En ung bondes vardag

Ljuvligt att kunna släppa ut 1,5-åringen till sandlådan!

Tur hon fixade en skena INNAN hon rullade nerför trappan!

Efter frukosten i söndags följde barnen med drängens fru
till Söndagsskolan, den lilla hamnade i vagnen och själv startade jag upp ett
bullbak. En dum idé med facit i hand – hade nog haft mer behov av en extra
timme på rygg! Men bullarna blev goda!

Iväg till moster för middag, maken kom hem frampå
eftermiddagen, lagom inrökt och hade gjort lagården. Helt slut var vi båda, så
tidig nattning, med en liten som började strula redan halv elva och fortsatte
sedan större delen av natten.

Igår åkte jag norröver och stängslade. Börjar undra vad jag
gjorde mer, då det känns som om jag hade fullt upp… Ja just det, tog ju en
extra lång frukostrast med katten på magen!

Skulle i alla fall göra lagården, då jag blev varse att
tjureländet ännu en gång lyckats tröka ut huvud med stora horn i det lilla
hålet vid vattenkoppen. Tjoho. Jag skulle snart iväg…

Men bara att tömma grannboxen, och försöka tvinga ut honom. Maken
tillkallades för hjälp, så han grejade en del där medan jag sprang ut fodret. När
tjuren väl var loss gick han ett annat öde till mötes, där han omöjligt ska
kunna krångla fast huvudet. (Men man ska aldrig säga aldrig!!!)

Så! Iväg med tid att passa var det. Gärna mat och dusch före
avfärd. Och in ungefär i samma tid som man enligt planen skulle vara på plats…

Så igen! En klick smör i stekpannan, kläder av, igenom
duschen, ur duschen och lagom att slänga på köttet (duschar man fort då eller
har man en slö spis?!) Kläder på och sen slänga i sig maten innan familjen hunnit sätta
sig och iväg. Inte på det sätt en fin, hemmaodlad entrecote ska hanteras, men
ibland har nöden ingen lag. Det var för övrigt den sena söndagsmiddan som ingen
orkade, varken för energi eller hungrighet, tillaga. För förtydligande. Ingen normal måndagsmiddag.

Väl i stan på möte/kurs med Gård- och Djurhälsan kom framåt
slutet plötsligt ett meddelande från maken på månskenspromenad. Djuren på
föräldragården gått ifrån grannen, gått upp i ”vår” trädgård,
fortsatt en kilometer längs vägen med fin återvuxen vall på båda sidor. Fortsatt
upp på, eller längs med, den stora länsvägen och ut på åkrarna på andra sidan,
med siktet inställt på vidare vandring då de blev avbrutna av maken.

Då är man extra glad för den där spannen. Och för den som
stannade på vägen med varningsblinkers och ficklampa och hejdade trafiken så
flocken kunde trava över igen.

Svängde inom föräldragården på hemväg, skjutsade maken till
jobbarbilen som stod kvar där han snappat upp djuren och fortsatte sedan hem. På
med kläder och ut med traktorn efter vattenvagn och iväg med den till korna.

Tog en stund då stödbenet rasat iväg och inte gick att låsa
fast igen. Tyvärr lika illa när den skulle sättas av hos de törstiga korna. Så
det tog en bra stund där också.

Hemma strax efter midnatt igen och då var det en snabbfika
och tina upp från det nollgradiga och sedan nattning. Underbara morgonsol! Man ”ser” verkligen projekten komma…!

Idag har jag och drängen kört djur. Tjuren Party togs hemma
och släpptes till gruppen i hjorthägnet. I nästa by hämtades fem kalvar och sju
kor till andra gården. Förbi hemmet och norrut till grannbyn och den grupp som
stod näst i tur. Tjuren gick smidigt och stängdes in i kärran. Jag har inga större problem att jobba med ström i tråden, men kanske ändå borde byta de trasiga handtagen snart…

Sen var det den där kalven då. En ko och kalv var lugna, den
andra kon lite i vimsigaste laget och hennes kalv totalt dum i huvudet. När vi
väl fått in hela skocken i kärran och stängt beslutade vi att istället för att
köra dem på bete i nästa by, och kanske inte få tag på kalvuslingen igen, utan
köra hem istället. Kalvarna in, trodde vi. En stund såg det ut som att kalven
skulle bryta nacken av sig på vägen, så som han for runt och mer var i luften
än på marken. Synd att han misslyckades…

Korna släpptes ut, (och går utanför huset och skriker nu…) Stirrkalven fick snaras och dras in meter för meter, in i en box. En från boxen
fick lämna sin plats och istället gå ut till utrymmet bakom pressen tillsammans
med den andra kalven. När man tömmer fyraåringens byxfickor före tvätten…

… Och när man kollar över fickorna på ettåringen.

Middag som dårar, genom duschen och iväg på föräldramöte. Sen
har jag kollapsat i soffan. Lite eldning i spisen. Katten halvt på, halvt jämte
och datorn i knäet. Sängen lockar så lite fika innan kanske.

God natt.

Veckan som gått med prao har varit körigare än vanligt, dock
inte orsakat enbart av den tjej som klev in på måndag morgon och fick mina hundrasjuttio
centimeter att kännas pygmélikt. Det har blivit mycket stängsel. Flertalet
djurflyttar och den ena kogruppen drev vi ungefär en halvkilometer genom
skogen. Den dagen stod stegräknaren dessutom på över tjugoniotusen sten och ett
saftigt skoskav uppstod. Tur det var en lugnare onsdag med enkom sextontusen… Slåttergubben dök upp igen!

