En ung bondes vardag

Vilken helg vi haft!

Dottern tyckte att grannen lovat ritt tillräckligt många
gånger utan verkstad, så i torsdags tog hon cykeln dit och bad om att göra slag i saken. Allt funkar som ursäkt för att få ge sig av på cykeln som hon äntligen lärt sig behärska.

I fredags eftermiddag gick vi bort och ungarna fick sitta
upp på varsin häst. Tror både jag och barnen hade tänk ett par varv på en åkerlapp
på den lilla shettisen. Inte en ritt i skogen där sonen släpptes med fria
tyglar – i flera avseenden!
Gick bra i alla fall, och ungarna var i sjunde himlen. Åtminstone tills efteråt
då sonen svullnade igen i ansiktet efter hästkontakten… Trist det där. (Var inte mycket sämre själv med extremt kliande ögon för att inte tala om näsan. Klipulver delux där!) Men det var ju kul så länge det varade!

Stå still och håll i här nu!

Drabbades av tillfällig sinnesförvirring i fredags också, så
vi började riva tapeter i hallen uppe. Bland annat ska vi frilägga och måla murstocken
som tapetserades in för drygt trettio år sedan. Men dessförinnan skurade jag köksluckor, och under vasken. Antingen ska man göra det där oftare, eller inte alls. Jag hittade äntligen alla disksvamparna i alla fall. Har inte kunnat begripa hur det kunnat vara sån strykande åtgång på dem…

Bara de inser att man inte ska riva tapeter till vardags – det mesta är ju nytt nu…

Maken tillbringade lördagen på andravåning även han, och på
mitten svidade jag om för att gå på ännu ett bröllop. Inte alla år man springer
på tre bröllop, och absolut inte två på en vecka! Men denna gång var det bara
ett tillfälligt gästspel. Som representant för gårdens grannar, och
igenkännande för verkstadsmekanikern.
Sonen var med faster och bowlade, födelsedagspresenten nyttjad. Det har bara tagit ett halvår, men ibland är transportsträckan lång. Det vet vi om någon.
God morgon, med både unge och svans, eller är det automatisk tandborste månne?

Idag har vi krämat ut bland det sista i Westernstaden. Varmt
och precis lagom öde.

Hem för en fika, jag smet till lingonskogen en snabbis och
maken tog barnen till sonens fotbollsträning. Mellan hemkomst och kvällsmat
fick det bli ett snabbt dopp i sjön.

Nu fika och sängen. Nä just det… Har ju en tvätt att ta hand om…

Späckad vecka väntar, ha en bra sådan alla!

Att i morse var det tjockt av dimma. På andra gården alltså.
Vill till att veta att det står ett hus där uppe!: Men så halvvägs uppför
backen hemåt, som genom ett trollslag försvann ridån och det blev tokklart.

Efter lagårdspasset blev en tur till kvigorna som jag åter
bygger relation med. Fuskat lite när de var ännu längre bort och det märktes
när de var på vift i fredags. Idag behövde jag dock bara sakta in bilen så kom de mig
till mötes. Härligt! Precis så det ska vara. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult.

Vidare till skogen, för nyfikenheten gav mig ingen ro. Jag
nämnde nåt om vägarna igår, och så även idag. Hur man benämner vägarna är ju
olika. Jägaren igår sa vägen till sjön, så jag körde ju till just den vägen.
Det visade sig dock att han menade första vägen, den som går upp till byarna,
där vägen till sjön ansluter senare. Inte sjövägen som jag tänkte. Men men,
lite pinsamt att torpskylten stod fullt synligt från nämnda väg. Den lär jag
aldrig missa igen. Som så mycket annat är det lätt när man kan det. Plusset att
irra runt var dock hela kepsen full av kantareller. Antingen är det ett enormt
svampår, eller är vi bara duktiga på att vara ute.

Hem för frukost där jag hann sätta en bröddeg. Kom på att
jag lovat barnen mackor med kantarellstuvning, men inget bröd fanns att hitta.
Lagom att slänga degen i formar och gå ut för att möta slaktbilen. Tvära kast på en dag, i detta liv jag lever.

