En ung bondes vardag

Tisdagsförmiddagen inleddes med djurhämtning och nästan klar
där kom ett larm om en tjur på vift… Drängen hem med traktor och jag förbi
hemmet och vidare för att ta reda på min tjurusling. Noll i ström… (Sveriges bästa bonde var det!)

Vilken hiskelig drös kalvar det blev! När längtan efter dottern blivit för stark…Svart till vardags…!

Men ingen tid att spilla på strömjakt med en drös djur på kärran. Delade
av dem och stack sedan direkt tillbaka norrut och letade reda på min strömtjuv
– ett troligt snöras hade slagit ner min eltråd på ett gammalt fårnät. Rejäl
skjuts i det sen! Bra!

Iväg hemåt för en ovanlig lunch och sedan iväg till min
sinkogrupp och rev stänge i deras gamla hage. Hem till total kalabalik – två barn rykt ihop om pärlplattorna och en pappa fått frispel på dem. Kändes rätt bra att direkt efter maten åka iväg som försökskanin på akupressur och låta den äkta hälften reda ut situationen hemma.Tomtarna på loftets frigörelse eller dammexplosion från silon?! Mobilt bredband var det ja! Men ack, var hamnar det? Livat i holken! Bowling, krypande fotboll, teater med en prinsessa, en häst och en galning (avgör rollfördelningen själva!) disk och matlagning. Samtidigt. Jag är så otroligt tacksam för våra nu mer än elva kvadratmeter kök! När lugnet väl lagt sig och positioner är intagna.

Onsdag skulle vara en puskig dag och var så också. Jag hade
tänkt att åka en sväng till stan och även Lantmännen, men vid kraftfoderrundan
på morgonen gick samma förb— tjur ute under ekarna. Rakt och fint mellan
trådarna klev han in, och då är det bra ström i skiten. Hägnade in en planerad åker till
dem nu när snön är borta, och drog en extra tredjetråd mot ekarna (och ännu,
peppa peppa!) Kanske slår den på näsan, och inte vadderas av den ulliga pälsen.

Kom iväg sent, men kom iväg. In på Lantmännen och gjorde som
vanligt – lastade bilen full och gick sedan in och meddelade vad jag tagit. En ny
tjej i kassan så bad henne sätta upp det på mitt kundnummer, men kolla så det
gick in på mig, är lite osäker på det. ”NEJ!” tjoade chefen som dök
upp bakom, och vände sig till mig: ”Det där är ju ditt gamla
kundklubbsnummer, du är ju föreningsmedlem! Brukar du handla på det gamla?!”
– Ingen aning! Brukar liksom inte ens presentera mig här inne! Tog bilen till jobbet igår… Men jag gick hem!

Efter lite plock inne masade jag mig upp till ett torp i
skogen som skulle stängslas in, och där var mer trafik än vad det brukar vara
utanför samhället! Fyra bilar där i skogen, och mer folk som avlöste. Både
risplockare, snöpinnesättare (så nu har vi såna längs vår väg, Hans!;P) och
slutligen en skotarförare. Men det tackar jag för, för då fick jag första tjing
i hur de tänkt köra och lägga virket. Kan anpassa mitt stängsel där efter! Vägen till d(EN)na kvinnas hjärta går över ett vattenfyllt dike. Ingen vattenkörning! Får man lov att bli så fjantigt lycklig av nåt sånt?!

Idag var det hemmadag för maken, så han tassade ut och körde
svetsen ett varv i lagården. Efter frukost skulle vi köra djur, och jag känner att jag valt att spara rätt djur! Drängen backade bakom lagården med kärra, jag
öppnade till kogatan och ropade på korna som var längst bort på markerna. De
kom som skott, upp på gatan och jag fick köra en version av rugby för att komma
mellan dem och kunna stänga bakom. Givetvis stod en ko ett par meter ut i
hagen, så bad henne stiga fram, vilket hon gjorde och jag spände upp trådarna. Tog
ner en grind på var sida för att täta, och öppnade sedan kärran. Var väl knappt jag
hann bakom korna innan drygt halva gänget var uppe. Snabbt fram och stängde och
där kom maken genom lagården för att hjälpa till. Men han fick hjälpa till att
schasa bort de kor som tyckte sig få plats ändå. Vilken besvikelse att
inte få följa med! Även om vi ibland kör för många djur på lasset (kan erkännas!) så är det
stört omöjligt att tröka in sexton stora kor i kärran. Stört omöjligt.

Upp med första lasset till skogstorpet och hem för de sista
sju. Ungefär samma lastning där, så snabbt upp med dem också, till deras stora
glädje!? Sen var det slaktkorna kvar då… Det känns helt okej att de ska på just slakt… Nä, de var väl inte särskilt svårlastade, men ett jädra levande när den
med störst horn ska bevisa sin pondus. Kossan inifrån föstes upp på lasset också
och iväg med dem till de andra slaktkorna på andra gården. När även tallarna i diket är slut får man försöka dryga ut födan med mask eller nåt sånt. Kände mig rätt uttittad en sväng. Lär inte gå arbetslös nästa vecka, om man säger så

Måtte jag bara få bli av med dem snart också så jag slipper
slösa massa foder på slaktfärdiga djur! Nog att jag bara drog till med en siffra när jag anmälde
dem i januari, vilket resulterade i ”trettio djur” vecka 42, och då var det ”bara”
styvt hälften som gick iväg. Har tjugotre till!
Hemma igen släpptes kvigkalvarna ut. Fyra inifrån lagården som tyckte det var riktigt high tech att få springa runt igen, och de tjugoen från uteboxen. Snacka om att det blev en bra skock småflickor runt foderhäcken. Inte varje andra november man släpper iväg 45 djur på ”grönbete”. Låt det hålla i sig! Och låt småflickorna, och alla andra, hålla sig i skinnet på rätt sida stängslet! Ny rollbesättning idag!

Imorgon blir det nya utmaningar – lillhönan ska med pappa på
jakt! Hur ska det gå till?! Det är nog spännande den första kvarten, tills
älgarna möjligtvis inte följer hennes tankegång…!