Några fattade vitsen och gick, några fastnade i en rotvälta så jag personligen fick bogsera ut dem, eller henne, 1742, den bruna mitt i bild. Hon kunde väl låtsats vara lite rädd för mig i alla fall… Det krävdes, till praoens förvåning, inte så mycket betänketid innan merparten började klättra brant uppåt. Det var nog värt det när det öppnade upp sig.Tisdagen varvades stängsel och skogsdrivning med
strängläggning som variation. Sen jag blivit ensam på eftermiddagen hämtades
pressen, middag intogs och sedan ut för nästa pass och mata ut balar i sena kvällen. Mormor hade tittat förbi, då hon haft lust att baka ”lite grann”! (Tack ängel!) Och när jag väl kom hem hittade jag maken på detta vis:

Lämpligt nog skulle praoen på begravning på onsdagen, och
jag, maken och sonen styrde nosen norrut till Länssjukhuset;

Efter nästan tre och ett halvt års krig har de gått med på
att påbörja en allergivaccination på pojken så han kanske klarar sommaren
bättre med allt vad pollen och gräs säger. Dummaste kommentaren hittills var
när en läkare rekommenderade att vi flyttade till ett bättre lämpat ställe –
stan. Passande nog hade vi även fått kallelse till en annan tid några timmar
senare, så det var lagom att ta en lunch och proviantera nya glas på Ikea. (Allvarligt,
sex glas för tolv kronor?!! Knappt värt att kosta på dem disk ju!) Sköterskorna
beklagade att vi fick en ”heldag” hos dem, själva jublade vi då det
inte kunde varit bättre. En timmes väg enkel resa så är det ju lika bra att ta
allt på en gång!

När telefonen startades upp på eftermiddagen (ett
informationsmöte beräknades ta ca två timmar, vi var ute efter fyrtiofem
minuter!) plingade meddelandena friskt.

Ett från en halmförsäljare som meddelade att åkeriet var på
väg! Ett från en lärare på gymnasieskolan som ville stämma av läget.

Insåg att vi nästan skulle klara tiden för dagishämtning, så
avbokade drängens fru på det. Hon hade även middag nästan klar till oss alla
när vi kom hem. (Fy vad bortskämda vi är!) Precis lagt upp mat på tallriken så
stod läraren på gårdsplan. In med honom på en stol jämte bordet och äta under
tiden. Make och son iväg på simskola. Jag till lagården. Drängen ut med
flickorna. Sonen avsläppt hemma och maken direkt iväg på klipptid. Jag ställde
i ordning balspjutet med ytterligare två spjut för att kunna lasta av de
beställda fyrkantsbalarna. In och natta barnen för att på väg nerför trappan
inse att lastbilen rullar in på gården. Ja, det var väl typ onsdagen det. Frågor?! Dansen skippade jag och även det innefix jag hade planerat för kvällen.

I hallen på dagis i torsdags ramlade den minsta lite från en
pall och vägrade därefter att släppa mig. Som en igel satt hon och skrek i
högan sky när hon lossnade en centimeter. Tillsist fick hon snällt flyttas över
i en annan famn och jag gick. En ny upplevelse för samtliga! Skönt att hon saknar mig lite på dagarna!

Hämtning av spån har varit i behov länge, och nu tog vi itu
med det. Hemska göra! Hatar att trampa spån nästan lika mycket som jag hatar
gaffel-/jordbruksdrag. Men så skönt när
det är gjort. Grisarna fick extra ombonat och projekt hönshus började vara
aktuellt.

Drängen gick på sitt projekt – stuva undan fyrtioåtta
halmbalar! Han hade att göra kan jag meddela! Men han hann precis klart innan
regnet drog in! Och endast en bale brast, den som jag råkade rulla ner från
lastbilen… Det heter väl ”foderhäck” Är detta ”slemmigt men mättande”, eller blir man en sån där kul filur om man smakar?!

Igår städades drivgången bakom tjurarna varpå ett antal
vägdes. Vädret var bättre än planerat, så det fick även bli rivning av
stängslet hos grannen medan det var torrt. Hönorna fick nystädat och på mitten
där öppnade himlen sig med några rejäla knallar och blixtar. Då vi sprang lite
fram och tillbaka med skottkärror och spånbackar, blev vi rätt rejält blöta –
det rann längs benen under byxorna och ner i stövlarna… Och de stackars
hönorna som knappt vågade sig in i den ljusa spånen kom slutligen under tak som
dränkta ruggugglor! Stackarna!

Idag då så åkte maken iväg på hajk. Av alla tillfällen! Det
där livet lockar mig inte det minsta, men att sova under en presenning i åtta
plus, med ganska blåsigt väder och ösregn, övertygar mig än mer! Jag ser inte
tjusningen i det! Fick nyss meddelande om att de har det varmt och gott vid lägerelden. Jag har det varmt och gott med en katt jämte mig, en på mig och datorn i knät!Bara en knäckt imorse! (Och det var inte jag!)

Och så ska jag, ensam, både sköta lagård, laga mat, diska
och vara barnvakt samtidigt! Får se om jag reder ut det eller om det blir ett fall för soc på måndag. (Det lite komiska i det hela är att maken hade varit bjuden på middag innan jag hunnit lämna gården, men en man är det ju också lite
synd om;)) Ett och ett halvt dygn ensam med tre ligister. Tur svägerskan tittade förbi och hann rädda en unge som kissat i syrrans säng medan jag pratade med drängen!Ytterdörren öppen och lillungen försvunnen. Ute i storasysters skor och brorsans mössa. Vad är problemet?! Moment 22 då man dagligdags piskar ungarna i att strumporna ska paras ihop och så hittar man de dyngsura strumporna hängandes på tork… Hoptussade. (Det är i ett sånt tillfälle jag citerar Ratata; ”Vad gör jag nu?! Jag har order att sitta men det är ju en Kaaaaaatt!!”)

Men men, vi tog itu
med den årliga helsaneringen av badrummet. Flugsäsongen är någorlunda över så
det kan vara lönt att skrubba kakel… Slutar aldrig förvånas över hur äcklig
en dusch kan vara. Tycker det spolar mycket där jämt, men det fastnar minst
lika mycket! Skönt att man inte har större badrum när man ligger på knä och
skrubbar fogar med diskborste! Check!

Sen har det tvättats typ tretton maskiner – nåväl, det kanske
bara känns så… – och ungefär lika mycket är omhändertaget (”Tvättar du
allt som fanns i våra garderober eller?!!!” – Nä, en veckas eftersatt tvättstuga är under framgrävning!)

