En ung bondes vardag

En sån där dag. När allt är motigt. Det enda som snurrar i
huvudet är den gamle mannens ord för några veckor sedan: ”Vill du det här,
eller står du bara ut för att göra det som förväntas?!”

Vill jag verkligen det här? Idag? Nope!

Hade jag inte tagit på mig mer mark i höstas hade skörden
varit klar. Nu börjar det bli ett påhäng på allvar för att kunna få göra något
annat och faktiskt ha lite semester.

Hade jag inte haft så mycket djur hade jag inte behövt
marken. Hade jag inte haft djuren hade marken inte blivit skött.

Hade jag/vi inte intalat oss att vi skulle klara livet med
ett tredje barn, hade det gått smidigare med allt annat.

Hade vi inte fått lillasystern hade vi inte haft henne att
glädjas åt.

Hade vi inte gjort som alla andra, med barn, jobb och bygge
samtidigt, hade jag inte varit så extremt slutkörd hela tiden. Som mamma, och ung tjej med lantbruk läggs man i två fack – Antingen i Idiot-facket eller i Höjs-till-skyarna-facket. Det första får jag bara höra på omvägar. Det andra känns totalt malplacerat just nu.

Jag har svårt att tänka mig ett bondeliv utan drängen. Men
det går ju på det hållet. Han närmar sig de 76. I denna branschen handlar det
om att vinna eller försvinna. Just idag vill jag gärna försvinna. På de flesta
plan.

Förkylningen och tröttheten river i kroppen. Allt annat
hopar sig utan ände. Utom just köket, som fortfarande känns roligt där jag
sitter och monterar karusellen i hörnskåpet just nu. Det kommer bli jävligt bra
när det blir färdigt.

Drängen är iväg och minskar antalet hektar som ska slås. Snälla,
älskade mannen hämtar hem balar som jag verkligen inte orkar bry mig om. Ska
torka tårarna innan jag sätter mig i pressen senare.

Det går över. Alltihop. Bebisen är bara bebis denna sommaren.
Skörden är snart klar. Bygget har inte stannat. Vi har en fantastisk stab
omkring oss.

Kan fortsätta att drömma om alla andras fantastiska liv. Med
lata semesterdagar på stranden (Åh herregud var tråkigt efter en halvtimme!), idyllisk
familjetid och allt annat som det innebär att sväva på rosa moln. Vilket inte
händer någon, även om det bara är det som visas upp. Man får inte vara sårbar.

Jag är sårbar. Och ensam idag. Kunde varit i flock men
skulle ändå vara ensam. Jag
kommer igen. ”All I need is a little time to cry, then everything will be
alright”. Det är ingen fara med mig. Jag ska bara:

Försöka övertyga mig om hur fantastiskt bra vi har det.

Njuta av att de stora barnen har det bra hos Mormor och
Morfar och att hon tar med middag till oss när de lämnas hem.

Knega vidare medan bebisen sover ute i sin vagn under
träden.

Tvätta ansiktet, snyta näsan och rycka upp mig allmänt.

Tack för er tid.

Normalstatus va?
Halvfärdigt kök med extra lånespis och avställningsyta är snickarnas trappstege
i sällskap med taklacken…

Drängen ringde imorse innan någon av oss (nej, inte ens
mannen) hade masat oss ur sängen. ”Jag möttes av en tjur i lagården, kan
nån hjälpa mig?!” En av de stora slakttjurarna hade lyckats åla sig ur
sitt halsband, så han hade haft mycket nöje i lagården av utseendet att döma…

Lillasyster pep till ett par gånger för att uppmärksamma
”Mamma, du glömde mig i vaggan!” men tystnade troligen direkt i tron
att jag var på det sedvanliga toalettbesöket före hennes frukost, för när jag
kom in en kvart senare låg hon kvar (vilken hiskelig tur!!) och lallade.

