En ung bondes vardag

Tack för alla positiva kommentarer!Tänk att vi körde djur i denna! Brant. Hög. Vinglig. Sista sju-åtta åren har den agerat ligghall, lite nergrävd, men flyttades i helgen till de stora hallarna. En skamfläck mindre i sjöutsikten.Var bortbjudna i lördags. Det var vi för två år sedan också. Hunden har krympt! ”Hål” kom lillflickan och sa. Hon hade rätt. Ett rejält hål i de fodrade stövlarna o storlek 22. Men kanske är okej när alla våra tre barn haft dem som lagårdsstövlar sedan sonen fick dem i en kasse med ärvekläder.

——————————————————-

Så dök den då plötsligt upp. Slaktbilen. Makalöst tjuriga
tjurar att lasta, så tur vi kunde runda av med ett gäng lättlastade kor.

Han ringde och anmälde ankomst kl 10. 10:01 stannade han
utanför lagården. Det tycker jag är bra gjort.

Kossorna som åkte var de sista hornade jag skulle blivit av
med i oktober. Åja, den där felsorterade kvigan rök med av bara farten. Det var rätt djur
som åkte. Beslutet om hornlöst är taget och ett mål att jobba mot. När vi
dessutom fick använda varenda kvadratmeter av hagen för att samla ihop dem och
få upp på min djurkärra kändes beslutet än mer rätt. Lite vemod dock mot min
mjölkis inifrån. Min 1113-ättling.

(1113 var en mjölkko i egen klass. Kalvade en liten pigg skit, brunstade efter fyra månader, där brunsten utmärkte sig med två försiktiga bröl när man kom. Blev dräktig. Mjölkade totalt nio månader och tvärsinade sig från en dag till en annan. En pondus som gjorde att ingen rörde henne, hon rörde heller aldrig någon. Och när hon kom in i lagården, var det tomt i hagen. Hon väntade alltid ut alla andra. Även denna kossa jag handmjölkade inför 300 scouter när de hade läger med gårdstema. Helt fel tid på dagen, utomhus i grimma, bunden i en kärra. Sexton år hann hon bli. Fick en så oerhört massiv juverinflammation vid trettonde kalvningen att vi beslutade att låta henne flytta till de evigt gröna ängarna och nu var det då hennes sista kalv som åkte iväg.)

Men för det första har hon gått från att vara världens fegis
och mjukaste ko till att vara väl medveten om sitt övertag i och med hornen
(hon var den enda med dispens!) och nyttjade dessa vid varje tillfälle. Och för
det andra har hon inte blivit dräktig i tid, vilket skulle innebära en ensam
uddakalv i oktober. Så nej. Det finns inte utrymme för alla önskemål efter
2018. En tagg i hjärtat några dagar nu, sen har jag kommit över det. (Problemet
framöver kan bli att gallra bland korna. Många är väldigt tillgivna. Men det
tar vi då! Har redan hittat en ”älg” bland kvigorna som ska väck.)

Kan nån gissa vad som hände sen?! – Jo, vi möblerade om i
lagården! Flyttade runt lite kor. Roterade i tjurboxarna och samlade ihop
herefordligan, så jag slipper in i alla boxar när de ska vägas. Tog in tjurarna
från uteboxen så den kan ställas i ordning till kalvarna – de börjar få det
trångt.

Det ska bara erkännas att det är lite slitigt med kalvningar
inne. Det måste passas på ett annat sätt när korna sitter fast. Det ska flyttas
och grejas och flyttas igen. Kalvar ska ut och in och hitta rätt mamma (och
helst ska en ko inte ha tre kalvar vid juvret där ingen är hennes!) Men jag ska
samtidigt erkänna att det är himla roligt! Det är kalvar precis över allt. De
är så grymt nyfikna, lugna på sitt egna vis och såna totala glädjespridare. Korna
har lyfts till en helt ny nivå och jag blir så oerhört nöjd/stolt när de
accepterar att jag är lika mycket överallt omkring dem som kalvarna. Någonstans
har jag lyckats, även om jag givetvis har rötägg också i förklädnad. Nån ko undrade givetvis varför jag klättrade över huvudet på dem när jag bytte ut de gamla mjölkko-nummerna mot kalvarnas, så när det var tomt tog jag tillfället i akt.”Här har vi inte haft tillgång innan!” Varken hon eller han i mitten ger sig… Kvällstvagning

Sexton kalvar på tolv dagar, varav fyra kalvar igår. Tre av
dem ”planerade”, är lite stolt över det faktiskt! Att jag hann
se/misstänka i tid. De är luriga som tusan annars och visar inget från den ena
halvtimmen till den andra när där ligger en kalv. Men så är jag lite impotent
också! Eller var det inkontinent?

Svart mamma med 50/50 mjölk/hereford. Pappa samma blandning men brun.Fast mormor var ju ganska vit. För att inte tala om mormorsmor 1113. Så jag har fortfarande ättligar i rakt nerstigande led! Mer än jag visste!

Tre små kossingar ute och en inne. Jag som trodde att jag
hade en frist på utekvigorna tills mitten av mars, men de verkar ha varit
effektiva…!

Så himla vacker liten kviga. Totalt nerkärad i den. Nästan lite pinsamt mycket faktiskt!
Tyckte inte eftermiddagskalven fick komma till, så tänkte ta
det säkra före det osäkra och hälla i den lite råmjölk. Plockade upp min
”vaniljglass” som jag varit på väg att bjuda på flera gånger tills
jag insett att den luktat konstigt. Vattenbad i vasken och när jag skulle hälla
över första tinade skvätten insåg jag att det inte var råmjölk, utan vassle! (Måste
bli bättre på att märka mina burkar – men när man (jag) lägger in det är den
ständiga tanken ”det ser man ju!”) Inte mycket att hälla i en kalv
med andra ord – får bli brödbak. Plan B:

Natta barn och gå ut med en liten spann och ödmjukt fråga
morgonkalvade kossan om jag fick provmjölka henne lite. Efter lite övertalning
fick jag i alla fall ut till en flaska, värmde på den och gick bort till min
eftermiddagskalv. Noll intresse = mätt. Tack för den! Märkte i alla fall kvigan
och ledde/släpade bort henne till ligghallen från den vindpinade kullen. Mamma Ko följde fint efter, nosade på sin kalv i hallen och sprang sedan skrikande
efter mig när jag gick. Tillbaka med kossan en gång till, och en gång till. Och
såg att en annan kviga hade två extra fötter.

