En ung bondes vardag

I söndags blev det ett bullbak där sonen kavlade, dottern skulle göra likadana bullar som mig (vilket gjordes bra! De tio nedre är hennes!) och den minsta letade inspiration.

Senare kördes sonen iväg och maken fortsatte på sitt. Jag
och lillhönan tog en sväng ut för att staka ut grönsakslandet om plogen skulle
dyka upp när vi inte var hemma. Vilken chock! Körde ut kompost i
”landet” dagen innan utan att upptäcka något, och ett dygn senare
kryllade det av vitlök! Tur vi såg det. Grävde upp dem i en back så får de
delas på och sättas ner på nytt när det är plöjt.

Eftermiddagen bjöd på sångstund i vår vackra kyrka där sonens
tisdagsgrupp deltog.

En småhängig pojk bäddades ner på tidiga kvällen och så även
vi andra. Ur Land Lantbruk nr 16 och boken ”Varning för mat” sidorna 135, 137 och 141. Hade tänkt att ringa veterinären idag, men avvaktar. Eftersom jag bråkat i honom energihöjande och saltbalans ett par gånger gillar han mig inte och sprang för allt vad pälsen höll när jag närmade mig. Tycker inte han ser särskilt sjuk ut för tillfället, även om han är kass i magen…

Idag har jag pendlat mellan att må bra, till attacker av
frossa följt av genomsvettningar. Kanske blir det så när man får börja med att
rulla in bilen på verkstan – igen. Ett par timmar senare tittade de på bilen
men kunde inte höra något. Jag stod på mig och ytterligare ett par timmar
senare fick jag samtal om att den var klar. En fjäder från en trasig del i
handbromsen hade de inte kunnat hitta i fredags, men hittade den nu, den låg
lite dumt till.

Hela eftermiddagen upptogs av ett besök av en säljare och
när han lättade ankar tiggde jag skjuts till stan som han ändå passerade.
Smidigt tyckte jag och blev avsläppt. Mötte en bekant bil och såg en annan
bekant bil nyss inlämnad. Hämtade nyckeln och var vaksam. La i backen och
gnisslet var kvar. Gick in och morrade. ”Verkstan har gått hem, de ringer
dig imorgon…” Ja just det… Körde ut från firman men ju mer jag gasade
på, desto mer lät det. Gummi-mot-metall-gnissel, typ. När jag kom ut på
70-sträckan några hundra meter bort fick jag nog. Skulle ju garanterat få köra
in eländet imorgon igen. Stannade och ringde bekanta-bil-ägaren. Barnens
storkusiner var kvar i stan, så tiggde till mig skjuts hem.

Vände och slängde tillbaka mina bilnycklar på disken, fem
minuter före stängning. Jag blir såååå trött!

Efter middag skickades ungarna i säng och jag tog en
promenad ner till sjön. Blev ståendes där i en halvtimme ungefär innan solen
gått ner och det kylde på. Smög mig in i kohagen för ett par bilder med djuren
mot sjön, men det var inte populärt. Blev nästan lite rädd när en stor ko med
stora horn kom med sänkt, viftande huvud mot mig i språngmarsch. Så jag attackerade henne
tillbaka, varpå hon tvärstannade, försiktigt nosade sig fram
till mig, som för att kontrollera att jag inte var en ulv i fårajeans och
slickade sedan i sig halva mig… Dumsnut.

Mannen är iväg på sina äventyr – det verkar inte som elen på
föräldragården var gjord för en spis med fyra plattor, för det spökar där. En
ugnslucka som stängs leder till att huvudsäkringen går – men inte
jordfelsbrytaren… Han har lite samtal att ringa imorgon, han också.
God natt.

Vaknade till reflektioner. Efter en natt där barnet sov till fyra, både hon och jag klev upp och kissade innan hon trycktes tillbaka i sängen med en flaska välling. Tänkte lyssna på halv sju-nyheterna, men tittade upp kvart i sju. Den där kvarten gör mycket på morgonen…

Är det bara jag som reagerat på detta med hur man tilltalar
någon?! Vid kvinna till kvinna, man till man och kvinna till man är i stort
sett allt tillåtet. Men så fort det är en man som knappt är på väg att yppa
något till en kvinna, så är det sexistiskt och övertramp.

Jag kanske är oförstående och intolerant, men efter #Metoo i
höstas är det ju så enormt uttjatat. Missförstå mig rätt, det är inte okej på
något vis, men varför dra upp sådant som hände för åratal och åter åratal
sedan?

Ska man hårddra det har jag också ”varit där”; En
man kommenterade att om han varit singel skulle han bjudit hem mig för att bada
jacuzzi. Ok, tack för komplimangen, svarade jag.

