En ung bondes vardag

Vi la en dag på det stackars grönsakslandet. Pillade ogräs där en gång om dagen när jag var med foder till kvigorna. Sen kördes de ut på bete, och DÅ började det växa ogräs! Rensade upp, la på ensilage och tidningar på sidorna och i botten i ett försök att dämpa ogräset därifrån. Blåste gjorde det som attan, så det blev till att vattna ner tidningarna ordentligt. Det gillade den minsta!

En fikapaus i kojan ungarna fixade. Riktigt svalt och gott där i den lummiga skuggan!

Lite täckbark i gången i mitten också (nångång), så blir det snart riktigt bra! Tills ogräset växer igenom och tid och ork inte räcker till att hålla efter. Får njuta så länge det varar!

En del tycker det är sjukt hightech att köra traktor i trädgården. Sån traktor jag kallar åkgräsklippare. Lite fjantigt i min smak:)

”Mamma, det är mat!” – Tycker allt vi var välunnade en marängbakelse till efterrätt!

Ovanligt sällskap i maskinhallen när pressen skulle hämtas ut! – Och hur mycket har traktorn gått innan pressäsongen? – Nja, vet inte, men det var nåt med 3…

Lite färg att börja med mellan pressningarna.

Inspektion från ovan!

När man vill slippa stå som en korkskruv! Fick likväl slingor i håret.

Och så lite strul med vatten. En automat vid en kubiktank hänger på att automaten är full när djuren börjar dricka då det är ganska dåligt vattentryck… I annat fall får man vakta. Även om ett öra killas i armvecket. Så gick där nästan en timme från målningen innan djuren lugnat sig.

Sonen var iväg på akvarellkurs igen. Äntligen lossnade det så han faktiskt vågar öppna färglådan hemma! Och syrran var sotis för att hon inte fått nån kurs, så de satte sig gemensamt i köket och sonen dikterade grunderna.

…Medan lillasyster var förpassad till den större penseln.

Gaveln blev ännu tråkigare nu. Men det finns ju hopp om det!

Midsommarhjälpen anlände. Och hela utbygget blev gult innan midsommar! Delmål ett avklarat!

Vilken myra!!

Så kommer man hem efter ännu en lååång dag. Sjön ligger kvar, drängens fru har skött om vattenfyllningen på kärran som ännu en gång bara ställts ifrån i sin tomhet, och tjurarna får sin mat till sist.

Då blir det midsommar! Rhododendronen har inte på långa vägar blommat på max, och har inte heller hunnit med den i riktig blom. För första gången någonsin firade vi fyra generationer ihop. Lugnt och stilla.

Vågar man verkligen bjuda ut Corona?! (Jag tror faktiskt inte någon var sugen…)

En annan sjö – ”barndomssjön” – med väldigt lite vatten i.

”Går man vilse i livet ska man stanna upp och krama ett träd”

Kikade som bekant på ett torpställe förra helgen, men gick bet på ”stugan”. Ett nytt försök efter en noggrannare titt på kartan så låg det ju där, inne i en stor gran!

La en stund på att städa lekstugan då barnen plötsligt ville sova där, och hittade detta kärleksbrev som ingen vill kännas vid. Och än spännande – vem är ”Anja”?

Hjulets järnskoning har legat många år här ute. Nu fick det sällskap av ett kättingbindsle, och ljuskopparna från bröllopet i augusti.

En cykeltur norrut (och ja, det gick – just det – uppåt!) för ett par andra torp. Kikar man på familjen utposterad på backstugans hörnstenar, inser man att den var väldigt liten mot ”sågverkshuset” vi hittade förra veckan. Det tredje torpet gick vi bet på. Ungskog, mängder med björksly och bräken, regn och knott till förbannelse… Fick bli en älgtornsfika och sedan hemåt och neråt för att blåsa bort de där jäkla sällskapsdjuren. Genom duschen och iväg till goda vänner en stund. Tack snälla för pausen!

Blöt dag idag med, så lite påfyllning av frysen då det rensat ut ordentligt på fika senaste veckan.

Trygga muffins, ett nytt recept på kardemummabullar, ett försök (med varierande resultat) på gifflar och till sist en stor vetekrans. Gillar inte kransar egentligen, men var rätt less på det hela vid detta laget. Tiden stack för barnhämtning och sen drog vi iväg på fyra-generationers-fika i mors stuga.