Tillbaka till lagården för nattamat för kalvarna. Fånga in
alla igen (börjar vara många med elva. Hoppas de lär sig rutinerna innan de är
fyrtio!) Repa en stor kviga och flytta henne genom lagården till kalvningsbox
och sedan tog jag beslutet att värma på flaskan med råmjölk och hälla i den alldeles
nyfödda kalven. Sonens andra kviga för säsongen. Snäll kossa i alla fall. Körde
lite teamwork. Jag hällde i kalven, hon drack upp mitt värmevatten. Märkte
lilltjejen och släpa in henne i den torra hallen.

Nu är man redo alltså, när märktången följer med in i fickan – igen. Och ni som varit med ett tag kanske minns mina kroniska episoder med termobyxor vs hängsle?! Har jag tittat det ena så inte det andra?! I år har jag hittat BÅDE byxor och hängsle ganska samtidigt!

Tur man har snälla djur alltså. (Å andra sidan räcker det ju
med ett felsteg för att det kan bli den första, enda och sista smällen!) I
synnerhet som maken hade tvärdäckat på soffan efter en lång söndag. Han tittade
upp när jag satte mig jämte med mitt fika där efter elva när jag kom in, sen vet nog varken
han eller jag nåt mer…

Jo förresten. – Jag vet att klockan ringde alldeles för
tidigt mot vad min kropp ville vakna…

Verkar bli en blöt vecka. Botten upp! Förlåt, BÅTEN upp.

Nykomlingen släpptes ut till förmån för kalv nummer två (sonens) och tog en presentationsrunda.Svårfångat… Sonen hade med kompis hem. Sen chocken över lagårdslukten gett sig var det nog mest mysigt.Ni får tro’t om ni vill, men det går faktiskt att få till
mer kaos på detta stället än vad vi har till vardags! Det har den senaste
veckan bevisat!

Sen sist har vi firat både grannen och vår tvååring.

Cake in da making”Wow. Hjulen svänger!”Slagen hjälte! Dörr till sonens rum på plats!

Har även lyckats med en drös kalvar. Från tisdags kväll till
torsdag morgon, på cirka trettio timmar, hann vi med sex kalvar. Tre kalvar på nio timmar. Fyra på sexton. Fem på tjugofem så tyckte jag att började se ett mönster. Så kom den sjätte kalven redan på den trettionde timmen. Matten igen alltså… Ett gäng kalvar dessförinnan och nån därefter. Hittills har vi bara hunnit med en kvarbliven
efterbörd, ett spentramp och en kokviga som skuffades ifrån sin kalv av övriga
flocken och därmed en kalv som inte kom igång med maten ordentligt. Lite tips
och trix till några inne också.

Och så denna platsbrist… Jag känner att jag måste få till
det positiva om jag ska klara det, så jag får försöka se det som en enorm bonus
i hur jag får chansen att hantera mina djur. Kort sagt så har jag en plats för
lite för korna. (Och det ändå sen jag hivat ut en ko på undan-undantaget) Vill
för enkelhetens skull, både för utfodring och kalvar, samla de kalvade korna på
en rad. Och med en plats för lite får jag ha en ko i kalvningsbox. Flytta en
icke-kalvad ko till den kalvade kossans plats när det behövs, och få ut kossa
och kalv ur boxen innan denna behövs till nästa drabbning.

Jösses, jag har fått elva kalvar inne, flyttat fler kor –
har måånga chanser ännu att få storstryk Men detta som flera andra sagt
gällande livsfaran att ha köttdjur bundna, kan jag inte hålla med om. Än!

Det gås emellan. Det klickas bindsle. Det leds med långa rep
och föses fram och tillbaka. Det pillas med juver och det jagas kalvar under
magarna på korna.

Kalvar ja… De första två gick bra. Sen blev de några dagar
gamla. Och saaaatan vad klåddiga de är! Precis över allt är de! Och de är på
precis allt!

Står med de stora flickorna!Glada kalvar har knorr på svansen. Det är sen gammalt! God morgon, drängen!Stopp! Där är din mamma!

Samtidigt är det jäkligt roligt. En dag var hela familjen
ute. Först kom en unge i vagn, sen kom en kalv. En unge kom med skrapa. En kalv
kom på andra hållet. En hund kom förbi, en gubbe gick förbi. Två kalvar kom i
språng, en kalv kom och satte sig på rumpan. Nästa gång nån TV-säljare ringer
ska jag tipsa dem om lite kalvunderhållning! Om det är billigare än TV kan
diskuteras, men garanterat minst lika underhållande!

Nästa generation nyfikengrisar…Kvällsjobb före för sen nattning och en halvtimme senare:Ut på undantaget! Maken kalvsäkrade, men tror han var den enda som var nöjd?!Envis kalv som dessutom skulle dia liggande mamma. Välkommen ut lilla bi! Kom ut en kväll och såg min 13 stå med mulen pressad mot foderbordet och frusta. Pust-och-stön-kurs pågår, och mycket riktigt kom blåsan strax därefter så in med henne i box.Taggade för frukost!

Men för att försöka freda mitt en aning och även kossorna då
flera av kalvarna hugger första bästa spene oavsett status på kossan, så har de
fått flytta in i samma gång som fick agera kalvningsbox lite hastigt. Att få dit
dem är dock ett kapitel för sig.

I övriga livet har vi försökt ta lite stunder med familjen
också. En promenad till torpet bakom lagården. För tio år sedan stod stugan upp
med ett spräckt fönster. Förfallet går fort när det får fäste.

Fanns ju lite snö där uppe på lyckan i skogen som man kunde kriga med, om man inte smet in i granarna för skydd. Gör man vinkelhakar av såna här träd?! Inte alla som uppskattas att fångas och vinschas in med lasso…

En annan eftermiddag i det fantastiska vårväder (en månad för tidigt) som varit tog
vi fikat på bryggan och passade på att kika på vattenståndet. 53-55 centimeter
har det allt ökat i sjön sedan vi ristade i stenen.

