En ung bondes vardag

… Jag tror den kallas Torparsjuka. I alla fall fick jag hämta elva kvigor vid ett torp på ett hygge ikväll… Och passera ett annat på väg tillbaka till hagen.

Denna grupp som jag inte haft någon kontakt med sen de kom ut. Jag har kunnat gå fram till dem, men sen har jag fått trycka foderspannen i näsan på dem för att de ska bry sig. Imorse var första gången DE mötte MIG när jag kom. Extra tacksamt då det var just de som tog sjövägen runt mitt stängsel och försvann till okänd ort…

Lika långt hem till gården som till hagen – hemma hade de fått lastas upp och köras tillbaka, nu fick de snällt gå för egen maskin. Och så hoppas vi att den annorlunda dragningen av stängsel hindrar dem från att vandra iväg igen…

Innan vi fick samtal om rymlingarna (och jag hoppades i det längsta att det var grannens djur – tills grannen själv ringde och påpekade flykten…) var vi uppe hos di gamle och Bokbussen som är igång för första gången på ett år. Sonen undrar dock hur man ska kunna hålla avstånd när man ska gå in själv;P

Senaste veckan har äntligen vårbruket kunnat avslutas. Det var tjurigt då (den välbehövliga) regnperioden svämmade över sjön och ställde större delen av mina plöjda åkrar under vatten. Samtidigt är det tur att vi inte låg på som idioter INNAN regnen, då grödan ruttnat bort – eller spolats bort som på en del andra ställen… Ju senare man sår ju fortare börjar det växa, i synnerhet ett år som detta – med en långdragen och kall vår.

Ett lass spannmål kom hemkört och skulle skruvas in. Blev knökfullt i bingen denna gången också och i ett svagt ögonblick tjongade jag i skallen i takbalken som plötsligt var nära. Precis där diademet skulle suttit. Såg stjärnor en lång stund och både nacke och skalle tog rejält med stryk alltså. Inte bra än, en vecka senare och hjärntrötthet gör sig påmint mellan varven. Aj på riktigt med andra ord. Lättar det inte snart blir det väl till att söka för det.

Fick tillslut också ner potatisen klart. Flickor i sommarklänning och baddräkt var behjälpliga. Utsikten var det inget vidare fel på heller, sen flickorna lagt sig och vi andra två fick fortsätta tills solen gått ner… (och så klagar folk på höstens mörker! Då VET man ju när klockan säger läggdags. Nu är det ljust till midnatt och då är man inte människa dagen efter…)

I onsdags kom slaktbilen och hämtade de sista djuren inne. Återstår städning och är lika skönt som förvirrande att inte behöva gå dit ett par gånger om dagen – för att inte tala om i lördags natt när jag var där och skulle hämta grejor. Inga fläktar som brummar, inga djur som idisslar, rasslar och stånkar… Ekande, öde och spöklikt.

Nattjobb… Vad gör man inte när en vän ringer lagom till läggning och ber om hjälp. Trots mycket kämpande och veterinär under nära två timmar fick det ingen lycklig utgång…

Det börjar bli konkurrens om klipparen…

Visst får man plocka liljekonvaljer på arbetstid?

Tänkte undersöka varför robotsugen är lite ovillig ibland att vifta runt sina borstar. Jag tror jag fattar varför…

Selma ville vara med och läsa saga, och Kissen höll mig kvar i sängen en stund till – med en bestämd tass!

När man snubblar över platser likt ovan är man ganska tacksam över nutidens kontrollerade tippar…

Någon har nog behövt en del av stenen! Kanske för att få till den maffiga stengrunden nedan!?

Mitt på hygget ligger en stengärdesgård, och vid den stora björken ståtar resterna av Bäckahult.

Ack vad det blommar i skogen!

Imorgon vankas det skolavslutning!

För ett par veckor sedan stämplade vi ut för en välbehövlig paus i Skåne-landet. Så himla typiskt att man suttit hemma ett år, varit kärnfrisk i nämre fyra månader och så kom vi hem med två sjuka barn varav den ena drog på sig svinkoppor… Så det har varit två veckors vabbande nu då.

Hemma igen blev det som vanligt att hastigt kasta sig tillbaka i verkligheten, men lite andrum behövs för att orka.

Stället övergivet sen närmre 85 år, men knutarna på lagården består!

Nån storm gått hårt åt både grund och skylt, och det verkar lite hårdsmält i källaren…

Vi fick förfrågan om att följa med vänner till Borås djurpark förra helgen, så det gjorde vi, sen Covid-svaren var negativa och innan prickarna eskalerade. Bondebarn ser fram emot att få köra maskiner, och den minsta roade sig kungligt på kasebanan.

