En ung bondes vardag

Många bilder?! Jag har sållat på 6000. Men detta var allt för 2017, nu går vi över på 2018

Januari:
Planeringsstadie. Maken gör en skiss. Sonen på knappt sex år ser aldrig den, utan har snappat upp hur vi pratat, låst in sig och kommer sedan med sin syn på saken:Mars:April:
Maj:Juni:Juli:Augusti:September:Oktober:November:December:

Vad hände?! Vårt vällingvägrande barn slog runt över en natt för en vecka sedan när hoppet om mer amning var borta. Nu har hon snart fått i sig mer än de andra två ihop på samma tid!

Den 17 januari 2017 frågade en Sifo-undersökare vad jag
hade för utvecklingsplaner för mitt företag. Det jag svarade var
”överleva”. Nu har jag inte järnkoll på detta, ska jag meddela. Satt
bara och snokade på bloggen för att se vad jag hade för upplägg på förra årets årssammanfattning.
Den hittade jag inte, men omnämnandet av Sifo.

Ja. 2017. Vad säger man?! Det kommer bli ett år att minnas. Med
omvälvande händelser av alla de slag. Ett år jag kommer minnas som trötthetens
och den slitna kroppens år. Med det i sikte borde 2018 bara kunna bli bättre! Vad
som dock inte är bättre, är att året 2017 är det första av många, där jag inte
tillbringat någon tid på begravning/ar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att
detta inte ska ”tas igen” under detta nya år.

Men ja, jag får väl börja i januari och jobba mig framåt:

En månad som inte var på min sida. Simlasapokus snubblade
jag över en oväntad kalv i ligghallen en morgon. Detta hade sällskap av en
kropp som inte samarbetade för fem öre (nej, jag borde inte gnälla!) full med
foglossning, bråkande bäcken i allmänhet och enorma mängder sammandragningar. Är
själv en premaurbebis som tredje barn (blev därför inte ett dugg tröstad när alla samtal slutade med ”har du fått två barn i vanlig tid, behöver du inte vara orolig…”), och under mellanbarnets förlossning
passerade nästan hela öppningsstadiet med just smärtfria sammandragningar. Åtminstone
de första sex centimeterna, sen gick det på knappa två timmar. Inte helbra för
psyket detta. Därför hamnade jag också på extrakontroller och CTG-kurvor redan
i vecka trettiotvå.

Även om överläkaren på sjukhus meddelade att det inte fanns
något fog för oro och att livmodertappen var helt normal, lugnades jag inte när
jag veckan senare var på barnmorskebesök, med en vikarie, som läste högt ur
journalen att tappen var kraftigt förkortad(!) – och hennes egen åsikt var att jag
inte skulle hinna komma på fler rutinkontroller. Detta var på torsdagen, på
tisdagskvällen gick vattnet och nu kom jag på att jag ännu borde befinna mig i januari.
Ursäkta parentesen!

I alla fall så passerade trettonhelgen som i alla januariar
och måndagen efter kom snickare för att prata om ett eventuellt tillbygge. Det
som enligt plan började med tillbyggnad av köket ett par meter som blev fyra
meter kök, nytt sovrum vägg i vägg och plötsligt förberedande för rum på
andravåning som sedan blev rum.

Kalasmånaden februari bjöd på just kalas. Båda våra två barn
och sömmerskegrannen på gården. Och sedan följde denna långa ovanstående
parentes. Jag tackar alla gudar, slumpar och öden som finns att vi hann
trettiosex fulla veckor och två dagar av graviditeten innan den lilla ungen
bestämde sig för att titta ut och att vi kom undan med knappt fyra dygns
sjukhusvistelse.

Ungefär samtidigt drog kalvningssäsongen igång, jag skrev på
papperna för strängläggaren en vecka efter och ett par veckor senare kom
grävmaskin och satte skopan utanför köksfönstret.

Ja, och efter har det rullat på…

Våren blev ett evigt pusslande för att få tiden att gå ihop
mellan amningarna. Tack och lov var även denna bebis snäll på nätterna så det
gick rätt bra.
Maj var dop och dopdagar och bröllopsdagar och allt möjligt.

Den nya strängaren och kombipressen har rullat på bra,
bortsett från en överkänslig givare, ett fjäderbrott på strängaren och ett kedjebrott på slutet. Förstås följt av en havererad topplockspackning på traktorn…

En jäkligt långlivad säsong för skörden. Väldigt svajigt
väder mest hela tiden så det blev liksom aldrig klart, känns det som. Men det
måste jag ju blivit eftersom pressen stått still i några veckor nu…

På rymningsfronten var det ganska lugnt. Visst har det varit
lite strul här och var, men med 150 djur på bete får man inte räkna med annat.