Brukar säga att det är en speciell, vördnadsfull tystnad som
lägger sig när slaktbilen lämnar. Det blev extra påtagligt idag när han hämtade
tjugotvå tjurar, och lämnade endast fem djur kvar i lagården… Mina fina
tjurar…:'(

Jo, det tog emot att skicka så många på en gång. Samtidigt
går min produktion ut på just detta. Pengarna behövs och platsen krävs för
årets kalvar. Dessutom blir det en grymt lättarbetat lagård ett tag framöver. (Svalorna är på väg ut, bås och boxar står tomma så argumenten för att INTE tvätta lagården tryter…)

Bävar dock inför nästa gång han kommer – då är det kor som
ryker. Och de är ännu mer kompisar än tjurarna. De flesta har varit med ett bra
tag och vi har verkligen hunnit bygga upp en relation till varandra. Dessa
gånger är det lättare när det är ”problem” med korna. Dåliga juver
som kommer ge lidande vid nästa kalvning, dåliga klövar eller bara avvikande
beteende. Jag har en hög ribba på mina djur. De får En chans och jag tror det
är lika mycket för min skull som för deras. Men man kan ju inte bara öka heller.
Ska jag släppa fram några nya kvigor måste jag rensa bland korna, hur gosiga de
än är.

Jag också vid flertalet tillfällen påpekat min åsikt att man
ska sluta i denna bransch när man inte längre känner för det man gör. Så även
om det är jobbigt ser jag det som en ”friskhetstecken” att en
slaktbil inte går omärkt förbi. Jag vet ju hur fina djur jag lämnar ifrån mig,
och hur de haft det. Det är inget jag skäms för.

När bilen åkt var det dags att skicka in bröden i ugnen.
Familjen kom hem och vi tog en cykeltur för en fika. Tog sedan en tur med Tommy
också, så han fick sota ur lite i backarna.

Innan maken åkte iväg nu ikväll tog han och jag en liten
date och flyttade kvigorna från hjorthägnet till fårhagen och allt sly där.

Nu har jag en helan drös identitetsnummer att utrapportera
till Jordbruksverket för anmälan av slakt, så dags att sätta igång.

Innan vi kunde räkna ut vad den lilla menade med ”längipuffe”. – Vällingpulver, så klart! Burken stod inte på rätt plats. Burken som var bällingburk. Som blev O’boy-burk sen jag slutat med välling. Som åter blev vällingburk. Eller en burk med längipuffe.

Efter två dagars dräll, där den ena omfattade mest horisontellt
läge under täcket för återhämtning, och den andre med att gå igenom tre barns
garderober, lägga undan, plocka fram, tvätta upp och namnmärka, började det bli
dags att göra nåt vettigt. Med mycket hår till vardags, blir det inte mindre med X antal kilo hårsprej och bitvis rejält tuperat. Jag i söndagskväll. Trött och likgiltig. Jag i måndags kväll, utvilad, efter uttrasslat hår, rentvättat och fritt från tillsatser, och redo för ett nytt projekt i samarbete med LRF. Undrar vad Selma ville säga!?

Och om jag gjort något vettigt idag vet jag i och för sig
inte, men det har varit en blandad dag!

Startade norröver hos mina snabbflyttade kvigor. Mötte tre damer som skulle på milavandring genom skogen. Och fick den
roligaste/dummaste frågan på länge: ”Har du din telefon med dig?” (När
har jag INTE min telefon med mig? Det är ju nästan så den ligger på duschhyllan
när jag är i duschen! Och ja, det är både osunt och hemskt!) ”Kan inte du
ta en bild på oss och lägga ut på ditt Instagram?”

Varsågoda! #tanterkanförekommaiskogen (Fick mms senare när de var framme, så behövde ingen efterlysning!)

Hemma tömdes tvättmaskinen och laddades på nytt. Ovan nämnda
telefon fick agera jourterapi en lång stund, så boken fick ingen uppmärksamhet
över den långa frukosten, tätt följt av förmiddagsfikan. En bit som jag följt i några år. Betesvall före stormen Gudrun, då storskogen låg som plockepinn över taggtrådarna. För fem sex år sedan satte vi nytt stängsel runt och släppte in djur bland de två, tre meter höga buskarna. Idag syns inte ett löv. Inte en enda gång har röjsågen gått där.(Vi skulle ta det ”sen” och nu känns det inte längre lönt) Djuren har knaprat pinnar, skadat dem så de torkat och trampat ner dem. Ett arbete som är klippt och skuret för betesdjur. Men ät inte kött för all del, naturen sköter ju sig helt självt så vi får våra vackra, öppna landskap…?? Nedan kommer en annan bit jag tänker följa. En småsnårig hage som gallrades rejält inför fibergrävningen på försommaren. Stått utan djur nu i cirka en månad, och slyet har tagit överhanden.

