Blog Image

En ung bondes vardag

Baksmälla 2018

Bondelivet 2019 Posted on tor, mars 28, 2019 22:36:54

Kroniskt smällande huvudvärk. Kroniskt molande illamående. Kronisk
trötthet som inte går att vila bort. Kroniska sviter av dessa tre i noll ork,
motivation eller glädje. Jag har nu självdiagnostiserat mig som drabbad av
Baksmälla 2018.

Detta rent ut sagt jävliga 2018. Mängder av problem med
kalvningar. En vinter som gick direkt till en knastertorr sommar. Massa oro för
bete och vinterfoder. Massa merjobb. Omställning med kor inne i lagården. Hur skulle de olika
fodermedlen hanteras? Tufft, jobbigt, kämpigt? – Det har gått över förväntan
bra.

En kalvsäsong inne. Hur skulle detta gå? Och ha korna bundna för
första gången? – Det har visat sig att funka relativt bra hittills.

Foder. Foder. Foder. Hur ska detta gå? – Det ser lovande ut.

Okej. Jag kanske kan börja slappna av lite smått. Tydligen
har jag nog legat på trehundrafemtio i ett års tid. Nu har jag kanske gått ner
till hundrafemtio, och då kom ångvälten ikapp. Eller om det var bulldozern?!
Dags att ta ett fotogenbad då och förse en struts med blåslampa…! Åderlåtning – en gammal beprövad metod för att rensa ut sjukor. Funkar det även att tömma tröttheten för lite friskhet? – Återkommer!

Minstingens rum tapetserades i helgen. So far, so good. Lång
väg kvar, men det rör sig i alla fall. Eller rörde sig. Det enda som hänt
hittills i veckan var när jag grundmålade garderobsdörrarna idag.

Sonen fick både lampor och garderobsdörrar i helgen. Tänk
vad det gör mycket på färdigheten! ”Bara” en list kvar och lite färg
kring fönsterkarets skruvskallar sen klart.

Om det nu blir gjort…

Maken åkte iväg på sitt femskift nu – lillstugan. Precis vad
ingen av oss orkat eller behövt, så något så inihelvete skönt att det verkar närma
sig deadline med inflyttning där nu. Han jobbar fem gånger så mycket som mig
och sover en tiondel av vad jag gör – det är bara en tidsfråga tills det tar en
ände med förskräckelse…

Barnen grejar med sitt. Den stora flugan nu är mjölkning, så
de ska ut på helgmornarna och kommentaren på kvällen är: Hinner vi äta middag innan
mjölket eller så får det bli efter?

”Jag kunde klättra upp helt själv på kärran!” – Frågan är väl stabiliteten i det hela! Mycket pellets inne blir det! Ny babyboom med fyra kalvar på tolv timmar. Full ommöblering i lagården imorse innan morgonrutinerna.Men hur hamnade hennes kalv hos den icke-kalvade kossan?!
Ingen som lider av stress precis! Hinderbana! Låter kalvarna vara inne första tiden sen mamma är bunden igen. Med varierande resultat.
Kollade in kalvarnas främlingsfientlighet när Jirka lämnade tillbaka traktor och tippkärra, tyvärr utan ved… ”Skit samma att jag halkade omkull. Min spene får ingen annan!” Sen att dessa båda kalvar bytt mamma igen är en annan sak… Står man upp-och-ner med huvudet i en hög däck får man räkna med snabbväxande nubbar på mamman!En måndagseftermiddag vid Bokbussen och hos di gamle. Tänk vilket jobb de la ner förr för vattenförsörjningen! Några burkar och ett gäng bruna bönor så kan en tvååring sysselsätta sig länge!
”Mamma! I farstudörren! Det är jättesuperfint där ute! Vi måste ta en bild!” – Femåringen fick låna kameran.

Till helgen är det dags för det där djävulspåfundet att ställa om klockorna igen. Hatar det. På allvar Hatar! När jag lägger mig på lördag ska jag ändå pliktskyldigast ställa tillbaka klockan en timme. Det torde ge mig två timmar plus per dygn framöver, och det hade jag behövt!
God natt



Diskret självskadebeteende…

Bondelivet 2019 Posted on tor, mars 21, 2019 22:03:10

Det där med att vara ”kobent” får en helt ny innebörd när man studerar 172!

För att göra en lång historia kort (det kan jag inte, så ni
behöver inte vara oroliga!) så har jag haft ett par rent av pissiga veckor. Inget har
varit kul. Inget har ”varit värt nåt”. Och ingen ljusning i sikte.
Allting bara hopar sig, inget löser sig. Ingenting får någonsin bli klart utan att
något annat kommer emellan. Vet inte vilken ände att börja i och ingen
motivation alls. Pest och pina och allra mest oerhört mycket blääää!

En fysisk åkomma, eller smärta, är ju så mycket lättare att
förstå och förklara, så lite diskret sådär har jag provat på viss form av
självskadebeteende;

Igår skulle jag vara duktig och torka av kaklet i köket som
inte är gjort sen det stektes fläsk för några dagar sedan (jepp, på den nivån
ligger motivationen!) Hängde där så fint över bänken och felbedömde de
cirklande rörelserna så jag provade spetsarna på flertalet knivar som hänger
där på en magnetlist. Och jag kan lova att så vassa som eggen var mot min tumme
och hand, har de aldrig varit tidigare! Har gårdstomten varit i farten månne?!

Det la ribban för dagen, för det mesta som kunde gick fel. Öppnade
jag ett skåp så visst rasade nåt ur. En tallrik fick prova golvet när jag tömde
diskmaskinen – både tallrik och golv höll! – och det är ett smärre under att
jag fick ihop både middag OCH tårta till maken utan inblandning av plåster eller brandvarnare.

