En ung bondes vardag

• 

Det var uppehåll ett par dagar, och genast drog vattnet sig undan. Det är extremt vattensjukt, men inte översvämmat. För tillfället. Mer regn är på g…

• 

Härom kvällen insåg jag att det var första mars! Första mars. Nu är jag alltså inne på mitt sjätte år som egen. FEM hela år har gått sedan jag tog över driften här, slog runt helt till kött och närapå fördubblade arealen. Och tänk så himmelens mycket som hänt på dessa fem år! (Ändå är jag fortfarande miljonär i skulder till banken!)

Hade en riktigt mysig stund med drängen i lagården tidigare idag. Tittade på kossor, diskuterade olika saker, småpratade allmänt och bara njöt. Tänk vad jag kommer att sakna vår relation när den inte längre finns! All den tysta kommunikationen, den knappt märkbara nickningen eller lillfingervinken som kan betyda precis vad som helst när som helst. Hur många gånger vi inte skickat kor på slakt. Alla de gånger vi varit i stort sett helt överens om vilka som skulle dömas ut, och sedan obehagligt ofta passat ihop de kor som ”blev ensamma” i dubbelbåsen. Kan dock hänt mer än en gång att han flyttat kossa A till kossa B, medan mitt förslag varit att flytta kossa B till kossa A.

Och tänk så mycket skit vi hittat på ihop. Både bra och dåligt. Och relationen som inte stukades när vi svidade om rollerna chef/dräng för fem år sedan. Sanningen att säga bävar jag för den dagen då han inte längre håller koll på mig. Denna trygghet och stöttepelare som denna ”krokiga, skacka, snea gamla gubbe” är. (Hans ordval!)

Igår ringde drängen in tidigt – de var ute för att mjölka sina kor och upptäckte den nyfödda kalven i boxen. Årets första levande!

• 

Eftermiddagen tillbringades hos di gamle med fika och Bokbuss och hjärtat i halsgropen för mig när gubben började klättra runt ovanpå sina virkesupplag med diverse annat på uppe på sina ränne… Allt för att eventuellt kunna erbjuda oss ett gammalt fönster till spegel. Lättnaden när han följt mitt och makens exempel ner på fasta marken var total!

• 

Säkert jättepedagogiskt och EU-godkänt att leka med bruna bönor i burkar…

• 

Och faktum är att jag i trettio år lyckats undvika just denna utsikt på torpet. Måste ju vara ett bevis på min lydighet när vi alltid fått stränga förmaningar om att inte klättra runt bland bråten!?

Barnens lycka låg i att det var mer snö där än hemma, och där finns backar! Förvisso åkte de bara ner för rännesbroarna, men ändå!

• 

Min kära nagel lossnade helt i innerkanten, så det krävdes viss frisering från ”fel” håll för att undvika att nagelbandet skärs sönder av dessa sylvassa kanter…

• 

Vad vill du Selma?!

• 

– Mysa!

Nu ska sista teet ner och sen hägrar sängen. Fulla nätter är nu förbi, men har jag tur så kikar maken i lagården i natt.

• 

Mina goa bondebarn! Som försvann från huset och återfanns i lagården. En kalvningsbox var städad och drivgången bakom tjurarna fick sig ett ryck. Läste nyligen att Lantbrukets barn är fantastiska och besitter en enorm kunskap. Det är nog så! Därför tilldelar jag mitt 2000:e instagraminlägg till dem! (Den tredje somnade inne hos grannen och fick mutas med glass för att vakna…)

God natt

Den där lilla vi har i familjen. Charmig som få och söt som socker. Och på en halv sekund den värsta Hin Håle som någonsin existerat i världshistorien…

Just nu har hon kommit på att hon inte riktigt pratar rent, så hon övar på många ord, i synnerhet de som innehåller ”r”. Och vad roligt det låter, när uteslutandet av R plötsligt ersätts av både L, J och D, gärna samtidigt…

Jag fick ett tips av en god vän nu när ungarna hostade som värst – skiva en lök, täck den med kokande vatten i en skål och ställ på sängbordet! Inte en hostning från sonen nattetid efter det!! Sen att hela hans rum luktar löksoppa är väl en biverkning… Får testa det samma på den minsta nästa gång hon drar igång. Det tisslas och tasslas jämt och ständigt om att höja huvudändan på sängen vid förkylningar mm mm. Tro mig, jag har försökt med ALLT! Kuddar vid fötterna, kudde längs med henne. Rulla in henne i täcket och stoppa änden under madrassen… Likväl ligger hon någon annanstans varje morgon.