En annan gång hade ett gäng varit ute och jobbat och blivit
överraskade av en åskskur, satt vi i bilen på väg till ”basen”. Fick
en hand strax ovanför mitt knä och när jag höjde på ögonbrynen mot honom, var
svaret ”jag bara kollar om du är blöt… Vi är ju nära ditt nu om du
behövde torra kläder”. Nej, inte en helt okej kommentar kan jag hålla med
om, men det var också den jargongen vi hade i gruppen och var Du med varandra.
Hade jag lagt handen på hans knä, för att kolla om han var ”hård under
byxan” hade det aldrig setts som sexism.

Med denna långa inledning tänkte jag meddela att jag gav en
säljare en smäll på näsan idag, eftersom jag inte kunde hålla mig för
kommentaren, eller för skratt för den delen; Jag kontaktade honom för ett par
dagar sedan. Han ringde upp idag, och pratade sig varm, precis som de flesta
säljare. Rätt vad det var säger han (totalt oskyldigt och omedvetet): ”Det
bästa vore om vi kunde träffas och klämma och känna på varandra för att se hur
det känns…!”

– Vågar du säga något sådant till en kvinna efter #Metoo?! var
jag tvungen att fråga medan skrattet bubblade upp.

Den stackaren försökte stammande förklara att det lät så
illa när jag uttryckte det så! Han hade aldrig haft en tanke på ”hur det
kunde tolkas”.

Jag tog inte illa vid mig heller, inte alls, men jag garvar
fortfarande.

Nog om detta. Man börjar ju undra… Solen är inte bara bra. Men han var avslappnad… Petade upp ett tiotal kalvar som låg på liknande sätt… Snart dags att börja med gödseln också.

Packade in minstingen och drängens fru i Navaran, körde
efter den nya V70:n på oljebyte och sedan följde hon efter mig till stan för
inlämnande av Navaran på service.

Mötte upp drängen på föräldragården för att koppla plogen,
men den var så väl instuvad att maken fått åka ut nu ikväll för att trassla ut
den.

Jag hade tänkt mig att åka iväg, men huvudvärken slog till
som en direkt käftsmäll och både lust och ork försvann, så stannade hemma från
studiebesöket.

Istället blev det ännu en sväng ut till den inlåsta kossan
och kalv sedan morgonen. En lång strid då med ätande och dags för ännu en nu,
då det blev uppenbart att kalven fortfarande inte hittat spenarna – sög på
kossans armbågar. Smarthuvud…

Mamman var inte glad på mig någonstans över att bli instängd
och ett tag trodde jag att hon skulle ta grindarna på hornen och hiva iväg dem.
Inte heller nu var hon speciellt glad åt att bli fastbunden (eller bundfasten,
som lillhönan säger). Noll intresse på kalven så hämtade en liten skvätt mjölk
i tanken i en flaska och tvingade i. Sista matskeden väcktes suget och kalven
föstes mot juvret och tog. Efter några minuter vågade jag mig på att släppa
kossan då kalven både bytte spenar och juversida hej vilt – och gav mig sitt
visitkort, tack för detta. På mina långkalsonger med… Jag skulle ju bara…

Fick loss repet, men inte från hornen. Kossan ställde sig
och blängde på andra sidan grinden och jag tänkte i mitt stilla sinne att
”nu får jag stryk, undan med fingrarna”. Stod ändå kvar. Kan tänkas
dumdristigt, men jag tror att mina läsande bondekollegor förstår resonemanget. Inväntade
smällen från hornen, men istället tryckte kossan fram mulen och slickade min
hand innan hon vände sig mot kalven. Typ som om hon tackade för det lättade
juvret. Vad vet jag. Har man väntat en hel vecka med att få åka till bygghandeln måste man ju hjälpa till!

Dags att köra ut maken till föräldragården efter bilen. Han
kom nu med traktor och kopplad
plog.

Ska bara hämta in en husvakt från grannens. Det räcker med
att ungarna petades i säng innan jag ”skulle bara vattna kossan” som
råkade ta 45 minuter. Hoppas ungarna somnade…

God natt

Såg på förmiddagen att den sista inköpta kossan var på väg att kalva. Vilket
börjat vara väldigt hög tid då tiden gick ut sista mars. Vad som var intressant
var att hon låg och kalvade, förblev liggandes medan kalven var på väg upp – han
var pigg! – och sedan reste sig och styrde stegen de få meterna framåt till en
kalv född i söndags… Pucko!

