En ung bondes vardag

Att i morse var det tjockt av dimma. På andra gården alltså.
Vill till att veta att det står ett hus där uppe!: Men så halvvägs uppför
backen hemåt, som genom ett trollslag försvann ridån och det blev tokklart.

Efter lagårdspasset blev en tur till kvigorna som jag åter
bygger relation med. Fuskat lite när de var ännu längre bort och det märktes
när de var på vift i fredags. Idag behövde jag dock bara sakta in bilen så kom de mig
till mötes. Härligt! Precis så det ska vara. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult.

Vidare till skogen, för nyfikenheten gav mig ingen ro. Jag
nämnde nåt om vägarna igår, och så även idag. Hur man benämner vägarna är ju
olika. Jägaren igår sa vägen till sjön, så jag körde ju till just den vägen.
Det visade sig dock att han menade första vägen, den som går upp till byarna,
där vägen till sjön ansluter senare. Inte sjövägen som jag tänkte. Men men,
lite pinsamt att torpskylten stod fullt synligt från nämnda väg. Den lär jag
aldrig missa igen. Som så mycket annat är det lätt när man kan det. Plusset att
irra runt var dock hela kepsen full av kantareller. Antingen är det ett enormt
svampår, eller är vi bara duktiga på att vara ute.

Hem för frukost där jag hann sätta en bröddeg. Kom på att
jag lovat barnen mackor med kantarellstuvning, men inget bröd fanns att hitta.
Lagom att slänga degen i formar och gå ut för att möta slaktbilen. Tvära kast på en dag, i detta liv jag lever.

Brukar säga att det är en speciell, vördnadsfull tystnad som
lägger sig när slaktbilen lämnar. Det blev extra påtagligt idag när han hämtade
tjugotvå tjurar, och lämnade endast fem djur kvar i lagården… Mina fina
tjurar…:'(

Jo, det tog emot att skicka så många på en gång. Samtidigt
går min produktion ut på just detta. Pengarna behövs och platsen krävs för
årets kalvar. Dessutom blir det en grymt lättarbetat lagård ett tag framöver. (Svalorna är på väg ut, bås och boxar står tomma så argumenten för att INTE tvätta lagården tryter…)

Bävar dock inför nästa gång han kommer – då är det kor som
ryker. Och de är ännu mer kompisar än tjurarna. De flesta har varit med ett bra
tag och vi har verkligen hunnit bygga upp en relation till varandra. Dessa
gånger är det lättare när det är ”problem” med korna. Dåliga juver
som kommer ge lidande vid nästa kalvning, dåliga klövar eller bara avvikande
beteende. Jag har en hög ribba på mina djur. De får En chans och jag tror det
är lika mycket för min skull som för deras. Men man kan ju inte bara öka heller.
Ska jag släppa fram några nya kvigor måste jag rensa bland korna, hur gosiga de
än är.

Jag också vid flertalet tillfällen påpekat min åsikt att man
ska sluta i denna bransch när man inte längre känner för det man gör. Så även
om det är jobbigt ser jag det som en ”friskhetstecken” att en
slaktbil inte går omärkt förbi. Jag vet ju hur fina djur jag lämnar ifrån mig,
och hur de haft det. Det är inget jag skäms för.

När bilen åkt var det dags att skicka in bröden i ugnen.
Familjen kom hem och vi tog en cykeltur för en fika. Tog sedan en tur med Tommy
också, så han fick sota ur lite i backarna.

Innan maken åkte iväg nu ikväll tog han och jag en liten
date och flyttade kvigorna från hjorthägnet till fårhagen och allt sly där.

Nu har jag en helan drös identitetsnummer att utrapportera
till Jordbruksverket för anmälan av slakt, så dags att sätta igång.

Innan vi kunde räkna ut vad den lilla menade med ”längipuffe”. – Vällingpulver, så klart! Burken stod inte på rätt plats. Burken som var bällingburk. Som blev O’boy-burk sen jag slutat med välling. Som åter blev vällingburk. Eller en burk med längipuffe.

Efter två dagars dräll, där den ena omfattade mest horisontellt
läge under täcket för återhämtning, och den andre med att gå igenom tre barns
garderober, lägga undan, plocka fram, tvätta upp och namnmärka, började det bli
dags att göra nåt vettigt. Med mycket hår till vardags, blir det inte mindre med X antal kilo hårsprej och bitvis rejält tuperat. Jag i söndagskväll. Trött och likgiltig. Jag i måndags kväll, utvilad, efter uttrasslat hår, rentvättat och fritt från tillsatser, och redo för ett nytt projekt i samarbete med LRF. Undrar vad Selma ville säga!?

Och om jag gjort något vettigt idag vet jag i och för sig
inte, men det har varit en blandad dag!

Startade norröver hos mina snabbflyttade kvigor. Mötte tre damer som skulle på milavandring genom skogen. Och fick den
roligaste/dummaste frågan på länge: ”Har du din telefon med dig?” (När
har jag INTE min telefon med mig? Det är ju nästan så den ligger på duschhyllan
när jag är i duschen! Och ja, det är både osunt och hemskt!) ”Kan inte du
ta en bild på oss och lägga ut på ditt Instagram?”

