En ung bondes vardag

Då var sista dagen med praoelev klar. Imorgon är det öppet
hus på en gymnasieskola hon är intresserad av så idag blev det till att bränna
av det sista.

Var är mina stolp och
tråd?!

Det blev stängsel för hela slanten. Rev två hagar. Letade reda på tråden under en
fallen björk, flyttade djuren på andra gården och fortsatte i grannbyn norröver
så det blev klart där. Plockade upp varannan stolpe i ett gammalt grisstängsel
och flyttade isolatorer till långbenta-kor-nivå. Hade lite stolpar kvar att
sätta på mitten så lurade ner drängen där med traktorn. Ner var rätta ordet.
Hade tanken en stund innan drängen berättade att de åkte skidor där som unga…

Denna posen skulle jag
också vilja ha mellan varven!

Praktikanten var orolig sedan för hur hon skulle orka med
fotbollsträningen på kvällen. Kanske Voltaren inte funkar på det som på
träningsvärken ”jag” gett henne. Det är när man har någon okänd med
sig som man inser sina egna egenheter. Jag ser mig till exempel inte som vältränad,
men får nog erkänna att jag har en helt okej grundfysik. En annan sak är att
jag ofta tänker högt/dividerar med mig själv och pratar med saker. Exempel på
det var när vi skulle sätta till en spann sockerlösning till en bikupa. Jag vände
upp och ner på spannen över en annan spann för att vakuum skulle byggas upp.
Och mumlade till spannen att ”stå still där nu medan jag öppnar kupan…” Okej! svarade praktikanten direkt. Lite pinigt för både henne
och mig…

Nu borde drängen se
diket om han skulle slå…

Tja, när man
bokstavligen snubblar över dem så…

En liten trögväxande
tjur blev över efter måndagens vägning. För att han skulle slippa att trängas
med fyra som garanterat skulle göra allt för att han inte skulle kunna äta, får
han agera snäll farbror till de små mjölkkalvarna som blivit för stora för sina
ensamboxar. Funkar hur bra som helst!

Dagen började stirrigt trots att vi hade gott om tid till alla
bestyr men då bussajäkeln plötsligt står utanför och väntar sju minuter före
vanlig tid!! Han fick ta strumporna i väskan, pajken.

Medan mannen var på UV stod mys och nattning av barn på mitt
schema. Blev lång saga i soffan med alla tre i famnen. Sällsynt och lyxigt. Höll
som bäst på att olja köksbänkar när han kom hem och nu är även ett par
taklister på plats. Det vandrar, sakta med säkert.

Fika och sängen!

Mamma! Du måste komma
med kameran! Hon tröttnade att leka med oss på golvet, så vi fixade det! Trean
härdas…

God natt

Aktiverade telefonens
Lifelog-app för ett tag sedan. Den envisas dagligen med att jag har cyklat. Jag
som avskyr att cykla. Men kanske den försöker säga mig något. Att jag verkligen
är ute och cyklar dagligen! Tur jag inte är ute och seglar. Det hade blivit drygt på vår lilla sjö!

Jag var glad att maken hunnit iväg imorse när elektrikern
klev in i hallen tio i sju med kommentar: ”Ah, vad gott här luktar! Linolja
är nog den bästa doften som finns!” (Jag höll på att stryka till honom!)
El på bottenvåningen är färdig. I rummet är element isatt och till köket ska
det vara beställt.

Idag har det varit som att stå i duschen utomhus stundtals. Jag
hade regnkläder, det hade inte min prao. Satt lite stängsel, det jag hade i
bilen när vi ändå tittade på djuren, och flyttat två grupper.

Den ena var fjolårskvigorna som nu skulle tillbaka till hjorthägnet.
De följde med väldigt snällt, trots att de stod som fån och glodde på korna med
kalvar som stod i hörnet på sin sida vägen och vrålade i högan sky. En stund
var jag orolig att de skulle komma också… Nästan framme vid öppningen ut till
vägen kom en lastbil. Det var ingen timmerbil, kan jag meddela, de har jag ännu
inget otalt med. Detta var istället en bil med sån där röd varningsskylt i
nosen. Det var vad jag hann se innan jag fick ta skydd för att inte bli
nersprungen av de skrämda djuren. Tack chaffis! En annan gång är det helt okej
att lätta på gasen när det står människor, koskyltar, varningstrianglar och
fordon med varningsblinkers på vägen… Morr på den.