Först som sist har det varit en rolig tid med mycket familjetid
i lagården. Båda de stora barnens kor har fått varsin kalv, och barnen är väldigt måna
om just sina kalvar. Varsin kviga för övrigt, så deras besättningar byggs på.

Idag går jag dessutom in på mitt femte år som egen. Var tog dessa fyra år som passerat vägen? Nu ska jag ut och släppa ut kalvarna för nattamat, lägga en stund på att jaga in dem igen och sedan krypa ner nån timme. Trevlig helg hörrni!
God natt

Ps. Den där åttonde slaktkon visade sig vara en kviga som nån bonde felsorterat. Har tydligen bara fem hornade kvigor i stora gruppen, istället för sex!

Min plan för gårdagen var att bädda ner mig med katten
mellan lagårdspassen och eventuellt trassla ut tvättstugan. Risig i huvudet, täppt
i nosen och hela bröstet i ett skruvstäd. Tji fick jag!

Stack in näsan i lagården efter dagislämning och såg direkt
”kalvning pågår”. ”- Gör det?” undrade drängen som stod
precis innanför dörren och mjölkade sina kor, tittade in i lagården och konstaterade: ”- Nä, den har nog
kalvat!”

Mycket riktigt. En bit in i lagården låg en liten kalv. Så!
Bara att slopa dagens plan A-L och gå på Plan M. Slaktbilen skulle ju komma före kalvarna!!!!!!

Mätt å go! Bävar inför detta att ha ”full koll” på kalvarna hela tiden. Även om man vet att de liksom de flesta bebisar, sover väldigt mycket första dygnet, hinner man ju bygga dödsångest mer än en gång när de ligger så här!

Ett par grindar i den stora gången, ko och kalv dit – varpå
kalven fick fäste under klövarna och började dia direkt! En plats tom efter den
där kossan som vägrar lägga sig bunden, och även en tom plats efter den
nykalvade. Två kor från undantaget ut till dessa platser. Det usla golvet på
undantaget revs ut, nytt lades in, vägra-ligga-kossan släpptes dit och min
dubbla kalvningsbox som hon abonnerat sen i mitten av december rensades ut och
ställdes i ordning med en viss förhoppning om att hinna flytta dit nån ko INNAN
de kalvar. Direkt på sena kvällen igår flyttades en misstänkt ner (sa att jag
väntar för släpper jag dit två lär fyra bundna hinna kalva direkt innan de i
boxen gör det…) Men ingen kalv, givetvis.

Var rätt spak när kvällen kom, men nu är vi igång. Hade en sällsynt och himla mysig helfamiljestund i lagården igår. Även om man både sinkas tidsmässigt, går med hjärtat i halsgropen och blir hindrad i framfarten av halmsnöre… Men alla vallfärdade för att se den lilla kalven. Det är ju nåt visst med den första!

Maken fick brått att fixa med luckorna som med tidens tand
rostat/slitits bort från ränngallerna, så nu är det (tillfälligt i alla fall) tätt
kring hela gödselrännan för eventuella utbrytare. Vi måste verkligen klippa dina naglar så långa och hemska som de är! – ”Det är dina också, mamma” /Lillhönan. (Inte längre!) HUR LYCKAS DE?! Rensflygning på bina!

Och idag har det varit alldeles för fint väder för att vara
inne! Röjde lite i sonens gamla rum för att få det tomt som ”snickeri”
men tog mig sedan ut. Plockat lite stängsel som tjugofem vänliga själar rivit
och trasslat ihop för mig ner mot sjön.
Och vädret sen! Vilka vårkänslor! Och
vilken himmel vi haft! Ni som varit med ett tag vet om min förkärlek/fascination
för himlen! Synd bara att det är ungefär en månad för tidigt för både väder och
känslor, men bara att njuta så länge det går. Det lär bli bakslag förr eller
senare!

Korvgrillning och mat på trappan i solen. Simskola för
lillhönan och egentidsbad för mig och sonen. Hem för en fika och barnen iväg på Onsdagsträff. Hem för middag och bums i säng med de små.

Väldigt snart bums i säng för mig också! Nu startar
nästa karusell – dubbla födelsedagar på gården. Men bara en i vårt hushåll!

Jag skrev ganska nyligen att jag var stolt över mina följare, både här och på Instagram. Senaste veckan har det trillat in några, så har nu passerat 600 på insta! Det tycker jag känns ganska (rejält) häftigt!

God natt

Fyra hundra miljoner kronor. Oerhört mycket pengar! Det är
dessa pengar som gör att ”vanligt folk” kommer med kommentarer som
”Varför klagar ni bönder på ersättningen?” ”Så illa kan det väl
ändå inte vara, ni får ju kompensation.” ”Jo men, nu är det ju inte nån
torka längre…” ”Staten kan inte rädda alla företag som det går dåligt för!”
Men nu pratat vi inhemsk livsmedelsförsörjning. Hälften av det vi i Sverige äter kommer från andra länder! Vi har haft det alldeles för bra alldeles för länge här. De som minns ransoneringstiderna är snart ett minne blott även de. Ingen tror att det kan hända ”oss här uppe” något. Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att försöka tänka till lite…

Staten har slagit fast att de ska ”rädda” Sveriges
bönder med ersättning för inkomstbortfall. En komma två miljarder hette det. (Sägs
sluta på en komma sexton.)

Av dessa är det de fyrahundra miljonerna som gått till oss
köttbönder som grovfoderkompensation då det var missväxt 2018. För att vi ska
ha råd att köpa in hö och ensilage och/eller så kallad grovfoderersättande
kraftfoder. Räknar man som jag gjorde i sensomras med att behöva ge ungefär
femtio procent ersättning till korna, skulle detta ge mig en MERkostnad på
cirka fyra tusen kronor per vuxet djur. Kreatur klassas som vuxna vid ett års
ålder i dessa sammanhang. Självklart söker man stödet, och fick det utbetalt också,
relativt smidigt faktiskt! Ungefär tio procent av vad det kostar mig att försöka
hålla liv i djuren i en dräglig tillvaro var vad jag fick ut. Strax under fyra
hundra kronor per vuxet djur. Nu ger jag i och för sig mina fyrtio innekor ca fyrtio procent ersättning, så förlusten blir ju inte sååå stor. Men har man då dessutom en giraff i KOstym får man räkna med nån krona mer.

