker nämligen att vi ska köra våra barn till orterna där vi jobbar! Inte till kyrkbyn där de sedan ska gå i skola. De vill splittra samhället genom att låta barnen gå på dagis på tre olika orter. I det stora samhället är det för långt med en kilometer till närmsta dagis då närhet till hemmet är viktigt. Men på landsbygden (och vi talar inte obygden här) är ”en mil ingenting. Det är tätt mellan förskolorna i kommunen!” talade ansvarig man om för oss.

Det är tio barn, fördelat på två rum, eller avdelningar om man så önskar. Alla barn äter ihop och är ute ihop. De får mat lagad från grunden på plats varje dag. Av dessa tio barn, bor fem inom kyrkbyns upptagningsområde, så även vi. Detta för att vi uppskattar litenheten, närheten och att våra barn bli välkomnade på morgonen, sedda under dagen och är glada under tiden.

Tror ni att vi uppskattar att få höra typ, Vi lägger ner ert så vi har råd att bygga en åttaavdelningsförskola i en av centralorterna – på HELT FEL HÅLL!! (Sorry, några mil till och från gör ju inget för oss…)

Vi har oerhört friska barn (detta kan komma att slå tillbaka!), säkerligen för att det är små grupper. Till exempel har vi för egen del efter att ha haft barn på stället i snart 7,5 år, aldrig varit med om nån epidemi (förutom magsjuka när precis hela samhället blev dåliga på ett halvt dygn…?!) och har vabbat för den minsta två dagar sen hon började i augusti förra året.

Vem syftar på vad när det gäller ”kvalitet”? Och vem ska avgöra vad som klassas som kvalitet? GOD Kvalitet. All forskning tyder på negativt med stora barngrupper. Pedagogerna går i väggen och barnen är oroliga med ständig variation på vikarier. Småungar behöver inte integreras med trettio jämngamla, de behöver trygghet.

Kommunen vill dock påvisa att de VISST bryr sig om de boende i området – de har lagt förslag på en utescen!

Ungarna kostar oavsett var de är. Ingen förskola i närheten har personal i överflöd så att våra ungar inte kräver några extra. Lokalen hyrs av kommunen – från kommunen. Så det den ena inrättningen sparar, förlorar en annan.

Inofficiella siffror visar dessutom att det inte ens handlar om en halv miljon som kan sparas ihop, eventuellt. Vad gör dessa småfisar när kommunen måste spara 25-30 mille? Som det sätts in konsulter för att utreda. Tro mig, vårt dagis med friska barn är betydligt billigare än en årslång undersökning av konsult!

Kommunen pratar om sina prognoser – där jag ifrågasatte om de är lika pålitliga som väderprognoserna, för de har inga barn i byn. Ett hastigt överslag ger tio barn från femton månader och neråt, medräknat några som beräknas födas i början av året.

Och de där som ska skola in nu i början av januari? Självklart vill de inte ha dessa oroliga grunder, så de verkade (bara mina egna spekulationer) begära en annan plats på en annan ort för sin lille son. Allt för att slippa skola in igen om ett halvår. Och där rök ett av våra barn bort! 1-0 till kommunen.

I en angränsande ort är slogan ”Där hjulen alltid rullar”. Det borde vara likadant här, för i samhället går alla med hjul! Några med barnvagn, några halvstora ungar med cykel och en hejdundrandes massa med rollator. Generationsskiftet är här och det snart!

För egen del blev jag så j*a förbannad, att jag (faktiskt) insåg vidden i att hålla tyst. Det där med att vara saklig var låååångt iväg.

Så lite lagom blandade känslor när jag fick sms på torsdagens morgon, med text: ”Vill du som förälder till förskolebarn och duktig med ord skriva ett öppet brev/överklagan tillsammans med samhällsföreningen?”

Fan. Är jag bestraffad eller dunkad i ryggen nu…? Jag vet fortfarande inte, helt ärligt.

Jag skrev ett utkast, lämnade iväg det och har sett ett vässat förslag. Kul att se att nån kunde vara mer på än jag. Men merparten är mitt (och stolt över det är jag!)

