En ung bondes vardag

Mycket att behandla. Många tankar. Ta ett djupt andetag och se till att vara nykissad!
En vy över ägorna på andra gården.

Vet ni vad? Det blev is på sjön i år också! Ta-daa! Vilken
chock! Jag har väl varit på gång länge, men inte riktigt fått tummen ur. Kanske
har jag tänkt invänta slaktbilen som inte dyker upp. Allt för att slippa ta in
tjurarna i uteboxen och slösa massa strö på dem. Men utan tjurarna i uteboxen
kan jag inte flytta över kvigorna från sjön.

Krisen var ett planerat faktum igår så ut med pressen,
täta med densamme och några balar och gå neråt för att hämta upp tjurarna. Och
precis där tänker jag ”shit, bara inte kadaverbilen kommer nu” – vi
hade ju ockuperat infarten! Tjurarna rasslade efter hinken och in i sin box och
lika snabbt rev vi inrättningen.

Iväg efter kvigorna och när jag var nästan framme vid vägen
kom kadaverbilen. Snacka om timing! Han körde först och vi andra tjugosex
knatade över vägen. Samma procedur med de stora kvigorna och korna. Snacka om
chock när jag tydligen har trettiofem tjur i gruppen! Har räknat både
framlänges och baklänges till trettiofyra, och nu plötsligt har jag en bonus! Var
kom hon ifrån, undrar jag… Kanske var det fem i den gruppen jag saknade i
baklängesräkningen som jag kom fram till fyra… Jaja, jag är lite förvirrad
ibland, jag erkänner. Skulle någon sakna en kviga återfås hon mot beskrivning. ”Brun med vitt huvud” godkännes ej!

Efter djurflyttarna blev det foderhäckar. Massa flytt av
foderhäckar. Men vi hade i alla fall tur med vädret! Satte ut en av de nya foderhäckarna, vågar någon gissa vilken det är!?;P

Nån form av lättgympa på kvällen, den träningsvärk jag gick
med fem dagar förra veckan fick väl räcka för denna vecka också. Dock blev jag än en gång medveten om att det där med hopprep måste vara Djävulens påfund!

Igår var det jag som väckte upp lagården då jag var där
redan klockan fem. Tänk så lugnt och stilla det är innan korna fattar att
nånting händer!

Inne igen strax efter sex så genom duschen, väcka barn och
starta morgonen inne. Från dagislämning direkt iväg till Nötköttsseminarium. (”Scenarie”
sa jag till mor sedan, men det verkade jag inte få – hon rättade mig varje
gång!)

En givande timme med en meteorolog som gav en hastig men bra
förklaring till vad som händer och vad som ”komma skall”. Kunde nog suttit med
fokus hos honom en timme till, men det tillät inte schemat.

För att kunna rädda klimatet behöver vi fler betesdjur som hjälper till att binda kol! Tama som vilda. De tama håller ängarna öppna, de vilda håller sig i skogen. Tänk på det alla icke-köttätare-för-klimatets-skull. Allt som skrivs om kossan är negativt, det är vinklat. Väldigt få tar upp allt det positiva en idisslare gör. Jag kanske kan köpa att en ko är lika farlig för miljön som en bil, som sonen berättade en dag efter skolan. Men vad bidrar kossan vs bilen med i kretsloppet?!

Ett scenario jag valt – eller seminarium, om ni så önskar –
var den som hette Torka i relationen. Nja, jag vet inte… Men som
samlevnadsexpert/rådgivare tänker jag mig en kvinna kring 55, gärna blonderad
och transparenta, röda glasögonbågar. Vad min första tanke var om den gubbe på
sjuttio plus och sköldpaddsglasögon var, går vi inte in på. (Jag kan meddela
att mina fördomar grusades som snabbitsocker under en ångvält!) Vad vi
skrattade där inne! Har fortfarande sviter i kinderna! Och när det ”mest
allmänna” gåtts igenom, närmade han sig nästa ämne lite viskande: ”Jag
undrar om det är okej att prata lite sex i denna gruppen, jag hörde någon säga
innan att de skulle klämma på en pung…” -”Jajamen, det är bara att
köra på! Jag har beställt nya pungmåttband!” hojtade salsvärden.

Ska tilläggas att ett parallellt seminarium hette
”Bakdelen är huvudsaken – om avelstjurens ädlare delar”. De riktigt
inbitna avelsbönderna mäter även pungen på tjurarna, för att få ett hum om
storlek på testiklar och dess antagna produktion av duglig sperma.

Jämför kärleken med en aktie! Och att inte ha alla ägg i samma korg innebär inte att ha några älskare/älskarinnor på reserv! Det var han tydlig med!Bönder i stan – allt kan hända! Men man vet att man kommit rätt när man parkerat jämte en lagom stor John Deere på gratisparkeringen mitt i stan!

”Är man lite kär i Exel kan man använda det till mycket
och göra många fina diagram av allt man kan få ut” från slakt och
djurjournal. ”Man fattar ingenting av det, men fint blir det!”

