En ung bondes vardag

Förra tisdagen skyfflades det säd. Idag var morgongympan
lite lättare. Åtta vinterdäck pålagda innan frukost. Började med mina. Dock
tillåter inte mina vinterdäcksfäljar mutterknacken så det blev till att snurra
de bultarna för hand. Och drängen stod och hejade på, så han fick snällt
efterdra dem för att känna sig delaktig. Eftersom det gick så bra så rök
deras bil med också. Så är det gjort.

Vädret sa liksom att det började vara dags nu. Några
centimeter snö har legat under dagen medan det bara kilometer bort regnat
istället. När jag körde hem från babysimmet, via föräldragården, is-ösning från
ett badkar hos mina kor och hämtning av sonen i kyrkbyn, var jag väldigt glad
att jag hade bytt däcken.

Att Sverige gick till VM rör mig inte i ryggen, men väglaget gör. Vad det snackats mest av i radion idag har jag svårt att bedöma.

Gödselsnurran igång.
Skumt var det!

Barnen är lagda, den lilla är återigen väldigt missnöjd över
dessa idéer, även om hon är tröttare än ett ålderdomshem. Har gått bra att
lägga henne sen vi bara kom på att hon var hungrig – morsan sviker så nu är det
kvällsmat dagligen – men i flera kvällar har hon haft helt andra planer.

Spana in minen;)

Planer som under dagen idag innebar en förmiddagssovning på
drygt fyra timmar för att sedan utforska köket och hitta bakgaller i hyllan
jämte kylen. Dessa hemskingar var roliga att dra fram och tillbaka men gick
slutligen till attack.

Ett par bröd står i ugnen. Ska vänta ut dem och sedan krypa
ner med boken tror jag. Maken kan få ligga kvar och smågruffa i soffan så länge
han är vaken.

God natt

När mamma är ute
klättar aporna i köket… Och så har vi äntligen lokaliserat den råtta som nallar i skafferiet:

Helgen var så lugn den kunde för att kallas normal. Vi andra
hölls undan lillhönans smitta och i lördags åkte maken på jakt, barnen var i
trädgården med drängens fru och jag tog drängen med mig för att lasta kossor. Tre
lass med sju djur i varje blev det till sist och en bale till tjurarna innan
det var dags att styra kosan hemåt igen. Då hade jag redan hunnit vara nere för
koll en gång tidigare – Precis på väg in från morgonen i lagården kom en
rapport om att stängslet var nerrivet, men kvigorna var kvar. Guld värt med personer
som uppmärksammar och meddelar avvikelser. Verkligen guld!

”Dags att släppa
dit en ny tjur, så det rör om i grytan lite” tyckte drängen om den lugna
gruppen.

Fortsatte med klädkammarröj. Nya ärvekläder fram till
lillhönan och ommöblering då det snart inte finns så stor kammare när snickarna
varit här.

Vad tror ni reaktionen
blir på en väldigt flickig treåring då hon inser att mamma (faktiskt) har fler skor än
stålhättastövlar?!

Vilodagen helgades med kanelbullebak av surdeg – sonens
önskan – samt en runda på föräldragården för mig och maken då två djur fattades
i skocken – de var före sin tid och på ett nytt bete. Fick locka med de andra
också.

Idag har maken spikat ribb, jag har rivit stängsel och
tittat på mina djur. Insåg att det inte är så många ute nu. De flesta är hemma.
Sen började jag visst räkna… Sex på norr, femton kvigor och fem tjurar på
andra gården, tjugoen i nästa by och tjugoen på föräldragården… Det var visst
inte ”så lite” kvar plötsligt…

Det tar inte många
sekunder, men ack vad skönt det är när solen skiner och man stannar upp.

För ett tag sedan fick jag höra att dikor är ”bland det
sämsta man kan ha”! Detta grundade sig i att kalvarna aldrig går att få
tama, därmed kan man inte hantera dem och om man skulle försöka binda upp dem skulle
de antingen skada sig själva eller riva inredningen i lagården. Jag är ganska
glad att mina djur inte fått se den användarmanualen, men visst har även jag
ett fåtal riktiga idioter. Även om jag tvivlar på att personen i fråga läser
detta, tillägnar jag följande bilder till bonden. En dikalv. Dessutom inköpt som
halvåring, bunden inne (lagården står kvar) och numera diko:

Dottern till
föregående bild. Född ute hos mig. (och jag ska erkänna att alla inte är så här
mysiga. Men totalt hopplösa är de inte)

Herefordligan

Dock måste jag säga att jag var fullt benägen att hålla med
i eftermiddags när korna hemma skulle flyttas från grannhagen, över vägen och
börja stödutfodras. (Inte illa att vi hunnit halva november innan det krävts!) Ingen
skulle gå, så jag tog kraftfoderhinken och gick före. Fick till sist slänga
hinken att springa, för de var sannerligen inte kloka någonstans! Förbannade,
vilda djur!