Betesdjur förekommer
på vägen. Men nu ska de vara bakom hägn och bom.

En strykning med panellack på fönster-/dörrfoder och
taklist. Bebisen roade sig med att ömsom gråta och skina som en sol när blicken
vändes mot henne.

Mannen tog utfodringen i lagården när jag tog traktor och
hämtade balar till grannens hästar. Alla barnen med – det räcker med tre, sen känns det fullt i
traktorn! En stund är det kul. Lillhönan skickades av när vi körde genom gården
med lass och jag hade haft ett elände att hålla liv i henne i flera kilometer. Bebisen
höll ut länge men till sist la hon ihop och fick en hopplös slagsida medan jag
lastade av balarna i stallet.

En sväng på dans. Svägerskan tittat in en sväng mellan jobb
och tjejträff tydligen och barnen nattade. Mannen sågar lister halvvägs in i vardagsrummet och själv ska
jag snart fika och krypa i säng.

Bättre sent än aldrig
heter det ju, men faktum är att kantklipparen äääääääntligen kommit till vår
väg! Har väntat sen vecka 28! Lite komiskt också att kantklipparen kom igår,
idag har snöpinnarna trillat upp längs den större vägen.

Varför hämtar jag
honom vid bussen när jag möter honom halvvägs hem, han tar syrran och springer
ifrån mig?!!

En ynklig liten pöl i
botten av tunnan. Snart ska den tappas med.

(Jag menade inte att verka ilsk den där gången jag lovade att ta hand om mig och att maken tar sitt ansvar. Kommentarer är fortsatt kul!)

Städat lagård idag. I drivgången bakom boxarna och kring
vågen. Satte sedan praktikanten på ett typiskt prao-jobb, nämligen
fönsterskurning. Behöver få in det lilla ljus som finns nu! Efter fikat när den
lilla vaknat tog vi en betesrunda. Praktikanten tyckte jag hade många djur –
hon trodde det stannade vid de tjugofem inne… Lite chockad blev hon allt.
”Det är helt sinnes” sa hon gång på gång, så antar att det innebär
att hon fick sinnes-ro!

Skickade hem henne till middag och åkte själv med den lilla
på babysim. Hon blev lite chockad när hon fick en spann vatten över huvudet,
men ska man göra veckobadet är det lika bra att det görs ordentligt. För er
icke-insatta innebär det förberedande för dyk. Vattenkanna med stril, kanna
utan stril, spann och sen ungen under vatten. Typ.

En sväng i mataffären och en flirt med bygghandeln innan en
fika hemma, och vidare till skolan för ett så kallat trivselsamtal med sonen
och fröken. Eller det kanske heter ”pedagogen” nu för tiden.

Bebisen fick frisedel men lillhönan var med drängen och fru under tiden då småsyskon ombads
stanna hemma. Denna lillhöna. Helt lyrisk åt att
jag tvättat håret i simhallen idag. Kom gång på gång och pillade i det,
sniffade och avslutade med: ”Mamma, du luktar så gott i håret! Du får
absolut inte gå till lagården. Inte på länge, flera veckor nu när du luktar så
gott!” Är detta ett tecken på att jag borde tvätta håret oftare?! Vidare
kom hon med en nalle. ”Denna måååste tvättas. Den luktar sååå illa! Den är
helt ko-svettig!” Vad ”ko-svettig” innebär vet jag ännu inte,
men det förblir nog ett ogoogelbart ord i akademien!

Parkerade mig i tvättstugan efter barnnattning. Funderade en
stund på om jag skulle mangla mina lakan, men kom fram till att jag nog ska
tvätta upp alla fina linnelakan från föräldragården och muta Mormor till att ta
hand om dem. Så kan även lite annat råka följa med kanske…

Mannen har oljat väggen en gång till. Den har svalt några
liter nu. ALDRIG MER linolja inomhus, sanna mina ord! Nu håller han på med de
sista golvplanken och imorgon kommer elektrikern och kopplar strömmen där.

En plåt muffins är nyss ur ugnen och sängen hägrar. Gokväll

Min tiokronorsklocka
som varit med i nära femton år dukade under i byggdammet, så maken hämtade sin
gamla från föräldragården. ”En sån kan man ha vatten i till hund och
katt!” konstaterade lillhönan direkt på morgonen. Så sant, ser man det
från den sidan ser det ut som en rostfri hundmatskål! Hur många har tänkt på detta?!!

