En ung bondes vardag

”Hydrauliken går inte på den lille blåe”, sa maken en dag. Åjo, svarade jag men han nekade. Satte mig i traktorn idag och löste problemet – snabbknappen var i uppeläge vilket inte tolererar reglage med hydraulspaken. Ett enkelt, och billigt, fel att åtgärda!

Jösses vilka skyfall det kommit mellan skurarna idag! Bara
att rota fram regnkläderna och ge sig ut. Stänget är satt nära grannens häck,
undrar om det hamnade tillräckligt nära (han brukar gå efter och flytta det
närmre buskarna…) och långt ut i väggruset, så jag snart får vägföreningen
efter mig. Eller så blir jag väl skyldig någon en ny backspegel… Tycker de kan tugga i sig slänten!

Dessutom har jag ärligt stulit både vatten och slang från
grannens trädgård – utan att fråga om lov – så får väl ta med en burk honung
dit och försöka blidka dem senare.

Är rädd att de inte förlåtit mig heller sedan jag ryckte upp
bildörren för dem på verkstaden; Han var på väg in i sin bil då jag klivit ut
ur min vid batteribytet. Jag ropade Hej, men fick noll respons, han satte sig
och startade motorn. Så det var ju extremt lockande att rycka upp bildörren och
skicka igen den igen bara så där i förbifarten när jag gick förbi. Och vrålet
från bilen sen… Hihi. Stor, bufflig stockholmare skrek som en tjej där i
bilen, och jag fick snällt vinka lite näpet genom vindrutan. När jag tänker
efter har jag inte sett dem sedan dess… Krävs nog två burkar honung…!

Det kanske är fler som kräver det, för jag väntade mig
nästan att bli lynchad av grannarna framme i byn när jag stängslade idag. Jäklar
vilket liv trettiotre djur kan föra!

Maken har stått i fabrikens bunker hela dagen (nä, det
jobbet lockar ju inte, att inte se ut på hela dagen!) så han tyckte sig väl
vara redo för en blåsning. För lagom tills regnet upphörde började det blåsa
med byar så man funderar på om skorstenen står rak. Det ryktades nämligen om
att en flisbil var i antågande. Som bekant har jag en förkärlek för
timmerbilschaufförer, så tror att flisgubbarna är av samma virke (haha, nu fick
jag till det;P Sorry, det är snart läggdags!) Och även om chauffören nämnt till
vederbörande ryktesspridare att han nog kunde ta sig mellan vattenvagnar som
stod på vägen mot flishögarna, tyckte vi kanske inte att de skulle behöva det. Inte
heller att ha tjugotvå djur som hejarklack i grindhålet. Maken är således där
nu och drar om tråden en liten sträcka. Får se om detta funkar då det är dags för foderbil imorgon igen…

Något som inte borde kunnat gå någon förbi är att bondelivet
är tuffare än någonsin detta år. Jag ligger rätt illa till, men väldigt långt
ifrån total katastrof. Min andra/tredjeskörd ser riktigt lovade ut. Kan bara
vädret hålla sig någorlunda varmt och frostfritt en månad till så kan det komma
att se rent av bra ut.

I krisens spår öppnas alltid nya dörrar. Till lösningar,
problem och bekantskaper.

Det kommenteras friskt på instagram, chattas och rings.

Det kräks på, peppas, beklagas, diskuteras och uppmuntras.

Så gott som dagligen kommer rapport från ena eller andra
hållet, det utvecklas nån form av galghumor; ”Jag är uppe, har ätit
frukost, djuren har fått mat, räkningarna är någorlunda betalda och jag har inte
tagit livet av mig idag heller.” Och de uppmuntrande orden: ”Det gör
inget om det går åt helvete för dig i vinter, jag kan sälja djur dyrt till dig
till våren när jag överlevt detta!”

Det är kärlek det!

I detta läge är hon rätt trevlig! Åtminstone sedan maken gått upp så man får plats. Gillar inte att ha barn i sängen, men innebär det att de sover får det väl gå nångång ibland. Lugnat sig på nätterna, peppa peppa. Eventuellt en hutt välling så tystnar det.

Tog en dag ledigt i fredags och körde en snabbis till
lillstan. Hade fått samtal från ett blomsterbud tidigare i veckan om att jag
hade blommor att hämta ut. Det är landsbygdsservice det! Köra tre mil enkel
resa för att de inte har utkörning sen båda blomsteraffärerna i våra två
närmsta samhällen la ner eller klappade ihop. Å andra sidan får man ju desto
mer blommor, då givaren betalat för frakten som man själv får stå för!

Kära Hans tyckte väl jag deppat för mycket här, så jag fick
en påminnelse om man faktiskt (förhoppningsvis!) aldrig står ensam, även om man
ibland känner sig som den mest ensamma på denna jord. <3

Svetsaren på bygden tog sig an gödseltunnan, så nu är den igång igen. Kraftöverföringsaxeln hade fått sig en törn, och fick en till med vinkelslipen så löper den fint igen.

I lördags vaknade jag till en försvunnen mobil med avstängd
väckarklocka, och en tom säng jämte mig – maken tassat till lagården. Njutningen
blev inte så långvarig då jag hörde luren skrälla i köket bara några minuter
senare; ”Nu behöver jag varken klippa gräs eller räfsa äpplen!” (positivt tonfall)

Jahapp, bara att pallra sig ut för att jaga in kvigan från
grannens trädgård, och upprepa proceduren med ko och kalv ute på åkern… SEN
var det dags för ungarna att få mat… Djuren först, sen kidsen.