Igår rasade prylar, och idag jag, då jag ”skulle bara”
och klev i mina oknutna kängor – snörena i stoppade. Lyckades på något vis
krångla i ena skons snöre i den andras hakar. Att jag är så grym på steppdans
visste jag inte!

Ni fattar själva att det slutade med en raklång hög på
uppfartsgruset. Så nu sitter jag här med effekten av nåt diskret självskadebeteende,
sönderristad tumme, öm fotled, händer prickiga som dalmatiner, öm nacke och ett
blått och blodigt knä. Tror någon det känns bättre?! Inte ett skit faktiskt!

Men jag låg där och insåg att nu får det fan i mej räcka!
Med allt!

Så nu räcker det!

Jag ska bara…

Kom faktiskt in i någorlunda vettig tid, så åt i lugn och ro
och räknade med minst en timme för slipning och spackling i rummet uppe före avfärd
mot nästa stötvågsbehandling. Precis kommit igång fick jag ett sms från Jirka,
som blivit lovad en traktor och kärra på eftermiddagen (i min värld efter
avslutat jobb) och han ville komma klockan ett.

Jahapp. Tippkärran står fortfarande uppallad sedan förra
våren då den fick nya däck – har inte behövt den! – så det var att dra på
kläderna igen och skruva fast hjulbultarna ordentligt.

”Liten och klen får gå till Frälsningsarmén på kyllingaben!” Eller så får man leva lite over kill och nyttja det lååånga röret!

Efter lite diskussion och logistikplanering slutade det med
att jag körde upp ekipaget till kyrkbyn. Första gången jag kör olovandes i
någon annans trädgård med traktor, men jag utförde bara order! Fick skjuts hem,
bytte om och körde ner för behandling.

Vem behöver lekplatser när man har en livsfarlig lagård att vistas i?!Smart tjur! Han löste trängseln genom att dia bakifrån! ”Vi städar i kalvningsboxarna, så jag hämtar lite spån att strö med!”

Lillhönan skulle inte vara sämre än brorsan som fick prova
mjölkning, så idag var det hon som smet ut till drängen och provade att
”spruta mjölk”, som hon uttryckte det. Underbara ungar, tänk vad
många ni gläder!

…och jag har en känsla av att mjölkande femåringar är ganska lätträknade i dagens samhälle! Klart man blir stolt! Och vilket liv man erbjuder sina små. Tänk vad de tankar erfarenheter och bred kunskap!Vidare igår så kom en hundrastande granne förbi och poängterade en ny
kalv i hagen. Där ska inte finnas fler! Men jodå, där låg en ny kalv. Från
kviga 57. Tittade jag fel häromdagen på kärringen som rymde från hallen? Hette
hon inte 56?! Tvillingar?! Fyra kvigor är i stort sett identiska med fläckar på näsan. Och
jag fattar absolut INGENTING! Trodde vi släppte över sex djur i fredags. Hur kan jag då ha tretton i hagen och den fjortonde intagen i lagården med förlossningsdepression? Och hur kan jag ha totalt sjutton att kalva ute, med fjorton kalvningar och fyra dräktiga kor kvar? Och hur kan jag annars ha nio slaktdjur, med tre kalvande kor i samma grupp, när gruppen består av tretton?!
Kom fram till att det måste vara den där
trettiofemte kossan i flocken som fortsätter gäcka mig…

Ena halvan av mig tänker ”Shit happens – det är väl
inte hela världen” och den andra halvan ska riva ut hela skåpet i jakten
på stall- och betesjournalen och säkerställa antal kor och förväntade kalvningar. Ska bli spännande
att se vem som vinner…! Så alla ni som hävdar att jag har sån koll – begrav det i glömska!

Fikadags och en vision om någorlunda vettig nattning. På
jäkelskap lär det väl kalva i lagården också. Man ser saker på olika vis. Maken kämpade med att fota bina i krokusen. Han visade mig denna bild som han var så nöjd över. Han såg biet, jag fastnade för skuggan!

God natt.



Lite smolk i bägaren

Bondelivet 2019 Posted on tis, mars 19, 2019 22:03:18

Efter totalt tre kalvningar igår, så var det dags att både
spräcka trettio-strecket och död-nollan. En kviga födde en levande kalv men
kort tid efter låg kalven död. Kvigan har inte varit någon favorit tidigare,
stärktes redan i somras då elva djur lastades på tre minuter, och hon tog över
två timmar på sig, och jag fick än mer vatten på min kvarn efter vår dust i
natt. – Hon har skrivit på sin enkelbiljett. – Blev knappast annorlunda när jag
tog drängen och djurkärran med mig till ligghallen för att ta med henne tillbaka till
slaktgänget, och kärringen var väck.

Jag lämnar inte utrymme för idioter i mitt liv. Kan man inte
stanna för grindar, eltråd (även om det inte räcker med skyltar med stängsel
på, likt tex naturreservatsskyltar, som vissa tycks tro), sparkas eller
tenderar till ilska när jag tar kalven, eller rentav bara beter sig illa,
tackar vi för tiden och att vi fick lära känna varandra, men det räcker där.

Skogsinköpare trillade in på gården minuten efter
foderbilen. När de båda lämnat kom första lasset med utsäde. Hade inte tänkt
plöja något i år av ekonomiska skäl (och arbetsmässiga då jag tycker det är tillräckligt som det är!) men efter EU-ansökan
var det bara att konstatera att jag inte har råd att INTE plöja. Så nu
blir det likväl till att ställa i ordning plogen med nytt däck och nya spetsar.
Men men, gör det för en god sak – hade han bara kunnat hade drängen skuttat
jämfota av glädje. Han älskar att plöja.

