I dagarna är det ett år sedan vi gav oss i kast med att måla huset på den andra gården. Ett projekt som vi visste skulle vara väldigt krävande både på tid och energi, och som också visade sig vara i betydligt sämre skick än vi tänkt. Många och långa timmar har tillbringats där, många och långa timmar återstår, men ibland ska man stanna upp, andas och faktiskt studera det man åstadkommit. Ständigt massa annat på gång, och begränsad tid att vara på plats. Dessutom är vi bara människor, men vi är jävligt duktiga ändå faktiskt.
… Jag tror den kallas Torparsjuka. I alla fall fick jag hämta elva kvigor vid ett torp på ett hygge ikväll… Och passera ett annat på väg tillbaka till hagen.
Denna grupp som jag inte haft någon kontakt med sen de kom ut. Jag har kunnat gå fram till dem, men sen har jag fått trycka foderspannen i näsan på dem för att de ska bry sig. Imorse var första gången DE mötte MIG när jag kom. Extra tacksamt då det var just de som tog sjövägen runt mitt stängsel och försvann till okänd ort…
Lika långt hem till gården som till hagen – hemma hade de fått lastas upp och köras tillbaka, nu fick de snällt gå för egen maskin. Och så hoppas vi att den annorlunda dragningen av stängsel hindrar dem från att vandra iväg igen…
Innan vi fick samtal om rymlingarna (och jag hoppades i det längsta att det var grannens djur – tills grannen själv ringde och påpekade flykten…) var vi uppe hos di gamle och Bokbussen som är igång för första gången på ett år. Sonen undrar dock hur man ska kunna hålla avstånd när man ska gå in själv;P
Senaste veckan har äntligen vårbruket kunnat avslutas. Det var tjurigt då (den välbehövliga) regnperioden svämmade över sjön och ställde större delen av mina plöjda åkrar under vatten. Samtidigt är det tur att vi inte låg på som idioter INNAN regnen, då grödan ruttnat bort – eller spolats bort som på en del andra ställen… Ju senare man sår ju fortare börjar det växa, i synnerhet ett år som detta – med en långdragen och kall vår.
Ett lass spannmål kom hemkört och skulle skruvas in. Blev knökfullt i bingen denna gången också och i ett svagt ögonblick tjongade jag i skallen i takbalken som plötsligt var nära. Precis där diademet skulle suttit. Såg stjärnor en lång stund och både nacke och skalle tog rejält med stryk alltså. Inte bra än, en vecka senare och hjärntrötthet gör sig påmint mellan varven. Aj på riktigt med andra ord. Lättar det inte snart blir det väl till att söka för det.
Fick tillslut också ner potatisen klart. Flickor i sommarklänning och baddräkt var behjälpliga. Utsikten var det inget vidare fel på heller, sen flickorna lagt sig och vi andra två fick fortsätta tills solen gått ner… (och så klagar folk på höstens mörker! Då VET man ju när klockan säger läggdags. Nu är det ljust till midnatt och då är man inte människa dagen efter…)
I onsdags kom slaktbilen och hämtade de sista djuren inne. Återstår städning och är lika skönt som förvirrande att inte behöva gå dit ett par gånger om dagen – för att inte tala om i lördags natt när jag var där och skulle hämta grejor. Inga fläktar som brummar, inga djur som idisslar, rasslar och stånkar… Ekande, öde och spöklikt.
Nattjobb… Vad gör man inte när en vän ringer lagom till läggning och ber om hjälp. Trots mycket kämpande och veterinär under nära två timmar fick det ingen lycklig utgång…
Det börjar bli konkurrens om klipparen…
Visst får man plocka liljekonvaljer på arbetstid?
Tänkte undersöka varför robotsugen är lite ovillig ibland att vifta runt sina borstar. Jag tror jag fattar varför…
Selma ville vara med och läsa saga, och Kissen höll mig kvar i sängen en stund till – med en bestämd tass!
När man snubblar över platser likt ovan är man ganska tacksam över nutidens kontrollerade tippar…
Någon har nog behövt en del av stenen! Kanske för att få till den maffiga stengrunden nedan!?
Mitt på hygget ligger en stengärdesgård, och vid den stora björken ståtar resterna av Bäckahult.
Senaste kommentarer