En oerhörd hjälp hade vi under ”semesterveckorna”
av Mor och B. Både med markservice och renovering. Det är lätt att bli
bortskämd.

Sovrummet var nästan inflyttat i i början av oktober när jag
fyllde år, däremot hölls inte målet att bottenvåningen skulle vara färdig då.

Alla djur kom hem och maken sprang på älgjakt utan att
avlossa ett enda skott. Hösten meddelade att samtliga av se femtionio djuren
var dräktiga (shit!) och sju äkta Hereford köptes in för att styrka vansinnet.

Julen var lugn i olika sjukor som sitter i än. Nyår avlöpte
också och däremellan fick jag min A-status i Paratuberkulosprogrammet. Och här
sitter jag nu. Inte särskilt utvecklande år för företaget, jag är inte alltid säker på att jag lever, men överlevt, det
har jag.

Idag tänker jag fatta mig kort. Låta bilderna tala mer än mina ord. För ovanlighetens skull! En bra helg. På flera sätt. Fått lite gjort och mycket kvar. Stora barn och föräldrar i skogen för utegran och granris.

Laddar för en fullpreppad vecka. Tur vi precis var i gråa, tråkiga november när inget händer, så vi fått vila upp oss…?!! Vissa punkter kändes väl så där, så tur att man inte datar en bonde!!

Tomteblossens föregångare…

När ungen kryper ifrån byxorna är det kanske bara att inse att de får läggas undan ett tag till…

Björn-ackerad! Sen ställer Kissen upp för det där som inom pedagogikens värld kallas samätning… Tur katten räddar situationen där föräldrarna misslyckas!

Tankarna flyger och far i vanlig ordning. Kring advent säger ju en del att man ska tänka lite extra på de som inte finns med oss längre. Tänker på livet. Hur det kunde varit. Hur det kan bli. Tur vi inte vet vad som väntar. Tänker på hur glad och tacksam man dagligen måste påminna sig om att vara, för allt det fina man faktiskt har. Tänker på hur få förunnat det är att dela över sextio år av livet, för att sedan, bokstavligen, gå i graven med bara några få dagars mellanrum. Tankarna går till de närmaste. Vila i frid, E och J.

Alltid lite extra stressig känsla när man ska göra sina
morgonrutiner innan man ska iväg på förmiddagen! Men det gick bra. Var väl
frukosten som fick stryka lite på foten när klockan gick för fort.

Det var sedan bara att provbromsa lite på vägen, avlägga
rapport till drängen (vågar man köra med tunnan idag?!), lämna in lite
medikament man hittat i gömmorna till apoteket och sedan dra den sedvanliga
valsen för tandsköterskan. Nejdå, jag äter inte så mycket sött. Jodå det går
miiiinst tre timmar mellan måltiderna. Och jo – faktiskt – så använder jag
tandtråd dagligen! Det är sant!

Sen kan man ganska effektivt få tyst på en sån sköterska
genom börja prata på ”deras språk”. Tillräckligt för att till sist få
frågan: ”Jobbar du inom tandvården?!” Nix, är bara fenomenal på att snappa upp och
lägga mig i! Och så har jag haft strul med denna 3-6:a i drygt tjugo år. Det
började ungefär samtidigt som den bröt igenom tandköttet… Fortsättning följer
således. Och jag ser inte fram emot den… I övrigt titulerades jag som
lågriskpatient, så det var väl positivt.

Morgonmys! (Lite ljus
blixt bara!)

Hem för lunch, halvt om halvt tvingade maken att ta sig tid för att
lägga på sina vinterdäck (och samtidigt stämma av alla sextiotvå djur som han
tveklöst passerade på vägen till sitt förråd.)

En bale till korna ute och precis kört in med traktorn i
hagen såg jag slaktbilen rulla in. Äh, jag gör klart. Snabbt tillbaka och mötte
chauffören när han öppnade lagårdsdörren. Ursäkta! ”Ingen fara! Jag sa
halv två, och hon var bara tjugosju när jag kom!” Härlig kommentar.

Fjorton djur lastades. Tretton väldigt smidigt. Den fjortonde
tog en halvtimme… Han var här i ganska exakt fyrtio minuter.

