En ung bondes vardag

En grön filur som tog sikte på vår kallnande soppgryta! Tror det var samme filur vi slängde ut från sovrummet ett par timmar senare…

I fredags tog vi en lång dag och samlade ihop djur. Skiljde av första omgången kalvar. Det gick otroligt smidigt, så smidigt att man borde bli misstänksam. Det var jag på kvällen, när jag påpekade för maken att det var ganska tyst där ute…

Förra året stängde vi in kalvarna i ligghallen och korna utanför. I år tänkte vi (jag) prova att stänga in kalvarna i halva hallen, och ha korna med tillgång till den andra halvan. Då kunde alla djur stå under tak, inom väggar, i hålan åt skogen och vråla.

När vi kom ut på lördag morgon var dock hälften av kalvarna ute. En miss i bindningen av en grind hade låtit den slå runt halvvägs och en del kalvar krupit under.

Make och son med, hela gruppen sprang snällt in i ligghallen och vi gjorde om proceduren med delning. Gick lika bra.

När jag hittade kättingfästena på en grind knäckta, grinden fint öppnad och ALLA kalvar ute med korna i måndags morse, så var de inte riktigt lika samarbetsvilliga med att gå in i hallen…

Vi vann i alla fall. Jag och drängen hade tidigare på dagen släppt ut ett gäng för små slaktkvigor, så denna gång rök kalvarna från ligghallen, via djurkärran och in i lagårdens boxar. Tredje gången gillt och än har ingen brutit sig ut. Får se det som en skonsam variant på avvänjning, då mjölkningsintervallerna drogs ut före upphörande.

Efter ett abrupt uppvaknande i söndags med djur på vift efter att ett träd rasat i hagen och skrämt djuren till flykt, tog jag mig en titt på nya projekt; Vi börjar ju bli ”klara” med vårt, så dags att vidga vyerna och drömma sig bort.

Knappast, men väldigt vackert att se! Ett hus obebott sedan nästan 75 år. Lite för mycket att göra, lite för mycket tid och pengar krävs, för nära grannen och alldeles för långt hem, så det sprack rätt omgående. Men drömma kan man ju. Och drömhus kunde det absolut bli. Precis min typ av drömhus. Ojoj, vilken potential!

Hitta såna plankor att ersätta med

Återanvänt timmer i uthuset?!

Viktigt med det välvda taket i en källare, även under huset.

Kolla golven bara!!!

Yxhuggen i timret då!?

Antingen hade de stora råttor eller små hundar…

Som sagt, alldeles för nära grannarna!!!

Hemma lagom till lunch igen sen gick jag åter ut för att drömma mig bort. Sonen velade ett tag men när det gällde drog han på sig kläderna också och följde med.

Gammal stensatt väg

En tydlig stenfot och nedan resterna av skorstenen

Ett sånt där unikt ställe där man kan hitta rester av både hus, lagård, källare, brunn och vägen dit. (Källardörren mitt i bild längst upp.)

Då vi tydligen varit vid två av torpen flera gånger tidigare utan vara medvetna om att de låg i ”vår” socken, kom vi också på en vandringsled som gjorde att sonen önskade ett specifikt fika-mål, även om det gav oss ytterligare ett par kilometer till rundan som slutade på cirka milen. På mitten fick vi även sällskap av en hund, Cissi, som var både vilse och förvirrad. Hon var överlycklig för vårt sällskap och vägrade lämna oss tills vi tagit med henne tillbaka och var precis utom synhåll för de enträgna lockropen och visslingarna efter henne.

Under en rotvälta!

Då det var upptaget i vindskyddet, klättrade vi upp på stenhällen ovanför resterna av torpstugan – utsocknes – och tog vår fika innan vi inspekterade jordkällaren som gått i rejält förfall bara det senaste året.

Notera nyckeln i låset

En hel åker med återväxt. Var hamnar djuren? – I slyet i kanten!

Fick den äran att studera ett solgult hus, i solsken, med vackra röda fönster!! Shit vilket lyft. Lite stolt är en allt!

De säger att det regnat, men det märks inte på vattenståndet…

Drängen har slagit ner det sista grönfodret och startat med gräset. Det kommer bli en väldigt arbetsintensiv vecka (och intensivt efter jobb också. Kan det inte komma en pandemi eller nåt och stänga igen allt ”onödigt” igen???) Jag passade på att försöka tanka lite energi i väntan på slaktbilen, och när jag inte vågade vara hemifrån längre gick jag och klöv upp det sista på vedbacken – med sällskap visade det sig.

När jag slutligen fått det där samtalet om ankomsttid, gick jag till lagården, städade av lite och gick i min egen värld. Blev inte bättre än att jag hoppade högt när chauffören var på väg att lägga handen på min axel… ”Du glömde säga att jag skulle tuta när jag backade in!”

Så var de borta. Mina stora, fina killar Party och Sven. Usch vad det värker i hjärtat. Party ville inte gå så det blev att hämta foderspannen och locka med honom. De övriga hann knappt ur boxarna innan bilen var stängd så det kunde inte gått smidigare.

Själv höll jag ihop tills bilen rullade iväg. Mina fina, snälla, alldeles för stora och alldeles för gamla små killar.