Hon var så nöjd med den så hennes egen blev ensam kvar, blöt
och slemmig. Suck. Fick lösa det snabbt med den icke-optimala lösningen att
hiva ut spark-kossan med kalv och låsa in de nya. Kalven var uppe med noll
intresse från kossan. Lyckades ändå övertyga henne om att låta honom äta, så
just då kändes det rätt ok. Under kvällen har intresset växt på kossan, så hon
faktiskt slickar kalven. Känns lovande. Har hämtat hem den gamla pläden som jag fick gnugga kalven hyfsat torr med.

Sprattelkossan låter sin kalv kämpa rejält, även om hon
släpper till aningen och han är envis, men maken hjälpte mig med mer grindar till
hallen och har stängt in dem igen.

Ännu en ny herefordtjur är född. Från en ko vi hållit fokus
på i minst en månad för hon är ju såååå nära…! Nu hade hon bestämt sig i alla
fall, och jag lär få jobb imorgon med att springa i fatt denna för märkning och
vägning. Även för den oönskade kalven som jag avvaktat med, fast denna har inte så stort utrymme.

Medan jag stod och krabbade med oönskade killen så att han
fick mat, ringde veterinären med obduktionsrapport. Svaret: Bristande
kalvningsrutiner av vad de kunde se direkt då den legat för länge för mer
avancerade analyser. (Tack för detta!) Tydligen – föga väntat – hade kalven
endast fostervatten i magen. Ingen mjölk – jag har inte sett till att den fått
det. Tydligen bör man tratta i kalven råmjölk innan den trillat ur kossan helt.
Inte låta det gå ett par timmar (och ge kossan chansen att ta hand om sin kalv)
utan ge tillskott direkt så den inte hinner dö. Denna hade även ”tydliga tecken
på begynnande navelinfektion”. Imponerande. Trodde faktiskt inte de hann
få det som ett par timmar gamla eller dödfödda… Rekommendationen blev skärpta
rutiner, mer tillsyn (tydligen räcker det inte med endast en nattrunda om allt verkar
lugnt och full syn från köket övrig tid på dygnet. Får campa under
foderhäckarna framöver) och se till att det finns rena, torra platser till
kalvarna.

Jo, tack. Strör flera gånger i veckan i hallarna och i
övriga hagen får det vara som det är. Dygeggigt för tillfället, visst är våren
uuuuuunderbaaaaar! (Och vad hjälper detta när en del kor ändå envisas med att ligga ute.)

Men, men. Fick bekräftat att jag är impotent, eller var det
inkompetent som var underliggande?! Nåväl. inget nytt under solen alltså!

Ringde sedan till Morfar och berättade resultatet, han har
frågat flera gånger, varpå han svarar; ”Har jag äntligen fått bekräftat
att du är värdelös nu då?!”

Puss och kram och nyp i stjärten, gubb. Gillar dig med, och
tänk på att man ärver vissa saker!

Och vilken jäkla tur jag har/haft med de 41 kalvar som pigga
skuttar runt i hagarna! För de åtta döda är väl inte ”otur”…
Eller?!

Nu ska jag ta en sista tur och kolla om den oönskade kalven fått kvällsmat. Så länge de lever kan de äta, så mycket begriper jag!

Det där med ”att ta under sina vingar” fick en helt ny innebörd!

Slockande igår och är inte medveten om att maken gick en
runda ute kring elvatiden, men vaknade till ett par sms: 1710 har kalv under foderhäcken. och
Ulliga fåret har kalv i ligghallen. Så det blev fem ut och fem in! Jösses.

Blev för min del att jaga ikapp dessa små imorse och skicka över vägen. Det gick
rätt bra, även om det är en gnutt militärisk träning med löpning med höga knän
och intervaller. Maken skickades iväg med en bale till tjurarna, eftersom han
tänkt rymma resten av dagen!

Uslingen i ligghallen verkar ha fått en antydan till insikt
var man äter på en ko, så alltid något att glädjas åt.

Lagård med lillhönan i släptåg. Den lilla nobbade för första
gången förmiddagssovningen och vrålade i högan sky, så när vi andra satsade på
kalvjakt och balar, sattes hon i lagårdsvagnen inom synhåll för drängens fru
och var nöjd.

