En ung bondes vardag

Med nytt bete får man gå på träden först! Duktiga kossor och fantastiskt fint gör de på detta gammelgräs som stått orört fram tills nu. Även perfekt att släppa dit nyss avvanda kor – det gamla torra gräset ger inte på långa vägar lika mycket energi som det späda omväxta. Och mindre energi ger mindre mjölk i redan spända juver!

Nånstans under spindelväven är slåtterkrossen! (Är det inte oerhört mycket spindelväv i år?)

Ett av förra veckans möten var slutbesiktning av betesrestaurering, där vi gjort så många fel vi kan, enligt byråkratin. (Högg för mycket på ett bräde, sparade för mycket träd och har låtit djuren gå ut och in som de vill – istället för att tvinga dem att käka gråsten…) Verkar gått bra ändå, trots allt, för mycket sly får vi inte skyllas för!

Hinkfika fick utgöra paus med familjen i pressningen. Son och lillflicka gick över vägen för att mata hans kossa med gräs från vägkanten.

Samarbetet gick vidare på grannens tramporgel

I söndags flydde jag fältet för att gå till skogen. Tystnad. Lugn. Hade en ungefärlig rutt, men då jag mitt ute fick sms från Mor som frågade om träff, gjorde jag om rutten och tog en annan helt enkelt.

Gick bet på torpgrund, men hittade källare. Misstänker att grunden precis på åkerskanten har gått hädan någon gång under brukandet. Eller så ligger den där, lagom dold. Det är ju ändå nästan 40 år sedan de inventerades, och det ska gudarna veta att skogarna hinner ändra sig på den tiden!

Kan ovanstående månne vara backstugan på Saras? Knappast, men det var vad jag hittade:) Där stugan torde legat var bräken högre än mig, så det får bli ett besök utom växtsäsong!

Av en ren slump snubblade jag över denna ”färdväg”. Låt fantasin flöda. Vandra vägen fram och snällt stiga åt sidan för en frustande häst eller en stånkande oxskjuts med säd på väg till kvarnen nedströms. Nickar åt barnen som klapprar fram i träskor i udda storlekar. Dit måste jag igen! Snart

Hopps, det var inte bara stengärdesgårdar kring vägen!

Nån råkade vända på ritningen för trappan! De va ena bääääjia trakte!

Sjön fanns där i alla fall. Så långt stämde det. Sen tittade jag på kartan och skulle svänga av åt skogen vid vändplanen. Jag kom aldrig till den dock – det var en ”ny” väg som fortsatte. Och den gick uuuuppåt! När jag väl fick mottagning nog att kolla min position var jag lite för långt, och väldigt för högt. Fikadags med andra ord!

Passerade torpet till sist. Begrundade Morfars fars skolväg på tidiga 1900 – talet. Inga curlingföräldrar där inte!

Lite blött över en mosse men där fanns den mötande skogsvägen. En bit på den och sedan en genväg tvärsöver och in på Morfars skogsväg. Efter ännu en bit öppnade det upp sig. En ny rote, en ny backstuga som blev torp som blev gård, och helt klart bäst skick av dagens torpbesök.

Slutdestination blev ännu en ny socken, en ny rote, en ny härad och en ny kommun, smedernas bostad kring det lilla bruket en gång i tiden. Mor blev snopen när jag kom själv, ännu mer snopen och över att jag inte körde upp bilen, och definitivt snopen när jag meddelade var bilen stod parkerad! ”Går du själv?!” Japp! Tystnad, egna tankar och ingen som gnäller på jobbigt, för fort eller för sakta! ”Hittar du?” Nix, morsan, totalt vilse i storskogen, därför jag fick knacka på i Häxans hus sen mina brödsmulor tagit slut. Blev insläppt men vågar inte rymma då det var väldigt skönt att få sitta i det varma vattnet här vid spisen. (Familjen anlände och vi fikade tillsammans innan vi tog bilen runt om och letade reda på min egen där ute i tassamarkerna)

”God morgon, var gick du igår mamma?”