Kom till skott idag och vägde dessa sega småtjurar som inte
växer. Några var lite större och sen var de ganska jämnsmå med ett par minisar
på slutet. Jo tjena! Några var större och några var mindre, som givet. Men att
den mista vi vägde stannade på 556 kilo och den tyngsta på 807… De klassas som ”färdiga” över 600… Ohps.
Hemmablind eller vad?! På fredag kommer det ut en inköpare och tittar på dem. Sa
tio till henne, men med närmre koll innebär dessa tio istället arton av
tjugotre möjliga! Hoppas det framkommer ett bra pris, för det får inte skilja nära
femton kronor kilot mellan slakterierna!!

Praktikanten sattes som kontorist med noteringsblocket medan
jag och drängen möblerade om hej vilt bland djur och boxar. Men åter igen.
Lugna djur. Inte ett ljud att vi drog så pass många djur fram och tillbaka,
flertalet fick vi snällt vänta ut sedan de lagt armarna i kors och klargjort
att de minsann inte tänkt ta ett steg till på något håll oavsett vad vi gör. Punkt!

Efter lunch revs det sista av stänget norröver och började
sättas upp i grannbyn. Ska ärligt erkänna att jag inte är riktigt på det klara
med vem som rastat vem idag. Har hållit ett högt tempo jäms över dagen. Jag är
mer van vid intervall, känner jag. Vi sover nog gott båda i natt, och jag antar
att om någon av oss ska ha träningsvärk efter dagen så är det inte jag!

Hamnade på köksgolvet några minuter mellan lagården och
familjens hemkomst. Sen var det slut på friden, men det var lite mysigt det
också. Middag, nattning av barn och en dust med linoljan på väggen.

Mannen lägger golv i rummet men själv har jag efter dusch fastnat
i soffan med datorn, TV och katten intill. Bröstet ligger stabilt kasst, och
har fått något jag sällan drabbas av – hosta. Ömsom hemsk rethosta, följt av
rökhosta och ömsom en hejdundrandes brunstslemshosta. (Datorn godkände detta
ord!!) Sånt som man inte blir av med men som sitter fast någonstans från
magtrakten och upp. Blankt och segt och inte alls helt alldeles underbart.

Ingen träning idag med andra ord. Halvdag imorgon då det
blir babysim. Vädret avgör dagsjobbet.

Satt efter middagen
och kände det läge att gå ut. Tog en sväng i den tomma trädgårdshagen och
fotade. På väg in klev jag över stängslet och insåg att jag var ett par minuter
tidig. Ner till bryggan.

God natt

Härom veckan när mannen tog en tidig beteskoll efter vargvarningen
kom han att stå huv mot tryne med ett vildsvin mellan byarna norröver. När jag
i veckan var där och stängslade såg jag verkningarna av den samme. (Grisen alltså.) Tack och lov
inte på åkrarna, men precis i kanterna. Totalt uppbökat. Och jag med min
mörkräddhet och livliga fantasi… Jag satte på musik på telefonen på högsta
volym där i fickan. Bara för att ge ett eventuellt något chansen att höra mig
först och hinna undan…

Vad har du i fickan?!
Är det en jättebanan?! Nix, men några kantareller!

När jag gick där öppnade himlen sig lagom till att djuren
var överflyttade så jag åkte hem istället för att fortsätta. Och kunde bara
vänta mig att Mormor skulle titta förbi med kommentaren att någon ”satt
stänget precis på vägkanten!” För precis så var det. Någon idiot till
bonde hade satt stängslet så nära kanten på båda sidor att två bilar inte
kunnat mötas!

Rev det ena dagen efter. Inte det där djuren går nu!

Man kan ju undra vad
strumpan smakar med den minen! Men så somnar hon ju hur som helst sen också… Maken undrar vad jag matar i henne, men det är en yrkeshemlighet! Hon är glad vid vaknandet åtminstone!

I fredags tog maken med de stora barnen på hembygdsdag där
Smålandsgärdesgård stod på dagordningen.

Det var ju nån som
inte uppskattade att mannen tog fram kameran för risken att hamna på ”den
där Bonden i Skärvhult”. Kan meddela att jag i de flesta fall frågar innan
jag publicerar bilder, då jag själv inte uppskattar att jag, eller
bilder på mina barn, läggs ut för allmän beskådan utan tillstånd! I synnerhet på öppna Instagram- eller Facebookkonton.

