En ung bondes vardag

I fredags inträffade en sån där dag som är otroligt ovanlig – En dag när allt bara flyter!

Samlade i en liten fålla i väntan på drängen med kärran.

79:an utmärker sig inte bara med sitt sloköra sen jag råkade klippa en nerv med märket när hon var nyfödd – med luggen rättkammad har hon dessutom ett väldigt fint hjärta i pannan!

Samlade ihop djuren och körde hem. Delade kor och kalvar. Hämtade kossorna hos grannen, gick hem på vägen och delade. Fick ett infall och började direkt väga dessa småkvigor vi tog in. Visst stirrade nån endaste till, men det kan vara förlåtligt efter omständigheterna. De andra klev fint in i buren, utan stängd bakdörr, fick sin vikt noterad och när jag tog ett steg bak följde de efter, vände runt på den lilla ytan och traskade lugnt in i den anvisade boxen, då vi även sorterade upp dem efter storlek. 22 kalvar vägde och sorterade vi på knappa tre kvart. Detta är då djur som sällan hanterats, varit ute med mamma ett halvår och nu bryskt slets ifrån henne och in i en konstig miljö. Jag känner att jag lyckats med mitt lynnesmål!

När de fattade vart de skulle var det lika bäst att ta ett steg åt sidan. (Och sen vara beredd att stoppa korna som plötsligt anade vart det bar hän och ville tillbaka!)

Ha! vilka djur jag har och Ha! att jag lyckats få fram dem!

Igår blev det mest till att lulla runt. Maken var iväg och slungade äntligen den sista honungen, medan jag och barnen höll ställningarna här hemma.

Lillasyster önskade sig en promenad till ”andra sidan skogen” och väl där kunde vi bara konstatera att kossorna som skriker här hemma hörs väldigt väl väldigt långt… Nåväl, det går snart över och så är det färdigt för i år sen.

Till syvende och sist hamnade vi åter nere vid sjön och en grillnick där i solnedgången. Det var dock väldigt skönt att få gå in och värma upp sig sen!

Häftiga ”svallvågor” på himlen!

Idag började jag med en djurkoll, och tur var väl det då jag hade kvigor lite överallt där nere… Fick panikstängsla in ett bete och släppa dem alla på det. Men då slipper jag ju det imorgon, alltid något.

Efter frukosten tog jag och sonen en längre skogstur. Han har önskat att få gå till tassamarkernas torp Fåglabäck, och vi tog detta i kombination med att smita ”in om” di gamle och snylta födelsedagstårta… Kaaaanske inte riktigt på vägen, men nytta med nöje!

”Har de förberett för fiber?!” skojade sonen när han fick syn på stolparna med kablar.

Med gamla skorstenen som lunchutsikt

Den ena stensatta vägen över bäcken på väg dit…

… och den andra stensatta lilla bron därifrån.

Svårt att tänka sig att det bodde och verkade folk där, ett par rader granar bort… Vilka förhållanden…

Dessutom har jag konstaterat hur jag kunde gå så galet vilse där uppe i våras när jag hamnade (var på väg att skriva långt ut i skogen…) väldigt fel och tvingades runda en stor mosse med tillhörande göl… Nån J*vel har ju snurrat på jordklotet! Fåglabäck är ett ställe där solen går upp i väst och så är det med det. Polerna stämde inte ett skit med kompassen och inte heller markgränserna. Hur som helst så gick vi till sist efter kompassen och hamnade ju rent av väldigt rätt, sen vi fick nyttja torparens lilla bro över bäcken… Får kanske ta en tur själv senare och ta den riktiga revanschen på min tänkta påskrunda, via Amerika… Det ligger nog kvar.

Jag är helt okej med markgränsen, hygget och att det ligger ett par rejäla stockupplag där borta. Men inte att marken tillhör DEN byn, att det är DEN vägen stocken ligger vid, eller att det skulle vara SÖDER på det hållet… Nope, nån har ritat kartan fel!

Mossan hänger över kanten!