Trevlig helg hörrni!

Jag har varit väck i natt! Så väck att jag inte reagerat när
maken vaknade i soffan och kröp ner, eller någon av de tre gånger den lilla
stått jämte pottan och skrikit för besöksdags.

Dagis för flickorna och fritids för sonen, sen hem och svida
om till arbetskläderna. Och halvvägs genom tvättstugan ringde det: ”Dina
kossor står så fint vid min postlåda…!”

H-vete. Tjurarna är på vift. Aja, på med kläderna och
prioritera om dagen. Foder i bilen och precis när jag lagt i backen dundrade
flistuggen förbi. Shit. Skräm inte upp mina djur nu, hörru.
Men inte. Flisar’n svängde av innan och jag mötte upp mina småkillar enligt
utsago. De sprang efter bilen en bit, innan de vek av och var på väg till en
trädgård, så jag fick avstyra dem och så gick vi tillbaka hem till hagen. ”Kom
alla mina små kycklingar! 1-2-3-4-5-6-7-8—”. Åtta?! Åter ett samtal till
larmcentralen som nu lämnat sovrummet för köket, och spanat in de sista två
killarna bakom grannens uthus. Så en promenix dit också och släppa in eftersläntarna
.

Inte nog med att snön i lördags ställde till det. Nu har det
även regnat underkylt som byggt på trådarna till oigenkännlighet och noll
strömförsel. Och till råga på allt har det rasat från träden! Över stängena.

Ringde på drängen, som nu även hade utfodrat i lagården då
jag ”aldrig kom tillbaka” och han kom upp med en bal till killarna. Så
de får lite annat att tänka på. Har en åker som ska stängslas in till dem, men
vad hjälper det så länge det är snö?

I nästa by kom kvigorna i galopp när de såg bilen, så kan
nog inte klassa dem som älgar längre! Som tur var hann de få stopp på sig innan
stängslet!

Frukosten blev försenad av någon anledning och efter den var
det dags att masa sig ut för att ta in och sortera de där sexton tjurarna som
nu får plats inne. Och sedan hämtades kor och kvigkalvar över vägen för
delning. Vilket gick så smidigt att vi inte hann fatta vad som hände! Bara den
liiiilla detaljen att alla kor hamnade där kalvarna skulle stängas in. Tretton
av sexton i alla fall. Så de sista tre korna och kalvarna föstes in i en hage,
korna jagades ut ur uteboxen, och bort från foderhäcken till deras stora
förtret, och ut till sin hage. Kalvarna och de sista tre korna släpptes upp och
föstes in. Sen var det nästan klart. En ströbale till dem, och några famnar
halm till korna så är det bra skrik på gården igen. Morgondagen är tänkt till
att hämta och dela de sista fem plus fem, så det blir färdigt någon gång med
detta vrålande. Det är ju en sanitär olägenhet för hela socknen!

Men åter till rubriken;

Ja… Vad säger man?! Vilken
hejarklack jag verkar ha! Jag måste säga att jag skrattat mer än en gång
idag. ”Du måste vara Sveriges bästa bonde” fick jag kommenterat till
mitt inlägg på instagram. Där tjurarna promenerar på byavägen. Nästan innan jag hann publicera det faktiskt! Inte
för att jag är ute efter nåt ”instagram-perfekt liv” som en del verkar
jaga, utan mer vardag och ögonblick… Faktum är att jag trodde ”den
bästa” hade ordning på sina djur!! Vilken gång i ordningen är jag på
promenad med dessa eländen?! Jag har vanan inne så att säga! (Skulle nog
snarare kunna kvala in i nån TV-såpa gällande Sveriges sämsta bonde i detta
avseende! Eller en stängslingskurs:D)

Men det har fortsatt under dagen. Ja,
inte oplanerat vandrande med djur, utan ”hyllningarna”: ”Jag
tycker du är ett föredöme för alla som vill kalla sig bonde. Älskar ditt sätt
att handskas med djuren.” ”Fina djur” ”Följer dig trognare
än en skock gässlingar” ”Att vara så cool att du fotar visar att du har koll”… Ja, keep it on! Jag är inte sämre än att
erkänna att det är kul att höra det. Det stärker mig. Jag är trots allt bara människa.

Men visst! Jag sorterar ut
icke-sociala djur rätt omgående. Alla behöver inte sitta i knäet, men det är
kul om de inte springer iväg. Varken från mig eller andra! Och trots att jag
fick ett ”beklagande” när jag berättade om den där sträva tungkyssen
jag fick på kinden när jag väl samlat ihop tjurarna i morse – det är inte värre
än skäggstubb!

Först som sist är det smidigast om djuren håller sig där de ska vara. Bor man på en levande landsbygd får man
dock räkna med risken att få besök på nära håll av det ena eller andra. ”Hit
men inte längre” funkar inte så bra alltid. Och ska markerna skötas så ska
de!
Fikadags och sängen!
God natt

Morgonfrost på Navaran. Naturens eget konstverk. Ser nån ”manga-ansiktet” som maken hittade?

Igår var en konstig dag. På många plan.

Plan, var det… Jag hade en, men den gick i sedvanlig
ordning i stöpet… Jag hade tänkt göra klart till mina kor i campingbyn, men
plötsligt kom ett samtal ”Jag har stängt in dina kvigor på litet område. När
kommer du?!” – Jaha, var ska jag göra av dem då?!!

Drängen var och uppvaktade den älskade Morfarsgubben som
slog över på åttio-strecket, så kvigtidshämtning blev ”eftermiddag”.