Själv satte jag drängen traktorn och
tog med lillani bilen för att hämta hem årets första grupp djur. Släppte
dem vid norra sjöspetsen där både vattenslang och elkabel var framdraget till
ett hörn (”Det är ju klart!!”) Nej, det är sannerligen inte
självklart att man får el och vatten på ställena! Men det underlättar – helt
klart.

Hade sällskap vid
stängslingen, av fler än lillan. Denna slända ville inte flytta på sig, men
lyfte snällt på fötterna så jag fick tråden i stolpen!

Kvällen spenderade vi med att slutskatta i bikuporna, vintra
in bina och slunga den lilla honung som blev. Hade man vetat att vädret skulle
varit stadigt kasst så länge kunde man gjort det betydligt tidigare och fått en
större skörd, men det finns de som fått betydligt sämre! (”Vad bra att vi har bin! Då behöver vi ju inte åka och köpa honung när vi blir förkylda!” sa sonen)

Ramvändning i slungan

Nu har vi plötsligt inte heller fri tillgång till
föräldragården! Med andra ord krävs förvarning för att åka dit, och ungarna får
snällt hålla sig på källarplan och inte gå upp i huset för att leka. Slungade
färdigt och lämnade maken med disken när jag och barnen åkte hem för nattning. I
och med hyresgästerna (och att vi faktiskt har plats hemma nu!!!! Lite mer bråte överallt eller hit och dit…), hamnade
tunnan med grovsil och finsil hemma i vardagsrummet, framför öppna spisen för
att värma på det så den hemskt sega honungen skulle rinna på lite snabbare. Nu
tog det bara ett dygn… Med resultat att det doftade honung halvvägs nerför
trappan på morgonen! När jag väl lämnat mitt myssällskap i sängen, vill säga! Råkallt som bara den nere, så torkade av vedspisen och brände av allt renoveringsdamm för att spä på lukterna ännu mer!

Idag lämnades barnen iväg till min moster, efter att
lillhönan lurat drängens fru till att följa med henne och brorsan på Söndagsskolan
i missionskyrkan uppe i byn. Hon fick ju en särskild inbjudan nu när hon fyllt
tre och var överlycklig över denna lapp som visats för alla hon träffat. Dock
var vi i Skåne förra söndagen när det startade. Idag fick hon gå, även om hon
inte fick åka buss dit (storebror åker ju buss till skolan, varför inte hon?!).

Hur många ägg går det
på ett recept?!

Lämnade iväg dem lagom till lunch och bytte även bil
”om de skulle behöva åka iväg”, vilket de tydligen behövde. Det blev en tripp till Kvibille för
ingifta morbrorn som lånade min bil för att rädda sin son med familj vars bil havererat där. Lämpligt att det fanns en bakåtvänd stol till
ettåringen!

Jag och maken har gemensamt tapetserat det som ska bli
sovrum till oss. Och hade lite knappt med olja hemma till timmerväggen, så det
blev bara strykning på de plankor som gränsar till tapeten. Linolja, som min
make förespråkar över allt annat, borde totalförbjudas inomhus!!!!! Det stinker
linolja, kan jag lova! Lär ju inte kunna sova i rummet före jul, och då är bara
tre(!!!) stolp av mååånga oljade! Gud hjälpe mig!

Vi hann klart i alla fall och tog den lånade bilen till
moster för kvällsmat och barnhämtning, när bara vår egna utlånade bil återkom.

Hemma och snart läge för sängen. Förkylningen har jag
dragits med sen i onsdags och har nog aldrig haft så ont i halsen som igår! Vaknade
imorse med en svagt kraxande som övergick till ett
dagen-efter-rökig-pub-med-för-många-whiskey-röst. Långt ner i bröstet sitter det
som gör det tungt att andas. Men men, hädanefter kan jag skylla på linolja!

Även katterna ska
erbjudas varierad kost… Och så verkar det vara på modet att ha telefonen med sig på toa. Det kryper allt längre ner i åldrarna!

Till veckan står vi inför nya utmaningar: Strukturerat
arbete utan möjlighet till latande. Det kommer en praoelev. Blir spännande att
synka det med bebisen!

Wish me luck!