Drängen har roat sig med att räkna balar (han var nyfiken
för egen del, sa han) och kom fram till att vi har gott om foder ännu! Sista
halmen kördes in idag, det trodde jag väl aldrig att den skulle räcka i tre
månader! (Har ingen aning om vad jag hade att förvänta mig) Men likväl bör jag
som vid tidigare uträkning ha cirka hundra balar att spela på. Med beräkning på
full utfodring halva maj – gud förbjude! Sista halmbalen inne. Nu vill det till att njuta av att ösa ut det sista med andra ord. Innan det är dags att putta hängande höbal runt lagården.

Så. Kalv nummer trettio som första döda känns okej
trots allt. Lite svinn får man räkna med som det bekant brukar heta, och förra
året vid denna tiden dog de på löpande band. (Kanske har jag lärt mig sköta
djuren nu så jag kan ompröva mitt vanvårdsbesked?!) Nytt strö igår – Fullt Ös sen Medvetslös!

Både igår och idag var tanken på innefix. Skulle vilja få
klart 2018-bokföringen helt, snart moms för min del och hemmet ser ut som… En
massiv depression infinner sig så fort man närmar sig ytterdörren… Hann reda
upp sju åtta maskiner från tvättstugan i alla fall. Dammsugar-Bob har lagt av
så inte ens honom går det att lita på.

Att det var samma månad igår som idag däremot. Igår snö på
alla håll, varvat med piskande spöregn och solsken. Riktigt aprilväder. Och idag riktigt
fint vårväder. Det hade jag inte fått njuta av vid bokföring och renovering.

Hade även på listan att gå vidare med spackling och förklistring
av rummet däruppe, men antar att det kommer andra dagar.

Hade den minsta hållit sig till planen idag för två år
sedan, hade vi blivit trebarnsföräldrar då. Hon har som de flesta vet en egen
agenda, men vi får likväl hitta på något att gratta pappa med imorgon. En var väldigt nöjd! (Hittar pellets precis överallt!) Både under och efter åket!

God natt!



Halvkalvat

Bondefamiljen 2019 Posted on mån, mars 18, 2019 22:13:41

Jahapp. Då har ännu en vecka swishat förbi. Hann den ens
säga ”poff”?!

I måndags kom i alla fall två snickare som utlovat och la om
taket på den där ligghallen. Ett bekymmer mindre.

I tisdags åkte jag iväg på en så kallad djupgående
vibrationsmassage. Knappast skön där och då, men väldigt skönt efteråt. Jag har
hittills heller inte fått den där massiva ”träningsvärken” man lätt får efter en vanlig massage. (Synd
att jag redan i onsdags skulle ikapp en kalv, halkade och vred till hela
vänstersidan. Fotled, knä och en brännande höft/ljumske. Men jag fick tag på
kalven!) Glömde blodtrycket någonstans på britsen, så satt en stund i
väntrummet för att stabilisera mig innan avfärd och fick tipset om att stoppa
ner fötterna i nån dammsugare där. Fy för den lede sicken hårdhänt sak det där
var! I synnerhet kring min ännu inte helt ihopläkta lilltå som jag så fint,
bokstavligt, spräckte en natt. (Jepp, här går det vilt till…)

I stan hämtades även tapeterna till flickornas rum ut. Så nu
återstår väl bara rummen då… När ska detta hinnas med?! Färghandeln hade
nyligen en drive med trettio procents rabatt – synd att inte nyttja – men tiden
för resten sen då?! Aldrig får man bli vid det man tar sig för och alltid kommer
något annat emellan.

Lyxade till det med grillad fläskkotlett en helt vanlig tisdag i mars! Nån verkar haft en tuff natt. Undrar varför…:Typ som i torsdags då jag insåg att en kviga ute kämpat
länge med sin kalvning. Lämna spacklet i rummet, rusa ut och stänga in henne i
ena ligghallen, fixa fram dragrep, dra ut ben nummer två på kalven – det går
inte att komma med fot, mule och armbåge samtidigt i en trång kviga – och vips
var lillkillen ute. Lika vips var jag inne – insåg att jag skulle vara hos
sjukgymnasten sjutton minuter senare. Full av koskit och blodig efter att ha
rotat i en förlossningskanal. Genom duschen, en räserfika och iväg de tolv
minuterna till samhället. En minut över utsatt tid satt jag i väntrummet och
var incheckad i andra änden av byggnaden. Allt detta, för åtta minuters
stötvågsbehandling och sedan hemfärd igen. Suck…

Kossan till vänster fick vänta på nedkomst ytterligare tolv timmar!:Haft familjetid hela helgen i lagården. Babyboom igen tror
jag.

I fredags flyttade vi över hela ligan från leran till en
torrare hage (jag bävar för den dan drängen inte tänker åt mig längre!), sorterade ut de sex jag bedömde som närmst kalvning, till
kalvgänget, och igår hade fem av dessa kalvat. Snacka om insats i grevens tid.
Sen att jag fick börja dagen idag med att bärga en kalv i fel hage lik förgrymmat är
en annan historia. Blev dessutom varse att jag har noll koll på allt!; Räknat min sommarens kviggrupp, elva styck, plus två kor. Innebär tretton kalvningar ute. Vad jag ständigt glömmer är att jag även hade fyra herefordkvigor gåendes med herefordgruppen. Alltså ökade det på utekalvningarna med just fyra, och totalen likaså. Men plötsligt stämmer det så mycket bättre för mig! ”Är kanske dina djur som irrar i Alvesta ändå, med tanke på vilken koll du verkar ha!” – Tack min vän. Var glad att du befann dig utom räckhåll!

