En ung bondes vardag

Mycket färg har gått åt och än ska det på mycket innan vi är klara! Fönster står näst på tur.

En ensam Skåne-tur för årets andra begravning, denna gång i barndomens kyrka.

Sonen gick från Harry Potter till Kulla-Gulla till Harry Sjöman…

Efter ett massivt stopp i utgödslingens kulvert ner till brunnen blev det till att tala väl med spolbilen…

En väl avbetad lista, om jag får säga det själv! Undrar vad vi ska hitta på i år…?!

Nya packningar på gödseltunnan… De gamla var slut, så att säga… Inte hjälpte det när pumpen sprack igen.

Och när det gick som bäst…:

Så då gick jag och köpte en egen…

Lite avslutande projekt för att inte nöta för mycket på varandra när kvällarna började bli långa.

Skonar er från bilder på alla torp och jordkällare jag hittat, men listan för besökta torp i socknen bjuder jag på:)

Nääästan i alla fall. Men de är ju så fina!

Blir inte lätt att hitta fin julgran i år med dessa toppskotten!

Melodi: Mössens julafton

När jag skrev inlägget om rötäggen i alla branscher så valde jag exempel som jag vet griper an intresset hos läsaren.

Jag ska dock förtydliga gällande pedofilin att det INTE förekommer några sådana spekulationer i vårt område.

Detta var endast och enkom en olyckligt klumpig formulering från min sida. För detta ber jag om ursäkt helhjärtat!

Firade ju in 2020 med att klämma fingret mellan dörren på badrumsskåpet och tvättstugedörren… Några månader till krävs innan jag kan kalla nageln normal, och blir det kallt – då blir långfingern som en isbit…

Två spahelger och en begravning. Just spa var nog tur att det blev av, för sen har det ju ”inte gått”.

Det regnade oerhört mycket förra vintern/vårvintern. Så pass att jag inte riktigt visste hur mycket mark jag skulle ansöka om i SAM-ansökan. Men sex veckor senare var det faktiskt nysått på åkrarna. Galet, det också.

Drottningmärkning

Mellan kalvningar och vårbruk hade vi (också…) projekt igång! Lightrenovering av badrummet, ny färg och golv i hallen och lite färg även i vardagsrummet.

Det var lite kritiskt en stund med gödselbrunnen, men tack vare fenomenet ”ytspänning” så klarade det sig från att rinna över!

Äntligen blev jag stämplad som Normal!:)

Blev visst ett Picasso-face i morgonfilen!

Väldigt övermätt kalv…

Målning var det ja… Den andra gården fick sig en extreme makeover – lika välbehövligt som fint nu! (Ni kan ju tänka er hur det glimmar mot den vita snön!

Visst är det kul att jag fick med så många grejer på min årssammanfattning – MEN GLÖMDE DET VIKTIGASTE!! Att året 2020 blev året då vi tog itu med vårt efternamn!!!

Det var ett rätt galet år generellt! Pandemi, svamp, bär och möss…

Till slut tog vi oss en välbehövlig paus! Åkte ner till Mors tomma hus och slappnade av några dagar.

Det har visat sig att en manlig pedagog på en förskola nånstans i Sverige är dömd pedofil.

Vi kan väl alla vara överens om att detta inte är okej och definitivt för jävligt. Kan vi vara lika överens om att INTE alla män som arbetar inom barnomsorg är pedofiler?

Det har kommit fram att en läkare medvetet opererar in strupar på människor som har ihjäl dem.

Vi kan väl alla vara lika överens om att detta inte är ok och för jävligt? Vi kanske även här kan enas om att vi fortfarande känner oss trygga (i den mån man känner sig trygg) när en kirurg ska öppna upp en?!

Det rapporteras om en högt uppsatt chef för en ”god organisation” som ertappas med att stoppa stora summor i egen ficka av det givmilda folkets gåvor. Är det okej? NEJ. Missköter alla höga chefer sig så? NEJ!

Så kommer man till svenskt lantbruk. Det snurrar ut bilder på kor som står med gödsel upp till magen. Är detta ok? NEJ. Är detta norm för alla lantbruk?! JAAAAA!! Självklart. Medias bild och vinkling är lag!