En bakstund med barnen en dag, den lilla körde sitt race,
upptäckte jag senare på favvoplatsen i fönstret i trappan…:

I söndags var det dags för val… Detta ångestfyllda
uppdrag. Nu är det gjort, jag kan inte göra mer, och hur det slutar vete
gudarna. ”Den som lever får se”, finns det ju nåt som heter… Personligen
tror inte jag att det kommer bli bra oavsett hur det blir, eller så blir det så
bra det bara kan efter förutsättningarna!

Efteråt åkte maken iväg för att ta sig an den minst sagt
bedrövliga vägen till föräldragården. Den var extremt dålig förra hösten, men
då var det för blött, sen kom vintern (!) och när den hade torkat upp var allt
stenhårt och torkan i full gång.

För egen del tog jag itu med en liknande uppgift som haft
behov minst lika länge; hallbyrån. Även den minsta i familjen behöver en låda
till vantar och mössor. För att inte tala om saneringsbehovet i de andra
barnens…!! Tändstickor, pasta (!????!) hårband, pinnar, kottar till
förbannelse och – you name it! Allt toppat med åtskilliga kilo sand,
direktimporterad utifrån…! Nån småbarnsförälder som känner igen sig!?

När det sedemera klarnade upp gick jag ut till landet och
hackade upp en del av det. (Maken lovade att jordfräsa åt mig för en månad sedan,
men lär inte göras i år…) Hittat lite potatis i källaren som börjat växa
friskt, och ska jag ändå kasta den kan jag lika gärna prova att sätta dem under
lite fiberduk och se vad som händer. Höstsådd kanske;) Den minsta kom och
inspekterade med fastnade sedan i en annan fiberduk – tomaternas. Växtkraft?!

När händerna inte räcker… Någonting dök plötsligt upp i landet, och tyckte det var fina plantor så lät de stå sedan flera stycken sagt att det var nån gurka eller squash. Jag tvivlar på båda! Men vad vet jag?:)

Årets rödbetor koktes och lades in under kvällen.

Idag har maken varit hemma – dagis stängt. Två vändor till
tippen har han kört, lillhönan har varit med som kartläsare (Livets höjdpunkt –
att få följa med! ”Har du glömt vägen?! Här framme ska du till höger! Nja,
eller vänster…”)

Själv har jag kucklat inne i skurarna och röjt undan en del
grejor. Sorterat upp skräp som samlats på hög och lagt ut en hel del till
försäljning.När man verkligen vill gå och lägga sig – dubbla gosar, trippla nappar och vattenflaska. ”Måtte nån fatta…”Sen när man sovit kan man äta frö! Både från solros och pumpa! (Kanske inte riktigt där jag tänkte!)

Sedan sonen kommit hem från skolan åkte vi alla iväg och
köpte fodrade stövlar till barnen. Mitt i september redan och rätt vad det är
är det kallt. Sent till lagården, så barn och gubbe hade nästan ätit klart när
jag kom in. Mötte maken i dörren då han skulle på fibermöte.

När barnen nattats blev det en omgång på köksgolvet för min
del. Är rejält slitit i lagården nu, och vintern lär inte bli bättre, så vill
till att försöka hålla kotor, knotor och innanmäte på plats i den mån det går.

Det är bara att bita ihop trots att värk i handleder och
armbågar är över denna värld mellan varven. Går inte att börja klaga nu. Det
som inte dödar härdar, även om man ska vara försiktig och rädd om sig och hela
faderuttan. Man lär vara grymt rik på erfarenheter efter detta år! ”Prisa Gud, här kommer EU-pengarna!” Nu löser det sig! Idag kom både utbetalningsbesked OCH insättningsbesked. Då de kommit fram till att de missat sex kronor för 2016… Men nu löser sig nog allt med detta tillskott i kassan.

Ska försöka hala in maken från älskarinnan strax. Han tog
henne och gick så fort han bytt om när han kom hem. Vad vore livet utan hans
pannlampa?!

Även om den lilla är liten så är den stora stor! Sju centimeter och två kilos ökning på elva månader. Var ska detta sluta?!:o

God natt

Nä, ännu har jag inte dött där jag hänger i snaran, men både
tår och hals börjar bli långa. Rätt och slätt är det väl så att jag rymt
världen i den fiktiva världen – bok – de små stunder jag hittat. Fick order om att resa mig från knäna så jag kunde se solrosblommorna… Det hjälpte inte! Men fick höra att jag har Mariatistlar i hagen! Och fyra välkomna betestjuvar. Och med lite pumphjälp av maken en sen kväll hostade ångloket, förlåt, 650:n igång. I väntan på service står istället Fiaten vid gödselbrunnen och hälsar på korna.

En dag rev jag stängsel långt bort. Satte upp det på ett
annat ställe och flyttade djur dit. Tippkärran har fått tre nya däck, och hör
och häpna; Navaran har fått nytt batteri! Ta-daa. Plötsligt händer det. Och
vilken skjuts det är i det sedan! Hinner knappt vrida om nyckelm innan den är
igång! Säsongens sista biträff. Och den lilla kröp i skrindan och åt sitt plommon – så gjorde ju den andra lilla flickan som varit med en stund!

Ja, gödseltunnan kom också igång. Ett lass hanns med innan
kraftöverföringsaxeln kärvade ihop så den inte vandrade som den ska, och sköt
tillbaka vid en sväng så fästena till vacuumpumpen bröts av. Tjo på den.
Helgjutet gods dessutom… Svetsa i sånt. Och givetvis helst dagen innan det
hände. Lyyyycka tiiiill!