Lite andrafrukost för alla tre innan ett nytt vagnförsök
gjordes, och lyckades och vi andra två styrde mot BVC. Denna gång funkade
öronen utan bekymmer, så det var väl förkylningen som spökade för en månad
sedan. Även mina öron fick en koll! Trodde inte jag hörde så bra som jag
gjorde, men nu med bekräftelse så går inte att skylla på dövörat längre… Ögonen var
det värre med. Förvisso väldigt mycket mer rättpekande denna gången mot förra,
men till sist pekades det på grannbokstaven alla gånger följt av ett skratt. Svårt
det där. Inget behov av remiss till ögonklinik i nuläget, men ett nytt
BVC-besök inbokat för att testa fnisset en gång till…

Finn ett fel…

Hemma igen efter mathandling och premiärbiltvätt på nya
stationen, blev det lunch, möte av sonen och väckning av den lilla som låg kvar
i vagnen. En sväng till en grannbonde efter en flaska Selen, då jag får försöka något med min herefordkalv som dör varannan dag för mig. Trött, darrig och vinglig idag med en mamma som vrålat som besatt hela dagen.
Det som både är en lättnad och sorg är att det verkar vara ett tufft år för fler än mig. Med övervakade kalvningar, selentillskott, extra råmjölk och ändå massdöd på kalvar. Hos flera många stycken av de jag pratat med. Skumt…

Inga kalvar hittills idag, än är det inte för sent. Sen var
däremot nattningen av barn. Avklarad. Maken iväg en sväng igen, själv i soffan
med sprakande brasa. Trött igen…

Trevlig helg

Vad kul det var med lite kommentarer på förra inlägget! Det sporrar att skriva vidare!
Avslutade födelsedagen med en kalvning, redan vid tiotiden! Startade gårdagen med unge i spjälsäng som, för sitt eget bästa, kördes iväg innan en ny bal sattes ovanpå…

På väg till dagis igår ringde slaktbilen – vi kommer imorgon
halv sju!

Tjolahopp Tjolahej. Ok, är du precis i tid, det tar två röda
att lasta och jag kommer in igen för att få upp barn till skola och dagis?!
Nja… Skulle inte lita på detta. Maken fick flexa lite! Klart det är vår! Ungen är för skitig för ”finvagnen!” Den som jag har en känsla av att maken ”skulle bara” innan han tog in. Hade varit smartare att låta den stå på altanen över natten, om han nu tänkte glömma av den, tycker jag kanske…

Fick även löfte att skicka med en problemko som jag tänkt få
iväg till midsommar, men det gick lika bra nu sa de. Bara lilla problemet – fullt
i lagården och kossan ute… Kom på att vi kunde göra en tillfällig box i en bredare
gång. Och försöka ta tillfället att peta in henne när hon drack vatten precis
vid stängselöppningen.

Körde balarna i vanlig ordning och var på väg till
ligghallen och den fantastiskt korkade kalven som fortfarande inte hittar
spenar, när en bil stannade på vägkanten. Ja, och jag stannade där också.
Gammelmorbror K var ute på bygderesa, och det kan vi tacka för. När vi pratat
en stund såg jag kossan vandra upp mot vattenkoppen, så avbröt samtalet,
viftade på drängen och fick in slaktkossan på ett litet kick. Tack för det K,
hade inte du stannat hade jag bommat kossan vid vattnet denna gång. Ett
bekymmer mindre!

Precis före lagården på eftermiddagen gick jag för att
släppa ut den ko som fick för sig att adoptera en kalv och därför varit
instängd ett par dagar. Hon verkar ta hand om sin egna kalv och jagar inte efter den andra som blivit väldigt fast vid sin moder. Är väldigt besvärligt att ha djur instängda då jag inte
har något bra ställe för detta och helst vill undvika det. Foder och vatten måste bäras. Det är långt från allt och
tar väldigt mycket liggplats från de andra djuren. Med dubbla kor och kalvar
bakom lås och bom krävs det nästan en halvtidstjänst, och den som inte äter behöver platsen mer. Precis öppnat upp där så ringde drängen – ”jag tittar
på en kalv!” Enda till klockan fyra innan en kalv?! En som stod på andra
sidan gården. Kalv i skopa och kossan föstes över. En sån som aldrig borde
blivit betäckt, då hon stirrar för allt och är rädd för sin egen skugga. Lite
sent att tänka på det nu bara, så över med paret till kalvhagen.

Min moster hade vid detta tillfälle tittat in. Hon var inne
med lillfisen medan maken körde iväg barnen till Onsdagsträffen och sedan
raggade påskrifter för fiber. Hon hade även middag med sig och jag kom in till
ett kök med röjda och avtorkade bänkar. Maten serverades sedan familjen kommit
hem, sonen fick en lång saga av henne och småflickorna petades i säng. När
maken åkte iväg igen tog jag en dusch och fick en mycket uppskattad ansikts-
och handmassage. Bortskämd, men åhh så gott! Det var så tåluddet krullade sig!

Moster bäddade ner mig i soffan med order om ”att
vila”. Kan väl inte ligga på soffan och vila kvart i nio på kvällen?! Tassade
upp för en tandborstning och kröp ner på riktigt i sängen istället.