I veckan sändes en dokumentär från ett slakteri. Det ÄR för jävligt det de gör, det är oförsvarbart alla dagar i veckan, varenda minut. Gör alla slakterier så? JAAA!! Självklart. Medias bild och vinkling är lag.

Det som är för jävligt på riktigt, är att det är just detta som gemene man tror ÄR svenskt lantbruk.

Jag är helt övertygad om att svenska konsumenter med gott samvete kan känna sig trygga hela vägen från jord till bord.

Vi kan ju ärligt säga att över nittionio av hundra svenska bönder håller på med djur, natur och lantbruk på grund av ett genuint intresse för god omsorg. Det är då sannerligen inte på grund av god lönsamhet! En lönsamhet och ett förtroende som dalar ännu en gång då några anser sig ha rätten att få smutskasta en hel bransch rakt av.

Lika ärligt kan ju sägas att vi alla någon gång tappar humör och fattning efter en lång dag och sopar till ett bråkande djur. Eller den gången en ungtjur plötsligt får för sig att mäta sina krafter mot en. Då drämmer man till rejält först och frågar sen, tro mig. Gör dessa episoder en till en sämre bonde? Som istället för att sätta en tjur på plats snällt låter honom stånga ihjäl skötaren, eftersom vi, ojdå, inte är lika tåliga som en jämnstor tjurkompis?! Kanske, men först som sist är vi bara människor, vi också. Men med väldigt mycket högre krav och press på oss än de flesta andra.

Krav för att uppfylla alla de regler som alla myndigheter sätter på oss från alla håll. Krav att leva upp till för att kunna stå rakryggad när kontrollanterna kommer på inspektion. Krav på att slå knut på plånboken ännu lite till, för att kunna sköta om våra djur efter bästa förmåga. Även ett år det har varit torka, foderbristen leder till hälften så mycket foder och dubbelt så mycket djur, då de djur som skulle säljas plötsligt hamnar i en femton veckor lång kö.

Det är inte djuren som får lida för det! Snarare bondens familj, dess minimerade ekonomi då privatkontot tömts åt djuren, och inte minst bonden själv. Både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt då otillräckligheten är större än nånsin då.

Man kan ju också påpeka att aga är något som skrämmer. Kor, får och grisar är flyktdjur, de flyr hellre än illa fäktar. Hur djuren beter sig kring sin bonde är ett tydligt bevis på hur de upplever situationen. De skulle aldrig samlas kring sin skötare om de var rädda!

Sen finns det idioter, givetvis (både bland folk och fä!). Såna som aldrig någonsin skulle fått sätta sin fot i en djurhage. Det finns även idioter som aldrig skulle få ha hund. Hästtränare som aldrig skulle få hantera en häst och föräldrar som absolut inte skulle få lov att ha barn. Tyvärr förekommer det oacceptabla företeelser i alla kategorier.  

Jag försvarar ingenting av det, tro inte det! Skillnaden är dock att ”såna saker” ses som ett undantag. Men när det kommer till animalisk livsmedelsproduktion är idioterna tydligen regel.

Så medan vi ställer oss frågan HUR det kan gå till som i dokumentären på ett slakteri 2021, kanske vi snart även ska ställa oss frågan HUR länge vi förväntar oss att ha djurbönder i Sverige. En konstant smutskastad bransch där alla dras över en kant, med idioter och vanvårdare som lägger ribban. Ständigt påhoppade, ständigt ifrågasatta och alla är överens om att vem som helst skulle vara mångdubbelt bättre skötare för djuren, än just bonden. En som lever i ständig skräck för att drabbas av inbrott av aktivister som garanterat ska vinkla just vad som helst till något negativt. Befogat eller ej.

När det är funderat på detta en stund kan vi ta en tredje och fjärde fråga: Hur ska vi få gödsel för att kunna vårda jorden för en hög och god avkastning? För jo, faktum är att baljväxterna inte orkar binda så mycket som behövs! Och utan gödsel utarmas jorden, ger sämre skördar och bidrar till än mer ohälsa för vår planet. Och hur ska vi kunna få njuta av en välskött sommaräng, med fauna högre än en regnskog per kvadratmeter, livsviktiga pollinatörer, bidra till kolbindning och därmed klimatmålen, utan våra högt värderade betesdjur?