Behöver ju ha ut gödseln medan det ännu växer om jag tänker
få nytta av den, så drog iväg ett sms till en maskinstation, som inte kör
flytgödsel, men tänkte få en fingervisning till någon annan. ”Jag kan komma imorgon!” (idag) – Men du kör väl
inte flyt?! ”- Nä, inte egentligen, men jag har ju en tunna, så varför
inte?!”

Han har således kört ut 240 kubikmeter flytgödsel idag, men än finns det kvar i brunnen. (Tyvärr kan jag alltså inte stoltsera med en ”ny” 225-hästars Valmet) Det hade tagit oss i bästa fall tre-fyra dagar för samma mängd med vår lilla tunna. Om allt funkat
som det ska/skulle/borde. Det är då man börjar fundera på om man verkligen ska
hålla på att ha krånglande maskiner eller leja bort det. Lej bort allt, för
tusan! Djuren med, och gör nåt av livet! Don efter person. Drängen trycker stolpar med skopa och jag får snällt klubba—

Sonen varit på simskola idag, passade på att simma en stund
med nöjde mig vid 750 meter. Fick räcka. Hade drygt trettontusen steg sedan
tidigare, så man ska ju inte slita ut sig på en dag! Lycka är sandlådan och att åka rullator! Sonen bidrog med foder då han räfsat i trädgården efter klipparen.

Middag igår hos födelsedrängen, och idag hos nästa födelsedagsgranne.
Imorgon verkar det så illa ut att man får fixa maten själv…!

I söndags var vi hela eftermiddagen hos di gamle (och fick
middag). Redo först med mobilen i högsta hugg, nalle som nalle! Och sedan riggad med en pantpåse, och syrrans stövlar.

Ett tips; Släpp boken med blicken om du ska ha sylt på (eller i ?!) gröten….!

Lördagen bjöd på ”firande” av brukssamhället. Jag
tog minstingen i vagnen för att hon skulle få sova en stund (somnade väl lagom
tills vi såg fyrtioskylten…) och sonen tog cykel. Väldigt stolt över att
kunna cykla runt med kompisarna där. På hemfärden tog maken vagn, en gående
tjej och cykelfölje medan jag stressade hem för att få någorlunda ordning inför
tjejträffen, med ett vakande öga på korna nere vid smedjan som lärt sig gå i
sjön och ideligen stod i trädgården. Spände upp en tråd över sjövägen så
lugnade det sig lite, tills kalvarna följde efter.
Nu kan vi leka Finn valfritt hur många fel…:

Lika bra det, i och för sig, då jag klippte gräset sent i
söndagskväll och hann se tråden ligga på marken men hann inte stanna. Blev
några minuters trasslande där, sen sket jag i allt och gick in. Värre än värsta ridskola, fick jag som kommentar. Tack för den… Alltså, jag börjar bli en jäkel på att ösa foder… Bådar gott inför vintern.

Lillfisen har fortsatt med varannan-natt-skrik, vilket inte
uppskattas. Man är ju som tröttast på dag två. Därför skippade jag dansen jag
tänkt på ett tag. Försök till rimlig nattning istället. Kanske börja på en ny
bok…!? God natt.

Fem dagars mellanrum…
Hämtade upp korna från skogen igår. Behövde inte be dem två
gånger. Pratade en stund med helikopterpiloten då hans ”sölkorvar”
till kollegor blev efter. Sen började det vara dags för barnhämtning och
Bokbuss hos di gamle. Familjen har inte varit hos dem på flera månader. Har
inte blivit av i hettan. Och hör och häpna! Morfar fick ta den minsta i famnen
för första gången på ungefär ett år då hennes karlaskräck tog fart! Är man (för)skolflicka måste man ju hålla sig redo! Väskan måste vara på!

Direkt därifrån åkte maken för uppskjutning inför älgjakten och
styrelsemöte. För egen del tog jag med barnen hem, lämnade dem i trädgården och
gick till lagården. Ännu en sån där underbar (inte!!!!) bale som tre
fjärdedelar rasade av med nätet. De längsta stråna är några centimeter och
resten bara damm. Får nästan ösa med snöskyffel. Är som att dricka hallonsaft
med dessertgaffel ju! Munskydd tillhör min grundutrustning nu. Stackars djuren hostar rätt friskt av dammet också…

Ungefär kring midsommar fick jag brev från Länsstyrelsen om
att EU-pengar var på ingång, beräknat kring semestern. Visste att jag har lite
som släpar efter, men blev väldigt positivt överraskad över den totala summan. Det
har dock inte kommit in något. Och efter ett väldigt deprimerande besök på
banken vid månadens räkningsbetalning blev det hög tid att efterlysa lönen.
Efter lång efterforskning hittade jag det finstilta om att de hade problem med
tryckeriet när pengarna betalades ut i december 2017, utbetalningsbeskedet
skulle skickas ut från och med vecka 26! Med andra ord: ”Beslut är taget 5/6 om
att du ska få XX i vad-det-nu-var-för-stöd. Pengarna kommer in på anmält konto
cirka tre veckor efter beslutsdatum.” JA! MEN DE KOM JU TYDLIGEN REDAN FÖR ÅTTA
MÅNADER SEDAN!!!!!!! (Får man på allvar göra så?! Det kunde väl stått på utbetalningen
att den redan var passé!??)

Jag förstår precis varför en del bönder väljer att avsluta
sina liv. I nära tre månader har jag ”njutit” av att det skulle komma in något på
kontot, som kunde hjälpa upp situationen som är betydligt värre än vanligt ”Illa”. Lite som att vinna en femtiolapp på Triss och inse vid inlösen att man
missat en nolla och det var femhundra.