Hemma på kvällen med tre ungar som däckat i bilen fick det bli lite vuxenlek. Nära fäller dock ingen kubb…

Påbörjade nästa vansinnesprojekt – måla huset vi bor i. Eller förberedelserna inför, snarare. Ser var jag slutade och det blev inte mycket färg kvar på vissa sidor… Projektet skulle gjorts i samband med tillbyggnaden 2017, sen kom 2018 med torka, 19 försvann och 2020 kom en pandemi som gav oss (bedrägliga) lovande utsikter för att ta ett ryck på andra gården. NU har det blivit dags hemma, och jag lovar att det blir bättre säkerhet inför skrapning och målning!

Även inoljningen av altanen var lika behövlig som synlig.

Det är bra tryck i kuporna nu! På nedre bilden ser den uppmärksamme en avlång prick i varje cell – biägg.

Nääästan rättvist i vattenkriget!

En kväll, en morgon

En ynkligt liten skara i lagården nu. Snart är de borta och då är lagården tom för första gången på 21 år!

Juni månad. Kollegorna startar slåttern. Jag försöker sänka vattenståndet så det går att köra vårbruk!

På riktigt VRÅL-dumpad igår! Inte ens katten inne! Maken tog sitt pick och pack för att sova på soffan hos barnen i lekstugan! Säger ju en del om vår relation… Eller om hans faderskap snarare. Inte nog med det. Första repliken han hade mage att nämna idag var att han övervägt att ta en bild på mig där jag sov i ottan. Så att jag skulle se hur lite plats han har till övers. Vad spelar det för roll? Han var ju ändå inte där! Dessutom låg jag inte i mitten! Jag låg jämte katten som låg mitt i mitten av min sänghalva. Bevakar man inte sin plats har man ingen! Den där sängen är inte stor nog för oss alla. Så de så!

En hostattack lurade upp mig tjugo över fyra imorse. Det var fint då också!

En intensiv vecka så jag krävde ett par timmars frid i skogen, och fann Lugnet.

Hon var väldigt hög i huvudet, tjäderhönan, där hon bevakade sina små!

Experiment med potatis i ensilage. Återstår att hålla mördarsniglarna där ifrån… Tips?

”Jag sitter i potatislandet, ti-hi!”

Precis i detta nu hemkommen efter att ha monterat fönster på andra gården. Pillat lite med det trots att penseln lades på hyllan. NU ska den i malpåse. Om inte… Nä, nu blir det bara fokus hemma. Kanske…

• 

Tänk vad simpla spröjs gör!

God natt och ha en fin vecka!

Jaha… Så har det gått en månad till då…

För att sammanfatta det hela så har merparten av djuren kommit ut på bete, årets sista kalv föddes igår, vårbruket ligger stilla pga mycket regnande och blöta marker. Lillasyster har lärt sig cykla, katterna har fyllt tonåringar och vi har firat bröllopsdag.

Typ så.

Här snackar vi morotsspenar!!

Det är inte varmt i vattnet… Men stängsling har ingen lag!

Liiiite oro i magen över de stora upplagen talltimmer längs vägen. Man är inte sugen på att möta en timmerbil…

Nån hade visst ställt ett mjölkrum i vägen…

Mopperally på Kristi Flax. Det var kul så länge det varade – tills daten för dagen fick haveri, och åskan drog in med piskande regn och hagel…

Fick visst sällskap i fotbadet under lördagsmyset <3

En middag för två avslutades med en tur på bygden och solnedgång vid ett fågeltorn.

Vi hade några väldigt fina sommardagar, då barnen passade på att premiärbada i sjön – för det var ju sommarvarmt! (Inte samma sak som vattentemp, fick de erfara!)

Skogen fortsätter ge mig chansen att kliva ur ekorrhjulet och stanna upp. När jag är ute kan jag släppa allt annat. 84 torp och backstugor i socknen är besökta/hittade. Några har fått ett besök, andra både fyra och fem. (Till er som börjar vara oroliga – det finns många kvar ännu! Man kan lägga till alla industrier i våra bäckar så drygas det ut med mängder av ställen – och vi har nära till grannsocknen för mer att leta efter om det skulle ta slut;)) Fick mig en snilleblixt härförleden så har beslutat mig för att sammanställa alla mina fynd och bilder i en fotobok. Sen om det blir till sommaren eller om tio år kvittar mig. Jag finner ingen prestige i det, tvärt om. Det är för min egen skull jag går ut. (Sen är det självklart kul att få så mycket positivt för ATT, det ska jag inte sticka under stol med.) Jag har ett mål när jag går och jag börjar vara grym på att både se och hitta, om jag får säga det själv! Ju mer man ser ju mer hittar man – ju mer man hittar ju mer letar man – ju mer man letar ju mer ser man. Så är ett annat ekorrhjul igång.