Sen snodde det ihop sig i huvudet för mig. Tänkte att jag
nog får en blackout;

Har vid tidigare tillfällen hyllat gubbarna i bygden. Jag
gillar dem och de flesta verkar gilla mig. Eller så låtsas de bra! Så till den grad att jag sedan ett
tag tillbaka har diagnostiserat mig själv som ”Gubbsjuk”. Det är
liksom svårt att låta bli. Goa gubbar, nån hård kram ibland, eventuellt nåt
tjuvnyp ibland och en allmänt hjärtlig jargong.
Men till nästan-blackouten: Jag går och stängslar, kanske inte den mest
effektiva sådan, men kontakt och relationer är viktigt ibland, sägs det; Ringer och
pratar med Morfar. Ringer drängen. Drängen ringer. Jag instagram-chattar med en
”gubbe på 38” – en bonde jag tillbringat många och långa stunder med
på detta vis, pratat i telefon med i åtskilliga timmar och aldrig träffat! Jag
sms-chattar med en annan gubbe. Plötsligt går det in ännu ett sms från en annan
man som matat fiskarna kl 06:10 och sett att mitt elstängselaggregat blinkade
rött – Detta är livet på landet när det är som bäst! Sommarskötaren ringer
gällande kvigorna. Jag ringer drängen och mitt i allt ringer det till mig:
”Gubben här!”

Vafan vilken gubbe då???!!!?? Tornado i huvudet, jovisst
kände jag igen rösten! (Inte bara fördelar med bluetooth-kopplade hörlurar…)
Och inser att det är MIN gubbe. Min make! Ah, sorry på den. Lite disträ bara! Ge
mig några sekunder. Tyckte det gick fruktansvärt trögt att rulla upp tråden…

Ståendes hos kviggubben senare, i väntan på drängen ringde
frun. – Middag. – Hinner inte! – Middag. Nu!

Jag kunde ju bara inte motstå att hojta i luren att han står
o pratar med en flicksnärta. – Jag ska inte störa! följt av ett klick! (Ohps,
kanske får henne efter mig – också. Nya öknamnet blir Home wrecker.

Kvigorna upp och en uppmaning till gubben att gå och äta,
maten är kall. ”Ja, det är bra för då kan jag äta snabbt. ’En vän’ brukar säga att heta kvinnor och kallt kaffe har sparat mycket
tid!” (Drängen hade lite svårt att hålla masken där!)

Jag före norröver och sprang över stänget. Kvigorna släpptes
och som grädde på moset stannade jag och pratade med Prästabonnen där han gick
och stängslade. (Råkar maken vara den svartsjuka typen ligger jag illa till! Hurdan
är han, ni som levt längre med honom än mig? Jag får inget vettigt ur honom!
Tips på hur man lyckas mottages gärna?!)

Ett snabbpass i lagården och micromiddag i öde hus innan jag
åkte iväg på uppdrag. Vanligtvis träffar jag inte fruarna, då det sällan är de som
är ute på gårdarna, men en har uttryckt en önskan om att jag ska försöka öva upp
lite ”gumsjuka” också och utmaningen är antagen. Blev en
skogspromenad i skymningen före hemfärd och sagoläsning med barnen.

Mellan lagård och middag hämtade jag in posten bara för att
dimpa ner på toastolen och ha världens beslutsångest. Lipa, äta, spy? Det är
jobbigt att äta om man lipar. Det är onödigt att äta om man tänker spy upp det.
Och det är svårt att spy om man inte ätit! Orsaken?! Utmattning och lättnad.
Avräkning på tjurarna. En bra avräkning. Med en diff på nittiosju kilo på
lättast och tyngst, på arton styck, så det tycker jag är helt okej. Nästa brev:
Delutbetalning av EU-stöd för 2018 = Banklånet löst och ändå pengar över.

Ja, det var ju bara att starta en ny chatt med bonden. Har
man gråtit och spytt ihop sen i mars kan man allt glädjas lite också. Slutade
med asgarv från två håll, klubbildande och ett förslag till Gård- och
Djurhälsan; ”kurs i hur utmattade bönder håller gnistan uppe i det egna
avelsarbetet”. (ja herrgu’, man har inte roligare än man gör sig!) Han hade
också fått lite lön, så vi var nog båda rätt lätta i humöret. En flaska bubbel,
tidig nattning av barn och däcka i varsin ände av soffan, var den gemensamma
uppmaningen. Hur det gick för dem vet jag inte, men för egen del kom jag bara
till ”däckningen”.

Så lagom smidigt att ta sig upp när Kissen insåg att jag var vid medvetande och parkerade sig längs hela rygg och rumpa. Och på andra sidan låg hon som strulade vid fyra efter två fulla sovnätter! Vilka älgar jag stötte upp längst bort i skogen mot sjön! I en väldans fart fräste de bort mot hästgården innan jag masat mig uppför backarna och fick kontakt igen. Dessa har varit borta i fem månader och kärat ner sig i gubben. Klart inte jag duger då. Nu när de fattade min avsikt går det nog lättare imorgon!

Nu ska jag tindra lite åt de svarta siffrorna på kontot och
sedan gråta blod när jag betar av räkningshögen.

Men, nej, det får jag visst ta när det blir mörkt. Detta jäkla efterhängsna stängsel ska upp NU och sedan blir det strängare och press för att ta årets sista balar. Drängen är på väg ut och slå…

Ha de!

Igår blev det stängsel! Korna på andra gården fick ett stort
område att gå på och sedan fortsatte jag till nästa by och gick längs kanalen. Drängen
samlade balar, så han fick bistå med att bärga viltfoderhäcken som mina kor
rullat ner i diket under sin vistelse där.

Det var en lång kanal, tydligen, och materialet i bilen tog
slut, så måste riva och fortsätta en annan dag – läs i morgon. Nån har större fötter än mig!

Idag skulle det vara blött och blåsigt, och har så varit. Släppte hemmadjuren över trädgården så jag eventuellt kan vistas i närheten av fönsterna när jag är inomhus. Så länge det varar…
Ställde
i ordning och riggade kreatursvågen inför balvägning. Och när jag ändå hade
lite inspiration slängde jag på en fångstgrind på vågen också. Undra på att jag
både tycker de är tunga och att jag blir trött efter att ha hävt en sex åtta
stycken upp och ner på kärran vid djurlastning! Och att ryggen tar stryk… 48 kilo styck… Och det är de lätta grindarna. Vi har både större och tyngre!