Varsågoda! #tanterkanförekommaiskogen (Fick mms senare när de var framme, så behövde ingen efterlysning!)

Hemma tömdes tvättmaskinen och laddades på nytt. Ovan nämnda
telefon fick agera jourterapi en lång stund, så boken fick ingen uppmärksamhet
över den långa frukosten, tätt följt av förmiddagsfikan. En bit som jag följt i några år. Betesvall före stormen Gudrun, då storskogen låg som plockepinn över taggtrådarna. För fem sex år sedan satte vi nytt stängsel runt och släppte in djur bland de två, tre meter höga buskarna. Idag syns inte ett löv. Inte en enda gång har röjsågen gått där.(Vi skulle ta det ”sen” och nu känns det inte längre lönt) Djuren har knaprat pinnar, skadat dem så de torkat och trampat ner dem. Ett arbete som är klippt och skuret för betesdjur. Men ät inte kött för all del, naturen sköter ju sig helt självt så vi får våra vackra, öppna landskap…?? Nedan kommer en annan bit jag tänker följa. En småsnårig hage som gallrades rejält inför fibergrävningen på försommaren. Stått utan djur nu i cirka en månad, och slyet har tagit överhanden.

Åkte ner till andra gården för att flytta tillbaka kogänget
bakom lagården med hopp om att inte möta dem ikväll på landsvägen, och kika
över stänge inför kvigflytt. Sen var det inspektionsrunda av återväxt och
grisskador. Ja, och så fick jag ringa veterinären för en avhorning också; Mina
nubbar växte både fort och mycket, men så är det ibland…;

Om en god vän inte önskar något hellre än att få låsa in sig
i en ensam grotta och knapra bark, är man väl inte sämre kompis än att man kan
bistå med det man kan. Jag har ingen grotta – så en kasse med bark hängdes på köksdörren när jag ändå var på turné.

På föräldragården tog jag en tur till svampstället med
rejält lyckat resultat. Mötte upp familjen för fika i Gamla Fabriken och
tillsammans tog vi sedan en tur i skogen vilket resulterade i minst lika mycket
svamp till, och ett strykjärn på ett torp! Mot Sherwoodskogen!

Och jisses vad mycket folk det var i skogen! Första dagen
man får släppa hund i skogarna, och det nyttjades visst.

Förväntade inte heller oss att möta en nästan helt ny Volvo
på en skogsväg. Lika snopet att en kvinna drog ner rutan, med en – låt mig
uttrycka mig lindrigt – fly förbannad karl i telefonen; Han var på jakt efter
sin hund, och hon fick order om att möta upp honom på en specifik väg. Och
tänker vi nu på detta vägnät i skogen som ett stort, trassligt garnnystan,
slängt på ett golv, och en knapp kastad på måfå någonstans i trasslet. – Berätta
var du är!

Lyckades re ut med den ilskna mannen att frun var på fel
håll, hon tackade och vi fortsatte med vårt. I en minut eller så tills vi
överlagt att jag nog skulle följa med henne och visa avtagsvägen för att komma
till den förmodade plats maken väntade.

Lagom stressad kvinna. Första gången i den nya bilen – med
automatlåda. Jag fick peka ut bokstäverna på instrumentpanelen för att hon
skulle veta vilket håll hon skulle föra spaken (”Jaha, kan man se det där!”) Hon fortsatte lägga spaken i D och bilen rullade framåt. Jag fick lägga i R åt henne (”Jaha, den ligger uppåt!”) Och sedan kom det en lång harang om hur konstigt bilen betedde sig. Fick lite
lagom försiktigt påpeka att hon nog skulle lyfta foten från
”frikopplingen”… Hon hittade sin make i alla fall, och han var inte
riktigt lika synligt tacksam som hon för guidningen (inte för att jag hittar mer
än hjälpligt där, men bättre än en uppstirrad utsocknes pensionär).

När vi närmade oss tillbakavägen sprang vi på ännu en jägare
med hund, och han kunde lotsa mig till var det ena torpet låg, där jag bara
hittade kåtan. Måste svänga in och leta reda på det i det snaraste. Har varit
på fel ställe. Eller så stämmer inte kartan riktigt med verkligheten!

Platsen där vår lillstuga skulle stått på kände han inte
till någon skylt, så vi får väl se.

Väl hemma insåg jag hur mycket svamp vi hade, med över två
kilo kantareller och nästan lika mycket Karl Johan. Så sprang in till drängen
och fru med en laddning. De som inte kommer ut efter någon svamp, och så blir
det lite mindre förr oss (maken) att rensa. Win-win.

Har i ett par dagar, nu när stressen börjat släppa, haft
rejält ont i halsen. Brukar jämföra det med brunstslem (vilket fick mors B att
bryta ihop för nåt år sedan). – Ett riktigt fint brunstslem ska man kunna ta
mellan tumme och pekfinger, dra isär och det hänger ihop som ett gummiband –
sånt lär man sig på lantbruksskolor för att veta när det är dags för betäckning
eller insemination – sägs även funka liknande på människor, men det har jag
aldrig provat!