Att nosen skiftar mellan att ha tvärtäppa och störtflöde, är
irriterande. Men det som är värst är att öronen kliar. Jo öronen. Så vida pass
att det känns som om det är en myrstack långt in och rotar. Blir
TOKIG!!!!!!!!!!!!!! Tack och lov har det lugnat sig nu under kvällen. Det är
hanterbart nu. Visst uppskattar jag att Mor och B var uppe hela förra veckan, men de glömde ta med sina baciller hem…

Tappade upp honungen igår. Hade kanske varit bättre ett dygn
tidigare, men tiden. Det rann i alla fall så vida pass stilla så vi kombinerade
nytta med nöje, den minsta och jag. Femtiofem kilo stannade det på. Vågar man
hoppas på lika mycket till hösten?!

Drängen slog medan vi var på föräldragården. Mannen
strängade det åt mig idag då jag inte varit helt hågad. Mest suttit på golvet
och skruvat lådor. I vanlig ordning spökar blodtrycket rejält när jag inte mår
hundra, så bara att ta sig upp i stående har tagit lång tid för att få alla
delar av hjärnan med sig. Inte helt sugen på fokus i en varm traktor då. Men
att vingla på trappstege funkar?!!

Målade nämligen taket en sväng. Det ska jag inte göra om. Åtminstone
inte när jag är ensam hemma med en lack som torkar nästan innan penseln är ur
burken, två barn som slår ihjäl varandra (jodå, även mina ordentliga, rediga
ungar) och en bebis som såg ett spöke och skrek mer under min målartimme än
hela sin livstid totalt hittills. Det var lite svettigt en stund, men taket
blev struket en gång och bebisen hann jag ta innan hon kvävdes helt. Fick hänga
med i selen en snabbis till lagården, vilket inte alls var bra, sen
konstaterade hon hur tråkigt det är att skala potatis:

Det lilla hår hon har
i nacken håller sig mörkt!

Köket tuffar på. Känns faktiskt inom räckhåll nu. Bara
slutfixet kvar. Typ handtag, vitvaror, fönstersmygar, foder, lister,
skåpluckor, diskbänk, blandare, tapeter… Ja, det ”där sista” är
visst rätt mycket ändå. Bjuder på en snabb bild. Fler blir det inte innan det
är klart, så är någon nyfiken får den komma hit!

De stora barnen kidnappades i måndags av faster, storkusinen
och hans lillkusin på andra hållet. Imorgon skulle min moster ta dem, men
Mormor la sig i och skulle ha dem istället. Så moster fick stå tillbaka till torsdag.
Nu slåss de om barnen!

”Hon var inte
bältfastad!” konstaterade lillhönan.

Wihoo! Pappatid!

Natti!

Inte helt smidigt att plocka jordgubbar med grannens katt som stjälpreda. En som jagar varenda allt som rör sig bland plantorna…

Och så kommer Partyt i surhålan här:Upp kom spöket i alla fall och hektar efter hektar river den gamle gubben ner. Har själv pressat två kvällar, sedan barnen nattats. Det börjar vara lite knivigt att se strängarna framåt midnatt. Tog därför tidigare kväll igår. Idag skulle jag dra vidare, men har ännu inte kommit iväg. Smet från jobbet för att följa med Mor och barn till Hembygdsparken för en fika, sen tappade jag luften totalt, så till och med drängen ordinerade mig ryggläge. Man känner sig lite bortskämd som kan vara iväg och köra i ”lugn och ro” i vetskap om att barnen har det bra. Lillan blir utkörd när hon börjar pipa. Köket rullar på. Bullar och bröd som kommit både från min moster och mormor och maten färdiglagad. Något som är jättekonstigt. Vanligen är det först-hemma-startar-middag. Nu plötsligt får man en tid för mat. Man känner sig även som Bygglovs-medverkarna när man kommer hem. Man har ingen aning om vad som hänt eller vad man kan förvänta sig. Hela köket är utrivet, idag försvann även vasken och därmed vatten. Golv är lagt och kakel påbörjat. Heja heja!

Nu ska jag kurera mitt trötthetsillamående med en åttatimmarslur. God natt!

Inbackad för midsommarledigt.
En midsommar som inte alls blev som tänkt.