Städa i dörren sedan, lite kring boxarna. På väg till nästa
punkt när det kom larm om en tjur som trasslat in sig i tråd. Kvickt ner till
andra gården och träffade observanten. Vet dock inte om 80+ bara
var snackig, för när han ringde hade tjuren suttit fast med (stål?)tråd runt
hals och ben och inte kunnat röra sig. Nästan blodig. När jag kom ner en kvart
senare kunde jag inte härleda detta till någon av tjurarna, och då granskade
jag samtliga på väldigt nära håll. Inte hittade jag någon tråd heller. Men men, bättre med ett larm för mycket än
ett för lite!

Hem till lagården, i stort sett precis inkommen när maken
kom hem med barnen från Bokbussen – tiden går inte alltid ihop – middag och
sedan iväg för hans del.

Lång saga med barnen, sedan plocka ihop och introducera vår
Städare-Bob, som han döptes till. När jag hörde som argument att det tar för
lång tid att städa sen man gick upp på heltid, enrummaren på fyrtio kvadrat och
ensamstående, tyckte jag att vi om någon (ursäkta) kunde unna oss en
robotdammsugare. Så här är han. (och ännu ett bra argument för att ungarna ska
plocka upp sitt!) Dessutom verkar han palla trösklarna skapligt.

Katterna är inte riktigt övertygade dock. Däremot har Selma
gått och blivit finsmakare. Nu ryker bebisresterna med. Allt från köttfärs till
äppelmos och kokta morötter. Dock gillar hon inte rån och majskrokar. Synd!

Tack för mig!

Fredagen startade med att maken var ute och hämtade mjölk i
lagården och kom in med kommentaren: ”Det står en ko vid
hönshuset…!”

Behöver väl inte utveckla det mer än att hon inte på
villkors vis ville in i hagen igen, och att en springande ko i trädgården gör
ganska djupa avtryck efter en två-tre varv runt husen.

Under förmiddagen fick vi en luftvärmepump installerad! Så
nu brusar diskmaskinen i ena änden av köket och fläkten i den andra. Riktigt
hightech ju!

Ungefär samtidigt satt jag själv uppflugen på gödseltunnan
för att rensa ett rör. Den går inte riktigt som den skulle, vacuum är ett aber
när det spökar. Men det var en uschligt bred rygg att grensla, har inte fått
mersmak av att rida vill jag lova. Sträcker i ljumskarna än!

…Och långt ner var
det också. Allting faller ju dessutom neråt. En väldigt smutsig kniv la jag
bakom mig sen klättrade jag ner. Kniven låg kvar… Man kan ju fråga sig hur
drängen kör, när jag återfann min kniv där han bromsat och kört in på åkern,
närmre fyra kilometer bort…:)

Igår lämnade vi av den lilla hos faster (eller egentligen
till den ”lilla” storkusinen, men han var jätterolig i fredagskväll
och livsfarlig igår. Tur att den ofarliga mamma/faster inte var långt borta!) Vi andra styrde
norröver för ”Bamse på turné”. Något som den lilla inte hade någon
som helst behållning av och väldigt skönt att kunna ge de två stora endast tudelad
uppmärksamhet. Den lilla får ju alltid första tjing annars. Tio minuter före start
ringde mobilen… Slaktbilen! Äntligen!

Efter showen blev det en liten shoppingtur också. Äntligen
har båda ungarna vinterjackor och kängor som passar! Dock är jag väl inte helt
övertygad om att sonen redan krävde storlek 36 i skor. Är det normalt när man
inte ens fyllt sju?!

Middag ingick i avhämtningen av bebis, så det var ju
smidigt. Likaså var lagården nattad när vi kom hem. Drängarna hade växlat upp enligt överenskommelse.

Idag blev det en sväng på julmarknad. Inte helt inspirerande
med snöblask på tvären, men tempot gjordes i alla fall. Och liksom igår kom
vi hem till en lagård full med mumsande kossor. Sa att jag skulle gå ut när vi
kom hem, men drängarn hann inte invänta oss, så alles done! Tackar!

Tomten knäcker extra!

Fler än vi som har
kajor tydligen. Vi ligger rent av i lä mot denna skocken.

Späckad vecka på gång. För omväxlings skull…??! Tandläkare
imorgon, följt av slaktbil och tydligen var det även Bokbuss (känns som kört
för min del!) Sen är det visst en hederlig dubbelbokad kväll, så det blir nog
till att kura i soffan för min del medan maken är iväg på sitt möte.