Kommunen kanske vinner, men de ska inte få en enkel match. De har hotat att lägga ner i tjugo års tid och senast för tio år sedan hade de i stort sett släckt och låst när de kom på att de skulle informera om det. Vi är inte dumma för att vi bor på landet.

Nedan följer brevet till kommunen:

M. 2019-12-19

Till G Kommuns kommunstyrelse:

G kommun står inför stora besparingskrav och återigen är det landsbygden som straffas!

Ännu en gång är det Tallbackens förskola i M som utgör den största boven i kassan. Denna skall ännu en gång läggas ner. Detta fick förskolebarnens föräldrar veta i onsdags kväll, med NOLL tid att påverka beslutet då detta är planerat att fattas direkt efter långledigheten.

Man kallar alltså till ett informationsmöte dagen innan mötet skall ske för att ge oroliga föräldrar detta besked och vetskapen att beslutet skall fattas direkt efter två veckors ledighet.

Vi som bor på landsbygden har precis samma skattekostnader gentemot kommunen, som de som bor i centralorterna. Vi frågar oss varför det enda tack landsbygden får är nedläggningar?

Överallt heter det att det ska satsas på kommunen, inflyttning och boende!

M står inom kort för ett massivt generationsskifte. Med billiga hus, redo att flytta in i, där man faktiskt har råd bo. På lagom avstånd från både centralorter i kommunen som centralorter i närliggande kommuner. Här erbjuds ett liv i lugnare takt med någorlunda närhet till centralorternas utbud av service. Varför räknas inte den möjlighet M är för G Kommun med i kommunens ”prognoser”?

Borde attraktionskraften i samhället inte stärkas med en fungerande förskola, det enda vi i M har kvar som samhällsservice?!

Kommunen har som förslag att erbjuda oss en utomhusscen istället. För att visa att de bryr sig om de boende. Har ett samhälle i Ms storlek mest behov av en utomhusscen som används ungefär en vecka om året, eller en förskola för våra barn som används 48 veckor om året? Svaret är givet; vi behöver vår förskola! Vi tänker behålla vår förskola!

I centralorterna byggs det ständigt nya förskolor i takt med att det föds eller flyttar nya barnfamiljer till ett område. Detta för att barnen ska få vistas på hemmaplan. Det är inte i alla familjer som båda föräldrar arbetar på samma håll. Är barnen på en förskola i närheten av bostaden underlättar det väldigt för vårdnadshavare, med hämtning och lämning. Men detta skall inte gälla på landsbygden som redan är beroende av bil och restid? I M fick vi höra att vi ”ändå kör till annan ort för att arbeta” och alltså lika gärna kan ha våra barn på orten där vi arbetar. ”Några mil extra är ju ingenting”, fick vi höra. Förskolorna ligger ju tätt i kommunen. Vad hände med kommunens miljötänk?

Föreslår kommunen att G-borna ska ta med sina barn till H där de arbetar eller vice versa? Föreslås Å-borna med en nybyggd förskola att deras barn körs till G? (Å erbjuder endast marginellt fler arbetstillfällen än M!) Knappast!

Föräldrar med barn inskrivna på Tallbacken i M har blivit lovade förtur på andra förskolor. Rimligtvis kommer merparten av familjerna i M önska platser på Ekbackens förskola i Å, i samma område som dessa barn ska gå i skolan sen. Allt för att undvika att barnen kommer ensamma till sin skolklass sen. Kommer vi då att få dessa sista platser i Å och kommer Å-borna ta med sina barn till sina respektive arbetsorter?! Knappast!

G kommun är inte känd för att ta hand om sina byggnader, de verkar leva efter devisen att det är billigare att bygga nytt än att underhålla.

Inget nytt under solen att Tallbackens lokaler är dåliga!

I centralorterna går det ju alltid att smälla upp baracker här och var. ”Tillfälligt” heter det. Medan något nytt byggs. Och dessa baracker får sedan fortsätta i tjänst då det ständigt byggs för litet när det väl är dags.