Nu har staten kommit vidare i sitt krisplanerande och ska
även ersätta för flera andra torkkatastrofer. Bland annat ska det kompenseras
för utebliven gräsväxt på åkrarna. Tvåhundraåttiosju kronor per hektar vall och
grönfoder, såg jag siffror på nu i Land Lantbruk.

Räknar man då att man får ut cirka tio balar per hektar vid
ett ”normalår”, lagom länge sedan plöjning och halvdan gödsling…
Man kan få tjugo också. Eller som i år – knappt en…

Men åter till tio balar. Fick jag nu bara en bal per hektar
i sommarens torka saknar jag nio stycken som jag behöver köpa in. Vi säger
femhundra kronor per bal i inköp. Det är fyratusenfemhundra kronor i förlust. Per hektar.

Nu ska jag också förtydliga att jag inte räknar med att
staten, EU eller någon annan ska komma på en vit springare med
förstaförbandväskan i högsta hugg för att betala räkningarna! Jag vill bara
påpeka att sviterna från torkan inte är över bara för att det regnat lite
grann. Eller för att det inte längre är trettio grader varmt. Sviterna kommer
att pågå i många år. Och de största problemen har vi bönder framför oss; Djuren
börjar kalva, det går åt mer foder. Djur som man inte hade räknat med att ha står
fortfarande och tuggar ensilage, för man kan inte gärna sluta utfodra dem för
att de redan uppnått ”rätt vikt”. Ett vårbruk är i antågande där
många tvingas plöja upp betydligt mer än de hade tänkt för att värme och sol
brände ner minsta beståndsdelar till en öken. Eller för att vildsvinen haft ett
gynnsamt år och bökar sönder mer än någonsin. Och vad som finns i plånboken ska vi inte prata om. (Där har ju alla det nollställt med dagens kontantlösa samhälle!)

Så jo, de tio procent som statens krispaket utgör, det är
pengar det också. Jag är glad för de pengarna. Tveklöst! Många bäckar små! Jag
blev till och med glad för brevet jag fick häromsistens, följt av en avi om
bankgiroinsättning – De hade räknat fel på mitt EU-stöd för 2016 så de skulle
nu krypa till korset och göra rätt för sig. Det vill säga, betala ut de sex
kronorna jag fått för lite.

Fast det kanske inte var kul, utan mest skrattretande…

Och om man ändå sitter och småflinar för sig själv kan jag
passa på att ta upp det jag gjort tidigare; bonnahumorn som snurrar i när och
fjärran. Ett välkomstnummer till ”Havererade ligghallars klubb”.
Eller den där gången jag fick en film i luren som visade en hjullastare som
satte ut balar på foderbordet i den fina lösdriftslagården, med en text i stil
med ”Är så glad för min lilla, smidiga lastmaskin!” – Den måste ju
kontras på, så jag tog en bild där jag skjuter halm framför mig med högaffel
och skrev ”Jag är så glad att jag har raka foderbord…!”

Det är det som utgör livet. Det relativt sociala liv vi kan
leva idag med ständig uppkoppling och trådlös närhet. På gott och ont. Riggat för djurkarusell! Och nyfikna i en strut, vad tittar ut? (In?!) Satte maken på att köra torv. (Det bråkade för honom med!) Insåg att de tio balar jag hämtat i bästa fall armerar botten till en bädd. Imorgon kommer tio till på lastbil. Plötsligt fladdrade en ficklampa i mörkret och i det lilla utrymmet mellan stängslet och gödselbrunnen stod våra tre barn. Det var lite svårt och ojämnt att gå där, så den minsta tog stöd av eltråden, fint ackompanjerat med dryga sekundintervaller av Aj…Aj…Aj… Men vad gjorde det, eller att det blev middag först klockan åtta, när man fick klappa lamm hos Jirka?!

Avslutningsvis ska jag medge att mina ovanstående
beräkningar nog kan bortses från helt. Matte har aldrig varit min starka sida,
och när jag i dag sorterade bort mina sju slaktkor från övriga gruppen (om nu
slaktbilen får för sig att komma när jag dyrt och heligt blev lovad hämtning vecka
sju…), så visade det sig vara åtta kor. Var kom den åttonde ifrån? Var det den
trettiofemte jag hittade vid flytten från sjön? Den trettiofemte jag inte
lyckats räkna sedan… Så bry er inte om mina flersifferräkningar. Jag
klarar ju inte ens noll till tio!

God natt!

Hjälp vad mycket bilder det blir att gå igenom när jag inte
gjort det på en och en halv vecka!

Jag tycker mest att en bara går och dräller runt, men satan
i gatan vad vi ”hinner med”.

Sen förra onsdagen då så har vi firat en åttaåring. Mor och
B kom upp och hjälpte till (B fixade rum och Mor fixade allt annat när jag fick
annat att göra än inneservice).

Fredag morgon gjordes den trevliga upptäckten att nattens
regn inte bara skapat total isgata utan även genererat vikt nog att knäcka
taket på en tredjedel av min ligghall. Precis vad jag inte behöver då
kalvningen står för dörren och försäkringsbolag tuggar sakta. Och inte får vi
röra nåt innan de tagit beslut. Frustrerande?! Eh, japp!

I alla fall tillbringade vi förra helgen med kalas för barn
x3 med familjen.
Jobbigt med kalas. Hann inte ens släppa flaskan!

Med en brant, smal och snäv trappa blev det till att såga på Mors nydammsugade golv i vardagsrummet!

Har för egen del gått i flera veckor och känt mig halvhängig
och haft nåt så in i vassen ont i halsen vissa dagar, så söndagen blev ganska
lugn. Någorlunda.

En femåring firades och sportlovet var igång. Ibland bävar jag för vad som händer när Mors B blir pensionär. Å andra sidan är sånt här pill hans drömjobb, säger han – ”Tar varken tid eller material!”Sena kvällar
hela veckan med småpill och jäkelskap som inte syns förrän det är klart.

Tapetserade ”fulla” väggar och skar sedan. Mycket riktigt stod vår saknade färg där inne i garderoben!”Hemlighus!” Var är dörren?En dag med torvhämtning som inte var rolig, varken turen
eller hanteringen. Pratade med högsta chefen ett par gånger dagen efter då jag
inte accepterade bemötandet jag fick på platsen. Läbbigt ställe från början men
till sist kände jag att jag inte vågade stå ensam med folket där, så jag ringde
upp en vän som jobbade i närheten bara för att ”ha nån hos mig”.