Efter middag och våffelfika hos di gamle – vilket även
innebar fyra limpor dagsfärskt bröd till den egna frysen, mot en drös ägg –
avslutades dagen med att dra ut årets första döda kalv. Det var jag i alla fall
helt säker på när jag insåg att den kalvande kvigan behövde hjälp och jag
möttes av en stor, kall, stel, mörklila tunga. Chockerande nog levde kalven och
stackars kvigan fick en akut förlossningsdepression. Slet för att få ut kalven
(mest maken i och för sig) och efteråt la kossan sig ”som en ko” och
bara stirrade framför sig. Men en blick ungefär lika levande som Egyptens
sfinxer. Noll respons för kalven.

Bara att gå in och tina råmjölk (Jösses! vilken skillnad det
var mot vasslen jag försökte med häromsistens!). Få i kalven den och stängde in
dem i ligghallen.

Första kossan jag mötte i morse var den instängda kvigan –
ute på vischan… Både hon och kalven är nu inlåsta på undantaget i lagården.

”Jaja, om jag mååååste låta den där dia så…” Undrar hur många nära-döden-upplevelser jag har per dag. Har ju hört så mycket om dessa farliga, stirriga köttdjur som man varken ska gå nära eller binda upp. Jag fär ju som en iller mellan dem dagligen. Som bilden visar: Finn ett fel…

Kom in därifrån och slängde en blick på klockan. Kvart i
sju. Middag och träning klockan sju ikväll? Nope! Dessutom dragits med en
saftig huvudvärk hela dagen, så ska krypa ner alldeles strax. Kanske ta en tur
ut och stämma av läget.

Den där nattamaten för kalvarna sumpade de rejält förra
veckan då de la allt krut på att riva så stor del av lagården de kunde. Tog mig en och en halv timme att samla ihop dem igen, så nix. De får ta tillfällena som
bjuds istället, och jag ska ta det andra som vila!
Bare å lomma ut igen… Häftig liten flerfärgad svans!

Oavsett så spräcktes halv-kalvat-gränsen idag. Under eftermiddagen slog det över mitten med den tjugonionde kalven på tjugosju dagar. Hålls samma tempo (ha…ha…) är det klart om en månad. Vilken dröm!

Sonen kom hem från skolan idag med kommentaren: ”’Fröken’ sa att jag inte får skriva mer om kalvar i min tankebok (dagbok) nu.” Efter en kort stund kom tårarna: ”Och så har min kossa kalvat idag…”
Vi enades om att bjuda in ”Fröken” på middag och spa – Peeling, öronrensning, hårstyling OCH klädtvätt. ”Varje söndag, så hon får något att skriva om i sin tankebok på måndagarna!” (Tårar av skratt!)

Var tog pajken vägen?! Om ni visste hur många kilo pellets som ryms i de där små fickorna/kläderna…Den lille kofösaren. Den här bilden påminner mig om att jag nog borde städat även i lagården… Premiärmjölkning!Han har ju en hyfsad utsikt, grabben!

Nähä, ut med mig var det! God natt!



Nja, kanske inte planerat och smått överfallen

Bondelivet 2019 Posted on sön, mars 10, 2019 21:28:26

”Jahapp, där fick jag mig en känga”, sa maken när han såg rubriken på nätet. (och då är det ändå han som är romantikern av oss!=))Förstasidan OCH helsida – igen! Det är liksom en och en halv vecka sedan sist! Undra på att jag mått dåligt – kändisskapet gick mig totalt överstyr!

Ja, jösses. Kom på mig själv för en stund sedan att fundera
på vilken dag det var – borde det inte vara helg snart?!

I fredags kom vi ut bara för att konstatera ännu en gång att
vi flyttat fel ko till kalvboxen, då det sprang runt en pigg liten kviga på
foderbordet. Semintanten kom för att väga herefordar som var ett år (”blir
nog frampå eftermiddagen!” – Hon stod utanför strax efter tio! Enligt
reglerna ska även tio procent av de nyfödda vägas, så de hämtades in från sin
box och skickades i vågburen de också. Smidigaste vägningen hittills tror jag.
Lyckades även fiska upp de tre kvigorna utifrån på ett enkelt sätt.

Precis lagom tills hon åkt kom den nya plåten till
ligghallen, så återstår att se om snickarna kommer imorgon och börjar riva.

Är det bara jag som tycker det här är läskigt så tånaglarna kryllar sig?! Ännu en gång känns det så ironiskt att lilla Sverige, med befolkning som en liten stad i världen, ska slå knut på sig för att rädda världen… Visst kan vi göra mycket per capita, men det hjälper inte så länge övriga världen får härja fritt!
I fredags kväll föddes, bokstavligen, en kalv i famnen på
mig. Detta sedan vi ansåg det som för stor påfrestning för kvigan att få ut den
själv med tanke på klövstorleken som stack fram. Då hon stod upp tog jag emot
kalven för att denne inte skulle braka rakt i golven. Om just detta är orsak
till mitt mående igår, vet jag inte, men i så fall möblerades det nog om rejält
i mig.

Satte mig för att ta nåt litet att äta före utgång igår, maken
gick före ut för att hjälpa till. Från ingenstans fick jag så enormt ont i
nedre delen av magen att jag knappt fick luft. Jämförde det med ett massivt
värkarbete utan paus. Ringde in maken igen. Jag var rentav rädd en runda. Riktigt rädd.

Efter trekvart eller något lättade det så att jag kunde
andas någorlunda normalt i alla fall, men han fick gå ensam där ute.