En orolig natt igår. Tankarna for runt som trissorna i en
enarmad bandit. Stannade en fortsatte andra att spinna. Var vaken mer än jag
sov. Vaknade på morgonen med smällande huvudvärk. Det satte sig i pressen i
torsdags, så slet en bra stund med att snurra pickupen baklänges. Felaktig
ställning, säkert det som orsakat värken i nacken. Lillhönan kom upp med ett
svullet öga, troligen biverkning från bisticket. Skickade sms till
eftermiddagens gäster med förvarning om tillståndet.

Mannen åkte iväg för att hämta hem grejor. Låg bra i tid och
skulle precis röja undan frukosten när Morfar ringde: Vill att du kommer och
tittar på en av dina kor. Nu!

Shit, detta hinner jag inte. Två timmar visslade plötsligt förbi… Stuvade in ungarna i bilen och
även drängen rök med när han kom ivägen. Körde upp till Morfar och tittade på kon.
Åkte hem med enhälligt beslut – avvakta. Körde den andra vägen så vi skulle
komma förbi både föräldragården och andra gården nu när vi ändå var ute. Så in
i dödens trött och huvudet bultade. En pärs att försöka köra bil.

Tog Alvedon och gick och la mig när vi kom hem. Mannen hade
börjat röja – det jag inte orkade ta itu med dagen innan när jag väl fått
barnen i säng halv tio.

Kröp under täcket. Frös. Somnade inte, men fick lite vila.
Torkade golvet när jag kom ner. Köket började rasa över mig. Var plötsligt
genomvarm och satte mig kvickt mot köksskåpen medan yrseln la sig. Säkert
blodsockerfall. Åt lite, blev bättre. Gjorde klart. Genom duschen och på med
kläder. Mannen var nästan färdig när gästerna kom. Åkte upp till Hembygdsparken.
Huvudvärken lättade en del. Himlen öppnde sig efter ett tag och alla packade
ihop sig och flydde hemåt. Var blöta även vi. Tände i spisen när vi kom hem. Jag
frös. Huvudvärken tilltog igen.

Tre barn, på samma bild
och alla vettiga. Oddsen för det?!

Efter maten vid sju stod jag inte ut längre. Gick bra att
luta mig tillbaka i soffan, men sittandes på en stol svartnade det för ögonen. Gick
och la mig. Fick plötsligt en släng dödsångest. Måste krama mina barn en sista
gång. Sån här huvudvärk är inte normal. Håller på att få en stroke. Kom på att
jag snarare har kroniska problem med mitt låga blodtryck. Hypokondri slog
klorna i mig. Hjärnhinneinflammation. Har jag haft fästing nyligen? Inkubationstiden
kan förvisso vara flera år…

Kom inte till ro. Hörde när gästerna åkte ett par timmar
senare. Somnade därefter. Vaknade och höll på att skaka ur sängen. Satan vad
kallt. Kroppen i femton grader, nyllet i femtio. Tog tempen, 39,9. Slutade mäta
då även om det inte var klart. Behövde inte mer av eländet, men jag får nog
ingen stroke ändå. Och plötsligt kändes tröttheten och huvudvärken ”normal” efter
förutsättningarna.

Lillasyster fick en tidig kväll med mig, vaknade hungrig vid
fyra. Ingen av oss kunde komma till ro efter. Halv sex somnade vi, sedan jag
sparkat på mannen att stänga av sin väckarklocka. Vaknade igen framåt nio, temp
på två grader lägre än nattens. Mådde rätt ok. Somnade igen och vaknade för att duka fram
lunch, mannen gick en trappa upp, 37,9 och huvudvärk. Gick till lagården och
stannade sedan ute i det fina vädret. Rensade ogräs. Funderade på om jag skulle
hänga på mig röjsågen och ta mig bort för att putsa på lägerområdet. Avrådde
mig själv.

Väckte mannen efter sex timmar (det vill säga betydligt
längre än en normal natt för honom). Åt kvällsmat och han somnade om i soffan.
Alla barn nattade. Mår själv rätt ok, känner mig bara lite konstigt varm.
Knäpper upp och knäpper igen tjocktröjan Ligger fortfarande på högre temp än vanligt, men lägre än morgonens. Känner att jag tappat produktionen
för lillan. Hon har velat äta konstant, varit orolig och det har inte riktigt
runnit till. Får se om det kommer igång igen. Har inte velat ge henne flaska från frysen av den anledningen. Är inte riktigt redo att sluta amma redan, även om hon fyllde fyra (!) månader i torsdags.