På väg till lagården snubblade jag nästan nerför trappan
över katten Abbe som återvänt från brukssamhället och vrålar här på nätterna. Husse har varit här
flertalet gånger för att locka fram honom, varför katten slängdes upp under
armen och låstes in i hundburen – i hönshuset – i väntan på hemfärd. Rena rama zoo! Nydammsugat och sonens skor tömda ute!

Sedan det mesta började se acceptabelt ut blev det, som
vanligt, sen middag där sonen var med. ”Klabbunge” kom det från
lillhönan och repliken?! – ”Även mästerkockar kladdar ibland, vet du inte
det!” Man undrar ju var de får allt ifrån.

Jag fick ett känsla av ”åldersnoja” tidigare i
veckan då jag kom på mig själv över att muttra över ”dagens ungdom”.
Generellt, absolut, men extra aktuellt med en prao. I min värld är det givet
att man hälsar när man kommer, säger hejdå när man går och tackar för sig. Jag inser
mer och mer att det inte alls är självklart, och det retar mig. Det kostar
ingenting, varken pengar eller energi, och gör så mycket för rena trivseln. Måtte
jag lyckas fostra mina ungar bättre än så! (Så gick där iväg en känga i etern!)

Till veckan känner jag för semester. Lär inte ske. Ska ju
iväg!! Så bara att fixa innan dess. Stängsel och stängsel. Ett par djurflyttar
och stängel. Nja, och så eventuellt kanske måste nåt stängsel fixas.

En annan sak som jag grunnat på flera gånger är vilken fasad
jag håller utåt. Jag får ”ofta” höra att jag skriver så underhållande
(var då?!), är ett energiknippe (totalt sket slut jämt och börjar undra om jag behöver utredas för kroniskt trötthetssyndrom!) och att jag är så optimistisk (jag ser mig
som pessimismen personifierad! Så sent som i veckan fick jag ett sms ”Med
den positiva energi du synes ha… Optimism vinner över motsatsen… Men så är jag både godtrogen och lättlurad…” Eh
VA!? Jaja, jag tackar. Antar jag. Läsarbild; Så här beter de flesta av mina djur sig när ”främlingar” passerar hagen.

Har i veckan också fått flertalet ”klagomål” på mina
djur. ”Jagar de alltid dig på detta viset?!” ”De tycker
verkligen inte om mig! De går efter mig hela tiden” ”De är sååå
klåddiga, de där små tjurarna” ”Skulle ta en bild men de slickade på kameralinsen”.
Nästa projekt får väl bli nån stiftelse som finansierar en ko-offerjour eller
dylikt.

Får man en bit morot ska den så klart intagas sittandes. På favvoplatsen!

Nu ska jag ta itu med ett mer nutida problem – längtat hela
dagen efter att få sätta mig i soffan med några chips, men nu är jag alldeles
för mätt sen maten…

Ha en fortsatt trevlig helg

Det är när man öppnat upp så här för att köra in en ströbale som man verkligen hoppas att de håller fokus på maten där framme!

Då har det gått några dar igen…!

Stängslade norröver en dag. Släppte över djuren och hyrde en
plats på den halvt övergivna ekan – årtullen var perfekt att stoppa en
stängselstolpe i. Lättare än att trycka ner den i berget i alla fall! Halvfabrikat! Ohps…

Ön fick också en omgång stolpar och djuren swishade bara
över bron och ut där, så det var ju smidigt för mig!

I fredags tänkte jag mig lagård, sen en rallytur till
samhället och proviantera och sedan hem, lasta tjurar och åka till di gamle med
dem. Vågar någon gissa!?!? – Det sket si!

Hörde att det ”bröttlade” en del längst bort i
lagården när jag kom ut på morgonen men tänkte att det bara var ett allmänt
tjurgruff. När jag kom dit stod däremot en sån där hornpelle med typ sextio
centimetershorn på vardera sida skallen (fått en sån då jag inte avhornar nåt).
Som lyckats pressa ut skallen i det lilla hålet i grinden där vattenkoppen
sitter och stod med det i grannboxen. Och där var han. Dessa puckade djur
lyckas nämligen alltid ställa till det men sällan lösa det. Rimligtvis får man
ju göra samma sak spegelvänt, men det övergår deras förstånd.

Kallade tillbaka drängen och vi jobbade länge med det. Till
slut fick jag ställa upp ett par grindar i fodergången och tömma grannboxen så
jag kunde gå in i den och försöka. Ungefär en och en halv timmes slit innan han kom
loss. Vågar liksom inte sätta fingrarna mellan horn och grind heller för att lossa grindbultarna… Under tiden ringde en man om en ko som kommit in i den bortstängslade flishögshagen,
och kompisarna gått iväg så hon stod och skrek. (Man går ju inte ut/in på samma
sätt som man gick ut/in. Vilket kanske är bra vid vissa tillfälle!) Tog mig i kragen och bytte skyddsglas på mobilen, vilket jag tänkt länge och haft ett nytt liggandes ännu längre… Är rätt glad att jag haft det… Brunt som ett furugolv för sex veckor och nu ca 120 mm regn senare.

I alla fall var det bara att damma av sig det värsta, köra
iväg, möta mannen på vägkanten en bit från byn (”Det lät som att du var i
en tvättmaskin, vad gjorde du?! Och har du sett att grisarna bökat sönder hela
Västra Lycke?!”) Kossan in, rev tråden då den inte behövs längre, en koll
i andra gruppen i den byn och vidare ut till föräldragården när jag nästan var
där.

Sen hem för frukost, lite innan elva, bara ut och lasta
foder och tjurar – vilket inte var så bara. Fem gick jättebra, den sjätte helt
okej. Tre fick jag bogsera upp och för den tionde krävdes ett försök till rodeo
– gick inte, eller jo, han stod kvar! – så slutade det med det låååånga repet om halsen, in om kärran och
runt rumpan på tjuren och dra upp tröggöken. Han är ändå bara 75%
hereford…

Och så iväg. Under tiden hade Mormor hunnit efterlysa mig –
kom jag till middag? – och jag hann meddela att jag var på väg, precis i
middagstid.