Öste undan en del skit från tjurboxarna och stod med
högtryckstvätten i famnen när drängen ringde: ”Jag mötte ’söndagskorna’ i
fullt sken på väg mot brukssamhället!”

Jahapp. Plan B för dagen alltså. Iväg med bilen och lyckades
lokalisera djuren halvvägs nerför backen på en stickväg. En ganska lugn och relativt
social ko med sin kalv. Till vardags. De var så uppjagade att det knappt gick
att få kontakt med dem! Och precis när jag lyckades ringde dagis. Varför ringer
de mitt på dagen? Jo, akut sjuka eller skadade barn… Men inte; en från
personalen jobbade sent och hade kört om mina kor på vägen. – De står på vägen in
till nästa i personalen.

Jaha, så bra. Då är vi överens! Och precis då dök grannen
upp ur skogen på häst och korna skenade vidare.

Fick stopp på dem i en trädgård och lyckades med
hästgrannens hjälp fösa in dem i ett hörn av en hästhage, där de fick stå i väntan
på drängen och kreaturskärran. Kossan bokstavligen sprang upp på (tryggheten
i?!) kärran. Kalven fick en snabb övertalning och sen var det klart. Bara att
häva upp grindarna igen. (Och tycker jag nu att de känns tunga betyder det väl
inte bara på min klenhet!?) Låset var slut, jag håller med. Som tur var lyckades Mamma Mu inte slita sig helt där inne i lagården.

Medan vi stod där plingade det i min telefon. Igen. Och
igen. Och igen. I mitt huvud plingade ett annat mantra. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte hon inte ringa från gården…

När det var redo för hemfärd åkte luren upp och i ett sms i samlingen
stod det: ”Är hos dig 13.30”. Tack, en dryg halvtimme kvar. Hem och
dumpa kosläpet mitt på gårdplan (senare bands paret in) och skicka drängen efter ett gäng balar för
vägning. Vad väger en bale? En klassisk fråga. Jodå, den knastertorra
förstaskörden strax över 350 kilo i snitt. Den inte lika knastertorra
andraskörden ungefär 800 kilo.

Precis lyft av den sista balen från vågen, gett småpojkarna
en i häcken och rullat ut en ströbal hos dem (där det halvvägs i en balvältning
sa knick-knick-knick i ryggen – jippie!—) så rullade en okänd bil in – foderrådgivaren.

Genomgång av gården och dess förutsättningar. Fika för henne
och nån form av lunch för mig. En sväng ute i bygden för att titta på djuren. Hon
hade gott om tid på väg till Elmia och verkade nyfiken, så spanade landet runt.
Hon från marken och jag från det blå. För det var dit hon skickade mig;

Så duktig jag är! Så klok jag är som tänkt igenom
situationen som blivit efter detta året. Så fina djur. Så lugna djur! – Det är
inte ofta en främling kan stå och prata i lagården och tjurarna ligger kvar
utan ett ljud! – Så tillgivna djur som verkligen kommer fram. Och oh, vilken
fin tjur jag hade i hägnet. För att inte tala om hur bra betat det var. Och vad
bra med Hereford som verkligen klarar dessa marker. Precis lagom hull på nästan hela drösen. Och vilka bra slaktvikter
vid en bra ålder! Osv.

Ja… Jag kanske är lite duktig, trots allt.
Jag har sagt det innan och kommer säga det igen: Det är så j*******vla kul att det kommer såna kommentarer utifrån. Från såna som jobbar med det. Som ser ”allt” och som ändå berättar hur de upplever det. Som kliver ur bilen med ”Jag har världens bästa jobb som får åka runt så här och titta!” I och för sig lever ju en sån på just bönder, så de kanske inte ska såga för mycket!;P

Men vad hjälper det när man faktiskt (!!!!!) fick sova nära
åtta timmar ostört i natt? När kroppen insåg hur mycket mer den behöver och man hela
tiden kämpar mot tröttheten, stressen och illamåendet som står långt upp i
halsen? Rådgivaren, liksom så många andra – även jag, till andra – tryckte
också på de korta stundernas värdefulla vila. Och jag försöker… Blir bara
kroniskt motarbetad känns det som.

Fick ett tips om krossad tomat, så har burkar av det i ugnen
nu. Återstår bara de gröna – vad gör man med dem?

Blommig falukorv har man ju hört. Likväl som tomatblomma. Men blommig tomat?!

God natt

Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta
laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300
börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är
en bonus. Sällskap på åkern! ”Kör lugnt, får man ofta höra! – Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i
oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften.
Vi närmar oss 200-sträcket i balantal… Bara det att jag kunde pressa 39 balar
i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt
köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på
krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada – tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert… En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att
hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i
maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats
fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma,
eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i
för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för
länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man
stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: ”Hej, jag heter
Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att
ni vill, eller vågar du inte annat?!” WOW! Just där och då blev jag nog
mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma;
En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En
antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att
”bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!” Sant! –
Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara
så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med
inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än
väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även
om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer
än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits
chansen att spana i mina bara ben – vilket ledde till en liknande fråga från en
pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig.
Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan ”för säkerhets
skull”?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av
inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta
mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i
traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika
bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm
i råttfälla… En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev
resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den
rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många
centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen
fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det
träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram,
vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta
alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha
uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela
tiden stöter i kärran på just det stället…!? Osv osv. (Det måste vara lättare
att bo i stan – där ursäkterna kan begränsas till ”trappan” eller
”dörrkarmen”.)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta
slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen.
”Han ringer nog en timme innan” fick jag som besked, följt av chaufförrens
är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på
stora tjurar. Hans kommentar?! ”- Vet du hur stora dina tjurar brukar
vara?!!!!” Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han
tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa ”Är det dessa du kallar små?!” – Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett
lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?…

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att
jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag.
Tjurkalvarna är ur vägen! – Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar…) En önskan
ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl
se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får
banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade
hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter,
fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då
på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme
sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot
crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när
maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren
och utanför stod hemleverans av köttet, ”när han ändå var ute och körde”. Fem minuter senare hade maken varit på
väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer
förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite
kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp
– älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på… skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen
inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen
hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!

