En ung bondes vardag

De senaste dagarna har varit betydligt mindre kaotiska än
tisdagen. (Vilket kanske inte är så svårt…)När man blir tagen med fingrarna i kakdegen!! Nam-nam i alla fall

I fredags var det studiedag i skolan. Något maken bommat
totalt, så han väckte sonen, de åt frukost och när sonen manades på att skynda
sig till bussen, protesterade pajken. Maken och stora flickan gick till
lagården och jag fick en stunds extra vila. Sen bar det iväg till skogstorpet
och stängselrivning. Lunch med familjen innan vi delades på olika håll. Jag
till andra gården för att sätta upp nytt stängsel. Gav mig den på att göra
klart, och när skymningen drog in var jag inte alls nöjd över att gå i
sjökanten sen en jägare yppat misstankar om att vildsvinen har daglega i
vassen…

Blev till att ringa några samtal och prata både hög och
länge så att eventuella skummisar i skuggorna kunde hinna förvarnas. Inte bra
för mitt klena psyke sånt här! Hemma en stund efter fem, så det var beckmörk!

Igår bjöds det på ytterligare rivning följt av flytt av
korna på andra gården, i ljus, och vidare till campingbyn för att sätta upp
stängsel. Att det kan vara så kul med betessläpp 24/11?!

Trodde inte ”blå timmen” inföll 11:25!

När man är ute och kör så går det mer på automatik än
nyfikenhet att man slänger en blick på ställena. Är någon hemma, ser djuren i
hagen okej ut, eller finns det någonatt hötta med näven mot? Sorry, menar
förstås HÖJA näven mot!

Så även igår. En blick genom rutan, ett par sekunder och
huvudet kopplar bilden. I med backen och titta en gång till. ”Men Pippi,
varför har du en HÄST på VERANDAN?!” Bra fråga! I synnerhet som jag visste
att gårdsägarna var rätt långt borta. Och jag har hört att detta stoet mycket
väl kan ge sig iväg långt ifrån de andra. Vad gör jag nu?! Nån att ringa?! Tassa baklänges och låtsas som det regnar? Njä, det hade jag nog inte haft samvete till… I värsta fall fick
jag väl försöka fösa ner henne mot lagården och spänna upp en tråd tvärsöver
för att hoppas på det bästa, men nej då. Så enkelt kunde jag ju inte göra det
för mig, man ska ju utmana det farliga: Hej hästen! Fiiina hästen! Du märker
inte att jag är i stort sett livrädd för dig och minst lika allergisk… Men
jodå, jag fick ta henne och vi tog en promenad runt huset, och ner mot hagen
där de andra stod. Och där stannade hon. Hos valacken som stod på andra sidan
uthuset. Vi stod där och blängde superlänge på varandra. Vem ska vinna?! Och
kampen pågick i evigheter. Säkert nästan i en minut! Så gick vi vidare mot där
jag tyckte mig se en skarv. Flytta näven längre från metallspännet på grimman
och hoppas nylonet inte leder ström, så var det till att knyta upp eltråden och
släppa in stoet. (Och en hårsmån från att släppa ut valacken, men det kapitlet
blev Tack Och Lov aldrig skrivet…! Fan vad pinsam det hade varit!)

Dags att försöka ta kontroll över puls och andning igen,
meddela mina synder och stängsla till mina kor. Vet dock inte om det var den kalla sjövinden eller hästkontakten som fick nosen att forsa hela eftermiddagen.

Välkomstkommittén! Lite grönare på det nya än där de varit. Om inte annat var det svårt att få dem längre än över diket! Hungriga stackare! Jäklar vilket stort område det var! ”Det vet jag väl!
Jag slog där i somras, det tog aldrig slut!” kontrade drängen senare.

Idag har det blivit lite brödbak, skickade ut ungarna för
trädgårdsstädning, bytt till vinterdäck på bilen – vilket handleden inte alls
gillade! Nja, skottkärrehjul var väl att ta i. Men betydligt smidigare. Triggade dock både armbågar och handled, men nu är det gjort för några månader.

Ett par dagar har handleden dessutom nästan känts bra. Varför
tänker jag inte spekulera i, utan passar på att njuta så länge det varar. Precis
som den minsta som äntligen verkar fatta hur man sover nattetid igen. Det är så
värdefullt! När det grävs diken och lillhönan tävlar mot grävmaskinen om vems hög som försvinner fortast… Klart man måste tro på sina barn, men jag hade nog redan utsett en vinnare…!

Nu startar snart en ny vecka, så ha en bra sådan!

”Kom igen katten! Det svänger ju!”