Och så det där med Kanskap. Ett ord som föreläsaren stött på
i nåt program om senildemens.(!!?) Men det är ju så. Kunskap har vi alla mer
eller mindre av. I vårt, och då menar jag nu böndernas, fall, kan du besitta en
enorm mängd kunskap, men utan möjlighet att utnyttja den praktiskt. Då får man
istället fokusera på det man faktiskt kan göra – Kanskap. Omstrukturera, låt det ta tid, slå ihjäl skiten ibland, väg för och emot och till sist är du där du vill!
För egen del vet jag
vilket som vore den optimala foderstaten för mina kor. Den kunskapen har jag!
Men då min flådiga foderblandarvagn för en och en halv miljon sträcker sig till
min enkelhjulade skottkärra med en tvåkilosskopa i, två högafflar och en
inputtad halmbal som bärs/föses ut med tidigare nämnda gafflar, plus en höbal
som jag i bästa fall orkar putta förbi alla envetet skrubbande tjurhuvud när
jag ska rulla ut den, så får jag snällt nyttja min Kanskap och lösa saker efter
mina förutsättningar. Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern
anläggning. Tänk vad jag ska nyttja min kunskap då!

Ett gemensamt seminarium, som faktiskt höll på att bli ett scenario,
var när ett av slakterierna i en ”debatt” hävdade att vi nu sett
resultatet av kortsiktig planering och att vi bönder i framtiden behöver lära
oss planera – alltså ligga minst ett och gärna två år före med foderlager, så att
det säkert räcker och inte trissar priserna som det gjort nu efter två tuffa
år. Och skulle priserna trissas så får vi ju se till att ha pengar att köpa foder för! Dessutom vore det ju bra att inte stå sårbar med djur man inte blir av med
vid kris, så vi får se till att ha plats till dem.

Rent krasst är det som att säga till vilken produktionsindustri
som helst: ”Investera i robotar/maskiner för runt tio miljoner, du kanske
kan komma att behöva dem om några år!”
Eller till en grönsaksodlare:
”Odla tredubbelt vad du faktiskt behöver, nästa år kanske du inte får
något. Med en bra förvaring så kan du nog använda/sälja potatis, morötter och
lök om ett par år…”

Jojo, det kanske funkar. Men hur är smaklighet och
näringsinnehåll?

Jag vet inte… Det är inget slakteri jag handlar med, och
behovet av just dem ökade ju inte heller riktigt. En dålig vinkel på bilden, ber om ursäkt för den! ”Svenskt nötkött, ja tack! ’Det handlar om att brinna för det vi gör, vara stolta och aldrig ge upp dialogen för det vi tror på!'”

Avslutningen var riktigt bra. En föreläsare, framtidssiare,
kalla’t va ni vill. Om alla var lagom trötta och lättroade för honom eller om vi alla behövde
honom på slutet… Vet ej. Givande var det.

Under eftermiddagen började den tidiga morgonen att ta ut
sin rätt. Huvudvärken kom som ett skenande tåg och jag hade bestämt mig för att
äta lite snabbt av den avslutande middagen och sedan åka vid sextiden. Närmre
en och en halv timme hem i snömodd och halka.

Blev sittandes vid ett bord med en slakterikontakt, och
tillika bonde, en kille i min ålder och en äldre herre med tomteskägg och
simsalapokus var klockan över halv åtta! Ohps! DÅ var det dags för hemfärd!

Lite roligt var det också, att jag efter tio månader, ”hundra”
telefontimmar och fyratusen meddelanden, faktiskt träffade den jag haft så
mycket kontakt med. Det har varit en lite mysko känsla att verkligen
”klickat” totalt, delat stort som smått. Och aldrig träffat. Ingen
aning om vad det var för en typ som jag plötsligt känner så väl och vet så
mycket om! Bondeliv, privatliv och en jäkla massa annat. Lite sporadiskt under sensommaren,
under hösten och vintern allt mer regelbundet och nu säkerligen närmre två
timmars samtal i veckan. Jag som inte pratar i telefon! En gång i veckan med
Mormor, en gång i veckan med Mor. Nån minut här och där med maken och drängen,
men då om ”nödvändigheter”. Resten får sms och mail. Sms i
synnerhet! (Ja, ni som vet… Ni vet…)

Ett stort plus för dagen, att träffa denne kollega och snart
väldigt nära vän, och dessutom hans fru som jag hört mycket om. Har aldrig hört
någon annan någonsin prata om sin partner på det sätt som han gör. Och dessutom
efter nästan halva livet ihop. Man blir nästan lite sotis! Bara att erkänna.

Idag tog maken sonen till länssjukhuset för tredje sista
gången. Det rullar på bra med sprutorna och vi får alla hoppas att det går
minst lika bra och besvärsfritt i pollensommaren!
En genomgång inför morgondagens
Reko-utlämning innan jag och drängen rullade ut pressen till maskinhallen. Nu
får väl maken själv åka ut och sätta motorsågen i väggen så mitt lilla monster
får plats med arslet. – De kunde väl planerat för det för trettio år sedan?! Att
det NU skulle behövas en större hall för att han råkat gifta sig med en käring
med storhetsvansinne?! Alltså, hade de INGEN framförhållning på det där
stället? Jävla bönner!

Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern anläggning. Tänk
vad jag ska nyttja min kunskap då! Fast den anläggningen kanske jag bara ska
investera i om-i-fall-att slakterierna inte kan hålla ord om hämtning…

Städerskan har fixat köket så börjar väl närma sig nattning nu!

God natt!

”Öppnas här!” Plattformen till vågen gör nytta som krubba för tillfället! Smet ifrån tvättstugan och tog en bild från köksfönstret. Om jag lider av schizofreni – typ… Vilken morgon vi hade!Precis innan jul fick jag erbjudande om en lagårdsfri helg. Att
de stora barnen sedan fick musikal och övernattning gjorde inte saken sämre, så
vi gjorde slag i saken direkt. Den minsta slarvade vi bort till min moster och oss
själva slarvade vi bort till Toftaholms herrgård.