Bollgran! Och efter halvmilen mestadels i väglöst land konstaterade vi att vildsvinen inte är snälla vid svampen, för inte sett nåt ätbart. Förrän de sista trehundra meterna. DÅ dök det upp en rejäl laddning, mitt i ett stort grisabök:

Tydligen orkade solen skina till lite på sluttampen av dagen.

Tänk vad jag behövde den här dan!

Nu väntar ännu en hektisk stängselvecka, ett utvecklingssamtal med skolan, föräldramöte på dagis och så en läkartid där några skumma fläckar ska kollas upp.

Ha det gott!

Tja, jag fortsätter att stängsla och flytta djur… De börjar samlas ihop nu. Lika skönt som stressande för klumpen i magen – jag VILL INTE ta hem djuren så blött som det är ute nu. De kommer flyta bort i lera inom en vecka så det är bara att låta dem beta på annan ort så länge det bara går.

Vågar inte chansa att gå med djuren på stora vägen med kurvor och backar… Däremot ramlar inte kalvarna olovandes ut på vägen om man INTE stängslar…

Dia så drägglet rinner, snart är det slut!

Tog lördagsförmiddagen i storstan efter vinterskor till barnen – ännu en sak som kan behövas fort framåt. Och tja, som ovan visar så har de olika entréer.

Vet att det brukat gå uppför, men att det var SÅ långt upp och så synligt från sjön helt plötsligt… Skördaren går lös och ändrar landskapet så vi går vilse!

Några veckor mellan bilderna! Morrade lite på kontakten jag har, då de uslingarna kört på ena hörnan av torpgrunden… De flesta stugor var runt 4×5 meter med skorstenen i ena hörnet, detta var en stor stuga på ca 6×12 meter och de har behandlat den som en liten.

Resterna av kolarkojan var orörda i alla fall. – I söndags när vi gav oss av på familjeutflykt. Skördaren har fortsatt jobba så det kanske är ändrat där också. Något som inte är kvar, det är utsikten, precis vid ”Utsikten”.

Via Utsikten utan utsikt blev det sedvanligt krångel över mossen för att ta oss till Stora blocken, det som våra barn hellre kallar ”Brödet”. Grillad lunch och lite lek innan det var dags att ta oss hemåt igen.

Barnen sprang runt och kom tillbaka efter att ha hittat en stig. Den tog vi hem och frågar oss ännu varför vi aldrig nyttjat den förut. Det var inte många meter ut till en traktorväg som anslöt den större skogsvägen bortom gölen. Den väg vi brukat avvika ifrån för att ta oss till Utsikten och sedan över mossen. Nu är det slut med det!

Endera dagen var det helt sagolikt ute! Trolsk dimma och magisk soluppgång:

Jag brukar svära över viltet som river ner mina stängsel. Denna morgon lovordade jag dem, så jag stannade bilen och fick se ”igelkottegranen”.

Insådden ser lovande ut. Om den nu bara överlever översvämningar och vildsvin.

Kossorna uppskattade den i alla fall. Det var inte meningen alls, men en ko tog insidan av stänget så jag fick vända och släppa ut henne. Då tog de andra chansen att smaka och sen hade de inga som helst planer på att hänga med mig på en tråkig väg. Bara att vänta ut dem, låta dem äta en stund och sedan satsa på att få med EN, så resten blir nyfikna och hänger på. Då funkade det. Över mossen och upp i byn.

Mer stängselsättning, mer flyttar och mer rivning. För sista gången på detta stället. Nu åkte stolparna i bilen och tråden i soptunnan då den är uttjänt.

Nästa grupp att flytta en bit, och de verkat uppskatta vistelsen under granarna, precis som alla djur under alla år.

Morgonen efter var inte lika magisk. Inga stjärnor och ingen måne. Endast skotaren lyste upp lite svagt i öst, genom regnet.

En födelsedagspresent. Lagom kontrast mot de små stugorna!

Mina 60 kilo och det lååånga röret mot myrsyrarostade bultar. Jag vann, foderhäcksbenen är i lika höjd och tjurarna har fått säsongens första bal.

Hade jag en lite lugnare mellanvecka där jag kunde unna mig några turer i skogen, har denna veckan endast varit en kamp för överlevnad bland alla måsten.