Var tji på att stå inne, så bokade in etapp nr 2 på Järnbärarleden med vännen. Lagom blött och lite knott där också. Men så vackert! (Snubblade över en torpskylt också, och har känsla av att vi passerade några på vägen – får kika på karta vid tillfälle!)

”Ännavänd” 4:a på hygget.

Det gick väldigt mycket uppåt den första biten. Och högt upp kom vi! Vilken utsikt! Får nog ta bilen en dag och mäta topografin! Tänkte inte på det när jag var där.

Men neråt, neråt igen sen för att hämta bilen och även ropa fram kossorna. De kom!

Blev många bilder det här! Men vi har ju fiiiber nu! Sängen hägrar och bloggen får vänta tills nästa gång tillfälle ges i kombo med ork. Sällsynt vara! Vi har ju lite annat att stå i. Kika på instagram @bondeniskarvhult om ni är nyfikna, är lättare att uppdatera där!

God natt och ha det bra!

Efter påhälsning i förskoleklassen kom dotter och make hem med blommor. Otacksam som jag är rök de ut på trappan illa kvickt. Är ju så galet allergisk mot allt som luktar starkt. Sen får syren, lupin och lilja dofta hur gott som helst! Prosit bara!

Hur många hönor i samma fack? – Fyra denna gång. Och så undrar man varför äggen krossas… De är flitiga ändå på att värpa!

Barnen skulle hjälpa pappa måla chassit till den nyförvärvade vattenvagnen. Bra, sa jag. Då får jag ju egentid! ”Då kan du dammsuga!” replikerade treåringen direkt. Dammsuga? Nä’ru, då blir det en Tommy-date för min del istället:

En lite dramatisk himmel över fotbollsplanen i måndags, men den höll sig på lagom avstånd!

Det är ju lite småläskigt att hela piren, och även soffans ryggstöd, var puts väck under vatten tidigare i år!

En skolavslutning i tisdags som inte alls var som de förra – familjen var på sitt håll och sonen på sitt. Han kom hem lagom till min frukost, sen smet vi iväg och spelade minigolf en sväng (talade väl med ägarna och fick tjuvstarta tre timmar före öppning…!) Därefter hem och möta upp slaktbilen för avfärd av lite färdiga kvigor och några kor utan kalv, hämta flickor på dagis, ösa intill fodret till tjurarna (av någon anledning fyllde jag inte på!) och så fixa lite middag för att möta maken i dörren och smita iväg till lillstan med en kompis.

Efter en sån där förhatlig shoppingrunda (tycker vi båda) på en effektiv timme, så tyckte jag mig ha en stund över sen hon var avsläppt. Jag tog därför en tur till en annan kyrka och en annan kyrkogård för att strosa runt och fantisera om livsöden. Man ska ju vidga vyerna, som det heter. Himlen var lite lagom dramatisk i den socknen också!

Inte behöver man känna sig ensam heller, när man står och förundras över gravstenen från 1758! Men då jag passerade ”vår” kyrka på hemväg, skyndade jag mig in dit och fotade en gravsten av de mina som snart försvinner.

Och ja… Solsting eller ej, men jag halvlåg på kökssoffan när jag bad maken titta ut, då det såg ut som ett öga i molnet. Reste mig upp för att fota det och den andra halvan av paret dök upp bakom eken. Säga vad man vill, men det där om att ”kika ner från himlen” och ”övervakas” och så där blev fruktansvärt påtagligt. Kalla kårar längs ryggraden och gardinerna för vid läggning!

På dagen sex månader sedan jag klämde fingret. Jaja, jag har ju sån grym nagelväxt så det är snart passé, tänkte jag. Det tar nog ett tag till att läka ut, inser jag nu.

Efter en frukost på den nu städade och iordninggjorda altanen blev det en heldag i bikuporna för mig och maken. Enorma mängder yngel och massvis med pollen, men i det stora hela inte en gnutta honung. Skitkonstigt! Tycker alla förutsättningar har funnits. Men men, det blir ett tempo mindre då vi brukar slunga kring midsommar. Känns inte så tvunget i dags dato. Tyvärr kanske!?