Från att anse sig ha klarat sig hyfsat bra genom både minfält och
förbi krypskyttar, till att bli arresterad, släpad till galgen och därifrån
hissas långsamt uppåt i snaran, för att se hur länge man står pall. Att få
mattan undanryckt och rasa ner kvickt är väl för enkelt… Ett jäkla välriktat
slag i magen var det i alla fall. Ett psykbryt både för egen del och ett som gick
ut över barnen – förlåter mig inte för det men det blev för mycket när de bara
ska trilskas. Men jaja, täckning för knappt hälften av månadens räkningar, får
jag iväg djuren på slakt som utlovat kan jag väl tänka mig lite inkomst i
mitten av oktober och enligt EU såg prognosen ut att börja i december – verkar
inte komma någon lön i oktober heller… Hur kan folk undra varför lantbrukare
lägger ner. Denna är nära nu alltså. Man undrar ju på riktigt vad man håller på
med?! ”Kämpa på, ge inte upp. Jag tror på dig. Du fixar detta!” Men hur länge ska man orka och hur mycket skit
ska man behöva ta?

Väldig tur att jag bokade min och makens tur innan jag gick
in på företagskontot. Jodå, vi ska iväg. Och hör sen. Firar tio år ihop om några veckor, så
det kan vi allt unna oss. Sen ska man både hitta nåt lämpligt, barnvakt och
djurvakt/jour. Gärna samma helg… Vi hamnar inte där vi tänkte men det blir
bra ändå!

Provade att slunga den lilla sega honung som blev hos Jirka,
nu är det silningen kvar framför öppna spisen i vardagsrummet. Hösten kom från
ingenstans och rätt skönt att tända upp lite.

Hoppas på en sovande unge i natt. Halv ett till fem var det
hysteriskt skrikande nästan konstant. Vi har aldrig haft såna barn. Hur gör
man? Hur orkar man? Inget hjälper… Både hon och jag sov som bäst när klockan
ringde. Kanske skulle man flytta sängen så hon inte kommer åt eluttaget…

I annat fall kommer det finnas både en trevlig djurbesättning, diverse maskiner och en unge till salu imorgon. Billigt!

Vilken trafikstockning!!

Gjorde misstaget att räkna baklänges på hur mycket foder jag
kört ut, och när det skulle ta slut. Kom fram till mitten på denna vecka, vill
ju inte riskera att bli utan. MEN! Novisen beställde ju hem först och dök i
containern sen… Får jag verkligen i tre ton i detta läge?! Njae… Eller?!

Ringde för att kolla om leveransen kunde senareläggas, måtte
bilen komma imorgon kväll annars… Nej, den står lastad och är på väg till dig
under dagen… Fuck…. Men vi skriver att de måste ringa så du får närvara vid
lossningen och hålla koll på nivån, vi vill ju inte råka blåsa taket av silon. Nä,
tack, för det innebär lagårdstaket – containern är öppen…

Ockupera backar och kärror för att ”tömma så mycket som
möjligt” före frukost.

Kopplade ihop måååånga slangar till gödselplattan, för att
låta sjövatten rinna ner i gödselbrunnen. Efter denna sommaren är det som att
försöka få ner omröraren i ett betongblock. Och ska brunnen ändå tömmas i höst
så varför inte medan det fortfarande kan växa!?

Tuggade i mig frukosten och gick sedan ut för att rensa
pumpen som sackade, märkligt när hela inloppet var ihopgeggat.

Tänkte åka iväg och stängsla så var på väg från gödselplattan
och mot förrådet för att lasta bilen när jag tyckte mig skönja ett (väl)bekant
ljud genom radion i lurarna. Jodå, var det inte foderbilsvinanade vid
foderblåsning?! Jodå. Men var stod bilen?! Inte var det på framsidan i rätt
silo inte, utan till den andra. Den som är som ett rum där dörren just nu inte
stod stängd… Med annat foder i…

Blev till att lägga räserväxeln i stövlarna och spurta runt
hela lagården för att få stopp på honom. Hade han hunnit få in mycket?! Nja,
tre fyrahundra kilo-nånting. Aja, kunde varit värre. (Varför kan man fylla i ”meddelande
till chaufför” om vederbörande inte får det?!)

Han fick packa ihop sig igen och flytta ekipaget till rätt
rör… Pausade honom en runda på slutet för att stoppa huvudet i containern men
det var lugnt. Även det som hamnade i ettan hade fått plats med råge.

Fick senare ett sms från honom att Transportledningen ringt
honom precis när han lämnat gården, och meddelat att han skulle kontakta mig i
god tid före lossning. Bättre sent än aldrig. Och ingen anledning att skälla på honom!

Men vilken tur jag hade! Tänk om jag hunnit åka iväg och han
tömt alla tre ton över hela ladan. Hemska tanke! Nu blir det till att hinka ut
några dagar tills jag kommer förbi med kärran igen!

Tur ja. Det hade jag förra veckan med, när jag ramlade ur
traktorn. Eller tur i oturen; Ena näven på dörren och den andra i hytten,
första steget ut och jag missar det på något sätt, eller kommer för långt ut så
foten vrids av stegen. Turen var att hade det varit på steg två hade minst en
hand lossat greppet och jag hade på riktigt ramlat ur. Nu blev det bara en
rejäl sträckning i ryggen och ett bröstkorgsbräck. Trodde jag. Första tio
minuterna var det inga problem att köra gödning. Men sen började vänstra tummen
ömma. Och det på allvar. När jag inte klarade av att lossa handbromsen längre,
utan fick vrida runt mig och lossa med höger hand, och vänster tumme slutade
lyda, bestämde jag att jag inte skulle ta av handsken på rätt länge…!

