Blog Image

En ung bondes vardag

En form av sammanfattning av 2021

Uncategorised Posted on sön, januari 30, 2022 20:33:12

Andra året med pandemi har för oss, liksom för många andra, lett till rekordmycket vabbande. Och då känns det ändå som att vi  kommit ganska lindrigt undan. Däremot blev det helt klart en ökande börda, när ett stort utbrott av Covid stängde ner hela skolan i två veckor. Mitt under kalvningsboomen. Vi löste det också.

I januaris snöglopp började vi plocka ut fönster på andra gården. Dessa behövde – och behöver – lite omsorg och färg. Röda blir de, till det solgula huset, och en fuskspröjs sattes mellan rutorna. Blir ju givetvis inte lika bra som äkta vara, men det gör vad det kan, och gamla hus ska inte ha ospröjsade fönster!

Ett evigt hattande med fönster och en kamp mot klockan och hyresgäster. (Detta projekt ligger vilande så länge då orken tryter.)

Kalvningen rullade på i rasande fart periodvis, men det gick förhållandevis bra. Ett par döda kalvar, en navelinfektion och en kalv som inte fick äta och krävde både en del huvudbry och analyser för att komma i ordning med. Även detta löste sig, och det blev dags för vårbruk och betessläpp. De två nya tjurarna som köptes blint från Värmland på rekommendation har jag inte ångrat.

I vanlig ordning händer det lite med hundrafyrtio djur på bete, men i precis lika vanlig ordning är det en grupp eller ett fåtal individer som är överrepresenterade rymmare. En grupp kvigor hämtade jag ute på ett hygge flertalet gånger, och samma grupp var det som äventyrade hela vår planerade semester när de försvann och inte hittades förrän tidiga morgonen efteråt, ett dygn före avfärd.

Semester ja.. Det blev en liten ”tidig” tur till Skånelandet som avbrott innan vi drog igång med det där vi skulle gjort 2018 – måla huset. Skitigt var det, och det visade sig att färgen knappt satt bättre än på andra gården.

Många timmars skrapning för maken, många timmars målning för mig. Ovanpå allt annat. Detta år dock på våra villkor, när vi hann och orkade. Eller ja… ”Orkade”… Nu är hela huset i samma kulör åtminstone. Det tog bara fyra år att få fasaden färdig efter tillbygget.

Mitt på sommaren fick den gamle katten Snobben även sitt hembud, äntligen. Det katt som vi till hälften betraktat som vår. Alltid i centrum vid folksamlingar, och ju mer barn som plågade honom, ju bättre, verkade han tycka.

2020 var ett ganska bra skördeår. 2021 var på god väg att bli som 2018. Här! Runtomkring regnade det. Och regnade. Och kom hutlösa åskskurar. Och regnade lite till. Men precis i detta området rådde torka. Det brände ner gräset, både på åkrar och betesvallar. Allt medan de som bor två, tre mil bort ojade sig för att gräset aldrig hann torka till innan det blöttes ner igen. Frampå hösten pratades det om vilket enormt svampår det var, men här fanns inte en enda svamp!

Tacksam för min kvarvarande foderhög i alla fall, utan den hade jag stått nära på i samma position som 2018, men det blev ju inte så. Tack och lov.

Honungen däremot, gick det bra med. Hjälp vad honung de drog in. Slungning och silning tog aldrig slut. Det gjorde däremot burkarna…

2021 var även året då både jag och maken valdes in i styrelsen i varsin (!) hembygdsförening! (Jag som inte skulle dra på mig mer…)

Sen de där förrymda kvigorna hittats i gryningen en söndagsmorgon, åkte vi och ett par goda vänner på vår första gemensamma semester till Kolmården för en natt på Safari Camp. Riktigt fint väder hade vi tills vi mötte ovädret på väg hem. En natt i Linköping för att dryga ut resan lite, en tur i Gamla Stan och dessutom lite avstickare på vägen.

Mellan varven har vi även försökt pricka in lite familjeutflykter i närområdet, jag har tagit mina välbehövliga skogsturer och i höstas tog vi oss en dagstur till Åsle Tå. Kan varmt rekommendera detta ställe. Sveriges största samlig av backstugor. Helt annorlunda i Västergötland där de stått på rad, mot här i Småland där de placerats ut en och en i skogarna långt från gårdarna!

Vi tog även en höstrunda österut. Ett barndop i Kalmartrakten, en övernattning och en hemresa i Vilhelm Mobergs spår.

På det privata planet har det varit minst sagt tufft;

Förra hösten dog min gamle granne. Och på något sätt tror jag inte jag insett riktigt vidden av hur mycket hon faktiskt betydde för mig, förrän det var för sent.

Jag gick till henne efter skolan, oftast ett par dagar i veckan (men aldrig på onsdagar för då cyklade hon – i knapp styrfart – till affären). En fristad dit jag kunde gå efter den tuffa miljön i skolan, med mobbning och utanförskap i många år. Vi fikade, spelade spel, oftast nån form av kort, och kunde diskutera det mesta, dock sällan skolan. Men det var ett regelbundet inslag, från det att jag började i trean och slutade hos dagmamman. År efter år. Det blev givetvis lite annorlunda när vi flyttade i åttan, men kunde återupptas när moppen kom in i bilden.

De, och i synnerhet hon, har ju alltid funnits med. Givet var att de skulle komma på konfirmationen. Givet var att de skulle köra till Småland för att fira min student. Eller att de skulle köra upp för att hälsa på mig när jag flyttat hemifrån, hit till denna gården. Självklart kom de när jag fyllde 20, hade presenter till mina små bebisar och kom för att fira vårt bröllop. Lika givet var det att vi alltid skulle hälsa på dem när vi var nere.