Tidig väckning idag då. Mat till djuren som skulle åka iväg
och de andra fick sedan också. Halvvägs igenom när bilen rullade in på gården.
Som vanligt gick tre tjurar väldigt bra att lasta – den fjärde satte sig på
tvären. Den yngre mannen som var med bråkade inte, utan gick sonika in i bilen,
tog en grimma som han krängde på tjuren och asade upp honom. Kossan däremot
gick utan en gnutta tvekan.

Välkommen till en yrvaken lagård!
Maken hade ju barnen (och det var körig, surrade han om. Har
jag aldrig märkt på mornarna…?!) så jag fortsatte i lagården. Två balar ute
var det enda som behövdes idag så ut med dem och sedan in till den minsta innan
far och dotter åkte till jobb och dagis. Lillskrutt i vagnen innan slangen
skickades i badkaret och jag tog nästa uterunda med foder, vatten och matning. Tacken för att man agerar mathjälp är att man även används som servett…

Konstaterade även att en kalv fötts under natten men allt
såg bra ut, så in igen för frukost, rev upp den lilla ur vagnen och åkte
till kyrkbyn för en barnsångstund och våffla. Tvekade länge, men tog mig i
kragen och åkte trots den borttappade andan, någonstans i gröttallriken.

Hem med den lilla till vagnen – igen – och i kläderna för
att strö i ligghallarna. Och märka kalven. Åkte bakom lagården för att hämta en
bal och konstaterade att det stod en kalv i ligghallen hos kvigorna också…
Strödde, märkte kalv och bytte traktor för att skicka kalv i skopan, märka den
och flytta till nästa hage. Tittade upp och såg ännu en kalv längst bort i
kossehagen. Tre idag alltså. Hittills. Fem ut. Och en hel drös in- och utrapporterade
till Jordbruksverket. Det råkade visst bli välstrött i den gamla djurkärran. Men sen är den välanvänd också! Vi börjar kunna det här!

Maken är iväg på nåt. Barnen nattade efter lång saga och
själv ska jag snart krypa ner. Varit en lång dag.

Imorgon blir en ny med nya utmaningar; Full balrunda, två
småflickor hemma, maken på mässa eller nåt och uppföljande BVC-besök för syn
och hörsel på lillhönan.

Avslutar med lillhönans avskedsord denna kväll: ”God
natt fis, leverpastej, stäng helt!”

”Vilka dagar” var förra inläggets rubrik. Om jag
bara visste vad som komma skulle!?

Till alla som gnäller på att våren inte finns: Det gör den!
Ta ut musiklurarna från öronen och lyssna istället på takdropp och fågelsång. Helt
fantastiskt. Perfekt vårvinter nu tycker jag. Ser inte fram emot en massa regn
som blir is innan det börjar torka upp och spritta i rabatterna. Hellre som nu,
med värmande sol som försiktigt töar bort snön. Sen kanske det är ”för
sent” enligt almanackan… Titta inte i den nu. Carpa dagen och bla-bla-bla. Stirra inte på datum!

Söndagen var helt underbar. Heldag ute. Eller inte inne i
huset i alla fall.

Mannen hittade en dödfödd liten kalv när han var ute på
tidiga morgonkvisten. Bara en ko som vi kunde tänka som skyldig, och hon mådde
inte bra.

Gjorde lagården med ett öga på henne och gick sedan ut med
rep för att fånga in och känna på henne. Sagt och gjort. Eller nåt… Lyckades
slänga repet om halsen på henne och efter några (många) vändor runt där jag
misslyckats att angöra henne – måste tänka på fingrarna också – lyckades jag
till sist få fast henne i den ena foderhäcken. Kände två klövar och en mule i
fostersäck där inne – med andra ord hade hon två små från början. Hade ju gått
några timmar så denna andra kalv måste ut. Slängde av mig jacka och handskar på
backen – vilken tur att det inte var i lördags – då hade jag frusit ihjäl i vinden! Drängen
körde iväg till lagården efter rep att dra med och en spann vatten, och jag
passade på att ta nätet av balen han lämnade. Tyckte mig höra ett ljud och när
jag vände mig om stod ”kossan” och slickade på min jacka. Dragit itu repet. Here we go again! Nytt infångande. Nytt bindande i samma foderhäck och
punktera fostersäcken. Någon sörja i färg och form som senap slemmade ut. Tur
man inte är så värst äckelmagad. Bara att konstatera att kalven var död. Denna med. Det
var ju knappast något fint rosaskimrande fostervatten… Rep på de små klövarna
och drängen gjorde mig sällskap. Tur det, för det hade varit tufft att dra ut
kalven själv. Stor buse. Fick till sist ut huvudet och döm min förvåning av att
uslingen blinkade! Asade fram den till mamma som lagt sig utmattad och
slickandet tog fart. Inom en kvart stod de upp! Galet!