• 

Förkylningarna börjar, peppa, peppa, ge med sig. Storflickan hostar på med sin astma och jag själv går med kroniskt dunkande ögonbryn, trots snart överdos på Ipren och kortisonnässpray. Jodå, Ipren tål jag tydligen hyfsat nu för tiden/för tillfället. Har i alla år räckt att läsa på förpackningen för att jag skullat bli tvärdålig på alla håll…

Sen tävlar vi ju lite, jag och storflickan. Om hennes lösa tänder eller min nagel lossnar först. Måste skryta med att jag nog vinner – nageluslingen sitter i knappt 1×2 mm i ena främre hörnet och likadant i det inre hörnet tvärs över… Alltså kan jag vippa på den på de flesta håll, skära sönder nagelbandet med den vassa kanten och fastna i precis allt jag inte trodde var möjligt. Och det är som en lös tand, en vippande sårskorpa eller ett kliande myggbett – det går helt enkelt inte att låta bli den!

• 

• 

Sonen skällde ut mig vid kvällssagan igår för att jag låg och vippade på den där nageln…

Efter fotbollsträning och middag idag tog vi oss iväg till den lilla skidbacken i grannsocken och fikade med våffla i den nya värmestugan. Vilket lyft mot den gamla!

• 

• 

Nu drar vi vidare mot ännu en fullspäckad vecka! Ha en bra sådan, där ute!

Jag gillar inte semlor. Eller, de är helt okej, så länge jag slipper grädde och i synnerhet mandelmassan… Men jag har en make som gillar det. Och när man själv mest mår skit med dundrande bihålor och ingen ork så får man göra sitt bästa för att hålla honom på gott humör så han gör ”mitt” jobb också.

• 

Men hur som helst såg jag fram emot en ”sista” lugn natt, utan hostande barn och utan hostande jag. Men icke. Efter kvällsmjölket knackade drängen på och påpekade symptom på en kalvning.

Kossan i box och så startade tittandet. En kik vid tio, maken ute vid elva. Jag ute vid två och tyckte då att det borde ”kommit igång” ordentligt så försökte gå in och känna på kossan. Hon var inte alls intresserad av att få min hand uppkörd, och jag backade snällt när jag kände hotet mot mina egna knäskålar… Ny titt två timmar senare och hittade – en svans. Va faan. Varje djurägares mardröm. Detta har jag inte varit om om tidigare, och nu är det andra svansen på ganska exakt tre år.

Start av projekt: Leta bakben. Rumpan på kalven låg långt ut så fick börja med att trycka in den för att själv kunna komma in och leta haser. Och ju längre kalven trycktes in, ju längre in blev det att leta. Och till er som fött barn så vet ni att det i stort sett är omöjligt att stå emot krystvärkar. Tungt och svårt. Make, har du nånsin varit inne i en ko? Synd, skarpt läge, häng av dig jackan och dra upp ärmarna!

• 

Han tyckte precis som jag och de flesta andra – trångt, slemmigt, halt och jävligt. Och inga ben hittade vi. Insåg att det blev till att ringa veterinären där lite innan fem på morgonen. Tydligen kopplas man då till en beredskapsman som i sin tur kontaktar veterinären som kontaktar bonden – mig. Men det gick ju en stund innan veterinären ringde upp – och på den tiden hann jag hitta ett bakben, vända det rätt och tända lite hopp. Och eftersom veterinären är en timme bort – utan ishalka och snömodd, valde vi att avvakta med hans färd. Jag hittade det andra benet och maken lyckades trassla ut det. Man måste ju vara försiktigt och inte perforera livmodern med de vassa klövarna…

Bara benen var på rätt köl så var det lätt att dra ut kalven. Och precis som jag sa när jag såg den första klöven – detta är litet, det är risk för två. Mycket riktigt. När den första döda kalven drogs ut syntes det direkt ett par nya klövar och en mule. Kossan var så stolt över dem, sina två små och hade slickat dem jättefina tills jag kom ut på morgonen.

• 

På två kor har jag hittills fått en kastad kalv och ett dödfött tvillingpar. Känns det som att strulet för säsongen är över eller har detta lagt ribban?

Kossan mår bra, och jag är glad för min makes skull att det är långärmat-period då jag är blåflammig på hela underarmarna efter alla gånger jag klämdes mellan kalv och kobäcken vid värkarna…

Lagom spak efter den hackiga natten drog jag igång med att rensa klädkammare. Massa saker som bara stuvats undan i olika renoveringsomgångar, så nu drogs allt ut. Urvuxna kläder som väntar på ny ägares tillväxt sorterades upp ordentligt och alla trettio regnkläder sorterades efter behov och skick. Jag säger bara en sak; Leve vacuumpåsar! Och så gick jag än en gång igenom ”bebislådan” och fick ner de eftersläntrande grejerna i den. Allvarligt? Har mina barn verkligen varit så små???!!