En gammal köpetårta
har blivit kvar i frysen på föräldragården. De brukar inte vara så värst goda,
tror inte den skulle vara det nu heller, mer än tre år för gammal. När inte
ens hönorna ville ha den…

Kom faktiskt iväg på träning idag! För första gången på fem
veckor! Det känns i låren nu kan jag säga…

Snart sängdags. Vilan behövs. Och förutom ångesten som ibland gör sig påmind i övre delen av bröstet så känns livet för tillfället ganska harmoniskt. Tro’t eller ej.

Hur har ni andra det?

Vi var visst lite
slöa.. Det gick med skalet på….

Valde att lufta en annan gubbe idag, så hämtade upp Morfar
och styrde norrut för att titta på hereforddjur. En, av mig, omtyckt bonde ska
sälja halva sin avelsbesättning med väldigt fina djur så man måste ju passa på!
Skulle ångra mig till döddagar annars!

Satt igår kväll (den tidiga nattningen blev halv tolv….) och
i morse och tittade på siffror. Ställde samman de jag var intresserad av och
tittade på djuret i sin helhet idag. När jag åkte hade jag bestämt mig för sex
djur. Fyra dräktiga kor i varierande ålder och två dräktiga kvigor. När jag
åkte därifrån hade det blivit sex kor, då den ena kvigan utgjorde ett
”praktexempel på vad man inte vill ha” (morfars kommentar till min
tanke!) Hon var en älg. Huvudet högt och snabbt iväg när vi närmade oss. Den
andra kvigan var bättre, men faktiskt inte så snygg… Det var däremot ett par
årskvigor. Så efter lagården och funderingar nu i eftermiddag slutade det med att jag valde
bort en ko till förmån för dessa två små. Fem dräktiga kor och två kvigor
blev slutdomen. Inte alls som tänkt med andra ord. Kossan fick stå tillbaka då
jag inte är helt säker på att jag får upp åtta så pass stora kor i
kreaturskärran. Hereford är ju en liten ras annars, men dessa kor är som
småhus. Det vill säga pluttar mot tyngre rasers fort…

Spännande dag som blev nästan en heldag då Mormors ugn
krävde ett större kirurgiskt ingrepp – får åka dit igen med egna verktyg för
ändamålet i det snaraste. Får dock se när det blir. Kvällen avslutades med en
sjuk lillhöna. Hoppas det berodde på övertrötthet och att det stannar med
henne.

MEN jag måste berätta det roliga att lillfisen knäckte framåtkoden! Hjälp vad det går och så kul hon tyckte det var! Nu blir det till att piska de stora rejält så det inte ligger saxar och lego strött över hela golvet. Undrar om detta kan leda till mer ordning i vårt kaotiska hem…

En stjärnhäst…?!

Ikväll ska jag i säng ganska snart. Tuppar av annars!

God natt och Trevlig helg!

Igår sa en till mig att man ”inte behöver lägga ut
allt”. (Om det har med de senaste inläggen att göra eller rent generellt
tänkte jag inte på att fråga.) Ganska kort därefter replikerade en annan att
man ”kan välja vad man läser”.

Jag är väl medveten om att mina inlägg i vissa fall väcker
känslor, och diskussioner. Och så vet man alltid med säkerhet att det inte
faller alla i smaken. Men man kan som sagt välja vilka delar man läser. Vet
några som hoppar hela bondebiten och går direkt på familjebiten. Säkert finns
det vissa som gör tvärt om. En del tvivlar troligen, andra köper allt med hull
och hår (ohps…). En del som läser är själva i samma bransch och känner igen
sig i lite eller mycket.

Oavsett är internet en sådan sak som aldrig går att radera. Det
som en gång publicerats går aldrig att ta tillbaka. Och jag har hittills inte
ångrat något jag lagt ut (vad jag kan komma på!) Livet är inte en dans på rosor
eller ett fluffigt rosa moln på en klar himmel. Den som påstår det ljuger, vill
jag påstå. Om man sedan väljer att stå för det eller inte, det är upp till var
och en!