Mu (0)007-1 fick sin kviga som lämpligt nog fick nummer 71-7

En bil på väg att tina fram och jag gjorde Selma sällskap på trappan med min ”frukost”, kl 12.Inte lätt när man trillat ur hagen och lägger sig på andra sidans undertråd! Utan ström i – planerat.

I alla fall fortsatte det ploppa kalvar så vi, som haft
rekord med tre kalvar på ett dygn, slog nytt med åtta kalvar (varav sju
levande) på ungefär trettiofem timmar. (Med tanke på att vår minsta skulle
fyllt ett igår om allt klaffat förra året, kan man verkligen säga att hon
skulle födas mitt i kalvningen!)

Nästa generation privatchaufför!Vidare är det lite turer då en ko som hade kalvat tidigare
på söndagsmorgonen plötsligt adopterade kvigan med död tvilling. En kalv med
två kor och en stackars tjurkalv utan ko! Adopteraren låstes in med sin egen tjur och kvigan slöt sig till sin rätta moder. Tre, fyra kalvar hugger första
spene som dinglar förbi utan en tanke på egen mamma och kossor som accepterar detta.

Jag kom iväg till Reftele igår. Lastat bilen och rapporterade
sedan vad jag tog. Hemma hade det kalvat igen, så in med den i ligghallen. En
rejäl känga från sonen som tyckte att ”kalvarna är ju viktigast. Du har
inte så mycket tid med oss nu!” Ajajaj, kändes inte bra att få denna
känsla bekräftad…

Kalven var kall och slö, så extra tillskott med råmjölk till
denna. Medan mjölken tinade bar jag in de sexhundra kilo foder jag hade hem. Skippade
måndagsträningen alltså. Sena kvällar och oroliga nätter. Det sliter. Denna herefordflicka på 40 kilo fick nummer 74-1. Modern heter 174. Lite ironiskt – jag märker i ordningsföljd. Startade 2015 på 0001 och är nu på 0081 på kvigor. Tjurar startade på 7000 och ligger just nu på 7082. Ganska jämt mellan könen med andra ord! Dags att rapportera in ett gäng nu!

Kalven uppskattade mjölken så bra, att hon försökte ta sig
upp och ramlade ut i snöisen igen. Fick släpa tillbaka vederbörande till
ströbädden. Och konstatera att jag hade tur; Kossan vaktade som en hök. Nåde
den som närmade sig hennes kalv. Flera meter ifrån så jagade hon iväg. Både kor
och kalvar. Skickade blickar som kunnat tända eldar. Men inte mot mig. Är hon
så trygg med mig, alternativt litar hon helt på mig, eller utgör jag inte något
som helst hot? Kunde varit kul att veta. Kalven bölade lite smått några gånger
och kossan nosade på mig innan hon ställde sig en meter ifrån och höll undan
nyfikna. Förutom 1790, som stod bakom mig. Vi krockade. Jag hängde över kalven
och tydligen hängde hon över mig. Reste mig upp och pannlampan sa smack i ett
horn. Undrar vem som blev mest snopen…

Idag har Mormor, Morfar och gårdsfolket varit på middag. Maken
fyller år. Och alla kom. Utom jag och drängen då. Tog hand om dagens kalv och
blev då varse en söndagskalv som inte ätit något. Hon letade spenar på mammans
hals. Även de stängdes in för lärdom och vi kom en halvtimme sent till den egna
middagen. Blev inget plockande och duschande som tänkt. Konstig… Har detta
hänt förr?! Kul och lätt att krypa in. Var värre ut…

God natt!

Räkna skruv kan man underhålla sig med länge!

Vilka dagar vi haft!

Torsdagen gick länge till att verka som att
brandskyddsinspektionen skulle varit det mest spännande men det visade sig inte
bli så;

Sent på kväll kämpade maken med att få igång den
icke-andandes nyfödda kalven. Förgäves.

Kossan fick ha sin kalv i ligghallen över natten så körde
jag och drängen ut den på morgonen.

Tanken var att jag och sonen skulle åka till Reftele och
sedan handla då han hade önskemål att få följa med. Jag skulle då möta upp
honom vid bussen. MEN. Blev varse en kalvning så vi stannade och tittade på
den. Sittandes på sonens rum, med fri sikt ut. Kalvningen tog evigheters evighet
– säkert tio låånga minuter. Kvigan var snabbt upp och började slicka
sin kalv som ruskade på sig och snabbt försökte ta sig upp.

Tänkte att hon behöver ha lite acklimatiseringstid, innan vi
började greja med kalven, just för att det var en förstagångskalvare. Åt middag
och ställde i ordning lite innan jag och maken gick ut.