Tjädrar tycker jag mig se titt som tätt. Nästan varje gång jag är ute stöter jag på nån. Några orrar har det blivit också. Och några ormar…

Nedan kommer en släng av torpnörderi, så klicka bort ni som inte vill se… Har bara drygt 1100 bilder från torp i socknen nu, så jag delar långt ifrån allt:)

Halva överliggaren från en skorsten

En väldigt tydlig husgrund (tycker jag!) Det är väldigt olika på ställen vad man hittar eller inte. Ganska fascinerande ändå vad som finns kvar med tanke på att man fick härja som man ville i cirka hundra år innan nån kom på att man skulle vara försiktig med lämningarna… Många ställen övergavs kring sekelskiftet, plusminus tjugo år. De skärpta reglerna kom 2005, i samband med att Gudrun rivit ner en sjuhelsikes massa skog över allt…

En flitig torpare som byggt en stenlagård. Rejäla doningar, men notera nedan att det är den lilla stenen som håller det!

Skor på!!!!

”Det finns ingenting kvar!” sa byborna. Länsstyrelsens GPS:punkt var låångt borta och jag konstaterade att en sån rak linje finns inte naturligt. Så jag klev upp på den, såg en lika onaturlig metallbit nerväxt. Kan meddela att Sjölund-skylten åter står på plats! (Den stod i alla fall när vi gick därifrån!)

En skäggig björk och nedan en kolarkoja, skick: sämre.

En strävsam torpare la upp sten och platåer för att komma ifrån slänten att odla på.

Jag ångrar att jag inte gick fram och kollade om stenen är spräckt för hand. Det får nog bli ett återbesök!

Hittade till och med Käringas Stuga. I kyrkböckerna sägs den vara omnämd som Stenklämman. Kanske fanns måånga käringar i stugorna annars:P

Det ena rangliga älgtornet efter det andra var slutligen ersatt av ett stabilt stenblock! Fast stolen står nedanför till höger. Kanske för att minimera fallrisken.

Respekten för torparna växer ytterligare sen jag rustade mig med flåhacka och hackade upp den stenhårda grusvägen för att lägga ner en ny matarkabel till elstängslet… Det var så de bröt upp all mark de odlade. Och stenrika var de…

Det drängen sparade på min fysik försvann med mitt psyke… Han älskar lite utmaning, och om det skärrar upp mig är det en bonus. Blubbblubbblubb sa det (inte) i sjön… Stängsel åter på plats efter en aggressiv istid i vinter, och så jäkla grant de gör, kreaturen!

Tog in en hängig kalv för en vecka sen. Han var betydligt sämre än jag trodde, då jag sett hans sjukdom som friskhetstecken;

Varenda gång jag tittat på honom har han stått vid mamma, med skummande mjölkmustasch och tungan ute. Precis som vilken kalv som helst som avbryts mitt i maten.

Det tog några dagar innan jag började känna det märkligt att han aaaalltid stod på samma vis när jag tittade… Mjölkmustaschen var snarare rejäl fradga, kroppen helt utmärglad under all den ulliga pälsen. Han har ju trots allt ökat närmre tjugo kilo i vikt sen han föddes en månad tidigare, så något har hänt… Jag har väntat på att liemannen skulle fånga honom i nätet.

Tempen har pendlat på honom, ibland skyhög feber och ibland helt normalt för en månadsgammal kalv. Och totalt ovillig att äta på mamman. Men flaska gick bra! Spann med napp också. Ett par liter i stöten, inga problem.

Sen en kossa som inte mjölkas plötsligt… En juverhalva som började bli både ilsket röd, varm och öm så denna fantastiskt snälla ko slog efter allt som närmade sig. Rep i halsbandet så hon satt fast och inte kunde fara runt så långt, spännband runt bröstet för avtagande kraft och ett lång rep mellan bakbenet och lagårdsinredningen på andra sidan gången, samt ett par ettriga kalvar rådde bot på ovanstående. 1- 0 till mig!

Dagen efter stod kossan lugn som en filbunke och idisslade när kalvarna närmade sig henne.

Men inte hennes kalv. Total matvägran. Utom vid servering. Ringde veterinären för att diskutera situationen med löfte om att de skulle ringa upp. Det gjorde de aldrig.

Får väl försöka sina ner kossan, skicka henne när slaktbilen kommer till midsommar och stå ut med en spannkalv i sommar, blev min nya tanke. Jag kan ju inte släppa ut en ko som inte mjölkas!

Sen började jag ana oråd. Igår kväll var grabben inte villig att äta sin giva från spannen, och hade setts stå vid kossans juver vid ett par tillfällen. Ut med honom så smygätandet minimerades. Imorse kom han inskuttandes, slickade sig runt munnen, brölade några gånger och satte fart mot spenarna där han sög för hjärtats lust! Dessutom har jag för första gången sett honom stå och pilla i sig lite ensilage också – alla andra kalvar är i full gång med idisslingen i den åldern. Vågar man tro att det vänt och blåsa faran över?!