• 

• 

• 

Spannmålskrossen har varit svårstartad ett tag, och jag fick för mig att dra isär och rengöra kontakten. Den är bytt nu…

• 

Storflickan fick prova en dag i skolan i tisdags och var riktigt lycklig däröver, men drog till med en riktig feber på kvällen. Hemma resten av veckan och i torsdags lämnade jag henne vid TV:n för att gå till lagården, och hittade henne fullt påklädd i den snöklädda grushögen med stjärtlapp i solskenet. Halv ett kollapsade hon dock med tårarna forsande och 39 i temp. Vilade en stund och kom sedan ut till oss andra igen när övriga familjen kommit hem.

• 

• 

Torsdag ja… Dagen då jag samlade ”vuxenpoäng” enligt mor. Jag var på mitt livs första fullmäktigemöte i kommunhuset. Fullt allvarligt så var där tillräckligt många idioter för att jag inte skulle tillföra något! Pajkastning, sandlåda och sämre matte än ens jag besitter. Och ett dagis som nattas för gott. Flertalet politiker har börjat vackla och ifrågasätta kalkylerna men är hårt styrda av partipiskan och paniken för att få till beslutet NU ökade medan de som vill bli av med dagiset hade övertaget. Detta utan att det finns plats till våra barn i kommunen. Så nu återstår en lång väntan på att få reda på VAR och OM vi får lillan placerad någon annanstans…

• 

Ikea hade inte våra önskade handtag hemma när jag var där, så det fick bli en beställning på nätet. Måste säga att de överträffade sig själva med innehåll, kontra utehåll….

Igår gav vi oss på jakt efter en pulkabacke. Nog för att vi bor högt, men den enda backe vi har nära är den som tar ett abrupt slut i sjön! Och där låter vi inte våra barn åka. På skogsvägen en bit bort fann vi en liten lutning som det gick att åka hyfsat i sen vi fick upp spår. Och vi var visst ute länge nog för att hamburgerbröden skulle växa till sig lite för bra! ”Jag önskar nog en 300-grammare för att passa i de där bröden”, sa maken. Farligt, säger jag. Kanske tar honom på orden och serverar en sån burgare…!

• 

• 

Idag har först besökt en hälsomässa ett antal mil bort. Min akupressör önskade moraliskt stöd. Tro mig, jag blev väldigt lättad när jag halvt om halvt krockade med hennes mamma i vimlet, fick en fika och sedan avvek i tystnad för att hälsa på deras tremånadersvalp, gråhund/finsk lapphund och söt som socker!

• 

Hemkomna nu efter grannens 70-årskalas. Maken tog lagården och jag nattade barn. Snart nattning av mig själv också! Internet vill inte alls ikväll (heller) och jag inser hur snabbt jag vant mig vid fibern. Ikväll är det dock segare än det var med mobila bredbandet, så bloggen jag räknade skulle vara ute innan 22 står fortfarande och tuggar bilder nu 1,5 timme senare…

Delar av pirens brygga börjar kika fram, så det har sjunkit undan lite. Spännande när det nu spöregnar på snön… God natt

Jag har sagt det förr, och ännu en gång – lite perspektiv är bra. MEN!! Även om det finns de som har det värre, behöver det inte betyda att man gillar det man själv har!

Ungar med inte så mycket feber, men desto mer trötthet och hosta, fick vara hemma. Knappt på benen själv och maken inte långt före, så det blev en gemensam lugn dag. De två stora nyttjade solen och har spenderat större delen av dagen utomhus. Både fika och lunch intogs ute i solen och jisses, så efterlängtad den varit. Några fler såna här dagar så kanske livsandarna kommer och vattnet lugnas.

• 

Mitt på dagen samlade vi tillräckligt mod för en runda i vattnets tecken. Även om det räknas komma kring femton millimeter till imorgon, så kändes solen som ett trevlig sällskap att fota i. Förutom att det blir en massa bilder i motljus dock.

Började rimligtvis på andra gården på vår resa. Det är lite mossmark, men maken frågade sig lite om det var så här det såg ut innan sjön sänktes för några hundra år sedan. Kanske, det ger en enkel vinkel för fantasin i alla fall.

De tre bilderna ovan kallar vi just, Mosse, med ett namn på brukaren/ägaren ett par generationer bort före. Men att Mossen plötsligt blivit en sjö med en ö på mitten… Jag tänkte plöja här! Ända ner till träden i vanlig ordning. Samtidigt går ju tankarna lite på om detta är vattnet vi får i år, eller om det fortsätter som ”kompensation” för de torra år som varit?!

Här innanför ligger ett så kallat gungfly, nu är det nog ingen risk att någon går ner sig. Björkarna brukar ligga långt ifrån vattenlinjen, och till vänster i bild går en bäck (syns ej), nu uppgraderad till större å.

Här ovan är där jag la ut en film på instagram för en vecka sen. Då allt på ovansidan vägen stod under vatten, och nedersidan också. Dagen efter la jag ut bild på vatten som sjunkit undan och det var ”barmark” Det har också gått över.