Den enda höna pappa
inte är rädd för, och den enda som är hans för övrigt, har visst fått en
störtkruka! Vilket ser ut att behövas, där hon är på väg ner i rabatten!

Känner mig inte sugen på att krypa ner. Kroppen känns
rastlös. Vilat mycket nu. Huvudvärken är äntligen borta och nacken känns bara
lite stel. Känner mig sugen på ett träningspass, bromsar mig där med.

Imorgon räknar jag med att ”vara tillbaka”. Maken
lär inte vara det – han blir alltid sämst. Den som lever får se, som det bekant
heter. Men jag överlevde ju detta också, som tur var!

Då var vi tillbaka sen ett dygn. Tog en helg med
mamma/mormor-vård. Lite lagom eremitliv i tysthet. Har knappt lämnat deras hus
under helgen, än mindre träffat nån. Mors B och sonen åkte i och för sig till
bygghandeln och tillbringade sedan en del tid i snickarboden med projekt. Allt
hanns inte med, så det verkar ha blivit hemläxa för B!

En liten tur på utflykt blev det. För variationens skull
gick vi inte Vilse-stigen, utan Mulle-stigen. Och hamnade Vilse… Mitt i
ingenstans tog stigen slut, sätt er och grilla korv eller fika, typ. Inte en
markering tillbaka eller nåt. Inte var vi så långt bort, men ändå. Man går inte
så fort på barnens hinderbana, med barn, men en härlig offroadtur med
barnvagnen fick upp pulsen lite ändå (undra på att du har smygpunka på ett
däck, muttrade Mor) Skitkul sånt där. Bebisen – totalt oberörd. Rätt vagn för
projektet med andra ord! Ska dock erkänna att jag delade den på två när vi
skulle klättra över en stengärdsgård!

När det begav sig hemåt slocknade lillhönan redan efter två
mil ungefär, så mitt på mitten av resan fick det bli en glass-, bus- och
väckningspaus. Passade även på att tanka i den lilla lite för att inte krocka
med hennes matklocka längre fram, och fann mig utstirrad av en kines (tror jag
det var…) som kom med en busslass landsmän. Glo du, tänkte jag. Jag skäms
inte för att amma på en nästan tom uteservering på McDonalds längs E4:an. När
jag reste mig för att slänga skräpet kom hon fram till mig och sa nåt i stil
med: ”Nischi, naschi bebe”, upprepade det och visade upp fingrarna, stannade
viftandes mellan tre och fyra. Jag höll upp tre varpå hon gjorde det där
superkvinnliga – handen på bröstet och en suck. (Det slog mig inte förrän långt
senare att hon kanske syftade på tre veckor, jag på tre månader…!) Direkt
pekade hon på de två större barnen, som nu var på väg uppför rutschkanan,
bebisen och höll upp tre fingrar och pekade på mig. Jag nickade och svarade med
tre, då hon klappade i händerna lite, log och gick iväg… Skumt! Lika skumt
som att jag satt i inhägnaden, fortfarande ammandes, när en kvinna hojtade till
utanför; ”Kan du hålla koll så ingen tar min hund medan jag går på toa?!”
med en gest mot en V90 med öppen bagagelucka. Eh… ja… Men hur vet du att
inte jag passar på att ta den? Eller rycker med axlarna mot hennes
”make” som tog hunden på promenad?! Hon hade som tur var kuriosa nog
att ”tacka för hjälpen” när hon kom ut med en skål vatten minuterna
senare. Jag måste skaffa mig en tuffare look, känner jag.

Vi rullade vidare mot vår ”hemstad” och svängde in
på ett sjukhusbesök – hos drängen. Han som varit förkyld några dagar mådde
plötsligt sämre, fick tid på vårdcentralen i torsdags och togs därifrån i
ambulans till akuten med kraftig lunginflammation och urusel syresättning. En snäll sjuksköterska försåg barnen med varsitt bandage och en spruta på hemvägen. (Vilken tur att jag fick detta, Alice är kanske sjuk imorgon”, sa lillhönan om sin docka.)