Hörde direkt det speciella nykalvat-muet så rustade med
dubbla märken och knipsade först i tjuren i ligghallen innan vi gick vidare ut
till kvigan med kalv. Hon slickar fortfarande frenetiskt, men kalven?!
Stendöd!!? Vad fan händer?! Nyhalmat och fredagsfeeling!

Då börjar man leta trådar. Fyra döda kalvar. Fyra fäder.
Tre olika raser/korsningar på mödrarna. Visst, svinkallt ute, så att födas där
bör ju vara som att kastas i en vak ungefär. Sen återkommer vi till ett navelbråck
där tarmarna hängde ut – kan hända. Ett barnamord – verkar som att det
förekommer när man börjar prata om det. Fortsätter med en ko som på
fyra kalvningar har fått tre döda och två levande kalvar. Vissa är ju benägna
till dödfödslar, och är en sak som tas med i avelsvärderingar. Denna tjur föddes
dock inne i ligghallen, på den varmaste och torraste platsen vi kan erbjuda. Levde
aldrig utanför livmodern. Kvigan kalvade ute i snön. Levande och till synes
pigg kalv.

Som en annan bonde sa; Det ser jäkligt illa ut i
statistiken om det börjar med strul! – Vem vet. Jag kanske får femtio pigga,
friska kalvar framöver!? Då är dessa fyra på sextiofyra ”inte hela
världen”. Men visst tappar man sugen.

Inte blev det bättre nästan gång jag kom ut och hittade min
herefordtjurkalv liggandes död i halmen. Platt på sidan, slutna ögon och tungan
hängandes ur mungipan.

Satte stövelspetsen i nacken på honom och knuffade till. Ingen
respons. Med mycket uppgivenhet och inte långt till tårarna körde jag
knytnävarna i bröstet på honom och slängde upp huvudet, varav en liiiiten
springa öppnades i ena ögat. DU DÖR INTE! vrålade jag och slet upp denna stora
kalv i ståendes. På vingliga ben slet jag ut honom utanför hallen där mamma
stod, varpå han ruskade på huvudet och satte igång att dia. Jäkla kalv till att
luras. Men visst händer det en annan också att man sover så hårt att man inte
reagerar på nåt!

Jirka tittade in en liten sväng och på sena kvällen gick
maken ut och tittade. En ko gick lite oroligt, så när jag vaknade kring två i
natt – totalt äckelsvettig med täcke, dubbel(!)vikt sängöverkast toppat med en
meter katt, klädde jag på mig och gick ut för att dra in den nya kalven i
ligghallen.

Klockan fem när maken vaknat på soffan gick han ut och
hittade kalven längst in i den andra hallen. Oooooch God Morgon sen! En lördag där modet återvände med de sociala kalvarna!

Vid balköringen imorse gick vattnet på en ko som verkade
lika chockad som mig och drängen men hon var totalt omöjlig att flytta. Åt ”frukost” och tog sedan med mig maken ut, och två barn till traktorn med drängen,
för att fösa kossan över vägen. Istället fick vi lasta hennes kalv i skopan och
köra dem båda över vägen och in i ligghallen.

Det man oftast får höra om köttisar är att de är ilsket måna om kalven. Säker är man ju aldrig, men tror jag rensat bort den modellen för tillfället. De kan vara måna om kalven utan skötarens liv som insats!

Såg att en ko låg i hallen längst ner vid skogen, så gick
dit för att kolla läget. Ingen kalv där och kossan lommade iväg. Men i den
andra delen, där kvigorna huserar, låg en kalv. Såg ingenting konstigt där ett
par timmar tidigare.

Så även den kalven i skopa och kossa över, vilket inte var
det smidigaste. En förstagångskalvare som trodde att kalven låg kvar i hallen
trots att hon slickade den för fullt i skopan för en minut sedan… Till sist
kom även hon till rätt ställe.

Och vilka kalvar vi fått i år! De som lever alltså!; Totalt
orädda Nyfikna som skam och kontaktsökande.

Satt och kliade en matvirrig kalv som var instängd när en
liten kviga klämde sig emellan mitt huksittande och fångstgrinden.

Det är bara att utnyttja situationen! Första veckan i
djurens liv är den viktigaste för socialisering och om bara en bryter isen
brukar resten hänga på. En filmsnutt på detta finns på mitt instagram
@bondeniskarvhult. Det är då man återigen hör den som beklagade sig i somras
över dessa hemska köttdjur som man inte kan gå nära, hantera eller ens ha utan
att riskera livet… Nope, hos mig fanns inga spenar att hämta!

