Det var inte länge vi hade full rad tjurar i lagården. Sista gänget hämtade vi hem på torsdagen, och det var bokat att de skulle åka ”nästa vecka”. Fredag morgon ringde åkeriet och meddelade att de skulle hämta ”imorgon middag”. Snopet värre, men ack vilken lycka att vi hade alla hemma! Åkaren var dessutom nöjd över sin runda, för bilen körde bara tom i dryga milen hit efter avlastning på annan gård.

Med andra ord ställde detta till vår tidigare planering (hört den förr?!) så gårdens folk fick komma på middag lite hastigt på fredagen, och sedan var ju bilen så punktlig att jag hann en sväng till skogen! – Är det födelsedag är man väl i sin fulla rätt att göra vad man önskar?!

Råkade visst hamna utsocknes, men vad gjorde det med en sån här stenfot och källare?! Dit jag tänkt mig kom jag också, men det ser inte bättre ut än att markberedaren nyligen dragit plogen genom båda mina potentiella husgrunder…

Kvällsfirande med de bästa, och så ska man lära sig att ändra slutsiffran på åldern.

Dagen efter försvann maken på älgtornsflytt, så jag och barnen tog en runda hemmakring med fika.

Troligtvis en sten som varit lämplig att hugga från till det närliggande torpet. Kom från en annan vinkel också så upptäckte den gamla stensatta vägen, trots att vi varit förbi mååånga gånger under årens lopp.

När lugnet lägger sig på kvällen…

Gick hos kurator några gånger i vår och sommar. Det gick väl an de första gångerna när det ”fanns akuta ämnen att behandla”, men allteftersom de tagit slut har det blivit nån form av tomgångssnack för att fylla ut tiden – inte min starka sida! Däremot tryckte hon gång på gång att det är viktigt att tanka energi. Lägga fokus på det som ger bra tillbaka.

Nu med närstående (pågående) jakt i skogarna är det bäst att hålla näsan inne, så den gångna ”mellanveckan” försökte jag dämpa ”fängelseångesten” något genom att ge mig ut. Ingen tvärpanik med stängsel och lagårdstvätten blir väl gjord när det görs… Halvvägs genom den nu i alla fall.

Tog mig till andra sidan sjön för fjärde eller femte gången. Och denna gång snubblade jag över en brunn. Jag kallar den det åtminstone, för trots den är grund är det en väldigt fin – och onaturlig – rund stensättning i hålet. Plus att det ligger rester av brädor i den. Börjar ge upp och acceptera att stengrunden troligen följde med stugan till dess nuvarande plats. Men vem vet? Om fyra, fem varv till kanske jag hittar den…

Fortsatte på samma ägor och vill nog påstå att jag hittat backstugan på revanchen. Det är en välarbetad sten i hörnan som har sällskap på två håll till liknande stenar där under riset, 3×4 meter. Med andra ord gick jag och sonen rakt förbi det förra gången vi var här.

Vidare längre bort letade jag mig fram till ett ställe jag inte visste fanns. Aldrig fattat riktigt att där fanns två ställen intill varandra med samma namn, på olika marker och det ena ännu ”levande”. Okunskap av mig – väldigt uppenbart nu.

Var väldigt detaljerat vad de hittade för fyrtio år sedan vid inventering. Jag hittade två bearbetade hörnstenar och en oomnämnd jordkällare.

Hallå i hålet?!

Jag klev aldrig över (gräns)ån efter vatten. Det är ju så hiskeligt långt utsocknes:) Men när maken ringde och frågade var jag var, svarade jag Nääästan där, vilket fick honom att fundera.

Styrkt av backstugefynden gav jag mig dagen efter i kast med fjärde revanchen på Vakthult. Men… Nu ger jag upp för tio, femton år. Där jag ser mer än tio meter fram är bräken på en och en halv meter… Får vara nöjd med jordkällarresterna på stället.