Min betesmark på sjökanten är det inte mycket med. Vattnet börjar till vardags en bra bit utanför trädgränsen. Jag börjar förstå det väldigt ”fula” avslutet på stengärdesgården – vatten är inte snällt…

• 

Ån hos mina tjurar, även där la jag ut en film för några veckor sedan på det grymma flödet. Det har inte lindrats även om jag inte kommer så nära nu att jag kan bekräfta det.

Dit jag inte vågat åka innan… Nja, det var inte så farligt som jag befarade. Sjön har ätit upp det mesta av åkrarna, men de som ligger bortom kröken och längs kanalen har klarat sig över förväntan. Även om det är långt ner till kanalen är det inga garantier i dags dato!

En sån där ljuvlig motljusbild, jag tänker inte klaga på dagens sol! Lilla huset/stugan/verkstaden har det lite blött om fötterna…

Mot campingen! Hela raden med ställplatser för husvagnar är borta. Det har stigit sedan jag var här i torsdags och tittade.

Det var nya ägare i våras till stället. De la massa tid på att snygga till, bland annat lyfte de rejält med ny sand och staket kring lekplatsen. ”Vänta bara till sjön stiger så det blir vattenrutschbana, som det brukar vid höstens regn eller snösmältningen”, sa vi till varandra. Tänkte kanske inte det skulle bli så här. Vet någon – plockas trappan från pirens brygga bort, eller har den följt med virket in på land? Eller är det ett virkesupplag som flyter?! Intressant också att det står en kanot bland minigolfbanorna. Kan ju inte låta bli att undra om någon plojat, eller om den följt med vattnet dit…

• 

• 

• 

Men, som sagt. Hur illa en själv har det finns det alltid någon annan som har det värre, så vi styrde nosen sydväst över, nedströms, mot bygdens ”slätt”. Och de har det värre! (Vill inte tänka på hur det ser ut neråt Halland och västkusten!!)

• 

Någon/några tröttnade efter en stund. Lite komiskt, som Holländaren sa – En köpman som just nu flyttade upp sina pallar med extra pallar under, och jagade budbilar för att kunna flytta värdesakerna från kallagret som stod i 10 cm vatten och ökande fors in under portarna; ”När jag bodde i Holland, två meter under havet, hände inte sånt här. Nu bor jag här, 160 meter över havet, och allt står i vatten!”

• 

• 

Efter regn kommer sol, och med solen kommer Krokus på stjälk!

Har en skvätt grädde över sen tårtbaket, så tror vi frångår rutiner och satsar på fruktsallad till kvällsfika, och det snart. Jag ska i säng med mitt pulserande huvud, dunkande bihålor. Forsande nos och ögon, och fryser så jag skakar. Ändå sitter jag vid öppna spisen, på en pläd, har underställ och raggsockor på och ännu en tjock pläd över mig och datorn i knät. Prosit och god natt.

Det är då ett evigt rännande till stan för min del nu för tiden! Det kan gå månader mellan besöken, och plötsligt är man där fem gånger på en dryg vecka!

Läkarbesök med mellanbarnet. Hon har lite känning av astma, och det kan gå långa tider mellan bekymren, och så finns det förkylningstider… Årlig koll nu i alla fall, gammal nog att få en mindre ”puff” för det just nu dagliga kortisonet, och taggad för att få vara ensam med mamma. Efter lunch sprang vi in på toa en sväng, hon först och jag sen. Hon stod tyst och tittade ett par sekunder, varpå hon utbrast ”Mamma, den är nog lite för liten för dig!” (Toastolen). Hon hukade sig ner, vred på huvudet och studerade underifrån. ”Japp, fläsket hänger över!” —- Ungjäv***l —- 🙂

• 

• 

Jag skrev mina EU-papper i fredags. Det som gör att jag faktiskt får lön en gång om året och konsumenterna får billig mat, då de inte är villiga att betala vad det kostar att producera svenska livsmedel.

Det krävs att man plöjer lite varje år. (också spännande att hälften av det jag tänkt plöja står under vatten… Kommer det att sjunka undan och torka upp så att det går att köra på markerna?!) EU har en puckad byråkrati och Sverige är inte långt efter med regelpiskan. Man ska inte prata pengar, men jag planerar att skicka tolv djur på slakt till midsommar. Om jag tappar två kor vid kalvning till exempel, innebär det ett ”tapp” i min produktion med fjorton djur. Skulle jag tappa femton, trillar jag ner en klass i systemet, vilket ger mig en tusenlapp mindre. Per hektar. Jag brukar ungefär etthundra hektar. Har man råd att chansa?!

Reglementet vill att jag ska ha så många djur som möjligt på så liten yta som möjligt. Ju svårare att få foder till djuren, desto högre kompensation. Detta räcker ju givetvis inte på långa vägar när det handlar om att köpa in foder (som kanske inte finns).