De flesta av oss, bönder, transportörer och slakterier, sliter hårt med att följa gällande lagar och regler. Ständigt granskande under lupp och med strävan om att alltid bli lite bättre. Sen förekommer det ju som sagt tyvärr nåt hål i maskan och någon skit lyckas passera. Men det är inte detta som är regeln, utan det väldigt undantagna undantaget. Även i lantbruksbranschen!

Jag vet inte om jag är ensam om det, men när det började florera rykten om ett virusutbrott i en stad i Kina trodde jag att det var en ”övergående fluga” som skulle drabba några just där och då och sen skulle det vara bra med det.

Det blev ju inte så, som bekant, och många blev de ord som nybildades. Det som jag tveklöst hört flest gånger under 2020 är ändå ”i dessa tider”. Allting har genomsyrats av dessa tre ord.

För visst har det varit märkliga tider. Men inte på långa vägar så uselt som många vill påskina. Inte ur min synvinkel i alla fall. Men visst finns där många infallsvinklar!

Vi köpte en gård för snart sex år sedan. Kortfattat arrenderas den ut till gamle ägaren för turistuthyrning. Stället var i dåligt skick redan då, men tid och läge har inte funnits med hela somrarna uppbokade av turister – och som lantbrukare har man ju lite fler projekt sommartid.

Tidigt i våras bokades allt av. Och vi såg vår chans att måla! Det vi inte räknade med var att så väldigt lite av färgen skulle sitta kvar när det petades på den, så det blev till att skrapa 240 kvadratmeter vägg trärent innan vi kunde gå vidare. Inte heller låg väl tanken i att bokningar skulle trilla in igen och vår målningstid skulle begränsas till 10-16 samtliga lördagar… Fy fan vilket år alltså. Lägg där till att vi har tre barn och 130 djur på bete som ska ha sitt, och 1200 balar som skulle pressas. Samtidigt.

Tacksam för alla timmar svägerska och svåger tillbringat med oss hängandes på väggarna! Men bra har det blivit. Lång väg kvar, renovering och byte av timmer och panel på några ställen, och samtliga fönster behöver gås över. Dessa ska även fuskspröjsas, kittas innan rutorna ramlar ut, och målas röda.

Lantbruksmässigt var det lite konstigt. Startade kalvningssäsongen på minus med tre döda kalvar på två kalvningar, där den ena tvillingen kom med endast en svans. Där var en tuff natt med maken vid min sida innan vi fick ut den. Efter det tuffade det på i rasande fart. Dock avslutades säsongen med att kossan hivade ut hela livmodern efter kalven, så fick jag uppleva det för första gången på femton år i branschen. Aldrig mer, tack.

En lång och extremt blöt vinter med sjuka översvämningar följdes av en extremvarm och tidig vår och nog fick fler än jag stora skälvan när allt kom igång på nolltid, för att snart skifta i brunt och bäckarna sina. I mitt område fick vi tacksamt regn i tid (trodde aldrig jag skulle sagt nåt liknande i skiftet februari/mars…)

Istället blev det en enorm boozt som slutade med förväxt bete, och fodertillgång av sällan skådat slag. Notera dock att detta varit väldigt lokalt, jag vet flera som hade tredje torkåret på rad.

I höstas när det började skrikas efter kalvar (bristsjukdom på marknaden sen 2018) la jag ut mina årstjurar utan någon större förhoppning på napp – ingen vill ha lätta rasen Hereford. Det ska vara tunga raser som växer fort och tillgodogör sig fint foder utan att bli smällfeta.

De gick dock iväg nästan innan jag lagt ut dem. Lite tufft var det när slaktdjur och kalvar gick iväg vilket tog med sig nästan en tredjedel av besättningen på bara ett par veckor.

Nä, det var åt helvete jobbigt. Jisses vad tårar det var de där veckorna.

För tillfället känns det bra, försöker fokusera på det jag har och lägga tiden där. Dessutom torde jag kunna ha en tom lagård i sommar, (så fokus på det och inte eventuella problem att få ingång alla system till nästa höst…;)

Tidigt i våras enades familjen om att åka till Astrid Lindgrens Värld. Var där förra sommaren och kunde säkert haft dubbla tiden där utan att det stört. I vanlig ordning blir det att åka när det passar, så inget förbokat här inte. Tur det, med facit i hand. Ungefär samtidigt satt vi och skrev ner en önskelista på dagsturer i närområdet vi ville till. I dags dato har vi bockat av alla utom tre, där två av dem kan vara ganska folktäta – något vi undviker i vanliga fall och inte mindre nu!

