En ung bondes vardag

Det blev midsommar i år också. Skönt när den bocken är satt i protokollet. Och ännu ett bevis på att folksamlingar är mer än jag mäktar med. Totalt slut efteråt, men bara att bryta ihop och komma igen, och åka på vidare kvällsfirande. Det var otroligt skönt att komma hem vid tiotiden, dra på ett par byxor och gå rakt ut i hemmaskogen. Äntligen frid och ifred.

Midsommardagen bjöd på Amerika-besök och sedan lite närmre vän-besök. En otroligt het dag, så vi parkerade helt sonika vid sjön och de stora trädens svalka.

När det blivit lugnt på kvällen drog jag iväg för en lördagsdate med Fiaten och slåtterkrossen. Hämtades strax före midnatt och det var så vackert över sjön då (också – Har varit nåt så otroligt vackert många gånger nu).

Mm, andra åkern så attackerade en trädgren… Nedan strax före midnatt vid sjön

Maken fortsatte tidig söndag, men skulle först ”bara” köra ner en vattenvagn till djuren. Precis framme (som tur var) exploderade det ena däcket. Så ”bara” var det.

Måndag morgon körde jag ner drängen och några dunkar diesel för att fortsätta slåttern. Tankade upp Fiaten, lämnade dem och stack iväg för att kolla till djuren. Hann inte långt förrän Drängen ringde – han hade heller inte hunnit långt innan traktorn tvärdog på vägkanten.

Åkte hem, tog den andra traktorn med ännu en vattenvagn som lämnades innan Fiaten drogs av vägen, och krossen kopplades på fungerande traktor. Ett par timmar går fort…

Hade tänkt flytta dem morgonen efter… De hade inte tid att vänta när de kommit på friheten med att bada…

Visade sig vara något så fiffigt som att någon tänkt dryga ut min diesel lite. Fylla en av tre dunkar med vatten… Tanken i sig var väl både god och klimatvänlig, men en dieselmotor går fruktansvärt dåligt på vatten. När sedan dryga sextio liter vattenblandad diesel skulle tömmas ut var det många pengar som rök. Ta en dunk diesel om det måstes, men ge fan i att göra omaket att ersätta med vatten.

Fiaten gick i hela en och en halv timme sedan innan det var samma visa igen – pumpen slammat igen och filterna var fyllda med vatten. Rengjord pump och nya filter – igen – så har det gått sen. Peppa peppa. Så gick där ytterligare nån timme i stillestånd.

Varför meka med en bild och nyttja filter, när man istället kan ta tillfället i akt!?

Dottern gjort ett insektshotell.

Sonen kördes på läger i tisdags, så det har varit lite tomt och konstigt utan honom i hemmet (”Bara att vänja sig”, sa en vän med äldre barn.) Full fart på pressning för min del, så även i fredags när det var lägeravslutning. Var dock i rätt by, så parkerade traktorn för att närvara, och sedan knata bort till den igen och fortsätta köra.

Lyfte undan stocken – var inte sugen på att se hur pressen skulle hantera det.

Sen kom regnet. Detta oerhört välbehövliga regn! Men inte just NU!!! Ge mig fyra-fem dagar till så är allt gräs klart sedan, inklusive grönfodret. Det skulle ge oss en chans till semester och avkoppling. Så mycket sånt det nu blir, men ni fattar. Man behöver inte köra vatten alla dagar och man behöver inte stängsla och flytta djur alla dagar. Gräset kör man alla fina dagar tills det är klart.

Svårt att koppla av på altanen när det enda man ser är det sunkiga fönstret i trappan. Tog en stund av lördagen med att börja åtgärda, och fram till bilden togs var inga verktyg använda…

En lördagskväll på promenad genom blåbärsriset

Skräppslåtter med den gamle (asfula) Zetorn

I en by har jag en tomte. En tomte med grå luva, som man ska se till att hålla på gott humör. En sån som fixar och ser till att släcka bränder innan de uppstår. Eller som surrar fast stenar i hävertslangen så det inte släpper så tidigt <3

Igår höll jag söndag. Det är livsfarligt för livet rinner verkligen ur en då. Var sängliggande hela förmiddagen och fram efter en sen lunch gav jag mig till skogs. Klev på en djurstig som förde mig åt helt fel håll mot min tanke. Lyckades till slut dock hitta ”Julosten”. Historien säger ibland att en rekryt på väg hem för julledigt hade införskaffat en julost, men blev trött och hungrig på vägen och stannade vid stenblocket för att vila – och äta upp osten. Den andra versionen gäller en man som var på väg bort/hem med en julost, blev attackerad av vargar och lyckades fly upp på blocket där han klarade sig i kylan i flera dagar innan han återfanns – tack vare den feta osten.

Stooora stenblock där ute!

Julosten med sina dubbla block var heller inte så liten…

Hur han i så fall tog sig upp är mig en gåta, men så kanske man blir både smidigare och starkare med ett koppel vargar efter sig…

Konstiga blåbär. Och årets första kantareller för min del.

Många ledsna ställen har jag sett på mina turer, men jag tror att Dunderhyttan kvalar in på ohotad etta.

Framför mig och bakom ryggen… Märks när man inträder på reservatet. Men visst äääär det så vackert med orörd skog…?!?

Jag fortsatte runt sjön, fikade vid en kåta där på kanten. Någonstans på mitten, mitt ute i skogen hörde jag plötsligt kyrkklockorna från brukssamhället klämta. Tanken som seglade upp var torpargudstjänsten; Långt bort från byn och många sysslor att hinna undan med hemomkring för den fattige, innan dagsverkena drog igång igen. Men att stanna upp, kliva ut på trappen, knäppa händerna och lyssna på söndagens klockringning… Så var Herren helgad och man kunde återgå till arbetet.