Ja… Det känns som att detta inlägg kan bli (ännu) längre
än vanligt. Sitter i min ensamhet och mycket har hänt de senaste dagarna. Så sitt bekvämt och ha kaffet inom räckhåll.

Sist jag skrev önskade jag en bättre natt. Den kommande blev
hundra resor värre, så inte alls någon hit att veta att det krävdes viss social
trevlighet när vi väl fick kliva upp.

Det bar iväg i alla fall. Först till köpcentret för kängor
till barnen och sedan söderut för dop av Hans lilla flicka.

Det blev en ganska sen avfärd. Fixade kvällsmat på vägen
till ingen som var hungrig, utom möjligen lillhönan som vägrar smörgåstårta!
Tanken var att de sketslut barnen skulle somna rätt omgående, men så var inte
fallet! Sonen slocknade först, lillan när vi var halvvägs och ett par mil
senare var lillhönan kissig, vilket krävde ett stopp och samtliga vaknade. Tack
och lov somnade allihop relativt snart (igen) och sista timmen hem var både seg
och lång.

Måndag morgon där alla var riktigt slut, men vi kom upp och
iväg dit alla skulle. För min del bar det iväg till en arbetsterapeut då jag
sedan mitt på sommaren haft väldigt ont i en handled. Till och från, och tyvärr
mest till…

Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men han avfärdade
min pulserande handled som ”överansträngd” (jag undrar i efterhand
vad han sagt om jag ”gått hemma arbetslös”) och snöade in på mina två
armbågar, som spökar nångång ibland och jag ville ta nåt tips om. Tennisarmbåge
på båda (vilket bara i sig är fullkomligt vansinne – båda samtidigt!!) följt av
en rekommendation av rehab i tre månader och sjukskrivning. Lycka till, hörru!

Inget bra att vara bonde! Absolut inte egenföretagare! Har
jag det ihop med min pojkvän?! (Väääldigt länge sedan jag hörde mig själv ihop
med ”pojkvän”!) Sen jag förklarade att handleden spökade till och
från under de två senaste graviditeterna, blev det plötsligt min man istället).
Kan jag inte rationalisera på något sätt?! (Jaha, ska man tänka på sånt
nångång?!) Och kan jag åtminstone ompröva mina arbetsuppgifter!? (Inga problem!
Är snart klar för året med allt vad stängsel heter. Tar in korna och får helt
nya! Eller, kanske inte vad han ville höra…?!) Jag var en frågvis typ i alla
fall. Han blev inte av med mig! Men hade jag inte velat ha några svar hade jag
ju knappast åkt dit! Tänker jag…!

Åkte hem och ”firade min nästan-sjukskrivning” med
att häva på och av grindar från kreaturskärran på 48 kilo vardera, och samlade
ihop mina rymmartjurar från grannbyn. Jag tänker att jag kanske kan vara
sjukskriven mellan halv tio och elva, och sedan efter fem på eftermiddagen, så
blir det ju några timmar i alla fall. Men först, om jag fattat det rätt, så
kommer det där som är undantaget – Karensdagen!:

Tisdag. Vägning av herefordkalvar på schemat. Rutiner,
frukost, sortering av tjurar för intagning och likaså ta reda på de fyra äkta
herefordkvigorna i gruppen på tjugofem, vinterdäck på privatbilen och fullt
fokus när Växa-personalen kom. Ja, just det! Det var min tanke! Verkligheten
var en annan:

Son och make till sjukhuset – med tablett i kroppen. Check! Barn
till dagis. Check! Betesrunda efter dagis. Check! Rutiner i lagården. Check.
Så, foder i bilen och iväg norrut mot kvigorna. Såg i backspegeln en bil som
kom sakta, men brydde mig inte om det.
Varje morgon jag kommer upp till mina kvigor, kommer de i galopp och har
hittills fått stopp på sig vid stängslet. Inte i tisdags. Stannade bilen och
drängen ringde: Det står en bil illa till på gårdsplan och här står också en
lastbil som därför inte kan vända, vet du nåt om det?! Hmm, vinröd Hilux. Aha,
bigubbar som behandlar mot varroakvalster! – Ringde på dem, inget svar. Och
inga kvigor. Ropade flera gånger men inte en skank. Hällde ut fodret och
hoppades på det bästa. Såg sedan jag vänt att de kom springandes från sjön, så
de var på plats. Drängens fru hittat gubbarna och bilen var flyttad, lastbilen
vänd och chauffören hade börjat lasta av gödningssäckar. Okej, under kontroll. Frukost.

Satte mig för att leta reda på mina tjurar då det är dags
att rapportera vilka kor som gått med vilka tjurar, men vad har tjurarna för
öronnummer då? För mig heter de som jag köpt dem: Party, Sven, Krokus, Malte
och så ”hemmatjuren” Rudolf. Men det godkänner inte registret…! Där gäller ”fullständigt identitetsnummer”.