Vi körde klart, och sedan lossade jag försiktigt kardborren
på arbetshandskarna, men det såg helt normalt ut där inne. Varför pjallade jag?!

Det blev bättre redan kvällen efter, i fredags, men sen har
det gått lite pö om pö. Idag har varit en riktig värkdag igen. Ringfinger,
långfinger och tumme. Från ingenstans kommer en attack när ingenting funkar,
sitter i några minuter innan funktionen kommer åter och molvärken är kvar nån
timme. Det är inget av i alla fall. Det hade ju varit just snyggt!

Nu ikväll har vi slutskattat hos bina. De börjar redan
förbereda sig för vintern, det finns ju inget att äta. Kruxet är att sommarbina
som lever nu inte kommer leva varken i vinter eller till våren, så drottningen
måste stimuleras med sockervatten så hon luras att tro att det finns gott om mat
och vevar igång från pausläget så vinterstaben räddas. Men vi vill inte ha
socker i honungen, så nu är det sista lilla ynkliga räddat!

Dags för fika och sängen!
God natt.

BVC, Bokbuss, biträff, skola/dagis/jobb, halmleverans… Det
var väl ungefär så dagen såg ut. Tills vi fick info om felinfo gällande
Bokbussen – nästa vecka, en struken biträff för vår del och en utebliven
leverans. Så ordnade det upp sig.

Idag har jag nästan hunnit undan med lördagens projekt! Bara
två grupper till som behöver stängsel, varav en måste flyttas med kärra…

Det har regnat! Faktiskt så mycket att det är lönt att kalla
det regn. Och det är såååÅ skönt! Plötsligt börjar både hopp och gräs att
spira! (Och djuren har hållit sig någorlunda på plats sedan jag fick undan de tre
korna från grannens grönsaksland och iväg till hygget i två dagar innan betet var
slut.)

Körde ut gödning i onsdags och torsdags, precis i rätt tid i
förhållande till regnet. Lite väl välkoncentrerad spridning på skogsvägen på
föräldragården då en säck blivit skadad i flytt och plötsligt sprack… Jaja,
det var bara 250 kg att hinka upp, kunde varit värre. Det var ju inte alla 750 kilona och inte heller hade vi hunnit iväg så det blev en lång vit sträng efter kärran.”Spridaren är inte så tung, dessutom står den på en pall på hjul, så du kan dra ut den över rännesbron!” Ja… det är ju lätt att säga när man är starkare från början och har nära tjugo kilo mer i motvikt… Dessutom ligger inte brädorna fast på bron utan glider runt. Litar inte på att en rännesbro som är byggd för häst håller för en av dagens tunga traktorer… Tur man har fler traktorer när en stod med generatorhaveri.

Bestämde oss för familjetid och bad i fredags kväll. Något
jättesnopet att det var stängt! Så det fick bli en snabbhandling när vi var i
samhället följt av hämtpizza istället. Lite innan åtta på kvällen fick vi
förfrågan om att följa med på ”utflykt” under lördagen. En avancerad
sådan, tycker jag, då det ryktades om Kolmården. Typ tre timmar dit,
ungefär lika långt hem och heldag där. Och två dagars stängseljobb på hemmaplan
om vi inte skulle behöva jaga djur över två socknar… Tyvärr, hur lockande det
än lät, så blev det alldeles för kort varsel för att sticka. Vattenstrul. Då vill det till att ta med det stora röret så alla får dricka. 800 liter gick det år i den vattningen. Make på inskolning.Välputsat!
Räcker man inte upp får man lägga stolpen där man räcker!

Istället en lördag med flytt av hemmadjur, rivning av deras
hage, vattenkörning, stolpsättning och lite småfix. Stugan är helt klar
invändigt, så när som på en tröskel. (Hur är det med det, svägerskan?!…;))
Småpojkarna fick en foderhäck av gallerdelen till en hästbox tillsammans med
kobindslen av kätting. Och ställdes på krokarna maken svetsade till den gamla kreaturskärran så vi kunde hänga fångstgrindar på den.

Skönt att få hjälp att bära stolpar! Det blir inte så tungt då… Pappa nånstans i vassen:Sjöbotten att beta… Men ett smärre helvete att gå på. Ojämnt som tusan är bara förnamnet.Igår skulle det komma (och kom) rätt mycket regn, så det var
hög tid att göra det vi pratat om länge – att rista in den rekordlåga vattenlinjen.
Sagt och gjort, så blev det projekt i pannlampa med en sovvägrande unge i vagn
– bara för att konstatera hur tråkigt det var att sitta på behörigt avstånd i
mörkt regn, så hon somnade. En annan upplevelse att bearbeta; fikade hos en
tant på 102 år. Det är det inte alla som gör! Svärmors ingifta moster, som levt
över de flesta. (Och hade någon sagt 92 hade jag köpt det direkt! Inte alla
vars personnummer börjar på 1916- ) Konstigt att lämna dagis ensam, med mamma och mitt på dagen! BVC-dags. 10740 gram och 79,5 cm. Fortfarande en liten skit, men vi gillar henne ändå! ”Gömmer hon sig?!” frågade sköterskan. Ibland, men hellre grejor. Hittade en tjuvgömma bakom långa gardinen bakom soffan. TV-dosa, en sandal, osthyveln, speltillbehör… Eller som här – hon gömde den nyinköpta gurkan i sophinken…

Välbetat även på andra gården. Till och med ringvältrarna dök fram! Vilken smärtsamt påminde mig om de jag lånade som står kvar i vägkanten vid skogstorpet… De ska återbördas. Snart…
Klöver! På min, för två veckor sedan, totalt sönderbrända insådd!En för alla, alla för en… Maken mötte detta när han kom hem efter en vattenkörning på morgonen, och jag var i lagården. Tydligen hade ungarna vaknat!Ah! Det är generna!;PÄldst och yngst på gården i samförstånd.