Tillvaron håller på att knäcka mig totalt. Har ännu en natt bakom mig med minimalt av sömn. Kroppen stämplar ut del för del nu. På onsdag fattas ett beslut. Vilket vet jag ännu inte, men det är dags att slå sönder denna ovisshet om liv och framtid. Oavsett vilket beslutet blir, får vi utarbeta en plan och följa den. Vi har kommit till vägs ände.

…På riktigt Grund-Lurad! Under hela uppväxten har man blivit matad med att ”det är tanken som räknas”… Jag har tänk på bloggen oräkneliga gånger de senaste veckorna, men inte har det skrivits nåt för det!!

Jag har helt enkelt inte orkat. Den stund som är fri har gått till att glo i väggen typ. Efter några hårda smällar mot den.

Sonen har byggt en trädgårdskärra

Mellan två hagar…

Det här är ju riktigt roligt när det händer (just eftersom det typ aaaldrig händer) – Att jag får samtal om djur på vift, men kan konstatera att det är grannens!!

Tänkte ta med mig lite från frysen… Jag måste kalibrera ögonmåttet för ”lite”. Och jisses vilket elände jag hade innan jag fått ordning på all saft och sylt. Jag gör inte om mina misstag en gång – jag gör det femtioelva gånger bara för att jag inte kan lära mig…

Det har varit och är fruktansvärt tufft, på flera olika plan. Har hamnat i en sits som är svår att reda i och ta sig ur. För många kockar i soppan. Framtid, öde och varande ligger i andras händer och inget underlättar att hjärta och hjärna fortsatt är som två likvärdiga poler som stöter bort varandra istället för att samarbeta. Lägg där till att jag ännu inte är helt frisk sen sjukdomen för flera veckor sedan – det kommer våg efter våg – och ligger i strid med annat samtidigt. Rök på en bakteriell vaginos (ingen ovanlig sjukdom) och därtill en hejdundrandes svampinfektion som inte går att få bukt med. Har fler samtal till och från vårdcentralen nu senaste veckorna mot många år tillsammans tidigare. Men att vakna natt efter natt med ett underliv som känns lika skinnflått som en brännskållad tunga gör fan ingen glad uppepå allt annat.

Jag undrar hur de tänkte här på mopperallyt…

Och så en chock på det – att på kvällen ha ett ganska långt samtal med en fin person, och tolv timmar senare finns denne inte mer. Visst blev det fina minnen in i det sista, men tomhet och saknad är där ändå. Så fruktansvärt tomt utan pratstunden vid djurkoll, de små telefonsamtalen med frågor om nåt inlägg, eller ibland bara för att säga hej. Eller de där kvällarna vid halv elvatiden, när det brummat en bil utanför fönstret och vi smålett lite åt varandra i vetskap om att det är den grå Peugeoten som varit ute och svirat.

En vän sa en gång ”Det blir många ’aldrig mer’ när någon dör”, och det är så sant.

Jag tog min nya telefon och en tillflykt till skogen en heldag. Lugn och ro. Friden spred sig i kroppen. Tills jag satt i bilen nästan hemma igen – då slog olusten till med förnyad styrka.

Till råga på allt annat elände la min telefon av också. Och den är man beroende av! Om inte annat inser man det när det inte funkar. Inte nog med att lära sig hur allt funkar på en ny, utan även en helt ny kamera att hantera. Var lite rädd att jag bytt ner mig, men tror inte jag behöver vara orolig. Inte med sjön som motiv i alla fall.

Sen sist så har lagården tömts, gården har tömts på djurgrupper förutom den som ska vara hemma i sommar och barnen har slutat skolan. Slåttern gick igång idag så nu vet ni var jag återfinns ett tag framöver. Önskar och hoppas ju på ett par sjukt intensiva veckor nu så det kan bli lite semester sen med familjen, men vi får väl se… Det blir säkert utdraget och struligt som vanligt.

Gissa var stänget stått…

Hade nog inte gissat att dagens första uppdrag – före frukost – skulle bli att köra ut 3000 granplantor till ett hygge i närheten. Eller en bit närmre hygget i alla fall. En jordbrukstraktor har inget i ett knöligt skotarspår att göra… Tog nån timme att få ordning på blodtrycket sen.

Jaja, jag bytte till stålhättaskor sen – för att inte få fler vedtultar på tårna, och sen täcktes den kluvna veden under övervakning av korna, givetvis.

Slåttagille i hembygdsparken – men jag tog kökstjänsten. Vågar inte lova bort mig till våfflorna mitt i högsommaren då jag inte har en aning om var jag är -eller måste vara – och inte vill dra på mig den stressen också. Då får man ställa upp på nåt annat!

Kvigorna sprängde nästan stängslet när sonen var med. Idioter. Men när han lockade med en spann var han plötsligt accepterad… Hästen får vi däremot lägga nån timmes övning på till – och allra först kanske justera styrningen så den svänger på mer än ett håll…

Första födelsedagens aktivitet avklarad – höghöjdsbanan. Hemkomna försvann han ut i garaget och tillverkade ett skaft till en navare istället. Det var stadigt och bra i kontrasten.

Blev lite lomhörd igår kväll när de brummade ikapp. Selma var ensam kvar imorse, men likväl stadig där på ryggen.