Resten av dagen gick jag med en sjuk mensvärk – utan mens.
Svårt att kissa och ville till att planera för hosta och nys. Skratt var det
aldrig tal om. Jag som skulle lägga helgen på spackla rummet däruppe som maken gipsat…

Maken åkte iväg för att hämta en hyrd slipmaskin och ganska precis efter han åkt kom drängens fru in efter en titt i lagården – en av korna
hade lyckats rymma ur kalvboxen och spatserade runt och ställde till oreda.

Bara att gå ut med andra ord. Repa kossan och leda in henne
i boxen igen. Och titta till kalven som rasat ihop i ett hörn. Med stenhård
navel, flämtande andning och fyrtio graders feber. Sån var han inte igår…

Då kommer man till det ljuva dilemmat; veterinär en lördag
kostar ungefär kalvens värde gånger tre. Tjuruslingen var sannerligen inte pigg
heller, men att avliva en veckogammal kalv ger något grymt merjobb med en ko i
full mjölkproduktion. Nä, måste i alla fall försöka. Det kan ju gå!

Och det var så illa, att när veterinären väl kom efter några
timmar, fick jag gå fram och peta på kalven för att se om hans ens levde
längre… Döm min förvåning när jag kom ut igen några timmar senare!:

Metacam (motsvarande vår Alvedon) är grejer det!

Någon gång i natt kom maken hem efter att ha slipat golv i
sin lillstuga på föräldragården. Jag vaknade till vid fyra, sen jag vänt mig om
och insett att magen inte accepterade det läge dit jag vänt mig, och då låg han
i sängen.

Kan man påstå att lillasyster kommer att få ”takvåning”?! Med sjöutsikt. Borde höja värdet rejält!
”Mat! Nam-nam! Tittut!””Åka!” ”Klättja – KOM!” De där två har något fuffens för sig! Eller så är det den lilla som ska ha yrkestips för att kunna bli en snäll och duktig mjölkko framöver?!

Kom upp idag totalt mörbultad i magen. Känner mig verkligen
nyförlöst, fast utan underlivet inblandat. Höll på att börja skratta när jag
skulle ta mig i och ur bilen då sonen var på fotbollsträning. Maken i kyrkan
och flickorna hos drängen. Fick mig en stunds egentid då det inte är lönt att
köra hem från samhället. En stund med Mor i luren (hon är smått vansinnig på mig
för att jag inte åkte till akuten igår – jag hävdar att det är så långt in och att
det säkerligen hunnit gå över tills man är framme = onödig resa – men antar att
jag själv blir likadan framöver gentemot mina egna barn. Oavsett gör man ju
alltid misstaget att googla symptom, och sen är man ju så sjuk att man inte
vågar söka vård! – Utomkvedshavandeskap. Tarmvred. Blodpropp i tarmen. Brusten äggstock. Livshotande tillstånd… Äh, det går la över…! Jag är ju inte sjuk! Visst mådde jag illa en stund av smärta, men inget försämrat allmäntillstånd.)

Hade med mig en bok att fördriva tiden med, då jag tog
gårdagen som ett tecken på att det var okej att ta det lugnt (övertyga min make
någon!) men det var inte många sidor innan den sista halvtimmen gick till att
studera insidan av ögonlocken.

Nu i eftermiddag har de stora barnen lek med kompisar. Jag
och den lilla har fyllt på frysen med nya bullar. Varit utan nu i ett par
veckor snart. (Jodå, trots min bullevard! Det är ju en månad sedan!) Total katastrof! Försökte även övertyga en gottsugen tvååring att
lägga dumlebitarna i mördegsbollarna, men det gick så där, ärligt talat.

Maken åkte på nåt möte och fortsatte direkt till
slipmaskinen.

Jag ska ta mig en tur ut till de små och sedan försöka komma
i säng på ”rätt” sida tolvslaget. Blivit bättre och piggare under
dagen, (kanske beror på att jag sov nästan en timme mitt på dagen, i sängen, så imorgon är jag nog fit for fight igen. Tur det kanske, då jag inte
kan lita på att maken sliter för mig!

Men för att ”knyta ihop” det där oromantiska lantlivet, så vill jag bara påpeka att det där med att tumla runt i höet är totalt överskattat – för det första både det sticks och slammar igen nosen. För det andra blir man rejält skitig i nyllet och för det tredje är det ett smärre helsike att få ut allt hö från håret sedan! Frågan är ju vad man ska ha för sällskap för att väga upp det. Men risk för att betraktas som lössläppt förespråkar jag just nu variation och mångfald!

Hur smakar skitig keps? Hörselskydd med antenn och mikrofon?! (höll på att bli dyrt…) Men man måste ju utnyttja deras nyfikenhet för att kolla upp vad jag är för en typ. Konstaterade att jag lär ha bekymmer om hundra kilo… (tillväxt på kalvarna)God natt och ha en bra kommande vecka!



Wow bland molnen!

Bondelivet 2019 Posted on tor, mars 07, 2019 22:29:49

Taggade som tusan för frukost. På era platser. Färdiga. Spring! Sparar armbågar. Används inte kärran till ungen får den väl nyttjas på nåt annat när småflickorna ute ska få sitt!

Ja alltså. Wow!

Igår gjorde jag en smådum grej. Fick ett ”läsartips”
gällande kvällens ”Karlavagnen” på p4. Och efter en timmes funderande
eller så gjorde jag slag i saken och ringde in på kvällens köttema.