Snart är mina bröd färdiga i ugnen, då är det läggdags.

God natt.

Alltså! Tog hem dessa ”vildbasar” i torsdags och kan inte värja mig från dem, så sociala som de är. Den som säger att köttdjur är totalt hopplösa och river lagården har nog satsat fel…! Luktärten har haft det tufft i solen i sommar, men några kämpar på uppåt.
Igår var en bättre söndag! Hade tänkt krypa ner under täcket
en stund, men det hann jag inte!

Större delen av dagen tillbringades i myskläder och
kringluffande. Eller kanske inte – gjorde ett rejält (eller jerält, som
lillhönan säger) dagsverke; Gick igenom massa kläder, sorterade barnens
garderober och packade in i ordning och reda med storlekarna. Vinterkläder sågs
över och det som är ett tag bort hamnade för sig.

Tycker det är väldigt mycket värt med en del
”ärvekläder” då det krävs en hel del med uppsättningar i
skola/dagis/hemma och så lagård. Där håller vi rätt hårt i att arbetskläder är
arbetskläder som inte ska vara någon annanstans. Det ska inte stinka koskit i
skolans korridor eller så. Inte från mina ungar i alla fall. Då är det skönt
att ha en extra ”halvdan” omgång som kan verka på hemmaplan. Således sparas väl nån jacka och nån kängor extra.

Nu är det sorterat. Containern till bättre-behövande ska
matas inom kort med sex kassar, och det lättar här.

På eftermiddagen tog maken en sväng på hembygdsdag i
”sin socken” och vi andra (jag hade hoppats att minst ett barn skulle
följa med honom!) styrde till mataffären och djurkoll på vägen. Jag packade mitt, och lillan sitt… Så fort vi klev ur bilen på parkeringen gick hon och pekade på bakluckan;P

Väl hemma var det lagårdsdags och sedan lite bak, äntligen.
Mjuk pepparkaka, tigerkaka, mandelkubb och bullar satt fint till kvällsfika!

Lyckades lura Jirka till att svänga ”inom” mina
djur som hade strömslut när han åkte och handlade på kvällningen, så det var ju
smidigt för mig. Inte ens fika ville han ha, trots det erbjöds nybakt. Lika bra
var väl det kanske, för det blev sent ändå. (Aaaaaldrig hänt förr!)

Jaja, i närheten av redet i alla fall… Hönshjärnor! Men du lillskit, har du slabbat med vatten, käkat täckbark i jakt på prydnadsjordgubbar och pillat av gröna tomater!?

Eehhh, varför tror du det?!

Lämningen på dagis gick som smort. Knappt hann skorna av innan hon sprang in och stod skrattandes på fönsterbrädan och vinkade!

Idag har jag stängslat in hygget bortanför här. Snart dags
att flytta djur igen och stolparna står i väggruset då vi, i år av förklarliga
skäl, inte sett röken (haha) av kantklipparen. Men det tog en stund att ta sig
ut – semestern är slut och lugnet har lagt sig. Med andra ord är det ingen som
stör när morgonplaneringen med drängen råkar ta tid till typ halv två med alla
världsproblem någorlunda lösta.

Jaja, våra världsproblem i alla fall.

Som jag tidigare nämnt blir det en slitsam och ekonomiskt
tuff vinter; Jag har inte foder så det räcker. Ännu hoppas jag på en hyfsad
andraskörd om det bara kunde komma regn och lite mer värme efter det. Annars
ligger jag, som så många andra, riktigt pyrt till.

Som djurägare måste djurens välfärd gå i första hand. Låter
jag dem svälta ihjäl blir det minst lika synd om mig. Ensilaget har skenat i
pris. Halmen kostar tredubbelt mot normalt. Därför har jag valt att även satsa på
ett kompletteringsfoder, som också kostar mycket, men som ska vara garanterat
tillgängligt. Det är en pelletsform som ska kunna ersätta hö/ensilage upp till
åttio procent. MEN! Det har skenat i pris. Efter en helg med en prisökning på
elva öre fredag kväll till måndag morgon valde jag att binda ett avtal.

Högfokus ligger nu på att kunna hantera detta så smidigt som
det bara går. Vilket inte alls är smidigt under de förutsättningar jag har, men
det är ju vinna eller försvinna. Och försvinna är inget alternativ då jag nyligen
anmälde djur på slakt så fort som möjligt – vecka 19!!!!! Bara att bita ihop
med andra ord, och glädjas åt att jag redan i januari anmälde trettio djur i
höst!

Saken är för att göra en lång historia kort – Får jag inte
tag i mer grovfoder kommer det att innebära att jag måste ge rekommenderad
maxgiva till djuren i lagården. Sextioåtta djur, på en höft, med tio kilo
pellets om dagen. Var. Räkna själva…! Detta ska ut med skottkärra.

Det finns alltid två sidor av allt. Minst. Svart eller vitt,
vilket jag inte gillar då gråskalan är underskattad. Så två sidor:

– Leva eller Dö (Dö hinner jag inte så då är det bara Leva
kvar.)

– Vinna eller Försvinna. (Försvinna är inget alternativ då
jag inte önskar någon annan denna situation. Återstår Vinna!)

– Bli knäckt eller
extremt vältränad. (Återstår att se vad kiropraktorn kommer att kosta)

– Och först som sist är det ju som så att om inte jag reder
ut detta, så får väl Kronofogden göra det. (Sa detta till Morfar som började
asgarva följt av: ”Och då tar han djuren som inte heller han kan bli av
med!!!!!)