Vissa dagar det jobbigare än andra att ta sig ur sängen!
Tisdagen spenderades som en födelsedag sig bör(?) – på
Länssjukhuset med sonen för hans första allergispruta. Inga större reaktioner,
och absolut inga allvarliga, så efter en och en halv timme där, med massa
kvalitetstid för spel utan störande småsyskon. En riktigt lyxfika på Ikea och
lite ärenden avklarade efter det.

Onsdagen sedan – Tio år med gubben. Den jag aldrig hade
drömt om att behålla. Han var inte min typ och alldeles för gammal. Men man är
ju inte sämre än att man kan ändra sig! Vi firade den dagen genom att inte
träffas!;

Direkt efter lagård och frukost kopplade jag pressen och
styrde norröver till Morfar. Lite läskigt att jag aldrig tänkt på en väg, trots
att jag bott och vistats i området i många år av mitt liv.

Jag kom in utan bekymmer. Morfar öste ut och jag matade
pressen. Tre balar på en styv timme, sen var det dags för middag hos Mormor. Och
tillbaka till ladan. Det var tyvärr som så att det blev tyngre och tyngre i
takt med att vi kom längre in – längre väg ut, mer armerat hö. Granngubben kom
och hjälpte till. Gick som hejsan. Skuttade in i traktorn och nätade balen, och
släppte ut den. Och den kom av oförklarlig anledning i det där mellanläget –
råttfällan när lyftvaggan springer före balen, faller tillbaka och klämmer fast
balen tillbaka mot kammaren. Och enda vägen därifrån (vad jag vet – vet någon
annan så meddela gärna!) är att montera ner balen i beståndsdelar. Och det är
många delar, vill jag lova. Och en bale är aldrig så välpressad som i dessa
tillfällen!

Så istället för att mata på fick vi snällt ligga där och ösa
överdjävligt hö i två timmar innan vi kom vidare. Någonstans på mitten fick jag
en fråga från granngubben; Är du tjurig?! (ohps, började jag vara så
otrevlig…?!) – Du verkar ju inte ge dig! – Klartext: Ctrl+Z funkar inte i detta läge! Inte heller shift+Delete. Jag har provat!

Nä… Men hur frestande det än är att spy på skiten och
sätta sig bakom lagårdsknuten och lipa, är det lik förbannat samma situation
att återkomma till – för det lär inte lösa sig självt. Han och jag låg där och roade oss, medan Morfar kröp in i ladan igen och öste fram – man ska ju inte ge sig! Skickade hem honom efter kaffet sen.

Men men. Sinkade i två timmar och åtta pressade balar, med
ett slutresultat på sju, hade Morfar rätt om att det var fler än tre liggandes
löst i ladan. Granngubben gick hem till sitt – fick nån allergisk reaktion (han
sa i och för sig att han var allergisk mot arbete) och fick boka om sin resa
ett dygn.

Sista minuterna var jag väldigt orolig för Morfar. Gubben är
ingen ungdom längre, fyller snarare åttio om ett par veckor. Och att ösa hö en
heldag är kanske ingen vidare syssla för dessa. (Sa både till honom och Mormor
att han hellre skulle ta en dödlig hjärtinfarkt än att veta att jag öste hö
själv, och han var benägen att hålla med ”Nej, det hade ju aldrig
gått!”) Vi kom således i ett moment 22; Jag övervägde att följa med honom
hem tills Mormor kommit från sitt (Ja, orolig var jag för han mådde
sannerligen inte bra där på slutet. Munskyddet jag tvingade på slet han av
efter fem minuter så han ”kunde andas” och ju längre ner på logen –
ju dammigare.) Jag vägrade i alla fall att låta honom gå på den gamla vägen de
hundra meterna ut, med färska stubbar och ojämnheter i mörkret, och han i sin
tur vägrade lämna området förrän jag tagit mig ut från samme väg med mitt stora
ekipage.

Till sist lämnade jag av honom på grusvägen och gick
tillbaka, så han, sittandes i bilen kunde se att jag kom ut i ett stycke. Jag stod ute hela dagen! Hur såg de där inne ut? Och hur såg de ut på insidan?!

Hem genom mörkret och vid sista kilometern ringde jag honom,
men då var det ”ingen fara”. Då lät han dessutom som vanligt, förutom
tröttheten. För egen del var det snabbt genom duschen och sedan knallfall i
soffan. Fika och sängen. För att citera Morfar torsdag morgon (vid nästa
samtal): ”Jag somnade betydligt tidigare än vanligt och vaknade betydligt
senare än vanligt!”

De till vardags ömma armbågarna och handleden var
sannerligen inte bättre än vanligt, men bara man kommer igång så brukar det gå
bra! Eller rättare sagt gjorde jag inte mycket alls den dagen. Hade krupit ner
med katten och boken när det plingade på dörren och jag (numer IT-tekniker –
oh honey, don’t make me laugh…!!) hjälpte en med mobilen. Lagom tillbaka i
position med Selma på magen ringde mobilen. Sen var det liksom bara att pallra
sig upp.

När lugnet lagt sig en torsdagskväll.Igår kördes de två korna från norr ut till campingbyn och
sinkogänget där. Nytt bete serverades och det var säkerligen uppskattat. Vidare
styrde vi nosen långt iväg och hämtade hem tolv djur. Kor och kalvar.

Någon verkar haft goda vänner…

Detta gav upphov till en märklig känsla; Jag kör iväg djur
varje vår. Till folk som har mitt fulla förtroende. Dessa fixar stängsel,
tillsyn och vatten. Från maj till oktober. Skulle något tillstöta eller avvika
kommer ett samtal. Ett antal gånger per säsong brukar jag checka av läget lite.
Åka och prata med djuren och så. Detta hände väl ett par gånger i maj… Var
tog sommaren vägen?! Som jag skäms! MEN det är också ganska fascinerande att
jag kommer dit. Vet att djuren är långt bort i tjottahejti – många hektar att
vara på. Jag ropar på dem, en gång, två gånger och Där kommer svaret. Och inom
ett par minuter kommer korna i full speta, tätt följt av kalvarna.