Framme hos dem och släppte av hela ligan, middag hade de
väntat med i trekvart (Ni som känner Mormor förstår ångesttonen va?! – Men jag
hade ju varit så pass nära så de kunde vänta lite i alla fall…!)

Överlämnade förmaningstal från Drängen till Morfar:
”Säg till att han inte får gå in till dem med spann, de kommer springa ner
honom!!” (Han hade stått utanför stängslet och slängt in kraftfoder och
efteråt kom kommentaren: ”Hade jag varit inne hos dem är det inte säkert
att jag hållit mig ståendes! De var ivriga!”)

Svidade om, fick middag och gjorde sedan en väldig märklig
sak; Gick på husvisning. Inte något konstigt i sig, men det var verkligen noll
i visningsfix. Den gamle man som bott där skulle in på en ”rutingrej”
på sjukhuset, lades in då de hittade allvarliga fel. Han kom till hemmet och
dog ett par dagar senare. Och huset var därefter. Visst hade anhöriga (eller
vad de ska kallas…) städat av ”det värsta” men ändå. Glasögonen låg
på skrivbordet jämte telefonen. Skjortan hängde på stolen vid sängen. Kudden
hade typ avtryck från huvudet fortfarande. Handdukarna hängde skitiga på
toaletten. Ja, ni fattar. Och huset har stått öde i snart tre år på grund av
familjefighter.

Jag har inte varit där på väldigt många år, men åtskilliga
barndomstimmar är ändå tillbringade där. Sängen var nerflyttad, men fåtölj och
bord stod kvar på andravåning. Där jag satt, och han på sängkanten, med ett
rutat papper mellan oss på bordet och spelade luffarschack. Vanligt schack (som jag alltid varit
urusel på) var inte lönt – man var matt innan första bonden lämnat sin ruta.

En mycket, väldigt mycket, konstig känsla.

Och precis innan jag lastade tjurarna, fick jag en
minnesbild; Jag och min kusin, eller kompis, stod tillsammans med gubben och
beundrade en vacker tavla ovanför pianot (tavlan var flyttad för övrigt). Då
säger mannen: ”Ni kommer väl på auktionen efter mig!?”
Det blev såå
nära! Jag har inte tänkt på detta, men minnen ploppar upp ibland. Jag ska inte
gå på gårdsauktionen, det hinner jag inte med, men blir det lösöresauktion så
ska jag gå dit. Det har jag lovat. För många år sedan, men jag ska försöka hålla det. ”Jag borde nog skaffa en oxe som åt upp höet”, sa han när jag som tioåring(?) lurade med honom till att snoka i alla uthus. Logen var full… Strömbrytaren går inte av för hackor! Inte en enda bild på kungaparet på utedasset! Däremot en elektrisk taklampa (den första jag ser på ett dass!) och några fina, egenhändiga akvareller från tolvåringens 1945.

Tillbaka till di gamle och fika, sen svida tillbaka till
skitta kläär och hem med tom kärra. För att hitta tjurförbannelsen med huvudet
fast i grannboxen… En gång kan bli en miss men två gånger så är man dum på
riktigt. Jävla as.

Middag blev således framåt åttatiden med övertrötta ungar
innan vi själva däckade.

Redo för gräsklippartur… Lady in red.

Två stora barn följde med och handlade igår istället. På väg
ut kommer en dam fram och pratar. Jag kan inte placera henne, men hon berättar
att vi träffats på våffelkaffet i missionskyrkan några gånger. Just det. Vem är
människan?! Tycker det är lite småjobbigt att folk vet vem jag är och så står
jag där som ett annat fån! ”Mamma! Jag har kommit på att jag kan göra smålandsgärdesgårdar!”

Dagsskörd… Kröp upp och öppnade ventilen i stugan. Vände mig om och där kom den lilla…

Maken gjorde storverk i lagården – bytte en hel drös med
vattenrör. Ett efter ett sprang de läck i vintras, och resten har ju suttit
ungefär lika länge, så nu blir det service. Medan det finns tid och inga djur
hetsar eller hjälper till.

Idag har det varit städsöndag igen. Övervåningen fick en
rejälare omgång innan vi gick ut och lekte. Det där överblivna brunnsröret är
superkul fortfarande!
Ja, och så började dagen med att någon sett fyra hästar i
sin hage, istället för tre. Fick åka iväg och putta tillbaka min kviga… De
har börjar leta, och det börjar bli befogat. Högprio i veckan! Märk väl; Man får inte gå med stövlAR inne. Diskmaskinen var visst redan laddad…!? Mamma Mu och Skatan?!!!

Snart läggdags. En vecka utan rast och vila – praoelev lär
hålla igång mig, men då blir det kanske en hel del gjort också!

God natt.

”Hydrauliken går inte på den lille blåe”, sa maken en dag. Åjo, svarade jag men han nekade. Satte mig i traktorn idag och löste problemet – snabbknappen var i uppeläge vilket inte tolererar reglage med hydraulspaken. Ett enkelt, och billigt, fel att åtgärda!

Jösses vilka skyfall det kommit mellan skurarna idag! Bara
att rota fram regnkläderna och ge sig ut. Stänget är satt nära grannens häck,
undrar om det hamnade tillräckligt nära (han brukar gå efter och flytta det
närmre buskarna…) och långt ut i väggruset, så jag snart får vägföreningen
efter mig. Eller så blir jag väl skyldig någon en ny backspegel… Tycker de kan tugga i sig slänten!

Dessutom har jag ärligt stulit både vatten och slang från
grannens trädgård – utan att fråga om lov – så får väl ta med en burk honung
dit och försöka blidka dem senare.