Datorn larmade också – igen- om virusskyddsuppdatering, så
satt med det och var precis klar med både mat och virus när det ringde:
”Tre av dina kossor är ute”. Jahapp, lämna allt och snabbt ner till andra
gården. Inga kvigor på vift. Inga kvigor alls… Jo, därborta! Där går sex
stycken, och lockar ut flertalet kor… H-vete! ”En gul knapp sa att du
slapp…” Iväg, få med korna i hagen, korna utanför hagen, och kvigorna
från vägen och över vägen gemensamt in i en annan hage (måtte stänget vara
relativt okej…!) Fine. Gick bra. Inget att äta. Lite material i bilen…
Liiiite tid. Panikstängsla in fyra hektar åker, två sidor så blev det tätt mot
deras nya hage. Ut med korna. Ingen ström. Varför? Hm, där var felet. Om en
timme står semintanten på gården. Måste hem.

När någon jöns lyckats ”sortera” fem herefordtjurar i tre olika boxar är det bra med märksprej…

Och hem så. Och ser kvigkalvar… Där?! Och DÄR?! OCH DÄR?!
Vafan?!!! Jag ska ha kvigkalvar i EN grupp på ETT ställe! Inte överallt! Aja.
Öppna upp grindarna till uteboxen och över vägen för att hämta mina småkvigor.
Ja, över sjövägen också efter några. Inga problem. Runt hela gården, över vägen och in med dem i uteboxen och
börja sortera, alltså släppa ut, de som inte skulle vara med. Inga problem.
Inga större problem… Ser en kviga smita förbi drängen, mot tjurarna. Resten
av kviggänget följer efter. Inget kan stoppa dem nu! Plötsligt säger drängen
”Nu är tjurarna ute…” F*N. Kanske inte läge att ha blandade kalvar…
Ähum… Sju kvigor i uteboxen, varav fyra ska vägas. Stäng in alla – de står där de står – och försök
hejda tjurvandringen… Som tur var, var det bara den sedvanliga rymmaren 7073
som klivit genom trådarna, och fått grymt mycket stryk av strömmen. Puff undan
med honom neråt kogatan, stänga, sätta drängen på vakt och hoppas på det bästa. Språngmarsch
över gården med kvigorna i släptåg, över vägen och tillbaka i ordinarie hage. Tillbaka
med tjuren. Ut med rätt tjur, och även en kompis till honom då han inte gillar att vara själv, in i drivgången i
lagården. Stänger dörren efter dem och DÄR ser jag V50:n rulla in på gården. In
med drängen bakvägen och lyfta vågburen för att få in vågbalkarna under. Sen
fortsatte kalabaliken! De två tjurarna genom buren, och på väg ut när en
kastvind vräkte igen dörren i mularna på dem. Swich så var de lösa i lagården, halvt skrämda.
Tjoho! Men det gick smidigt att få ut dem igen. En tjurkalv smet rakt igenom
buren och var plötsligt lös han också. Ingen fara dock, han lullade runt lite
och hittade några höstrå att pilla i sig så stod han still. Ja, det fortsatte
ungefär så. Tror vi slog strulrekord med vittne tillreds! Märklig himmel! Vilka skikt! Sju (!) minuter mellan bilderna!

Till sist var vi klara i alla fall. Gjorde lagården klar för
eftermiddagen och gick in. Med rejält mycket fukt i luften… På balvagnen står
en drös gödningssäckar som måste under tak. Maken körde iväg med dem och det
föll därmed på min lott att fixa middag. Men vänta! En, två. En, två? Var är
sonen?! Just det, hos kompis. Kanske borde hämta honom…?! Flickor i bilen och
iväg till tassamarkerna efter pojken.

Hem, konstaterade att jag behövde duscha, laga middag och
äta på en halvtimme för att hinna vara iväg i utsatt tid. Nä-Ä. ”Jag blir
sen!” Och det blev jag, men gick bra ändå. Jag fick ännu en gång vara
försökskanin på akupressur.

Igår då, kunde inte bli likadant väl? Och nä, inte riktigt.
Men hittade en av mina kvigor på fel åker där nere på andra gården, så fick
fösa in henne. Till campingbyn och kika på djuren där och vidare ut till föräldragården
och spana in kreaturen. Sen tillbaka till andra gården, riva kornas gamla hage
och sedan klafsa ut i sjömossen för att rädda mitt sommarstängsel där. Stoplade
upp till ännu en hage till den nu plötsligt stora gruppen på tjugonio. Hade tänkt
fortsätta, men blev bara trött och hungrig, så åkte hem.