Öm i halsen i alla fall. Som ett taggigt rör i strupen,
omgärdat av bruntslem. Går inte att skölja bort, svälja ner eller hosta upp. Och
skulle den där sletan man kanske fått upp försöka spottas ut skulle det kanske
spritta i tårna av sega trådar… Känts lite mindre illa där idag. Istället har de
beryktade ”frätskadorna” långt in i gommen gett sig till känna, liksom molande
värk i båda öronen. Hur är det nu? Tre veckor sedan dagis började va?…. Söppe ska ätas rykande het!

Nu blir det kvällsfika. Med biskvi! (”Såna köpte man på fiket när det skulle vara lite extra fint och gott. Men det var före dina!” – Tack maken)

Undrar om detta kan klassas som Torpens år. Det är väldigt
roligt att leta runt i alla fall, när man hittar nåt. Lägg där till ett par vänner,
skapligt väder och en massa kantareller, så blir det riktig bonus.

Två ”nya” torp hittade vi, varav det ena hade en
väldigt fin jordkällare att stolta med. Sen är det ju ”bara” kring
åttio år sedan stället revs, så…

Så vacker välvning av stenarna i taket. Det är ett hantverk! UTAN ingenjörskonst!De glömde få med sig pottan, men det kanske var en skitsak!?

Oavsett finns det mycket att kika på kring hemmaplan! Jag
kanske skulle köpa mig en drever – och lära känna min hembygd!?

Lite maränglek:)

Veckan har varit blandad med stängsel, rivning av stängsel,
stängsel, blåbärsplockning med sonen och Morfar, kvällsmat hos Mormor (svårt
att neka när jag hade med mig korv,
mjölk och spenat!) lite mer stängsel, injagade – och utjagade – av djur (leve
spannen!), stängsel, start av sonens fotbollsträning och djurkörning.

Vem brukar gnälla om dåligt benutrymme för bakåtåkande barn?!

Tjur åter från inhägnad av pumphus. ar ju trevligare att gå där i grönskan än i hagen. Fottvätt på köpet då han vadade i dammen. Och gruppen nedan ser ju harmonisk ut – inte alls som tolv timmar tidigare då jag mötte dem i fullt sken på landsvägen. Jag kom i full fart från mitt håll och vad den stackars snälle tysken, som stod på vägkanten och blinkade med helljuset tänkte, när jag nitade mitt i flocken några decimeter från en ko, vet jag inte. Jag hade säkerligen idiotförklarat mig om jag varit han. Flocken hejdades i alla fall, och efter mig och spannen så var de inne på ett par minuter i en annan hage.Idag lämnar vi åter över stafettpinnen – det har blivit dags för bröllopet på östkusten! Djurvaktare finnes men det konstigaste är väl att lämna över hus och barn till mamma. Första gången de ska ha barnen över natt och dessutom i vårt hus?!! Måtte inte liken ramla ut från sina gömmor;PHa en trevlig helg!

Ja just det… Klockan hade ju ringt. Ser det ut som om Selma bryr sig?

Fick inte ihop logistiken som tänkt med ett trasigt
traktordäck, så nöp däcket i balklon och lastade in det i Navaran. Typ
måttanpassat. Tog med mig dräng och traktordäck till stan. Drängen tog press
och traktor med sig hem och jag fick tala väl med verkstadsmekanikern för en ny
slang i däcket.

Tyckte drängens skor såg stora ut. Jag lär inte ta dem av misstag, konstaterade jag…

Hemma med det var det dags att lossa vårt gamla slitna
reservhjul – som gör att traktorn funkar på gårdsnivå – och lägga på det rätta.
Lagom sliten var det dags att sätta tillbaka det rätta hjulet på bilen också. Även
om jag svär över de stora pickup-däcken när de ska flyttas var det i detta nu
oerhört lättarbetat! Men visst saknar man tiden när man körde med trettontumsdäck… Don efter fordon. Det långa röret utom bild är dock mitt hemliga vapen.

Lite stängsel mellan varven. Överraskades av en skur en
eftermiddag då jag tänkte göra klart ändå – i värsta fall blev jag ju blöt. Det
var innan skuren blev ett skyfall som blev en grym hagelskur. Släppte det jag
hade och åkte hem för att kränga av mig de plaskblöta underkläderna och tina
upp.

Djungeln har blivit skog, så snart kanske man får skit för att man skövlar för köttproduktion…?!
Igår sken solen. Nästan hela dagen. Och då det är långt till
nästa soliga dag enligt prognosen, tog vi beslutet att riva ner de sista två
hektaren korn som skulle ensileras. Man vill inte ha gul spannmål när man ska
ensilera – och inte grön om man ska tröska – och det har tappat i grön färg de
senaste dagarna.

Helst vill jag att det ska torka till en dag innan jag
pressar, men tiden fanns ju inte. Så strängade upp det, åt lunch lite lagom
sent och rullade sedan ut med pressen. Startade kraftöverföringen och pressen
stod still. Varför? Försökte med allt möjligt med inget gick. Okej, pressen är
frikopplad, men hur i helsike kopplar jag in växellådan igen då? Kanske jag
fick en snabb visning när jag köpte den för två och ett halvt år sedan?! Och?! Ringde
kontakten på verkstaden. Inget svar. Ringde till lagerkillen som fick springa
ut med telefonen till mekanikern som fick förklara för mig. (Kontakten ringde sedan upp, men lovade honom att inte skjuta budbäraren, hade redan skjutit den skyldige) Ta-daa. Pressen
gick med alla kedjor och drivhjul. Så igång. Skickade ut första balen och satt
sedan och väntade på larm. Kom inget men i backspegeln såg jag hur plastaren
gick för fullt!? Ah, mekanikern fixade även givaren till luckan som inte funkat
de senaste 1500 balarna. Med andra ord – näta, och släpp av eventuell bal från
plastaren, kör vidare.