I brist på mat får det
gå med potta? Eller kattmaten kanske var snäppet bättre?! Jag har inte placerat
henne i närheten av någotdera. Det har hon fixat själv.

Vilket travande det blev igår! Många tusen steg med lillan
på ryggen. Hade föresatt mig att stängsla till en grupp, minst, och kolla över
stänge till tre andra och flytta. Började på andra gården och unnade mig att
halvt skrämma livet ur kockarna som nu hyr huset på andra gården, för nionde
året i rad. De stod och dividerade om ved när jag stoppade fram näsan bakom
knuten på vedboden och sa Hej. Det tog en stund att komma därifrån.

Ett gäng kycklingar
mosade i fönstret. Lika mosade la de sig när de stängdes in för sig själva
igen.

När djuren sedan skulle släppas in var de självklart längst
bort, längst in. Fick knata iväg och hämta dem, och invänta att samtliga var
på rätt sida öppningen innan vi gick bortåt, så att ingen skulle följa med på
insidan av den gamla hagen. Första gången jag gick över diket gick det bra. Andra
gången också. Men när jag skulle över och stänga efter de sjutton djuren, var
det värre.

Redo för nästa projekt. Precis framme vid bilen ringde dock
brevbäraren och larmade om djur i byn norröver. ”Ansvarar du för dem är
det en ko som kommit fel…” Bara att ringa på drängen som plockades upp
på vägkanten för infösning av kvigan som trillat ut.

Mat för både mig och lillan, och sonen som drängen hämtade
vid bussen, och faktiskt även far och dotter som kommit hem. Så sena var vi. SEN
iväg igen med lillan till mossen. Många turer fram och tillbaka igen och till
sist skulle strömmen kopplas in. Vilken ström det var! Tillräckligt för att slå
en signal till han som bor granne med aggregatet, då jag sett att bilen stod
hemma. Men han var på jobbet ändå… Provade hans fru efter inrådan, men hon
svarade inte. Iddes inte gå över halva byn bara för det, så jag fick knyta ihop snabbt. Och vara tacksam över att lillan
ännu är för liten för att fatta. Men det slog bra i fingrarna, i blöta stövlar,
regnbyxor blöta både på in och utsida – dags för nya – och genomvåta vantar…

Det här med att köra
vilse i hembygden! Sist jag körde här låg där ett hus!

Hem för middag som maken fixat mellan tömning av bikupor och
utfodringen i lagården. Han åkte och jag parkerade mig med barnen i soffan.

Idag har det varit att förbereda. Fem omgångar vatten till
hönorna, tre inne och två ute, djuren hemma flyttade. Maken har kört ved till hajk-platsen så de
slipper frysa i helgen. Jag kröp ner en stund, så jag pallar några timmars
bilkörning. Lagom att jag vaknat till igen ringde en säljare för nåt, precis ur
duschen ringde en granne till andra gården och undrade om det var ok så som det
rök från båtplatsen som hör till andra gården. (Kockarna fick byggvirke att
elda med. Det har legat ute…) Och strax efter ringde maken då nämnda kockar
ringt sömmerskegrannen om en kviga på vift. Troligen har nåt vilt djur sprungit
genom tråden i vanlig ordning, och kvigan följt efter. Hon gillade visst inte
asfalt och hade gått in igen. En kock stod på vägkanten och
vaktade den nerrivna tråden, så den inte skuttade upp i stolparna igen!

Det är ju modernt (och
garanterat supersmidigt- jag har aldrig provat och nu känns det inte lönt!) med adapter mellan bilstol-vagn. Funkar med sittdel
också. Om man inte är alldeles för mån om den!

Dags att fixa lunch och packa bilen. Drängarna tar
rutinerna, Jirka är kopplad på jouren. Nu smiter vi och hoppas att det håller
sig lugnt hemma.

Trevlig helg önskar tokungen!

Bara liiiite simmig i
ögonen efter en stund.