Märkligt att man kan uppskatta en stund vid en sjö i några
gula hus. Precis likadant som hemma! Med den stora skillnaden att maten hemma
både är ätbar, tillräcklig för mättnad och uttalbar. Att det måste vara så hiskeligt krångligt för att
vara ”enkelt och jordnära”… Fattar inte.

Oavsett var det väldigt skönt att komma iväg lite. Tanken
låg i att låta Jirka ta lagården, skicka iväg de stora på musikal och få tid
att greja lite ostört här hemma, men nä. Inte för att vi har det så gott ställt, men
en runda borta kan vi unna oss nån gång ibland. Många timmars mys och vila som
knappast hade blivit av på hemmaplan! Och som jag sa till Jirka – det är inte
ledigheten som betyder det mesta, utan erbjudandet. Är inte det en
kärleksförklaring i sig, så vet jag inte längre! Några hade lite mys att ta igen!

En annan var lite fundersam på hur den lilla skulle klara
bortavaro i ensamhet, men hon verkade mest njutit av avsaknaden på syskon. Och
inte är man rädd för att lämna iväg henne ensam heller när hon sovit i tysthet
över tio timmar och svaret, då jag skickade sms om vilken tid vi var hemma, var
”Vi kommer inte än. Vi har inte lekt färdigt!”

Stora barnen kom hem först med faster och fika, och strax
därefter kom min moster med lillan.

Allt var frid och fröjd. Maken tog en runda till lagården
(”har ju inte varit där på en vecka!”) och jag tog en lång spelrunda
med barnen vid köksbordet. En middag därefter och plötsligt kom drängens fru
med ett besked om en ”troligen död tjur”. Abrupt tillbakakastad i
verkligheten var det ja…

Mycket riktigt så låg det en död tjur i en box. (Fasen, hade
slakten kommit som de sagt så hade jag fått betalt för fanskapet, istället för
att förlora både värdet på tjuren, köttet och betala för att bli av med honom!)
Uppenbart har det tillstött något väldigt hastigt, då inget avvek en timme
tidigare då maken utfodrade dem.

Aja, bekymret var väl att få ut honom, men tack och lov gick
det väldigt smidigt trots hans placering att dra ut honom med traktor och vårt
låååånga, älskade rep. Det är välanvänt alltså – till Allt! (Och börjar ha
många knutar på sig!)

Trots allt en liten ”glädje” att tjuruslingen valt
att rasa ihop inne i boxen och inte med huvudet ut genom fodergrinden. Det är
liksom inte så värst smidigt att häva på över sexhundra kilo dökött, i
bokstavlig bemärkelse, för att tråckla ut ett huvud ur en grind. Precis som att
det alltid är en viss lättnad att få ta itu med sånt här själv. Ingens fel, och
visst hade det löst sig, men det var ju skönt för alla att Jirka och drängen
inte behövde krångla med det in min bortavaro.

Stolt snart-tvååring som satt på sig sin ”byschta” själv! Och klätt sig för dagen, med plånbok, docka, filt, klackskor, ballerinakjol, mössa och tre nappar.

Idag har julen städats ut. Det mesta i alla fall. Gardinerna
kvar, men de får sitta tills lust och anda infaller för byte. Funderar på om jag skulle
sy nya till vardagsrummet. Köpte ett fint tyg för ett tag sedan. Typ under den
resa då jag berättade för vännen som var med att jag var gravid med tvåan…

Nya rummet på andravåning har slipats och spacklats igen. Sonen
har hjälpt till att flytta gipsskivor – igen – och städat av däruppe inför
regling av vägg. Jodå, de lyckades lokalisera oss till andravåning också!

Lillan skulle ”tänga, tänga” toalettdörren och tog
två händer till hjälp. En i var kant av dörren. Hon skrek efter en stund. Det
gjorde i och för sig jag också, en av få tillfällen jag skrikit rakt ut (följt
av ekande ”ajajajaj”), då jag själv av någon outgrundlig anledning höll
fingrarna i karmen samtidigt som jag skickade igen ytterdörren efter mig. Jag
har igen och igen gått igenom hur och varför utan att kunna fatta. Men får väl
se det positiva med två kokande fingrar som kunde tina de andra tre istapparna
på högerhanden. Tror inte det tog så illa att nageln ryker heller, så bara plus
när det blev som det blev! Vi får la se. Rekommenderas att INTE ha handen vid pilen när dörren stänges.

Mitt under nattningen kom jag på att jag lovat gentjänst
till Jirka. Utfodring hos hans djur! Shit! Men bättre sent än aldrig, heter det
ju. Iväg till honom i mörkret, och lite lagom roligt hade han glömt meddela att
han flyttat sina kor. Hade just varit snyggt att behöva ringa för att fråga. Satans
väluppfostrade, de där två vita. Hade jag sagt Hej till mina hade de svarat
direkt. Inte stått och väntat i tysthet! Som tur var skymtade jag de vita benen
i anslutning till resten så de också fick sin mat, och jag slapp pinsamheten i
att efterlysa!

Maken varit på föräldragården hela eftermiddagen och lastat
om gödning så pressen får plats. Behöver göra en rokad bland utedjuren snart,
och då måste pressen lämna sitt kyffe till tjurarnas fördel. Pepparkaksburken fick lämna plats åt denna gamla ballong – foderautomat till bina, och ljushållaren vi fick i julklapp.