Tacksam utfodring på föräldragården för att få freda mig en dag eller två… Och inne gick det inte fort nog att få fram maten! Då får man tigga vid spisen!Maken tog lagården och jag fixade middag innan det var dags
att köra ner barnen på sin onsdagsaktivitet.

Idag stängslade jag vid norra sjöspetsen och gjorde sedan
ett stolleprov – släppte ut mina kor på skogstorpet och hoppades på det bästa. I min fantasi gick de liksom två och två efter mig på ett symmetriskt led. Men men. Att det fanns så många skogsvägar/stigar längs vägen till sjön… Det visste
jag inte! Men alla är nog provade av korna. Börjar förstå Mormors klassiska
kommentar om att de drev kor på vägen på söndagsförmiddagarna när alla andra var i
kyrkan, och sätta ut ungarna vid vägar längs vägen… (Hade ju min livlina
Drängen att ringa till om det gått åt skogen – haha…) Till sist så hade jag
alla sexton korna i hagarna nere vid sjön. Inte i sjön och inte i någons trädgård. Tog bort tråden över vägen, men lät
varningstriangeln stå kvar, gick till min bil som jag ställt i ”den större
korsningen” och körde upp till torpet för att hämta aggregatet. Och när
jag kom fram och det öppnade upp sig, är det första jag ser den nerrivna
tråden. Fa-an. Varför är det nerrivet?! Vänta lite… Är det nu jag ska börja
bli orolig för mig?!… Rev inte jag ner detta för mindre än en halvtimme sen
för att få med mig alla kor på promenad…?! Går det uppför på ena hållet går det nerför på andra. @bondeniskarvhult för filmsnuttar. Före mig. Och in på en liten väg. Efter mig, på väg låååångt på fel håll – tillbaka. Började allt bli lite nervös då… Ikapp och före igen. Till nästa väg. Sen till slut så! Nästan… I sea (?!) the light! 172:an har inte tagit sommaren för hårdbantning… Tur det inte var spårsnö!

Hem till lagården och sedan födelsedagsmiddag hos drängens
fru. Eftersom man alltid ska försöka se det positiva, är jag ju ändå ganska tacksam att djuren höll sig i skinnet när vi var iväg, så Jirka slapp trassla ut det…! Och – utan att säga alltför mycket – blir jag bara av med de tjugotre kor som väntar på slaktbilen (jag anmälde dem i januari för att vara säker på att bli av med dem, och blev lovad hämtning vecka 42 – inte sagt vilket år dock), men NÄR jag blir av med dem, tror jag att jag sållat bort de djur som jag jagar. Merparten av de jag har kvar jagar istället mig. Och det sparar jag mycket tid på. Om jag hinner undan i tid…!

Barn i säng och maken åkt för att visa lillstugan på
föräldragården för en intresserad.

Ursäkta längden om någon pallat läsa ända hit. Stoppa in
lungor och återta kontroll på hicka och andning. Jag har säkert hållit undan en
stor del ändå… Nu ska jag skynda mig så jag hinner vara sjukskriven och köra min rehabträning en stund
före nattning!

Vabbandet fortsatte två dagar till. Och för min del gällde
stängsel.

I onsdags tog maken med sig flickorna till lagården och jag
tog sonen till länssjukhuset för veckans sprutor. Med insikt väl på plats att
vi totalt glömt bort den obligatoriska allergitabletten. Shit! Och på grund av
utbildning kunde sköterskorna inte pussla ihop sina scheman och vänta ut verkan
på tabletten, så det fick bli en fika och hemfärd igen. Dyr fika, som krävde
fjorton mils resa… Surt, men väldigt vanligt att glömma minst en gång, enligt
systrarna.

Då vi plötsligt hade en stund över, och en skolklass i
badhuset som vi inte skulle hinna ansluta till, svängde vi inom di gamle en
liten sväng före avlämnandet i skolan.

Nån slarvgris körde omärkt slut på gräsfrö i såmaskinen förra året. Det syns…

Det var väldigt skönt sedan för egen del att känna ”jag
är i fas med stängsel inför helgen”! Och korna som jag hade tänk flytta
stod så lugnt och stilla, så jag väntade med att flytta dem. Skriker de inte är
de inte så hungriga och då kan de gnaga där de är lite till, tänkte jag.

Lagård och middag i onsdags, följt av möte med skolans föräldraförening,
avslängning av däck på firman (i totalt kaos och en minut före stängning), en
snabbhandling och en inte lika snabb tvätt av jobbebilen. Tror jag lättade den
på 350 kilo tjänstevikt! Det tog aldrig slut, skiten. En sanering av flaket
hann jag med innan middagen, så även där någorlunda ordning och rent från gammalt
ensilage och möglig pellets. Stackars bil till å utsättas! Lättade med 3-400 stängselstolpar så då var det ju ”inte så mycket kvar” på botten… Jo tjena!