Däremot kan jag inte ställa om till ekologisk produktion, om jag skulle vilja för då har jag för många djur för min areal. Jag kan alltså inte säkra mitt foder till djuren. Knepigt?

En tröst (ja, jag är ironisk) är att det är olika i olika län. De olika länsstyrelserna tolkar reglerna på sina egna sätt. Djurenheter räknas som vad ett djur är värt ungefär. Olika många djur kräver olika antal per djurenhet. En djurenhet inom EU är ett vuxet nötkreatur. Frågar man miljöavdelningen på kommunen är en mjölkko en djurenhet, medan det krävs tre dikor för att komma upp i samma värde… De som arbetar med EU-frågorna har ingen aning om hur kommunerna tänker. Kommunerna har ingen aning om regelverket inom EU. Som lantbrukare ska du kunna alla turer på dina fem fingrar, annars åker du dit vid en kontroll, oavsett det är en miljösyn från kommunen, eller Länsstyrelsen som ska kolla nåt.

Tur man kan bli bonde när man är för dum för att kunna bli nåt annat. Att mjölka lite kor och köra traktor kräver inget huvud.

• 

Det är två olika kor, men de ser liknande ut till vardags. Kalvningarna lär dra igång i veckan, eller nära där på. Vill till att känna djuren; Kossan ovan ändrar endast juver, kossan nedan får ”inget” juver men släpper baken desto mer. Nu börjar passandet och fokus på att läsa rätt signaler.

• 

Men att använda huvudet är ju en bristvara i många fall, även om folk är skolade. Så hur kan man kräva en simpel bonde till att tänka på allt?;

I torsdags tog jag mig upp till Ikea för att köpa garderober till hallen. Noga utmätt och kontrollerat att det skulle gå in i min Toyota Avensis. (2,12 går in, men det är inte mer!) Däremot tänkte ingen på vikten…

Fick hjälp att sammanställa lista på vad jag behövde. Den trevliga mannen utbrast nöjt ”Åh, allting är här, vad skönt! Då slipper du ju upp på det andra lagret!” Vad då skönt?! Jag såg fram emot att bara hämta ut kalaset på Varuutlämningen! Men det blev till att lasta själv på lagret. Tänk er en kundvagn, som inte står still. Paket på 212 cm gånger 70 cm utan grepp. Och 48 kilo styck!!!!!!

Kvinnan i kassan insåg problemet och ringde efter bärhjälp till mig. Det finns änglar, hjältar och Samhall. Två snubbar i gula jackor tog den överlastade kundvagnen, körde ut den till min bil och hivade in de tunga paketen så jag kunde ta mig hem med fullt lass.

• 

Stackas lille Tåjtan….

• 

• 

• 

Visst är det lite kluvet att veta att vi för ett och ett halvt år sedan stod i sån torka att jag betade säkert hundra meter vass ut i sjön som inte fanns. Och i normala fall går det att köra till träden och beta femtio meter utanför… Campingen har det inte heller lätt. Notera utemöblerna vid elstolpen till ställplatserna. Av piren syns inte något och somliga stugor står i vatten… Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Helgen har gått åt till födelsedagsfirande, först för grannen och sedan för vår lilla plutt! Lillskrutt firade med att somna klockan sex i fredags kväll med 39,8 i temp och sova femton timmar! Kalaset med bästa kompisen fick ställas in och det mesta har gått på halvfart.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det har grejats i hallen och vardagsrummet har målats klart. Två vuxna är halvhängiga och imorgon blir det premiär med trippelvab. Feber och hosta till förbannelse. Det tar aldrig slut.

• 

En och en halv månad sedan klämningen, och nu hänger det inte i många millimeter…

• 

Flickorna fick koja i köket! (Var gjorde vi allt före Köket?!!!??)

• 

• 

• 

När två barn försvinner och man hittar dem helt inne i högläsning av Bamse. Det är stunder då föräldrahjärtat smälter.

Är det bara vi som aldrig blir friska i år? Har fler sjukdagar i år hittills än någonsin totalt tror jag.

• 

En liten solglimt skymtade och Snobben tog den – en solkisse!

Åh, förresten – håret! Jag får ge frisören, hon klippte ingen page! Det är snarare lite afrofluff över det. Tyckte det kändes bekant från ganska exakt åtta år sedan. Med skillnad att jag då hade permanent i håret. Nu har det blivit så naturligt.

Om förra helgen var lugn så var denna motsatsen. Eller i maklig takt i alla fall.

Den gamla ligghallen har inte mått bra i kastvindarna, så ena dagen lades på att få på plåtarna igen, så att nästa oväder kan få nåt att slita loss. Hela hejarklacken var givetvis med…

• 

• 

En ny omgång kraftiga vindar drog in med mängder av vatten, och det lämpade sig bäst för innejobb.