Veckan som kommer blir full av projekt. Imorgon blir det en
sen dräktighetsundersökning av korna inne så jag kan möblera om och justera
foder efter kalvningstid. Tisdag lär bli en oerhört lång dag, då uterundan ska
vara klar, och jag redo, innan barnen väcks för skola och dagis. Dags för
nötköttsseminarium en och en halv timme bort på tidiga förmiddagen och avslutas
med kvällsmat sedan.

På onsdag är det spruta för sonen (har börjat räkna ner nu
tills vi får övergå till ”vårt” sjukhus) och på torsdag är det
rekoutlämning.

Ha’t gott alla!

Visst är det mysigt, men ibland känner jag mig verkligen motarbetad!

Oavsett hur året kommer utvecklas, ska jag nu sätta print på
de senaste två dagarna, ”svart på vitt” för de har lett till mycket lösningar.

Igår var det dags att komma i rullorna igen. Studiedag i
skolan gav sonen fritids och flickorna till dagis.

Hemma blev det lite småpill. Skopan kopplades av, full av
stolpar att ta hand om – senare. Så det har stått ett par veckor nu. Men
plötsligt blev senare Nu och stolpar lastades in. Säsongens inköp av stolpar
fyller upp förrådet rejält, och ändå har jag en del kvar ute.

Två av de tre nyinköpta foderhäckarna monterades – den
tredje får reklameras. Stortjurarna fick en av dem och den häck som stått i bitar
sen i våras tog med på returen. Lite mindre foderspill nu när de inte kan ligga
i maten, få vi hoppas.

Träningen drog igång för terminen och jag tänkte försöka ge
det en chans. Kroppen behöver nån förstärkning som inte omfattar gårdsslit. ”Känner
du inte av detta i handleden?” frågan träningsgrannen gav mig en stund in i passet.
-Joodå, men ”ont skall med ont fördrivas!” Det är just handleden som
blivit kruxet igen. Armbågarna känner jag endast vid vissa specifika
tillfällen, så det är bara att vara glad för.

Sliten som tusan i kroppen på kvällen, och mm…låren känns
idag, vill jag lova! Drängen fyndade i gödselrännan igår kväll. Hoppas det inte är en omen för kommande kalvningar. Denna, numer, slaktko, har troligen kastat (fått missfall) en gång tidigare i sommar och tagit sig sista chansen med tjur, annars hade kalven varit större.

Idag skulle det vara riktigt slaskväder, sades det. Och har
väl varit så tidvis också. Suttit inne och pillat på burken. Kom igång med
bokföring för sista kvartalet, dock inte så långt som jag trodde, då jag hade
en del annat att stå i. Samtal på många håll och kanter. Jag har ringt och
andra har ringt. Förvisso en stunds ”nöjessamtal” också, och direkt
efter ringde Lantmännen upp; Lite problem där. Skrev foderkontrakt i torkas
augusti. Med noll bete, ”noll” förstaskörd och NOLL regn. Åtgång
räknades ut lite snabbt, men nu med lite regn (ja, fortfarande väldigt lite
regn med tanke på vad som hade behövts) och med facit i hand står jag med en jäkla massa foder utan åtgång. Typ
femtio ton för mycket… Ohps!

Tack och lov var de inte helt hopplösa, tvärt om faktiskt, så fått uppskov och ett hyfsat pris på ett nytt kontrakt. Snacka om många ton som rasade från axlarna! Det var lätta steg till lagården i eftermiddag!Gamla gårdshunden har återupptagit sina rutiner sedan kärran börjat rulla i lagården igen. Stå och passa när kärran står still och sedan springa runt runt runt foderborden i lagården, skälla och nafsa den rullande kärran i hjulet. Kanske inte lika snabbt och smidigt nu vid 12,5 som vid fyra års ålder… Men jag tror att den tjocka grisen mår väl av motionen! Lång hals. Lång tunga. God vilja.

Slog dessutom ihop mina inventeringssiffror och kunde konstatera att som läget är nu ligger jag bra till. Fodermässigt i alla fall. Även om man vet väl hur mycket foderåtgången ökar vid fler grupper, kalvningar och kornas mjölkproduktion, ser det ut som om jag kunde ha ungefär hundra balar att leka med.

Rubriken har jag lånat från Nisse Hellbergs ”Tufft
jobb”. Kom och tänka på den av de lätta stegen. Bulldozern kommer sig från
något jag sa till en vän härom dagen: Vi är nog såna som behöver en knuff av en
bulldozer, efter att ha jagats av en ilsken struts med blåslampa, efter ett
fotogenbad. Då jäklar bör man få upp farten!

Jag tror att någon ville säga något före maten… Kanske inte så stort förfall, men trenden är tydlig;P Konstaterat de senaste dagarna att morgonrutinerna omfattar ca sextusen steg!!
Nu ska jag tända i spisen och göra Selma sällskap. Och kanske sno ihop en kaka till snickarmaken.

Första inlägget för året. Nästan en vecka har gått. Vad har
ni gjort? Vad har vi gjort?! Njo… Vi firade in det nya året hos
gymnasiekamraten i samhället, mest för att konstatera hur lugnt och skönt vi har
på en simpel bonnagår!
Det spelar väl ingen roll att stormen ryter utanför och någon kör såg och dunkar några meter ovanför huvudet?!