Hela andraskörden förra året och hela förstskörden i år:
Näta, släpp av från plastaren, invänta larm (för dessförinnan kommer jag inte
in i datorn), redigera i datorn, stänga luckan, starta plastare och kör vidare.
Det var betydligt smidigare nu, även om det tog mig typ 45 balar att fatta, och
då var det liksom bara tre kvar… Det är en del nät på en bal, inser man när man får dra loss det från valsen.

En slutsumma på nittiofem balar grönfoder. Några hektar mer förra
året gav ungefär femton. Det är en obeskrivbar känsla att veta att fodret är i
hamn!

Idag skulle det regna – och har så gjort. 24 välbehövliga
millimeter. Förmiddagen tillbringade vi på torpvandring – av en annan sort,
nämligen husvisning. Ren nyfikenhet, så de som önskar oss från gården får nog
bli besvikna ett tag till. Vidare en tidig middag hos di gamle, och sedan
helgade vi detta sjusovareväder och kröp ner allihop, förutom de två stora
barnen som spelade spel. När vi tittat upp från filtar och grejer blev det fika
och sedan åkte familjen ”förbi” vänner med honungsleverans när vi var
på hållet.

Här vare skruvat! Borta bra men hemma bäst. Hjärtat har alltid funnits i Småland. Inte mitt fel att jag är född i fel län! Så länge jag kan minnas innebar ledighet från skolan att jag skulle få åka Hem. När jag kunde åka själv i tioårsåldern gick bussen 7:30 från Malmö, på lördagen på lovet, och gick retur 14:50 dagen före skolan började. Sommarlovet började som två veckor, året efter fyra och efter det minst åtta. Hemma. En trygghet. En fristad. En kärlekshistoria. En livslång kärlek. Synd att jag inte kände så där jag bodde mestadels av tiden, men stället ovan har jag aldrig velat lämna. Ingen annanstans har jag någonsin spillt så mycket tårar, ändå är avsked bland det värsta jag vet.

Hemma sent, sen kvällsmat och sen nattning av barn. Väldigt
snart nattning av oss lite större barn också (maken har redan trillat ikull). Först ska jag sätta en nattdeg, ta knäckebrödet ur ugnen och ta en mugg te i soffan – vore ju jobbigt att behöva pinka luft om jag vaknar i natt!

Hoppas ni har en bra helg! Japp, Selma är tillbaka. Dagens cirkel är sluten!

God natt

Så blev det då dags för en tur till Skånelandet till sist. Sent
om sider och långt mellan besöken.

Planen med att komma hemifrån ”tidigt” gick i
stöpet ganska fort sen vi alla skullat-bara. Jag försökte släppa kontrollen och
smet tidigare för att lämna in press och traktor på verkstad när vi ändå körde
förbi staden. Och alla som provat småstadslivet vet att man inte kommer ifrån
bara så där när det börjas prata.

Vi fortsatte försöka leva upp till vårt nyskapade rykte som
bergsgetter så vi tog en tur på vackra Österlen med ånglok, musteribesök och
klättring på Stens Huvud.

Jag undrar ju vad detta var för en liten sötnos som svansade efter tåget. Slog mig precis i detta nu – kan det varit brandvakten?

Dagen efter höll vi oss söderut och hälsade på gammalt och bekant. Lyckades även lura Hans lilla flicka till att hålla i en plastbanan istället för ett finger, så var isen bruten och hon går nu hela tiden, av uppdateringen att döma. Och ja, jag ser mig definitivt som medbrottsling!

I fredags blev det att rulla hemåt igen i sakta mak och det var rätt skönt att komma hem i vettig tid.

Friden var dock inte långvarig då barnen redan på lördagen
åkte till Faster för att sova i husvagn. Barnfritt en lördagskväll. Vad gör man
då? Datekväll! Fonduegrytan rotades fram och dammades av innan det blev en ovanlig
långmiddag i soffan med en lika ovanlig film igång.

Dagen efter var det tidig uppstigning för hämtning av barn,
firande av svågern och sen tog vi årets första tur till High Chaparral. Ungarnas
glädje över det hela gick inte att ta miste på. Min uppfattning var en annan… Nån hade gått på mutan att hjälpa storkusinen med diskmaskinen. Kan säga att lika nöjd som hon var, lika sotis var syskonen som inte nappat/trott på erbjudandet om betalning.

”Åka tåååååg!”