Kroppen strejkar totalt, lederna skriker vid varje rörelse, skallen spränger, kondisen är långt under minus. För att inte tala om den där bedövande tröttheten. Graviditetströtthet – släng dig i väggen! Men det är bara att bita ihop. Djuren Måste skötas. Administrationen Måste skötas. Barnen Måste få sitt. Och så är det allt annat som Måste fixas för att få livet att fungera. Skål!

Fick samtal om kviga på vägen som gick både ut och in på eget bevåg, så fick ge mig av och leta ström. Nån direkt strömtjuv hittade jag inte, men däremot en näve svamp.

Förståndiga tjurar som kurar under granen vid skurarna. Det hade jag också gärna gjort. Eller studerat en övergiven jordkällare inifrån eller så. Måtte jag hitta en stund så jag får ge mig ut och finna frid.

Sen blev det dags att tömma byarna uppåt, slå ihop hela gänget med slaktdjur och så skilja av de där fyra som gått med tjur. Blir ett stort gäng med icke-betäckt, och ett stort gäng som gått med tjur. Bara att stängsla, stora, långa stråk nu, och beta av så länge det går före installning.

Ett av många fynd bland leksakerna – en kotand…!?!

Lönnar må vara vackra, men det kräver en hel del på hösten…

Inga dåliga bullar hon gör, sjuåringen!

När man redan känner sig vara i tidsnöd… Och vilka diken!!

Halvvägs hem från ”bortajobbet” i torsdags fick jag ett meddelande om att jag glömt mina kläder sen det hettat till… Prognosen sa i stort sett några ynka plus, gråmulet och småregn med en hel del vind. Jag klädde mig där efter.

När det istället blev vindstilla, stekande sol och en rejäl bit upp på tvåsiffrigt, rök klädesplaggen ett efter ett. När djuren var klara blev det ett snabbt ombyte till civila kläder, middag och sen åkte jag. Min jacka och väst blev visst liggandes utanför lagården.

Ingen ko på isen, som det brukar sägas, men favoriter är favoriter och vindjackan i kombination med västen är perfekt höst och vår och lagom ledigt att röra sig i! Har ju känt mig lagom naken nu, och haft svårt att reglera tempen.

Så bara att bita ihop och inse att tre träffar på tre år fick kompletteras med två träffar på fem dagar då vi möttes på halva vägen i stan i tisdags. MIN VÄST ÄR TILLBAKA! Och så har jag konstaterat än en gång att jag ska hålla mig på hemmaplan. Stan är inte min grej och jag gick vilse på väg ut från City Gross.

Väl hemma blev det på med de kära kläderna – och konstatera att både jag och korna är vana vid parfymfritt tvättmedel, mycket skepsis gentemot de bortatvättade kläderna, och snart är de välslickade kan jag meddela. (Inte av mig!!) Promenad med kviggruppen från skogen upp till byn lite tillfälligt, riva deras skogshage och sätta upp materialet vid sjön för att släppa djuren där.

Redo för avfärd. Klara, färdiga, gå! (Och ja, jag är för lat för att stängsla längs väg och litar på att djuren följer med mig!)

Så vackert ute nu! Men stackars lilla höna som klämt fram det där ”ägget”! Det var ”bara” dubbelgula i det – fullstora.

Årets första frost möttes av: ”Mamma! Bilen har frusit ihjäl!!”

Hade bara elva kor i hagen igår. Fick ge mig av och leta efter den tolfte, och hittade henne till min stora lättnad ganska fort. Dagen före var det full brunst och hon red på allt hon såg – nu var hon lite halt och hade parkerat sig i skogsdungen med full överblick på övriga flocken.

Snart är det dags att dela sista gruppen kalvar från kor. Först ska jag bara tvätta lagården klart… Det finns vissa behov, av någon anledning är det tveklöst värst över foderbordet.

Höst innebär stängsel. Jag vet att jag tjatar. Nu står man i det där underbara läget att i stort sett allt material är ute. Detta innebär att EN hage står som buffert. Dit ska en grupp djur, så den gamla hagen kan rivas och sättas upp till ett annat gäng, som flyttas dit så deras gamla hage kan rivas och sättas upp hos någon annan grupp… Jag undrar hur många tusen stolpar jag har?! Köpte 400 för att klara torkan 2018, 100 förra året och ytterligare 150 i år och då hade jag bra lager innan… Undra på att det blir fullt när allt kommer hem på senhösten!