Lite sällskap efter en stund och nedan en fin mjölkfradga!

Däremot gjorde jag en annan upptäckt igår – begynnande navelinfektion på den minsta i gänget. (Det kan man inte avstyra med rep!) Så det blev ett nytt samtal till veterinären som fick komma ut. ”Är det ett återkommande problem med navelinfektioner här?” var första frågan. – Eeh, njää, det är min femte eller sjätte på sex år och ungefär trehundra kalvar, så så värst återkommande vet jag inte… *peppapeppa*

Den märkliga kalven fick sig en tillsyn också när de ändå var på plats, men det var lika förbryllande för dem. ”Lite slö är han allt…” var kommentaren om kalven som stod lugnt i repet och fick kli på rumpan. Och jag tänkte bara Gosse, är det din diagnos har du många djur att behandla i denna lagården…

Vildsvinen har vunnit över en åker i skogen – det är för sargat för att kunna reparera. Hemma kördes komockor sönder med gräsharven och sten plockades. Det blir en del även på en tredjeårsvall…

Man inser att grejerna är slitna när de går sönder och man ska ha dit de nya på plogen…Ohps:

God natt

Hmm… Plus en liter vatten och två kilo socker…. Jag fegade ur för en större gryta!

Jag har svårt att ta mig upp på mornarna! Bara att erkänna!

Ännu några halvintensiva veckor är till ända. Jag fick tummen ur och fick ut min gödseltunna med havererad pump på auktion. Den såldes till en kille i mellersta Skåne. En som tog en dagstur och passade på att njuta av landskapet – startade kl 03 i traktorn för att vara här strax innan halv nio, koppla och vända av hemåt… Så kan man också spendera en söndag… Dessutom var det den helgen det drog in busväder framåt middagstid, så det kanske var extra spännande hemresa för honom.

Det där busvädret ställde till det även här, så trots det såg fint ut på backen så plurrade Schenkerbilen utanför maskinhallen på föräldragården. Bara att ringa ut drängen för att dra loss…

Det var samma dag som det ringde KONSTANT i luren från precis alla håll. Stod i en diskussion med drängen när det ringde – igen – kort efter att utsädet var avlastat. (Man beställer allt på en gång, får en stoppavgift/frakt och så kommer det ut med minst tre olika bilar, tre olika åkerier och dagar… Fantastiskt med miljötänket där…) Hur som, det ringde. Jag svarade. Hörde en massa sorl i bakgrunden och stängde av öronen – försäljare. Väntade tålmodigt på den där pausen när man vänligt med bestämt kan säga Nej,tack och lägga på när det trängde igenom ”åkeri”. Aha, gödningen är på gång! Lyssna nu då! ”Torsdag eftermiddag… Kväll snarare…” Jaha?! ”Lämnar pojkarna!”

!!!! Vänta nu?? Pojkarna?? *Kokt hjärna i spinn* Vad har jag nu lovat??? Praktikanter?? Pojkar?? Men gödningen då??!

”… Herefordtjurarna alltså….!”

Pliiiing! DEEEEE pojkarna… Puh!

Torsdag eftermiddag visade sig bli nio innan jag efterlyste dem. Djur som vägrade lastas och trafikolycka som korkat igen vägen, Det är långt hit från Värmland!

Herrarna anlände i alla fall sent om sider. Den ena hade en ettårsvikt på 576 kilo, så jag satte lite i halsen när jag såg honom måste jag erkänna! 460 kilo är godkänt för Herefordtjurar inom aveln så han hade lite marginaler, så att säga! Det jag sett av dem hittills känns i alla fall väldigt bra. – Köpta på telefon av en främling via ”referenser”.

I väntan på tjurar får man hålla tillgodo med tre katter och en bok.

Denna redan röriga dag ringde brunnsborrarna också. ”Vi har fått en lucka så vi kommer imorgon!” En kvart senare: ”Vi är klara så vi kommer nu!” Nog hittade de vatten på andra gården. Återstår att se om det även är (förhoppningsvis) bra vatten!

Gödseltunna igen ja… Gick ju och köpte mig en i julklapp. En som jag inte kan lasta med dagens förutsättningar… Så nya projekt och rundkörning på gång:

”Ääähm…. Jag råkade visst hålla lite för långt till vänster…” Tung var han också med hela bilen full med grus och nästan-tömt släp efter, så fick även denna gång ringa på drängen och koppla in det stora artilleriet med dubbla traktorer för att få loss bilen…

När stora flickan ska byta däck på drängens bil är det bäst att ställa upp och hjälpa till.

Min egen bil fick lyfthjälp av sonen.

Blåsippejakt och årets första bikoll blev ena dagens projekt.