Sen var det måndag morgon och abrupt återkast till allvaret.
På väg till dagis och fritids ringde en granne till andra gården och berättade
om en ko i trädgården. Så bara att hiva av ungar, byta bil och flytta djur, och
samla ihop de två som var ute. Full stängsling på schemat, korna hemma ut på fin återväxt så att jag kan visa mig ute utan att de kommer mig till mötes och skriker (önsketänk, sorry grannar!) och sedan bilen stått
hemma på gården ett par timmar var den obrukbar. Så… På med ett vinterdäck på
tisdag morgon och se glad ut.

Mot däckverkstan som har semester en vecka till, vidare till
Reftele efter grejer de inte hade hemma, lunch med vän, dumpa däck på en annan
verkstad och hemåt. Nix, måste åka och titta på en halt ko så långt ifrån
hemma jag kommer med mina djur. Eller tja, det var mest stillastående med tre fibergrävmaskiner
på den ena lilla vägen och tvärstopp då en annan grävmaskin stod med haveri
mitt på vägen. Blev en promenad sista kilometern till halta kossan och sedan
tillbaka igen. Och en annan väg hem. Men kan ju inte köra förbi Mormor och
Morfar utan att titta in, så där gick resten av eftermiddagen.
Kvällen gick till att tappa upp honungen – äntligen, den har tagit rejäl tid på sig att mogna – och städa av allt honungsklister som kommer på köpet.

Idag har det varit mer stängsel, sen jag tog min titt norrut
och tänkte ”gena” genom skogen ner till andra gården. Men istället
fick nån en snilleblixt att hon skulle kika efter torp-spår och hittade – så då
gick ju jakten vidare till fots in i skogen. Och där tappade jag bort mig så
det blev polisinsats med helikopter och grejer för att få ut mig igen, så gick
denna dagen med!

Nädå, den ursäkten har jag tyvärr inte, men en timme går
fort! Hittade inte heller några torpskyltar, men nåt annat intressant! Vet
någon vad det är så berätta gärna. Kolarkoja? Lekstuga? Backstuga? Det känns ju lite ambitiöst med en murad spis i hörnet.

Och när drängen svängde in på gården med sista lasset balar
för dagen var det med ett platt däck. Morgondagens projekt:

Årets nassar är hämtade och Navaran har därmed också fått
sin årliga sanering efter att ha agerat grisabil.
Igår var det två (!!) år sedan vi flyttade in i vårt nya kök också. Hur fort har inte det gått? Så himmelens bra är det i alla fall. Saknar inte det gamla det minsta! Tro mig. Och idag är det ett år sedan den minsta började på inskolning… Totalt galet allting!

Tvätten är omhändertagen mellan bildladdningarna här. Återstår disken och en fika innan det är dags att dra täcket över nosen.

God natt

Avundsjuka och missunnsamhet finns överallt i vårt samhälle, det är väl bara att försöka acceptera;

Jag blev påflugen en dag. Fick en uppmaning om att jag med
”ditt beteende allt får börja passa dig”.

Det jag kan kontra med är i så fall beteendet som kom med
budskapet. Jag tycker det är något som kunde skötts på gårdsnivå, inte vid en
officiell tillställning. Men så mycket stake och ryggrad ska man nog inte begära. Jag har
hört mycket, sett en del, men nu var det definitivt sista spiken i kistan som
dödade det sista hoppet om att ryktena inte var sanna.

Det som retar mig mest är; VAD har jag gjort? HUR är mitt
usla beteende och VAD ska jag passa mig för? (Förlåt, men jag är tillräckligt blåst för att inte fatta!) Ska jag passa mig för att låta
sonen gå från bussen själv? För ständiga punkteringar på maskinerna? Sabotage
mot djuren? Ingen aning. Hade önskat lite mer specificering för att kunna vidta
åtgärder och ”lära känna fienden”, som det bekant brukar heta.

Skämt å sido. Men för ganska många år sedan nu var en granne
här av någon anledning när jag och drängen skulle genomföra lite större
rörmokerireparationer i lagården. Vi avböjde vänligt grannens erbjudande om
hjälp och när han efter några dagar frågade hur det gått för oss, svarade jag: Bra. Hans kommentar på det? ”Jaha, då var det inte så svårt!”

Tummen upp! Detta har gett oss många interna leenden sedan
dess – Jag och drängen klarade ju det, så då var det ju inte så svårt! Det har rent av blivit en klassiker. I alla möjliga sammanhang.

Lika nu – Drängens fru kom och frågade vad vi (jag och
drängen) gjorde en dag när han satt på sin rollator, och jag på altanen och
avslutade min frukost. Istället för att ”prata igenom dagen” blev det
givna svaret att ”vi passar oss”! För det gjorde vi ju. Han passade
mig och honom. Win-win.

Så om någon ser oss till synes sysslolösa, så kom ihåg – Vi
passar oss!

Nog om det. Något annat som finns överallt i samhället är
tekniken. Som leder till I-landsproblem. Bytte ju lur, till en
”modern” som kopplar upp sig på trådlöst wifi så fort det erbjuds. Med
den lilla detaljen att det dragit ur alla gig ur vårt mobila bredband. Noll
internet till datorn alltså. Illa nog att sitta med mobilen och försöka
genomföra betalningar, bokföring var det inte tal om, tro mig! Plötsligt händer det! Nu återstår bara att jobba på viljan att fortsätta öva… Massor och åter massor av bi. Pollen på benen och fullt med täckt yngel som snart utvecklats till bi och kryper ut. Och en hel del honung som snart behöver tas om hand.