Och även om det är lite tufft att balansera på linan, är det samtidigt lite skönt att man tvingas riva allteftersom, så man inte står där i december med femton mil stängsel att rulla upp…

Ha gott!

Det var inte länge vi hade full rad tjurar i lagården. Sista gänget hämtade vi hem på torsdagen, och det var bokat att de skulle åka ”nästa vecka”. Fredag morgon ringde åkeriet och meddelade att de skulle hämta ”imorgon middag”. Snopet värre, men ack vilken lycka att vi hade alla hemma! Åkaren var dessutom nöjd över sin runda, för bilen körde bara tom i dryga milen hit efter avlastning på annan gård.

Med andra ord ställde detta till vår tidigare planering (hört den förr?!) så gårdens folk fick komma på middag lite hastigt på fredagen, och sedan var ju bilen så punktlig att jag hann en sväng till skogen! – Är det födelsedag är man väl i sin fulla rätt att göra vad man önskar?!

Råkade visst hamna utsocknes, men vad gjorde det med en sån här stenfot och källare?! Dit jag tänkt mig kom jag också, men det ser inte bättre ut än att markberedaren nyligen dragit plogen genom båda mina potentiella husgrunder…

Kvällsfirande med de bästa, och så ska man lära sig att ändra slutsiffran på åldern.

Dagen efter försvann maken på älgtornsflytt, så jag och barnen tog en runda hemmakring med fika.

Troligtvis en sten som varit lämplig att hugga från till det närliggande torpet. Kom från en annan vinkel också så upptäckte den gamla stensatta vägen, trots att vi varit förbi mååånga gånger under årens lopp.

När lugnet lägger sig på kvällen…

Gick hos kurator några gånger i vår och sommar. Det gick väl an de första gångerna när det ”fanns akuta ämnen att behandla”, men allteftersom de tagit slut har det blivit nån form av tomgångssnack för att fylla ut tiden – inte min starka sida! Däremot tryckte hon gång på gång att det är viktigt att tanka energi. Lägga fokus på det som ger bra tillbaka.

Nu med närstående (pågående) jakt i skogarna är det bäst att hålla näsan inne, så den gångna ”mellanveckan” försökte jag dämpa ”fängelseångesten” något genom att ge mig ut. Ingen tvärpanik med stängsel och lagårdstvätten blir väl gjord när det görs… Halvvägs genom den nu i alla fall.

Tog mig till andra sidan sjön för fjärde eller femte gången. Och denna gång snubblade jag över en brunn. Jag kallar den det åtminstone, för trots den är grund är det en väldigt fin – och onaturlig – rund stensättning i hålet. Plus att det ligger rester av brädor i den. Börjar ge upp och acceptera att stengrunden troligen följde med stugan till dess nuvarande plats. Men vem vet? Om fyra, fem varv till kanske jag hittar den…

Fortsatte på samma ägor och vill nog påstå att jag hittat backstugan på revanchen. Det är en välarbetad sten i hörnan som har sällskap på två håll till liknande stenar där under riset, 3×4 meter. Med andra ord gick jag och sonen rakt förbi det förra gången vi var här.

Vidare längre bort letade jag mig fram till ett ställe jag inte visste fanns. Aldrig fattat riktigt att där fanns två ställen intill varandra med samma namn, på olika marker och det ena ännu ”levande”. Okunskap av mig – väldigt uppenbart nu.

Var väldigt detaljerat vad de hittade för fyrtio år sedan vid inventering. Jag hittade två bearbetade hörnstenar och en oomnämnd jordkällare.

Hallå i hålet?!

Jag klev aldrig över (gräns)ån efter vatten. Det är ju så hiskeligt långt utsocknes:) Men när maken ringde och frågade var jag var, svarade jag Nääästan där, vilket fick honom att fundera.

