En ung bondes vardag

Vabbandet fortsatte två dagar till. Och för min del gällde
stängsel.

I onsdags tog maken med sig flickorna till lagården och jag
tog sonen till länssjukhuset för veckans sprutor. Med insikt väl på plats att
vi totalt glömt bort den obligatoriska allergitabletten. Shit! Och på grund av
utbildning kunde sköterskorna inte pussla ihop sina scheman och vänta ut verkan
på tabletten, så det fick bli en fika och hemfärd igen. Dyr fika, som krävde
fjorton mils resa… Surt, men väldigt vanligt att glömma minst en gång, enligt
systrarna.

Då vi plötsligt hade en stund över, och en skolklass i
badhuset som vi inte skulle hinna ansluta till, svängde vi inom di gamle en
liten sväng före avlämnandet i skolan.

Nån slarvgris körde omärkt slut på gräsfrö i såmaskinen förra året. Det syns…

Det var väldigt skönt sedan för egen del att känna ”jag
är i fas med stängsel inför helgen”! Och korna som jag hade tänk flytta
stod så lugnt och stilla, så jag väntade med att flytta dem. Skriker de inte är
de inte så hungriga och då kan de gnaga där de är lite till, tänkte jag.

Lagård och middag i onsdags, följt av möte med skolans föräldraförening,
avslängning av däck på firman (i totalt kaos och en minut före stängning), en
snabbhandling och en inte lika snabb tvätt av jobbebilen. Tror jag lättade den
på 350 kilo tjänstevikt! Det tog aldrig slut, skiten. En sanering av flaket
hann jag med innan middagen, så även där någorlunda ordning och rent från gammalt
ensilage och möglig pellets. Stackars bil till å utsättas! Lättade med 3-400 stängselstolpar så då var det ju ”inte så mycket kvar” på botten… Jo tjena!

Det är ju det där med att torka ur hytten ibland också…

När jag hade kört hem från stängslingen gick bilen lite
konstigt, och bromsarna tog knappt. Hemma på lagårdsbacken pumpade jag ena
framdäcket, startade på 0,6 i tryck. Två kilo för lite.När lugnet lägger sig är Selma snabbt framme.

I torsdags morse tittade jag igen, tryckmätaren gav knappt
utslag. En rätt rejäl smygpunka, med andra ord.

Kan ju inte lämna över en tjänstebil i det skicket, så bara
att byta till vinterdäcken. Fy tusan vilka däck! Tur man har traktordäck som
måttstock, men det innebär ju också att den privata Toyotan har typ
skottkärrehjul!

Gjorde en rövare och hivade in pysdäcket på flaket och körde
ner till firman för att hämta ut mina två färdiga Toyotadäck – märkta med mitt
namn och ort. Navaradäcket rök direkt i tvätten, jag snubblade över mina till
Toyotan så lastade upp dem och fick titta på när den lilla jäkla sprängstenen
lokaliserades och petades ur mitt däck. Nu har jag varit i skogen och kört
igen…

Däcket rullade mot mig och rygg mot rygg fick jag höra
”jag skickar som vanligt”. Så mycket för den
”anonymiteten”. Antingen är man lojal eller (ö)känd. Det är kul med tvättmaskin! När man faktiskt tänker sig bevisa att solen finns någonstans! Och bli kalvackerad.

Kvällen spenderade drängen som barnvakt, maken på UV och jag
lurade med mig Jirka på bonnamöte med Växa.

Torkans spår kommer inte att ta slut för att detta året gör det…

Jag har inget emot att kvigorna slickar i sig hela mig, men när de ger sig på mina lurar och i synnerhet micken, då har de passerat en gräns! Tjurarna behövde inte mycket övertalning för en bale när bonden flyr fältet. Och så flytt över vägen!

Igår var maken på jakt (”till klockan 11”. – Han
var inte hemma då!) Djur skulle ha foder, balar skulle köras, kor flyttas, barn
tas om hand, huset städas av lite lätt och väskorna packas. Vi höll inte
riktigt tidsplanen i vanlig ordning. Men vi kom iväg. Blev stillaståendes på
motorvägen i Helsingborg och ännu en gång längre söderut. Helt enkelt stopp i
systemet i rusningen. En, eller möjligtvis två, som inte bryr sig det minsta om att det stormar in en barnfamilj i det annars så tysta huset.

Hos Mor och B. Tre svårnattade barn, den minsta har strulat
flertalet gånger i natt så hoppas nästa blir bättre – alla rejält trötta! Idag
har det blivit en tur på en naturlekplats och fika i ett vindskydd. All naturell…:Brukar man skicka o-trasiga pekskärmar på reparation, undrar jag…Imorgon
väntar dop och en sen hemfärd.

Tänk vilken lättnad att kunna/få lämna över ansvaret hemma
till såna som har ens fulla förtroende! Tack ni som gör det möjligt. (En tröst
kan ju också vara att djuren skiter i vem som kommer med bil och spann, bara
någon kommer…! Åtminstone hade de kommit skuttandes mot den helt okända Jirka när bilen stannade.)

Trevlig helg,

Hörde på radion idag att de pratade om ”filten”
över Sverige. Håller med: Lützen, släng dig i väggen! Inte har det varit ljust
på flera dagar heller. ”Kom då kossera!”