Utforskandet går
vidare. Allt ifrån sura strumpor som trillat ur tvättkorgen, till alla dessa
löv som ständigt ligger i hallen (en storfavorit – för bebisen, inte mig) och
tidigare idag var det en näve mannagrynsgrötrester från kattskålen till bebis,
och en till katten… Några veckor till så är skålarna inte intressanta längre.

Dags att ladda om! God natt

Igår sa en till mig att man ”inte behöver lägga ut
allt”. (Om det har med de senaste inläggen att göra eller rent generellt
tänkte jag inte på att fråga.) Ganska kort därefter replikerade en annan att
man ”kan välja vad man läser”.

Jag är väl medveten om att mina inlägg i vissa fall väcker
känslor, och diskussioner. Och så vet man alltid med säkerhet att det inte
faller alla i smaken. Men man kan som sagt välja vilka delar man läser. Vet
några som hoppar hela bondebiten och går direkt på familjebiten. Säkert finns
det vissa som gör tvärt om. En del tvivlar troligen, andra köper allt med hull
och hår (ohps…). En del som läser är själva i samma bransch och känner igen
sig i lite eller mycket.

Oavsett är internet en sådan sak som aldrig går att radera. Det
som en gång publicerats går aldrig att ta tillbaka. Och jag har hittills inte
ångrat något jag lagt ut (vad jag kan komma på!) Livet är inte en dans på rosor
eller ett fluffigt rosa moln på en klar himmel. Den som påstår det ljuger, vill
jag påstå. Om man sedan väljer att stå för det eller inte, det är upp till var
och en!

Dags att klippa sig.
Hårknuten omöjliggör mössa i pannan. Värdelöst!

Hur som, så började jag dagen med att hitta en kviga på den
frostnupna åkern utanför betesvallen… Så hem med bebisen och över i vagnen,
klädbyte och assistans så promenerade kvigan smidigt in till kompisarna igen.

På väg in till frukostbordet hittade jag en gubbe i bikupan!
En del har dem i byrålådan, andra i kupan… Smaka på den! Tyvärr är det inte
så spännande som det låter, utan en pensionär från biföreningen som tagit på
sig att åka runt och behandla bina mot varroakvalster, som vi sydlänningar
tyvärr kan ha problem med. Mer regel än undantag och som all ohyra måste detta
hållas efter.

…och har man ingen
man i byrålådan kan man försöka ha en bebis inbackad i leksakslådan!

Sen stängslade vi igen. För ovanlighetens skull typ. I en
annan by. Där det inte gick att slå. Både jag och drängen frångick våra
principer och tog kaffepaus (ingen av oss dricker kaffe egentligen) men vi fick
en lucka och det är inte varje dag en 90+-are bjuder, så får se det som en god
medmänsklig gärning. Tanten var strålande glad i alla fall. Dock tror jag hon
tvivlade på mig när jag meddelade att det skulle dit tjugoen djur i första
skedet. Verkar allt funka och vädret håller kanske ytterligare fjorton släpps
dit (men det tvivlar jag på). Kunde ju vara spännande att prova grannsamverkan
i en annan by… *svälj*

Det är gjort nu i alla fall. Först ska de putsa av det sista
på andra gården innan de körs iväg, kossera.

Snabbt hem för lagård, middag, Onsdagsträff och dans. Och
fick under gårdagen även se bilder på ett fantastiskt norrsken över vår sjö! Morr
att jag inte visste att detta skulle ske så jag kunde tittat på det på riktigt.
Det är lite av en dröm jag har, så surar lite för att jag lagt mig redan där
vid tio när det var som finast. Menmen, det kanske blir fler chanser i livet.

Var ju lite orolig för
hur det skulle gå att ha så olika stora djur ihop. Det går rätt bra!

Äh, vem behöver hund?!

Idag har jag och drängen stängslat upp det sista på andra
gården. Satt permanentstängsel på det sista av den egna marken som är möjlig. Blev
sent. Det gick bra tills lite efter fyra, sen blev det väldigt mörkt väldigt
snabbt! Men jag gjorde klart och hittade maken i lagården, precis färdig, när
jag väl kom hem. Tack snälla.

Även idag fick maken köra ett uppsamlingshit för sina
barn. Direkt från jobbet för att hitta mig och bebis för hemfärd för denne,
och sedan till dagis för att åka hem och hitta sonen hos drängens fru.

Nu ska jag genom duschen sen ska det bli tidig nattning för
min del. Imorgon åker jag på utflykt…