Hejdå, skräpporna

Lite åska först så klarnade det upp igen sedan

God natt

Behövdes inget extra gym när leveransen var inburen, följt av en baklängeskalvning på en kviga…

Jag har en vision om att kunna driva större delen av en by på samma aggregat. Därför började det äntligen bli dags att dra kabel i mina rör och slangar. Både de vi själva grävt ner, och de vi ”fjäskade” oss till vid fibergrävningen 2019… (Tänk vad tiden går…)

Sen var det stängsel då. Målsättningen var så mycket djur ute som det bara gick under veckan. Förfallet började på tisdagen när den första i familjen från ingenstans fick 40 graders feber. Istället började det handla om att underhålla de djur som var ute med mat. Det växer liksom fortfarande ingenting i torkan…! Ändå är diket för mjukt, och i brist på bro fick det bli väg-vandring några hundra meter för djuren.

Lagom arbetsträning att plantera dahliaknölarna jag fick. Lite sol på nosen och friskt luft gör alltid susen.

Fick för mig att räkna ut antal millimeter regn för förra året och i år… Då körde vi ingen gödsel för att åkrarna stod under vatten. I år körde vi ingen för att gödseln bränner sönder vallarna utan regn …

På fredagsnatten drog nästa unge igång, under lördagen vi andra. Lättare att säga vad vi INTE haft än vad vi faktiskt drog på oss. Den ende som klarade magen rök istället på en gruvlig slemhosta och snorighet. En kamp att bara kravla sig ut till lagården. Storprojekt att vända sig i sängen pga muskel och ledvärk. Tror jag sov 32 av 48 timmar förra helgen. Stora flickan var i stort sett helt okontaktbar på två dygn – obehagligt det där…

Är ingen läkare, men då jag senaste en och en halv vecka gått i ett töcken som innefattar svindelkänslor, och den där känslan av att ha stått på en rejält gungig båt och sedan kommer i land – när man inte vet om marken eller en själv gungar… Exakt samma effekt efter sjukan som i fjorton dagar efter covid-vaccinspruta ett, två och tre… Jag har mina misstankar…

Lagom till jag kravlat mig upp kom nästa boom med kalvningar (två på en dag alltså). Djur kördes ut och en annan grupp var tacksamt flyttade av goda vänner när vi kurade som bäst under täcket.

En – tyvärr – ganska vanlig bild hos oss. En tar middag – en tar lagård. Snart…

Slarvade bort djuren på ett bete men hittade istället en raserad jordkällare… Fokus brukar ligga på stängsel när jag går där, men att jag lyckats missa den åtskilliga gånger under sex år…

Körde ut lite salt och mineraler en dag. Ena gruppen klämde en 20 kg-spann på fyra dagar, så nog var det poppis!

Med hela familjen konvalescent och ingen vidare chans att kunna smita undan någonstans gjorde jag som så många andra (kvinnor – förlåt fördom) och tröstshoppade lite. Strulat med att få hem den bokade tjuren från Värmland – samma ställe som där jag köpte förra året – och så fick jag ett tips om en annons. Min tröstshopping resulterade i Abraham, en kille jag fick hem på två dagar med lite kontakttrådar, ett lugn som redan gett mig hjärtstopp flera gånger och lösningen på minst ett av mina problem. Antingen en kille till småflickorna, eller en till min grupp utan tjur på grund av mitt feltänk.

Kom ut i lagården. Han ligger i boxen, platt på sidan. Fyra ben rakt utsträckta, magen lagom uppblåst, mulen fastkilad med öppen mun under boxväggen, tungan hängandes ut och en smal strimma ögonvita syntes… Pratade, skramlade… När jag på riktigt gick fram till honom, mer eller mindre trampade till rejält på honom, snarkade han till, drog in tungan och plirade med ett öga på mig innan han rullade upp till ”normal” ställning…

Hallmattan var skitig innan, blev inte bättre av ett sjukt barn… Efter ett par dygn i ett övergivet ko-badkar gjorde det susen med såpa och hetvattentvätten. Längesen det var så klara färgen på mattan.

Tur i oturen, trots allt, att vi blev sjuka när vi blev. Det var inte mitt i kalvningsboomen, och kidnappningsresan maken fick av systern gick av stapeln i helgen. Bokad sedan november… Upp till schlätta, bison- och älgpark och en minst sagt unik stuga i form av en bisontjur och stubbe.

”En blandning mellan vilda västern och hobbit…” Man fick allt huka sig. Och att vi var nio pers som klarade oss utan stukade fötter, jack i pannan eller blåtiror var nog mer tur än skicklighet!

På hemväg tog vi en tur till Gudhems klosterruin, innan familjerna delade på oss och vi stannade till vid Ryfors bruk för en titt och promenad.

HEMMAAAAA! sa katterna.

Än en gång ett privilegium att kunna lämna gården utan större ågren eller ångest. Veta att oavsett vad som händer så löser vikarien det. Mer djur inne än jag tänkt pga sjukan. I gengäld så många färre som skulle kunna rymma. Och givetvis passade sista kossan på att kalva den där natten vi var borta också. Det gick bra det med! Säsongen som gått är tveklöst den bästa någonsin. En relativt lätt baklängeskalv, en riktigt knölig kalvning – som vi dock klarade på egen hand, och så den där lilla kvigan som aldrig var riktigt pigg, höll på att sparkas ihjäl av sin mamma och sedan drog på sig en rejäl diarré hon inte klarade. Samtidigt som tre (!) tvillingpar klarat sig. Lär knappast kunna räkna med nåt liknande på väldigt länge…

Ligger tio dagar back i planeringen, men igår flyttades en del av jordgubbarna, som för övrigt blommar för fullt!??, potatisen kom i backen och drängen körde klart gödseln.