Så var det då dags. Den sista sommarfesten någonsin på vårt dagis. Lillskruttan är beviljad plats i anslutning till skolan, så alla barnen kommer vara inom samma område i höst. Visst kommer hon att få nya kompisar och bla bla bla, men det skär så i mig att hon ska splittras från sin bästa kompis. Den bästa kompis hon haft sen hon började. De har hängt ihop i ur och skur och de dagar kompisen inte var på dagis på grund av syskon, kunde det nästan kvitta att gå dit, enligt lillflickan. Usch. Jag har inte kommit mig för att avbryta alla hennes planer på vad de ska göra på det nya dagiset, genom att berätta att bästa vännen ska på andra hållet. Det är tufft alltså.

Igår blev det en snabb stängsling, en ännu snabbare flytt av kvigor och sedan hämtning av slåtterkross och strängläggare. Nu ska vi igång!

Idag har således drängen startat upp skörd 2020 med att slå ner åkrarna här hemma. Bara vi såg att han hade tankarna på annat håll smet vi! Iväg till skogen en tur och kika på resterna av den gamla ångsågen i faggorna. Känns tyvärr som att en grävmaskin modifierat grunden lite… Däremot låg boningshusets huggna grundstenar och stoltserade på höjden. Och jordkällaren sen! Jag trodde först att den var uthuggen ur berget, men det var ju ”bara” ena enorma stenblock!

Sågen för ca hundra år sedan bakifrån, och sågen nu, framifrån.

Familjen utposterad på varsin hörnsten. Det måste varit ett rätt rejält hus när det begav sig!

Extra kylhål i källaren eller vad!? Ett på var sida.

Det var faktiskt på en begravning för snart fyra år sedan som de avslutande orden var något i stil med ”en väldigt fridfull plats”. Vi tog oss dit idag, och det var en fridfull plats.

Efter vår fika fortsatte vi genom skogen på detta myller av vägar och stannade till vid ett torp jag ”snubblat” över. Man blir ju ganska ödmjuk inför alla dessa stora stenrösen som ligger i skogen, då man idag kan leja in helautomatiska stenplockningsmaskiner för egentligen hur små stenar som helst…

(Dessutom kan man sitta och läsa i historieböckerna att de fattiga torparna i nöd och svält kunde be om ”fattigstöd”, men i ganska många fall fick till svar att de allt kunde klara sig på marken de fått, om de bara ansträngde sig lite mer. Slet som djur i omänskliga förhållanden och fick höra att de var lata. DÄR kan vi ju börja snacka om prestationsångest!

Så sitter man själv med ”nödåret” 2018 med torka i färskt minne, där man fick gå till banken och låna pengar så man kunde köpa dyrt foder till sina djur. Skit i det, egentligen, för mat till oss själva finns alltid – hittills. Vi står inte och faller för att grönsakslandet torkar bort. Det går ju att komplettera… Lite nyttiga om än olustiga funderingar. Välfärden för ju med sig sina problem.)

Ett torp där maken dessutom har rötter. Själva torpet gick vi bet på idag, men markerna vandrade vi, och jordkällaren (som jag tänker mig att de ”ska” vara) hittade vi.

En annan sak som oroade mig lite häromdagen var när det gick ut rekommendationer om att inte elda öppet i skog och mark. FINNS det på allvar såna dårar som ens överväger att tända på nånstans i den torka och storm som råder? Vad hände med sunt förnuft liksom?

Det finns ingen gång jag lever så hårt i ”nuet” som när jag går med röjsågen; Blicken neråt. Fokusera. Inte titta upp och se hur långt det är kvar. Inte titta bakåt och se hur ynklig sträcka du kommit. Blicken neråt. Vänster till höger. Höger till vänster.

När vi väl lallat färdigt i skogen så blev det alltså röjande i trädgården. Stort behov fanns och oerhört bra blev det! Och medan vi grejade med vårt, hittade barnen på att inreda en koja/fikaplats. Räfsa, snöskyffel och grensax följt av en vuxen med röjsåg, så var de väldigt nöjda!

• 

En bänk att kunna ställa glas stadigt på vid fika snickrades till i garaget, och hinkar redo för kommande bärplock fick dela gren med trädkrokar.