Idag dök inga snickare upp. Istället bäddade vi ner drängens
fru med dunderförkylning och feber, fixade hennes ärende på väg till stan och
vidare till revisorn som gjorde klart att jag dragit momsen på firmabilen –
vilket jag tydligen inte fick – och tvingas betala tillbaka den. Man får visst
bara dra momsen på bilar som är givna arbetare, det vill säga antingen med
skåp, luftspalt mellan hytt och skåp, eller flakbilar… Jag bad henne googla
bilder på Nissan Navara och återkomma… Därefter blev det en snabbis på rean –
en liten skuttar igen i storlek och med ett närstående blöjstorleksbyte lär
flertalet bodys krympa. Med eller utan igelkott… Och nej, det var inte mitt verk, jag bara förevigade det!

Sen togs loven kring sjukhuset och fiskade upp drängen som
blivit utskriven.

Då vi fått ett så stort kök som vi är rädda att gå vilse i, använder
vi det endast som beredningskök och utforskar det där med ”compact
living” i vardagsrummet. Inga snickare idag. Hoppas de kommer imorgon så
vi kommer igång med spacklande och takspikning snart!

Har varit ute och återställt familjeskicket i bilen. Stolarna
fick stryka på foten under stadsresan, disken i köket väntar tillsammans med
skåpplocket jag börjat med, och nyss gjordes ett försök att natta den lilla
tidigare, vilket inte riktigt lyckades, öronen flaxar fortfarande! Hon sover nu
tio-elva timmar i stöten på natten (jo, jag är rejält mjölkenödig när vi
vaknar) och ser det som mer praktiskt om hon vaknar och väcker mig på morgonen,
istället för att jag ska väcka henne kring halv niotiden! Fick ikull henne kring nio nu, så kanske hon vaknar lite mer normalt imorgon.Sov gott!

”Är det okej om jag flyttar köksfönstret?” frågade
snickaren igår. Visst svarade jag och gick till lagården. Och kom in i ett rum
utan vägg! Jäklar i det. Inte har jag på åtta år fattat vilket panoramafönster
vi hade i köket! Väggen rök. Det som skulle ske på måndag – därav hann jag inte
plocka undan nåt… Då får de ta kaoset! Vi skulle ju åka ”tidigt” till stan, skippa lagård och allt för att komma hem i god tid och tömma köket under kvällen. Men det sket sig på alla plan!

Klockan sju imorse var det full speed med elektriker och snickare
som satte balken i taket. Fyra meter hål med försvunnen bärande vägg måste säkras!
Innan frukost var samtliga borta. I bästa fall kommer elektrikern under dagen
och gör klart, och snickarna fortsätter på måndag. Hoppas vi!

Igår kväll lämnades de stora barnen ännu en gång hos Mormor
och Morfar. Vi andra tre körde upp till staden och gjorde finjusteringar och
beställde köket. Lyxade sedan till det inne i stan med en middag för 2 (2,5, dessutom var vi ju redan sena),
och blev därför väääääldigt sena att hämta barnen. Men alla var i säng före
midnatt! Kanske att barnen sover under de förestående timmarna i bilen. En tur som
kunde tagit en ände med förskräckelse innan den hunnit börja, men mer om det
senare. Nu lämnar jag över ansvaret och röran till någon annan!

Och nu kom precis ”eläckten” och bebisen är färdig vilken sekund som helst! Trevlig helg! (Jag ska sova!)

Och så blev jag precis nerkräkt över hela ryggen, så får svida om! Och torka av soffan. Tur det var hemma!

I en tidning från min morbrors barndom som man läst om och
om igen – det hörde liksom till när man var hos Mormor och Morfar på loven! –
var Kronblom och Malin på besök i London. Kronblom jämförde bussarna i London
med den i Vinkelboda. Hemma gick bussen en minut i tretton. Precis som i London
– ett i ett. Därav rubriken. Precis så går det här hemma.