Idag åkte slakten, OCH säljaren körde ner min tjur (”för annars kanske du inte vågar ringa och köpa fler av mig!”) Är han villig att ligga nästan elva timmar på vägen med en hästtransport så är det minsta jag kan göra att bjuda på mat! Men så kom även Rippe då. Nu ska vi bekanta oss ett par dagar innan de båda herrarna ska få ut och jobba.

Vidare i veckan önskar jag ett besked på om man ska lyssna på hjärta eller hjärna. Livet är enklare när dessa båda är överens…

Jag brukar gå i skogarna och leta murstockar, men på betet hittade jag en myrstock!

Maken kopplade strömmen på ett ställe och klagade på dålig rundgång… Jag kunde ju inte annat än att fråga om han drev med mig…

Den senaste veckan har vi gjort ett riktigt ryck med vårbruket. Gödseltunnan hämtades från vinterförvaring, plöjena fick sig en skvätt som harvades igen och såmaskinen kopplades på. Lördagen spenderades med denna och jag fick nästan allt klart. Kom givetvis inte iväg som jag tänkt, och givetvis var det inte så ”bara” att koppla på den. Tänk om det vore enkelt en gång liksom.

Omröraren till brunnen hamnade äntligen på sin nya plats. Det tog ett år, och bra blir det, med den ur vägen!

Fanns lite sten även denna harvning…

Under bråda dagar får man vara extra tacksam för femåringens – nästan – egenbakta och egenpaketerade ”Silverkaka”.

Dessutom skulle jag fylla maskinen med gammalt utsäde, och de tunnorna var tunga. Riktigt tunga. Och eftersom 2,5 tunna fyllde maskinen som rymmer 300kg, så var det inte bara jag som var klen… Kämpade ett tag och lastade det sedan med mig i skopan så jag fick hjälp sen. Blev nästan lycklig när det var dags för årets utsäde och kunde lasta med snabeln!

Maken och barnen var på marknad och köpte kokostoppar. Stora flickan kom sedan på cykel med var sin till mig och drängen. Han var en bra bit bort från mig, så denna leverans bör gett henne närmre milen i benen!

• 

Det må låta löjligt i andras öron, men i detta småbrukslandskap jag verkar i har jag en bra bit över hundra skiften – där det näst största är tre hektar, och det största är detta, på fyra hektar. Och i sammanhanget är fyra hektar…Skitstort! Det tar liksom aldrig slut!

Eftersom det var fullrus på så mycket annat just denna dag, så passade även två kvigor på att kalva. Inte den jag trott på i två veckors tid, men ändå. Skönt att det händer Något!

Natta barn och så några andningshål vid sjön i brist på skog.

Igår satsade vi på att få av såmaskinen och få på konstgödselspridaren.

Eller, det var tanken… Drängen skulle köra undan skopan med sten när det small i en slang, trycket föll och lastaren lika så. Vilken jäkla tur att det hände hemma på lagårdsbacken och inte någon annanstans med saker upplastade… (Typ som när maken körde hem på landsvägen kvällen innan med ringvälten hängandes i pallgafflarna…) Backa undan skiten från körvägen bara och fokus på det vi skulle göra.

Visade sig vara minst lika mycket bök att få av såmaskinseländet som att få på den – hopplöst när den ena maskinen är för stor och den andra för liten… – men till sist så fick jag premiärköra spridaren jag köpte i höstas. Det gick som tåget och vi skulle återvända till föräldragården för att sprida det sista när det plötsligt small till och spridaren stöp i backen. H-vete! Tack och lov – kanske – var oljegruset som legat i knappa tre veckor mjukt att landa i. Bulten som håller uppe hela hydrauliken hade rykt av, rostig inuti, så väldigt skumt alltihop. Fick ringa på maken som kom hemifrån med nån ersättningsbult, och på drängen som kört i förväg med servicevagnen.

Mången tack för alla leder så inget verkar knäckt, och jag tror att det kan varit max 2 dl gödning som flög ur i smällen. Sen tog det ju några meter att få stopp på det hela.

Ska man ha otur är det lika bra med lite tur också. En kilometer senare hade jag stått ute på länsvägen i rusningstrafik, förhoppningsvis inte tvärs över vägen. Och jag fick även påpekat att spridaren lika gärna kunde rasat ner av vikten vid en fyllning, med mig ståendes jämte…

Nåväl, hängsle och livrem så kom vi iväg och körde det sista.

Krävdes en stunds ”uppstanning” igår också.

En högfebrig son har hållit sig i soffan idag, och jag tog drängen med mig för att ringvältra den sista sådden. Och plocka sten i sandstormen. Stora skopan satt ju fast på andra traktorn så fick hålla till godo med den lilla och den blev full två gånger om på det där hektaret.

Hem igen och skickade drängen till tassamarkerna för nya lastarslangar, och mig själv till stängsel. Femtio minuter efter avslutad bultning började det stänka. Vilken lättnad. Ännu ingen mängd att tala om, men sånt där riktigt, riktigt blött regn som mjukar upp den hårda och torra marken. Sådden är undan, gödningen är undan. Nu hoppas vi drängen hinner undan med gödseltunnan innan gräset exploderar och själv ska jag försöka hinna undan med stängsel och börja tömma lagården.