Då kan vi väl få en ändamålsenlig barack i M också? Utegården finns ju redan. Det är fler barn än på länge i väntan på att få börja på Tallbackens förskola. Och fler kommer att födas i början av nästa år. Det råder en barnboom utan dess like i M och vi kräver att få behålla vår förskola!

Det som händer med en lokal som kommunen redan äger, är att BUN sparar pengar på hyra, samma hyra som Tekniska förlorar i intäkter. Så kommunen sparar inte ett öre! Kommunen kunde för övrigt under mötet i onsdags inte precisera vad man kommer att spara på en nedläggning av förskolan.

Barnen försvinner inte, de kostar någon annanstans. Det finns inget överflöd av personal på våra förskolor som det är, alltså måste nya tjänster tillsättas. Tjänster som föreslås tas bort i ett försök att spara.

Och hur kan kommunen gå ut med sina enorma besparingarplaner, när det överhuvudtaget inte finns något underlag? Det är till att famla i blindo. Ingen långsiktighet alls! M-borna är värda ett seriöst bemötande. Det minsta man kan förvänta sig som samhällsmedborgare är väl underbyggda underlag och kalkyler som kan presenteras för skattebetalarna i samband med ett möte av denna karaktär?

Är det inte bättre att vi får behålla vår förskola, med ett rejält barnuppsving inom kort? Våra små barngrupper i harmoni och med friskast barn i kommunen? Barn behöver lugn och trygghet. Det är just lugn och trygghet som gjort att vi valt att bosätta oss i M, för att det är lugn och trygghet vi vill ge våra barn. Det är lugn och trygghet ni nu förvägrar våra barn boende i M med omnejd.

Om inte annat vore det väl trevligt för kommunen att få vända trenden med en avfolkande landsbygd, med förtroendevalda (??) politiker som faktiskt visar i handling att de bryr sig om sina väljare och invånare.

Det beslut ni skall fatta i februari 2020 kommer att ge eko långt in i framtiden.

Vi M-bor kräver att vi får behålla Tallbackens förskola. Den i stort sett enda samhällsservice vi har kvar för våra skattepengar i vår by!

Styrelsen för M Samhällsförening plus föräldrarepresentanter för barn på Tallbackens Förskola

Vet ni?? Chockvarning!! – Jag klippte klart korna igår!!! Och jag blev visst abrupt nertryckt av drängen. Jag har sjutton kor kvar att klippa, klippte sex den ena dagen och hade nio kvar! Inget konstigt. Så står jag där dagen efter och klipper den femte kossan, perfekt, mer än halvvägs och maken hade lunchen klar där inne. Och så kommer drängen ”Ja, då har du sex kvar då!?” Nä, fyra! ”1-2-3-4-5-6 står här och är inte klippta…:?!” Jaha, blir sjutton minus sex inte nio, menade han!? Rätt hade gubbstrutten… Har i år klippt 41 kor, från halsband till has, och även juverna på de flesta. En fot har lyfts mot mig, dock missade jag att stoppa saxen i tid och stack den stackars kossan i en av alla vinklar i hasen, då får man regera. Av sex kokvigor som aldrig varit inne var det två som var lite skeptiska mot min närhet och saxen, men inte mer än att de steppat i sidled så långt bort från mig de kunnat, och jag följt efter. Mina kossor alltså.

• 

• 

En så fantastiskt gyllene, vacker päls! Synd att klippa henne. Dessutom syns valkarna ännu mer när hon är naken, precis som på de flesta;P

• 

Bara saneringen kvar då… Lika mycket ludd på insidan av understället som utsidan av overallen…

Maken hade lunch ja, han vabbade med lillfisen som nattades med en bra dos feber i måndags. Dock sov hon 13,5 timme och kom nerskuttande i trappan pigg som en lärka.

• 

”Ja e lite fuuuuk”

• 

Ja, men god morgon i skiten igen då… Varför går du inte ordentligt nu då?