Betesdjur kan förekomma på vägen

Det är även fortsättningsvis stängsel som gäller. Stängsel
och åter stängsel. Även om det nu går fort tills betessäsongen är över är det
en fröjd för varje dag djuren kan fortsätta gå ute och jag slipper slösa ensilage på
dem.

Men likväl var det ett trevligt avbrott att dels sitta en stund
hos kvigkalvarna för umgänge, ta en längre tur i samhället på flera
ställen, och sedan återgå till de beställda ostkakorna. Bortbjudna på kvällen
och då skulle de vara redo att tas med.

När det känns lite läskigt är det skönt att kunna gömma sig lite! Min lilla 70 bröt isen ganska snart, sen var både peeling och hårstyling klart inför kvällen.Det kanske inte är helt riskfritt att sitta på en sten bland tjugofem årskalvar, men om man överlever har man igen det! Lugna djur är bra djur! Puss på den!Lastat för kvällens tillställning?! Eller var det dagen efter…?!Vill man ha lugn och ro ska man inte har tjugofem småflickor direkt utanför sovrumsfönstret. De skriker från ljusning tills de fått sitt morgonfoder… Idag har jag hivat iväg dem till drängens sovrumsfönster istället! Påhejad av honom själv ”Det är dråpligt att se hur de springer efter dig!” Springer de efter mig? Tack för upplysningen… (sekvens på @bondeniskarvhult)

I lördags åkte maken på jakt. Lillskrutt vräktes ner i
vagnen och vi andra tre åkte för stängselrivning. Även där hade sjön stigit sig
alldeles för hög, men då jag fick tips från en som rekommenderade regnbyxor och
silvertejp vid stövlarna, tyckte jag att han själv kunde testa först, om det funkade. Och
det funkade! Eller ja, kanske inte täthet i stövelskaften, men jag fick upp
både stolpar och tråd utan att jag blev blöt om fötterna…! Kan vara farligt
att erbjuda sina tjänster till mig. Finns risk att de nyttjas. Tack, oavsett! Finns risk för repris;)

Slaget vid diket. Många spjut kastades över mot misstänkta fiender. Och den enda synliga sådan, var noga med att kamouflera sig. Fikat var givetvis höjdpunkten. Ibland är det tur att man kommer på att man glömt…! Djurvakt i helgen var det! Mötte dessutom en tacka på fel sida så det var två nöjda barn som kunde hjälpa till att fösa in henne i hagen igen.

Igår var det feberdags för lillhönan. Make och barn var en
runda i garaget för lite snickeri. Jag tog en sedvanlig söndag med att reda ut
tvättstugan och gav mig i utmaning att provbaka en butterkaka. Lite mer
vaniljkräm i nästa gång så:) Dessförinnan var det bara att grädda på två plåtar
nattjästa frallor och de fem brödlimporna så klarar vi oss denna veckan.

Idag har det varit – någon som vågar gissa?! – Stängsel! Ligger
i detta underbara läge att det krävs rivning i en by, för att kunna flytta djur
på nästa ställe, riva deras gamla och sätta upp till nästa gäng för att riva…
Ni fattar…!? Premiär för foderkrubban. En av flera. Och en extra foderhäck på plats så alla får chans att äta.

Hem för lite lunch så var det lagom för far och son att åka
till tandläkaren och jag blev kvar hemma med flickorna. Sen var det snart för
mörkt för att åka iväg till nästa projekt, så det blev en tur till lagården,
där katten Abbe, som smitit från veterinärtiden, ännu en gång fångades in och
sattes i bur för hemfärd.

Maken är iväg, så för egen del har jag äntligen fått igenom
ett mindre träningspass, i lagom intervaller för att passa lillskiten som
hunnit med ”hundra miljoner femtio” (citat storasyster) toabesök. Vem
kan neka nåt sånt liksom? Har klassat henne som torr, men senaste dagarna har
koden knäckts för ljud som någon annan kan tyda, så nu ligger allt fokus på
det. Men om viljan att förvarna hade legat på hälften dagtid hade det sparat
mycket tvätt… Men men, hon är nummer tre. Vi vet hur de där funkar. Fullt
fokus på det nya, och när nyhetens behag är över funkar även en återgång till
det gamla. Många rekommenderar en promenad på lunchen. Längs trafikerade gator… Tänk vilken lyx en annan har som haft ett pinfärskt hygge som kamrat idag. Vilka ljuva dofter! Och en fin grupp djur att titta på.

Fikadags, sen nattning! Alltid redo?!

Ett gäng småflickor samlade i morgonsolen. Gå in och lägg det där i sängen, fick hon order om. Hon löste det på sitt sätt.

Sen torsdag kväll bokade vi lördagskvällen med
gymnasiekamraten. Sen fredag kväll fick vi förfrågan gällande samma kväll av ett annat par. Visst är
det typiskt! Men men.

Råkade komma på mig själv med att tänka: ”Bra att det
kommer nån med småbarn” – Risken/möjligheten är hög att skötbordet i
tvättstugan kommer användas, vilket avstyr klassikern att stuva in all bråte
där och stänga dörren. En spark i ändan att göra det ordentligt, med andra ord.
Kanon! Olovlig utrymning i syrrans skor.