Jag fick hem ett lass spannmål som beställt, tog en dag och skruvade in det. Ett hemskt jobb, men skönt att ha det bakom sig. Tur man är smidig med när man ska ut från en slät kärra. Upp med fötterna och så resten efter.

Kossans sista penicillindos krävde fyra stick och tre kanyler… Är inte det friskhetstecken om något…?!

Så. En skamfläck mindre utan skada på någon som råkade vara i närheten…

…Och ett rejält lager 0-90 vid vattenkoppen där så mycket nyss varit uppgrävt.

Nog tänkte vi att vägen skulle ”rätas ut lite” med den nya sträckningen… Men att det skulle göra SÅ mycket!??!!? Det var otroligt så mycket det svängde höger helt plötsligt! Och så himmelens naturlig den nya sträckan är.

Jag hade inte särskilt brått att flytta trehjulingen från parkeringsplatsen. Gör inget att folk påminns lite…. Hon hade för övrigt inte så brått att flytta sig heller.

Jag tog drängen med mig ett par dagar, och kollade över de permanenta stängslena. Skitkul – eller inte – då vi på två dagar bytte ut ungefär 160 trästolp. M¨ånga av dem inte mer än en handfull år gamla… (Tack och lov för att de flesta går att trycka med skopa!) Nu har jag några dagar att skruva i isolatorer i dem, och hänga tillbaka trådarna. Några synder som drängen lämnat efter sig (sätter en stolpe jämte o binder fast den gamla i…) och så hoppas vi att dyerna ger f*n i att suga ner dem…

En bygderesa gav ett glatt ved-intryck (eller uttryck)

Spenderade en natt med att kalva en kviga, fick ett lyckorus när svalan plötsligt dök upp och fick fundera en stund på det där med att titta bakåt i spegeln… Var skall man hålla fokus? Mot en ljusare framtid än en mörkare dåtid?

I helgen som gick gjorde vi ett rekordtidigt tjursläpp, för att vara på denna gården. Fyra grupper kor och kalvar sorterades upp för att köras ut på bygden med tjur. Och trots otaliga staplar, bilder och lappar med planering har jag lyckats portionera ut sex grupper med tjurar. På FEM tjurar… Vilken bedrift! Men men, får flytta den ena tjuren efter halva tiden. Den grupp som blivit utan tjur har ju inte ens kalvat än, så det är ingen panik så. Då börjar jag mer känna lite olust över tjuren i Värmland som inte kommit hem än!

Står nu i valet och kvalet på om fokus ska ligga på stängsel – till beten som ännu inte växer i torkan som råder – eller vårbruket. När det väl börjar regna lär det ju inte sluta, och då vore det bra om fröna ligger i backen.

109 kilo mot 39 kilo…

Lite väl mycket på gång det sista, så tog oss en ledig söndag i skogen med familjen, och tog revansch på vatten. Lunch på spritkök då det sannerligen inte är läge att elda ute, sen hittades offerkällan/pengakällan, pölen i berget visades för familjen och på grannstället satt släkten så vi fick oss en rundvandring.

Ursprungsplanen låg väl lite i att flytta bilen en kort bit sen, ta oss upp på berget och eftermiddagsfika där, men när rundan visat sig ligga på sex kilometer var det trötta små ben, och sen klocka, så vi svängde inom hembygdsparken för fika där istället, och passade även på att leta reda på källan där.

Blev ett väldigt liv plötsligt, och undra på det, med så mycket gäss!

Årets första rabarber! Fick ju bli en rabarberkaka givetvis! Den godaste på hela året!

Idag blev det tidig morgon i lagården. Nästan tre timmar tidigare än en vanlig vardag. Kossorna var trötta, och de nuvarande fyra kalvarna undrade varför de skulle in och äta mitt i natten…

In för en dusch innan barnen väcktes. Har inte sett några nya utbrott av ringorm på ett tag, men för några veckor sedan drog den som en löpeld genom ungdjuren, och jag vill inte ta några risker med att få med mig några sporer, så rena kläder på och iväg på jobb. Smitta även i den ladugården som jag inte vill ha med mig hem, så lånade kläder från topp till tå, innersta skalet av efteråt och allt i tvättmaskin när jag kom hem.

Dräktighetsundersökning på dagens schema, och någon behöver pensionera sin tjur! Lunch och en liten tur upp till ett torpställe som ville visas. Kan konstatera två saker; Våra torplyckor häromkring är flugskit, och Vi har inte en enda sten här uppe, mot trakterna kring Getaryggarna! Och jag som tyckte att Laxabo och Hallabo har rejäla stengärdesgårdar…

Syns inte, men precis hela området är omgärdat av stenmur, lika hög som mig bitvis och fullt körbar bredd, för dagens traktorer, mestadels—

Nu är det sommar – smultronen blommar! Och jag tror det krävs några vändor för att få med sig femton liter vatten!

Nu lockar sängen. Varit en stökig natt och kort, med fullt oroligt fokus på att INTE försova mig… God natt

Selma återvände för ett par nätter, och då blev det fullt i sängen!

Om någon råkade missa det så dundrade april in och demonstrerade rejält vad ”aprilväder” innebär. Samtidigt som radions trafikvarning tutade konstant var jag och drog upp grannpojken. Första avåkningen och han var tillräckligt skärrad för att inte riktigt veta vad han hette, eller om han var brodern… Stackarn.

Mycket trafik vid fågelbordet också i halkan!