Det är ju det där med att torka ur hytten ibland också…

När jag hade kört hem från stängslingen gick bilen lite
konstigt, och bromsarna tog knappt. Hemma på lagårdsbacken pumpade jag ena
framdäcket, startade på 0,6 i tryck. Två kilo för lite.När lugnet lägger sig är Selma snabbt framme.

I torsdags morse tittade jag igen, tryckmätaren gav knappt
utslag. En rätt rejäl smygpunka, med andra ord.

Kan ju inte lämna över en tjänstebil i det skicket, så bara
att byta till vinterdäcken. Fy tusan vilka däck! Tur man har traktordäck som
måttstock, men det innebär ju också att den privata Toyotan har typ
skottkärrehjul!

Gjorde en rövare och hivade in pysdäcket på flaket och körde
ner till firman för att hämta ut mina två färdiga Toyotadäck – märkta med mitt
namn och ort. Navaradäcket rök direkt i tvätten, jag snubblade över mina till
Toyotan så lastade upp dem och fick titta på när den lilla jäkla sprängstenen
lokaliserades och petades ur mitt däck. Nu har jag varit i skogen och kört
igen…

Däcket rullade mot mig och rygg mot rygg fick jag höra
”jag skickar som vanligt”. Så mycket för den
”anonymiteten”. Antingen är man lojal eller (ö)känd. Det är kul med tvättmaskin! När man faktiskt tänker sig bevisa att solen finns någonstans! Och bli kalvackerad.

Kvällen spenderade drängen som barnvakt, maken på UV och jag
lurade med mig Jirka på bonnamöte med Växa.

Torkans spår kommer inte att ta slut för att detta året gör det…

Jag har inget emot att kvigorna slickar i sig hela mig, men när de ger sig på mina lurar och i synnerhet micken, då har de passerat en gräns! Tjurarna behövde inte mycket övertalning för en bale när bonden flyr fältet. Och så flytt över vägen!

Igår var maken på jakt (”till klockan 11”. – Han
var inte hemma då!) Djur skulle ha foder, balar skulle köras, kor flyttas, barn
tas om hand, huset städas av lite lätt och väskorna packas. Vi höll inte
riktigt tidsplanen i vanlig ordning. Men vi kom iväg. Blev stillaståendes på
motorvägen i Helsingborg och ännu en gång längre söderut. Helt enkelt stopp i
systemet i rusningen. En, eller möjligtvis två, som inte bryr sig det minsta om att det stormar in en barnfamilj i det annars så tysta huset.

Hos Mor och B. Tre svårnattade barn, den minsta har strulat
flertalet gånger i natt så hoppas nästa blir bättre – alla rejält trötta! Idag
har det blivit en tur på en naturlekplats och fika i ett vindskydd. All naturell…:Brukar man skicka o-trasiga pekskärmar på reparation, undrar jag…Imorgon
väntar dop och en sen hemfärd.

Tänk vilken lättnad att kunna/få lämna över ansvaret hemma
till såna som har ens fulla förtroende! Tack ni som gör det möjligt. (En tröst
kan ju också vara att djuren skiter i vem som kommer med bil och spann, bara
någon kommer…! Åtminstone hade de kommit skuttandes mot den helt okända Jirka när bilen stannade.)

Trevlig helg,

Hörde på radion idag att de pratade om ”filten”
över Sverige. Håller med: Lützen, släng dig i väggen! Inte har det varit ljust
på flera dagar heller. ”Kom då kossera!”

Betesdjur kan förekomma på vägen

Det är även fortsättningsvis stängsel som gäller. Stängsel
och åter stängsel. Även om det nu går fort tills betessäsongen är över är det
en fröjd för varje dag djuren kan fortsätta gå ute och jag slipper slösa ensilage på
dem.

Men likväl var det ett trevligt avbrott att dels sitta en stund
hos kvigkalvarna för umgänge, ta en längre tur i samhället på flera
ställen, och sedan återgå till de beställda ostkakorna. Bortbjudna på kvällen
och då skulle de vara redo att tas med.