Är rädd att de inte förlåtit mig heller sedan jag ryckte upp
bildörren för dem på verkstaden; Han var på väg in i sin bil då jag klivit ut
ur min vid batteribytet. Jag ropade Hej, men fick noll respons, han satte sig
och startade motorn. Så det var ju extremt lockande att rycka upp bildörren och
skicka igen den igen bara så där i förbifarten när jag gick förbi. Och vrålet
från bilen sen… Hihi. Stor, bufflig stockholmare skrek som en tjej där i
bilen, och jag fick snällt vinka lite näpet genom vindrutan. När jag tänker
efter har jag inte sett dem sedan dess… Krävs nog två burkar honung…!

Det kanske är fler som kräver det, för jag väntade mig
nästan att bli lynchad av grannarna framme i byn när jag stängslade idag. Jäklar
vilket liv trettiotre djur kan föra!

Maken har stått i fabrikens bunker hela dagen (nä, det
jobbet lockar ju inte, att inte se ut på hela dagen!) så han tyckte sig väl
vara redo för en blåsning. För lagom tills regnet upphörde började det blåsa
med byar så man funderar på om skorstenen står rak. Det ryktades nämligen om
att en flisbil var i antågande. Som bekant har jag en förkärlek för
timmerbilschaufförer, så tror att flisgubbarna är av samma virke (haha, nu fick
jag till det;P Sorry, det är snart läggdags!) Och även om chauffören nämnt till
vederbörande ryktesspridare att han nog kunde ta sig mellan vattenvagnar som
stod på vägen mot flishögarna, tyckte vi kanske inte att de skulle behöva det. Inte
heller att ha tjugotvå djur som hejarklack i grindhålet. Maken är således där
nu och drar om tråden en liten sträcka. Får se om detta funkar då det är dags för foderbil imorgon igen…

Något som inte borde kunnat gå någon förbi är att bondelivet
är tuffare än någonsin detta år. Jag ligger rätt illa till, men väldigt långt
ifrån total katastrof. Min andra/tredjeskörd ser riktigt lovade ut. Kan bara
vädret hålla sig någorlunda varmt och frostfritt en månad till så kan det komma
att se rent av bra ut.

I krisens spår öppnas alltid nya dörrar. Till lösningar,
problem och bekantskaper.

Det kommenteras friskt på instagram, chattas och rings.

Det kräks på, peppas, beklagas, diskuteras och uppmuntras.

Så gott som dagligen kommer rapport från ena eller andra
hållet, det utvecklas nån form av galghumor; ”Jag är uppe, har ätit
frukost, djuren har fått mat, räkningarna är någorlunda betalda och jag har inte
tagit livet av mig idag heller.” Och de uppmuntrande orden: ”Det gör
inget om det går åt helvete för dig i vinter, jag kan sälja djur dyrt till dig
till våren när jag överlevt detta!”

Det är kärlek det!

I detta läge är hon rätt trevlig! Åtminstone sedan maken gått upp så man får plats. Gillar inte att ha barn i sängen, men innebär det att de sover får det väl gå nångång ibland. Lugnat sig på nätterna, peppa peppa. Eventuellt en hutt välling så tystnar det.

Tog en dag ledigt i fredags och körde en snabbis till
lillstan. Hade fått samtal från ett blomsterbud tidigare i veckan om att jag
hade blommor att hämta ut. Det är landsbygdsservice det! Köra tre mil enkel
resa för att de inte har utkörning sen båda blomsteraffärerna i våra två
närmsta samhällen la ner eller klappade ihop. Å andra sidan får man ju desto
mer blommor, då givaren betalat för frakten som man själv får stå för!

Kära Hans tyckte väl jag deppat för mycket här, så jag fick
en påminnelse om man faktiskt (förhoppningsvis!) aldrig står ensam, även om man
ibland känner sig som den mest ensamma på denna jord. <3

Svetsaren på bygden tog sig an gödseltunnan, så nu är den igång igen. Kraftöverföringsaxeln hade fått sig en törn, och fick en till med vinkelslipen så löper den fint igen.

I lördags vaknade jag till en försvunnen mobil med avstängd
väckarklocka, och en tom säng jämte mig – maken tassat till lagården. Njutningen
blev inte så långvarig då jag hörde luren skrälla i köket bara några minuter
senare; ”Nu behöver jag varken klippa gräs eller räfsa äpplen!” (positivt tonfall)

Jahapp, bara att pallra sig ut för att jaga in kvigan från
grannens trädgård, och upprepa proceduren med ko och kalv ute på åkern… SEN
var det dags för ungarna att få mat… Djuren först, sen kidsen.

En bakstund med barnen en dag, den lilla körde sitt race,
upptäckte jag senare på favvoplatsen i fönstret i trappan…:

I söndags var det dags för val… Detta ångestfyllda
uppdrag. Nu är det gjort, jag kan inte göra mer, och hur det slutar vete
gudarna. ”Den som lever får se”, finns det ju nåt som heter… Personligen
tror inte jag att det kommer bli bra oavsett hur det blir, eller så blir det så
bra det bara kan efter förutsättningarna!

Efteråt åkte maken iväg för att ta sig an den minst sagt
bedrövliga vägen till föräldragården. Den var extremt dålig förra hösten, men
då var det för blött, sen kom vintern (!) och när den hade torkat upp var allt
stenhårt och torkan i full gång.

För egen del tog jag itu med en liknande uppgift som haft
behov minst lika länge; hallbyrån. Även den minsta i familjen behöver en låda
till vantar och mössor. För att inte tala om saneringsbehovet i de andra
barnens…!! Tändstickor, pasta (!????!) hårband, pinnar, kottar till
förbannelse och – you name it! Allt toppat med åtskilliga kilo sand,
direktimporterad utifrån…! Nån småbarnsförälder som känner igen sig!?

När det sedemera klarnade upp gick jag ut till landet och
hackade upp en del av det. (Maken lovade att jordfräsa åt mig för en månad sedan,
men lär inte göras i år…) Hittat lite potatis i källaren som börjat växa
friskt, och ska jag ändå kasta den kan jag lika gärna prova att sätta dem under
lite fiberduk och se vad som händer. Höstsådd kanske;) Den minsta kom och
inspekterade med fastnade sedan i en annan fiberduk – tomaternas. Växtkraft?!