Jag plockade fram pusslet vi fick i julklapp. Det rök undan när nyårsgästerna skulle komma, och sedan var det krav på den där doptalvan följt av några lånade böcker som skulle läsas… Sen har det gått av bara farten! Fick låna ett par pussel ”utan facit” och det första var en riktigt rolig lek med färg och form. Det andra var fruktansvärt träligt och jag var nära på att ge upp många gånger med endast blurriga bitar… Men har jag gjort mig omaket att sortera upp alla bitar så ska jag förbanne mig nyttja dem också! Men jag ska inte sakna dem! Jag väljer oftast pussel för att få vila ögonen på nåt vackert, och de två sista kvalade inte in där, enligt mig! Kul ändå att prova nåt lite annorlunda.

Grävlingen kämpar på med den nya vägen – han har ju inte så mycket tid till det så det låter värre än det är! Och det kommer bli rysligt bra när det blir klart där. El är dragen liksom den nya vattenslangen.

Drängen har haft en lycklig vecka när han fått plöja.

7202 såg min placering av trappstege mer som en utmaning än ett hinder…

Fick kämpa ut en 48 kilos kalv från en kviga, medan en gammal, erfaren ko samtidigt halkade ut en kalv på 38 kilo…

En stilla morgon i stilla veckan

Fick nya erfarenheter också. Ännu en ko med slidframfall. Nåt så vida pass… Har aldrig varit med om det innan, men plötsligt har jag i år haft två!! Den första pga en livmoderinfektion som retade, och denna pga att kalven retade och kossan uppenbart blivit för gammal och för slapp i bakänden. Efter tips lyckades jag få tag i en framfallssele – vill inte sy en ko med kalvning närstående. Vet av erfarenhet att de inte visar ett smack förrän halva kalven är ute, och de krafterna skiter högaktningsfullt i om det är motstånd eller ej. Har hört från flera håll där det missats och sömnaden hållit – men inte skinnet – och det sägs inte vara en trevlig syn…

Tyska kor är tydligen större 🙂

Rejält mycket större…

Kunde i alla fall nästan gråta av lättnad när jag fick avi om sele efter att ha lagt in framfallet 11-12 gånger sista dagen. Risken är även hög att det snörar åt urinröret, och hur bra mår kroppen utan att kunna tömma?! På med selen, den höll det inne, och jag tappade andan totalt. Dessutom – när jag kom till lagården morgonen efter stack det fram en klöv… Av med selen, klöv nummer två ploppade ut och jag kunde tacka min lyckliga stjärna att hon inte syddes ihop två dagar innan…

Föga oväntat drog hon på sig en infektion i livmodern också, hela kossan stinker infektion och var, äter inte och mjölkar inte – men slidan har hållit sig inne sen kalven kom ut! Blev veterinär, penicillin och smärtlindring så börjar hon komma igång så smått igen.

Långfredagen tillbringade vi på bortaplan med vänner, åkte direkt efter lagård och var lagom att gå direkt till lagård när vi kom hem.

Älskar den där väderstenen! Och nedan var en sån där stund när allt sa GÅ IN OCH GÖR DET DU SKA kontra Nej, sitt en stund till!

I lördags hade vi tänkt oss en familjedag i vedskogen, men när vi fick förfrågan om att följa med till skidbacken och prova Jättestigen, så sa vi ju inte nej precis. Vandra, krypa, klättra.

Mot toppen!

Och så invänta gubbsen

Julen varar väl till påska!?

Lite utsikt från toppen av skidbacken.

…Och det var minst lika påfrestande att gå ner för den.

Gick en bit till för att grilla lunch och hamnade vid ett torp. Mastig lagårdsgrund, med kalvkättarna kvar.

Dårfinkarna till ungar ville gå branten ner också, så det var väl bara att hänga på då, åka hem, göra undan lagården och åka till nästa ställe för middag/kvällsmat.

Igår var tanken en längre utflykt med lunch, men med ändrade planer så hade vi ingen mat förberedd, och med veterinär försvann även tiden. Tja, behovet var väl lite mättat också efter gårdagens jätte-klättring. Så det blev lunch hemma på trappan, en tur till Blåsippeberget för eftermiddagsfika och middag intogs nere vid sjön.

Alltid före – alltid peppade

Blommar fint hemma med!

12-årig förlovningsdag idag. Barnfritt då de var med faster. Blev trädgårdsfix. God natt

Medan gödselköraren drog runt här för fulla muggar och fick ut ungefär 275 kubik fastgödsel, slet jag och maken med en kalvning. Den första i år som var riktigt svår, trots rätt läge. Hade inte maken varit hemma hade jag inte rett ut det, och när vi slet som värst sa jag att när jag hör gödselköraren komma nästa gång måste jag hejda honom, för vi fixar inte detta!

Lite husbehov kvar, men plötsligt var plattan ganska stor!

Det gjorde vi dock. Jag var rätt övertygad om att vi skulle förlora minst en av dem, och när vi väl fick ut halva kalven var den blåsvart som natten runt mule och tunga när den plötsligt brölade till. Femtio kilo kalv på en kviga är en dum idé… Förvåningen var stor när kvigan studsade upp minuten efter kalven var ute och började slicka. Kalven själv var uppe på mindre än en kvart, så det var väldigt förvånande. Men tacksamt när det går bra trots usla odds. (Nästa kviga som kalvade fick en kalv på 35 kilo…)

Till sist kom jag även ut med gräsharven. Körde ungefär ett hektar innan en hydraulslang rök och impregnerade det mesta i sin väg. Fortsatte ändå köra där jag kom åt men efter ytterligare två hektar hade jag tappat både en bult i harven, och sprinten som ska hålla ihop den med traktorn. Blev istället hämtad för hemfärd och sen iväg för att pressa nya slangar där på sena fredagseftermiddagen. Bara för att komma hem och upptäcka att de inte passade… Dags att hålla helg alltså…