Att korna kommer och känner igen en, är en sak. Att kalvarna
kommer och står med korna, totalt coola, är en helt annan! Alltså, när vi hade
fått upp dem på kärran stod fanskapen och diade! Elva djur gick upp på en
femöring, och även om det var knökafullt i kärran kunde vi inte åka hela vägen
en gång till för en ko, så hon fick snällt gå på! Och när hon kom, knuffades
di-kossan undan, varpå kalven fick en annan spene att få tag i. En snäll ko
står ju som ett ljus när hon mjölkas, så varför skulle de flytta på sig och ge
plats?! Och om både kalven och kon är okej med det, känns det som ett ganska bra betyg på deras lynne.

Och oddsen att det tvunget skulle komma en timmerbil den
halvtimme det stod en rad bilar på den lilla grusvägen!? Jaja, han tog först
kafferast och kom sedan ut för att putta upp det sista djuret.

”Det är skittråkigt att hämta djur!”

Hemma delades gänget av. Korna ut och kalvarna
”in”. Tutiluren med andra ord. Idag har de fått sällskap från ännu
ett gäng. Eller två, för när det första gick så bra så kändes det synd att
spara på ångestgruppen – den där det plötsligt dök upp två kvigor efter en
veckas vistelse i skogen och som sprungit all världens väg så fort en flytt
varit på gång. Inte skytt några stängsel. Men varför mådde jag så dåligt i
bilen på väg dit?! Djuren reste sig knappt när vi stängde in dem på liten yta.
Och de var uppe på kärran innan vi hunnit stänga fångstgrindarna bakom dem! Dessutom
skulle korna ut, kalvarna till de andra och kvigorna som bränt sina broar
skulle bindas in. Kvigorna gick snällt av kärran, rakt in i behandlingsburen
där de fick ett halsband och sedan marsch över ränngaller och allt, helt utan
konstigheter, och började äta. Ingen notis om att jag dök in jämte och klickade
i bindsle och ur rep. Helmysko. Har dessa stackare haft hemlängtan sen i början
av maj!?? (Förvisso klargjorde jag ganska högt, då sommarskötaren hör dåligt, att han hade mitt ord på att få henne, via den egna älgstudsaren, om hon stack igen. Kvigan ville nog inte detta!) Nånting säger mig att lillfis varit ute olovandes.

Sandlådan. Bästa investeringen på tomten!Läggdags! Får väl se om lillskiten kommer i natt. (Inte värt att nämna att vi fått fyra lugna nätter på rad!) Två (!) gånger har maken nattat henne och lika många gånger har hon kommit
gåendes ut ur rummet. Hon verkar fila på sin klättringskunskap. Houston! We got
a problem!

God natt

Ljuvligt att kunna släppa ut 1,5-åringen till sandlådan!

Tur hon fixade en skena INNAN hon rullade nerför trappan!

Efter frukosten i söndags följde barnen med drängens fru
till Söndagsskolan, den lilla hamnade i vagnen och själv startade jag upp ett
bullbak. En dum idé med facit i hand – hade nog haft mer behov av en extra
timme på rygg! Men bullarna blev goda!

Iväg till moster för middag, maken kom hem frampå
eftermiddagen, lagom inrökt och hade gjort lagården. Helt slut var vi båda, så
tidig nattning, med en liten som började strula redan halv elva och fortsatte
sedan större delen av natten.

Igår åkte jag norröver och stängslade. Börjar undra vad jag
gjorde mer, då det känns som om jag hade fullt upp… Ja just det, tog ju en
extra lång frukostrast med katten på magen!

Skulle i alla fall göra lagården, då jag blev varse att
tjureländet ännu en gång lyckats tröka ut huvud med stora horn i det lilla
hålet vid vattenkoppen. Tjoho. Jag skulle snart iväg…

Men bara att tömma grannboxen, och försöka tvinga ut honom. Maken
tillkallades för hjälp, så han grejade en del där medan jag sprang ut fodret. När
tjuren väl var loss gick han ett annat öde till mötes, där han omöjligt ska
kunna krångla fast huvudet. (Men man ska aldrig säga aldrig!!!)

Så! Iväg med tid att passa var det. Gärna mat och dusch före
avfärd. Och in ungefär i samma tid som man enligt planen skulle vara på plats…

Så igen! En klick smör i stekpannan, kläder av, igenom
duschen, ur duschen och lagom att slänga på köttet (duschar man fort då eller
har man en slö spis?!) Kläder på och sen slänga i sig maten innan familjen hunnit sätta
sig och iväg. Inte på det sätt en fin, hemmaodlad entrecote ska hanteras, men
ibland har nöden ingen lag. Det var för övrigt den sena söndagsmiddan som ingen
orkade, varken för energi eller hungrighet, tillaga. För förtydligande. Ingen normal måndagsmiddag.

Väl i stan på möte/kurs med Gård- och Djurhälsan kom framåt
slutet plötsligt ett meddelande från maken på månskenspromenad. Djuren på
föräldragården gått ifrån grannen, gått upp i ”vår” trädgård,
fortsatt en kilometer längs vägen med fin återvuxen vall på båda sidor. Fortsatt
upp på, eller längs med, den stora länsvägen och ut på åkrarna på andra sidan,
med siktet inställt på vidare vandring då de blev avbrutna av maken.

Då är man extra glad för den där spannen. Och för den som
stannade på vägen med varningsblinkers och ficklampa och hejdade trafiken så
flocken kunde trava över igen.

Svängde inom föräldragården på hemväg, skjutsade maken till
jobbarbilen som stod kvar där han snappat upp djuren och fortsatte sedan hem. På
med kläder och ut med traktorn efter vattenvagn och iväg med den till korna.