Det var ingen regelrätt mus som låg för uppvisning. Vessla eller hermelin, därom tvistar di lärde. Nedan följer en serie bilder från Underbara höst:

Dags för veckans gympass. Tur det inte är för ofta, för vägen ligger lite illa till.

Och så blev det fiskedags då… Till sist…

”Skörden är inte klar förrän sista balen är hemma!” Därmed avslutades både första- och andraskörden idag. Med 1042 balar förstaskörd, 182 andraskörd och 156 balar grönfoder, PLUS de nästan 400 kvar sen förra året, så har jag foder hemma för närmre två år. Det hade jag aldrig trott om någon sagt det 2018 då betydligt mer areal gav ca 650 balar totalt.

”Äh, målade av lite sen jag tittat på iPaden” – Vad gör han om tio år?!

Haft fint flyt i veckan och jobbat undan bra. Imorgon stämplar jag ut en sväng för Skåne och begravning, så trevlig helg redan nu!

• 

Hade en häftig mån-stigning en kväll här ute!

När man kommer ut på jobb, ska riva stängsel och öppnar där bak… Då är det bara att vända hem igen… Livsfarligt att låta maken hitta nyckeln

• 

På fullaste allvar. Bortsett från tjurarna som rullades ur hägnet nyligen så minns jag verkligen inte när jag behövde kalla på assistans för att få in förrymda djur sist. 113 där ovan, krävde två man extra, massa stängsel och över en timmes arbete. Hej hej slaktlista!

• 

Nu gick det inte längre – dags att kalla på servicebilen. Han hittade också problemet – ett dolt vacuumrör. Får man ens kalla det rör?

• 

Jag satt i söndags kväll i bilen utanför ”vår lilla byaverkstad” och skrev en lapp. ”Lampa, skrap i höger fram, oljebyte?…” och vad var det mer…?! Det var verkligen nåt… Aja, pratade ju med innehavaren när jag fick tiden, och så la jag till oljan, då bilen inte servades i våras pga sjukdom på samme verkstad. Men vad var det?…

Det tog över natten, så trillade polletten ner; När jag och minstingen gick mot lagården och jobbebilen på väg mot dagis. Hon sa ”Jag har inte klättrat i din bil mer, mamma!” Visst fasen! Batteriet var det ju! Måste ringa och påminna!

Gjorde jag det? Nope, polletten trillade bort. Ringer tisdag morgon och dubbelkollar!? Nope, helt väck! Kom dock på det och ringde fem minuter före stängning i eftermiddags. ”Din bil är klar! Lampa är bytt, olja och filter, bromsbackar runt om och så batteriet! Men det hade du minsann glömt att skriva upp på din lista! Det var originalet som satt där (från 2007). Ska jag lägga ut nyckel?”

Med dagis stängt en dag påbörjade maken ”korridoren” på andra våning. Det kanske finns hopp om att även den blir klar på sikt.

Varför höst = schal. Nedan en fin liten åkerlapp några dagar senare… Jag säger nolltolerans mot vildsvin! Var så goda och välj – gris eller lantbruk?

Kanske, kanske kan även minstingens doptavla bli klar på sikt. Den skulle ju sys på kvällarna framför TV:n där under den sista månaden av graviditeten… Jag blev snuvad på den! – Och hon på sin doptavla! Men klar ska den bli. Hon ska få sin, precis som sina syskon. Nån gång…

Får väl påstå mig själv som på god väg uppåt, om någon undrar. Livet gungar för fullt på vissa plan, men det är hyfsat stabilt på några andra, så det går att klamra sig fast. Typ.