När det känns lite läskigt är det skönt att kunna gömma sig lite! Min lilla 70 bröt isen ganska snart, sen var både peeling och hårstyling klart inför kvällen.Det kanske inte är helt riskfritt att sitta på en sten bland tjugofem årskalvar, men om man överlever har man igen det! Lugna djur är bra djur! Puss på den!Lastat för kvällens tillställning?! Eller var det dagen efter…?!Vill man ha lugn och ro ska man inte har tjugofem småflickor direkt utanför sovrumsfönstret. De skriker från ljusning tills de fått sitt morgonfoder… Idag har jag hivat iväg dem till drängens sovrumsfönster istället! Påhejad av honom själv ”Det är dråpligt att se hur de springer efter dig!” Springer de efter mig? Tack för upplysningen… (sekvens på @bondeniskarvhult)

I lördags åkte maken på jakt. Lillskrutt vräktes ner i
vagnen och vi andra tre åkte för stängselrivning. Även där hade sjön stigit sig
alldeles för hög, men då jag fick tips från en som rekommenderade regnbyxor och
silvertejp vid stövlarna, tyckte jag att han själv kunde testa först, om det funkade. Och
det funkade! Eller ja, kanske inte täthet i stövelskaften, men jag fick upp
både stolpar och tråd utan att jag blev blöt om fötterna…! Kan vara farligt
att erbjuda sina tjänster till mig. Finns risk att de nyttjas. Tack, oavsett! Finns risk för repris;)

Slaget vid diket. Många spjut kastades över mot misstänkta fiender. Och den enda synliga sådan, var noga med att kamouflera sig. Fikat var givetvis höjdpunkten. Ibland är det tur att man kommer på att man glömt…! Djurvakt i helgen var det! Mötte dessutom en tacka på fel sida så det var två nöjda barn som kunde hjälpa till att fösa in henne i hagen igen.

Igår var det feberdags för lillhönan. Make och barn var en
runda i garaget för lite snickeri. Jag tog en sedvanlig söndag med att reda ut
tvättstugan och gav mig i utmaning att provbaka en butterkaka. Lite mer
vaniljkräm i nästa gång så:) Dessförinnan var det bara att grädda på två plåtar
nattjästa frallor och de fem brödlimporna så klarar vi oss denna veckan.

Idag har det varit – någon som vågar gissa?! – Stängsel! Ligger
i detta underbara läge att det krävs rivning i en by, för att kunna flytta djur
på nästa ställe, riva deras gamla och sätta upp till nästa gäng för att riva…
Ni fattar…!? Premiär för foderkrubban. En av flera. Och en extra foderhäck på plats så alla får chans att äta.

Hem för lite lunch så var det lagom för far och son att åka
till tandläkaren och jag blev kvar hemma med flickorna. Sen var det snart för
mörkt för att åka iväg till nästa projekt, så det blev en tur till lagården,
där katten Abbe, som smitit från veterinärtiden, ännu en gång fångades in och
sattes i bur för hemfärd.

Maken är iväg, så för egen del har jag äntligen fått igenom
ett mindre träningspass, i lagom intervaller för att passa lillskiten som
hunnit med ”hundra miljoner femtio” (citat storasyster) toabesök. Vem
kan neka nåt sånt liksom? Har klassat henne som torr, men senaste dagarna har
koden knäckts för ljud som någon annan kan tyda, så nu ligger allt fokus på
det. Men om viljan att förvarna hade legat på hälften dagtid hade det sparat
mycket tvätt… Men men, hon är nummer tre. Vi vet hur de där funkar. Fullt
fokus på det nya, och när nyhetens behag är över funkar även en återgång till
det gamla. Många rekommenderar en promenad på lunchen. Längs trafikerade gator… Tänk vilken lyx en annan har som haft ett pinfärskt hygge som kamrat idag. Vilka ljuva dofter! Och en fin grupp djur att titta på.

Fikadags, sen nattning! Alltid redo?!

Ett gäng småflickor samlade i morgonsolen. Gå in och lägg det där i sängen, fick hon order om. Hon löste det på sitt sätt.

Sen torsdag kväll bokade vi lördagskvällen med
gymnasiekamraten. Sen fredag kväll fick vi förfrågan gällande samma kväll av ett annat par. Visst är
det typiskt! Men men.

Råkade komma på mig själv med att tänka: ”Bra att det
kommer nån med småbarn” – Risken/möjligheten är hög att skötbordet i
tvättstugan kommer användas, vilket avstyr klassikern att stuva in all bråte
där och stänga dörren. En spark i ändan att göra det ordentligt, med andra ord.
Kanon! Olovlig utrymning i syrrans skor.

Något som var mindre kanon var min och makens konversation
en dag; Jag tyckte mig kommit på nåt helt världsomvälvande. Hans respons?! – Nä.

Jooo, men liiite jättebra i alla fall?! – Nä.

Bara liite bra då…? – Nä.