Dags att flytta tillbaka kossorna igen från ”trädgården”. Längesen där var så fint! Behövs inga blodtryckshöjande mediciner här inte… Man ska bara ta sig över bron.

En vecka med intensiv skörd. Har skördat cirka en tredjedel
av arealen, och fått cirka trehundraåttio balar. Förra året hade
jag fyrahundra balar på hela arealen, inklusive allmosor och det tilltänkta
grönfodret. Ser lovande ut i år med andra ord. Hittills är faktiskt 2015 (som var ett enormt gräsår!) strået vassare ändå, enligt min statistik på balar från varje åker.

Å rätt som det kom en skur och jag ville köra klart ändå så small det… Min tredje bult på elva år så har väl inte varit storkonsument. Däremot smack jag två svep 2008, och… några fler nu… Bortskämt med att få en smidig hemleverans av nya! Och Så Tacksamt. Krångligt, trångt och allmänt jävligt att komma åt som vanligt bara.Ligger man där får man hoppas att man varit snäll så ingen rullar iväg. ”Ska jag ta en instagrambild?” frågade svägerskan.När familjen kommer med lunch till vischan och har med sig jordgubbar och grädde till efterrätt<3 Flytt sen fredagskväll. Tålamodet låg kanske inte på topp, eller vad säger du, 1761?

Lite tjurigt dock då det såg ut att bli två riktigt torra
veckor, vilket bara blev en. Hoppet/drömmen om två extremt intensiva skördeveckor
och i stort sett ”ledigt” hela familjens semester gick i stöpet, så
det blir som vanligt. Fullt fokus på skörden och så får det bli ledigt efter
den, om så bara en helg vecka trettioett.

MEN vi behövde vatten. Min årssådd började nästan gulna så
det var i grevens tid. Och vi behöver mer vatten. Mycket mer. Jag förberedde lite. Känner att skötväskan snart inte längre är försvarbar, så försöker vänja mig lite smått vid en eventuell handväska, då fickorna oftast är obefintliga på ”lättare” kläder. Blev lite mobbad av min käre make dock.

I lördags var jag på vift österut. Mer bröllopsplanering.
Ibland kommer jag på saker jag ångrar med vårt eget bröllop – det gick ju lite
fort, bland annat skulle det lagts tid på mer fotografering och gärna i
hembygdsparken – men samtidigt känns det väldigt skönt att inte ha vetat allt
och få med alla detaljer. Det blev som det blev och blev rätt bra, även om det
brakar rejält mellan varven.

Kanske finns det lite hopp om mänskligheten trots allt.

Heldag i alla fall. Åkte hemifrån strax efter sju och var
hemma strax före midnatt. Tur jag fick samåka med värdparet från halva vägen. ”Kaffe,
ljudbok och nervevade rutor” fick jag tips om, men fick räcka med ljudbok
och en glass för att få upp fokus sista viltberikade halvtimmen. Den lilla har fått för sig att ha nappen konstant. Får man inte. Så istället fick hon valet att ha den när hon ska sova, eller slänga. Hon valde slänga! Men när jag kom från jordgubbslandet nån timme senare hade hon fiskat upp dem igen. Rätt nöjd var hon också. På grund av sopfisket, jordgubbarna eller syskonens godis hon hittat…?!

Igår hade jag en plan på att ligga lågt. Slutade med sex
kilo rensade jordgubbar till frysen, skiftbyte i denne på föräldragården. En
flädersaftomgång satt, gelé kokt och ska strax ta itu med ett syltkok. Men jag
snodde också åt mig en timme under täcket med katten på magen! Välbehövligt, i
synnerhet som jag däckade direkt vid midnatt (varför behöver det alltid bli
midnatt före sänggående??!!) och inte hade några som helst planer på att vakna
när klockan ringde imorse…

Nä, jag är inte den trevligaste på morgonen. Skyller det på att klockan går så fruktansvärt fort efter kl 21, så det blir korta nätter. Sen är det svårt att komma upp, men inte heller det är mitt fel. Bildbevis kommer här:

Det blev en biträff igår – utan bi då det mer eller mindre
ösregnade hela kvällen. Blev till att kura inne och prata bi (och en massa
annat) istället. Direkt därifrån åkte jag och handlade lite då det ekat tomt i
kylen i en vecka, och sedan till min moster för att hämta hem lillhönan som
varit där över natten och dessutom fått en resa till Borås djurpark. Lyx!

Stängsel var det. Om jag hittar nån lämplig klädsel för detta denna aprilvädersdag med tjugo grader svalare än i förrgår. I annat fall får det väl nöjas med en vattenrunda i väntan på påfyllnad i bäckar och diken och så kommer det surt efter imorgon istället.

Men vet ni vad jag köpte på Ica igår? Köttfärs! Jag minns
verkligen inte när det hände senast. Förfallet är totalt! Bäst att jag börjar
passa mig…! (Den kanske jag ska steka upp nu och förhala utejobbet även över denna skuren?)

Jag förundras ständigt över hur djuren år efter år hittar ”favoritplatsen”. Alltid samma ställe, oavsett om de varit där tidigare eller ej.