Dags att klippa sig.
Hårknuten omöjliggör mössa i pannan. Värdelöst!

Hur som, så började jag dagen med att hitta en kviga på den
frostnupna åkern utanför betesvallen… Så hem med bebisen och över i vagnen,
klädbyte och assistans så promenerade kvigan smidigt in till kompisarna igen.

På väg in till frukostbordet hittade jag en gubbe i bikupan!
En del har dem i byrålådan, andra i kupan… Smaka på den! Tyvärr är det inte
så spännande som det låter, utan en pensionär från biföreningen som tagit på
sig att åka runt och behandla bina mot varroakvalster, som vi sydlänningar
tyvärr kan ha problem med. Mer regel än undantag och som all ohyra måste detta
hållas efter.

…och har man ingen
man i byrålådan kan man försöka ha en bebis inbackad i leksakslådan!

Sen stängslade vi igen. För ovanlighetens skull typ. I en
annan by. Där det inte gick att slå. Både jag och drängen frångick våra
principer och tog kaffepaus (ingen av oss dricker kaffe egentligen) men vi fick
en lucka och det är inte varje dag en 90+-are bjuder, så får se det som en god
medmänsklig gärning. Tanten var strålande glad i alla fall. Dock tror jag hon
tvivlade på mig när jag meddelade att det skulle dit tjugoen djur i första
skedet. Verkar allt funka och vädret håller kanske ytterligare fjorton släpps
dit (men det tvivlar jag på). Kunde ju vara spännande att prova grannsamverkan
i en annan by… *svälj*

Det är gjort nu i alla fall. Först ska de putsa av det sista
på andra gården innan de körs iväg, kossera.

Snabbt hem för lagård, middag, Onsdagsträff och dans. Och
fick under gårdagen även se bilder på ett fantastiskt norrsken över vår sjö! Morr
att jag inte visste att detta skulle ske så jag kunde tittat på det på riktigt.
Det är lite av en dröm jag har, så surar lite för att jag lagt mig redan där
vid tio när det var som finast. Menmen, det kanske blir fler chanser i livet.

Var ju lite orolig för
hur det skulle gå att ha så olika stora djur ihop. Det går rätt bra!

Äh, vem behöver hund?!

Idag har jag och drängen stängslat upp det sista på andra
gården. Satt permanentstängsel på det sista av den egna marken som är möjlig. Blev
sent. Det gick bra tills lite efter fyra, sen blev det väldigt mörkt väldigt
snabbt! Men jag gjorde klart och hittade maken i lagården, precis färdig, när
jag väl kom hem. Tack snälla.

Även idag fick maken köra ett uppsamlingshit för sina
barn. Direkt från jobbet för att hitta mig och bebis för hemfärd för denne,
och sedan till dagis för att åka hem och hitta sonen hos drängens fru.

Nu ska jag genom duschen sen ska det bli tidig nattning för
min del. Imorgon åker jag på utflykt…

I går lånade jag maken lite. Skulle dela av kvigorna från
tjurarna som är ditsläppta pö om pö. Många stora djur och även om jag inte är
rädd för tjurar skadar det inte att vara en till bara om i fall att. Det gick
dock totalt smärtfritt. Fyra av tjurarna blev efter så de stängslades helt
sonika ut och den lille stackars Krokus som blev kvar fick inte följa med in i
grindarna vid kärran. Helt vilsen blev den stackaren. Hans tio sommardamer
försvann och han fick hålla till godo med fyra pojkar som grupperat sig två och
två. Får hoppas det går bra med honom. Halvbrodern Focus kommer ju så
småningom.

Men lugnt. Ja det var det i grindarna. Totalt helt
stilla-lugnt. De stod där de stod. Tog en evig tid att lasta dessa flickor. Med
de led inte av stress, om man ska se det positiva.

Hit, men inte längre!

Fyra tjurar och så Krokus långt där borta. Ensam och övergiven. Känns
lite i hjärtat.

När de väl kommit upp kördes de iväg en liten bit hemåt –
till andra gården och till de fem (aningens aning) mindre, ickebetäckta
kvigorna.