Vad fan gör man med en sån butterkaka!???! Butterkaka ja…
Det är gott. Stående i Skåne – Frazettis butterkaka direkt från bageriet i
Arlöv. Ojojoj, det var länge sen. Fråga inte om jag älskar sötbulle-butterkaka
mer än maken-butterkakan… Ett klassiskt exempel på att man både vill äta
kakan och ha den kvar! Knepigt. Knepigt. Och aldrig har jag vågat ge mig på att
baka en själv… Kanske dags för den utmaningen.Fredagens utsläpp till större hage. ”Syns vi?!”

Highlife på torpet! Allt påhejat av ett gäng kossor. Krävdes inte så många hemma-potatisar till middag! Och mitt i allt gick strömmen. Bara att brassa på i vedspisen då, så vi fick vår mat före årsmötet med biföreningen. Tur man har vita huvud i lagården i alla fall, så man utfodrar i rätt ände!

Idag hade jag tänkt att flytta en grupp kor när jag
stängslat om och utökat en hage. Dock hade sjön stigit så pass på en dryg
månad, att där jag stängslade i skor då, räckte inte stövlarna nu. Smög försiktigt så länge jag kunde för att fiska in mina lånade stolpar, men på
fjärde stolpen kom antingen en våg eller så gav botten vika. Det rann in i alla
fall. Rejält. Men det är också en perfekt motivationshöjare. Bara att speeda
upp där i sjön så det blev avklarat – skadan var ju ändå redan skedd.

Medans det gick bra…!

Det var ett abrupt uppvak, blev hanterbart men kylde av
snabbt, så istället för att sätta om dessa några hundra meter tråd närmre land,
dra de hundra meterna kvar längs vägen, flytta korna och riva stängsel där de
gått, klafsade jag upp till bilen, tömde stövlarna, vred ur raggisarna och körde hem i
strumplästen.

Men som alltid – inget ont utan nåt gott. Byxorna har varit
i behov av tvätt länge – nu var de redan blötlagda och därmed redo för
maskinen. Tånaglarna hade hunnit bli lagom mjuka för en klippning, så bockades
det av från listan. Och jag var hemma så jag kunde fika med maken och
flickorna. Frågor på det? Selma, prinsessan på ärten.

”Vuxentid”…

Mitt inför köksröjning och matlagning knackade det på
dörren. Av en stackare som inte klev in utan väluppfostrat stod kvar på trappan
och så när missades i kaoset inne. Dock är jag inte säker på att vederbörande
vågar sig tillbaka någon mer gång, efter att ha kikat bakom kulisserna, men
skulle så vara fallet rekommenderar jag att knacka på insidan av dörren. Det är
svårare att missas då!:) Alltid kul när nån bara trillar in, trots allt. Med risk att jag bara var snäppet trevligare än den där bilfärden för några veckor sedan. Andan tappas totalt när man kommer in. När nattningskaoset väl är över tassar jag runt som en zombie och mannen tvärslocknar i soffan. Välkomna till oss!

Maken svetsar vidare på grindarna i lagården. Om han räknar
ner eller inte vet jag inte än. När han kommer in överlycklig med nyheten av
att vara klar – får jag väl titta på honom och iskallt säga: Nä!

Imorgon har jag en massa stängsling att återuppta. Med torra
stövlar, hoppas jag.

God natt

Tisdagsförmiddagen inleddes med djurhämtning och nästan klar
där kom ett larm om en tjur på vift… Drängen hem med traktor och jag förbi
hemmet och vidare för att ta reda på min tjurusling. Noll i ström… (Sveriges bästa bonde var det!)

Vilken hiskelig drös kalvar det blev! När längtan efter dottern blivit för stark…Svart till vardags…!

Men ingen tid att spilla på strömjakt med en drös djur på kärran. Delade
av dem och stack sedan direkt tillbaka norrut och letade reda på min strömtjuv
– ett troligt snöras hade slagit ner min eltråd på ett gammalt fårnät. Rejäl
skjuts i det sen! Bra!

Iväg hemåt för en ovanlig lunch och sedan iväg till min
sinkogrupp och rev stänge i deras gamla hage. Hem till total kalabalik – två barn rykt ihop om pärlplattorna och en pappa fått frispel på dem. Kändes rätt bra att direkt efter maten åka iväg som försökskanin på akupressur och låta den äkta hälften reda ut situationen hemma.Tomtarna på loftets frigörelse eller dammexplosion från silon?! Mobilt bredband var det ja! Men ack, var hamnar det? Livat i holken! Bowling, krypande fotboll, teater med en prinsessa, en häst och en galning (avgör rollfördelningen själva!) disk och matlagning. Samtidigt. Jag är så otroligt tacksam för våra nu mer än elva kvadratmeter kök! När lugnet väl lagt sig och positioner är intagna.