När händerna inte räcker… Någonting dök plötsligt upp i landet, och tyckte det var fina plantor så lät de stå sedan flera stycken sagt att det var nån gurka eller squash. Jag tvivlar på båda! Men vad vet jag?:)

Årets rödbetor koktes och lades in under kvällen.

Idag har maken varit hemma – dagis stängt. Två vändor till
tippen har han kört, lillhönan har varit med som kartläsare (Livets höjdpunkt –
att få följa med! ”Har du glömt vägen?! Här framme ska du till höger! Nja,
eller vänster…”)

Själv har jag kucklat inne i skurarna och röjt undan en del
grejor. Sorterat upp skräp som samlats på hög och lagt ut en hel del till
försäljning.När man verkligen vill gå och lägga sig – dubbla gosar, trippla nappar och vattenflaska. ”Måtte nån fatta…”Sen när man sovit kan man äta frö! Både från solros och pumpa! (Kanske inte riktigt där jag tänkte!)

Sedan sonen kommit hem från skolan åkte vi alla iväg och
köpte fodrade stövlar till barnen. Mitt i september redan och rätt vad det är
är det kallt. Sent till lagården, så barn och gubbe hade nästan ätit klart när
jag kom in. Mötte maken i dörren då han skulle på fibermöte.

När barnen nattats blev det en omgång på köksgolvet för min
del. Är rejält slitit i lagården nu, och vintern lär inte bli bättre, så vill
till att försöka hålla kotor, knotor och innanmäte på plats i den mån det går.

Det är bara att bita ihop trots att värk i handleder och
armbågar är över denna värld mellan varven. Går inte att börja klaga nu. Det
som inte dödar härdar, även om man ska vara försiktig och rädd om sig och hela
faderuttan. Man lär vara grymt rik på erfarenheter efter detta år! ”Prisa Gud, här kommer EU-pengarna!” Nu löser det sig! Idag kom både utbetalningsbesked OCH insättningsbesked. Då de kommit fram till att de missat sex kronor för 2016… Men nu löser sig nog allt med detta tillskott i kassan.

Ska försöka hala in maken från älskarinnan strax. Han tog
henne och gick så fort han bytt om när han kom hem. Vad vore livet utan hans
pannlampa?!

Även om den lilla är liten så är den stora stor! Sju centimeter och två kilos ökning på elva månader. Var ska detta sluta?!:o

God natt

Nä, ännu har jag inte dött där jag hänger i snaran, men både
tår och hals börjar bli långa. Rätt och slätt är det väl så att jag rymt
världen i den fiktiva världen – bok – de små stunder jag hittat. Fick order om att resa mig från knäna så jag kunde se solrosblommorna… Det hjälpte inte! Men fick höra att jag har Mariatistlar i hagen! Och fyra välkomna betestjuvar. Och med lite pumphjälp av maken en sen kväll hostade ångloket, förlåt, 650:n igång. I väntan på service står istället Fiaten vid gödselbrunnen och hälsar på korna.

En dag rev jag stängsel långt bort. Satte upp det på ett
annat ställe och flyttade djur dit. Tippkärran har fått tre nya däck, och hör
och häpna; Navaran har fått nytt batteri! Ta-daa. Plötsligt händer det. Och
vilken skjuts det är i det sedan! Hinner knappt vrida om nyckelm innan den är
igång! Säsongens sista biträff. Och den lilla kröp i skrindan och åt sitt plommon – så gjorde ju den andra lilla flickan som varit med en stund!

Ja, gödseltunnan kom också igång. Ett lass hanns med innan
kraftöverföringsaxeln kärvade ihop så den inte vandrade som den ska, och sköt
tillbaka vid en sväng så fästena till vacuumpumpen bröts av. Tjo på den.
Helgjutet gods dessutom… Svetsa i sånt. Och givetvis helst dagen innan det
hände. Lyyyycka tiiiill!

Behöver ju ha ut gödseln medan det ännu växer om jag tänker
få nytta av den, så drog iväg ett sms till en maskinstation, som inte kör
flytgödsel, men tänkte få en fingervisning till någon annan. ”Jag kan komma imorgon!” (idag) – Men du kör väl
inte flyt?! ”- Nä, inte egentligen, men jag har ju en tunna, så varför
inte?!”

Han har således kört ut 240 kubikmeter flytgödsel idag, men än finns det kvar i brunnen. (Tyvärr kan jag alltså inte stoltsera med en ”ny” 225-hästars Valmet) Det hade tagit oss i bästa fall tre-fyra dagar för samma mängd med vår lilla tunna. Om allt funkat
som det ska/skulle/borde. Det är då man börjar fundera på om man verkligen ska
hålla på att ha krånglande maskiner eller leja bort det. Lej bort allt, för
tusan! Djuren med, och gör nåt av livet! Don efter person. Drängen trycker stolpar med skopa och jag får snällt klubba—

Sonen varit på simskola idag, passade på att simma en stund
med nöjde mig vid 750 meter. Fick räcka. Hade drygt trettontusen steg sedan
tidigare, så man ska ju inte slita ut sig på en dag! Lycka är sandlådan och att åka rullator! Sonen bidrog med foder då han räfsat i trädgården efter klipparen.

Middag igår hos födelsedrängen, och idag hos nästa födelsedagsgranne.
Imorgon verkar det så illa ut att man får fixa maten själv…!

I söndags var vi hela eftermiddagen hos di gamle (och fick
middag). Redo först med mobilen i högsta hugg, nalle som nalle! Och sedan riggad med en pantpåse, och syrrans stövlar.

Ett tips; Släpp boken med blicken om du ska ha sylt på (eller i ?!) gröten….!