Gödslade ur kärran när vi kom hem. Behov fanns om man säger
så. Skönt att det är gjort. Gårdsmiddag hos sömmerskegrannen följde, sen lagård
och dusch innan hela familjen åkte iväg till Naturum och biföreningens årsmöte.
Mitt emellan duschen och bilpackningen dök DHL upp med vår garderobsdörr och
fick den skeva i retur. Allt ska hända samtidigt! Kul när man ska hålla sig anträffbar 8-17(!) för leverans så kommer den 17:20.

Hälsade på Granis

Idag har jag skyfflat runt säd. Typ sju ton. Heja paddeltekniken.
Säljaren behövde bli av med ett lass och det vill ju till att hålla sig framme.
Dock var det ju inte tomt i bingen… Så bara att ösa, ösa, ösa, äta, ösa, ösa.
Med en liten skyffel fick man ösa mycket. Äh, hämta en större skyffel så det händer nåt! Så kom den där envetna inre rösten som ibland kallas förnuft: ”Det enda som kommer att hända är att du knäcker ryggen fortare. Är det verkligen värt det?!…” Jag har nog aldrig förr varit så lycklig över att skymta delar av en tom
kärrebotten! Känns mellan skulderbladen nu, tror jag hittar fler delar av
kroppen imorgon…

Morgongympa med höga
knän

Jag ser mörkret!!!

Gick ju an så länge
jag kunde stå rak. Detta var ingen hit. Nu behöver jag inte mer spannmål i år!

MEN! Gick så bra på slutet att jag fick en halvtimme i sträck på
köksgolvet och en fika sen jag lagt bebisen och skickat iväg drängen med
tippkärran, innan det var dags för babysim.

Maken är iväg. Jag har nattat tre barn, satt ut en gryta
köttfärs, tio burkar barnmat och stekt köttbullar på drygt två kilo färs (hur
tänkte jag där?!).

För egen del?! Har ältat och bölat ett par dagar nu. Det
räcker. Dags att trycka det åt sida, spotta i nävarna och leva vidare.

Sängen lockar! God natt

När stora bebisen sov
fick Alice den äran att låna stolen!

Medan jag var i lagården imorse letade maken reda på
mopptrasan och drog över golven. Välbehövligt.

Mor och B trillade in där mitt på förmiddagen precis när
söndagssteken var kommen i grytan och apelsinbrownien på gång i vispbunken.

Lillhönan tog stolt täten för att visa sitt nya rum
”Den här vägen Momo!”.

Mors B drog på sig arbetskläder och startade upp med
kaklingen. Skitbra blir det! Efter maten satte han igång att foga det också, så
nu behövs bara lite färg i kanterna framöver.

Den lilla fisen lyckades ta sig framåt idag. NJUTNJUTNJUT av
friden de sista dagarna tills hon kommer på hur det var hon gjorde…

Ett ryck i tvättstugan och nu pyjamas i soffan. Ångesten
sitter som en tjock klump i halsen, eller så håller jag bara på att bli
förkyld. Inte helt enkelt att andas i alla fall, men tror att fasaden håller.

Två som är ganska
oberörda om livet. Och lyckligt ovetandes om vad som komma skall…

Ja… Det har varit några turbulenta dagar här. Eller
rättare sagt alldeles för lugna… Tankarna har fått fritt spelrum. Även
ovälkomna sådana. Det har väl hänt lite mycket på sistone, sjukdom har knackat
på dörren och man har ännu en gång blivit påmind över att inte ta något för
givet. Kanske är det ”dödens högtid” som gör sig påmind, eller har
det ”varit lugnt i skallen för länge” så det är dags för ett skov.

”Du verkar vara rätt nöjd med ditt liv…!” Jodå, det är jag. För det mesta. Men ibland kommer ensamheten som en slag i magen och värken släpper inte.

Har för tillfället snöat in på allt som ”kunde
hänt”. Helpuckat ju! Men när alla alltid konstaterar att ”det händer
bara andra” har jag haft lust att skrika: ”Varför skulle det INTE
hända oss?!??” Varför skulle just min familj vara skyddad mot allt ont? Varför
skulle inte någon jag har nära hjärtat drabbas av en stroke och aldrig vakna
upp? Fattar ni?! Dödsångest och hypokondri å mina barns vägnar. Tänk om en av
dem står bakom traktorn en dag. Tänk om de får cancer. Tänk om jag blir
ihjälstångad av en tjur! Tänk om maken mosas under en älg på väg till jobbet…
Tänk om….! Varför skulle inte vi drabbas?! Men just det. TÄNK OM FÖR
HELVETE!!!