Variera kosten – ät i kors

Lillasyster kom hem en dag och hade ritat ”ditt och pappas bröllop!”

Nyinvestering! De jag har nu – på varje ställe – heter 1000. Köpte mig ett 12000 i förhoppning om att kunna driva större delen av en hel by med samma aggregat. (”Det är bra betyg när inte ens du kan ta i tråden!” kommenterade en vän….) Tiggde till mig nån slang under vägen när de grävde fiber mm, enkom för ändamålet. Når kunde de väl göra som tack för servicen.

Tog mig en sväng igår. Så viktigt och värdefullt – och vackert.

Resterna av en kolarkoja. På bilden syns bara murstocken, men på plats syntes hålan tydligt!

Hittade en så extremt vacker plats! Tyvärr med stämplad skog i hela området så det vackra är snart borta…

Kände att det inte var värt att ta tvärstegen nerför slänten för att komma till vägen. Risk att det skulle göra väldigt ont i bröstkorgen, tänkte jag och siktade på att balansera på kanten ett trettiotal meter till tills det planade. Och snubblade på en rot eller nåt. Vips så hade jag rullat ett varv, kasat på rumpan ner och satt i diket med fötterna på vägen – då var det bara att resa på sig och sluta fundera på varför det högg till.

Eftersom ett revben fick för sig att byta plats för några veckor sedan, så har jag vetat att jag lever! Man inser ju sällan hur mycket man tar för givet och bröstkorgen är väldigt central i allt man gör, kan jag meddela. (Tror aldrig jag skulle tänkt tanken annars på hur långt det är mellan frikopplingen och femmans växel till exempel… Eller hur stor svängradie man har med vänstra armen när man rattar en traktor.)

Min tur i skogen innebar psyke mot fysik där psyket drog längsta strået. Även om jag kvällen innan kidnappat makens halva av sängen för att kunna ligga som jag ville, och ändå både andas och slappna av någorlunda. Att gå bland djuren i hagen eller korsa gräsmatta har varit ytterst smärtsamt pga ojämnheten, men allt detta glömde jag när jag kom ut i friden. Nästan i alla fall… Piller är inget alternativ – de slår ut en redan sargad mage totalt och jag har inte råd att tappa mer i vikt, (- 4 sen nyår…) så bara att bita ihop. Schasa bort katterna när de sätter tassarna dumt och se till att gubben trycker till rejält nästa gång han ska hålla om mig – så att det är befogat att innehållet möbleras runt.

Tur inte ungarna kommer för ofta – det är trångt som det är!

Ont eller ej. Jag vet ju (på ett ungefär) vad jag gjort – som Mormor skulle säga. Något som min husdjurslärare brukade säga var: ”Läs på och se till att bli riktigt duktiga på hur djuren beter sig i olika situationer. Tänk dock på att det inte är säkert att DJUREN har läst boken och vet hur de förväntas bete sig!” Precis det läget står jag i nu; En kalv som inte följer regelboken för fem öre, och knappt den gamla kossan heller… Jag har sånt huvudbry med dessa två… Tacka vet jag då minstingen i gänget som ska få ett veterinärbesök imorgon för en tveklös navelinfektion. Där vet jag hur vi ska agera!

God natt

Det är långt mellan inläggen. Orkar inte, och för varje dag som går blir tröskeln lite högre. Lite mer bilder att gå igenom, och lite mer tankar och text att bearbeta. För de som är intresserade av uppdateringar ändå så är jag desto flitigare på instagram, @bondeniskarvhult. Det är bara att googla om man inte har instagram själv.

På denna dryga månad som gått sen sist har vi hunnit beta av större delen av kalvningen, sex återstår och de lär knipa så länge de bara kan på pin kiv! En väldigt smärtfri säsong hittills, och jag är SÅ tacksam för det. Tror inte jag stått pall för mer påfrestning än det som är. Lite svinn får man ju dock alltid räkna med, tyvärr; En tvillingkalv föddes död, en ko drabbades av akut olycka och ligger numera i frysboxen, och hennes kalv är flytande adopterad där hon behövs för stunden. En fruktansvärt fisförnäm kalv, utan gry. Viftar en kossa på svansen när kalven närmar sig är det mest ”Ojdå, hehe, ursäkta att jag störde…!”

Man vägrar acceptera en främmande kalv! Men bonden vill man ju inte sparka, så så länge hon har handen på en är hon inom zonen och då får man snällt stå stilla och gilla läget!? Men släpper hon handen om så för två sekunder, då djävlar smäller det!

Totalt är 22 kor och lika många kalvar utvräkta för att minska på arbetsbördan inne. Tretton är kvar och det räcker gott!

Ibland är de sams och delar…

”Magsäcken är på väg ut!!!” ropade stora flickan en dag när hon kom först innanför lagårdsdörren.