Något som var mindre kanon var min och makens konversation
en dag; Jag tyckte mig kommit på nåt helt världsomvälvande. Hans respons?! – Nä.

Jooo, men liiite jättebra i alla fall?! – Nä.

Bara liite bra då…? – Nä.

Vad fan gör man med en sån butterkaka!???! Butterkaka ja…
Det är gott. Stående i Skåne – Frazettis butterkaka direkt från bageriet i
Arlöv. Ojojoj, det var länge sen. Fråga inte om jag älskar sötbulle-butterkaka
mer än maken-butterkakan… Ett klassiskt exempel på att man både vill äta
kakan och ha den kvar! Knepigt. Knepigt. Och aldrig har jag vågat ge mig på att
baka en själv… Kanske dags för den utmaningen.Fredagens utsläpp till större hage. ”Syns vi?!”

Highlife på torpet! Allt påhejat av ett gäng kossor. Krävdes inte så många hemma-potatisar till middag! Och mitt i allt gick strömmen. Bara att brassa på i vedspisen då, så vi fick vår mat före årsmötet med biföreningen. Tur man har vita huvud i lagården i alla fall, så man utfodrar i rätt ände!

Idag hade jag tänkt att flytta en grupp kor när jag
stängslat om och utökat en hage. Dock hade sjön stigit så pass på en dryg
månad, att där jag stängslade i skor då, räckte inte stövlarna nu. Smög försiktigt så länge jag kunde för att fiska in mina lånade stolpar, men på
fjärde stolpen kom antingen en våg eller så gav botten vika. Det rann in i alla
fall. Rejält. Men det är också en perfekt motivationshöjare. Bara att speeda
upp där i sjön så det blev avklarat – skadan var ju ändå redan skedd.

Medans det gick bra…!

Det var ett abrupt uppvak, blev hanterbart men kylde av
snabbt, så istället för att sätta om dessa några hundra meter tråd närmre land,
dra de hundra meterna kvar längs vägen, flytta korna och riva stängsel där de
gått, klafsade jag upp till bilen, tömde stövlarna, vred ur raggisarna och körde hem i
strumplästen.

Men som alltid – inget ont utan nåt gott. Byxorna har varit
i behov av tvätt länge – nu var de redan blötlagda och därmed redo för
maskinen. Tånaglarna hade hunnit bli lagom mjuka för en klippning, så bockades
det av från listan. Och jag var hemma så jag kunde fika med maken och
flickorna. Frågor på det? Selma, prinsessan på ärten.

”Vuxentid”…

Mitt inför köksröjning och matlagning knackade det på
dörren. Av en stackare som inte klev in utan väluppfostrat stod kvar på trappan
och så när missades i kaoset inne. Dock är jag inte säker på att vederbörande
vågar sig tillbaka någon mer gång, efter att ha kikat bakom kulisserna, men
skulle så vara fallet rekommenderar jag att knacka på insidan av dörren. Det är
svårare att missas då!:) Alltid kul när nån bara trillar in, trots allt. Med risk att jag bara var snäppet trevligare än den där bilfärden för några veckor sedan. Andan tappas totalt när man kommer in. När nattningskaoset väl är över tassar jag runt som en zombie och mannen tvärslocknar i soffan. Välkomna till oss!

Maken svetsar vidare på grindarna i lagården. Om han räknar
ner eller inte vet jag inte än. När han kommer in överlycklig med nyheten av
att vara klar – får jag väl titta på honom och iskallt säga: Nä!

Imorgon har jag en massa stängsling att återuppta. Med torra
stövlar, hoppas jag.

God natt

Tisdagsförmiddagen inleddes med djurhämtning och nästan klar
där kom ett larm om en tjur på vift… Drängen hem med traktor och jag förbi
hemmet och vidare för att ta reda på min tjurusling. Noll i ström… (Sveriges bästa bonde var det!)

Vilken hiskelig drös kalvar det blev! När längtan efter dottern blivit för stark…Svart till vardags…!

Men ingen tid att spilla på strömjakt med en drös djur på kärran. Delade
av dem och stack sedan direkt tillbaka norrut och letade reda på min strömtjuv
– ett troligt snöras hade slagit ner min eltråd på ett gammalt fårnät. Rejäl
skjuts i det sen! Bra!

Iväg hemåt för en ovanlig lunch och sedan iväg till min
sinkogrupp och rev stänge i deras gamla hage. Hem till total kalabalik – två barn rykt ihop om pärlplattorna och en pappa fått frispel på dem. Kändes rätt bra att direkt efter maten åka iväg som försökskanin på akupressur och låta den äkta hälften reda ut situationen hemma.Tomtarna på loftets frigörelse eller dammexplosion från silon?! Mobilt bredband var det ja! Men ack, var hamnar det? Livat i holken! Bowling, krypande fotboll, teater med en prinsessa, en häst och en galning (avgör rollfördelningen själva!) disk och matlagning. Samtidigt. Jag är så otroligt tacksam för våra nu mer än elva kvadratmeter kök! När lugnet väl lagt sig och positioner är intagna.