Några ”dagen efter” följde och lite pill här och
var. Årets första storm drog in, en gran la sig över ett hus som inte var vårt, ett plus där, och en plåt från stugan gav sig på kas. I övrig ligger det mesta av frötallarna på hygget men det kunde varit värre!
En dag hämtades golv till sonens nya rum, en liten snabbinspirationsrunda på
färghandeln utan vidare klarhet och i fredags förmiddag rullade Mors B in på
gården! En ofantligt märklig känsla att han kom själv! Och att han skulle BO
här! (Säkert lika konstigt för Mormor att inte ha honom där!) Lillhönan vid en tapetgran! ”Det är nog ostar i de runda paketen!” Dockan Alice fyllde år (igen) så det var ju lämpligt att ta en kvällsfika i samband med kalaset i stugan. En storbakardag. Bonnaungen tog ju mjölkaspannen som pall!

Kom ut en morgon och möttes av en kossa på promenad. En som roat sig kungligt med den nya halmbalen… Man kan bli less för mindre!Lillskiten kom tidigare idag och var mäkta stolt. Följ med mamma, jag vill visa! Titta Titta! Jag har laddat diskmaskinen med tablett och så stäääänger jag och trycker på knappen! Bra va?! – Dukade sedan fram kvällsmaten, gick mot spisen och hörde ett konstigt ljud. Där på mattan satt hon och skalade ett ägg hon lyckats (??!) ta från köksbordet. Tack och lov ett kokt. Lyfte i henne i stolen och hon fortsatte projektet, men till sist åt hon det med skalet på. Knastrade gött i tännera!Men det har väl gått bra. Lite ovant för min del att sköta
om barn, lagård och markservicen ”helt själv”. Det har liksom inte varit läge att
maken skulle lämna ”svärfar” med snickeriet. För snickrats har det
gjorts! Och vilken skjuts framåt det har blivit! Rummet färdigisolerat,
färdigskivat, gips uppe och taket fullt med panel. Och det känns SÅ GÖTT! Plötsligt
finns det hopp liksom. Ännu kvarstår mycket jobb och mycket pill i anslutningen
mot ”gamla” huset, men i rummet som sådant är mycket klart! Får
försöka hålla både ork och i alla fall lite tempo på det hela de kommande
veckorna. Men vi får väl se… Oavsett så är det bara att rikta ett enormt stort TACK till Mors B för denna insats och varmt välkommen åter. Flickan verkar kunna tänka sig att lämna sängen för stugan även i fortsättningen!

Se, det gjorde jag igår morse. Eller snarare så såg jag
inte…den tjugofemte kvigan. Det är lite som att försöka räkna i en myrstack,
det bara myllrar kring de där odjuren. Skulle de se mig kryllar de i ännu högre
takt. Många gånger krävs det många räkningar och ett snitt därefter, men hur
jag än räknade fick jag bara tjugofyra. Ajajaj. Ner och söka av de hala
stenarna vid sjön. Gick längre än kvigorna brukar, vände och styrde tillbaka
mot bryggan. Tyckte mig höra ett avlägset bröl och fick mer än en gång
fundera… Skulle jag verkligen behöva krypa ner och kika in under upp- och
nervända båten för att räkna klövar?! Parodi på den liksom! Men inte. Inne i
smedjan! Av alla ställen… Med väl stängda utåtgående dubbeldörrar. Aja, känner man för
mer projekt så finns det städbehov där nere nu. Om inte förr, så nu…

I alla byar i westernfilmer finns det en black smith. Men vi
kan ju inte stoltsera med en black när kvigan är brun och sjuttiofem procent
hereford, så vi får väl istället skryta med vår Brown smith. (Inte att förväxla
med Brown Swiss för övrigt!)

När jag kom imorse samlades de alla runt mig. En tuggade på
jackans rygg, två tog varsin ficka på byxorna så jag började bli orolig för
mobilen, och min lilla 0070 kom fram för en stor tungkyss över hela nyllet. Extra
röd å grann i pannan sen hon skrubbat sig mot den rödfärgade dörren. Svårt i vanliga fall att komma ur sängen. Inte lättare när man motarbetas från två håll… La en stund på att möblera om i lagården. Kossan som alltid försöker välta skottkärran hamnade på en annan plats än som nummer ett i kröken! En kossa som inte riktigt klarar endast halmdiet fick en annan plats med mindre konkurrens och gammelkossan fick komma ut från behandlingsboxen till ny plats, men fick gå tillbaka efter ett dygn. (Vilket ledde till att min till synes kroniskt bedrövade 1761 fick flyttas ännu en gång – bär liksom inte foder även till henne med tom plats i den smidigare delen!) Och lillkalven fick komma ur sin ensambox till de stora grabbarna sen den största flyttat ett steg. Det syns nästan hur brett halmlass jag fick med mig!? Det där att leka i lagården funkar bara när pappa är med… Mamma är strängare på att det är en arbetsplats…

Imorgon startar livet igen med allt vad det innebär. Rutiner,
ordning och reda. Och krav!

Ha en go första seriös vecka 2019!

God natt

2018… Vad säger man? Jag avslutade 2017 med kommentar om
att det var ett år att minnas som den trötta och slitna kroppens år. Ojojoj, om
jag bara vetat vad som komma skulle.

Några inledande sammanfattande ord om detta året skulle nog
vara Död, Kallt, Varmt, Torrt, Vatten och Kontakter.