Såg dumt nog dokumentären ”Efter Inez” i torsdags. Fullgången bebis som dog i magen. Namne med vår lillhöna. Det kunde varit vi… Istället för att vara så grymt lycklig att det Inte var vi, kommer tanken: Det kunde varit vår bebis… Tre gånger har vi fått friska, fina barn. Men väldigt nära oss föddes två icke friska barn. Båda dog. Det ligger väldigt nära till hands mellan varven. En kommentar som ”om era barn får leva och växa upp”… Varför skulle de INTE göra det? (Det sätter igång en liiiiiiten snöflinga till en lavin!) Det är helt klart något som kan komma från någon/några som den hårda vägen fått lära sig att allt inte är självklart. Det värsta man kan vara med om som förälder – att vänta i åtta år på ett barn och sedan förlora två på två år… Livet kan vara grymt. Och grymt orättvist. Och alldeles underbart!

Fick erbjudande av en vän att han skulle skriva en lista på
tänkbara ”Tänk om…” så jag kunde få välja att oroa mig för allt
eller ta mig i kragen… En sann vän! Synd att ångesten inte släpper taget i
bröstet bara, så det hade gått att andas ordentligt ens av ett sånt erbjudande.

När lugnet lägger sig.
(Om det gör det)

Ännu ett orosmoment är att synen svajar nåt enormt. Kan på
en blinkning ha tappat skärpan helt som kan vara borta en sekund eller några
minuter. På ena eller båda ögonen. Började när jag trappade ner på amningen som
nu nästan helt är borta så hoppas så innerligt att det bara är hormonrubbningen
som spökar och att allt stabiliseras på Bra inom kort. Det är ju allmänt känt att
optiker inte gärna ändrar på nåt under graviditet och amning då hormonerna kan
sätta sig på synen. Håller tummarna för att det är så!

Irritationen växer över samhällets krav och måsten. Ledsamheten
över att ingenting någonsin duger. Eländet vi matas med dagligen. För
allvarligt, hur många kan rabbla på sina fem vilka TV-program som inte
innehåller utröstningsprogram (för att man inte gör något tillräckligt bra =
inte duger), kriminaldrama med ond bråd död, och nyheter med allt hemskt som
händer i vår värld?!

Till råga på allt har jag en tand som strular ordentligt.
Och en halvlindrig form av tandläkarskräck…

Men förutom ovanstående är det bra!

Mitt stängslingssällskap
är inte så värst uppiggande, men hon verkar tycka det samma om mig… Eller är
det ett trygghetsbevis.

Väl uträknat…!?

Kör sista rycket med stängsel. Känns som att jag sagt det
länge nu, men snart är det sant! Var ute vid nio imorse och gjorde en ny hage till
korna på andra gården (vad grannarna tyckte om detta vet jag inte!)… Den
sista till den gruppen i den byn. I veckan som kommer ska de köras till ännu en by och
putsa det sista där, så måste snart stängsla mer. Men vi ska inleda med att dela
bort de tio kvigorna från de sex tjurarna i hjorthägnet. Dags att börja utfodra
där, så lika bra att ställa i ordning inför vintern då.

Drängen är nöjd med
bygget! ”Vad skönt för den lilla att hon verkligen har plats att röra sig
och leka runt på!” Har hon verkligen det?!

Dags att introducera
– om hon ska bli en äkta familjemedlem – vitlöksbröd!

Efter förmiddagsturen kom maken hem från jakten och vi åkte till
svägerskan för middag och hämtning av stora barnen som sovit över där. Jösses vad
tyst det var vid middagsbordet igår kväll!

Maken isolerar på andravåningens bygge. Pratade med
snickarna som är ”bokade” för nästa ryck om två veckor ungefär.

Imorgon kommer Mor och B förbi. Har bett om att få det
kaklat kring vedspisen då. Mästermuraren kommer ju. Har dessutom tänk försöka
muta honom till att sätta i den sista krångliga biten list, sen kunde köket
strykas som helt klart!

Röjt, torkat och dammsugit nu. Skulle torkat golvet också,
men hittar inte trasan till moppen. Det är sant!! Skulle inte förvåna mig om den
kidnappats av något barn som behövt den till bandage, bogserlina eller filt… Får
leta imorgon. Nu börjar det vara fika och läggdags. Och att vinscha in maken
från sitt fyrskift… När allt lugnar sig och natten faller drar han iväg på
något annat. (Nej då, jag är inte ett dugg orolig för honom, men hur länge kommer han
orka?! Han är ju inte tjugo längre. Tänk om…)

Sällskap i vedboden!
Notera reflexen hängandes från vänster hand
– det var ju mörkt ute!