Onsdag skulle vara en puskig dag och var så också. Jag hade
tänkt att åka en sväng till stan och även Lantmännen, men vid kraftfoderrundan
på morgonen gick samma förb— tjur ute under ekarna. Rakt och fint mellan
trådarna klev han in, och då är det bra ström i skiten. Hägnade in en planerad åker till
dem nu när snön är borta, och drog en extra tredjetråd mot ekarna (och ännu,
peppa peppa!) Kanske slår den på näsan, och inte vadderas av den ulliga pälsen.

Kom iväg sent, men kom iväg. In på Lantmännen och gjorde som
vanligt – lastade bilen full och gick sedan in och meddelade vad jag tagit. En ny
tjej i kassan så bad henne sätta upp det på mitt kundnummer, men kolla så det
gick in på mig, är lite osäker på det. ”NEJ!” tjoade chefen som dök
upp bakom, och vände sig till mig: ”Det där är ju ditt gamla
kundklubbsnummer, du är ju föreningsmedlem! Brukar du handla på det gamla?!”
– Ingen aning! Brukar liksom inte ens presentera mig här inne! Tog bilen till jobbet igår… Men jag gick hem!

Efter lite plock inne masade jag mig upp till ett torp i
skogen som skulle stängslas in, och där var mer trafik än vad det brukar vara
utanför samhället! Fyra bilar där i skogen, och mer folk som avlöste. Både
risplockare, snöpinnesättare (så nu har vi såna längs vår väg, Hans!;P) och
slutligen en skotarförare. Men det tackar jag för, för då fick jag första tjing
i hur de tänkt köra och lägga virket. Kan anpassa mitt stängsel där efter! Vägen till d(EN)na kvinnas hjärta går över ett vattenfyllt dike. Ingen vattenkörning! Får man lov att bli så fjantigt lycklig av nåt sånt?!

Idag var det hemmadag för maken, så han tassade ut och körde
svetsen ett varv i lagården. Efter frukost skulle vi köra djur, och jag känner att jag valt att spara rätt djur! Drängen backade bakom lagården med kärra, jag
öppnade till kogatan och ropade på korna som var längst bort på markerna. De
kom som skott, upp på gatan och jag fick köra en version av rugby för att komma
mellan dem och kunna stänga bakom. Givetvis stod en ko ett par meter ut i
hagen, så bad henne stiga fram, vilket hon gjorde och jag spände upp trådarna. Tog
ner en grind på var sida för att täta, och öppnade sedan kärran. Var väl knappt jag
hann bakom korna innan drygt halva gänget var uppe. Snabbt fram och stängde och
där kom maken genom lagården för att hjälpa till. Men han fick hjälpa till att
schasa bort de kor som tyckte sig få plats ändå. Vilken besvikelse att
inte få följa med! Även om vi ibland kör för många djur på lasset (kan erkännas!) så är det
stört omöjligt att tröka in sexton stora kor i kärran. Stört omöjligt.

Upp med första lasset till skogstorpet och hem för de sista
sju. Ungefär samma lastning där, så snabbt upp med dem också, till deras stora
glädje!? Sen var det slaktkorna kvar då… Det känns helt okej att de ska på just slakt… Nä, de var väl inte särskilt svårlastade, men ett jädra levande när den
med störst horn ska bevisa sin pondus. Kossan inifrån föstes upp på lasset också
och iväg med dem till de andra slaktkorna på andra gården. När även tallarna i diket är slut får man försöka dryga ut födan med mask eller nåt sånt. Kände mig rätt uttittad en sväng. Lär inte gå arbetslös nästa vecka, om man säger så

Måtte jag bara få bli av med dem snart också så jag slipper
slösa massa foder på slaktfärdiga djur! Nog att jag bara drog till med en siffra när jag anmälde
dem i januari, vilket resulterade i ”trettio djur” vecka 42, och då var det ”bara”
styvt hälften som gick iväg. Har tjugotre till!
Hemma igen släpptes kvigkalvarna ut. Fyra inifrån lagården som tyckte det var riktigt high tech att få springa runt igen, och de tjugoen från uteboxen. Snacka om att det blev en bra skock småflickor runt foderhäcken. Inte varje andra november man släpper iväg 45 djur på ”grönbete”. Låt det hålla i sig! Och låt småflickorna, och alla andra, hålla sig i skinnet på rätt sida stängslet! Ny rollbesättning idag!

Imorgon blir det nya utmaningar – lillhönan ska med pappa på
jakt! Hur ska det gå till?! Det är nog spännande den första kvarten, tills
älgarna möjligtvis inte följer hennes tankegång…!

Trevlig helg hörrni!

Jag har varit väck i natt! Så väck att jag inte reagerat när
maken vaknade i soffan och kröp ner, eller någon av de tre gånger den lilla
stått jämte pottan och skrikit för besöksdags.

Dagis för flickorna och fritids för sonen, sen hem och svida
om till arbetskläderna. Och halvvägs genom tvättstugan ringde det: ”Dina
kossor står så fint vid min postlåda…!”