Just nu. Från containern på rännet. Hur att lösa kvantiteten framöver!??

Tough shit. Så är det för alla. ”Tänk utanför boxen och
lös situationen”

Blev så grymt sugen på en fondant, så det fick det bli till kvällsfikat. Fick ett par äggvitor över, så blev maräng av dem. Och jag veet att man inte ska skryta, men dessa blev jag jäkligt nöjd med!:

(Detta korta, hastiga inlägg blev visst varken eller. Jag måste nog skynda mig om jag ska vara i säng vid 22 som var målet… Meeeen, måste ju invänta marängerna i ungen då maken är iväg med en vattenvagn och skulle gräva fram konstgödselspridaren)

I måndags skippade jag biträffen för ett Växa-möte med
foderleverantörer, rådgivare och LRF. Ett slags krismöte i den situation som
blivit. Egentligen var det två ”råd” som lyste starkare än resten: 1.
Ta itu med din situation och se till att lösa den. 2. Tänk utanför boxen och
gör det bästa av situationen!

Ta-daa! Mirakelreceptet! Jo, ja tackar. Jag sitter ju
fortfarande och väntar på att den goda fen med rosa trollspö ska knacka på
dörren! Nä, just det, vi bor ju på landet. Då kliver man rätt in! (Hon har inte gjort det än heller!)Hur mår ni, små svalungar?! Lämpligt att boa i ensilagehögen?

LRF var där med en representant för Omsorgsgruppen, något
som inte annonseras ut så värst mycket, och som jag inte hört talas om förrän
ett par veckor sedan då jag såg ett reportage om att de var nerringda nu av
oroliga bönder. Representanten menade på att man behöver se om varandra – alltid
förstås – men lite extra nu, då det är lätt att gå hemma på gården, se eländet
och vara den mest ensamma i hela världen. Stämma av läget så det inte rasar
totalt. Göra en orosanmälan till Omsorgsgruppen om man ser att det barkar åt
skogen ”hos grannen”. Och inte minst, kanske börja fråga hur någon faktiskt mår.

Och i just den frågan, oavsett situation, vill jag ge en
liiiten tankeställare; För egen del får jag frågorna minst tio gånger i veckan
– Hur går det? Räcker betet? Har du fått tag i foder? Blir du av med djur på
slakt? och så vidare. MEN! Väldigt få frågar Hur är det? Och ännu färre frågar
Hur mår du? Den sista frågan är helt rak. Lämnar inga utvägar. Alla andra har
små avfarter där man kan slingra sig iväg om man inte vill följa huvudleden.

Det är ingen lätt fråga att ställa, ingen lätt fråga att
besvara och man måste vara beredd på att få ett svar man kanske inte vill höra.

Frågar någon mig hur jag mår, så kan jag inte riktigt svara,
för jag vet inte. Bekymrad, men inte för det folk tror. Jag känner lite ångest
och oro för mig själv, för att jag känner mig ganska lugn och räknar naivt med
att det löser sig, på ett eller annat sätt. Detta lugn är långt ifrån befogat
som situation är, och det skrämmer mig faktiskt. Är jag helt blåögd och dum i
huvudet?! Har det slagit totalt slint eller?

Jag känner en frustration över att det är så in i helvetes
torrt att djuren inte känner ström i tråden, och flertalet – i synnerhet kalvar
– har tappat respekten totalt för stänget. De där åtta sen i söndags gick på
promenad igen i onsdags. Var jäkligt nära att hämta bössan, men vem skulle jag
sikta på först? Djuren, mig själv eller molnen så lite fukt rasat ner?! De
djuren är inom hägn och bom nu. Det ska väl en del till innan de bryter sig ut
från hjorthägnet. Ett litet plus i kanten för dem var ändå att batteriet hade
tagit slut, så de hade ingen ström i stänget.

Jag känner mig så fruktansvärt less på alltihop. Aldrig vara
ledig, alltid ha jour, aldrig få nånting för allt arbete man lägger ner. Alltid
oroa sig för ekonomin, tidsbristen med familjen. Kaoset i hemmet då ingen
hinner eller orkar ta itu med röran. Avundsjuka mot de som bara kan ta sitt
pick och pack och dra iväg, och plötsligt komma på att de känner för att stanna
ett par dagar till och gör så!

I nästa andetag får man en bamsekram av en kelig tjur. En
kviga tuggar i sig skosnörena och några kalvar kommer och slickar en i örat och
man bara bedyrar vilka goa, snälla djur de är. Tänker hur gott man har det som
kan bo på landsbygden, med grannar som alltid ställer upp på varandra
(merparten i alla fall). Som kan låta barnen vara med och arbeta/leka och få ta
del av det riktiga livet. Och som hellre gör det än att sitta vid Ipaden eller
TV:n. Där man kan få de bästa samtal under en stunds stenplockning på åkern
eller i traktorn på väg efter en bale… Frågar ni mig hur jag mår? Jag är
trött. Alltid sket slut.

Vi har nån fläck där vi slabbar med vattenvagnar. Jag tror jag vet var… Blasten från den gula löken började vissna, men vad snopen jag blev över att det var vitlök!

I tisdags startade dagen extra tidigt så lagården hanns med
före barnväckning, fritids och dagisinskolning. Riktig mjukstart med tre
personal, jag och mina två flickor. Den lilla fick klämma, känna och se sig om
utan att någon drog och slet i henne för att vara först med att visa
”bebisen” allting.