• 

• 

Den store gick ju an, men de där små… De är portade från målning med löftet att de ska få måla så mycket de vill ute på huset i sommar – för även om det sägs vara insidan som räknas, så är det där med fasad viktigt för en del. Däremot ville sonen inte åka på fotbollsträning i sin outfit, men visst var han söt!!?

• 

• 

Skurade trappan på alla sidor. Hoppas innerligt att jag bara förträngt det, men är lite orolig att det inte är gjort på våra elva år i huset. Vet inte vilket som är värst, undersidan på trappan eller det faktum att vi snart bott här i elva år!!!!!

Jag var i stan en sväng och hämtade hem nödvändigheter till hallen. Städning och målning har följt sedan. Bara maken som varit oskyldig till kladdandet. Tanken var att söndagen skulle spenderas med golvläggande, men en miss i acklimatiseringen slängde runt planerna och istället drog jag, till makens förtret, igång nästa projekt… Inte riktigt riktigt överens kanske, men jag kände – Gör det och det är gjort = inget att bry sig om (förhoppningsvis) de kommande tio, femton åren.

Snobben fann en koja i den inpackade chiffonjén. Och Selma övergav mig en kväll för husse!

• 

Ikväll har ordningen börjat återställas i vardagsrummet. En bra bit kvar, men jag tog lite slut nu och landade i den återfunna och återbördade soffan. En sen läggning följt av en orolig natt och tidig morgon. Stackars kossera, igår kom jag till lagården efter lite akut utefix vid halv tio, idag var jag där kvart i sex! ”Det är ingen ordning med allting!” som Pippi sa. Allt för att få ihop tiden med sexåringens tandläkartid.

Igår gjorde jag ett vansinnesdåd – klippte av mig håret. Inte helt överens med frissan, jag vägrade rak lugg, och definitivt vägrade page. Jag har fått en rak lugg och en page. Fast hon hävdade bestämt att det är en axellång, uppklippt och pigg frisyr. Kanske jag bara behöver vänja mig. (Jisses vad jag svurit över luggen idag!) Jag har gått med detta jättelånga hår i många år. Klippt av tjugo centimeter en gång om året ungefär, vid lyxigare tillfällen tio centimeter två gånger om året. Även om det alltid varit uppsatt – till 95% i den sedvanliga knuten, har det ju ändå varit en del av min identitet. Så nu känns det bokstavligen som att identiteten är kapad. Men det har varit och är tjockt. Tre dygns torktid har det krävt, lagom att tvätta det igen alltså. Tror jag lättat ett par kilo, huvudet känns inte riktigt på plats i sin lätthet (äntligen fick jag en ursäkt för att ha huvudet någon annanstans!) och jag ska nog ge det hela en chans. Kan bli spännande att se hur det ter sig utan all sörj…sorry, styling det är i det. Lär inte behöva härstamningsverifieras i alla fall – vi är nu fem kvinnor i fyra generationer med samma frisyr.

• 

• 

• 

• 

• 

Hem kom jag till sist, dottern mötte mig innanför dörren, tittade på mig och sprang efter syskonen. ”Kom och titta på mamma, hon är jättekonstig!” direkt följt av ”Böj dig ner mamma… Jo, vilken tur, du kan fortfarande ha tofs!”

• 

• 

Sinnessjukt mycket vatten nu! De vita stolparna i bild är en meter höga. Jag har betesmark där under sjön! Är helt förundrad över att det fortfarande orkar sjunka undan. (Ganska exakt tjugofyra timmar mellan bilderna -tjurtitten efter dagislämning) Åkrarna blir ”fria” men sjön stiger så på den sidan har jag nästan ingen mark kvar. En får va gla att en bor högt!

• 

• 

• 

Betesmarken brukar sträcka sig ett gott stycke utanför buskarna mitt i bild. Och sommaren 2018 hade jag måååååånga meter extra utanför trädgränsen…

Imorgon blir det läkarbesök i stan med sexåringen. Blir en vanlig väckning, men inte mycket extra spelrum sen. Tur jag inte har så mycket hår att tvätta. (Vilken futtig liten knut det var under myssen idag!)

• 

• 

Nu kallar sängen, så ha det så bra där ute!

• 

Det var stooora ”hjortar” på Bruket en morgon!

Vilken torsdag det blev! Precis inkommen från lagården och fått på nånting över understället när bankkontakten kom. Hon hann undan med ungefär två minuter (de måste mött varandra i långa backen!) innan slakbilen rullade in på gården för att hämta nio tjurar. (Fick ”tillbaka” dem idag. De små var inte små… Det var de stora som var….stora!)