Åkte ner till andra gården för att flytta tillbaka kogänget
bakom lagården med hopp om att inte möta dem ikväll på landsvägen, och kika
över stänge inför kvigflytt. Sen var det inspektionsrunda av återväxt och
grisskador. Ja, och så fick jag ringa veterinären för en avhorning också; Mina
nubbar växte både fort och mycket, men så är det ibland…;

Om en god vän inte önskar något hellre än att få låsa in sig
i en ensam grotta och knapra bark, är man väl inte sämre kompis än att man kan
bistå med det man kan. Jag har ingen grotta – så en kasse med bark hängdes på köksdörren när jag ändå var på turné.

På föräldragården tog jag en tur till svampstället med
rejält lyckat resultat. Mötte upp familjen för fika i Gamla Fabriken och
tillsammans tog vi sedan en tur i skogen vilket resulterade i minst lika mycket
svamp till, och ett strykjärn på ett torp! Mot Sherwoodskogen!

Och jisses vad mycket folk det var i skogen! Första dagen
man får släppa hund i skogarna, och det nyttjades visst.

Förväntade inte heller oss att möta en nästan helt ny Volvo
på en skogsväg. Lika snopet att en kvinna drog ner rutan, med en – låt mig
uttrycka mig lindrigt – fly förbannad karl i telefonen; Han var på jakt efter
sin hund, och hon fick order om att möta upp honom på en specifik väg. Och
tänker vi nu på detta vägnät i skogen som ett stort, trassligt garnnystan,
slängt på ett golv, och en knapp kastad på måfå någonstans i trasslet. – Berätta
var du är!

Lyckades re ut med den ilskna mannen att frun var på fel
håll, hon tackade och vi fortsatte med vårt. I en minut eller så tills vi
överlagt att jag nog skulle följa med henne och visa avtagsvägen för att komma
till den förmodade plats maken väntade.

Lagom stressad kvinna. Första gången i den nya bilen – med
automatlåda. Jag fick peka ut bokstäverna på instrumentpanelen för att hon
skulle veta vilket håll hon skulle föra spaken (”Jaha, kan man se det där!”) Hon fortsatte lägga spaken i D och bilen rullade framåt. Jag fick lägga i R åt henne (”Jaha, den ligger uppåt!”) Och sedan kom det en lång harang om hur konstigt bilen betedde sig. Fick lite
lagom försiktigt påpeka att hon nog skulle lyfta foten från
”frikopplingen”… Hon hittade sin make i alla fall, och han var inte
riktigt lika synligt tacksam som hon för guidningen (inte för att jag hittar mer
än hjälpligt där, men bättre än en uppstirrad utsocknes pensionär).

När vi närmade oss tillbakavägen sprang vi på ännu en jägare
med hund, och han kunde lotsa mig till var det ena torpet låg, där jag bara
hittade kåtan. Måste svänga in och leta reda på det i det snaraste. Har varit
på fel ställe. Eller så stämmer inte kartan riktigt med verkligheten!

Platsen där vår lillstuga skulle stått på kände han inte
till någon skylt, så vi får väl se.

Väl hemma insåg jag hur mycket svamp vi hade, med över två
kilo kantareller och nästan lika mycket Karl Johan. Så sprang in till drängen
och fru med en laddning. De som inte kommer ut efter någon svamp, och så blir
det lite mindre förr oss (maken) att rensa. Win-win.

Har i ett par dagar, nu när stressen börjat släppa, haft
rejält ont i halsen. Brukar jämföra det med brunstslem (vilket fick mors B att
bryta ihop för nåt år sedan). – Ett riktigt fint brunstslem ska man kunna ta
mellan tumme och pekfinger, dra isär och det hänger ihop som ett gummiband –
sånt lär man sig på lantbruksskolor för att veta när det är dags för betäckning
eller insemination – sägs även funka liknande på människor, men det har jag
aldrig provat!

Öm i halsen i alla fall. Som ett taggigt rör i strupen,
omgärdat av bruntslem. Går inte att skölja bort, svälja ner eller hosta upp. Och
skulle den där sletan man kanske fått upp försöka spottas ut skulle det kanske
spritta i tårna av sega trådar… Känts lite mindre illa där idag. Istället har de
beryktade ”frätskadorna” långt in i gommen gett sig till känna, liksom molande
värk i båda öronen. Hur är det nu? Tre veckor sedan dagis började va?…. Söppe ska ätas rykande het!