Efter en sörja till förra hösten då typ allt årsregn kom på
väldigt lite tid, gegga och dyer till förbannelse och till slut en acceptans om
att vi faktiskt inte skulle få någon vinter denna säsong, kom den med buller
och bång. Borta var den plötsliga förhoppningen om en tidig vår då både kyla
och snö slog klorna om trakten. Plötsligt var det ljust, torrt och rent lagom
till kalvningen. Och svinkallt!

Kalvningen drog igång lite försiktigt i januari med ett par
inköpta kors nedkomst, länge sprang det en ensam kalv på gärdet då den andra
föddes med halva tarmpaketet hängandes ut genom naveln. Lite skämtsamt
meddelade vi omgivningen att det var den sämsta säsongen någonsin – 50%
kalvdödlighet ju! Men då det föddes fler och fler kalvar och fler och fler av
dessa oförklarligt dog, dämpades skojfriskheten rejält. Ingen röd tråd i
dödsfallen och då jag till sist bestämde mig för att skicka en på obduktion för
att bringa klarhet i oredan, fick jag på papper att orsaken var bristande rutiner
och vanvård. Men kanske hände något där, resterande kalvar överlevde och det
började kännas kul att gå ut till korna igen. Eller, man undrade ju vad som i
hela friden hände när vi nödgades ut på sjön i båt för att fiska kalv en dag också…
Slutresultatet blev åtta döda kalvar på 63 möjliga. Jag är inte nöjd, men
enligt andra är det ett helt okej resultat.

Våren kom med lika mycket buller och bång den, och det blev
plöjning, harvning och sådd för hela slanten, varvat med ett gäng djursläpp där
de flesta gick bra men några som mardrömsexempel. Detta var startskottet på en
ny period. En ny tuff period eftersom det inte regnade. Och det var varmt. Nåt
så in i norden varmt.

Med kreatur på nitton olika beten är jag mer tacksam än
någonsin över att kunna lämna iväg djuren till såna som gladeligen (hoppas jag)
sköter om dem under hela säsongen.

I takt med mer och mer värme och mindre och mindre vatten
var det bara att inse att skörden var på väg att torka bort så snabbt rädda det
som räddas kunde. Och knacka dörr. ”Måååste ni köra med betesputsen? Kan
jag inte få ta det istället?” Inga problem för det mesta och DÄR kan vi
prata tacksamhet! Sådden blev det heller ingenting med, med endast knappa balen
per hektar. Slutresultatet med havrebalar, gräs och allmosor blev ungefär
fyrahundra balar mot den normala förstaskörden på cirka sjuhundrafemtio.

Jag har varit lyckligt lottad trots allt. kontakter och
kontakters kontakter har sett till att jag hela säsongen haft bete till mina
djur. Inte en enda bale har jag fått sätta ut som stödutfodring. Sen att jag
inte betat där jag tänkt och trott, och kört land och rike kring är en annan
historia. Kreaturen hamnade på Facebook och på bilderna stod en tjej med sina
två hundar mitt inne i koflocken och kelade med tjuren. En annan gång jag körde
förbi för titt, halvlåg torpägaren intill den liggande tjuren och kelade. Fantastiskt
betyg för mina djur, men. Men… Ja, kluvet med känslorna där…

En annan bonde konstaterade att det varit en sommar med
mycket djurhantering. Ja, och jag ville ju inte vara sämre utan skriva min egen
historia med 2018 som kossepromenadernas år, för satan i gatan vad jag promenerat
runt med kreatur. Både planerat och i ihopsamlingssyfte. Torka, dåliga beten
och usel strömledning är ingen superkombo alltså!

Något annat som gått till historien är vattenkörning. Vatten,
vatten och åter vatten. Många kubik har det gått om dagen. Tack och lov för
sjön, vars pump fått bekänna färg. Maken idiotförklarade mig när jag fick
erbjudande för ett par år sedan om att komma över ett gäng IBC-tankar. ”Ta
sex” sa jag, varpå han undrade om jag fått fnatt. Vi hade ju flera stycken
redan! Framåt början av augusti undrade han om vi skulle försöka snoka reda på
fler… Som mest hade vi vattenvagnar med totalt elva kubiktankar och en gammal
hydrofor på tre kubik igång. Och då har jag ändå sjöar till många av betena!

Däremot fixade torkan lite annat också – skörden var klar
rekordtidigt så vi kunde boka in en semestertur till Kalmar, Öland och
Karlskrona. Den första semestern någonsin för familjen som inte omfattar besök
hos mamma/mormor/svärmor.

Väl hemma igen gav vi oss på ett nytt stolleprov. Hämtade en
stuga från grannbyn som involverade en grävmaskinist och lite renovering på
det. Även där ordnade kontakter med inredning så skåp ingick, bord och bänk
specialbeställdes från Mors B, sängar hittades i en gammal lagård och madrass
till de samme samt en soffa kom från goda vänner.

Som lantbrukare har man fått kallelse på kallelse till
krismöten i torkans tecken. Det ”bästa” (jo, jag är ironisk!) rådet
jag tycker kom fram var på ett av de första jag var på; ”Tänk utanför
boxen och se till att lösa situationen!” Utanför boxen var det. Kontrakt
på grovfoderersättande kraftfoder. Kalvar ute och korna inne. Låt kalvar äta
fritt och begränsa de redan feta korna. Detta som inte går att göra om de går
ute och äter i foderhäck. Mindre foder där innebär att de högrankade äter
precis som vanligt och de lågrankade inte får något. Med andra ord några
smällfeta och några supermagra kor. Nu står merparten av kossorna bundna inne i
lagården med sin ranson per dag utan tillfälle att stjäla från någon annan. Lite
knorrar de över den lilla mängden, men har nu gett upp hoppet om något godare
alternativ. Ute går då årskvigkalvarna, kvigorna som ska kalva, samt slaktkor/kvigor.
Slakt ja… Ett annat kapitel. Något som ställdes till ordentligt under
sommaren.