Onsdag skulle vara en puskig dag och var så också. Jag hade
tänkt att åka en sväng till stan och även Lantmännen, men vid kraftfoderrundan
på morgonen gick samma förb— tjur ute under ekarna. Rakt och fint mellan
trådarna klev han in, och då är det bra ström i skiten. Hägnade in en planerad åker till
dem nu när snön är borta, och drog en extra tredjetråd mot ekarna (och ännu,
peppa peppa!) Kanske slår den på näsan, och inte vadderas av den ulliga pälsen.

Kom iväg sent, men kom iväg. In på Lantmännen och gjorde som
vanligt – lastade bilen full och gick sedan in och meddelade vad jag tagit. En ny
tjej i kassan så bad henne sätta upp det på mitt kundnummer, men kolla så det
gick in på mig, är lite osäker på det. ”NEJ!” tjoade chefen som dök
upp bakom, och vände sig till mig: ”Det där är ju ditt gamla
kundklubbsnummer, du är ju föreningsmedlem! Brukar du handla på det gamla?!”
– Ingen aning! Brukar liksom inte ens presentera mig här inne! Tog bilen till jobbet igår… Men jag gick hem!

Efter lite plock inne masade jag mig upp till ett torp i
skogen som skulle stängslas in, och där var mer trafik än vad det brukar vara
utanför samhället! Fyra bilar där i skogen, och mer folk som avlöste. Både
risplockare, snöpinnesättare (så nu har vi såna längs vår väg, Hans!;P) och
slutligen en skotarförare. Men det tackar jag för, för då fick jag första tjing
i hur de tänkt köra och lägga virket. Kan anpassa mitt stängsel där efter! Vägen till d(EN)na kvinnas hjärta går över ett vattenfyllt dike. Ingen vattenkörning! Får man lov att bli så fjantigt lycklig av nåt sånt?!

Idag var det hemmadag för maken, så han tassade ut och körde
svetsen ett varv i lagården. Efter frukost skulle vi köra djur, och jag känner att jag valt att spara rätt djur! Drängen backade bakom lagården med kärra, jag
öppnade till kogatan och ropade på korna som var längst bort på markerna. De
kom som skott, upp på gatan och jag fick köra en version av rugby för att komma
mellan dem och kunna stänga bakom. Givetvis stod en ko ett par meter ut i
hagen, så bad henne stiga fram, vilket hon gjorde och jag spände upp trådarna. Tog
ner en grind på var sida för att täta, och öppnade sedan kärran. Var väl knappt jag
hann bakom korna innan drygt halva gänget var uppe. Snabbt fram och stängde och
där kom maken genom lagården för att hjälpa till. Men han fick hjälpa till att
schasa bort de kor som tyckte sig få plats ändå. Vilken besvikelse att
inte få följa med! Även om vi ibland kör för många djur på lasset (kan erkännas!) så är det
stört omöjligt att tröka in sexton stora kor i kärran. Stört omöjligt.

Upp med första lasset till skogstorpet och hem för de sista
sju. Ungefär samma lastning där, så snabbt upp med dem också, till deras stora
glädje!? Sen var det slaktkorna kvar då… Det känns helt okej att de ska på just slakt… Nä, de var väl inte särskilt svårlastade, men ett jädra levande när den
med störst horn ska bevisa sin pondus. Kossan inifrån föstes upp på lasset också
och iväg med dem till de andra slaktkorna på andra gården. När även tallarna i diket är slut får man försöka dryga ut födan med mask eller nåt sånt. Kände mig rätt uttittad en sväng. Lär inte gå arbetslös nästa vecka, om man säger så

Måtte jag bara få bli av med dem snart också så jag slipper
slösa massa foder på slaktfärdiga djur! Nog att jag bara drog till med en siffra när jag anmälde
dem i januari, vilket resulterade i ”trettio djur” vecka 42, och då var det ”bara”
styvt hälften som gick iväg. Har tjugotre till!
Hemma igen släpptes kvigkalvarna ut. Fyra inifrån lagården som tyckte det var riktigt high tech att få springa runt igen, och de tjugoen från uteboxen. Snacka om att det blev en bra skock småflickor runt foderhäcken. Inte varje andra november man släpper iväg 45 djur på ”grönbete”. Låt det hålla i sig! Och låt småflickorna, och alla andra, hålla sig i skinnet på rätt sida stängslet! Ny rollbesättning idag!

Imorgon blir det nya utmaningar – lillhönan ska med pappa på
jakt! Hur ska det gå till?! Det är nog spännande den första kvarten, tills
älgarna möjligtvis inte följer hennes tankegång…!

Trevlig helg hörrni!