En strötur som skulle göras enkelt i den del av ligghallen
som kan nyttjas sket sig så det bara visslade om det då dessa balar på
100x120x230cm och 860 kilo inte är särskilt stabila och inte heller marken jag har att köra
på – den som hävdar att det är onödigt lyxigt med tre lastartraktorer har
aldrig försökt rädda en sprucken torvbal innehållande 5,5 kubik från byavägen. Fantastiskt att det inte kom någon precis då. Hade ju annars varit lagen om alltings jävlighet! (Har
någon hanteringstips mottages detta gärna!) Rädda vad som gick, tippa in det
till tjurarna och sedan ösa upp nån kubik från vägen med skyffel i
traktorskopan. En rörelse jag skarpt undviker då det triggar min handled och
armbågar nåt oerhört. Men nöden har ingen lag! När hela balen var tippad hos
tjurarna var det bara att gå in där och ösa ut det i boxen. Nackdelen med torv är att
allt ser så skitigt ut bara. Även om det är torrt och rent så är det ju som att
rulla kreaturen i jord.

En torvbal kom ner i hallen och nästa brakade iväg sedan den
kom i gungning och hela pallen blev kaffeved – jag tryckte den av vägen med
traktorns hjälp så har den fått ligga där i kanten. Jag blev både arg och less.
Trött, hungrig och öm var jag också!

Klart det måste hälsas på kossorna! Sjukt impad av Hans som faktiskt gick in i lagården, och minst lika impad av mamma Hans som faktiskt stod i dörren och tittade, sin koskräck till trots!

I fredags kom Hans upp över dagen. Med sig hade hon sin
dotter, mor och far. Sedan de lämnat på kvällningen blev det ett idiotryck och
flytta sonen till sitt nya rum! Sällan har han uppvisat sådan städentusiasm.Titlarna duggar tätt här nu. Då det blev känt att jag både tapetserat och lagt golvet själv i sonens rum, tillkom ”mångkonstnär”. Man behöver varken kunna allt eller vara bäst på något – man kommer rätt långt om man kan lite om mycket! Och bästa sättet att lära sig – —–>Försöka! Och så undrar man varför det killar i nosen när man vaknar och har en extremfällande hålboll i snoken! Årets första blommor på bröllopsdagen! Inte vår bröllopsdag dock.

Igår var det så dags att lämna bort barnen igen. Eller byta
dem mot di gamle som vi tog med på bröllop. Mitt första, och förvisso enda,
tjejkusinbröllop. Känner bara inte att jag hänger med riktigt, är hon inte
femton typ? (Ett och ett halvt år yngre än mig!!!!!!!!!!! Ohps…) Och jodå, bonden var allt ”den där i spetsklänning”. Tro’t eller ej.

Enda anledningen till att hon är längre än mig kallas klackar! – Jag vinner till vardags;PEtt händighetstest på brudparet. Skruva Ikea-möbler. Bruden la tre av sina fem minuter på att försöka få upp sitt möhippegäng till hjälp, och brudgummen dök ner på knä och hann betydligt längre i sin ensamhet!Bara så ni vet! En del trollar med knäna, jag kockar med sågspån. (Och innan jag fattade att det härrörde sig från barndomens lekar med sågspån, grus och vatten… -Tack Morfar!)

Avvek mellan middag och dans
– di gamle var trötta och vi också, så körde hem dem och var själva
hemma där en timme efter midnatt.

Idag har jag som mest fixat middag. Slammat igen i nosen och
frusit som en griskulting i en vak hela dagen. Var i och för sig nere med sonen
på hans första fotbollsträning också. (Hade hoppats på en lugn vuxenförmiddag
med vad-det-nu-innebär men klockan tio stod kidsen i dörren och i stort sett i
vändande post iväg med sonen. ”Det är den sista byggnaden på området innan skogen, om det nu är nån skog kvar… En sån där grön låda är det i alla fall…!” – ibland älskar jag min make mer än annars. När det gäller vägbeskrivningar till exempel… Fick förfrågan från en vän om han fick köpa en torvbal om jag hämtade fler gånger. Erbjöd honom den som rasade. Han ville ha något som var mer lönt än de där småbalarna på 300 liter man köper på Granngården. Han backade lite när han insåg mängden! Sonen hjälpte till med lastningen! Hållit söndag med Selma som sällskap. Fint sådant! Hur tänkte de här?!

Tagit sin lilla tid detta. Långt inlägg, många bilder. God natt och ha en bra vecka!

Jo, som det så fint påpekades igår kväll, så skriver jag
mindre, eller i alla fall mer sällan här än för ett tag sedan.

Känner pressen ibland, men försöker samtidigt övertyga
samvetet om att jag inte skriver för någon annan. Tiden finns helt enkelt inte.
Orken finns definitivt inte. Texten i sig är inga problem – jag är som bekant
en skrivare – utan bilderna, som jag tycker ger rättvisa och behövs. Varför ta 400 bilder i veckan om de aldrig ska visas?! Och det tar i bästa fall en knapp minut
per bild att ladda upp, i sämsta betydligt längre tid beroende på hur
mottagning, väder och belastning på det mobila nätet är. (landsbygdens förbannelse och ett urtypiskt I-landsproblem! Lika mycket som att jag börjar få förhårdnader kring de torrspruckna tummarna så telefonens touchscreen knappt reagerar!;P) OCH, som vi alla vet –
börjar jag slutar jag inte! Och igen – det ska alla veta att jag inte hinner
med i dessa dagar. Deadline på rummet är satt och kommer inte kunna hållas –
för jävligt – och det där med en massa kalasande drar en hel del med sig. För
nu är vi där igen. I kalasfebruari. Med start imorgon.

Idag har jag tillbringat hela förmiddagen i samtal. Först på
Blodcentralen på sjukhuset (inget allvarligt – kollar bara upp eventuell
blodgivning) – därav en tidig lagårdsmorgon innan huset väcktes och sedan har
jag fört en monolog med en ung man (oj vad gammal jag lät!) som hälsat på. Eller
kanske det var en dialog? Eller epidemiolog?! (Nu blev nåt fel igen va?!)