Nu blir det kvällsfika. Med biskvi! (”Såna köpte man på fiket när det skulle vara lite extra fint och gott. Men det var före dina!” – Tack maken)

Jag publicerade föregående inlägg strax före åtta i fredags
morse. Så långt höll planen.

Sen var det att ta itu med det där som inte orkades med i
torsdags kväll – städa bilen. Barnstolar ut och dammsugare in. Och så packa
kanske… Finklockan, som jag alltid drar ut ploppen på för att den inte ska
tugga batteri i lådan mellan gångerna jag använder den – funkade inte… Okej,
jag hinner duscha, göra mig klar och åka ner till samhället för ett nytt
batteri, och lite snabbhandling före middagen lagas. Super!

Precis passerat kassan när telefonen ringde. ”Jag har
fått lite mycket kött här på gårdsplanen, och jag tror att det är från
dig…” (Inte lika super!)

Så, ett samtal till maken – som precis klev ur duschen – om
att köra upp med Navaran så jag kunde sticka direkt från samhället. Tre kvigor lätta att
lokalisera, men
resterade sju var väck. Slängde in jackan i Navaran och och tog Spannen. Som tur var hittades de sista sju snabbt, men de var
inte helt samarbetsvilliga att gå in i den nya hagen, i denna andra by, dit de
gått. Men det gick. Och satan vad blött det var i återväxten – genomsura byxor
och gympaskor. (Inte visste jag att jag skulle tacka kvigorna för rymningen
senare!) Maken hade stövlar, så han fick snällt springa runt stänget och kolla
över det innan djuren eventuellt hittat nåt hål – tanken var ju inte att de
skulle flyttas extremhastigt denna fredag eftermiddag precis…

Så jag hem till barn, Mor och B som anlänt. Av med skor till
torken och jeans på elementet och så värma på maten. Klockan var ju ändå bara
halv tre då, tanken var mat vid ett. Absolut senast tre skulle vi iväg, men
målet var två. (Känner någon igen denna jargong?!) Mat i magen, torra byxor på
och fortfarande dyngsura skor fick tidningspapper i skuffen och de lite finare
tygskorna rök på. (Och en gedigen ”Jirka får fixa-lista” till den där
kviggruppen vars stänge hade lite mer att önska. Tänk att få svaret ”ÅK!”
när man frågar om det är okej. Ännu en gång Stort Tack till alla som ställer
upp och gör det möjligt för oss att åka en hel helg så här!<3) MEN!! Mors B tog Navaran till bygghandeln. Och när vi ska åka hittar jag inte min jacka. Tog maken inte in den när han kom hem? Han som tog bilen för att hämta elaggregatet när kvigorna väl var inne. Nix. Alltså hade jag ingen plånbok, och därmed inget körkort. Alltså igen – invänta återkomsten… Inte heller så super…Fick bli en premiärtur i en biltvätt. Nöden har ingen lag.

Anlände vårt brudpar vid sjutiden på kvällen (ett par timmar
senare än önskat), lagom till kvällsmaten. Därefter blev det tjuvtitt i
festlokalen och blomsterplockning. Nåväl, lite okänt ogräs och några strå vete
nallades av bonden också.

På sena kvällen blev det till att stuva undan nio pers i
husets vrår och husvagn sen samma nio pers lärt sig samsas om en toalett. ”Inget är som väntans tider, tänkte kanske både bröllopsfotografen och hunden Hedda” Nä, ingen ”öl-allergi” än, utan plockning av vägrensblomster;) Månen över Kalmar Sund.

Tidig morgon och ett besök hos frissan för mig, bruden och
fotografen. Maken fick rastas av brudens far (”Stackare, ska han försöka
hänga med i pappas tempo???” – hade gått jättebra!).

När frisören får fria händer. ”Hur har du tänkt?” – Jag har inte tänkt, men jag ska INTE ha håret i en stram knut!Bruden hade däremot sin ljuvliga önskan, och bra blev det. Någonstans där under ska bruden hittas!Hem för lunch och proffsfotograferingen och sen blev det massa
tid att slå ihjäl före kyrkan – nästan en timme! (Varför hade vi ingen tid över?!
– För att vi gifte oss kl 14, istället för 16, och skulle synka in en treåring
och amning av bebis samtidigt kanske…!?)