De problem jag tampats med nu har varit att den ko som fick en död kalv, 1699, är den jäkligaste jag har. Stor, tung, gammal och stora horn – hon lyckas ta över varenda kalv som föds. Ingen vågar ge sig på henne. Istället för att stänga in ko och kalv, stängde jag in 1699. Imorgon får hon flyttas tillbaka till hagen utan kalvar och stannar hon inte där får det göras en plats i lagården åt kärringen i väntan på slakt.

Sen är det ju en sak om kalvarna accepterar mig, som ändå är
den som rör mig mest hos dem, men även barn och make kunde vara med. De var
lika nyfikna. Och uppenbart var även korna tillfreds med det eftersom ingen kom
för att försvara eller kontrollera sina små. Förutom 1790 då, som är lika nyfiken som kalvarna!

Barnen ja, det var väl ungefär nu som vi båda började klia
oss i öronen och ifrågasätta om någon haft en tanke på den lilla i vagnen sen
väldigt många timmar… Det var ingen som tänkte på att vagn och overall hade samma mönster… Båda har tre barn på nacken nu!

Känns att nattsömnen var rubbad. Ska gå ut en gång till nu
snart före nattning. Den andra kossan som petades över imorse har smugit runt
lite misstänkt.

Och på tal om misstänkt – fick besök i hägnet imorse när
tjurarna fick foder. En som beklagade sig över hur mycket foder det går åt
denna vårvinter. Trettiofem djur. Galet vad de äter. – Jaja, tyckte väl jag. –
Du har väl närmre hundra nu, sa han då. – Hundra?! Nja, det är väl knappt. Med
kalvarna nu närmar jag mig hundrasjuttio, så var du tyst om foderåtgången på
trettiofem… (Han blev tyst!)

Sorry längden. Nu ska jag ta en sväng ute innan tandagnugg
och läggning.
Vi hörs om ni vill!

Föste in herefordkossan igår innan läggdags. Lite snopet att
komma ut till en tom hall sedan med omkullvräkta fångstgrindar. Hon ville inte vara där, utan återvänt till
den plats hon sett ut som lämplig och kalvat där. En nerkyld (inte) liten gosse.
Och dessutom hade ”Geten” kalvat under en foderhäck på andra sidan
vägen.

Foder i lagården och kalvbärgning för hela slanten. Hereford
in och inlåst – igen. Brydde mig inte om råmjölk utan tog en halvliter vanlig
mjölk och hällde i den för att han snabbt skulle få lite värme i sig. Och det
gjorde nytta. Såg hur öronen reste sig under tiden, så med även mitt mod ökande gav jag mig på mission mjölka-hereford. Och det gick jättebra sen hon slutat
snurra runt. Nära på två liter fick jag ut – direkt i en flaska så det gällde
att sikta. Kalven fick det också sen hämtades geten över med unge.

Kom in för andrafrukosten kvart i tolv. Väldigt tacksam för
den stående gröten med sonen före skolan! Blev direkt på lunchlådan och efter
det frukostmackan och teet! Variation förnöjer, som bekant.

Ett par minuter på kökssoffan sen var det väldig hög tid att
titta till den lilla i vagnen. En som sovit nästan fem (!) timmar – tror jag. Tittade typ när jag la ut henne och när jag hann fem timmar senare. Nä, inte så illa, men jag vet ju inte hur mycket hon är vaken däremellan. Igår småskrek hon när jag sprang ut efter den förrymda kalven, men sov när jag kom tillbaka efter fem minuter och sov två timmar till! Jaja, och så en som nog behövt fem extra sovtimmar.

Sonen kom hem och jag gick ut ”en snabbis” till kalven
som jag faktiskt lyckades få upp i stående och måckla fram till kossan för mat.
En stor buse det där, vilket bekräftades när han vägdes lite senare – 57 kg. För
hereford bör det vara 40-47 kilo, så vi snackar kalv här!

Att vänta på vägning är dötrist. Lika bra att dutta lite! Tog med en annan ko på tillbakavägen. Hon stod lämpligt till. Precis som den vita mjölkisen. Man får ta tillfällena i akt, även om det för tillfället känns som att vi har fler djur på vägen än i hagarna! ”Stör inte! Mamma har sagt att jag ska ligga här!”

Bara att inse att middag inte skulle hinnas med före
Onsdagsträff, så snabbmacka för barnen och sen middag när de kommit hem. En
misstänkt ko därute, så tog sonen med mig ut för titt – före maten stack ett
par små klövar ut – och där låg nu en tjurkalv att dra in i ligghallen. Varför
inte dra till med tre kalvar om dagen när man ändå håller på liksom? Tio kalvar de senaste fem dagarna, nio lever! Kötta på bara. De där minuterna att bara-vara nere vid sjön var välbehövliga.

Knallblå himmel!

God natt