• 

”Kan du plocka ihop alla filmer du dragit ut?!” – – – – (De kom faktiskt in i skåpet allihop sen hon samlat ihop dem på rad!) Nedan är det gos med ”min bästa kompis”

I övrigt är det – som alltid vid denna tiden på året – stängsel, stängsel och åter stängsel. Sätta stängsel, riva stängsel, flytta stängsel. Laga stängsel och justera efter viltolyckor…

Det är oerhört tacksamt när man får samtal om icke-befintligt stängsel innan kreaturen upptäcker det!

• 

En kväll med massaker av gamla hönor och en dag med städning av hönshus samt ihopsläppning av unghöns, tupp och kvarvarande gamla. Väldigt fint att komma ut på morgonen efter och alla var blandade.

En söndagsmiddag hos ”di gamle” gav en spark i ändan att börja rensa bort mina lämnade grejer så de kan ”dödsstäda”. Tja, jag hittade väldigt mycket jag inte för mitt liv kan förstå varför jag sparat, men de försvunna Kulla-Gulla-böckerna kom till rätta till sist.

• 

• 

Bortskämd, och sjukt Tacksam!

I flera år har jag sagt att jag önskat Morfars pipa! Det må låta konstigt, men det finns inget som är så mycket Morfar för mig, som just den. Möjligen blå hängselbyxor då. (Pipan är ersatt med cigaretter och de blå byxorna är numera grå.) Men Pipan! Den inramad och en bild på Morfar sittandes på en stubbe i skogen bakom. Påpekade detta i söndags och svaret? ”Den gamla skiten har vi slängt!” Tackar… Där rasade världen ihop rätt ordentligt (sa att jag var något mindre låg – inte att jag var stabil!) Så istället frågade jag efter hans första par skor, om jag fick tinga dem?! ”Ta dem bara, medan de finns, men de är nog dammiga!”

Ok, tack. Så nu står de tillsammans med svärmors första par på den gamla chiffonjen i vardagsrummet.

• 

Sällskap på gårdsplan! Och vilken mastodontlarv där nere!

• 

Naturligt konstverk! – Regn på en kobajs.

En stolt tjej fick en ”ny” stol i jobbebilen. I den har hon åkt framåt ett tag, men nu byttes stolen ut. Gjorde hon anspråk på liknande stol i finbilen? Nix, tvärtom önskade hon stolen från ”jobben” där, så hon kan få åka (baklänges) fram, jämte mamma.

Måååååste ju bara få plocka några! Man kanske aldrig får chans till så här extremt röda ristuvor nån mer gång i livet! Barnen plockade dock hellre ”blåbär till en paj”!

Ikväll har jag gjort något jag inte är helt stolt över. Jag har ”uppmuntrat” ett av mina barn att slåss. Sicken mamma va!? När skolglädjen över en natt har ersatts av förtvivlan och tårar. – Hur mycket skit ska man tåla? När åtskilliga tillsägelser från flera håll inte biter, utan verbal elakhet fortsätter, liksom beskyllningar, långfingrar, knuffar och slag. Man ska vara snäll och man ska gå undan. Men man ska inte tåla hur mycket skit som helst.

”Som man somnar får man vakna…!?!”

God natt

Någon roar sig med att klättra runt i bilen och sedan lämna med inte helt stängda dörrar… Morgonen efter en heldag med laddning var det segstartat och dagen efter stendött igen. En nattlig promenad för maken resulterade i att han anade sig glorande lampor inne i bilen också… Så ett nytt försök nu. Nästa vecka ska den på service och få ett nytt batteri. Tur man har en bil till som räddar situationen.

Vissa perioder är det väldigt svårt att se det fina och vackra omkring en. Då den där trygga, överdrivet lugna rösten (jag är villig att dänga en gödselgrep i nacken på innehavaren mer än en gång för att få bladet från munnen), med precis lika obestämbar dialekt som mig själv slutar eka i huvudet; ”Det är lätt att vara ärlig med dig”. Istället ersätts den med den andra rösten, tvättäkta småländska ”Det brukar vara skönt att ha en soptunna på lagom avstånd där man kan hiva av sig skiten och så är det ur världen!”