Fin vigsel av en bra präst, det är väldig variation på såna.
Men ett färgglatt pärlarmband runt handleden och ett Bamseplåster på hälen är
ju bara att gilla! Lite svettigt för kantorn kanske, då solisten blivit magsjuk
dagen innan, så en annan kallades in.

Så nu har jag provat alla tre sidor av ett bröllop. Inte ”ogift, gift och skild”, som marskalken föreslog, utan ”gäst, brud och tärna”. Det sista hade jag aldrig gissat för ett år sedan:)

Mellan bilen och festlokalen sen tyckte jag ena skon kändes
konstig. Tittade ner och såg att fyra av sex remmar lossnat. Den följde inte
riktigt med foten alltså. (Nåväl, jag har en känsla av att det är mina konfirmationsskor, men de kunde väl gått sönder efteråt, i garderoben istället!!!!!! – Får börja slita på mina studentbal/brudskor nu alltså. Ett par i taget;)) Tack kvigorna, för att jag slapp fira bröllop, som
tärna, i grova gympaskor! Tygskorna hade aldrig funnits en tanke på att ta med annars!
Inget ont utan något gott…

Hela kvällen klaffade annars riktigt bra. Värsta galenskapen
jag var inblandad i var ”som tur var” med brudens far; Efter mycket
tjat fick han upp mig på dansgolvet – var bara vi två där – och båda två
började sjunga med i Gyllene Tider-låten som spelades. Efter vår duett i refrängen
kunde jag inte annat än att bita mig i tungan och fråga om detta var lämpligt
att sjunga oss emellan, i en tight dans, varpå han nästan bröt ihop av
skratt.

Jag vill känna din kropp emot
min. Höra pulsen slå. Din mun tätt emot min. Hjärtat snabbar på. Jag ser på dej och du ser på mej och jag säger: Jaja, jag vill ha dej. Jag vill känna din kropp emot mig. När vi två blir en.

Han konstaterade att han vägrat ha nyckeln till hotellet i
fickan, och när jag sett den förstod jag varför:

Japp, det var sent!

En fantastisk kväll, och en heder att fått dela den. Som jag
sa i mitt tal till brudparet – det var ju ingen självklarhet eftersom jag inte
skulle få träffa brudgummen. Jag kanske ”skulle skrämma iväg honom”. (Brudens
ord)

Också väldigt imponerad alla som fixat, kanske mest av
brudens föräldrar och den kvinnliga delen av värdparet – som hon fixat och
grejat med precis ALLT inför detta bröllop. Från planering till möhippa till
utsmyckning av lokalen och smink. Det där med att titulera sig själv som ”lite
hyperaktiv” har hon verkligen levt upp till!

Svarttaxi av brudparet på natten och för egen del tog det
inte många sekunder innan jag slocknade ovaggad på gästgiveriet.

Imorse var det gemensam frukost innan vi åkte på ett
studiebesök. Man är ju inte mer uppsnoffsad än att man kan det, så här dagen
efter!? Grevar, bönder och nyfikna körde en liten bit och kikade på en
kycklinggård. 240 000 slaktkycklingar, 650 hektar åker och 1400 hektar skog på
en ensam ägare. Det får en annan att framstå som backstugusittare! Men så är
man ju också en ”stenrik” Smålandsbonde med största åkern på fyra
hektar. Lite olika förutsättningar.

Kom hem på sena eftermiddagen som slagna hjältar. Lika
slagna var nog Mor och B (”vi behöver vila öronen!!”). Mat på bordet och färdig
lagård. Inget för oss att bry sig om alltså.

Som grädde på moset även en ”hylla” byggd till
Navaran med hopp om lite mindre kaos på flaket och rullgardiner i barnens rum –
de har bara stått och väntat på montering sen i mars.

Bilen är åter monterad i vardagsmundering och ikväll blir
det tidig nattning. I min stenhårda säng, som Mor gnällde på. Jag har ingen
hård säng, det är andra som har extremt mjuka! Oavsett så är den MIN och bara
min. Och Min är bäst! Enkel matte:P

Det där med att försöka få bort all hårsprej och tupering får bli morgondagens projekt, innan jag åker till storstan för bonnamöte.
Ännu en helg bortlullad, så back to business.
God natt

Undrar om detta kan klassas som Torpens år. Det är väldigt
roligt att leta runt i alla fall, när man hittar nåt. Lägg där till ett par vänner,
skapligt väder och en massa kantareller, så blir det riktig bonus.