Tog en stund då stödbenet rasat iväg och inte gick att låsa
fast igen. Tyvärr lika illa när den skulle sättas av hos de törstiga korna. Så
det tog en bra stund där också.

Hemma strax efter midnatt igen och då var det en snabbfika
och tina upp från det nollgradiga och sedan nattning. Underbara morgonsol! Man ”ser” verkligen projekten komma…!

Idag har jag och drängen kört djur. Tjuren Party togs hemma
och släpptes till gruppen i hjorthägnet. I nästa by hämtades fem kalvar och sju
kor till andra gården. Förbi hemmet och norrut till grannbyn och den grupp som
stod näst i tur. Tjuren gick smidigt och stängdes in i kärran. Jag har inga större problem att jobba med ström i tråden, men kanske ändå borde byta de trasiga handtagen snart…

Sen var det den där kalven då. En ko och kalv var lugna, den
andra kon lite i vimsigaste laget och hennes kalv totalt dum i huvudet. När vi
väl fått in hela skocken i kärran och stängt beslutade vi att istället för att
köra dem på bete i nästa by, och kanske inte få tag på kalvuslingen igen, utan
köra hem istället. Kalvarna in, trodde vi. En stund såg det ut som att kalven
skulle bryta nacken av sig på vägen, så som han for runt och mer var i luften
än på marken. Synd att han misslyckades…

Korna släpptes ut, (och går utanför huset och skriker nu…) Stirrkalven fick snaras och dras in meter för meter, in i en box. En från boxen
fick lämna sin plats och istället gå ut till utrymmet bakom pressen tillsammans
med den andra kalven. När man tömmer fyraåringens byxfickor före tvätten…

… Och när man kollar över fickorna på ettåringen.

Middag som dårar, genom duschen och iväg på föräldramöte. Sen
har jag kollapsat i soffan. Lite eldning i spisen. Katten halvt på, halvt jämte
och datorn i knäet. Sängen lockar så lite fika innan kanske.

God natt.

Veckan som gått med prao har varit körigare än vanligt, dock
inte orsakat enbart av den tjej som klev in på måndag morgon och fick mina hundrasjuttio
centimeter att kännas pygmélikt. Det har blivit mycket stängsel. Flertalet
djurflyttar och den ena kogruppen drev vi ungefär en halvkilometer genom
skogen. Den dagen stod stegräknaren dessutom på över tjugoniotusen sten och ett
saftigt skoskav uppstod. Tur det var en lugnare onsdag med enkom sextontusen… Slåttergubben dök upp igen!

Några fattade vitsen och gick, några fastnade i en rotvälta så jag personligen fick bogsera ut dem, eller henne, 1742, den bruna mitt i bild. Hon kunde väl låtsats vara lite rädd för mig i alla fall… Det krävdes, till praoens förvåning, inte så mycket betänketid innan merparten började klättra brant uppåt. Det var nog värt det när det öppnade upp sig.Tisdagen varvades stängsel och skogsdrivning med
strängläggning som variation. Sen jag blivit ensam på eftermiddagen hämtades
pressen, middag intogs och sedan ut för nästa pass och mata ut balar i sena kvällen. Mormor hade tittat förbi, då hon haft lust att baka ”lite grann”! (Tack ängel!) Och när jag väl kom hem hittade jag maken på detta vis:

Lämpligt nog skulle praoen på begravning på onsdagen, och
jag, maken och sonen styrde nosen norrut till Länssjukhuset;

Efter nästan tre och ett halvt års krig har de gått med på
att påbörja en allergivaccination på pojken så han kanske klarar sommaren
bättre med allt vad pollen och gräs säger. Dummaste kommentaren hittills var
när en läkare rekommenderade att vi flyttade till ett bättre lämpat ställe –
stan. Passande nog hade vi även fått kallelse till en annan tid några timmar
senare, så det var lagom att ta en lunch och proviantera nya glas på Ikea. (Allvarligt,
sex glas för tolv kronor?!! Knappt värt att kosta på dem disk ju!) Sköterskorna
beklagade att vi fick en ”heldag” hos dem, själva jublade vi då det
inte kunde varit bättre. En timmes väg enkel resa så är det ju lika bra att ta
allt på en gång!

När telefonen startades upp på eftermiddagen (ett
informationsmöte beräknades ta ca två timmar, vi var ute efter fyrtiofem
minuter!) plingade meddelandena friskt.

Ett från en halmförsäljare som meddelade att åkeriet var på
väg! Ett från en lärare på gymnasieskolan som ville stämma av läget.

Insåg att vi nästan skulle klara tiden för dagishämtning, så
avbokade drängens fru på det. Hon hade även middag nästan klar till oss alla
när vi kom hem. (Fy vad bortskämda vi är!) Precis lagt upp mat på tallriken så
stod läraren på gårdsplan. In med honom på en stol jämte bordet och äta under
tiden. Make och son iväg på simskola. Jag till lagården. Drängen ut med
flickorna. Sonen avsläppt hemma och maken direkt iväg på klipptid. Jag ställde
i ordning balspjutet med ytterligare två spjut för att kunna lasta av de
beställda fyrkantsbalarna. In och natta barnen för att på väg nerför trappan
inse att lastbilen rullar in på gården. Ja, det var väl typ onsdagen det. Frågor?! Dansen skippade jag och även det innefix jag hade planerat för kvällen.

I hallen på dagis i torsdags ramlade den minsta lite från en
pall och vägrade därefter att släppa mig. Som en igel satt hon och skrek i
högan sky när hon lossnade en centimeter. Tillsist fick hon snällt flyttas över
i en annan famn och jag gick. En ny upplevelse för samtliga! Skönt att hon saknar mig lite på dagarna!

Hämtning av spån har varit i behov länge, och nu tog vi itu
med det. Hemska göra! Hatar att trampa spån nästan lika mycket som jag hatar
gaffel-/jordbruksdrag. Men så skönt när
det är gjort. Grisarna fick extra ombonat och projekt hönshus började vara
aktuellt.