H-vete. Tjurarna är på vift. Aja, på med kläderna och
prioritera om dagen. Foder i bilen och precis när jag lagt i backen dundrade
flistuggen förbi. Shit. Skräm inte upp mina djur nu, hörru.
Men inte. Flisar’n svängde av innan och jag mötte upp mina småkillar enligt
utsago. De sprang efter bilen en bit, innan de vek av och var på väg till en
trädgård, så jag fick avstyra dem och så gick vi tillbaka hem till hagen. ”Kom
alla mina små kycklingar! 1-2-3-4-5-6-7-8—”. Åtta?! Åter ett samtal till
larmcentralen som nu lämnat sovrummet för köket, och spanat in de sista två
killarna bakom grannens uthus. Så en promenix dit också och släppa in eftersläntarna
.

Inte nog med att snön i lördags ställde till det. Nu har det
även regnat underkylt som byggt på trådarna till oigenkännlighet och noll
strömförsel. Och till råga på allt har det rasat från träden! Över stängena.

Ringde på drängen, som nu även hade utfodrat i lagården då
jag ”aldrig kom tillbaka” och han kom upp med en bal till killarna. Så
de får lite annat att tänka på. Har en åker som ska stängslas in till dem, men
vad hjälper det så länge det är snö?

I nästa by kom kvigorna i galopp när de såg bilen, så kan
nog inte klassa dem som älgar längre! Som tur var hann de få stopp på sig innan
stängslet!

Frukosten blev försenad av någon anledning och efter den var
det dags att masa sig ut för att ta in och sortera de där sexton tjurarna som
nu får plats inne. Och sedan hämtades kor och kvigkalvar över vägen för
delning. Vilket gick så smidigt att vi inte hann fatta vad som hände! Bara den
liiiilla detaljen att alla kor hamnade där kalvarna skulle stängas in. Tretton
av sexton i alla fall. Så de sista tre korna och kalvarna föstes in i en hage,
korna jagades ut ur uteboxen, och bort från foderhäcken till deras stora
förtret, och ut till sin hage. Kalvarna och de sista tre korna släpptes upp och
föstes in. Sen var det nästan klart. En ströbale till dem, och några famnar
halm till korna så är det bra skrik på gården igen. Morgondagen är tänkt till
att hämta och dela de sista fem plus fem, så det blir färdigt någon gång med
detta vrålande. Det är ju en sanitär olägenhet för hela socknen!

Men åter till rubriken;

Ja… Vad säger man?! Vilken
hejarklack jag verkar ha! Jag måste säga att jag skrattat mer än en gång
idag. ”Du måste vara Sveriges bästa bonde” fick jag kommenterat till
mitt inlägg på instagram. Där tjurarna promenerar på byavägen. Nästan innan jag hann publicera det faktiskt! Inte
för att jag är ute efter nåt ”instagram-perfekt liv” som en del verkar
jaga, utan mer vardag och ögonblick… Faktum är att jag trodde ”den
bästa” hade ordning på sina djur!! Vilken gång i ordningen är jag på
promenad med dessa eländen?! Jag har vanan inne så att säga! (Skulle nog
snarare kunna kvala in i nån TV-såpa gällande Sveriges sämsta bonde i detta
avseende! Eller en stängslingskurs:D)

Men det har fortsatt under dagen. Ja,
inte oplanerat vandrande med djur, utan ”hyllningarna”: ”Jag
tycker du är ett föredöme för alla som vill kalla sig bonde. Älskar ditt sätt
att handskas med djuren.” ”Fina djur” ”Följer dig trognare
än en skock gässlingar” ”Att vara så cool att du fotar visar att du har koll”… Ja, keep it on! Jag är inte sämre än att
erkänna att det är kul att höra det. Det stärker mig. Jag är trots allt bara människa.

Men visst! Jag sorterar ut
icke-sociala djur rätt omgående. Alla behöver inte sitta i knäet, men det är
kul om de inte springer iväg. Varken från mig eller andra! Och trots att jag
fick ett ”beklagande” när jag berättade om den där sträva tungkyssen
jag fick på kinden när jag väl samlat ihop tjurarna i morse – det är inte värre
än skäggstubb!

Först som sist är det smidigast om djuren håller sig där de ska vara. Bor man på en levande landsbygd får man
dock räkna med risken att få besök på nära håll av det ena eller andra. ”Hit
men inte längre” funkar inte så bra alltid. Och ska markerna skötas så ska
de!
Fikadags och sängen!
God natt

Redo för flytt! Jag stängslade i sjön för en månad sedan. I skor! Nu var det till att gå sakta för att undvika svallvågor i stövlarna… Sista körningen på skörden. Tyckte nog maken skulle snäppa upp lite där han lurades ut med strängaren. Trots enträgna försök att undvika det, blev jag lik
förgrymmat på att hämta tjurarna hos Morfar i fredags. De samlade sig fint när bilen kom. ”Jag går före med spannen, så följer de nog efter upp!” sa Morfar och demonstrerade.

(Ungefär samma där som hos sinkorna – för att verkligen göra
klart släppte jag djuren först och stängslade sen. Det är en rätt bra sporre!)