”I nöden prövas vännen” och ännu en gång har man fått svart på vitt vilka som passar in på vitt, och passar sig jäkligt noga långt ifrån svart. Det är tragiskt. Alltid lika tragiskt. Man tror sig kunna få igen något om man är en bra vän och lyssnare när andra behöver, men ännu en gång står man där med insikt om vem och vilka som verkligen finns. Både i svart och i vitt.

Tidigare i veckan blev jag avbruten i mitt provmålande av ett fönster. Hej hopp, här kommer jag! Lägg undan penseln och sätt dig i trädgårdssoffan så pratar vi en stund. Gråt om du vill men först en kram!

Jag kan säga att det är den goaste kramen jag fått på åratal! Värmen i att nån släppte sina planer för att åka till MIG. Och inleda ett samtal med ”Är det nåt som värst, eller är det bara allt som hopat sig?!” Det kändes som en själsfrände nästan. Äntligen nån som fattar att det inte behöver vara deeeen ynkans mikrokoordinaten som spökar, utan det kan rätt och slätt vara ALLT. Utan vidare förklaring.

Veckan har passerat med en till två sovstunder per dag, mängder av piller för det stackars huvudet och nattning runt nio på kvällen. Andraskörden är igång mellan skurarna och djur är flyttade till andra bete. Livet stannar inte för att jag hade önskat eller behövt det.

Huset på andra gården börjar bli klart i den mån det kommer bli klart i höst. Dit har gått jäkligt många timmar extra, utöver allt annat som händer och behöver göras. Visst har det blivit fantastiskt fint, men det har sitt pris.

Sexåringen älskar skolan och surar varje lördag för att hon måste vara hemma en hel söndag också innan hon får åka dit igen.

Treåringen har kommit in i rutin både hemma och på nya dagiset och skuttar glatt in varje morgon, och lika glatt hem.

Makens växande knöl är väl i stort sett avblåst som helt ofarlig – där enormt många timmars oro och ångest för min del plötsligt lättat.

Med andra ord kan tempot trappas ner, och håller man inte farten uppe så kommer ångvälten/flodvågen ikapp, och det med besked. Igen…

Jag känner mig ständigt otillräcklig gentemot mina barn (kanske var förälders lott?!) Känner att de är ensamma mycket och tar ett ganska stort ansvar för sig. Samtidigt är alla tre väldigt trygga och förnöjda i sig, och det kanske inte går hand i hand med att de är ”osedda”?! Kanske skulle sänka garden där, hålla med de som säger att vi tillbringar rätt mycket tid med våra barn och faktiskt försöka lita på det?

I brist på närvarande föräldrar får man krama vällingflaskan hårt!

Men allvarligt. En sak som retar mig lite! Varenda en jag har nämnt någonting för gällande mitt mående de senaste veckorna är skitnoga med att poängtera att jag har tre barn. TRE barn! Jo, tackar som påminner men jag har ju både tillverkat, producerat och fött fram dem, alla tre faktiskt! Jag har inte glömt!

Helgen inleddes med ett dödsbesked. Man ska inte önska livet ur någon, men hon hade verkligen inget värdigt liv de sista åren. Min fina granne, som var en av få tryggheter i Skåne. Åtskilliga kakor och timmar av kortspel genom åren. Hon som var lastgammal och skröplig när jag var liten – nu nästan 83. Med en cancer så elak i kroppen att hon gick sönder vid beröring.

Jag är så tacksam att jag trotsade allt och tog mig dit för några veckor sedan när vi var neråt. Och värmen när jag såg det välbekanta telefonnumret i displayen (hör hennes röst när hon alltid svarade med det samma) då maken ringde mig igår morse för att berätta, och ”välkomna” mig till begravningen.