Någonstans fick jag ju också börja inse att de trots allt inte var lastgamla när jag var liten (Kanske bara runt 55!!) Men plötsligt var de gamla på riktigt. Och sen borta. Och den märkliga värmen när den nyblivne änkemannen ringde mig för att meddela hustruns bortgång, och ”bjuda in” till begravningen när restriktionerna härjade som mest. Den där tryggheten. Den stabila punkten alltid inom räckhåll. Fristaden. Borta. Det gjorde så ont att fylla år utan att få det där självklara kortet med den otroligt spretiga handstilen. (Det var mannen i paret som avled precis nu vid nyår och jag var på begravning för – efter att deras barn ringt och meddelat.)

Kort efter kom beskedet vi väntat på (och fasat för) i många år. Mormor och Morfar var redo att sälja.

Där kom nästa käftsmäll! Jag är född i Skåne, men har så länge nån kan minnas haft en längtan efter Småland. Jag bodde i Skåne, men vid varje skollov åkte jag HEM. Hem till skogen. Hem till Fållet. Hem till där hjärtat alltid bott. Den där andra fristaden. Där man alltid bara fått vara. Där man fått vara sig själv. Dit inga plågoandar från klassen hittat. Där jag alltid fått känna mig trygg och tillfreds. Där drömmarna fått leva. Bort med det också.

Och dessutom en fruktansvärd påminnelse om att de, som aldrig upplevts som gamla, faktiskt ÄR ganska gamla. En påminnelse om att inte ens de är odödliga. Bort med dem ”snart” OCKSÅ!

Hela året har gått åt att övertyga mig själv om att det är bra att allt löser sig medan de båda lever och är klara i knoppen. Att morbrodern får gården som han alltid velat ha, som fjärde generation i rakt nerstigande led. Att di gamle fått renovera lillstugan till sitt ”äldreboende” och får leva nöjda resten av sina dagar.

Men det har inte gått! Sent i höstas kom känslan av att inte ens vilja åka dit, jag som ALLTID velat åka dit. Det har gjort alldeles för ont att se bohaget delas upp, rummen eka tomma, att inte ens hitta ett glas om man blir törstig… Tryggheten och stabiliteten är försvunnen. Även där. Ingenting stämmer längre.

Dessa två stora detonationer i mitt liv, på kort tid,  tillsammans med allt annat, har varit nära att knäcka mig totalt. Med ett ”normalt” jobb skulle jag säkerligen varit sjukskriven sen ganska länge för utmattning. Det fattar jag, och den blinde skulle se det. Men jag har inget normalt jobb. Det finns liksom inget ”normalt” längre.

En slags identitetskris, kan man kanske kalla det. Gung och knak överallt. Tvivel på allt och alla. En stark önskan om att komma bort, få slippa allt. Slippa vara med om förändringarna jag inte bett om. Slippa vara ”en stark, duktig flicka”.

Hela livet långt djupt ner i ett bottenlöst träsk. Fritt fall. Många timmar i parterapi har räddat vårt äktenskap, några timmar med kurator har räddat mig.

Ännu fler timmar med den man jag börjat kalla min bror. Den bror jag längtat efter hela livet men tog trettio år att finna. Den själsfrände jag kan prata ofiltrerat med om precis allt – från att korka upp en flaska bubbel den dagen livet leker, till de andra dagar jag behöver hjälp att hålla spypåsen. Den jag inte behöver skämmas för. Den jag ringer för att asgarva med, eller störtgråta. Den som tillsammans med min make blivit så himla värdefull.

Det har varit ett år då jag lagt mer pussel än i resten av livet totalt. Allra mest för att få släppa fokus på livet, tänka på något annat och just för att jag inte längre kan göra det jag älskar mest – läsa. Det går inte. Det finns ingen logik som kopplar ihop orden till en handling.

Och samtidigt ska man slita ihjäl sig i en lagård som håller på att rasa,hålla ordning på djur, företagande, myndigheter, barn och familj, och dessutom gärna vara någorlunda trevlig mot de man möter.

Jag har en handfull otroligt väderfulla vänner. Jag har min man, mina barn, storebrorsan. Och jag har kvar tryggheten i di gamle, om än på ”fel” ställe. Likväl som jag är övertygad om att mina gamla grannar vakar över mig. Och det kan jag behöva!

Detta år kommer bli avgörande för framtiden. Om det blir ”vinna eller försvinna”. Jag hatar att vara beroende av andra, och jag hatar att sitta i den sits jag är nu, med miljoner lösa trådar i ett evigt trassel utan ände. Att vara i händerna på alla andra, på många olika plan.

Det jag vet är att det inte ska bli några enormt stora privata projekt (hoppas jag innerligt – var snälla och påminn mig innan det går över styr!). Han vet det inte än, men planen är att lura hit Mors B en helg så han får hjälpa till att fixa till barnens lekstuga vi hade hit 2018. (Detta ständigt återkommande 2018…!) Och så ska fönsterna fixas klart i huset vi bor. Det får dock blåsa klart först!

Det får nog räcka så! Må lycka och välgång vara med er under 2022!



2021 i bilder

Uncategorised Posted on sön, januari 30, 2022 20:20:35

173:an tyckte jag skulle lägga mer fokus på henne, än de där bikuporna jag plockade igenom…

En före, en efter och några under tiden…

Mikropaus…

05.15, kvigor återfunna!

Takmålning, Gamla Linköping