Hängde den lilla på ryggen och tog en promenad på Lammön. Kom
på att jag kört ifrån rulle till stängseltråden, så vi plockade bara ihop
stolparna och lät tråden ligga kvar. Denna potentiellt vackra ö som mannen
gjorde så mycket arbete med för några år sedan när den var nygallrad. Bar ut
drygt hundra trästolpar och klubbade ner. Tråd drogs och det var så skönt med
permanent stängsel på denna markplätt. Enda tills vi våren efter skulle släppa
ut djuren där, och skulle springa över det snabbt för att justera det som
skogens konungar brukar kunna ställa till med. Och hittade inget stängsel!!
Allvarligt. Stolparna väck! Nersugna i dy. Hej där. Är du låg får vi tända på en som blir hög så det blir balans i
ekosystemet!Så efter det blir det till att sätta
och riva med plaststolpar – skulle nya trä klubbas ner på säker mark skulle det
inte bli mycket kvar av den lilla halvön. Den schweiziske grannen är varje år
lika förundrad över hur vi kan få djuren att gå över spången. Färisten, som han
säger. Antingen är djuren väldresserade, eller rent av dumma!

Den lilla skruttan har inte alls samma respekt för mat som
syskonen hade! Har någon kladdfobi – välkomna på gratis KBT! Hon ska äta själv
med skeden. Den ska alltså fångas upp i närheten av munnen. Maten ska skrapas
av skeden med fingrarna, inne i munnen. Fingrarna ska torkas av på bordet, som
sedan besitter mycket att smaka av. Efter det blir hon trött och gnor ut
resterna i ögonen, innan händerna vandrar vidare till håret och öronen för att
slutligen haklappen ska rengöras! Jag gillar det faktiskt lite. (På jäkelskap mot alla andra som avskyr det!) Åtminstone så
länge det omfattar sånt som går att tvätta bort. Inte morot och tomat med andra
ord.

Sonen var tyngst. På
den tiden var det ju ingen konkurrens om maten! Sedan har det bara gått utför.
Det finns nu svart på vitt! Tjänare Soc!

Jag vann en galltvål i Julklappsspelet för många år sedan. Tog
nåt år efter det som jag inte fattade vad jag skulle med den till. Sen fick jag
barn. Galltvålen är efter det min nya bästa vän!

Mötte sonen vid bussen. Eller han mötte mig på väg hem från
bussen, snarare. Då han – igen – blivit avsläppt på fel sida 70-vägen, mitt i
kurvan och själv gått över. Något som bedyrades dyrt och heligt att det inte
skulle hända. Han skulle få följa med till brukssamhället och släppas av på
tillbakavägen, på rätt sida. Drog iväg ett mail på stående fot till ansvarig.

Slaktdjuren räckte
visst också till i vikt. Till och med lite för bra på den sista. Får börja väga
de som står inne då, har nog plötsligt ett bra gäng till att anmäla…

På väg hem ringde mannen – ko och kalv på vift på
föräldragården. Lillan sov i vagnen och sonen gick till drängen så stack jag ut
och mötte upp mor och son på lagårdsbacken. Glad i hågen var mamma mu och mötte
mig vid bilen, följde med när jag stängde in de andra djuren i ena hagen så jag
kunde öppna, stiga åt sidan och släppa in paret på vift. Smidigt! Samtliga djur
skickades nu iväg till granngården igen på återväxt.

Hemma gjordes lagården, hönorna fick mat och på väg in slängdes
den vanliga blicken på djuren hemma. Randiga kor! Vänta lite…

Hade tänkt flytta iväg djuren till nästa hage imorgon för
att kunna stämma av ordentligt med kossan vars kalv avlivades. Men kossan var
en av de två som gått i sjön och släppt sig själva på klöver, och när jag kom
för att släppa in resten möttes jag av båda dessa kor, med svansarna i vädret
och klövarna i taket. Skitglada, så hon är inte jättepåverkad av
laktationsstoppet. Kanske har kalven varit omärkt ”dålig” ett tag så
produktionen trappats ner tidigare. Vad vet jag. Kossan ser pigg och glad ut.

Jättesjuk va?!

Började spackla lite i taket i nya rummet i väntan på
middagen, sen tog vi en ny vällingstrid med den lilla. Har bara önskan om att
hon ska sova lite längre än halv fem på mornarna…

Ja, rubriken omfattar de största ingredienserna i den parodi
som utgör mitt/vårt liv. Dessa utgör en lång kedja, så sitt ner så länge.

Himlen är oskyldigt
blå – som ögon när barnen är små…

Måndag kring lunch tittade Hans och sambo in. Alla gick och
mötte sonen vid bussen som var glad och nöjd över första skoldagen. På sikt får
han lära sig att gå halvkilometern hem ensam, men nu i början kan han allt få
lite stöd.