Lördagen bjöd på ”firande” av brukssamhället. Jag
tog minstingen i vagnen för att hon skulle få sova en stund (somnade väl lagom
tills vi såg fyrtioskylten…) och sonen tog cykel. Väldigt stolt över att
kunna cykla runt med kompisarna där. På hemfärden tog maken vagn, en gående
tjej och cykelfölje medan jag stressade hem för att få någorlunda ordning inför
tjejträffen, med ett vakande öga på korna nere vid smedjan som lärt sig gå i
sjön och ideligen stod i trädgården. Spände upp en tråd över sjövägen så
lugnade det sig lite, tills kalvarna följde efter.
Nu kan vi leka Finn valfritt hur många fel…:

Lika bra det, i och för sig, då jag klippte gräset sent i
söndagskväll och hann se tråden ligga på marken men hann inte stanna. Blev
några minuters trasslande där, sen sket jag i allt och gick in. Värre än värsta ridskola, fick jag som kommentar. Tack för den… Alltså, jag börjar bli en jäkel på att ösa foder… Bådar gott inför vintern.

Lillfisen har fortsatt med varannan-natt-skrik, vilket inte
uppskattas. Man är ju som tröttast på dag två. Därför skippade jag dansen jag
tänkt på ett tag. Försök till rimlig nattning istället. Kanske börja på en ny
bok…!? God natt.

Fem dagars mellanrum…
Hämtade upp korna från skogen igår. Behövde inte be dem två
gånger. Pratade en stund med helikopterpiloten då hans ”sölkorvar”
till kollegor blev efter. Sen började det vara dags för barnhämtning och
Bokbuss hos di gamle. Familjen har inte varit hos dem på flera månader. Har
inte blivit av i hettan. Och hör och häpna! Morfar fick ta den minsta i famnen
för första gången på ungefär ett år då hennes karlaskräck tog fart! Är man (för)skolflicka måste man ju hålla sig redo! Väskan måste vara på!

Direkt därifrån åkte maken för uppskjutning inför älgjakten och
styrelsemöte. För egen del tog jag med barnen hem, lämnade dem i trädgården och
gick till lagården. Ännu en sån där underbar (inte!!!!) bale som tre
fjärdedelar rasade av med nätet. De längsta stråna är några centimeter och
resten bara damm. Får nästan ösa med snöskyffel. Är som att dricka hallonsaft
med dessertgaffel ju! Munskydd tillhör min grundutrustning nu. Stackars djuren hostar rätt friskt av dammet också…

Ungefär kring midsommar fick jag brev från Länsstyrelsen om
att EU-pengar var på ingång, beräknat kring semestern. Visste att jag har lite
som släpar efter, men blev väldigt positivt överraskad över den totala summan. Det
har dock inte kommit in något. Och efter ett väldigt deprimerande besök på
banken vid månadens räkningsbetalning blev det hög tid att efterlysa lönen.
Efter lång efterforskning hittade jag det finstilta om att de hade problem med
tryckeriet när pengarna betalades ut i december 2017, utbetalningsbeskedet
skulle skickas ut från och med vecka 26! Med andra ord: ”Beslut är taget 5/6 om
att du ska få XX i vad-det-nu-var-för-stöd. Pengarna kommer in på anmält konto
cirka tre veckor efter beslutsdatum.” JA! MEN DE KOM JU TYDLIGEN REDAN FÖR ÅTTA
MÅNADER SEDAN!!!!!!! (Får man på allvar göra så?! Det kunde väl stått på utbetalningen
att den redan var passé!??)

Jag förstår precis varför en del bönder väljer att avsluta
sina liv. I nära tre månader har jag ”njutit” av att det skulle komma in något på
kontot, som kunde hjälpa upp situationen som är betydligt värre än vanligt ”Illa”. Lite som att vinna en femtiolapp på Triss och inse vid inlösen att man
missat en nolla och det var femhundra.

Från att anse sig ha klarat sig hyfsat bra genom både minfält och
förbi krypskyttar, till att bli arresterad, släpad till galgen och därifrån
hissas långsamt uppåt i snaran, för att se hur länge man står pall. Att få
mattan undanryckt och rasa ner kvickt är väl för enkelt… Ett jäkla välriktat
slag i magen var det i alla fall. Ett psykbryt både för egen del och ett som gick
ut över barnen – förlåter mig inte för det men det blev för mycket när de bara
ska trilskas. Men jaja, täckning för knappt hälften av månadens räkningar, får
jag iväg djuren på slakt som utlovat kan jag väl tänka mig lite inkomst i
mitten av oktober och enligt EU såg prognosen ut att börja i december – verkar
inte komma någon lön i oktober heller… Hur kan folk undra varför lantbrukare
lägger ner. Denna är nära nu alltså. Man undrar ju på riktigt vad man håller på
med?! ”Kämpa på, ge inte upp. Jag tror på dig. Du fixar detta!” Men hur länge ska man orka och hur mycket skit
ska man behöva ta?

Väldig tur att jag bokade min och makens tur innan jag gick
in på företagskontot. Jodå, vi ska iväg. Och hör sen. Firar tio år ihop om några veckor, så
det kan vi allt unna oss. Sen ska man både hitta nåt lämpligt, barnvakt och
djurvakt/jour. Gärna samma helg… Vi hamnar inte där vi tänkte men det blir
bra ändå!

Provade att slunga den lilla sega honung som blev hos Jirka,
nu är det silningen kvar framför öppna spisen i vardagsrummet. Hösten kom från
ingenstans och rätt skönt att tända upp lite.

Hoppas på en sovande unge i natt. Halv ett till fem var det
hysteriskt skrikande nästan konstant. Vi har aldrig haft såna barn. Hur gör
man? Hur orkar man? Inget hjälper… Både hon och jag sov som bäst när klockan
ringde. Kanske skulle man flytta sängen så hon inte kommer åt eluttaget…

I annat fall kommer det finnas både en trevlig djurbesättning, diverse maskiner och en unge till salu imorgon. Billigt!

Ja, nu har det varit så där mycket igen… Hur funkar det i
andras liv? Händer det någonting alls där?!

Har klurat i flera dagar på rubrik. Den har ändrat sig
måånga gånger. Därav den nuvarande.

Ett par dagar senare är det framkomligt igen!