Två ”nya” torp hittade vi, varav det ena hade en
väldigt fin jordkällare att stolta med. Sen är det ju ”bara” kring
åttio år sedan stället revs, så…

Så vacker välvning av stenarna i taket. Det är ett hantverk! UTAN ingenjörskonst!De glömde få med sig pottan, men det kanske var en skitsak!?

Oavsett finns det mycket att kika på kring hemmaplan! Jag
kanske skulle köpa mig en drever – och lära känna min hembygd!?

Lite maränglek:)

Veckan har varit blandad med stängsel, rivning av stängsel,
stängsel, blåbärsplockning med sonen och Morfar, kvällsmat hos Mormor (svårt
att neka när jag hade med mig korv,
mjölk och spenat!) lite mer stängsel, injagade – och utjagade – av djur (leve
spannen!), stängsel, start av sonens fotbollsträning och djurkörning.

Vem brukar gnälla om dåligt benutrymme för bakåtåkande barn?!

Tjur åter från inhägnad av pumphus. ar ju trevligare att gå där i grönskan än i hagen. Fottvätt på köpet då han vadade i dammen. Och gruppen nedan ser ju harmonisk ut – inte alls som tolv timmar tidigare då jag mötte dem i fullt sken på landsvägen. Jag kom i full fart från mitt håll och vad den stackars snälle tysken, som stod på vägkanten och blinkade med helljuset tänkte, när jag nitade mitt i flocken några decimeter från en ko, vet jag inte. Jag hade säkerligen idiotförklarat mig om jag varit han. Flocken hejdades i alla fall, och efter mig och spannen så var de inne på ett par minuter i en annan hage.Idag lämnar vi åter över stafettpinnen – det har blivit dags för bröllopet på östkusten! Djurvaktare finnes men det konstigaste är väl att lämna över hus och barn till mamma. Första gången de ska ha barnen över natt och dessutom i vårt hus?!! Måtte inte liken ramla ut från sina gömmor;PHa en trevlig helg!

…om att jag skulle hotat folk. Detta för att jag inte fått
släppa djur på deras dryga hektar betesmark de senaste åren. Jag blir lika
förbannad och ledsen, som full i skratt. När andra kommer till mig och undrar
vad som hänt då ”det låter väldigt märkligt”!? (Därav fick jag reda på det) Varför skulle jag
komma på att hota någon flera år efteråt (om ens alls)? Och varför skulle jag ens sjunka till den
nivån? Oavsett så är det så skrattretande lite areal att det inte är värt att
kiva om.

MEN, det lämnar mig inte oberörd när det kommer till min
kännedom vad de berörda i sammanhanget sprider ut. Jag försöker hålla det ifrån mig då jag själv känner till sanningen och hela historien bakom, men det ligger där och pyr.

Det är upp till var och en att bedöma sanningshalten i det
som sägs, men om någon tror något av det som sägs om mitt usla beteende och
sätt att hota folk… Då är jag den första att beklaga.

Mycket kan man säga om mig, men SÅ LÅGT skulle inte ens jag
sjunka.

Ja just det… Klockan hade ju ringt. Ser det ut som om Selma bryr sig?

Fick inte ihop logistiken som tänkt med ett trasigt
traktordäck, så nöp däcket i balklon och lastade in det i Navaran. Typ
måttanpassat. Tog med mig dräng och traktordäck till stan. Drängen tog press
och traktor med sig hem och jag fick tala väl med verkstadsmekanikern för en ny
slang i däcket.

Tyckte drängens skor såg stora ut. Jag lär inte ta dem av misstag, konstaterade jag…

Hemma med det var det dags att lossa vårt gamla slitna
reservhjul – som gör att traktorn funkar på gårdsnivå – och lägga på det rätta.
Lagom sliten var det dags att sätta tillbaka det rätta hjulet på bilen också. Även
om jag svär över de stora pickup-däcken när de ska flyttas var det i detta nu
oerhört lättarbetat! Men visst saknar man tiden när man körde med trettontumsdäck… Don efter fordon. Det långa röret utom bild är dock mitt hemliga vapen.

Lite stängsel mellan varven. Överraskades av en skur en
eftermiddag då jag tänkte göra klart ändå – i värsta fall blev jag ju blöt. Det
var innan skuren blev ett skyfall som blev en grym hagelskur. Släppte det jag
hade och åkte hem för att kränga av mig de plaskblöta underkläderna och tina
upp.