Bara att kavla upp ärmarna och ta itu med livet igen efter
semestern. Däremot bedömde jag inte det som lika mycket panik som
maken att flytta en grupp djur (morgondagens projekt- inte måndagens!) men blev
att mata knott och stängsla.

Inte mycket lönt att försöka slå här.

Tog med mig bilen för att slippa gå så långt, men jag var
helt säker på att det fanns en infart där jag ställt bilen så blev rejält
snopen när det började luta. Fick lägga i 4WD för att komma därifrån sedan.

”Ser ni mig?!”

I tisdags kan vi väl säga att det regnade rätt rejält på
morgonen. Hade dessutom kommit på att sonen kanske skulle ha något på
skolavslutningen som inte omfattade trasiga jeans, så tog en tur till staden. Därifrån
direkt till centralorten för att hämta ut mobilt paket och sedan hem.

En annan kväll än jag tänkt. Var helt inne på akupressur,
men man måste visst bekräfta och inte bara tänka att man gjort det, så blev
till att plöja ner sista fibern hemma i trädgården istället. (En ganska knasig
filmsnutt på detta finns på Instagram, @bondeniskarvhult) Men återigen – du är
själv ansvarig för din lycka, och man har inte roligare än man gör sig. Sällskap så det hette duga i fiberållan! Vilket huvudbry! Sagt i flera år att denna rabatt ska väck då den varken synts eller skötts. Nu är den stora skrymmande busken borta, det syns, och fick det att klia i fingrarna… Det är vi och Gummifabriken, som går i etapper…

”Vad är du för en lite skit?!” Gamla mjölkespannen har rostat sönder totalt i botten, så nu grävdes den ner lite istället. Namnbrickan ska sparas när spannen är väck!Till åska och spöregn var det dags för skolavslutning med
tillhörande tårtkalas. Tycker nog ändå att det gick relativt smidigt till väga,
eller så har jag varit med en gång innan nu och insett lite hur man ska och inte
ska göra. Var nästan smidigare än att ta bilder i kastvindar och hagelskurar.

Ingen motivation till något annat så det slutade med hela
familjen kring köksbordet och Fia med knuff. Icke att förakta!

Under sena eftermiddagen blev det till att pälsa på sig och
åka med sonen på livets första fotbollsmatch, då delar av hans lag var med som
stöttning till årskullen före. Jag kan lova att om någon sagt till mig för en
tio år sedan att jag den tolfte juni skulle stå med regnbyxor, tjocktröja,
jacka, halsduk och önska att jag haft åtminstone vantar också, för att titta på
en FOTBOLLSMATCH hade jag bett dem flyga och fara när jag väl slutat skratta…

Sen hade då posten kommit, med skyddsutrustning. Dags att ta
itu med det där att byta telefon alltså… De drar möe me si! Nog för att det
gick att föra över från gamla till nya luren via det trådlösa nätverket, men
med den till vardags usla hastigheten o nu till regn och åska, började
nedräkningen på en timme och arton minuter, för att – när jag gick och la mig –
stå på drygt fyra och en halv timme.

Att föra över allt är en sak, men alla inloggningar. Alla behörigheter?! Visst
finns BankID och Swish och hela konkarongen, men jag kan ju inte använda det! Och
inte kan jag gå in ”lite snabbt” och motrapportera tjuren jag sålde
på Jordbruksverket, för jodå, se det kräver BankID. En stund i kväll har gått
åt till att reda soppan.

En tur för att trycka ner stängselstolpar gjordes också och
en mindre trevlig upptäckt av en totalt sönderkörd åker. Av fyrhjulingar. Som om inte grisarna vore nog. ”Tack och lov” ingen stor bit men ändå. Jag blir så fruktansvärt arg
och ledsen.

Maken däremot har gått helt i taket. Vi har våra misstankar
om vem som är skyldig, men ord står mot ord. Uppenbart har det inte hjälpt att
ha stängsel i vägen heller för det har fint lyfts ner och hängts tillbaka. Hänsynsfullt.
Man får visst vara glad för det lilla. Spark i arslet och ut och sniffa på tråden, lillskit! Finn ett fel. Frågan är dock var de två sista försvunna var!? Lite rassel med spannen som kom de från skogen och sprang in till de andra! Dags att byta från vinterdäck innan besiktningen imorgon!

För ett antal år sedan gick jag och rev stängsel utanför brukssamhället, när jag fick en fråga av en vandrare: ”Har du nån jobb eller går du bara hemma?!” Jag svarade väl rätt ärligt att jag ”mest är hemikring”. Nu har det hänt igen; Sotaren frågade idag om jag ”bara jobbar lite på landet typ?!” När jag svarade jakade var motfrågan ”Har du några djur eller så då?!” Mm, typ etthundrasjuttio. Nästa sak han sa till mig var ”Hejdå”. Lite udda och fula, men fullt dugliga. Och stenhårt skal! Man måste ju prova. Men jag tror isglassen är smidigare att göra! Här en blandning av apelsin, choklad och vanilj. Inte så snyggt, men gott.

Nu ska jag fått i mig min nattfika och ska krypa ner. Fryser som en gris
och nosen rinner som ett såll.

Ha gott!