Köpte järnhästen av Morfar tidigare, och hade lite grejer att hämta så kopplade på kreaturskärran för att ta en sväng ditåt. Fick även fika med morbror och titt på deras pågående renovering av stället. Fint blir det. Annorlunda. Men så ont det gjorde i hjärtat att den där fristaden, hemmet definitivt är borta nu. Det finns inget ”hemma” för mig där längre. Det är en fruktansvärd sorgeprocess som får ta den tiden det tar. Och jag får lov att vara ledsen under tiden. Oavsett hur tacksam jag ska vara (och ÄR) att det löst sig och alla är nöjda och glada. Det blir kaos när hjärta och hjärna inte är överens. Det KAN inte bara vara så hos mig!

Den smällen, och så den förbannade tidsomställningen på det. Låt det vara normaltid nån gång, jävla idioti. Tar flera veckor att ställa om och det är det inte värt! Det knäcker en redan sargad kropp och själ än mer.

Passade på att ta med mig denna ekologiska tvättmaskin också. Den höll på att åka på bålet för ett tag sen, så det var tur att jag var förutseende nog att sia om dagens energipriser redan då…!

Det blir fullt när enkelkalv och tvillingkalvar knölar in sig på samma ställe för att äta!

Taskigt att någon satt en grind precis där hon skulle sparka efter den främmande kalven…

De stora barnen gick på upptäcktsfärd och hittade en fin fikaplats. Detta gav oss den första cykelturen på varsin cykel, och familjefika på sjökanten.

Jag rymde fältet i alla fall i på söndagen. Lite motvilligt, då det inte fanns ork till det. Kom iväg och var lite orolig att jag skulle träffa någon. Hade verkligen inte lust och energi att låtsas vara trevlig. Hann väl en halv kilometer innan jag stötte på den första (och enda) på stigen. ”Har du gått ända hemifrån?!” var hälsningsfrasen, men nej, bilen stod nerkörd i diket vid byavägen.

Välkommen in för en första paus och fika.

Kom på den gamlagamla vägen, som ledde upp till en riktigt Bullerby-idyll. Där kunde jag bo, ensam med min katt och en schalett på huvudet.

Timrad gammal lagård… Hjärtat smälter ju lite!

Mötte vintern plötsligt.

Hittade inte offerkällan (jag som tänkte mer som önskekälla…) men en fin stig att följa. Knatade än en gång i fädernas fotspår (med moms, givetvis:)) och provade hela tre (!) vägar upp till ett torp. Den gamlegamle, den nya och så till sist den vägen jag trodde var den enda, och hittade därmed pölen i berget på det ställe jag hade för mig sen jag var där sist för ca femton år sedan. Det sägs att pölen står där alltid, och blir det torka kommer inget regn förrän pölen torkat ut. Vet inte sanningen i det, men ångrar att jag inte kollade där 2018 – och tro mig, jag vill inte ha ett sånt år till för att kunna hålla koll!

Blev lunchfika på samma trappa där jag kan tänka mig att mormors far och hans familj tillbringat mycket tid.

Avslutade rundan med att snoka reda på platsen för Påvens Kvarn, hitta bilen utan lapp i rutan, och faktiskt kunna ta mig upp på vägen för egen maskin!

Veckan har gått åt att förbereda utsläpp. Bördan inne började bli väl tung. Stängsel, strö ligghall igen, fixa vatten, stängsla bort sjön för att slippa bada – och slippa badande djur. Ja, och så fick jag till sist igång både gräsharven och 650:n som strejkat totalt. Och skrämt liv i Fiaten som plötsligt inte ville starta en morgon.

Drängen tänkte på dieselpriset en morgon. Eller så var han stressad?!

Två sötsnopna herrar som smet på fel håll i lagården för att hitta på jäkelskap – då hamnar man på vänt i buren!

Tja… Jag och mina grindar. Tror de funkar som pynt, och det gör de oftast…. Men 7186 valde att förse sig med mat istället för att vänta på utsläpp!

I torsdags rök fösta gänget ut. Sju kor och nio kalvar. I fredags tog vi ut sju till av varje innan vi möblerade om hela lagården för att få ihop alla kor i ”nya” delen. Då slipper jag stå och häva på foder med gaffel och kan istället riva av direkt från balen.

Plötsligt hade jag åtta kalvar i båda hagarna… Fick fånga in tjuren och släppa över honom till bröderna och mamma.

Jag har nu vaccinerat ett bra gäng kalvar mot ringorm, både en och två gånger. Hittills har jag fått slänga EN vaccindos. Det tycker jag är rätt okej med tanke på att det håller två timmar efter beredning.

För att slippa jaga mer kalv ute för andravaccinationen skulle jag ta in 21:an innan hon kalvade. Men först var jag tvungen att släppa ut för att få plats. Hon vann, men fick åka kärra in och kalven gosade ner sig inne också.

En stilla morgon sen isen gått.

Det gör ont i mig! Framfallen börjar komma på mina gamla favoritkor… Det är en klen tröst att de är gamla och försvagade i bäckenbotten, men det är tre som ryker i år av samma anledning. Och här blir man inte gammal utan trevlig anledning…

Grävlingen har börjat nere på andra gården. Det grävs äntligen för nytt vatten, el när vi ändå håller på och en ny vägsträckning för att på sikt få bort ”allmän” trafik från trädgården.