Det är även ute och tillsammans vi har tillbringat förvånansvärt mycket tid i familjen. Väldigt mycket, faktiskt, när det börjar summeras.

Även själv har jag tillbringat väldigt mycket tid ute i skogen. En önskan jag haft under många år men inte riktigt satt fingret på hur jag skulle lyckas. Svaret kom i år – Torp. Helt insnöad och dille på detta. Allra mest för ATT komma ut. Ut på riktigt. Inte lalla på nån runda att vända på eller trava gata upp och ner. UT. En utmaning för mig, som utan några problem skulle kunna gå vilse i trädgården. Än så länge har jag kommit hem varenda gång jag varit ute, men fråga mig för allt i världen inte var jag varit! På fler ställen än väldigt många andra, så mycket vi ju säga.

2020 kan ju i många fall summeras som ohälsans år. Även om jag/vi inte haft några allvarligare fall av sjukdom i närheten har året varit haltande.

Jag började året med att klämma fingern, där nageln för övrigt lär behöva första halvåret nu för att helt läka. Kort därefter fick jag en dunderförkylning som satt i länge. (Men med paus för två spahelger och en begravning). Februari gav för första gången oss en förklaring till varför månaden går som Vabruari i folkmun. Sjukorna avlöste varandra och vi var hemma mer än iväg. Och detta var innan det blev nolltollerans!

Ja, det var hostigt och harkligt och sen blev det uppenbart att Corona var här med en fulländad pandemi världen över och det blev än mer att förhålla sig till.

Påsken kom med nästa drabbning för familjen, och sedan dess har jag väldigt få tillfällen då jag kunnat äta eller dricka något utan att kort därefter drabbas av hostattacker i allt från rejäl rökhosta till långt sittande slemhosta. Superkul att planera in mat och dryck för att kunna åka och handla utan att få ilskna blickar på sig. Så är det ännu! Täta bihålor, snorig näsa, extremt ont i halsen vissa dagar och i synnerhet kvällstid, och denna huvudvärk… Det är inte många dagar jag kunnat stå rakryggad och säga att jag mått 100% bra.

Sommaren rusade på, ett snabbt gästspel i Skåne, och lagom tills det mesta hamnade under hyfsad kontroll blev jag både överkörd av ångvälten och dränkt av den jagande flodvågen. Jag har mått skit. Kroppen har tagit stryk. Efter några veckor under bottensedimentet började jag min långa resa uppåt. Ännu har jag väldigt svårt för ljud – därav är det än viktigare att gå ut i skogen och total naturlig tystnad (Aldrig att jag skulle få för mig att lyssna på bok eller musik när jag är ute – det gör jag ju konstant i jobbet!) En del i koncentrationen är vajsing – korta stunder på kontoret sen är pulserande skallebank ett faktum – och även den där, för mig, livsviktiga läsningen har fått stryka på foten. (Lägg där till att maken kidnappade min sänglampa…) Men att läsa har varit mitt sätt att fly verkligheten och varva ner. När jag inte kan hålla fokus för att få ihop handlingen i text har det blivit ännu mer fokus på att rymma verkligheten ute bland träden.

Höst, födelsedag och vandringsled med en hal spång så hade jag ett knä i alldeles för stor storlek precis lagom till högsäsongen för återväxtstängsling. Tjurigheten vann och knäet mådde bäst utan stillhet så jag fortsatte med mina minst sju, åtta kilometer om dagen och sen kvick insomning på kvällen innan kroppen hann fatta att knäet var stilla! Tyckte det tog evigheter med denna situation, men nyligen insåg jag att tre veckor efteråt var det milavandring på branta skogsvägar utan smärta, så det kanske inte var så långvarigt som det kändes.

Två gånger har jag varit inne på Covid-provtagning, den ena gången var jag riktigt risig. Den där pinnen i näsan är inget jag önskar min värsta fiende, men jag har varit lika negativ där som i verkliga livet.