Finn ett fel när ungarna lekt med rälsen…

…och ett bindsle utan krok och ko innebär en ko på vift…

Vi har även hunnit med att ha hemskola då hela skolan i byn stängde i nära två veckor efter sportlovet på grund av ett massivt Corona-utbrott. Ungar hemma mitt i kalvning… Tja, det gick det med. De är duktiga på att arbeta och hjälpa till, och att klara sig själva. Kan ju dock erkännas att entusiasmen hade dämpats rätt rejält kring den sjätte dagen med hemskola…

Kläder efter väder….?!

Är morsan lat får man lösa det själv! Och nedan en Sitting Bull – Krokus filosoferar.

”Kom, vi bygger en koja!”

Det där med att köra sakta pga lekande barn fick en helt ny innebörd!! Hon hämtade tydligen smältvatten att gegga med.:O

De påbörjade fönsterna på den andra gården är på plats, och nu läggs det projektet på is så länge. Det är inte värt att jobba ihjäl sig för. Ett hus får betydligt med själ med spröjs i rutorna, och det blir så fint att man nästan får skämmas en smula.

Sen är det svårt, det där. När man gör något som syns, är man ju ”duktig”. Och bra blir det, då är det ju ännu ”bättre” att prestera…

Andningshål är värdefulla, både med familjen och ensam. Ensamheten är nog den mest uppskattade, om jag ska vara brutalt ärlig. Tystnad, eget tempo (eller o-tempo!), egna diskussioner och NOLL hänsynstagande. Inte brukar jag träffa någon heller. Nån hare ibland, en tjäder ibland och stötte upp en älg häromdagen – precis lagom uppkommen för en brant backe, när jag halvt om halvt utvärderat vargsituationen i området med mig själv, så stod hon och klippte med öronen innan hon brakade iväg åt andra hållet. Hade lite förhöjd puls där en stund efteråt! Både jag och älgen, kanske.

Packade med mig 30 påskägg till Mormor, lunch och tog bilen norrut runt några sjöar och begav mig in i skogen för att leta reda på deras ”granntorp” – Fåglabäck, dit jag ville gå med Morfar för sisådär tjugo år sedan. ”Dit kan ni inte gå, det ligger låååångt ut i skogen!” sa Mormor då. Det ligger lika långt ut nu, men jag gör ju som jag vill;P

Men det är de mest bevandrade äggen de någonsin fått! Sedan blev det till att ta Morfars fars skolväg tillbaka för att hitta bilen. Och till den som ifrågasatte om det inte varit smidigare att ta ”den raka vägen” direkt om man nu nödvändigtvis skulle gå – du missade hela poängen! (Även om jag krokade runt lite vääl mycket mer än tänkt… – se nedan)

Det jag tror är öppna spisen-stenen.

Den stensatta fägatan över mossen/bäcken.

Till sist hade jag irrat mig ända till Amerika i alla fall… Med viss omväg, i tassamarkerna, kan hända… Jag plurrade inte! Inte ens lite. Morfar var lite orolig att jag skulle fått för mig att gena över gölen (kanske man vågar över en mosse, men en göl är ju en göl!) då den är väldigt förrädisk med gungfly som suger ner en….

Eh? Va?

Fläkten började låta som en tröskverk en dag då röret sprack. Tack och lov för det, säger jag, för fläkten är nog det sista stället jag skulle leta på när det började osa peck i köket….

Igår hade jag båda de stora barnen med mig på en tur. Blev lite längre än vi tänkt, men de knatade på i dryga milen. En låst vägbom stoppar även mig, och när frågan stod mellan ytterligare ett par kilometers promenad eller hemfärd var svaret: ”Vi orkar gå!!!!” Så då blev det så. Lättvaggade var de också på kvällen!

Lyckades även hitta Tusse-stenen. Enligt en sägen en gravsten för en skjuten man som var för stor och tung för att fraktas till en kyrkogård.

Skor på när man letar torp!

Nu ska jag samla ihop mina katter och gå och lägga mig! God natt

Årets första trana sista dagarna i februari!

Kalvarna ploppar ut i en stadig och hittills ganska lagom takt. Peppa peppa har det hittills även gått bra, både med förlossningar och acceptans. Det underlättar.

Till slut hittade jag strömtjuven – ligghallen…

Några kalvar har det ju blivit genom åren. Började på 0001 en gång med kvigor…

Jag kan inte sluta förundras över att mina barn är hundrädda…

Förra veckan var sonen hemma – denna vecka är det två flickor. Ingen av de är sjuka, men är det nolltolerans så är det ju. Man kan ana en viss nästäppa på morgonkvisten, och hade inte stora flickan haft sin astma i bakgrunden hade hon säkert inte behövt harkla sig en gång i timmen heller. Men men. Det ryktas om ett trevligt utbrott av Covid på skolan, så lika bra att ta det säkra före kanske. Hålla lite längre distanser till de gamla på gården och så.