Jag anmälde mitt ”slaktår” i vecka fem för att
vara garanterad att inte bli ståendes med en massa extra djur i höst, detta
utan facit för sommaren. Inte hade jag jättemycket för det då jag efter mycket
påtryckningar och pengabrist lyckades bli av med hälften av gänget i rätt
vecka, men fick vänta två månader till för att bli av med resten. Plus att jag
ändå har femton djur kvar som har lovats ”hämtas i början av nästa
år”…

Slaktköerna minskade och bondehoppet återvände i takt med
att det faktiskt kom lite (!) regn i augusti – sistaskörden räddade upp mycket.
För egen del krävde jag minst 250 balar för att ens kunna tänka tanken på att
klara vintern. 300 började kännas okej och vid 350 skulle jag överväga att
slappna av – jag fick 348!

Likadant hjälpte det upp mycket med denna väldigt milda
höst, och jag tog hem sista gängen för stödutfodring så sent som på Luciadagen.
2009 kom snön 9/11 och det var full utfodring därefter. Några veckor till och
från gör väldigt stor skillnad på åtgång av tjugofem balar i veckan.

Efter en lång tid utan vila – det kommer ju alltid en
regnperiod under sommaren där man kan göra lite mindre och just vila – den kom
aldrig. Från februari vid kalvningsstart började det med strul och passande. Hela
sommarhalvåret gick sedan till att leta gräs. Bärga det lilla som fanns på
åkrarna och stängsla. Och stängsla. Och stängsla. Jag har köpt in 450 plast-/glasfiberstolpar
och fråga inte hur många mil stängseltråd! Detta höll på tills början av
december. Non-stop. SEN började det finnas visst utrymme för tanke på vila.

Och det var väl där i november, med brist på sömn, vila,
motivation och pengar, men med en stadigt växande räkningshög, som jag fattade
ett beslut.

Det är inte värt det! Otack. Rädsla för aktivister. Aldrig
ledig. Motarbetad från alla håll men i synnerhet från myndigheter. En önskan om
ett jobb som ger en stadig dagsplanering, inkomst varje månad och möjlighet
till sjukskrivning vid behov. Tid för barn och familj och betald semester.

Sagt och gjort. Jag avvecklar! Men först ska jag försöka gå
med mina kor genom skogen! Orka lasta upp. Orka stängsla flera kilometers
sträcka. Det skulle nog gå… Och det gick!

Fy fan vilket spännande jobb man har! Försök få det någon
annanstans?! Jag och sexton små ankungar på sex-sjuhundra kilo på
eftermiddagstur i skogen. Klockrent! Hur kan man ens överväga nåt annat liv?!

Sedan gammalt kan man ju uttrycket – Inget ont utan något
gott! Och så sant som det var sagt:

2018 har inte bara varit kaos, oreda och arbete!

Som jag tidigare nämnt gav torkan oss möjlighet att åka på
vår första semester. För första gången någonsin, tror jag, var jag inte sist
med skörden – in i december skördades frostnupet, slemmigt gräs på skånska
slätten!

Barndomsvännen Hans hann med både bröllop, bebis, hus och
dop. Sånt är ju alltid kul!

Vi var på sextioårsfirande i Skåne hos Mors B i somras och
åttioårsfirande hos Morfar i höst.

Hela tjocka släkten samlade från Mormors sida och jag och
maken kom iväg och firade tio år ihop.

Det har varit ett år då jag bytt nummer med åtskilliga. Vissa
tillfälligt och andra mer permanent. I nöden prövas vännen och precis som i
alla kriser ger det sig till känna vilka som finns för en. Vilka som kanske
inte förstår, men ändå visar förståelse. Dörrar stängs och dörrar öppnas. Jag
har fått några nya vänner där minst ett par av dem kommit oerhört nära oerhört
snabbt. Såna som knackat lite på ytan och direkt flyttat in på en varm plats. Lika
oväntat och oförklarligt som fantastiskt och underbart.

Den ena är själv bonde. Och småbarnsförälder. Andra i all
ära, men lika hittar lika och det är oerhört skönt att inte behöva lägga bakgrund
och förklaringar till allt, som man behöver till ”en utomstående”. Kontakt
sen i våras och fler telefontimmar där än med någon annan, men likväl lika
osedd och fysiskt oträffad. (Och en grogrund till irritation då jag nämnde vår
kontakt för en annan och direkt fick förfrågan om civilstatus då min make
kanske var hotad… Jag trodde att det där med att pojkar och flickor inte
kunde vara vänner utan att vara ett par gick över i gymnasiet… Men jag är
visst fel ute där också. Stackars min make, säger jag då, som har så mycket
kontakt med män på olika håll. Män som tar mer eller mindre mycket plats i min
vardag… Och jag som gillar gubbar… Det kanske säger mer om mig än nån
annan?! Vad vet jag? Jo, att män ofta är lättare typer än kvinnor!)