Jag har tryckt särskilt på ett par saker:

1. Torkan 2018 är inte slut bara för att året är det. Tvärtom
är det NU problemen börjar på allvar. Pengar tryter. Foder tryter. Ork tryter.
I bästa fall ligger man på noll, i värsta fall långt ner på minus. Det präglar
liksom vardagen på alla sätt som tänkas kan.

2. Sverige har inte sin vackra natur och rika fauna av en
slump. Klyftan mellan land och stad måste minskas för att de i staden ska
förstå att man inte kan framställa livsmedel i fabrik. Det kräver sin bonde.
Det kräver sina betesdjur. Det kräver sin gödsel OM man nu vill minska
miljöpåverkan alltså. Eller så fortsätter man bidra med långa transporter.
Uselt djurskydd. Mer fossil åtgång och en högre miljöpåverkan då mat, oavsett
vad det är för något kräver gödning för att marken inte ska utarmas helt. Baljväxter
som bönor och ärtor i all ära, men det räcker inte. Önskar man då konstgödning
som är just konstgjort med kemikalier, utvunnet ur fossilt material i många
fall, eller naturgödsel (djurbajs och kiss) som dessutom leder till bundet kol
och öppna, vackra landskap.

3. Knyter ihop punkt 2; Vetenskapen måste sluta nischa sin
forskning. Det krävs ett helhetsperspektiv. Som jag tidigare nämnt kom sonen
hem med meddelandet att en ko är lika miljöfarlig som en bil. Jag köper det,
tveklöst. Men som jag ständigt återkommer till: Vilken nytta gör kossan vs
bilen i naturens kretslopp? Läste en forskningsrapport för ett tag sedan (fråga
inte var) där en grupp var tillsatt för att konkret få fram nötkreaturens
skadeverkan på miljön. Tillbaka med en vissling till ruta Två. Läkeverkan då?

4. Bonneriet måste stärkas i samhället och bli ett attraktivt
yrke. Men för det måste punkt ett till tre behandlas PLUS att det måste bli
värt det. Det måste gå att leva på det. Myndighetskrav och allt vad det nu är
måste förenklas så att det inte krävs hjärnkirurgi för att fatta. De som vill
satsa måste ges chansen – idag är du i stort sett körd om du inte är född i
det. Eller kan tänka dig att behöva trettio fyrtio år för att komma till punkt
A.

Nu hade jag förmånen att ”få” en färdig besättning
som jag sedan kunnat spinna vidare i och forma efter eget huvud. Jag är ung. Jag är förälder.
Jag är tjej. – Jag har det mesta emot mig. Men samtidigt inte. Tillåter jag mig
att lyssna och acceptera, finns det många därute som verkar se upp till mig. Flera
gånger har jag blivit kallad ”stark förebild” både som djurägare för
mina ”lugna, fina djur”, för mitt föräldraskap och för min organisation (och
nej, de som sagt det har aldrig varit här och tittat IRL!). Idag blev jag
kallad influencer, med glimten i ögat. (Är inte influencers såna där nippertippor som delger
minsta nagelfläkning på sociala medier och hävdar att allt de är bäst på allt
de gör?! – Nu blir jag snart lynchad igen).

Men det är ganska självklart att jag är stolt över mina
instagramföljare. Tveklöst ska jag erkänna det. Det jag är allra mest stolt över
är att jag inte har någon Facebook att ansluta till. Jag tänker att det beror
på att någonting är intressant av det jag lägger ut. Och att folk hittar dit. Och stannar.

Jag är stolt över att (merparten) av mina kossor är både
lugna och lojala. Jag har trots allt etthundrafemtio stycken i dags dato.
Någonstans har jag ju lyckats med något.

Och det är en utmaning 2019 – att inte ”vifta
bort” det bra för att snöa in på det som är enklare – det mindre bra.

Det blev långt detta också… Skickar över lite bilder på veckan som gått. Och skriver när jag får tid, ork och lust till det nästa
gång. Med gott samvete! Jag har en del böcker att beta av också. Vilken lättnad det är att få fly in i litteraturens förlovade land en stund ibland. Sällskap på frukostmackan och tillika vårtecken?! Sop-sop-sop Bara resten kvar nu då… Tills imorgon… Blir lång kväll… Någon som kan gissa sig till min lyckliga stjärna att jag stängde igen drivgången sen förra rymningen?! Nu är boxdörrarna välsprintade! Lördagskväll, med pälsen lite nonchalant slängd över axeln… Sonen gjorde Gotland, med skog och några små russ. Förkyld och hängig i helgen. Bästa botekuren gjord! Noll motivation på lördagsmiddag. Kändes dock rätt o-okej med hämtpizza, så fick bli chokladfondanter till efterrätt. Och busmaräng av de ratade äggvitorna. Någon rotade både länge och väl i min garderob för att få fram en gungstol…?! När vedspisen blir blöt av torkande vinterkläder eldar man för dåligt! La TV/DVD-dosa längst i botten. Sonen beklagade sig för pappa att han inte kunnat starta TV:n och blev mäkta förvånad över fyndet när han utförde order om att ta hand om sin tvätt! Det är vinter på allvar nu. Låt det vara det då. Inget mer regn, tack! Vedspisasoppa i råkalla februari. Mycket tjock ”plast” på balarna…

3 D! Gårdagens morgonbravader. Grusa loss den, på gårdsplanen, fasthalkade foderbilen… …och rädda Jirkas snöplöjande mitt-på-vägen-dieselslut med en dunk och luftning innan han behövde passera, och innan sopbilen kom… Vill till att ha snälla kor när man står och öser halm i arslet på dem. Fick ta med den lilla ut. ”Det finaste man har sätter man på fodret!” ”De också mamma!”

Lyxmiddag på grillen med hemmatjur. En rejäl bullevard blev det! Äntligen har jag fått klart för mig varför köksmattan alltid är väck! – Den hejdar framfarten med stolar att klättra på. Passade på att slänga ut mattorna i det ymniga snöandet. Men var tog min hallmatta vägen?!Vårt liv är som en trisslott. Det är inte vanligt, men Plötsligt Händer Det! Tillsammans i soffan en lördagskväll i någorlunda tillstånd! Och toppade med varsin katt.