Elektrikern fick ett sms igår om när han beräknades komma:
7.00. Ok, jag är uppe. Bara det att han åkte hemifrån samma tid som vanligt,
och tog oss på vägen. Därav stod han i hallen kvart i sju! Sa att de river
väggen idag. Jag opponerade mig – ”tidigast i slutet av veckan” är
inte på onsdagen hävdade jag. Så jag har inte plockat i ordning nåt. – Ser det,
gör det idag så kommer jag imorgon!

Han försvann och några minuter senare kom snickarna: Vet du
när elektrikern skulle komma idag? Eh… Han har redan varit här, men vände i
dörren!

Jaha, och vad ska vi göra då när han måste dra elen i den
nya innan vi går vidare…?!

Reglat inför
inneskivor, el framdraget och gipsat sovrumstak!

Elektrikern skickade en annan kille som gjorde jobbet innan
lunch.

Igår bokade jag besiktningstid på Navaran. Skulle göras
innan mitten på juni så då passar ju en regnig dag?! Relativt tidigt, så det
inte stör något. Ljushuvudet bokade tid 9.40. Med stängt dagis och maken på
jobbet. Hemma med lagård och tre barn, elektriker och snickare… Det gick. Men
det blev sannerligen ingen lång frukost!

Hem för lite mer att äta, instruera elektrikern (eller
läckten, som lillhönan sa) och iväg till stan för att proviantera plastbackar
och flyttkartonger.

Sonen ville få kontakt
med pappa på gräsklipparen! ”Denna gång fick jag till och med S:et på rätt
håll! Eller…?!)

Imorgon försvinner vårt köksfönster (eftersom det inte hände
idag) sen blir det väl till att flytta ner i kartonger innan helgen då jag och
barnen smiter ifrån livet lite.

Det som jag absolut inte gjorde igår när jag åkte på lunch
med samhällstjejerna och var hemma klockan sju…

Bebisen har fått en ny
kompis, tillika den okända tvillingen! Skitkul!

Backstage….

Då var den lilla bebisen dopad! En stor dag är till ända. En,
för mig, känslofylld dag. Jag är blödig i allmänhet och i känsliga tillfällen i
synnerhet.

Vid två dop har vi gått ”stora gången” fram till
kyrkan. Idag kom vi från sidan. Där gick jag med min tredje lilla bebis i
dopklänning, förbi två små barngravar dit ett par som betyder oerhört mycket
för mig, gick för att begrava sin efterlängtade bebis. Med båda sina efterlängtade bebisar! Vilken enorm tacksamhet och lycka man känner
då! Som fått tre stycken, friska och fina.

Sen var vi inne i kyrkan. Med alla känslor från förra gången
man var där. Lyckorusig av att gifta sig, svärfar döendes. Glädjen över att han
var med. Sorgen över vad som komma skulle. Det sägs ju att glädje och sorg går hand i hand.

Saknaden över att inte ha svärföräldrarna med denna gång. Att
de aldrig kommer få se sitt yngsta barnbarn, att barnbarnen aldrig får lära känna dem.
Det blev mycket för lilla mig! Orättvisan (och glädjen) att jag hade fyra
generationer, från två håll, på plats. Och maken bara sin syster med familj.

Äldst och yngst i
släkten. Drygt 84 års åldersskillnad

Den braiga staben fixade och donade. Mormor bakat både bröd
och kakor, svägerskan kakor, Hans kaka, själv fixat bullar och bröd. Sömmerskegrannen
fixade tårtor och bordsdekoration. Drängen och fru tog lagården på eftermiddagen. Shit vad bortskämda vi är!

Och! Dopklänningen höll även denna gång, med sina 89 år på
nacken!

Nu är hon då dopad, den lilla. Till Elly Gunvi Ulla. Efter
en farmor hon aldrig träffat och en mormor vi hoppas hon får bli stor nog för
att hinna lära känna ordentligt.

Äntligen fick hon vara
lite ifred i vagnen när den sista disken fixades undan!

Tack för hjälpen alla som fixat och varit på plats.

God natt!

PS. Idag är det exakt ett år sedan jag fick igång hemsidan
och bloggen! 205 inlägg, plus dagens… Men ska en blogg läsas lär det ju vara roligare om nåt läggs in?!