Smart eller ej, men jag kom fram och fick min röst hörd. Och
från mina ”kontakter” har det kommit idel positivitet. Antar att det inte godtogs
lika hos andra, så OM jag försvinner ur etern är det troligen för att jag
drabbats av någon av de skottpengar som utlysts för bönder, och mitt huvud
hänger lika troligen på någons vägg som trofé.

Tänkte att ni ville veta, och i så fall ska det i min
dödsruna stå ”Dog för det goda köttets skull” aka offrade mig för
teamet. Bara så att ni vet!

Knappt hann jag ur detta träsk, innan jag blev tagen på
sängen av kommunens Centertanter som trillade in. Med tulpaner, tårta,
diplom… och en journalist. Så ännu ett reportage på gång. (Och jag som planerat
att vägra massipantååta fössta tossdan i mass! Är ju så gudarstrött på tårta
och tänkte avstå till makens födelsedag om ett par veckor… Men vi vet ju alla
hur det brukar gå med mina planeringar!)

”Sa du nåt?!”

Vilken egoboozt i alla fall! Lova dock att peta ner mig på
jorden igen om jag börjar kräva att ni Niar mig! Då har det gått för långt.

Avslutat dagen med att mata kalvar, ska ta min fika nu sen
försöka komma i säng. Fått vindtäta lite ikväll om det nu blir kraftiga vindar även här. Blåser rätt in vid kalvarnas öppna sida och runt går virvlarna!

Nattpussen.

Fortsatt tanka endorfin med mina små. Tror jag har igen det när de blir större.

God natt och Tack!



Kalvarna överlevde natten, jag stötvågen!

Bondelivet 2019 Posted on ons, mars 06, 2019 21:46:25

Bara som ytterligare ett förtydligande, så var föregående
inlägg endast en personlig och ogenomtänkt grunn. Inget facit och ingen faktatext. Men tack för all respons oavsett!

Igår rörde det till tillvaron igen. En kalv låg platt i
lagården sedan vi bommat att flytta kossan i tid. Ruska liv i den och flytta
ner paret i box så kvicknade kalven till kvickt med lite modersvård och bättre
grepp under fötterna.

Drängen la hela måndagen på att gödsla ut uteboxen och igår
blev det dags att ta itu med att strö upp den. Ungefär ett ton torv öste jag ut
först, och toppade med trehundra kilo torrströ så de får det lite varmt och
gott.

Yeah! Fick med den havererade torvbalen från uppfarten!

Det verkade som de trivdes och hoppade och skuttade både
länge och väl innan de kröp ner. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult. Lite
dåligt samvete hade jag dock igår när det drog ner på några minusgrader och
snålblåsten ökade från deras öppna sida. Och mina småbebisar som bott inne i en varm lagård i upp
till två veckor. Jag tror ändå att de har det bättre ute i den kalla,
friska luften på en stor, torr bädd än den minimala, ständigt fuktiga jag kunde
erbjuda dem inne i värmen. I och för sig kan jag nog lista ett antal personer
(veterinärer) som totalt idiotförklarar mig om de får reda på detta, men jag
har ju på papper att jag vansköter mina djur, så varför inte leva upp till
ryktet liksom? Tänk lättnaden när de levde imorse!

Insåg att jag hade en kalv ute också, så den i skopan och
kvigan på promenad på vägen till den torrare kalvhagen innan det blev lunch och
iväg för att skriva EU-papper. Allt för bidragslönen. Förlåt, Jordbruksstödet.

Idag har jag provat en annan sak. Stötvågsbehandling av
armbågarna. Förenklat; förstöra den friska vävnaden kring de inflammerade
områdena för att kroppen ska skicka dit krigare och allt ska kunna få läka ut.
Helt bekvämt var det inte. Men jag är tålig. Läskigast har istället varit i
kväll – vänstra handleden har värkt nåt infernaliskt och knappt styrsel i
fingrarna på den handen stundtals. (Rehab med tangentbordsskrivande). Under
behandlingen kom en rejält brännande smärta längs ovansidan på den högra
underarmen, men sen har där varit lugnt. Fast det känns som om jag sprungit ett
maraton med armarna!
Rekommenderad vila under resten av dagen i möjligaste mån, så glad och tacksam
för den snälla maken som tog eftermiddagen i lagården. Ska dock ta nattamaten
med kalvarna om en stund, för de samarbetade visst inte riktigt med honom.

Kommit på hur man förenar nytta med nytta också – lagom att
ta tandtråden på nattarundan i lagården. Istället för att stå och glo på nån
konstigt grimaserande filur i spegeln kan jag ta en runda ut. Får säkert i mig
massor av bakterier – ett under att jag inte har dött än! – Och jag lär få en
chock den gången jag får för mig att tvätta jackan och hittar hela högerfickan
full med upphittade öronmärken, bös och plackers…!

En jäkla nackdel som inträffat idag, var när verkstan ringde – drängen körde in traktorn igår och jag tog med honom hem efter EU-ansökan. Det läckte i en packbox vid fyrhjulsdriften. En liten titthålsoperation. Nu ringde de och meddelade att de hittat ett rejält läckage mellan motorn och växellådan – kräver storoperation med delning av traktorn. Precis vad jag behövde nu, så jag skuttar jämfota av glädje… Eller nåt sånt…
Undrar när snickarna behagas komma och fixa denna hallen då, nu när försäkringen tuggat klart…

Lite reklam ska jag göra också! Tittade en stund på TV igår,
för ovanlighetens skull. ”Vinnarskallar”. Kände efter en stund att
jag måste samla ihop hakan nånstans kring hälhöjd! Wow, säger jag bara. Det
räcker med det. Rekommenderas en titt.