• 

Lite komiskt var när slaktbilschauffören klev ur bilen – han var lika kass i rösten som mig! Så det var en osedvanligt tyst lastning denna gången. Inte för att det brukar gå varken vilt eller högljutt till, men ingen av oss kunde ju höja rösten för småprat heller. Vi firade lyckad lastning med varsin halstablett!

Sen han åkt med lasset hade jag faktiskt nästan en och en halv timme på mig att äta och duscha innan sonen skulle till sjukan för en allergispruta. Direkt hem med honom och snappa upp maken istället för att åka på föräldramöte inför skolstart. SEN fick vi åka hem och drösa i soffan efter lite kvällsmat. Och vila rösten igen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Systrarna Trump

• 

Lillepajken fyllde nio år och firades med gården på middag. Under lördagen kom stora familjen och firade alla tre barnen och söndagen spenderades i stilla mak med pussel, ett pussel, och ännu ett pussel. Lite revansch där, då jag i torsdags kväll plockade upp ett pussel, färgsorterade bitar och la på underlägg för att kunna samla ihop det när jag inte orkade mer för kvällen. Döm min förvåning när jag skulle slänga dit några bitar ”i farten” på fredagen och fann mitt bord och underlägg tomt. ”Jag städat, mamma!” (Vad gör man då?? Kan ju knappast skälla på henne!) Lite småglad att det bara handlade om 500 bitar – det är lagom för att man ska bli klar medan det ännu känns roligt.

• 

• 

• 

• 

• 

500+300+500 = söndag slut.

Vilket väder det var sen! Fröken Ciara har demonterat delar av min ena båghall, svämmat över mina åkrar och knäckt eller vält lite träd. Men visst kunde det varit värre. Efter regn kommer sol.

• 

• 

• 

• 

Sportlovsaktiviteten ”Hela hallen gungar” är uppskattat av barnen när man ska dit. Och av föräldrarna när man äntligen får åka ifrån ljudnivån.

En tur där den minsta fick visa upp gaddarna ena dagen och åka till sjukan en annan. Ty det är som så att medan kommunen hävdar att invånarantalet minskar och det inte föds några barn, menar regionen att det fötts så många barn att vårt BVC i centralorten inte har kapacitet för alla, utan de nu fördelas på tre olika enheter i väntan på familjecentralen (var tal om den när sonen föddes också) – på sjukhuset i stan för vår treårskoll denna gången. Så nära sex mil, istället för tre, och tio minuters kontroll.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Detta skedde samma dag som vår stora tjej fyllde sex! Hem och fixa middag till gården med andra ord. Och tårta – prinsesstårta med ros!

Igår fick sonen åka iväg en sväng. Han fick akvareller av en vän till familjen och med dem tillhörde en introduktion. Vid hämtning av en väldigt nöjd son fick vi även middag. Lyx mitt i veckan!

• 

Ett annat alster han kom hem med i veckan…

En sportlovsvecka går mot sitt slut, maken har varit rätt risig mellan varven och sexåringen var rejält blek om nosen nu vid läggning. Maken är iväg och barnen sover. Lugnt i huset och den sedvanliga oordningen har börjat infinna sig.

• 

• 

Nån som vågar gissa vilken sänghalva som är min, och vilken som tillhör den där som ändå snarkar i soffan?! Men plötsligt händer det!!!!!

• 

En puskig helg verkar vänta, är tacksam att vi bor högt. Så får väl vara hemmasittare och försöka kurera oss.

• 

Man behöver knappast högskolepoäng för att fatta att ägg går sönder ibland när det är fyra hönor i samma lilla fack, och den femte står utanför och väntar?! De har ju faktiskt bara sju fack till att dela upp sig på…

• 

Tjuruslingarna hade lyckats välta sin häck – igen. Så nu är den ställd vid björken och fastbunden – igen. Några minuter går plötsligt fort, och skitigt är det, om ingen märkt det. Det tyckte både jag och Melker.

• 

• 

• 

• 

Årets första blommor fick komma in idag. Och när jag var en bit bort och rullade upp tråd konstaterade jag: ”Jag skiter i skörden i år! Tar långsemester istället.” Med denna massiva jättehög när halva stallsäsongen gått så…

• 

Ha det bra där ute. Vad hittar ni andra på?

• 

• 

Bättre sent än aldrig… Alla pengar är välkomna, även såna jag inte visste att jag saknade.

• 

Plötsligt och äntligen blev det vinter! Troligen ingen långvarig dock…

• 

• 

…För när Krokus kommer fram är det vår?! Även om Melker är med? Nedan är en rad sugna kossingar. Alltid kul att få odelad uppmärksamhet!

• 

Det var bra att skriva att jag mått skit varannan dag ungefär – det eskalerade sedan! Satan i gatan vad jag haft ont i halsen. Vaknade dessutom med feber i lördags! Vet inte när det hände senast – tror midsommar 2017 och då med besked… Jaja, feber och feber… Det är ju en smaksak. Tillräckligt för att må skit, frossa och svettas som en tok och inte hann jag med i alla kurvor det tog!