Skulle locka in katten en kväll i veckan, och hörde ett
väldigt konstigt ljud. Där ute gick drängens fru i mörkret med ficklampa. Vad
gjorde hon? Letade väckarklocka! Det är då man börjar fundera på om det slagit
slint på riktigt. Men, nej då. Roten till det ligger i spjälsängen här inne… Hon
hade väl hittat den där lilla gammaldags väckarklockan på 4×4 cm och tyckt den
var rolig att bära runt på… Den återfanns senare bakom ljuslyktan på vår
trappa, efter många kontroller i sandlåda och lektorn. Ny favvoplats. Jag är inte riktigt lika övertygad…

Själv fick jag en förfrågan om jag var singel så jag kunde
söka till Bonde söker fru – jag var ju både ung, snygg och trevlig. Det var en
som ville få chans att skriva brev till mig. (Ojoj, man blir både lite varm i
hjärtat och röd om kinderna!) Kanske tagit lite mer om jag faktiskt varit
singel, och definitivt om chauffören i fråga inte redan haft ring på fingret. Råkade
nämna att jag var gift trebarnsmor och fick svaret att det var oväntat, jag såg
så ung ut. (Är detta en komplimang eller förolämpning?!) Han visade sig vara
ett år yngre än mig och det kändes som att jag inte saknar tiden med
”jämngamla” raggare. Raggade var dock inte vad han gjorde, han var
bara glädjespridare! (Jaså, så då låg det inget allvar i det hela?! – Jag har
säkert nån bokstavskombination. Det är ju på modet! Låt höra; Socialt
handikappad? Aspergers som inte kan läsa av allvar eller skämt. Några förslag? Never
mind. Jag får väl ställa mig på utredning vid tillfälle.)

Djuren väldigt långt borta hämtades hem i fredags. Eller de
kördes till hemmaplan på föräldragården. Där de inte verkade trivas då vi idag
hämtat dem en kilometer bort där de stiftade bekantskap med grannens djur på
andra sidan stängslet. Gick relativt smidigt att få hem dem, sen var det bara
till att konstatera att någon (läs jag) haft lite brått att koppla elaggregatet
i skyfallet i fredags – inte tittat tillräckligt noga på makens alla trådar på
härs och tvärs. Tydligen går inte jordtråden neråt, utan uppåt och runtåt och
kringåt innan den fästes neråt i spettet… Jag konstaterade bara att det small
så inihelsikes när jag skulle knyta ihop på ett ställe som jag turligt nog såg
var öppet innan jag åkte – förklarar ju saken att det faktiskt var jordningen
jag höll i då…

Tillbaka igen… Så mycket arbete bara för det… Sällskap på hemvägen. Ser ni den bland träden!?Hemmakorna har hamnat på straffbete i skogen bakom gården. Åkrarna
kring ett gammalt torp ska återerövras, och till på kuppen höll jag på att
drutta ner i jordkällaren på stället. Nä, jag var flera meter ifrån, men det
var lite spännande en stund. Dessutom gick jag i skor då det är så illa torrt
över allt. Det var det inte i myren där jag dök ner så det klafsade i skorna
sedan. Faktiskt så illa att jag ringde till drängen och bad honom rycka ur
elstängslet så jag kunde göra färdigt. I många fall brukar jag börja med att
koppla ström när jag kontrollerar stängsel – slipper gå ett varv till sedan om
det inte skulle funka, men det gick bara inte. Inte heller funkar det att bita
upp en eventuell knut om man glömt kniv att pilla med – tänderna är extremt
känsliga för elstötar! Ah, det är klart därför huvudet inte funkar alltid… Ännu
ett världsproblem löst.

… Och plötsligt i fredags eftermiddag dök de jäklarna upp i mjölkkohagen. Blev till att sätta ett vitt band i ståltråden så den syntes, och dra en undertråd…

Djur kördes från framme-i-byn till grannbyn på andra hållet.
Maken inventerade på jobbet en fredagskväll, så det blev väldigt sen middag innan jag hunnit hem från djurflytt, slängt till tjurarna foder och fått fram mat till oss andra.

Nja, kanske inte var helt övertygad när stolpen vägrade släppa taget om mig… Men det var en fantastiskt vacker kväll med månstigningen! Älskar dessa lite längre, mörkare kvällar. Plötsligt behöver man inte jobba dygnet runt. Man får helt befogat sätta sig i soffa med en bok och bara vara! Nåväl, de gånger man hinner från allt ska-bara…Höst i luften ja… Lite svalare och ett batteri kassare än någonsin! Ska bli intressant att se om jag får tummen ur och byter det i år…Igår sedan var springlopp i kyrkbyn där båda barnen var med,
och det följdes av släktträff på min Mormors sida. Fantastisk uppslutning med
över åttio deltagande och knappa tjugotalet i manfall. (Som en ingift tjej sa: ”Detta
är extremt förvirrande! När vi samlas alla är vi tretton stycken!!!”)
Jotack, jag känner inte hälften. Sen är det en kusinskara med spridning på
trettiosex år från sju familjer. Där alla fjorton föräldrar dessutom lever och lever ihop. Det blir fort folk!

Dessutom firade di älskade gamle femtiosexårig bröllopsdag. Smaka på den! Solrosorna sticker i höjd. Taskigt att man inte får se blomman när den kommer…!

I övrig bjöd veckan på skytteltrafik till samhället med BVC, bilbesiktning av makens bil som han knappt fick köra hem sen han provade under semestern, simskola för sonen och tandläkarbesök med lillhönan. Veckan som kommer var det nu då Bokbuss, maken ska skjuta godkänt inför älgjakten, kalkhelikoptern står i antågande och de där korna lär springa ner mig när jag väl släpper upp dem från deras påstådda vanvård i skogen. Slocknat i famnen på drängens fru medan vi jagade kvigor. Befogat om hon vaknar i natt. Natten som gick var på riktigt jävlig med totalt otröstliga hysteriattacker. Händer mycket i det lilla livet nu.

Dags att rädda bröden ur ugnen och säga God natt.