Redo för skolstart och
i väntan på bussen…

Ett samtal med en erfaren bigubbe under söndagen ledde till
att Hans tog barnen på promenad, hennes nyfikne sambo drog på sig bidräkt och
Jirka ringdes in som extra ögon. Plockade igenom vårt troligt drottninglösa
samhälle, och mycket riktigt låg där mängder med ägg i varje cell – med andra
ord har ett vanligt bi börjat lägga ägg vilket innebär att de inte bryr sig om
nån ny monark. Det i sin tur innebär att det bara kläcks värdelösa drönare (hanar, alla
feminister!) och kommer att utrota sig självt då de bi som tillför nåt kommer
att dö ut. En avläggare har inte gått så bra, så dessa två slogs ihop. Inget av
dem kommer klara vintern var för sig, och det värsta som kan hända nu är att de
utrotar varandra. Men då har man i alla fall försökt. Det kändes ganska
skumt att knata iväg med tusentals och åter tusentals bin i skottkärran och
rätt och slätt sopa av dem en bit bort. De äggläggande orkar inte längre flyga,
och de andra får försöka ta sig in där de är välkomna. Deras kupa spärrades och
då mängder av bin samlades i flustret på sena kvällen bjöds en ny tur ut och
sopa ner dem i avläggarkupan istället.

Släpp in oss!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tisdagen bjöd på introduktion av Babysim. Har gått med de
andra två, så det var inget nytt. Och sanningen att säga kostar det egentligen
mer än det smakar. Men det är en mysig aktivitet med bara fokus på bebisen. Man
kommer hemifrån och man får se något annat. Och detta med det ”tvång”
det innebär att ha antagit platsen. Och att förhindra socialfobin. Vi har ju också förmånen att kunna lösa det
med de andra barnen på ett relativt smidigt sätt med gårdsfolket, så bara att
passa på.

Hans och sambo mötte upp sonen vid bussen och lämnade in
honom till drängens fru innan de åkte hemåt.

Tjoocke råmjölk. Nu i
frysen!

Den lilla har problem nu. Alla saker sopas utom räckhåll och
inga är dresserade till att komma tillbaka. Ligger hon på filt kommer hon inte efter och ligger hon
på golvet hasar hon bakåt. Visserligen är detta en bättre position, då sakerna
inte längre hamnar preciiiiiis utom räckhåll, utan definitivt. Detta leder ändå till
en hel del frustration!

Nej, inte så jag lagt
henne, men hon verkar ganska nöjd ändå!

Dessutom ett par nätter med strul från hennes sida,
något som utkörda jag inte uppskattar! Mat vid midnatt och morgon klockan
fem… Nej, tack!

Igår lades den lilla över i vagnen, strängaren kopplades och föräldragården
strängades ihop. Eller havren och strögräset i alla fall. Hem för tankning av
lillan, mig och traktorn. Lillan lämnades till drängen (som även hämtade sonen
vid bussen med traktorn senare) och jag styrde kosan bortåt igen. Varje kvart
där med att både undvikit att köra i diket och/eller somna och/eller spy av
trötthetsillamående var en bidrift, men oj vad balar det blev! Över hundra
vilket definitivt är rekord. Har haft drygt åttio som mest innan, har jag för
mig. Synd att hälften ska gå rätt i ligghallen!

Bara att knappa ner
till en lägre växel – när pressen är full och plastaren ändå har en fem-åtta
varv kvar. Då kan man lika gärna köra sakta istället för att stå still och invänta.

Veketåg, trinngräs,
mossagräs, pinngräs. (O)kärt barn har många namn…

Nej, de varken visslar
eller ler, bugar eller ber, men de står på rad när jag kör förbi!

Hade bara fattats…

Hade tagit mig igenom havren när jag tog beslutet att skippa
biträffen på kvällen och köra på i lugn och ro, åka hem för middag, dusch och
tidig nattning. Tji fick jag! (Så himmelens oväntat! NOT!!)

Var halvvägs igenom mossagräset när det ringde: ”Din
herefordtjur är ute och går på vägen norröver. Ringde Prästabonden, men han
hade inga hereford sa han…” Jahapp. Bara att ringa drängen och fråga om
han och frun kunde ta sig dit upp. Ringde Prästabonden och frågade om han kunde
hjälpa dem om han ändå var i byn mittemellan. ”Så fort jag fått in de som stuckit
för mig”, svarade han. Telefonen plingar – Batterinivå under tio procent.
Shit… Den skulle jag ju laddat när jag var hemma.