Ge mig en snyting! Nu har jag fått detta ur mig och lyckats redigera ner den inre diktafonen från åttatusen sidor. En text som inte ska publiceras och tankar det absolut inte ska stås upp för. Men med tanke på hur samhället ser ut, utskriften av lyckopiller (inte till mig även om det frestar enormt ibland) och antalet sjukskrivningar baserade på psykisk ohälsa, känns det lite som att skämmas för att man fiser på dass! Det händer alla ibland.

Placera mig på psyket eller ge mig en kram!

Stackars
rosenknopparna lär inte slå ut ute ändå, så de fick komma in.

God natt och Trevlig söndag! Det är det visst snart…

Alla sätt att sova är
bra utom de dåliga. Säger även hon som är i en orolig period där man absolut
inte vill varken lämnas eller sova. Livet pågår ju utan henne då!

Tystnad en hel vecka! Saknat eller njutit?!

Vi fick visst en timme ”extra” (eller som en
bekant sa: Äntligen får man tillbaka den där jävla timmen så man slipper gå upp
klockan tre på nätterna!) men den har inte jag märkt av… Förutom att natten
var fruktansvärt dryg med en strulande bebis. Fördelen med henne är att hon sällan
strular två nätter på raken.

Onsdagen var blöt. Hela tegarna översvämmade på andra
gården, så är glad att kvigorna lite längre bort hade vettet att inte kolla
strömmen. Matningen med två trådar under vatten = Noll. Samma kvigor har
förvisso gått helt utan övertråd ett par hundra meter sen något (läs hjortarna)
rivit ner den. Kvigorna hade aldrig gått in igen kan jag lova, om det varit de
som rivit.

Torsdagen bjöd på sol i alla fall. Drängen undrade vad jag
höll på med, halvliggandes på en kartongskiva, i lä i solen och skruvade ihop
en ny elkontakt till strängaren. Den gamla mådde inte så bra, så att säga. Hade kommit en anings i kläm. Men
ny på och ner med slåtterkross och strängare i ängahuset så står de på
vinterförvaring och är redo för nästa säsong.

Och sen då?! Tog en
liten stund innan jag kom på att fälla ihop arbetsbredden också… Ohps.

Undra på att
treåringen blir helt till sig när även pappan taggar upp för att jag har gröna (!)
byxor på mig… Ett år sedan sist då jag växte ifrån dem med långkallingar
under.

Otroligt ändå att det de
sista dagarna i oktober kan vara så grönt!

Fredagen innebar stängsel. Tjugoen djur på dålig återväxt
suger rejält. Men varje grässtrå de äter på rot är det billigaste. De gamla
feta korna behöver ju inte ha så saftigt heller. Hem för lagård och en
snabbfika, samt se till att sonen fick ordning på sin outfit for the night –
spöket. Livets första disco. Tema Halloween. Åka och köpa en dräkt? Nej, fixa
ett spöke, mamma. Så det blev det. Om inte soc häktar oss för hets mot
folkgrupp via KKK… Sonen var nöjd i alla fall. Själv fräste jag ner till
andra gården och rev stängsel till mörkaste kvällen. När jag rullat upp tråden
och inte längre hittade stolparna, åkte jag hem och höll kväll. Och åt middag!

”Where’s the baby?!”

Finn ett fel!

I lördags hjälptes vi åt att få upp ett gäng gula brädor på
huset. Nu kommer vi inte längre på gaveln utan plåt. Får se när den ansvariga
tar sig tid att titta på det.