En annan sak som slog mig idag när jag var ensam med tankarna är hur extremt fort det kan gå att rasera något! Det kan ta åratal att bygga upp något (förtroende, verksamhet, rykte, självkänsla) men det kan raseras på en sekund! Läskigt det också.

• 

Utsikten från sovrummet är inte så fel i alla fall. Utan ögon närvarande;P

Ha en fortsatt go helg alla!

Bra de facto att vi är i mitten av juni ger mig lite av stora skälvan! Börjar man dessutom kika närmre på det är det i dagarna hela femton år sedan jag lämnade slätten för tryggheten i skogarna! Hur hände detta liksom?!

Den där stackars tanden som hängt i en halv tråd i veckor, råkade följa med tandborsten ut. När första chocken lagt sig var det en mäkta stolt sexåring!

De sista djuren är äntligen iväg på bete. Svängde förbi Mormor och Morfar och nallade rabarber, tyckte de hade så många ändå! Drog dock med sig en del, och kossan i kylrummet krävde en del frysplats, om man säger så, så dags att safta!

Blir ofta utskrattad åt mitt skafferi, men jag kan erkänna att jag nu behöver fylla på! Tre sorters saft, sylt och marmelad (och dessutom lingonsylt ett par dagar tidigare!) slörpade i sig totalt tretton kilo strösocker, och tre kilo syltsocker. Nu måste jag handla alltså!! Det börjar ju eka på hyllorna! Dessutom är flaskorna slut och de flesta burkar också, så nu får det väl räcka för en stund… Och jag ska erkänna att femton kilo frukt och bär var lite väl mycket på en gång, men vis av erfarenheten – så hade jag glömt det sen förra gången jag gjorde samma misstag…

Surrad vid spisen en dag ger inte många steg, så för att uppnå målet fick det bli en kvällspromenad med maken.

En god vän till mig satte upp ett gäng mål i höstas. Den första var att gå ner i vikt. Detta tänker jag inte hoppa på, då mina piratjeans inköpta i USA 2010 gick att knäppa i år med (lite smått galet/läskigt egentligen efter tio år och tre barn…) Finns dessutom mer luft i dem nu än då, trots att jag upplever att tanthullet satt sig centralt på mitten bak!

Skulle jag dessutom hänga på hennes tåg skulle det innebära att halvera mig själv, och jag är inte så värst sugen på det! MEN jag gillar skogen! Och då det under ett samtal kröp fram att vi hade en önskan om samma vandring – varför inte göra den tillsammans!? Så vi tog en etapp att smygstarta med.

Jag menar, hur kan man INTE uppskatta sånt här?

Och denna stensättning liksom!?

Lär ta ett tag innan holken är sönderknackad när den är gjord att ett betongrör!

Nästa utmaning vännen har åtagit sig är att utmana sin höjdrädsla! Och då funkar ju faktiskt en rejält gungig hängbro rätt bra som delprov!

Dagen efter tog vi en familjetur till en annan vandringsled. Ur led är tiden när man kommer torrskodd till Amerika! Själv var jag lite orolig för spångarna som var dåliga redan för femton år sedan, men det gick fint. Lillskrutt (och de andra) älskar utmaningarna som skogen ger!

Bara lite fukt i spåren när vi passerade gränsen! Någon passkontroll var det inte tal om

Ingen mat i jordkällaren, eller i tjuvakistan. Det var således fattigt på torpet. Var det inte Amerika som skulle göra guld av vatten och sånt? Ser mest ut som…mös…

Grisarna förstör den vackra mossan även på andra ställen. En klen tröst dock. Och det där älgtornet vågar inte jag använda!

Tillbaka i Amerika efter turen till Vildmarksbyn började det gå segt för den lilla (de stora var väck sen en kilometer) Att gå på väg är inte lika kul som stigar och studsande brädor. Att turen totalt slutade på ungefär 5,5 km kanske var en bidragande orsak. Det fick bli mutor: ”Uppför backen där, så svänger vägen lite, och DÅ ser du Morfars hus!” Plötsligt blev det fart i de små benen igen!

Kom tillbaka precis lagom till kvällsmaten så fick oss en macka. Det går att diskutera mycket fram och tillbaka ”i dessa tider”. Men vi var friska, de var friska. De börjar bli till åren och skulle deras sista dag komma, så har väl knappast någon glädje av att man gjorde ”sin samhällsplikt” i sex månader utan att träffas?! Nä, jag tänker ta vara på stunderna som ges! Och krama om dem som om det vore den sista kramen, precis som vanligt.