• 

När snart-treåringen bakar bullar! Sa att jag snart kan pensionera mig – jag behövs inte längre. Dock påstod de att jag behövs för två saker – Baka bröd och läsa Harry Potter – så han slipper pappas konstiga uttal…

• 

Och sonen kom hem med saker från bilden. De hade tittat på en instruktionsfilm om hur de skulle rita Kalle…

Den lilla vaknade feberfri på dag tre och var rätt okej, men frampå dagen drog det igång igen och natten till söndag skrek hon sig igenom pga ont i örat.

Ringde 1177 på morgonen, och det jag fick förklarat som tips och råd var formulerat som att treåringen själv skulle fatta…

Flickorna tog en utefika i lä bakom en stengärdesgård och pojkarna var på fotbollsträning.

Veckan började och ingen blev bättre. Halsontet på mig höll i sig, maken går på halvfart och den lilla hade inte ont i örat mer, men likväl snurrade hon på 38 i temp. Dessutom somnade hon i soffan en eftermiddag 17.10 och vaknade morgonen därpå 8.40. Under sin vakna tid har hon legat i soffan under en filt och tittat på film. Inte likt henne som inte är still tio minuter i taget annars.

• 

Mammas flicka. Ska man vara nerbäddad är det lika bra att vara det ordentligt!

Igår krävde vi oss till en tid på vårdcentralen och det visade sig att hon gick med en sprucken trumhinna, och den andra illa ansatt… (Tänk om man faktiskt blivit lyssnad på på söndagen – då hade hon mått bra nu!) Så nu är det penicillin som gäller. Och om det var snabbverkande eller ej är en bra fråga, för feberfri idag och har till och med lekt och sjungit mellan vilostunderna.

• 

• 

För egen del började rösten svaja igår, vilket blev sämre och sämre under dagen för att idag vakna utan. Eller, imorse kunde jag väsa, nu går inget. Storflickan kom hem från dagis med kommentaren ”Du är hes, mamma!” Hes?! I helvete heller! Jag är satt på ljudlös!!! Nåt diffust morrande som kan signalera nån form av meddelande… Känner mig lite som den stackars tuppen i Tuppens Minut hos Pettson och Findus.

Förvisso kan jag gå en dag och knappt tala med nån, men jag pratar mycket med/för mig själv. Och det är sannerligen en upplevelse att inte kunna fatta vad jag själv säger – till mig själv! Lite ironiskt också att lusten att ringa och prata med någon är högre än på länge – kan ju ta ett samtal med Mormor, eller med Mor och planera helgen… Nope. Räckte med ett inkommande samtal gällande en fråga om samåkning imorgon. Vet inte om hon hörde tillräckligt av vad jag sa.

Imorgon ja… Torsdag. En morgon med bankmöte – tack och lov kommer banken hem till mig så sparar jag restiden. Kvällen med årsmöte, UV och föräldramöte inför skolstarten i förskoleklass. Plötsligt kom ett meddelande från sjukhuset med en påminnelse om torsdagens bokade spruta för sonen kvart i fyra. Och mitt i allt ringde slaktbilen – får jag komma mitt på dagen på torsdag!?

Ja, vad fan. Ta allt på en gång. Lika bra liksom. Inrutad dag och får se till att hålla tiderna. Jag behöver ju inte prata bort tiden i alla fall! 😛

• 

• 

Vi tog en promenad och hämtade sonen vid bussen idag. 500 meter var med barnvagn. Det var vad vi orkade, så nån skit är det som spökar i kropparna här. Dock har vi under små energistunder fixat i ordning vårt badrum! Plötsligt meddelade rörmokaren att han skulle plugga vattnet för oss så då var det bara att sätta fart. Planen var att byta dusch, då den vi haft börjat falla i bitar, av rost, mögel och tidens tand. Men det blev nya skåp också, och lite färg i tak, fönster och foder. Idag sattes sista touchen, så det var klart med marginal till fredagens födelsedag! Fy fan vad vi är duktiga!

• 

• 

• 

• 

• 

Plötsligt sa nån att det var februari också – Vabruari där vi för första gången fattat innebörden… Men också vår kalasmånad! Till helgen kommer tjocka släkten, då kan ju de prata, så slipper jag;)

För tillfället är tre barn och make på Onsdagsträffen. Den lilla har pratat sen i somras att hon skulle få börja ”efte lul!” och vi ansåg henne orka med de 45 minuterna och få träffa kompisarna lite. Hon får vara hemma imorgon också, liksom på fredag i sedvanlig ordning. Kanske lika bra att vi har fått öva på att vabba. I höst blir det stor avdelning och bara gudarna vet var…

Ha det bra därute, och håll er friska – man blir inte av med skiten om det väl får fäste!