Men men, stack före med bilen och sprang över stänget. Var
nästan runt när drängen anlände med kärran och killarna släpptes ut. De där
klåddegrisarna lär jag få problem med… Jobbiga köttdjur…

Igår morse dök helt andra problem upp – snö! Snö?! Maken tog
morgonpasset i lagården och själv lämnade jag barnen inne för en runda
norröver. Inte en tendens till stänge – allt låg nertyngt, och lika få djur
synliga. Dessutom var det ganska vältrampat utanför stängslet bitvis… Bara
att börja gå rundan runt och isa av tråden, och sträcka upp den. Tjurarna
återfanns bakom en lagård i lä, och jag hade bokstavligen en hög tjurar efter
mig på väg tillbaka till bilen. Att så många djur kan få plats på så liten
yta!?!

Spannen kom inte fram fort nog så en tjur fick jag i famnen
när han var på väg mellan trådarna och möta mig. Lite ensilage i snön också,
för att hjälpa dem lite. Men bara lite. Ännu längre norrut var läget det samma.
Flera hundra meter ickeexisterande stängsel och inga djur. De fyra kvigorna dök
dock upp ur sin grandunge medan jag letade elband. Okej, bara fyra grupper kvar
att kolla. Hur skulle jag hinna med det, gärna äta frukost och vara redo för
avfärd väldigt snart!? Hm… 4WD och året-runt-däck var det.

Lite kontraster med ännu lövklädda björkar… Och tallar har ju som bekant tvåfärgade stammar.

Som en skänk från ovan kom ett sms: Ska jag titta till ditt
stänge och räkna in korna när vi ändå är ute o kollar över vårt? 24 kor va?! – O’yeah! Mången tack
för detta.

Slirade hemåt och fortsatte till andra gården. Fick en
chock! Där var ett lätt puder! Vad kan det vara?! Rätta mig någon. Men ca 1,5-2
km fågelvägen och ca sjuttio höjdmeter mellan byarna. Så det var ju en smidig
titt där nere!

Hem och äta, klockan var ungefär elva, genom duschen och
sedan iväg och fira Morfar som fyllde åttio i veckan.

Alla på plats, förutom en. Fullt hus med andra ord. Och
första gången sedan det firades guldbröllop 2012 som vi sju kusiner var
samlade. Nån förhalade det där tempot ”hämta ved” och skyllde på Selma! För egen del brände jag pengar och nollade krediterna med blandade känslor. Dessutom bokförde jag och gjorde pärmen redo = många kuvert att tända i spisen med.

Idag har jag mest skrotat runt! Maken åkte på
vaktmästaruppdrag i kyrkan. Barnen lekte efter frukost och jag åkte till mina
djur norröver. Sen var det dags att göra nåt jag inte minns när jag gjorde
senast – baka. Bröd, frallor, maränger och lite kakor. Och lite mat. Lite att
äta och lite att stoppa i frysen. Dahliaknölarna grävdes upp och dammsugar-Bob
slarvades bort i sovrummet. Återfanns fastkörd under gungstolen i
vardagsrummet… En liten i nallefilt påkommen med att ännu en gång inventera badrumsskåpet.

Det var dags att ändra klockorna också. Detta djävulens påfund.
Dessutom trots allt en av mina favoritdagar på året – en av få jag brukar vakna
relativt utvilad när klockan ringer. Det vill säga, om man inte delat rum med
en liten skitstövel som lagt tre timmar med illskrik. Och om man inte delat rum
med en brandvarnare som började larma för svagt batteri ungefär lagom tills den
lilla övertygats att somna om och jag själv börjat bli sådär lagom tung i
kroppen. Den lillas dag har fortsatt därefter, inget har gått hennes väg och
hon avlutade med att prova spräcka ögonbrynet mot hörnet på köksbordet – det
höll – så hoppas skrikkvoten är fylld för denna kommande natt.

Denna söndag avslutades med en kalv. Den sista för året.
Mjölkiskossan nedkom med en liten tjur. Härmed är även den årliga handmjölkningen
avklarat, och kalven har fått i sig sin råmjölk. Dags för gofika för egen del och sedan krypa ner.
God natt.

Morgonfrost på Navaran. Naturens eget konstverk. Ser nån ”manga-ansiktet” som maken hittade?

Igår var en konstig dag. På många plan.

Plan, var det… Jag hade en, men den gick i sedvanlig
ordning i stöpet… Jag hade tänkt göra klart till mina kor i campingbyn, men
plötsligt kom ett samtal ”Jag har stängt in dina kvigor på litet område. När
kommer du?!” – Jaha, var ska jag göra av dem då?!!

Drängen var och uppvaktade den älskade Morfarsgubben som
slog över på åttio-strecket, så kvigtidshämtning blev ”eftermiddag”.