Nu knackar John Blund på här, så ska runda av med att tacka för 30 år med ”Persson”. Plötsligt får man tummen ur och saken går igenom. Nu skriver vi nya kapitel som Familjen Skärvegård.

Kristi Flax kom, såg och försvann och vi målade i dagarna tre. Svägerska, svåger och barnens två storkusiner. Och jisses så fint det blir! Låter bilderna nedan tala, och vi fyndade både det ena och andra.

Plåtslagarens penna var bättre än rännorna!

De där uppe var så underhållande att de konkade ut min ljudbok! Det blev svajigt med den höga ställningen, och en av dem gillade det inte, vilket den andra var snabb att påpeka. Men till sist var det mesta målat!

Titta så grant bara! Och då är vi ändå bara halvvägs. Det vita blev linoljefärg, och tre strykningar. Gjorde väldigt mycket med strykning två, och de vissna fönsterna blev plötsligt skittråkiga när karen blev vitare!

Där snackar vi daggmask! Och jag har storlek 40!

Med mycket grusväg ser bilen ut därefter… Men precis som allt annat – det är roligast när det syns vad man gör!

Aklejan är verkligen livkraftig, för den kan inte hitta mycket där den växer!

Sexåring hemskickad efter en timme två måndagar i rad och hemma en vecka gånger två (två kortveckor dock). Hårda bud för en astmatisk sexåring med pollenallergi… ”Det känns som att jag aldrig får vara på dagis!” följt av: ”Jag tar på mig reflexvästen så ser du enkelt var jag är när vi stängslar!”

Munskydd eller inte. Mitt munskydd sluter tätt, men uppenbart inte tillräckligt när dammet från spannmålen letar sig in. Kan säkert liknas med små osynliga virus… = falsk trygghet.

”Men va e spannmålen då?”

”Jag nälpas åt dej!”

”Färgen sitter som berget” var det…

Dagis!

”Min kompis”

Kalvningssäsongen är över här. Den slutade ungefär som den började. En liten, söt kalv. Moderslös sedan halva innanmätet på kossan följt med kalven ut. Jag kände det inte värdigt att stoppa tillbaka det med all infektionsrisk och – säkerligen – smärta, så Mamma Mu fick flyga till de evigt gröna ängarna och hänger nu på mörning i ett kylrum…

Hökärran laddad!

En pingstafton bortbjudna och en Mors dag i skogen. Ännu ett ställe i närheten där man går hyfsat plant för att plötsligt mötas av en sexton meter hög bergvägg. Och än värre, uppifrån mötas av ett lika djupt stup från ingenstans!

Snobben tog hem det han önskade på grillen, men hade svårt att vänta på sin tur…

Morfar fick tjurar igår, sista gruppen kvigor kördes ut. Lagom att hämta flickorna på dagis sen.

Första juni, stekande sol, och varmt som attan. Blev faktiskt ett premiärdopp i sjön för hela familjen! Ja, även jag. Solkissen högg också, trots att jag inte upplevde att jag egentligen var ute…

I väntan på vatten som inte gick fort nog med slangen – tur jag hade ett tomrör från ensilageplast på kärran.

Rinnande vatten är gott!

Sista gruppen kor är utkörda på bete idag. Eller bete och bete – ovan är halva hagen, totalt sönderbränd. På drygt tolv timmar har vi kört ut åtta kubik vatten till djuren – inte slut då jag kör kubiktankar på vagnar, men ändå. Det känns liksom mer okej i augusti…!

Varmt på asfalten när kärran skulle backas in! Och jag fick en liiiten lokal skur på mig. Den sträckte sig uppskattningsvis tvåhundra meter! Men sen, när åskan drog fram med lite avlägset muller, då kom vattnet här hemma!!!! Jag hade liksom blivit glad för hälften, faktiskt en fjärdedel, men nu fick jag ju lov att bli euforisk!

Och efter regn kommer sol, det är ju sen gammalt. Men nog var kvällens solnedgång extra fin, med en rotablöta i bagaget!

Ha’et gott!