Vidare på återbesök i jakten på en källare som jag inte fann, men tog mig upp på åsen intill, 310 meter över havet och milsvid (blåsig) utsikt till eftermiddagsfikat.

Notera det knallröda trädet ovan och det lilla gula huset på prärien (och kyrktornet) nedan.

Somliga sätter bommar för sina vägar, andra sätter älgtorn…

Började småstänka uppe på toppen och lagom tills jag fann bilen drog det på rejält!

En onsdag med dags att bruka allvar! Och stackars höna som klämt ut det där mastodontägget!!!

Fick ta ett studiebesök i gårdens jordkällare och fann att årtalet (1845?!) stod kvar. Det sket fladdermusen fullständigt i, kan jag meddela!

Torsdag och avfärd även då. Utsocknes. På jobb. Passa tider. Ta order! Göta Petter, som jag mentalt såg framför mig att få luta mig tillbaka, lägga fötterna på bordet och njuta av att inte ha yttersta ansvaret.

Fick börja med att hämta djur. Och kan meddela att efter tre års djup vänskap med lite för mycket kännedom på många plan mot vad som egentligen är hälsosamt, efter många telefontimmar, endast två tidigare träffar på föreläsningar och så plötsligt sitta i samma traktorhytt och prata ensamma. Nästan så jag övervägde att dra på lurarna och ringa till grannen två decimeter till höger bara för att få någon ”normalitet” på det hela…! Lite som ”en första trevande dejt”, som han sa om det. Ännu en sjuk känsla att veta så mycket om någon och knappt känna igen den om man så skulle stå efter varandra i kön på Ica…

Men men, det är viktigt att vidga vyerna. Corona är ju puts väck och därför kan man ju leva preciiiiis som innan och träffas fysiskt. Och jobba med vita kor. Dräktighetsundersökning stod på schemat. Vita kor skiljer sig inte så mycket från andra kor – vill de inte gå så skiter de helt enkelt i det! De är lika klåddiga som andra, så jag fick en gång bända loss märktången från en komule och stjäla tillbaka märkena från den provsmakande tjuren – dock hereford.

Finns visst både ”stirriga” herefordar – fick kliva över tjurabuffe för att komma åt det jag behövde – och vackra solnedgångar över sjöar, även på andra sidan E4:an. Denna i övrigt svarta fläck på kartan.

Det vackra försvann dock i dimman. Körde uppför den branta backen med en tjock, vit filt över vindrutan, medveten om den ganska kraftiga vänstersvängen direkt ovanför, och insåg att jag var på väg av vägen. På vänster sida. Det är då man önskar att inga idioter är ute och går utan reflex. (Stor lycka när snöpinnarna kom upp idag, tro mig!)

Hem och skura stövlar igen. Vill inte ha med något och vill inte ha hem något.

Körde iväg kor till bete. Vildsvinen behöver inga släpp, de ”sköter sig ändå”…

Kan konstatera att det igår var helt rätt dag för ”familjeutflykt ner till sjön” för fredagsmiddagen. Det är bara minuter mellan bilderna, så det ändrar sig fort!

Om vi fyndat mycket? – Japp. Om jag hittat massor jag undrat varför i h-vete vi sparat? – Oh yes. Om det känns bra nu? – Nej, men imorgon när vi orkar göra klart.

En sväng i city med lunch och fotbollsavslutning för två barn och sen till hemmaskogen medan det var ljust.

Det sägs vara här byn låg före laga skifte. Tror mig hittat en stengrund och när riset är bortkört ska vi dit och snoka mer. Mer på hemmaplan än någonsin, knappa 200 meter bort – plötsligt blev det nära till grannen.

Lupinerna kämpar på… Tusenskönor och nån maskros i trädgården och härom dagen kom lillasyster med två krokusar…

Första gången på nästan ett halvår som det flödar i båda fallen!

Man får väl hålla sig till ”vägat” land ett tag framöver. Suck…