Efter dagis var det dock dags att ta itu med dagens arbete,
så maken försvann iväg med vattenvagn och stängsling. Sedan barnen var nattade
åkte vi gemensamt och lastade herefordar och släppte iväg till det jättestora
område som uppenbarade sig då jag fick tillträde till mer betesmark. Lastningen
gick på två röda på båda ställen och allt var frid och fröjd. Förutom klockan då
som blev långt över (behövd) läggning.

I onsdags var maken på dagis. Själv startade jag upp med
injakt av fyra kalvar som hälsat på herefordgruppen (går i andra änden av byn
och verkar gå ohejdat som de vill…Hela tiden…) montering av ny traktordörr, petat in två
kalvar från grönsakslandet och så frukost. Jakt på åtta djur som grannarna i
byn jagat in flera gånger och slutligen hjälpte till att lasta. Hem och jaga in
en kalv från vägkanten. Lastning av kvigorna långt borta för transport upp på
Berget ännu längre bort. Fick en chock då tjuren tog täten och åtta av tolv
djur var uppe på kärran innan vi ens hann få fram grindar och tråd! Stängde
snabbt då vi var oroliga för den enormt branta backen uppåt. Av de resterande
fyra gick tre smidigt, men den fjärde hade gett sig den på att inte följa med,
så hon tog väl sisådär två timmar bara hon… Bössan igen… Hem och jaga bort en kalv från hönsgården.

Varmt som tusan, ingen mat på alldeles för många timmar gav
svarta fläckar i kanterna när det väl var dags att åka hem. Maken sprang genom lagården och så åkte vi ner på motorträff i brukssamhället. (sen vi jagat iväg en kalv från vedbacken) Mängder av fordon och mängder med folk, allt försvann på en millisekund när åskan dundrade in med en skur.

Skittråkigt, tyckte den lilla som plötsligt blev väldigt tyst och stilla…

En brunn hade tagit slut så Jirka var och lånade vattenvagn och traktor för att kunna fylla badkar till sina djur. Han kom sent tillbaka och fick då fika tills jag slängde ut honom för läggning.

Igår ringde en snickare och meddelade att en av mina kvigor
gått in i en lagård där hon inte hade att göra. När jag väl hann dit hade hon
brakat igenom det tvärkassa golvet och stod en våning ner. Tack och lov kom hon
ut för egen maskin och till synes oskadd.

Hem för frukost och iväg till föräldragården för att hämta
djuren där. Delade av kor och kalvar och hämtade den andra halvan av gruppen. Precis
framme i hemmabyn igen ringde drängens fru då Växa-personal stod på gården, tio
minuter för tidigt, för vägning av de största herefordkalvarna. Väga dem, lasta
ur och sortera bort korna, lasta upp de två kor, kalvar och tjuren som skulle
till grannen i byn. Lite lagård, hastig middag och efter ett par julgrisar, som
råkade bli tre… En sen röjning på logen inför foderleverans resulterade i en skopa till skogen
varpå vi mötte sex kalvar långt borta på hygget… Flyttade hela hemmagruppen
lite innan elva igår, förlåt grannarna. Första tre tonen kompletteringsfoder av hundra… Det blir en arbetsam och väldigt dyr vinter…

Idag lämnades den lilla ensam på dagis. Kvickt in i rummet och skrattade åt mig och sonen utanför fönstret när vi vinkade. Hade gått jättebra allting! Upp till fritids med sonen.
Halvvägs genom lagårdspasset fick jag samtal från andra gården om en ko som rymt,
visade sig vara en kalv. Jag pratade i lördags om att de behövde nytt
bete… Får väl skylla mig själv som inte gjort det. Stängslade sista biten till
dem när det ringde: ”Mötte en kviga på vägen när jag kom hem, vad gör jag
nu?” Precis klar kom samtal igen om att kvigan var på plats och strömmen
åter på. Tack. (Lagårdskvigan var inte helt avskräckt…)

Drängen och fru tog en sväng till Reftele, jag kollade över ny
hage hemma (och återigen – gick över årets insådd och tänkte att detta är ju
inte så farligt, det tar sig med regn! Tolv millimeter på två dygn, det finns hopp!) Ut me kora på återväxten bara.

Min bromslösa traktor som åkte till verkstan i måndags var
klar. OCH det var inget inre läckage i bromssystemet utan ett bromsrör som spruckit.
Där såg jag mina ”trettiofemtusen” minskas till några tusenlappar och
jag lyfter på hatten. Körde drängen till stan så han fick hämta hem den, och
körde för att titta till kvigorna på Berget. Möttes där av hela gänget, med en
gubbe i mitten. I shorts och sandaler, sittandes hos den liggande tjuren och
kela. Lite kluven känsla. Lite ”stolthet” över de sociala, lugna
djuren. Lite oro över att utomstående går in till mina djur så där. Lite glädje
över att de som fixar fram bete och lånar djur är så glada över det och
uppskattar det så mycket att de bryr sig om djuren på det sättet. ”Tjuren
är riktigt tam, men de andra är lite reserverade” sa torpägaren. Jojo, men
du har likväl elva kvigor på typ fem kvadrat och du står i mitten… Det hjälper inte att fylla vatten till hönorna om spannen glöms kvar utanför hönsgården. Inne hade det tagit slut under natten…

Hem för lagård och hastig middag och sedan iväg på
fisketävling. Var inte alls sugen i dagens storm, men platsen låg i lä bakom
ett berg och så är det en gryta från början, så riktigt fin kväll blev det.

De stora barnen har krupit ner i sin stuga. Läggdags för en
annan också! God natt och trevlig helg. Önskar ro och vila. Men först ska föräldragårdens kor köras till herefordgruppen, helst ska gödningen ut om det verkar bli lite regn framöver och stängsel finns ju alltid…