Jo. Jag känner mig lurad. Grundlurad rent av!
När vi fick fibern inkopplad för en månad sedan sa de att ”med fiber får man massor av tid!” – Det har inte jag märkt!! Så jag känner mig banne mig lurad av dem! Jag har inte nyttjat en enda av alla de TV-kanaler det kom med!
Sedan sist så har vi hunnit bygga upp elva meter bilbana, bara för att konstatera att bilarna inte mådde särskilt bra.
Jag fick aldrig tummen ur och ringa efter torv – obehaget som hämtningen på mossen medförde och efterföljande utredning har gjort det olustigt. Men när jag väl tänkte att jag skulle ta den pollade tjuren vid hornen och ringa (med lagom panik då killarna behövde nytt strö) så ringde lastbilschauffören och frågade om jag inte behövde nåt i år – för han var på väg neråt! Fantastiskt. Lyft på hatten bara. (Och fundera en annan gång på om det kallas kundvänlighet och service eller påstridighet:))
Jag rymde fältet för ett par veckor sedan, drog ner till västkusten och firade 2×30 tillsammans med barndomsvännen Hans.
Havet i all ära, men solen hemma är fin!
Fick en stund på en vandringsled i en sällsynt sol när sonen först spelade fotboll och direkt efter var på kalas. Vi har hunnit med en magsjuk dotter, en kastad kalv (missfall). Ett gäng småkvigor som inte nöjt sig med att riva ner mitt stängsel utan även trassla in sig i det. En sån där sanslöst grov ståltråd på 3 mm som är ett smärre helvete att klippa loss. Och så ungefär femton, tjugo varv hårt runt bakfoten. Lysande!!
Dammsugare!
”Se till att ta hand om era grejer på toagolvet så jag kan städa!…. Har du tagit undan sakerna från toastolen och lagt dem där de ska vara?” – Nä… ”- Var har du gjort av det då?” – I fönstret!!
Trevlig syn att mötas av på morgonen…
Årets första tvätt torkad ute! Mitten av januari!?
Också en trevlig syn att möta på morgonen….
Ännu en intensiv helg då det blev ett fasligt pusslande med barn och djur så jag och maken kunde ta en Skåneresa igen – börjar kunna den där vägen nu… Denna gång var det dock dags att ta farväl av Farmor som lämnade oss dagen före julafton.
Och efter det så blev det en annan väg hem – måste vidga vyerna – och möta upp en vän för att åka på spa. Detta som det pratats om i flera år, äntligen blivit av och krockat med det mesta ändå. Det löste sig.
Maken fortsatte hem till lagård innan han körde till di gamle och hämtade barnen där på kvällen, och fick mat. Tack till svägerskan som pusslat med jobbet för att kunna sova med våra ligister. Tack till dagis som ställde upp och tog barnen trots att de är lediga på fredagar. Tack Mormor och Morfar för att ni tog barnen på eftermiddagen och kvällen. Tack Jirka, som pusslade med den nya chefen för att kunna ta min lagård före jobbet. (Jag tror jag nosat på det någon gång innan, men jösses vad mycket fina människor vi har omkring oss!)
Tja, och under tiden lögade jag mig på Kosta. Och blev så
överkörd av all lossnande anspänning att jag låg däckad större delen av
söndagen hemma i min egen säng. Det är farligt att vara ledig!
Eller tja… Vi tog oss ut på en längre tur i skogen med cykel. Tanken var att
gå mestadels bortåt, då det går mest uppåt på slingriga stigar, och kunna cykla
hem i skymningen. Lagom tills vi kommit ett par meter hemåt hojtade storflickan
att hon inte kom nånstans, trots att hon paddlade febrilt på cykeln. Kedjeskutt…
Och en liten säker barncykel har hon ju, så det är ett heltäckande kedjeskydd
som inte går att få loss utan en mindre operation. Så vi fick gå hem, hon och
jag. En fin stund i skogen där vi båda kunde prata till punkt (”Jag minns
när jag cyklade här på min trehjuling! Och här nånstans ramlade jag rakt i en
myrstack. Då skrek jag minsann!”)