Igår kände jag mig vass i halsen, men det har gått över tills idag.

När sonen tränade fotboll i söndags tog jag mig en tur på vandringsled, för att ta mig åt hemsocknen och kika lite. Tjugo minuter dit, tjugo minuter där och tjugo tillbaka lät som en rimlig ekvation. Tänkte jag…!

Insåg ganska snart att jag fick ta plan B då klockan gick fortare än jag – ett torp tidigare (Torp? Jaså, det var så va?!) Tjugofem minuter dit gav lite mindre tid där till att snoka på hygget, men tio minuter är ju ingen tid när man snöat in på något, så det blev en rejält raskt tur tillbaka när det återstod en kvart av träningen. Och så in i myllret av stigar på friluftsområdet… Satsade på elljusspåret för att komma rakt på sporthallen, men troligtvis kom jag väl på den på fel håll…! Till sist hittade jag i alla fall parkeringen, och bilen där sonen suttit i tjugo minuter och väntat. *ohps*

Det var lite halt en bit…

Jag vet inte vad ni säger, men jag ser i alla fall en grund, troligtvis från en lagård av storleken att döma. Den var inte omnämnd, men däremot hittade jag varken källare eller brunn (hann inte hitta kanske är närmre sanningen.)

Ja… Vad säger man i övrigt då? Sluta läsa här och nu!

Det har väl varit lite för mycket lite för länge. Lite för mycket stänk från alla håll i bägaren, från alla plan och det har helt enkelt runnit över. Eller så sprack hinken och dränerades totalt.

Så känner jag mig i alla fall. Tji på det mesta, less och ledsen. Och trött. Trött på att alltid vara spindeln i nätet, ligga fem steg före alla andra. Delegera, se till, planera, kommunicera.

Ensamheten känns så enormt tung, vilket sedan toppas av samvetet – för inte fasen är jag ensam?!! HUR skulle jag rimligtvis kunna känna mig ensam med så fina människor omkring mig? Jag kanske inte så många vänner i kvantitet, men ack sån kvalitet när det gäller! Till och med flera som både frågar hur jag mår OCH som lyssnar. Utan motkrav. Dagligen.

Men, jag har nosat på det tidigare och jag vet att det finns ett bra gäng som också känner igen sig – det mörkar överskuggar snabbt och obarmhärtigt, medan förnuftet kämpar på som fasen och dränerar ytterligare lite energi.

En förlupen kommentar om att det inte är bra för att jag ”inte är på topp” swischar blixtsnabbt till öronen för att på kontoret kopplas ihop till ”Du duger inte när du inte presterar!” BAAAAM sa det också i allt annat då jag inte ORKAR prestera just nu. Totalt värdelös alltså!

Det satt långt inne, innan jag tog en kontakt. Responsen var ”Nu är du bara dum!” BAAM BAAM! Jag är inte bara värdelös – jag är dum också!

Och så kommer det kära förnuftet in där någonstans. ”Värdelös? Lilla gumman! Se dig omkring. Vad har du åstadkommit hittills i ditt liv? Vad har du omkring dig? – En stor jäkla generalstab av hejarklack (och några andra men det är ju inte mitt fel att de är avundsjuka tänker jag!) En jäkligt fin familj med helt fantastiska barn. En bra bit över hundra djur som dyrkar mig (ursäkta skrytet!) Flera vänner som varje dag kräver ett livstecken och en statusuppdatering. En enormt bred kunskap inom väldigt många ämnen. Så värdelös? Knappast!

Dum? Ja, ibland. Men sällan korkad!”

Har tillbringat två dagar i konstanta tårar – skitsmidigt med två barn hemma som är som hökar. Samtidigt är det kanske bra att de är hemma så jag inte grottar ner mig totalt.

Natten som gick är den första på många veckor där jag både somnade och sovit någorlunda. Piggheten tog slut ungefär halvvägs genom lagårdspasset, men man kan ju inte få allt.

Flickorna sköter sig själva, smidigt att ha två hemma och de dessutom håller sams merparten av tiden, så är det inte alltid!

Men ännu en gång handlar det väl om att ta några steg tillbaka från klippkanten, förhoppningsvis utan att förlora fotfästet totalt och befinna sig i fritt fall. Även hoppas att någon annan tar över den avbrutna åran på hangarfartyget, sova en stund med gosekatten och komma igen.

”Jag har inte skrämt några barn! Hon smög förbi mig och jag hälsade, men fick inget svar och inga tårar heller!” – Så kan det gå när inspektören kommer mitt i lagårdspasset och fyraåringen är själv inne efter att ha fått sova ut.

Flyttade henne när jag kom ut till lagården. När frukostgröten var klar var hon det också. Sista rycket i lagården var att flytta en kviga, och nu ska hon få en tillsyn, sen börjar det kanske bli dags att tänka på någon lunch.