Djungeln har blivit skog, så snart kanske man får skit för att man skövlar för köttproduktion…?!
Igår sken solen. Nästan hela dagen. Och då det är långt till
nästa soliga dag enligt prognosen, tog vi beslutet att riva ner de sista två
hektaren korn som skulle ensileras. Man vill inte ha gul spannmål när man ska
ensilera – och inte grön om man ska tröska – och det har tappat i grön färg de
senaste dagarna.

Helst vill jag att det ska torka till en dag innan jag
pressar, men tiden fanns ju inte. Så strängade upp det, åt lunch lite lagom
sent och rullade sedan ut med pressen. Startade kraftöverföringen och pressen
stod still. Varför? Försökte med allt möjligt med inget gick. Okej, pressen är
frikopplad, men hur i helsike kopplar jag in växellådan igen då? Kanske jag
fick en snabb visning när jag köpte den för två och ett halvt år sedan?! Och?! Ringde
kontakten på verkstaden. Inget svar. Ringde till lagerkillen som fick springa
ut med telefonen till mekanikern som fick förklara för mig. (Kontakten ringde sedan upp, men lovade honom att inte skjuta budbäraren, hade redan skjutit den skyldige) Ta-daa. Pressen
gick med alla kedjor och drivhjul. Så igång. Skickade ut första balen och satt
sedan och väntade på larm. Kom inget men i backspegeln såg jag hur plastaren
gick för fullt!? Ah, mekanikern fixade även givaren till luckan som inte funkat
de senaste 1500 balarna. Med andra ord – näta, och släpp av eventuell bal från
plastaren, kör vidare.

Hela andraskörden förra året och hela förstskörden i år:
Näta, släpp av från plastaren, invänta larm (för dessförinnan kommer jag inte
in i datorn), redigera i datorn, stänga luckan, starta plastare och kör vidare.
Det var betydligt smidigare nu, även om det tog mig typ 45 balar att fatta, och
då var det liksom bara tre kvar… Det är en del nät på en bal, inser man när man får dra loss det från valsen.

En slutsumma på nittiofem balar grönfoder. Några hektar mer förra
året gav ungefär femton. Det är en obeskrivbar känsla att veta att fodret är i
hamn!

Idag skulle det regna – och har så gjort. 24 välbehövliga
millimeter. Förmiddagen tillbringade vi på torpvandring – av en annan sort,
nämligen husvisning. Ren nyfikenhet, så de som önskar oss från gården får nog
bli besvikna ett tag till. Vidare en tidig middag hos di gamle, och sedan
helgade vi detta sjusovareväder och kröp ner allihop, förutom de två stora
barnen som spelade spel. När vi tittat upp från filtar och grejer blev det fika
och sedan åkte familjen ”förbi” vänner med honungsleverans när vi var
på hållet.

Här vare skruvat! Borta bra men hemma bäst. Hjärtat har alltid funnits i Småland. Inte mitt fel att jag är född i fel län! Så länge jag kan minnas innebar ledighet från skolan att jag skulle få åka Hem. När jag kunde åka själv i tioårsåldern gick bussen 7:30 från Malmö, på lördagen på lovet, och gick retur 14:50 dagen före skolan började. Sommarlovet började som två veckor, året efter fyra och efter det minst åtta. Hemma. En trygghet. En fristad. En kärlekshistoria. En livslång kärlek. Synd att jag inte kände så där jag bodde mestadels av tiden, men stället ovan har jag aldrig velat lämna. Ingen annanstans har jag någonsin spillt så mycket tårar, ändå är avsked bland det värsta jag vet.

Hemma sent, sen kvällsmat och sen nattning av barn. Väldigt
snart nattning av oss lite större barn också (maken har redan trillat ikull). Först ska jag sätta en nattdeg, ta knäckebrödet ur ugnen och ta en mugg te i soffan – vore ju jobbigt att behöva pinka luft om jag vaknar i natt!

Hoppas ni har en bra helg! Japp, Selma är tillbaka. Dagens cirkel är sluten!

God natt

Så blev det då dags för en tur till Skånelandet till sist. Sent
om sider och långt mellan besöken.

Planen med att komma hemifrån ”tidigt” gick i
stöpet ganska fort sen vi alla skullat-bara. Jag försökte släppa kontrollen och
smet tidigare för att lämna in press och traktor på verkstad när vi ändå körde
förbi staden. Och alla som provat småstadslivet vet att man inte kommer ifrån
bara så där när det börjas prata.