Sen snodde det ihop sig i huvudet för mig. Tänkte att jag
nog får en blackout;

Har vid tidigare tillfällen hyllat gubbarna i bygden. Jag
gillar dem och de flesta verkar gilla mig. Eller så låtsas de bra! Så till den grad att jag sedan ett
tag tillbaka har diagnostiserat mig själv som ”Gubbsjuk”. Det är
liksom svårt att låta bli. Goa gubbar, nån hård kram ibland, eventuellt nåt
tjuvnyp ibland och en allmänt hjärtlig jargong.
Men till nästan-blackouten: Jag går och stängslar, kanske inte den mest
effektiva sådan, men kontakt och relationer är viktigt ibland, sägs det; Ringer och
pratar med Morfar. Ringer drängen. Drängen ringer. Jag instagram-chattar med en
”gubbe på 38” – en bonde jag tillbringat många och långa stunder med
på detta vis, pratat i telefon med i åtskilliga timmar och aldrig träffat! Jag
sms-chattar med en annan gubbe. Plötsligt går det in ännu ett sms från en annan
man som matat fiskarna kl 06:10 och sett att mitt elstängselaggregat blinkade
rött – Detta är livet på landet när det är som bäst! Sommarskötaren ringer
gällande kvigorna. Jag ringer drängen och mitt i allt ringer det till mig:
”Gubben här!”

Vafan vilken gubbe då???!!!?? Tornado i huvudet, jovisst
kände jag igen rösten! (Inte bara fördelar med bluetooth-kopplade hörlurar…)
Och inser att det är MIN gubbe. Min make! Ah, sorry på den. Lite disträ bara! Ge
mig några sekunder. Tyckte det gick fruktansvärt trögt att rulla upp tråden…

Ståendes hos kviggubben senare, i väntan på drängen ringde
frun. – Middag. – Hinner inte! – Middag. Nu!

Jag kunde ju bara inte motstå att hojta i luren att han står
o pratar med en flicksnärta. – Jag ska inte störa! följt av ett klick! (Ohps,
kanske får henne efter mig – också. Nya öknamnet blir Home wrecker.

Kvigorna upp och en uppmaning till gubben att gå och äta,
maten är kall. ”Ja, det är bra för då kan jag äta snabbt. ’En vän’ brukar säga att heta kvinnor och kallt kaffe har sparat mycket
tid!” (Drängen hade lite svårt att hålla masken där!)

Jag före norröver och sprang över stänget. Kvigorna släpptes
och som grädde på moset stannade jag och pratade med Prästabonnen där han gick
och stängslade. (Råkar maken vara den svartsjuka typen ligger jag illa till! Hurdan
är han, ni som levt längre med honom än mig? Jag får inget vettigt ur honom!
Tips på hur man lyckas mottages gärna?!)

Ett snabbpass i lagården och micromiddag i öde hus innan jag
åkte iväg på uppdrag. Vanligtvis träffar jag inte fruarna, då det sällan är de som
är ute på gårdarna, men en har uttryckt en önskan om att jag ska försöka öva upp
lite ”gumsjuka” också och utmaningen är antagen. Blev en
skogspromenad i skymningen före hemfärd och sagoläsning med barnen.

Mellan lagård och middag hämtade jag in posten bara för att
dimpa ner på toastolen och ha världens beslutsångest. Lipa, äta, spy? Det är
jobbigt att äta om man lipar. Det är onödigt att äta om man tänker spy upp det.
Och det är svårt att spy om man inte ätit! Orsaken?! Utmattning och lättnad.
Avräkning på tjurarna. En bra avräkning. Med en diff på nittiosju kilo på
lättast och tyngst, på arton styck, så det tycker jag är helt okej. Nästa brev:
Delutbetalning av EU-stöd för 2018 = Banklånet löst och ändå pengar över.

Ja, det var ju bara att starta en ny chatt med bonden. Har
man gråtit och spytt ihop sen i mars kan man allt glädjas lite också. Slutade
med asgarv från två håll, klubbildande och ett förslag till Gård- och
Djurhälsan; ”kurs i hur utmattade bönder håller gnistan uppe i det egna
avelsarbetet”. (ja herrgu’, man har inte roligare än man gör sig!) Han hade
också fått lite lön, så vi var nog båda rätt lätta i humöret. En flaska bubbel,
tidig nattning av barn och däcka i varsin ände av soffan, var den gemensamma
uppmaningen. Hur det gick för dem vet jag inte, men för egen del kom jag bara
till ”däckningen”.

Så lagom smidigt att ta sig upp när Kissen insåg att jag var vid medvetande och parkerade sig längs hela rygg och rumpa. Och på andra sidan låg hon som strulade vid fyra efter två fulla sovnätter! Vilka älgar jag stötte upp längst bort i skogen mot sjön! I en väldans fart fräste de bort mot hästgården innan jag masat mig uppför backarna och fick kontakt igen. Dessa har varit borta i fem månader och kärat ner sig i gubben. Klart inte jag duger då. Nu när de fattade min avsikt går det nog lättare imorgon!

Nu ska jag tindra lite åt de svarta siffrorna på kontot och
sedan gråta blod när jag betar av räkningshögen.

Men, nej, det får jag visst ta när det blir mörkt. Detta jäkla efterhängsna stängsel ska upp NU och sedan blir det strängare och press för att ta årets sista balar. Drängen är på väg ut och slå…

Ha de!

Igår blev det stängsel! Korna på andra gården fick ett stort
område att gå på och sedan fortsatte jag till nästa by och gick längs kanalen. Drängen
samlade balar, så han fick bistå med att bärga viltfoderhäcken som mina kor
rullat ner i diket under sin vistelse där.