Ha det gott

Denna vecka började intensivt med firandet av en fyraåring. Dessutom rivstartade även kalvningssäsongen sent samma kväll. Och årets första Vab.

Fyra vita rumpor på rad vid morgonkollen av djuren. Dessa dock utom hage.

Det har tagit 20 år, men tack vare Bokbörsen och Tradera är samlingen nu äntligen komplett!

En vän med semlor, solsken, promenad och fika vis sjöspetsen gav en paus från veckans vabbande (som även lär fortsätta nästa vecka. Barnen är inte sjuka, men i dessa tider är det ju nolltolerans mot snor och smågruff)

Idag har jag rymt. På riktigt! Abstinensen har varit hög. Tid, ork och energi på minusnivåer och hela livet känns som ett fängelse.

För drygt en vecka sedan var det tjugo centimeter snö och tvåsiffrigt minus. Idag är det barmark, strålande sol och närapå tvåsiffrigt plus. Jag behövde ut till skogen och friden. Sex timmar blev det, där två innefattade en träff med en markägare för visning av Krökselens boplats. Och lite allmänt prat. Samt hittandet av en för honom okänd backstuga vars existens han blånekade till.

Jag har de senaste veckorna försökt läsa De Glömda av Harry Sjöman. Med en kokande hjärna utom kontroll och noll fokus och koncentrationsförmåga har det varit en extra utmaning att plöja igenom denna bok som till nittio procent är dialog. Skriven på gammal småländska! Jag tog mig idag till gränslandet mellan socknarna, och gick i Krökselens fotspår. Eller… Det gjorde jag nog inte, för han hasade nog inte fram på vägarna som finns idag.

Till min hjälp fick jag övergå till grannsocknens hembygdsbok. Intressant att ha en karta utan några som helt referenspunkter som vägar, bäckar, mossar eller gårdar… Fornsök var inte alls på min sida heller, men tack vare ovan nämnda markägare hittade jag en stuga (som enligt honom inte var skyltad – det var den visst!) Det gör ju inte saken lättare heller (eller?) att det ligger två torp med samma namn, granne med varandra på varsin sida sockengränsen, OCH dessutom en backstuga med även den samma namn, några hundra meter bort…

(Var inte där uppe idag, utan bilden togs vid en cykeltur i somras. Så fräck var jag!)

Äh, sånt där med förbud och bommar och sånt, det skiter vi i. Det gäller ju bara utsockn… Hrm *hosthost*… Bommen var befogad, och så byter vi samtalsämne!

Mellan sälg och äppelträd, kring sommarens rosenbuskar, låg lellestugan som gick under namnet ”Krökselens”. (Där var jag även på annandag jul och fick känsla av att Här! skulle stugan legat. Tänk så rätt jag hade!)

Lagården står kvar, liksom det ganska nybyggda huset som är det tredje (?) på samma plats, i samma storlek och utformning som originalet.

Ingen rak väg utan avstickare, så vi tog oss upp till granntorpen…

…Över sockengränsen…

… och tillbaka igen för att hitta detta okända ”Bäckalyckan” som inte kunnat hittas vid besiktning/inventering. Markägaren hade som sagt aldrig hört talas om att det funnits något ställe där. Jag pekade på ett övermossat odlingsröse som inte var naturligt och vi tog oss en lov. Vände tillbaka och såg en rät linje mitt i mossan. Visade sig att mitt odlingsröse inte var något mindre än spismursröset. Han blev så exalterad över fyndet att han grävde loss lite av mossan, hittade farstutrappan och började planera för att röja runt omkring och sätta upp en skylt. Ska bli kul att se om det blir av också!

Neråt för att påbörja min egen färd, och passerade tredje stället med samma namn. En ganska pampig trappa in, spjället till spisen kanske inte är riktigt godkänt, men vem kan stoltsera med resterna av en Vandring på sin torpplan?? Jag har inte sett nån tidigare i alla fall!

Tja… Detta har ju inget med saken att göra egentligen, förutom att det var lite sisådär utmärkt på annat håll då—

Enligt inventering och verklighet (nedan) då…

Tjällossning är inte mycket diskretare än spårsnö… Satt det en kamera vid foderautomaten i närheten lär nån har fått måååånga bilder….

Hit hade jag aldrig hittat om jag gått efter Länsstyrelsens karta… Jag är blå prick. Tack markägare (och stugan har skylt!)

Hyttan/Lilla Älgås hittade jag ingen lämning av, förutom lite odlingsröse i backslänten

Vatten i källaren är sällan bra…

• 

En förrymd kaka blev trendigt pyntad med mossa och tallbarr. Lite skit rensar magen och här fick en både lite grönt och tandpetare på köpet!

God natt