• 

Drängen ställde den halvhavererade balen lite för nära visst…

Idag var det till att masa mig upp tidigt. Sovit illa i natt och vet inte hur många gånger jag tittat på klockan och de första siffrorna visade 02:xx. Blir så trött på mig. Men det var väl oro för att försova mig misstänker jag.

• 

Tur jag inte är så tidig så ofta. Synd att riva upp korna ju!

Så det blev lagård tre timmar tidigare än en normal onsdag, dusch och sedan väckning av barn och morgonrutiner. Och tror ni skolbussen kom? Nix, fem i åtta (han brukar hämtas fem över halv) fick jag skicka även sonen i bilen, köra till dagis, köra till skolan och sedan halka iväg på byggkurs. En vanlig dag kunde han ju stått kvar, men kunde ju inte lämna honom där vind för våg när jag inte skulle hem igen. Trots sinkning var jag framme med en kvarts marginal, och ingen avåkning i snorhalkan.

• 

Fick till och med träffa min telefonkollega. För andra gången i år och hittills. Skitskum känsla att anse sig känna en person väldigt väl utan och innan, dela det mesta mellan himmel och jord, lämpligt och olämpligt, och inte känna igen varandra i faktiska livet! Mycket märkligt… Mycket märkligt…

• 

Dög den till mig duger den till henne, eller hur!?!:=)

• 

Selma tar sin plats….

Kvällen idag känns bättre, trots mitt pulserande trötthetsillamående. Igår när jag nattat barnen och maken gått ut för småfix, kröp jag upp i soffan, lät chocken löpa ut, och grät. En av mina ungdomsidoler och trognaste stöd genom de svåra tonårsåren har lämnat livet, alldeles för tidigt. Nedan kommer ett axplock av mina favoritfraser, framförda av henne. Vila i frid, Marie.  

Du sa Inget här är givet, för sådant är livet

Jag lovar inga stjärnor i natt, allt jag lovar är en annan strand

There’s a time for the good in life, a time to kill the pain in life

Anyone who ever kissed in the rain, knows the whole meaning

Du ger mig lugn efter stormen

Genom regn och sol har du hjälpt mig att hålla ut

Allt jag önskat kom tillbaka till mig om igen

Här är jag, och jag glömmer aldrig det du sa.

Chasing your shadow moon and the water

Den fjärde vågen inifrån min själ, en våg av kärlek utan svek och skäl

Sometimes you wonder if this fight is worthwhile

Every time you leave the room I fell I’m fading like a flower, fading lika a rose, beaten by the storm

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten, känna tro igen

Lay a whisper on my pillow

I’ll feed your heart and blow the dust from your eyes

Ännu blåser vindar som stillar sig till ro

Du finns kvar, och jag minns dig som den vän du var

Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar

Man inser att livet lugnat sig (intalar jag mig trots motsatt känsla) när det går över en vecka och man ändå har mindre än hundra bilder att tanka över från telefonen…

• 

Ibland blir det rejält trafikkaos på gården!

• 

”Jag har busat i er säng, mamma” sa snart sexåringen med okynnesglitter i ögonen. Helt okej denna gången, tyckte jag.

Förra helgen drog vi igång med ett lussebullebak och fick upp stakarna. (Där vill jag ifrågasätta ”allas” ovana att tjuvstarta. Julen startar med första advent och dansas ut på tjugonde dag Knut. Man börjar inte pynta i mitten av november ”för att det är mysigt” och sedan hinner det knappt vara annandagen innan det städas undan för att ”man tröttnat”. Jag vill se den jävel som klär midsommarstången tre veckor i förväg?!!! – Hur svårt kan det vara?!)

• 

• 

• 

• 

Lagom medan lussekatterna jäste var vi ute och slängde om däcken på bilen. Började kanske vara dags!? Sedan åkte vi till samhället för en avslutning på fotbollen, som inte var avslutning, utan det borde varit avslutning när utesäsongen slutade för flera veckor sedan, och det skulle firas med en femkamp – med tre grenar. Ja, ni hör ju! Lämnade sonen efter avslutad tre – förlåt – femkamp med tre grenar, och åkte hemåt, till maken som kommit tillbaka tomhänt efter älg- och vildsvinsjakt.