Fixat ännu en matarledning med illaluktande elkablar, donterade från Mors B och vår gamla vattenledning från brunnen som ytterskal. Det finns ju tillfällen man undrar varför byxorna är slitna i rumpan. Kan det vara för att en 0-18-hög används som rutschkana?!

Idag låg tankarna på en relativt lugn dag med umgänge. Tanke
vs verklighet? – Umgänge blev det. Mellan varven, typ.

Maken skulle åka på Skogs-Elmia imorgon. Detta blev plötsligt
idag då det passade kamratens liv bättre denna gång.

Istället skulle det själv bli försäljning av tjur,
rängvältring och stenplock av det sista sådda och sedan massor med tid över
till Mor och B.

Nåväl. Det började ju bra med avklarad lagård i god tid och
sedan årets första långfrukost ute. Däremot kom tjurhämtaren för tidigt.
(”Tog bara tre kvart att köra ju!”), så han fick kaffe medan vi
andra avslutade frukosten. Sen var det bara att lasta då. Bara. Inga större
problem att få på tjuren ett halsband, sen kom vi ju till den lilla detaljen
som innebär att lyfta fötterna. Jag hoppas tjurplutt är lika stadig när han kommer ut på nästa ställe.

Telefonen ringde och jag ignorerade. Telefonen ringde igen
och jag kände mig nödgad att svara;

Släppte fem kvigor långt bort i fredags. I söndags hade en
av dessa gått ut och i måndags var hon puts väck. Nu roade hon sig tydligen med
att locka ut grannens djur, tyvärr med lyckat resultat…

Drängen ryckte in och lastade tjur – band repet i frontlastaren
och släpade ut tjuren. Traktorn vägde tyngre än vi! Och sedan upp med fler
grindar på vår kärra och iväg.

Gick väl relativt smidigt att lasta upp den där hoppetossan
till älg, för hemfärd och intag. Väl hemma gick hon också relativt smidigt in i
vågburen. Vad jag sen inte räknade med var att hon skulle ta ett jämfotaskutt
och försöka vrida sig runt, när jag stod och höll på att ta på henne ett
halsband. Med andra ord kom min handled flygandes (med tillhörande arm och hand
förstås!) tills det tog tvärstopp i burens galler, och kossans huvud i andra
delen av leden. Gick bra, men för första gången på tio månader vet jag precis
varför jag har ont i handleden. Skön vetskap bara det, ironiskt nog;
Har gått med allt möjligt från skenor, sjukgymnast och arbetsterapi till tjurighet under månader, och det som hjälpt bäst är tipset jag fick för en månad sedan om att tejpa handlederna. Efter några veckor med det försvann i stort sett alla symptom på tennis/golfarmbåge också. Vänsterhanden har inte varit go. Utan tejp har det gått några timmar innan det börjat pulsera. Kruxet har varit att nu när det blivit varmt har klistret typ smält vilket gett upphov till väldig klåda och narighet. Igår var första gången på veckor jag klarat att lossa tejpen (med några dagars intervall) utan att lipa efter en stund, men det kostade att bära fångstgrindar idag… Men tillbaka till lagården: Allt höll i mig och kvigan står nu bunden i väntan på bättre tider. Tror jag ska skriva en
skylt och sätta upp över henne ”Här växer framtidens köttfärs”, för
det är banne mig dit hon siktar. Om inte annat börjar köttlagret i frysen lämpligt nog krympa… Flyktvägen relativt strypt när kärrans dörrar öppnas.

Oavsett blev det dags för lunch där, och ungefär samtidigt
som maken kom hem dök även Mor och B upp.

En liten stunds prat innan det blev fika och sedan bort med
B, maken och sonen för att ta itu med den där välten och stenen. Fyra rågade
skopor samlade de ihop, gubbsen. Och Mor fick snällt fixa den där kvällsmaten
jag antar hon hoppats bli bjuden på, påhejad av två småflickor.

Kvällsmat i magen och barnen i säng så rullade de iväg mot
di gamle och ”pensionatet” och vi andra insåg att ingen av oss gjort
undan lagården i eftermiddags. Jaja, fem timmar hit eller dit… Och nu lagom
tills nattfikan var klar kom ett larm om tre djur på vift på andra gården, så
bara att åka och samla ihop dem. Och koppla i strömmen i tråden även på
sjösidan…

Man är bonde om man någon gång jagat
kvigor i pyjamas, heter det ju som bekant. Pyjamasbyxor och pösig tröja får
duga. Skulle jag jaga kvigor i min pyjamas skulle folk nog prata minst lika
mycket som när jag övervägt burka mot toppless-jobb för att undvika
bonnabrännan. (Fast det går ett rykte på bygden om en man som jagade får spritt
naken i gummistövlar en morgon… Hur sant det är har jag aldrig analyserat.) Tog en tur i det brandhärjade området en dag då jag hade vägarna förbi. Målet var ju att hålla det på ”rätt” sida vägen. Det är inte många meters marginal kan jag meddela. Där och då var det bara full action och adrenalin. Nu är det stort, skrämmande, märkligt rent och vackert på något sätt.

God natt till ugglornas hoanden, jisses vad vi verkar ha
ugglor här nu för tiden!