Med risk för att bli lynchad har det här året passat mig som handen i handsken. Visst har man fått tänka till både en och två gånger, men då jag varit den mest sjuka i familjen har jag gjort mitt bästa för att hålla avstånd till kollegor och arbeta hemifrån. Vi träffar inte mycket folk till vardags och därför har just den omställningen inte varit så omvälvande. Tidigt sa jag att jag var extra tacksam för två saker; Att vi inte har nån nära på hemmet (med tanke på våren) och att jag inte är gravid. (All osäkerhet med allt och okunskap av påverkan vid en eventuell infektion)

Behov att flänga runt och resa har vi inte heller utan snarare har det varit väldigt skönt att ”slippa stå med hundhuvudet” över att barnen inte fått åka utomlands, bo på hotell mm mm. (Jag upplever dem som rätt harmoniska ändå, men jag är ju partisk!) Vi som stannat hemma var för en gång skull inte de udda, utan en i mängden. Kanske de mest nöjda i mängden också då det är självvalt.

Jag tror också att detta varit en fantastisk möjlighet att prova på ett ”katastroftillstånd”. Allt snack om gränsöverskridande handel och liknande gällde plötsligt inte när det kom en pandemi och alla såg till sig själv först. Leveranser av förnödenheter uteblev och folk fick allmän panik och hamstrade – toapapper?!! Dags att lyfta frågorna kring självförsörjning och lagerhållning – det som Sverige kämpat i nära trettio år för att avveckla. Om det kan bli sån panik som i våras för att det går lite rykten om eventuell minskning på förnödenheter – vad händer då när det sker nåt ännu värre under ännu längre tid?

Det har garanterat varit nyttigt för många att prova på ett alternativt liv, som är fullt funktionellt om kanske inte normalt och garanterat ovant. Frågan är ju vad som blir det ”nya” normala, för jag tror inte att vi kommer gå tillbaka till det ”gamla” till hundra procent.

Jag kan personligen känna väldigt stark olust över att pandemin i sig inte är det farliga i vår tillvaro. Följderna av den blir betydligt värre, är jag rädd. När all psykisk ohälsa kommer i dagsljus, alla som haft sin livlina i att gå till jobbet – eller komma hemifrån – tvingas sitta i sitt fängelse hemma… Alla som blivit av med jobb och kanske även bostad på sikt. Eller när vården kollapsar totalt men ändå ska fortsätta trolla med knäna.

Alla har ju det inte lika bra som oss! Det som varit mitt största problem i höst är att jag, samtidigt har njutit av att slippa all hets och press med att få ihop dagen och passa tider, har tappat den enda lokalisering på vilken dag det har varit. Inga aktiviteter att passa så dagarna har varit snarlika. Tyvärr har detta inte lett till att tiden saktat ner.  

Visst har jag förståelse för alla uppoffringar många fått göra, förluster inom både arbete, företag och, inte att förringa, sjukdom och dödsfall. Men ur mitt perspektiv har det mestadels varit en normalt år. Med den lilla skillnaden att vi tillbringat väldigt mycket tid ihop med familjen. Något som vi alla uppskattat. (Men barnen saknar simhallen!)

Även jul och nyår överlevde de flesta av oss, trots andra villkor på det avskalade firandet.

2020 har varit året då vi haft en mer stjärnklar vår än någonsin, blåare himmel och väldigt få ”streck” från flygplan har genomsyrat den. Extremt bärår är väl en passande kommentar! Det var också året då vi fick tillbaka både grönfink och mängder av gulsparvar vid fågelbordet. Inte sett såna på flera år.

Det var också året då vår stora flicka började i skolan och ännu en vision om levande landsbygd gick i graven då vårt lilla dagis låstes igen i juli och lillflickan fick skolas in på ett nytt. Det verkar funka, men minst en gång i veckan påpekar hon att hon längtar tillbaka.

Under 2021 är tanken att vi ska avsluta målningen på den andra gården. Vårt eget hus skulle målats under året som gick – men jag lyckades avstyra maken från detta när vi drog igång det andra. Nytt försök i vår – på våra villkor.

Om några veckor drar kalvningen igång och givetvis önskar vi det bästa. Det bästa av allt både för egen del, men även för er andra och övriga världen.

Gott Nytt 2021