Vi fortsatte försöka leva upp till vårt nyskapade rykte som
bergsgetter så vi tog en tur på vackra Österlen med ånglok, musteribesök och
klättring på Stens Huvud.

Jag undrar ju vad detta var för en liten sötnos som svansade efter tåget. Slog mig precis i detta nu – kan det varit brandvakten?

Dagen efter höll vi oss söderut och hälsade på gammalt och bekant. Lyckades även lura Hans lilla flicka till att hålla i en plastbanan istället för ett finger, så var isen bruten och hon går nu hela tiden, av uppdateringen att döma. Och ja, jag ser mig definitivt som medbrottsling!

I fredags blev det att rulla hemåt igen i sakta mak och det var rätt skönt att komma hem i vettig tid.

Friden var dock inte långvarig då barnen redan på lördagen
åkte till Faster för att sova i husvagn. Barnfritt en lördagskväll. Vad gör man
då? Datekväll! Fonduegrytan rotades fram och dammades av innan det blev en ovanlig
långmiddag i soffan med en lika ovanlig film igång.

Dagen efter var det tidig uppstigning för hämtning av barn,
firande av svågern och sen tog vi årets första tur till High Chaparral. Ungarnas
glädje över det hela gick inte att ta miste på. Min uppfattning var en annan… Nån hade gått på mutan att hjälpa storkusinen med diskmaskinen. Kan säga att lika nöjd som hon var, lika sotis var syskonen som inte nappat/trott på erbjudandet om betalning.

”Åka tåååååg!”

Sen var det måndag morgon och abrupt återkast till allvaret.
På väg till dagis och fritids ringde en granne till andra gården och berättade
om en ko i trädgården. Så bara att hiva av ungar, byta bil och flytta djur, och
samla ihop de två som var ute. Full stängsling på schemat, korna hemma ut på fin återväxt så att jag kan visa mig ute utan att de kommer mig till mötes och skriker (önsketänk, sorry grannar!) och sedan bilen stått
hemma på gården ett par timmar var den obrukbar. Så… På med ett vinterdäck på
tisdag morgon och se glad ut.

Mot däckverkstan som har semester en vecka till, vidare till
Reftele efter grejer de inte hade hemma, lunch med vän, dumpa däck på en annan
verkstad och hemåt. Nix, måste åka och titta på en halt ko så långt ifrån
hemma jag kommer med mina djur. Eller tja, det var mest stillastående med tre fibergrävmaskiner
på den ena lilla vägen och tvärstopp då en annan grävmaskin stod med haveri
mitt på vägen. Blev en promenad sista kilometern till halta kossan och sedan
tillbaka igen. Och en annan väg hem. Men kan ju inte köra förbi Mormor och
Morfar utan att titta in, så där gick resten av eftermiddagen.
Kvällen gick till att tappa upp honungen – äntligen, den har tagit rejäl tid på sig att mogna – och städa av allt honungsklister som kommer på köpet.

Idag har det varit mer stängsel, sen jag tog min titt norrut
och tänkte ”gena” genom skogen ner till andra gården. Men istället
fick nån en snilleblixt att hon skulle kika efter torp-spår och hittade – så då
gick ju jakten vidare till fots in i skogen. Och där tappade jag bort mig så
det blev polisinsats med helikopter och grejer för att få ut mig igen, så gick
denna dagen med!

Nädå, den ursäkten har jag tyvärr inte, men en timme går
fort! Hittade inte heller några torpskyltar, men nåt annat intressant! Vet
någon vad det är så berätta gärna. Kolarkoja? Lekstuga? Backstuga? Det känns ju lite ambitiöst med en murad spis i hörnet.

Och när drängen svängde in på gården med sista lasset balar
för dagen var det med ett platt däck. Morgondagens projekt:

Årets nassar är hämtade och Navaran har därmed också fått
sin årliga sanering efter att ha agerat grisabil.
Igår var det två (!!) år sedan vi flyttade in i vårt nya kök också. Hur fort har inte det gått? Så himmelens bra är det i alla fall. Saknar inte det gamla det minsta! Tro mig. Och idag är det ett år sedan den minsta började på inskolning… Totalt galet allting!

Tvätten är omhändertagen mellan bildladdningarna här. Återstår disken och en fika innan det är dags att dra täcket över nosen.

God natt