Det är först som sist inte lätt att hitta/få vänner i vuxen
ålder och jag har fått flera stycken i år, mycket faktiskt på grund av döda kalvar,
torka och tvång till nya kontakter. Så mitt tidigare beslut att ta hela
2018-almanackan och knöla in i spisen fortast möjligt, får jag nog faktiskt
ompröva!

Jag tänker inte avsluta ännu en gång med att detta var ett ”året
för den trötta och slitna kroppen och nästa år kan bara bli lättare…”
Det har inte varit något genomgående roligt tema på detta år, men jag tror vi
alla blivit väldigt rika på erfarenheter – på olika vis!

Tack till alla som hjälpt till. Tack till alla som stöttat
och funnits där på olika vis. Tack alla som genom kontakter hjälpt till att
härda ut detta år. Tack alla som följer, här och/eller på instagram. Och tack
till er vänner, gamla som nya, för att jag får vara just er vän och för att ni
vill vara min.

Jag önskar ett Gott Slut på detta prövande och
erfarenhetsgivande 2018-år. Och jag tänker önska ett Gott Nytt 2019 med allt
vad det bär med sig!

Barnens storkusin valde att utsätta sin andra kusin för ett KBT-prov. Han bröt ordningen med en bit på mitten. En tårta som plötsligt blev en ”BH” och en kladdkaka som blev ett vindkraftverk som blev en propeller. Och en kusin som ”fick huvudvärk” av situationen.

Sen sist har vi varit bortbjudna både morgon och kväll. En
dag i alla fall. Samma dag som jag bestämde mig för att köra norrut och riva
det sista stänget för året. Ett som står illa till för eventuell snöröjning.
Glad i hågen gjorde jag klart inne, bytte om och rullade iväg. När jag kommit
en kilometer började jag grunna på hur de tillfälligt nästan bra armbågarna
skulle reagera på att rycka upp eventuellt halvt fastfrusna stolpar… Armbågar…?! Hm…
Vad försöker arkivet i kontoret att säga?! Armbågar, terapeut, återbesök… 27:e
kl. 14… H-VETE! Var det annandag igår
bör det vara dagen efter idag?! Klockan är 13:42, det tar en kvart till
samhället! Det kan gå. Bara att nita, sticka in röva på en skogsväg, hem,
slänga av och på kläder och sticka till vårdcentralen med förhoppning om att
inte möta nån bil med blåklädd farbror i… Dörren till mottagningen gick igen
bakom mig precis samtidigt som arbetsterapeuten öppnade den från sitt rum så
det var bara kliva rakt in. Och tacka gudarna en smula att det inte skulle vara
blodtryckskoll OCH att jag bestämt skulle riva det där stänget. Hade jag
fortsatt att skrota hemma hade jag nog inte haft en tanke på några armbågar…
Det inre tror jag tillfälligt har hamnat i någorlunda ordning, ett beslut är taget och stöttning för det finns. Om inte annat sen jag lurade med mig en gubbe till det jag kallade ”Fritzells kammare” – jordkällaren utan öron, ljus och mobiltäckning. Man kan samtala på många olika vis.
Och när det är som allra djävligast kan man få ett meddelande där det står: ”Förr hjälpte det ibland att sätta sig på en sten/stubbe och lyssna på naturen för att komma på banan igen, med idag skulle det leda till nerkylning och hemorrojder”. Barnsligt, fjantigt, you name it. Det är skönt med vänner som kan få en att dra på munnen i alla fall. Nog så jobbigt, men nerkylning och hemorrojder… Nja, sååååå illa är det ju inte! Till och med lyckats bringa lite ordning i huset så länge det varar. Storstädning av kyl och tvättstugan har också lyckats hända plötsligt!
Kvällsmat hos di gamle igår. Märkligt att man tycker sig endast gå hemma och drälla runt och drömma sig bort, till att känna att man aldrig får vara hemma i lugn och ro!
En som skarpt uppskattar dammsugaren. Film på @bondeniskarvhult. När det vankas Circhus kl kvart i 7 vill det till att hålla tiden! Kamouflage! Blev sinkad en stund idag av besök ”från stan”. Extra roligt då med nyfikna kor som tillåter främmande barn att klappa.

Idag har det klippts kossor. Tjugotre styck. Tio till femton
minuter på varje beroende på pälstyp och samarbetsgrad. Till exempel stod jag på
knä på en liggande ko för att komma åt grannens vänstersida. Två halvklippta
kor bör väl motsvara en hel, och ingen av dem tänkte flytta på sig. En kossa
frågade två gånger om hon fick sparka, men jag nekade båda och hon satte ner
foten igen. En annan fot kom flygandes i farlig fart, men tur för mig att jag stod
vid den långa båsavskiljningsgrinden som tog smällen i mitt ställe. Och ett
allvarligt förlåt från min sida eftersom det var en reflex från kossan då jag
råkat sticka henne rätt ordentligt i ett veck i armhålan med saxen…
När man tittar ner och undrar hur i hela världen man klippt, till man inser att det ligger en ko under.

En halv plus en halv blir en hel, det är sen gammalt! Ena delen av byxorna brukar vara i stöveln…

In för en sen middag med familjen och sedan ut igen för
städning. Med massa liggande kor. Hur städar man under de som inte vill stiga
upp?

Ändå ute och i farten så band upp saltstenar till dem också,
något jag tänkt ganska länge. Vissa kossor kunde dock inte vänta tills jag var
klar.

God natt. Nu ska jag se om maken har lust att komma ut från sin kammare, på andravåningens tillbygge…