Drängen ringde upp – det gååååår inte att fösa ett djur,
öppna och undvika att släppa ut de andra fem på två gamlingar! Ett sms till
maken på biträff – ring drängen. Jag sitter liksom en och en halv mil bort i
traktorn och är sanningen att säga inte jättesugen på att lämna det. Drängen
ringde en i grannbyn som anlände samtidigt som maken som lämnat barnen i
bikuporna och tillsammans fick de in tjuren. Han som enligt uppgift varken var
stressad, rädd eller särskilt samarbetsvillig…

Jag tänkte skynda mig lite för att komma till undsättning om
de inte skulle lyckas. Och, ja. Resten är historia. Som bekant – Det började strula! Misstag
av mig att köra iväg när jag hivat av den plastade balen – tänkte inte på att
den i pressen skulle ut till plastaren, så en massa gräs hamnade i kläm på alla
de jävligaste ställena man kan komma på… Nätet fick inte grepp utan gick om
valsen. Det satte sig i pickupen och jag är fortfarande chockad över att
plasten räckte och att jag INTE körde fast. Men så länge det står vatten bär
det, som man brukar säga.

Kom hem lite efter åtta. Irriterad, trött, hungrig och darrig av lågt
blodsocker och fruktansvärt mjölkenödig efter åtta timmar utan bebis. Kanske lika
bra att jag inte heller ätit mer än lite fika på samma timmar… Maken kom hem
med tre trötta barn, varav den ena då även hungrig. (Han vände i dörren och körde
två byar norrut för att dra en ny stängseltråd längs vägen på återväxten för
att förhindra fler rymningar – det som låg på denna eftermiddags planering
egentligen.)

Jag hann ta mig en snabbdusch innan de ramlade in. Förbannar
det där med att jobba med shorts och linne – man vet aldrig om det är blåmärken
eller om man faktiskt kan skrubba bort fläckarna. Oftast får man lägga några dagar
under skurborsten innan märkena försvinner. Lillan fick kvällsmat utan risk
för saltförgiftning och sen hon var i sängen kunde jag äntligen sätta mig med
lite uppvärmd middag. Och kom faktiskt i säng tidigare än vanligt. Hon hade
inte passerat elva i alla fall… Man får vara glad för det lilla.

Det vankades bröllop i
grannbyn i helgen som gick. Klart att stenen skulle pyntas!

Lillan vaknade tjugo i fem och kom inte till ro utan mat.
Halv sex, lagom tills jag fått ner henne i sängen igen ringde mannens klocka –
som han inte reagerade på då han inte heller skulle iväg idag. Strax efter sju
satte en snickare sågen i väggen i vardagsrummet tog upp dörrhålet till nya
sovrummet.

Lillhönan kördes till dagis och resten av familjen styrde
kosan norrut till länssjukhuset för allergiutredning för sonen. Reagensen mot
pollen och gräs har ökat rejält på ett år och tyvärr även mot pälsdjur. Försöker
få igenom en allergivaccination för honom så att han åtminstonde bör kunna
vistas utomhus i uppehåll under två månader då det är som värst med skit i
luften. Men en rejäl smäll på näsan fick vi. Då vi anser det humanare för honom
att gå runt med blanka, röda ögon och rinnig näsa med en tablett i kroppen, än
att vi får hjälpas åt att hålla honom fast och tvinga i ögon- och näsdroppar.
Så, tyvärr – sommaren har inte gett maxad medicinering och därför ställs ni på
kö till nästa höst. Bättre lycka då… Besviken?! Jepp!

Själv mår jag skit – inte sovit ordentligt på flera veckor.
Kroppen är trött och orkar inte med det jag brukar klara att göra. Förkylning
är på väg upp och känns som om jag hade en gnutt feber. Fryser som en gnu i Arktis
men är varm i ansiktet. Magen har kraschat i vanlig ordning och hormonerna är
på väg att lämna kroppen. Förvisso har jag mycket hår att ta av, men på allvar
– jag fäller som en cellgiftsbehandlad highland cattle!

Snart ska jag krypa ner. Hoppas jag… Mannen är iväg och
visar föräldragårdens lillstuga för en ny spekulant, då han som tackade Ja senare kom på att det var för långt hem (1,5mil)

Tack för mej. Hej!