Någon har fått tillräckligt med hår för att stolt kunna ha ”tåsch”! Taskigt när bullarna är slut. Då får man komplettera med något annat så vikten hålls.

God natt!



Jordbrukspolitik? Eller snarare mina nakna tankar.

Bondelivet 2019 Posted on mån, mars 04, 2019 22:07:48

Den svenska jordbrukspolitiken. När blev den sån här? När
blev man som bonde lika beroende av bidrag som en arbetslös?

Om jag bara får slira lite på mina helt egna tankar precis
som de ploppar upp, så startade det i samband med EU-inträdet (även om jag inte
minns det). När allt skulle bli ”lättare”. Gemensam ekonomi, friare
handel, bättre samarbeten.

Om jag förstått det hela rätt var det i denna veva Sverige
sänkte garden för sin självförsörjning. Den skulle ”inte behövas
längre”. (Rätta mig om jag har fel)

Att vara bonde i Sverige är väldigt dyrt. Jag är en
förespråkare av bete och utevistelse, men sanningen att säga så växer djuren
sämre då. De mår garanterat sämre, men håller uppe sin dagliga tillväxt på ett
helt annat vis med samma foderstat året om. När de kommer ut äter de lite vad
de vill. Strosar runt lite och förbränner en del av det de äter. För att hålla
fina marker med fin flora ska det betas ner ordentligt, även om det innebär att
djuren får gå på ”smaldiet” några dagar vilket direkt leder till dämpad
växt.

De länder som har slopat, eller aldrig har haft, något
beteskrav kan hålla den högre tillväxten till ett liknande pris, men djuren
blir slaktfärdiga fortare vilket leder till en billigare uppfödningskostnad.
Likaså med mjölkproduktion – bete ger ”sämre” föda och mindre
mjölkmängd. Ska mängden hållas uppe behöver det kompenseras med annat foder i
högre grad. Vad jag vet är Sverige enda land med beteskrav för samtliga
nötkreatur förutom tjurar. För mjölkkorna är det minst hundra dagar om året. Hundra
dagar där kossan får ges en möjlighet att må bättre, men lägger energi på att
dels trava runt och dels leta mat istället för att ”stå still med fokus på
produktionen” och äta det toppfoder som serveras framför mulen.

I Sverige har vi ganska stora krav på utrymme för våra djur.
Åtminstone om man ser det i jämförelse med övriga västvärlden. Detta leder till
stora, dyra hallar med bra ljus, och bra luft.

Vi har krav på en minimal antibiotikaanvändning, vilket i
väldigt många andra länder används nästan som ett dopingpreparat. Undrar hur vi
kan få så mycket resistenta bakterier…!? —

Vår svenska, fantastiska djurvälfärd kostar oss bönder
enorma pengar varje år. Lägg där till att Sverige ska rädda hela världens
klimat och beskattar i synnerhet landsbygden för allt de kan komma på. Vi har
världens högsta dieselskatt i Sverige, och hur många bönder är vi? I många fall
kan det kännas som en bestraffning att hålla på i branschen, medan många andra
länder subventionerar skatterna för livsmedelsproduktion för rikets säkerhet.

Jag har nosat på det tidigare, och det är min totala
uppfattning att Sverige som land har varit alldeles för säkert alldeles för
länge. Danmark är måna om sitt livsmedel (förvisso med avklippta svansar och en
(det mesta är högre än Sverige) högre antibiotikaanvändning i förebyggande
(dopande) syfte. Finland satsar stort på växthus för att kunna öka sin
självförsörjningsgrad på ”sydeuropeisk” frukt och grönt.

Dessa våra grannländer har världskrigen i färskt minne och
väljer att ta det säkra före det osäkra. De minns hur det var att ockuperas. De
minns ransoneringen. De minns vidden av att ha det de behöver inom rikets
gränser.

Dyrare mat? Det kan vara en lösning på svenska bönders
problem. Men den inhemska maten är redan ganska dyr. Eller så är den utrikiska,
ofta långtransporterade maten grymt billig. Och billigt är gott, säger en del. Oavsett
produktionsform, eller transporternas klimatpåverkan.

Gemene man är överlag medvetna om skillnaden på svenskt och
utländskt. Sedan en tid tillbaka är det trendigt att äta efter säsong, köpa
svenskt kött och svenska mejeriprodukter. Hatten av för alla som bryr sig! Ju
mer svenskt som går åt desto högre efterfrågan, desto bättre för bonden.
Kanske. Det mest troliga är att mellanleden käkar upp förtjänsten, eller så ska
skatten beskattas lite extra.

Sen har vi ju den där delen som heter nånting, som jag nu
kallar för storkök. Kommuner. Ju billigare måltid ju bättre. För att inte tala
om restauranger. Billiga råvaror, högt pris ger högre vinst.

En del kommuner ska ta täten och vara gröna. En kommun som
väckte mycket debatt för några år sedan var den som skulle servera etthundra
procent ekologiskt kött. Åkte de och köpte från den stora gården i kommunen?
Nix, Italien var billigare! Men ekologiskt var det!

Vad som ska/kan göras då?

Ja, vad vet jag. Vi bönder skylls ju för att vara ett
gnälligt släkte, men en bra början kunde ju vara att underlätta för de som vill
bidra till den svenska livsmedelsförsörjningen. Som det är nu är det regler på
reglerna och paragrafer och klausuler på de reglerna. Och skulle du fråga någon
vad som gäller vet inte ens experterna det, för det är alldeles för krångligt
för att orka reda ut.