Denna vecka har varit en sån där som gjort en spyfärdig av
blotta tanken på att den skulle komma. Snart har vi genomlidit den dock. Jag
räknar ner:

I måndags fick maken snällt fixa både barn och lagård – jag
hade en tidig tid på stora länssjukhuset. Allergiutredning för egen del. Något
jag tänkt på i X antal år, och tog itu med i höstas. Lång väntetid men en
återbudstid gavs till mig i måndags så det vara bara att åka i god tid och
slira igenom snökaoset som dröjde sig kvar efter helgen.

Prover togs – chockerande sådana! – och efter det dröjde
läkarbesöket med fyrtio minuters extra väntan efter utsatt tid. Blev äntligen beviljad en
vaccinationsform med tabletter som jag hoppas ska hjälpa mig mot gräset. Kanske inte så
att jag kan krypa runt naken i pressen, men det vore ganska skönt att kunna
stängsla i linne utan att bli precis sönderkliad!

Värdena på gräs och björk var bättre nu än 2015, då det
tillkommit en del sedan provet 2005. En del var försvunnet och blodprovet var
inte analyserat för pälsdjur, men (dubbelt)pricktest visade noll på häst!

Det är härmed dags för mig att erkänna! Jag är inte
allergisk mot häst, utan bara skiträdd! Faktiskt en liten lättnad också att jag
numera inte behöver förställa mig rinnande ögon, rinnande och täppt näsa bara
jag går förbi en hästhage! Ja, en ganska stor lättnad kanske…

Läkaren uttryckte det så fint som att jag ”börjar
mogna”. Det var dock inte samma sak som att jag närmade mig mogen ålder,
jag frågade.

När jag väl var klar var det bara att dyka in direkt till
Bokbussen hos di gamle och ta en fika där innan det återvändes till gården med
våra 270 (!) köttbullar Mormor gjort – och Morfar provsmakat – och sedan
kvällsträning.

I tisdags var det tidig uppstigning – lagård före
barnväckning. Iväg med de små och sedan balkörning innan det var ombyte igen
och hämtning av storflickan till läkarbesök. Perfekt att dagis förberett med
tidigare frukt och kissning. Av fel unge dock, de trodde den lilla skulle till
BVC… Men vi kom iväg på återkontroll för hennes misstänkta astma och
medicinering därtill. Hon var tillbaka lagom till lunchen och jag tog mig en
trappa upp och började lägga golv i sonens nya rum. Deadline ligger till hans
födelsedag. Den sjunde februari ligger dock väldigt nära plötsligt, blev vi varse…!

Jag vet inte… Hajade till. Innebär namnet att det är helvetic att lägga?! Eller är det helvetic bra?! Vågar man köpa hem sånt?!
Precis lagt för mig andra portionen middag, som alltid i
halvpanik när maken skulle iväg denna gång, när drängen ringde. ”Jag tror
du har en tjur lös i lagården”. Bara att lämna bordet och dra på
overallen. En tjur… Om så väl vore… Det var tre av de fyra största. Och de
hade milt sagt skitkul bland de stackars fastbundna korna.

Efter många om och men lyckades jag stänga in två av
tjurarna på foderbordet så jag hann få en frist och få upp ett par grindar och
fösa in dem i sin box igen. Sen var det bara en kvar. SÅ tacksam för mina lugna
kor, som trots totalt kaos mest stod och tittade på när jag dök mellan och
bakom dem. De kunde lika gärna skuttat runt och sparkat hej vilt. Fick även in den
sista tjuren så småningom och kunde återgå till middagen och mina nu ensamma
barn. Smygreklam när sonen varit i farten?!! ”Nu är jag som en Highland Cattle!”

Igår tog maken lagården igen före jobbet. Jag körde ner
flickorna till dagis och fortsatte upp till länssjukhuset igen med sonen i
följe för den näst sista sprutan där innan vi går över till ”vårt”. Rent
av pissigt väglag – kom ca fem centimeter på två timmar hemma – och jag var
rätt spak när jag lämnat av sonen vid skolan och kom hem. Blev en långfika i
soffan med bok och katt och en förträngning av alla måsten. Och det ska gudarna
veta att det ser fördjävligt ut här! Är man inte deprimerad innan så blir man
ju det av att komma hem…

Efter middagen rullade jag iväg igen, plockade upp Mormor på
vägen och grattade en födelsedagsvän. Stannade hos di gamle en stund efteråt
innan jag körde hem till kaoset igen.

Idag var det någorlunda rutiner på torpet. Åkte till
arbetsterapeuten mitt på dagen och fick där prova på en paraffinvärmebehandling
– det där med vaxblek hud fick en helt ny innebörd! – en snabbhandling och hem. Slänga
in kylvarorna och ta en macka för att fem minuter senare vara på väg till skolan
för utvecklingssamtal med sonen. Hem för lagård och middag innan maken skulle
iväg på sitt. Nattat barn och betat av den ångestframkallande räkningshögen.
Och nu är jag här!

Trodde vi var klara med veckans fläng och kunde tillbringa
morgondagen med tapeterna (som jag inte hann hämta idag) men det visade sig att
vi har en femårskontroll på BVC imorgon. Så en vecka med fem vårdbesök. Njä.
Har inte fått mersmak, jag erkänner!
Skiter i golvläggning nu. Tar min kvällsfika och kryper ner!
God natt!

Nya favvo-posen. Kom in en dag och hittade hovtången i fickan. Där ska den inte vara, så jag placerade den på ett fiffigt ställe med vetskap om att den skulle vara bortglömd till eftermiddagen när foten skulle i stöveln. Vid fyratiden blev jag precis lika snabb-ilsk som jag misstänkte vid tio! Mission completed och tången på rätt ställe! Olika modell på ägg! – Och det har blivit en miss med det lilla. Nån höna glömde tillverkningssteg 2-9 på tioskalan. Glad att kvigan inte kom på att hon var halvlös, då jag glömt bort att åtgärda ett par dagar… ”Tar det sen, när jag gjort klart rutinerna…” Jo tjena!Redo för fredagsbad!

Det kanske inte händer mycket varje dag, men något litet varje
dag! I alla fall uppe i rummet. Lördagen spenderades en stund i färghandeln och
spikade tapeter. Åtminstone i bildlig mening.