I skymningen roade jag mig med att skruva sönder trappan. Jepp,
som en del såg på instagram så skulle skåpet ner igen. Det som krävde en dryg
centimeter till i svängen, vilket på
uppvägen ledde till att maken satt fast i hörnet, hållandes i skåpet medan jag
var uppe och Jirka nere och skruvade bort spalje och räcke… För ungefär
fjorton månader sedan… Men då fanns det heller inga planer på detta enorma
ingrepp i huset. Dessutom lovade både Jirka och jag att ingen av oss skulle
vara i närheten när eländet skulle ner. Lite förvånande då för ett antal veckor
sedan när jag kivades lite (har väl aldrig hänt varken förr eller senare!) och
ledde in samtalet med Jirka på just renovering och tillbygge och att vi… eh,
råååkar ha ett skåp i vägen där uppe… ”Har jag varit involverad i att få
upp det?!” var responsen följt av ”Jag vägrar vara den som sitter
fast i hörnet! När tar vi det?!” Så jo, Jirka rök på ’et igen. Mutad av en
tallrik mat som sparades då han inte hann i tid till ”middagen” vid
halv åtta på kvällen. En portion som han åt fesljummen för att ”man sitter
för länge annars…”

Inga bekymmer med att få ner skåpet! (Säger jag som höll mig
ur vägen – gillar inte att bära saker i trappor, i synnerhet inte nerför!) Detta
kom faktiskt på plats i köket istället. Och platsen det stod på en våning upp
kommer att bli dörrhål till det nya rummet på tillbygget, när detta nu blir
aktuellt. Troligtvis i år.

Efter förra måndagen lovade jag mig att inte göra om samma
misstag – därför struntade jag blankt att helga vilodagen efter den långa,
dryga natten. Istället drog vi till med storbak! Och provade den nya
köksmaskinen – den lite sena födelsedagspresenten.

Har du slickat en
visp?!

Så! Fyra lantbröd av två
sorter, bullar och vetelängder eftersom barnen inte kunde samsas – med
fullkornsvete, graham och mängder av äppelmos i degen! – en laddning muffins
och dubbel laddning med dumlekakor.

Vid
sidan av detta låg en hel tupp i storgrytan och kokades till soppa, samt några
tuppben i en annan gryta till bebismat. (Väldigt begåvat med storbak när vi
hade en tjur att ta hand om dagen efter. Men då hade det ju varit så fullt i
frysen att man inte kunnat ta sig för baket! Bättre att förekomma!) Sen var det
himmelens gott att krypa i säng! Tyckte lillan med som slocknade vid sju och sov
tills jag väckte henne vid halv åtta på morgonen.

Vaknade i måndags till livets första höstlov. Som förälder i
alla fall. Upp och fortsätta med stängsel. Mannen och barnen åkte och rånade
bygghandeln. Om här blir väldigt tyst framöver är detta orsaken. Att någon
kände igen ungen i förklädnad och kopplar ihop denne med oss… Säljarna hade
sprungit in på sina rum och stängt dörrarna. Familjen hann bort innan polisen
kom.

Efter lunchen lämpades barnen över på drängarna så åkte jag
och maken iväg och klöv tjuren för transport till styckaren. Makens kväll lades
som hjälpare på det sen var det ”bara” att stuva ner det vacuumpackade
köttet i frysar. Hade vi varit smarta så hade vi kanske grävt fram det gamla
köttet först, men det måste väl ändå packas ihop (i olika frysar) när allt
fryst in ordentligt. Ingen träning i måndags alltså. Kände inte att det var
läge att smita hemifrån.

Igår flyttades djur och stängsel revs. Stängsel sattes och
lite mer revs. Fint väder till detta, och vinden mojnat något. Visst har det
varit kallt, men solen har skinit och det har varit väldigt ljust och skönt i lä.
Varför klaga på kylan när man istället kan vända det till hur fantastiska
klädmöjligheter vi har att ta på lager på lager?! Tänk på de med en maläten,
utsliten stickad tröja som ”skydd”.

Nu vet jag äntligen
varför man har nosbåge på bilar! Mer än för snyggheten alltså!

Idag är det blött! Sånt finfint regn som fuktar ner allt
utan att bli någon mängd av. Tar en halvslö dag i och med detta. Kanske behövs.
Hinns inte med egentligen, men jag får ju sota för det själv. Suttit med
drängen, byaskvaller och ”friarkalendern” – ”Gods och
Gårdar”. Tagit mig tiden att skriva ner detta och inser att jag nog borde
åkt och handlat på förmiddagen. Tänkte försöka mig på att koka egen buljong på
dessa massa ben, men behöver lite rotfrukter att rosta också. Livet börjar
komma tillbaka till mig, nu ska vi bara neråt på listan: Ta hand om hemmet
också…

Lunchen är i magen, lillan sover i vagnen och jag ska lura
med mig drängen ut för att möblera om i lagården – Semintanten kommer om en
stund och ska väga herefordkalvar.

Vi hörs!