För egen del tror jag att det skulle behöva premieras för de
som vill ha lite mindre och ”gå tillbaka till” de mindre blandjordbruken
som fanns för femtio, sextio år sedan. Det måste bli lättare att komma igång
och få en lönsamhet. Alla som startar företag sliter röven av sig, rent ut
sagt, men väldigt få är bidragsberoende. Och de andra branscher som sliter
röven av sig med MÅL att klara sig på bidrag?!??? I min lilla värld skulle man
kunna leva på jordbruket och eventuellt få nån form av bidrag som bonus för väl
utfört arbete.

Vi som bönder behöver ges en chans att kunna trappa ner för
att hinna och orka förädla den råvara vi producerar. Och vill vi inte göra det
själva måste det löna sig att skicka iväg råvaran. För att gå tillbaka till
mjölken, så kostar en liter i affären?! Jag har inte köpt mjölk på åratal!
Elva, tolv kronor?! I bästa fall får bonden tre! Men den kostar nästan fyra
kronor att producera. Man behöver liksom inte vara nåt mattesnille för att
fatta varför mjölkgårdar klappar ihop eller lägger ner. De har halverats de
senaste åren!

Jag lever själv med kossor dagligen. Har i runda slängar
själv hundrafemtio djur på bete. Men likväl kan jag bli rörd till tårar av att
se en ren mjölkbesättning släppa ut sina kor på bete. Det börjar vara en unik
syn på vår landsbygd.

Det blir stora rubriker när ”Arla höjer priserna”
– med fem öre. Men att de sänkte med tjugofyra förra veckan berättar ingen!
(Arla som för övrigt blivit alldeles för stora för att kunna ha en empatisk
produktion) Mjölkbönder idag får sämre för mjölken än i mitten av åttiotalet.
Då fick de också 3,30. Vad kostade spannmålen då? Vad kostade dieseln då? Det
var då sannerligen inte sexton kronor litern, vill jag lova.

Med risk för att misstolkas, så tror jag att vi måste backa
bandet. Vi måste stärka vår inhemska livsmedelskedja. Vi behöver tillbaka till
”en gård med fem kor, tre grisar och en häst”. Tre fyra stycken i
varje by.

Dessa industrianläggningar vi har idag (jag har själv
hundrafemtio djur, ska jag tillägga) är inte bra för någon eller något. En
ensam människa ska inte bruka hundratals hektar när man rent krasst skulle
kunna leva på femton.

Det som jag tror är anledningen till att det blivit så här,
är dels en blåögd tro på att vi ska kunna konkurrera med utlandet ju större vi
blir. Dels de ökade priserna på precis allting runtomkring. Och dels för att vi
dårar som är kvar känner ett ansvar för att ”rädda” grannskapet när
de andra lägger av.

För egen del kör jag ut ungefär femtio djur varje år på bete
hos andra. Femtio djur som håller landskapet öppet i byar långt borta hos
människor som är tacksamma för att slippa sly och skog direkt på huset.
Människor som varje år lånar mina djur för att det ”inte finns någon
annan”. Jag brukar till vardags strax över tjugo gårdar, om man tänker
gårdarna som det såg ut på sjuttiotalet, för ”vem skulle annars göra
det?!”

Och vips, så är ekorrhjulet igång. För att kunna beta ”åt
alla” behöver jag många djur som kan hålla betestrycket som krävs för vår
vackra natur och rika fauna. För att behålla vår fantastiska natur och vackra
landsbygd. Den som turister vallfärdar hit för att få uppleva. – Men ska jag ha
så många djur måste jag ha vinterfoder. Och då krävs det lite storlek på
åkrarna. Och då krävs det lite större och lite dyrare maskiner om jag ska bli
klar någon gång, för tid är pengar. Och större maskiner kräver lite mer bränsle
och för att ha råd behöver jag lite fler kor som kan ge kalvar att sälja som
kräver mer foder som kräver… Och så vidare och så vidare.

Det kan jämföras med vårt ljuvliga samhälle generellt där
alla ska ha topptrimmade jobb, kropp, löner, hem, senaste bilen, fina
semesterresor, you name it! Men känn ingen press!

Jag kommer inte hålla på med det jag gör nu. Jag tänker inte
växa med djurantal. Jag ska på sikt ha färre, men bättre djur. En önskan om ett
eller flera ben till att stå på. Det ligger på framtiden. I höstas skulle jag
minska på djurantalet. Det sket sig med torkan. Omöjligt att bli av med djuren
nu. Så bara att hålla ut.

Oavsett hur tankarna går med köttätande och allt vad det nu är, ska man vara medveten om att svenskt klimat lämpar sig dåligt för odling av människoföda. Och det många missar är att för att kunna odla något behöver vi gödsel. Vad är mer naturligt än naturgödsel, det vill säga skit från hönor, grisar, kor och hästar?

Hela Sverige är i gungning. Gröna vågar är på gång.
Direktförsäljning är på tapeten och medvetenheten ökar. Det lilla enorma problemet
är bara att det går för sakta. Valsarna är i rörelse, och förhoppningsvis
kommer centrifugen snart igång med en hållbar förändring.

Om detta är något svar eller inte på frågan jag fick
tidigare, vet jag inte. Säkert rörigt som tusan men det är tankarna precis som
de ploppat upp. Inget tillrättalagt eller välformulerat. Totalt mina tankar,
funderingar och åsikter medan mitt vasslebröd står i ugnen. Snart dags att gå
ut till skitungarna i lagården för nattamat. Detta med vetskap om att jag
tillhör en stolt yrkesgrupp i ett föregångsland vad gäller djurvälfärd,
miljötänk och antibiotika. För att inte tala om vår fina landsbygd. Den sköter
inte sig själv. Tumma inte på detta, är mitt budskap.



« FöregåendeNästa »