Söndagen tillbringade vi med pepparkaksbak, följt av besök av Mor och B.

• 

• 

• 

Sen har veckan rullat. I tisdags blev jag synad under lupp – dubbelbesök av Länsstyrelsen. Både livsmedelsenheten och djurskyddsenheten. Säkerligen har jag brister, ingen är perfekt, men inget de anmärkte på. (Så nu har jag papper från veterinären förra året om dålig skötsel och bristande rutiner, samt papper från länsstyrelsen att jag inte har brister som de noterat, utan ”samtliga djur ser mycket välskötta och välmående ut… En väl genomtänkt djurhållning”. Veterinärer och djurskyddsinspektörer går uppenbarligen inte samma utbildning! :P)

• 

Stora lilldrängen var med så det blev ordentligt gjort:)

Och, jag ber om ursäkt att jag tjatar, men det är SÅ GÖTT att få ett papper på att man gör nånting bra. (Min snart halvårslånga utmaning i att Passa Mig kanske ger utslag!?) Dessutom var ett återkommande uttryck från kontrollanten att det ”inte har något med kontrollen att göra, men det är värt att kommentera att det är väldigt lugnt” i lagården. Efter tre varv hade korna knappt orkat ställa sig upp, och av tjugofem ungtjurar var det bara en som ställde sig, de andra låg och idisslade och följde inkräktarna med blicken (om ens det…) Men det väger tungt, med såna ord, från såna som ”ser allt”. Själv är jag ju partisk, jag erkänner (och tjatig), men när det bekräftas av veterinär, seminpersonal, slakt, kontrollant mm så känns det lite extra. (”Du kanske snart ska erkänna för dig själv att du är duktig!?” – jag ska kanske snart överväga det).

• 

• 

• 

• 

Nja… Man kan ju snacka om trafikkaos när det till och med krävs rödljus i byn! :O

• 

Vi bor på ”fel sida” för soluppgången – vi får ju nedgången, men på den andra gården vid den dagliga tjurtitten efter dagislämning visade den sig i sin fulla prakt efter veckor av gråhet.

• 

• 

Klart väder innebär kallare väder. Behöver ha nåt som håller uppe termobyxorna, så att säga. Och ja, ni som varit med några år vet mitt ständiga dilemma med hängslena… Men det som inte går med hängsle får gå med spännband. Dock iddes jag inte trä det runt, utan fick knytas på mitten!

• 

• 

Fortfarande i chock över vilken snabel tegelbilen hade!! Jisses vad mycket springande på stege det besparade snickarna!

Med en pappa på julfest i torsdags passade vi andra på att dekorera pepparkakshus, traktor och kakor. Tyvärr brakade ett hjärta av flickornas i golvet nu, sytråden det hängde i har gnagt i sig upphängningen. Kanske blir det tårar imorgon, men troligare en glimt i ögat för att det får ätas upp.

• 

Polkagris!

• 

• 

• 

• 

• 

Pilliga unge! Och den svarta cernitleran börjar sina = julklappstips.

Idag har det städats hos hönorna vilket varit i behov länge, lite julklappar är förberedda och jag hann en snabbis till samhället efter en jourutryckning med traktor och skopa, avslutat med en tur på julmarknad i brukssamhället.

• 

• 

• 

När det plötsligt blev fredag igen!??

Av vädret att döma blir det till att klippa klart korna i veckan som kommer. Hade varit skönt att ha det undan snart.

Trevlig helg till er, och hoppas ni har det bra i tystheten.

• 

Vi har väl alla nångång upplevt den där känslan av att utåt ligga på topp, promenera in från bilen, stänga dörren om sig och bara segna ner, precis som lillfisen gjorde, där ovan på bilden. Japp, där är jag sen ett tag tillbaka. Ungefär som när jag frågade en vän i telefon i veckan hur det var. ”Vi kan väl säga att det är under kontroll och gå vidare…” var svaret. – Ja, eller så tar vi sanningen direkt. Det blev ett långt och förtroligt (och tror jag – välbehövligt) samtal.