Söndagen tillbringades hos di gamle med middag. Smidigt att
lämna in ägg och köttfärs och få middag och vid tillfälle färdiga köttbullar och
biffar att stoppa i frysen! När jag ”ändå var på hållet” hade jag
bokat in en stund på akupressur igen. Kom dit och vi bestämde att starta med en
kopp te och lite prat. Men precis som på seminariet var det där lilla
stunden…rätt lång… Typ hade det plötsligt gått över en och en halv timme
och vi hade ännu inte kommit igång med behandlingen. Bara att dra iväg ett sms
om att jag skulle dröja ännu en stund och att de gärna fick fika utan mig.

Ibland är en stunds prat den bästa terapin!

Var tidiga kvällen när vi väl var hemma. Tutigt i lagården med
hungriga kor, men de fick snällt vänta en stund till medan vi åt en gemensam
kvällsmat i familjen.

Lite halvtaskigt väder i måndags, så istället för att asa
runt på släp bestämde dåren i mig att istället ta en runda till Ullared. Det
sades ju vara årets deppigaste dag, så varför inte slå spiken i kistan liksom? Årets
fattigaste vecka, växande barn och stundande födelsedagar… Sagt och gjort. Låg
i sjuttio hela vägen. Gick upp på åttio en kort stund, men det blinkade så
fasligt på instrumentbrädan då. Döm min förvåning över att stanna på macken och få bilen tankad! Gick ett gubbe och sopade kring pumparna och innan jag hunnit få ner kortet i plånboken igen stod han med handtaget i fyllningsröret och undrade om jag skulle ha full tank! Jag är inte tillräckligt gammal för att vara bortskämd med sådant, men ett trevligt inslag var det!

Och vilken chock att komma ner till Gekås sen! Fick liksom nästan
känslan av att stället var utrymt. Aldrig varit med om maken! Bara det att jag
gick rakt in till kassan och lastade upp sedan.

Men först en liten behandling av storlekar;

Maken ringde ganska sent i min resa: ”Jag skulle behöva
ett par jeans i den storleken!” – Så vad då? Jag kan inte köpa byxor till
dig! ”Jojo, det är den storleken och det märket, har haft flera såna
par!”

Är det bara jag som tänker skicka iväg en rasande skrivelse
till lämplig myndighet för orättvisa?!?? Ok, jag har själv storlek 37 i byxor.
De flesta vet att det inte finns damstorlek i ”37”. Alltså är det
bara att spana in nån modell man kanske kan tänka sig att ha (vaaaaarför ska alla
vara så jäkla stupröriga i benen???!!) och sedan släpa med sig två storlekar av
berörda byxor, 36 och 38, in i provhytten. Första paret – foten kom ungefär
till motsvarande knähöjd. Enkelt att inse att OM jag skulle krångla med att dra
på de där, skulle det sannolikt behövts en hel hord av avkläderskor för att få
av dem. Eller demontering av fot. Storlek 38 – som en smäck! Jeans nr 2. Börjar med storlek 38. Tjena!
Var är den andra halvan av mig som får plats här då? Storlek 36, nä, kan
fortfarande nyttja BH:n som livrem med tanke på höjden i midjan…

Fuskigt?! No shit, Sherlock!

På hemväg stannade jag till ungefär halvvägs och fick middag
hos gymnasiekamraten innan sista etappen hem påbörjades. Fick tag på Mor så hon
var med mig i luren sista två milen. Oj, vad trött jag var. Tillräckligt för
att köra igenom sista rondellen, fortsätta på rätt väg och plötsligt komma på
mig med tanken ”nämen, brukar det ligga ett gult hus på vägkanten Här?!”
och en ganska abrupt insikt i att det var ganska jättedags att svänga in på småvägarna hem! (Jag
var själv på vägarna!) Urhereforden var en liten, kompakt, hornad ko. För att få bukt med hornen korsades de för många generationer sedan med Angus, en likvärdig ko som besitter den dominanta genen för hornlöshet. Ännu ibland slår vissa drag igenom, bland annat den dominanta, svarta kofärgen! Vilken kosserad!

Igår var det dags att ta itu med en Lantmännenresa. Inte
alls kul med rådande väglag, men känns rätt bra att jag har resan bakom mig.

Idag har varit en sån där totalt omotiverad dag. Ingen lust
till något. Däremot har jag besiktigat bilen, handlat, satt en yoggi, bakat bröd, målat i
rummet och slutslipat det som är klart, tvättat några omgångar, städat av,
sanerat och rensat leksakshyllan, beställt märken till kommande kalvar och jag
har fortfarande inte ens motivation till att vara nöjd över vad jag gjort idag. Jag är bara trött. Och sa jag omotiverad? Skurade skohyllan (för första gången misstänker jag) och under den. Tror golvet ljusnade… Ungarna hade en del teckningar att sortera! Finns mycket att tända i spisen med ett tag framöver! Nu är det (för tillfället) ordning där också!

Ska ta en kvällsfika nu och krypa ner i alla fall. Hoppas på
bättre go i psyket imorgon.

Hade direktsänd realityshow igår. Selma inspekterade garderoben, våning för våning. Hur hon nu lyckades ta sig dit… Avslutet var lika elegant som misstänkt – knycken ner en våning uteblev och istället en vrålduns i golvet två meter ner! SEN kunde vi släcka lampan. Morgonen var seg. Väldigt seg. Tre brummande Scaniamotorer och två katter á åtta och elva kilo på magen underlättar inte! Igår valde hon pepparkaksstassen som pyjamas, behövde dock sin ”mösscha” också och rotade reda på den. Imorse lämnade jag bordet för ett toabesök och återkom till min plats upptagen…Vacker morgon!

Prat som terapi ja. En vän bytte nyligen bil, och
kommentaren var nu ”Den är så ’halfotad’! Fasen vilka runda hjul det är på den!” Jag kunde
ju inte låta bli att under asgarv undra hurdana hjulen på den gamla bilen såg ut…

Och minns någon mina dispyter med autokorrekt? – Jag fick en
bild för några dagar sedan. På en otroligt tjock ko. Texten under löd
”Kondom ska kalva om tidigast 14 dagar”.

Jag kan ha missuppfattat något, men jag trodde att kondom skulle
motverka kalvning… Någon far med falsk marknadsföring!
God natt