Det var en lång kanal, tydligen, och materialet i bilen tog
slut, så måste riva och fortsätta en annan dag – läs i morgon. Nån har större fötter än mig!

Idag skulle det vara blött och blåsigt, och har så varit. Släppte hemmadjuren över trädgården så jag eventuellt kan vistas i närheten av fönsterna när jag är inomhus. Så länge det varar…
Ställde
i ordning och riggade kreatursvågen inför balvägning. Och när jag ändå hade
lite inspiration slängde jag på en fångstgrind på vågen också. Undra på att jag
både tycker de är tunga och att jag blir trött efter att ha hävt en sex åtta
stycken upp och ner på kärran vid djurlastning! Och att ryggen tar stryk… 48 kilo styck… Och det är de lätta grindarna. Vi har både större och tyngre!

Öste undan en del skit från tjurboxarna och stod med
högtryckstvätten i famnen när drängen ringde: ”Jag mötte ’söndagskorna’ i
fullt sken på väg mot brukssamhället!”

Jahapp. Plan B för dagen alltså. Iväg med bilen och lyckades
lokalisera djuren halvvägs nerför backen på en stickväg. En ganska lugn och relativt
social ko med sin kalv. Till vardags. De var så uppjagade att det knappt gick
att få kontakt med dem! Och precis när jag lyckades ringde dagis. Varför ringer
de mitt på dagen? Jo, akut sjuka eller skadade barn… Men inte; en från
personalen jobbade sent och hade kört om mina kor på vägen. – De står på vägen in
till nästa i personalen.

Jaha, så bra. Då är vi överens! Och precis då dök grannen
upp ur skogen på häst och korna skenade vidare.

Fick stopp på dem i en trädgård och lyckades med
hästgrannens hjälp fösa in dem i ett hörn av en hästhage, där de fick stå i väntan
på drängen och kreaturskärran. Kossan bokstavligen sprang upp på (tryggheten
i?!) kärran. Kalven fick en snabb övertalning och sen var det klart. Bara att
häva upp grindarna igen. (Och tycker jag nu att de känns tunga betyder det väl
inte bara på min klenhet!?) Låset var slut, jag håller med. Som tur var lyckades Mamma Mu inte slita sig helt där inne i lagården.

Medan vi stod där plingade det i min telefon. Igen. Och
igen. Och igen. I mitt huvud plingade ett annat mantra. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte hon inte ringa från gården…

När det var redo för hemfärd åkte luren upp och i ett sms i samlingen
stod det: ”Är hos dig 13.30”. Tack, en dryg halvtimme kvar. Hem och
dumpa kosläpet mitt på gårdplan (senare bands paret in) och skicka drängen efter ett gäng balar för
vägning. Vad väger en bale? En klassisk fråga. Jodå, den knastertorra
förstaskörden strax över 350 kilo i snitt. Den inte lika knastertorra
andraskörden ungefär 800 kilo.

Precis lyft av den sista balen från vågen, gett småpojkarna
en i häcken och rullat ut en ströbal hos dem (där det halvvägs i en balvältning
sa knick-knick-knick i ryggen – jippie!—) så rullade en okänd bil in – foderrådgivaren.

Genomgång av gården och dess förutsättningar. Fika för henne
och nån form av lunch för mig. En sväng ute i bygden för att titta på djuren. Hon
hade gott om tid på väg till Elmia och verkade nyfiken, så spanade landet runt.
Hon från marken och jag från det blå. För det var dit hon skickade mig;

Så duktig jag är! Så klok jag är som tänkt igenom
situationen som blivit efter detta året. Så fina djur. Så lugna djur! – Det är
inte ofta en främling kan stå och prata i lagården och tjurarna ligger kvar
utan ett ljud! – Så tillgivna djur som verkligen kommer fram. Och oh, vilken
fin tjur jag hade i hägnet. För att inte tala om hur bra betat det var. Och vad
bra med Hereford som verkligen klarar dessa marker. Precis lagom hull på nästan hela drösen. Och vilka bra slaktvikter
vid en bra ålder! Osv.

Ja… Jag kanske är lite duktig, trots allt.
Jag har sagt det innan och kommer säga det igen: Det är så j*******vla kul att det kommer såna kommentarer utifrån. Från såna som jobbar med det. Som ser ”allt” och som ändå berättar hur de upplever det. Som kliver ur bilen med ”Jag har världens bästa jobb som får åka runt så här och titta!” I och för sig lever ju en sån på just bönder, så de kanske inte ska såga för mycket!;P

Men vad hjälper det när man faktiskt (!!!!!) fick sova nära
åtta timmar ostört i natt? När kroppen insåg hur mycket mer den behöver och man hela
tiden kämpar mot tröttheten, stressen och illamåendet som står långt upp i
halsen? Rådgivaren, liksom så många andra – även jag, till andra – tryckte
också på de korta stundernas värdefulla vila. Och jag försöker… Blir bara
kroniskt motarbetad känns det som.

Fick ett tips om krossad tomat, så har burkar av det i ugnen
nu. Återstår bara de gröna – vad gör man med dem?

Blommig falukorv har man ju hört. Likväl som tomatblomma. Men blommig tomat?!

God natt