Så blir det en första begravning i denna vackra kyrka. Vars torn jag tittade på varje dag över fältet, och där jag konfirmerades. Dock fick jag aldrig nåt dop där då delar av innertaket rasat ner vid tidpunkten.

En tung sorg, en klippa som alltid har funnits har försvunnit, samtidigt en sån lättnad då jag inte önskar min värsta fiende hennes lidande.

Igår ringde goda vänner för att meddela att de tänkte hämta ägg – och hade ”råkat” köpa med sig pizza till hela gänget. Idag kom Mor och B på middag och fika.

Maken fick rycka ut för fjärde gången på lika många dagar med vattenstrul på föräldragården så jag och barnen gick en sväng. Eller, den minsta vände efter trehundra meter och gick hem, sonen tog cykeln på andra hållet och storflickan hängde med mig. Näästan en familjerunda alltså…!

Man har ju jäkligt fina människor (och kor) omkring sig – man måste bara upp över dyn för att kunna se det.

På något märkligt sätt en vördnadsfull känsla att gå genom skogen som brandhärjades förra våren.

Fick en fin komplimang – en familj på MTB som konstaterat att de var lååångt ute i skogen. Skulle de möta någon här, skulle det vara Åsa! Men ack ack ack, ingen risk, jag gick ju där dagen innan!

Huset där Morfars släkt stammar från, tillika ”granngården” till dem och ”Farmenhuset” (om det nu är nån status i det.) De lyckades ju inte bränna ner det trots att de försökte… Gubben vakar vid infarten och loggan glömde de ta ner från lagården/Tinget.

Tänk att detta funkar varenda gång…

Den största, finaste och bäst utrustade ”stuga” vi nånsin hyrt – och billigaste

Jäkligt komiskt att den som mest mobbar mig för mitt skafferi, inte är mycket bättre själv! (Eller är det genetiskt…) Katta accepterade oss också.

Älskar skylten. ”Ring brandkåren” men inget nummer.

Inventering på vinden resulterade i min polisbil – fyraårspresenten. Blåa lampan har slutat blinka, och den drar lite snett. I övrigt fullt vital för sin ålder:)

Gödselns att vara eller inte vara… Som lantbrukare riskerar du att bli lynchad om du lägger en kärra brunnen gödsel i grönsakslandet. Som hästägare får du göra precis vad du vill. Som ovan, ös ut det på en gammal stengärdesgård – det skadar väl inte faunan och den enormt värdefulla biotop stenröset utgör. Eller? Skadligast för miljön/övergödning har visat sig vara högkoncentrerade hästhagar, men har du andra lantbruksdjur får du skiten trots minimalt läckage och minutiös dokumentation var det tar vägen. Och så är hästfolket i upplopp för att de ska får skärpta regler!!?? Bajs som bajs, varför inte?

Middagsvila

Det fanns en tid då jag funderade på att dra loss snöret då det inte gjorde varken till eller från. Idag är jag glad att jag har kvar det 😮

Han är stor, Rudolf. Och nedan Melker som rullades ur hjorthägnet…

Alternativ fönsterputs på 140 år gamla återbrukade fönster.

Ibland undrar jag om nån busar, eller hur jag lyckas.

Är det sjöjungfrun som är ute efter min karl tros? Eller nån annan vålnad?

Väntar han på öl eller skurar han soffa?

Snorkla med flytväst var toppen, tyckte han.

Satsa på hel liter eller helt hundratal?

Drottningar till fika

Undrar vem som behövde en liten bit

Linjerad skrivskiva?!

Kom att tänka på ett hederligt Packman 🙂

Som alltid efter en vandring ska Hembygdsboken fram – plats, tillhörighet och historia ska lusläsas.

Klämda mellan timmer och foder. Dessa ger oss huvudbry! Och vi får inte ha alla kvartal som detta, att döma av pytsarna…

Äntligen en torktumlare!!!

Kycklingarna igång med värp!

Egen patent…

Scary face på kålhuvudet!