Drängen gick på sitt projekt – stuva undan fyrtioåtta
halmbalar! Han hade att göra kan jag meddela! Men han hann precis klart innan
regnet drog in! Och endast en bale brast, den som jag råkade rulla ner från
lastbilen… Det heter väl ”foderhäck” Är detta ”slemmigt men mättande”, eller blir man en sån där kul filur om man smakar?!

Igår städades drivgången bakom tjurarna varpå ett antal
vägdes. Vädret var bättre än planerat, så det fick även bli rivning av
stängslet hos grannen medan det var torrt. Hönorna fick nystädat och på mitten
där öppnade himlen sig med några rejäla knallar och blixtar. Då vi sprang lite
fram och tillbaka med skottkärror och spånbackar, blev vi rätt rejält blöta –
det rann längs benen under byxorna och ner i stövlarna… Och de stackars
hönorna som knappt vågade sig in i den ljusa spånen kom slutligen under tak som
dränkta ruggugglor! Stackarna!

Idag då så åkte maken iväg på hajk. Av alla tillfällen! Det
där livet lockar mig inte det minsta, men att sova under en presenning i åtta
plus, med ganska blåsigt väder och ösregn, övertygar mig än mer! Jag ser inte
tjusningen i det! Fick nyss meddelande om att de har det varmt och gott vid lägerelden. Jag har det varmt och gott med en katt jämte mig, en på mig och datorn i knät!Bara en knäckt imorse! (Och det var inte jag!)

Och så ska jag, ensam, både sköta lagård, laga mat, diska
och vara barnvakt samtidigt! Får se om jag reder ut det eller om det blir ett fall för soc på måndag. (Det lite komiska i det hela är att maken hade varit bjuden på middag innan jag hunnit lämna gården, men en man är det ju också lite
synd om;)) Ett och ett halvt dygn ensam med tre ligister. Tur svägerskan tittade förbi och hann rädda en unge som kissat i syrrans säng medan jag pratade med drängen!Ytterdörren öppen och lillungen försvunnen. Ute i storasysters skor och brorsans mössa. Vad är problemet?! Moment 22 då man dagligdags piskar ungarna i att strumporna ska paras ihop och så hittar man de dyngsura strumporna hängandes på tork… Hoptussade. (Det är i ett sånt tillfälle jag citerar Ratata; ”Vad gör jag nu?! Jag har order att sitta men det är ju en Kaaaaaatt!!”)

Men men, vi tog itu
med den årliga helsaneringen av badrummet. Flugsäsongen är någorlunda över så
det kan vara lönt att skrubba kakel… Slutar aldrig förvånas över hur äcklig
en dusch kan vara. Tycker det spolar mycket där jämt, men det fastnar minst
lika mycket! Skönt att man inte har större badrum när man ligger på knä och
skrubbar fogar med diskborste! Check!

Sen har det tvättats typ tretton maskiner – nåväl, det kanske
bara känns så… – och ungefär lika mycket är omhändertaget (”Tvättar du
allt som fanns i våra garderober eller?!!!” – Nä, en veckas eftersatt tvättstuga är under framgrävning!)

På väg till lagården snubblade jag nästan nerför trappan
över katten Abbe som återvänt från brukssamhället och vrålar här på nätterna. Husse har varit här
flertalet gånger för att locka fram honom, varför katten slängdes upp under
armen och låstes in i hundburen – i hönshuset – i väntan på hemfärd. Rena rama zoo! Nydammsugat och sonens skor tömda ute!

Sedan det mesta började se acceptabelt ut blev det, som
vanligt, sen middag där sonen var med. ”Klabbunge” kom det från
lillhönan och repliken?! – ”Även mästerkockar kladdar ibland, vet du inte
det!” Man undrar ju var de får allt ifrån.

Jag fick ett känsla av ”åldersnoja” tidigare i
veckan då jag kom på mig själv över att muttra över ”dagens ungdom”.
Generellt, absolut, men extra aktuellt med en prao. I min värld är det givet
att man hälsar när man kommer, säger hejdå när man går och tackar för sig. Jag inser
mer och mer att det inte alls är självklart, och det retar mig. Det kostar
ingenting, varken pengar eller energi, och gör så mycket för rena trivseln. Måtte
jag lyckas fostra mina ungar bättre än så! (Så gick där iväg en känga i etern!)

Till veckan känner jag för semester. Lär inte ske. Ska ju
iväg!! Så bara att fixa innan dess. Stängsel och stängsel. Ett par djurflyttar
och stängel. Nja, och så eventuellt kanske måste nåt stängsel fixas.

En annan sak som jag grunnat på flera gånger är vilken fasad
jag håller utåt. Jag får ”ofta” höra att jag skriver så underhållande
(var då?!), är ett energiknippe (totalt sket slut jämt och börjar undra om jag behöver utredas för kroniskt trötthetssyndrom!) och att jag är så optimistisk (jag ser mig
som pessimismen personifierad! Så sent som i veckan fick jag ett sms ”Med
den positiva energi du synes ha… Optimism vinner över motsatsen… Men så är jag både godtrogen och lättlurad…” Eh
VA!? Jaja, jag tackar. Antar jag. Läsarbild; Så här beter de flesta av mina djur sig när ”främlingar” passerar hagen.

Har i veckan också fått flertalet ”klagomål” på mina
djur. ”Jagar de alltid dig på detta viset?!” ”De tycker
verkligen inte om mig! De går efter mig hela tiden” ”De är sååå
klåddiga, de där små tjurarna” ”Skulle ta en bild men de slickade på kameralinsen”.
Nästa projekt får väl bli nån stiftelse som finansierar en ko-offerjour eller
dylikt.

Får man en bit morot ska den så klart intagas sittandes. På favvoplatsen!

Nu ska jag ta itu med ett mer nutida problem – längtat hela
dagen efter att få sätta mig i soffan med några chips, men nu är jag alldeles
för mätt sen maten…

Ha en fortsatt trevlig helg