Det marknadsfördes som en vidunderlig utsiktsplats för ett tiotal år sedan. Då kunde man vid klart väder se ett kyrktorn på andra sidan E4:an, ca tre mil bort. Nu är utsikten kort men intensiv….
Ödehuset här bakom är inte mycket med. När förfallet verkligen får tag går det rysligt fort, eller i rasande takt om man så önskar (haha). Och det var ganska skönt att skymta lagårdslysena när mörkret la sig i skogen!
Glada kycklingar har knorr på… ägget?!
Denna veckan har inte varit rolig – i måndags var det utvecklingssamtal i skolan med sonen, och älgmöte här hemma på kvällningen. I tisdags tillbringade vi flera timmar på ett dialogmöte med kommunen (Barnen var hemma med drängens fru. Den minsta hade vi nattat, men syrran hämtade in granntanten när den minsta satt på toa och behövde torkhjälp. De hade läst en bok tillsammans och lillan slocknade. Fem i åtta hade sonen kommit med tandborsten, sagt ”klockan åtta sa mamma att vi skulle lägga oss, så god natt” och så hade de två andra försvunnit upp i tysthet. Vilka ungar vi har!)
När flickorna pyntat bordet inför älgmötet…;P
Igår rymde jag med Mormor och uppvaktade en vän som fyller år idag, men eftersom maken är på UV och nåt efterföljande möte nu, kunde jag inte idag. Nu hoppas jag att vi kanske kan hinna ses en liten stund i helgen, och att febern på den minsta som dundrade in med fyrtio grader sent på kvällen igår både försvinner från henne och från huset utan att plocka med resten av oss. I och för sig har jag inte varit riktigt hundra sen trettonhelgen – det är varannadagsmående ungefär. En dag okej. Nästa tvärtjock i halsen och en djävulsk slemhosta. En dag okej och nästa igenkorkad totalt i bihålorna… Fantastiskt.
Vi har alla våra sätt att vila och/eller umgås med våra barn…
Börjar synas att lossningen är på gång i fästet. Inte mycket som håller tag där nu. Tävlingen kan börja. Ska jag tappa nageln först? Eller dottern sina två första lösa tänder?!
Nåväl, vi går ju mot ljusare tider…!
Oavsett lurad på tiden av fiber eller ej, är nog den brutala sanningen att jag varit i en läsperiod… För husfridens skull behöver jag komma upp till ytan en sväng. Det har ju ändå blivit sju böcker sen första advent…
När vi var på begravningen fick jag frågan av en avlägsen släkting som läser här ”om det inte är jobbigt”. Fick aldrig chansen att ställa motfrågan gällande vad, men livet? Det går upp och ner, som hos de flesta. Lantbruket? Tja… Slaktbilen lyser med sin frånvaro (planerad vecka 50) och inkomsten likaså. Dagis? Det är åt helvete!
Jag tycker det är skitjobbigt att bo i en kommun som ger blanka fan i allt utom centralorterna. Som inför valet för ett och ett halvt år sedan hävdade att förskolan behövdes och att det skulle renoveras eller byggas nytt. Nu plötsligt, med dubbelt så många småbarn på väg in, ska det stängas igen.
Jag tycker det är riktigt skitjobbigt att inte veta vad som händer, hur de tänker, men veta att de INTE tänker. Att veta att mitt barn kanske inte får plats på den andra förskolan som ”bara” ligger några kilometer längre bort på fel håll – Cirka milen fram och tillbaka. Och att veta att det som allra värsta scenario kan bli att vi kan tvingas ha henne i centralorten, inte där maken jobbar, utan i den andra, som ger en resa på tre mil fram och tillbaka för min del vid lämning, istället för tre kilometer enkel, som idag.
Så jo, det är jävligt jobbigt, om språket ursäktas.
När detta väl blir klart och allt har tryggat sig lär jag falla ihop som en blöt fläck nånstans. Jag trivs inte alls i detta som blivit och är.
Och jag står för det jag sa i direktsänd radio igår när jag lämnade barnen på dagis; ”Det lilla kommunen eventuellt kan tänkas att spara in är som en piss i havet. De skjuter sig själva i foten.” Kom ihåg att jag sagt det!
Selma är redo för nattning, så God natt!
Senaste kommentarer