Var nere och tittade igår och gick sedan ensam hem genom skogen

Hur långt bort är horisonten!?

Dags att packa in halmen före veckans regnväder

Tur ingen varit i närheten när det rasade!!

Åttaåringen gjorde sin första vetefläta!

Tänkvärt… Eller – – – ?!

Välbehövlig fukt idag, men ack så sytligt väder. Hade tänkt mig kontorsdag med bokföring och kvartalsdeklaration men fastnade vid ugnen och lite bak istället. Med inbokat bankmöte imorgon får man ju försöka fjäska lite för bra ränta! (Jo – hon kommer ut till oss, så behöver inte vi åka in till stan!)

Det är motigt att slänga ut en så vacker blomma… Men fi fan va di luktar! Den är för tillfället instängd på toaletten. Då uppehåller ingen sig där längre än nödvändigt, och snytpapper finns nära till hands för oss som inte tål den!

Avslutar med ett par magiska bilder från förra helgen, och så var jag på väg att avsluta med ett sedvanligt ”God natt”, men det är nog lite tidigt. Kan tänkas ha både ett lagårdspass och middag föröver, och maken hjälper rörmokaren på andra gården. Hoppas de har flytväst för det träcker vatten från minst två håll!

Jag fick gnugga mig i ögonen innan jag fick skärpan på den tvåfärgade kossan!

Ni minns kanske nära-döden-kossan vi jobbat med i förra inlägget? – Det var en rätt go känsla när hon ett par dagar senare nedkom med en frisk, pigg kvigkalv utan några problem!

När hon försvinner vet vi var vi ska leta.

Utgödsling av ligghall har stått på drängens schema. Det var många och åter många kubik där nere. Det är andra gången på mina snart fjorton (!) år på gården som där gödslas ut, så det kan ju ha en naturlig förklaring. Tyvärr ligger hela hallen nere i en håla, så det lär ta ett tag att få upp en bädd igen som kan stå emot allt vatten som trycker in där.

Lagom tills gubben fick upp ångan rök wiren som tiltar (viker) lastaren så skopan/grepen töms. Det tog över tre dagar för att få hem en ny, och vi är beroende av att köra med den gamle Fiaten eftersom det är den enda traktorn som är låg nog att komma in i ligghallen. Wiren kom på plats och några timmar senare var däcket på väg att kränga av fälgen. Bara att lossa däcket, tala väl med grannen som tog med det till stan på morgonen, och sen hämta hem det på förmiddagen, och försöka få på det igen. När man tar av däck stämmer hålbilden, det gör det inte när det ska på igen, och det får inte diffa med många tiondelars millimeter! Det gick i alla fall. Fäste två bultar och lät lillflickan skruva fast resten.

Bra med breda koryggar när kalvnummertavlan ska uppdateras.

Vårkänslor i jordkällaren

Fredagen gick åt till att avsluta ett par segdragna kapitel som legat och skvalpat länge, helt dränerad efter det, men bara att bita ihop och växla upp inför storkalaset under helgen – maken fyllde officiellt gubbe och firade med att damma av silverkryckan!

Fullt i drivgången!

Att hon kan ha ett så perfekt format hjärta i pannan när luggen ligger rätt, och ibland är allt bara rufs!

Som vanligt efter en pärs blev det förstås allmänt kroppsras där efter, och i synnerhet magras. Så både trött och urlakad passade det ju att ta med lillflickan, som nu varit hemma i tre veckor då magsjukan börjat snurra på dagiset, till stan för ett par ärenden och sen möta upp brorsan för lunch, innan det blev Bokbuss och eftermiddagsfika hos di gamle.

”Det ska finnas bänkar där vid badplatsen!” – Vi skippade bänken och tog fram picknickfilten istället! Men fint ställe och ännu en fin vårdag.

Planerna har grusats hela veckan, sonen fick tandläkartid för att dra ut en skev mjölktand som vägrar lossna, vattnet stökade igen så det stod utan alldeles för många timmar, maken har varit iväg på kvällar, och jag har varit iväg.

Det var visst inte så lite halm kvar i ligghallen!

”Nu när du fångat kalven kan jag hålla den när du märker!” – Jag avböjde, satte mig sedvanligt på kalven och utsåg dottern till assistent som langade grejer istället. Tror det var ett smart beslut.

Vi vaccinerade och tittade på kalvar, kalvarna smakade på oss.

Så fick hon lasta ur däcken också. Är ju rätt bekvämt med slav ändå!

Den bruna tvillingen föddes svag, har varit svårt ansatt av diarré, och allmänt dålig i flera veckor trots många insatser från min sida. Härom dagen kände jag att gränsen var nådd – varken han heller jag skulle behöva lida mer. Han kände också att gränsen var nådd och växlade upp. Full fart, skutt och bus och åt samtidigt som brorsan med samma entusiasm för första gången på nästan tre veckor!? Plötsligt är pälsen inte lika tufsig, magen är rund efter mat och öronen har rest sig.

Om 127:an kunde kalva imorse… Då kan jag ha tio kalvar till i helgen!!!

Idag dök gödselköraren upp. Lejer in fastgödselspridning och det lät svårt att få till, men med några timmars varsel stod han här. Många kubik ska ut, och många har han kört.

Jag vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta åt dagens insändare i tidningen… Känns som ett riktigt skitprat! Visst luktar gödsel, i några dagar. I dagens läge kanske man ska vara mer tacksam än någonsin att det finns bönder som är villiga att sprida gödsel på åkrarna för att optimera odlingen… Men jag är ju partisk…