Styrkt av backstugefynden gav jag mig dagen efter i kast med fjärde revanchen på Vakthult. Men… Nu ger jag upp för tio, femton år. Där jag ser mer än tio meter fram är bräken på en och en halv meter… Får vara nöjd med jordkällarresterna på stället.

Vidare på återbesök i jakten på en källare som jag inte fann, men tog mig upp på åsen intill, 310 meter över havet och milsvid (blåsig) utsikt till eftermiddagsfikat.

Notera det knallröda trädet ovan och det lilla gula huset på prärien (och kyrktornet) nedan.

Somliga sätter bommar för sina vägar, andra sätter älgtorn…

Började småstänka uppe på toppen och lagom tills jag fann bilen drog det på rejält!

En onsdag med dags att bruka allvar! Och stackars höna som klämt ut det där mastodontägget!!!

Fick ta ett studiebesök i gårdens jordkällare och fann att årtalet (1845?!) stod kvar. Det sket fladdermusen fullständigt i, kan jag meddela!

Torsdag och avfärd även då. Utsocknes. På jobb. Passa tider. Ta order! Göta Petter, som jag mentalt såg framför mig att få luta mig tillbaka, lägga fötterna på bordet och njuta av att inte ha yttersta ansvaret.

Fick börja med att hämta djur. Och kan meddela att efter tre års djup vänskap med lite för mycket kännedom på många plan mot vad som egentligen är hälsosamt, efter många telefontimmar, endast två tidigare träffar på föreläsningar och så plötsligt sitta i samma traktorhytt och prata ensamma. Nästan så jag övervägde att dra på lurarna och ringa till grannen två decimeter till höger bara för att få någon ”normalitet” på det hela…! Lite som ”en första trevande dejt”, som han sa om det. Ännu en sjuk känsla att veta så mycket om någon och knappt känna igen den om man så skulle stå efter varandra i kön på Ica…

Men men, det är viktigt att vidga vyerna. Corona är ju puts väck och därför kan man ju leva preciiiiis som innan och träffas fysiskt. Och jobba med vita kor. Dräktighetsundersökning stod på schemat. Vita kor skiljer sig inte så mycket från andra kor – vill de inte gå så skiter de helt enkelt i det! De är lika klåddiga som andra, så jag fick en gång bända loss märktången från en komule och stjäla tillbaka märkena från den provsmakande tjuren – dock hereford.

Finns visst både ”stirriga” herefordar – fick kliva över tjurabuffe för att komma åt det jag behövde – och vackra solnedgångar över sjöar, även på andra sidan E4:an. Denna i övrigt svarta fläck på kartan.

Det vackra försvann dock i dimman. Körde uppför den branta backen med en tjock, vit filt över vindrutan, medveten om den ganska kraftiga vänstersvängen direkt ovanför, och insåg att jag var på väg av vägen. På vänster sida. Det är då man önskar att inga idioter är ute och går utan reflex. (Stor lycka när snöpinnarna kom upp idag, tro mig!)

Hem och skura stövlar igen. Vill inte ha med något och vill inte ha hem något.

Körde iväg kor till bete. Vildsvinen behöver inga släpp, de ”sköter sig ändå”…

Kan konstatera att det igår var helt rätt dag för ”familjeutflykt ner till sjön” för fredagsmiddagen. Det är bara minuter mellan bilderna, så det ändrar sig fort!

Om vi fyndat mycket? – Japp. Om jag hittat massor jag undrat varför i h-vete vi sparat? – Oh yes. Om det känns bra nu? – Nej, men imorgon när vi orkar göra klart.

En sväng i city med lunch och fotbollsavslutning för två barn och sen till hemmaskogen medan det var ljust.

Det sägs vara här byn låg före laga skifte. Tror mig hittat en stengrund och när riset är bortkört ska vi dit och snoka mer. Mer på hemmaplan än någonsin, knappa 200 meter bort – plötsligt blev det nära till grannen.

Lupinerna kämpar på… Tusenskönor och nån maskros i trädgården och härom dagen kom lillasyster med två krokusar…

Första gången på nästan ett halvår som det flödar i båda fallen!

Man får väl hålla sig till ”vägat” land ett tag framöver. Suck…