Party har jag haft i sju år, och Sven i sex. De skulle aldrig stannat så länge om det varit ”fel” på dem. Party har dessutom fått respit i två år nu, och hade bara tre kor att gå med i sommar på grund av släktskap. Okej, ett par djupa andetag och så inväntar vi spänt deras vikter. Jag tror inte mina små killar var så små, egentligen.

Kvar har jag i alla fall den lille killen Kissen. En som såg honom igår konstaterade att han var en bjässe till katt, och ett par stycken har frågat hur jag kan andas med dem på magen. Svar? Jag vet väl inget annat…:)

Lillasyster kom springandes idag. Hon hade ”springit hela vägen hem!” Jojo, från bilen va? Men det var lite väl överdrivet flåsande för den lilla biten. Visade sig att hon krävt att bli avsläppt vid stengärdesgården flera hundra meter från gården och sprungit – framför bilen – därifrån. Varm var hon också, så det krävdes ett dopp i sjön. Stolla unge!

Jo, jag tänker nog färdigförklara husmålningen nu! Det som återstår är tre fönsterkar jag inte kunnat göra för vinden som piskade på ett par skurar på norrsidan. Sen återstår ju fönsterna. Och jag har en tanke på att skrota penslarna ordentligt nu genom att gå över ”ännaträet” på panelen en gång till.

Men ändå. Behöver jag bekänna att det känns jäkligt bra?!

Jag började tvätta huset i mitten av maj, det var skitigt och flagnat. Maken har skrapat det hela och jag har målat det två gånger runt om. Förutom de två knutabrädor som maken strök ena delen av. Eller kanske var det tre…

Rätt go känsla igår när jag påbörjade det sista undertaket! Och vindskivan till altanen är redo att bytas.

Gjorde väldigt mycket bara dörren blev vit igen!

I måndags skulle vi veva igång slåtterkrossen igen, men då Fiaten surat ihop totalt och vägrade låta sig väckas, knyckte jag helt sonika krossen från den till förmån för en annan traktor. Dryga hälften av grönfodret rök omkull. Grönt foder är vad det var, för det var då ingen spannmål i det. Torka, ogräs och flitiga vildsvin… Men det är undan där ute nu i alla fall.
Drängen fick order om att komma ut med pressen. Vi bestämde en tid och när jag strängade ihop de sista femton meterna såg jag pressen komma rullandes på stora vägen. Det var vältimat på riktigt. Strängaren fick han köra hem och ställa av och istället komma tillbaka med balvagnen.

Igår morse passade vi även på att väga kvigorna som rök in i ren rymmar-ilska förra veckan, men det var tur att de kom på vågen. I både lynne och tillväxt har jag gjort rätt i att låta dessa gå obetäckta till slakt. De flesta saknar mer än många kilo för att klara spannet på prislistan så av de tolv vi tog in kommer sju att släppas ut igen. Men inte 114. Hon ryker iväg trots sin lilla storlek. Och ska jag gnälla på dessa kvigors lynne vid vägningshantering?! Då blir jag snart orolig för mig… Har sällan varit med om en så stillsam och fridfull, effektiv vägning…! Synd de inte var stora nog. Och tack, slaktbilsåkeriet, som bara skrattade åt min – igen – ändrade beställning. (Tjurarna vägde vi inte, dels klarar de viktspannet så det slår över på andra hållet, dels skulle ingen av dem gå att tröka in i buren.)

Idag blev det den sista strykningen för min del, typ, och sedan ett stängsel. Sällan har jag haft så ointresserade djur inför en återväxt…

Kan vi fått cirka 60 mm regn i augusti? Det första på hela sommaren, men ändå… Några ynka centimeter ner i jorden dammar det!!!!

Nu blir det kvällsfika med nybakad kaka.

Ha det gott!

Precis som jag trodde/”var rädd för” så föll sidorna på fronterna på stora huset på min lott. Ivrigt påhejad av målaren! De tre första gick ju an, sen vid den fjärde var ett altantak i vägen och 30-40 cm höjdskillnad gjorde rätt mycket där uppe kan jag säga. Blev ett rejält träningspass för mage och många rygglyft. Till på köpet höll jag på att få en svala i munnen som i panik flydde sitt bo under den ena vinkelplåten. Det var även denna dag jag gick från ”jäntan” till ”apa” till ”ängel” och avslutningsvis förärades ”Lilla Gesällbrevet” av målaren. Gör om den där bedriften, om ni kan!

Inte jätteskönt att ligga på en stege, varken med rygg eller mage neråt. Var många ömma punkter på kvällen, med väldigt regelbundna intervall…! Inte heller var det någon lyx med ett lager färg.

Tjoho! Ännu en gavel klar!

Med lite taskigt väder en eftermiddag tog jag itu med att sanera hönshus. Milde tid, det var verkligen på tiden! Passade även på att utmana rädslan för lite mindre mördarmaskiner och slaktade vår ruttna vindskiva. Den del som inte var dålig dög perfekt, tillsammans med lite tilltänkta tändvedsbitar, till den där trappan/stegen vi skulle göra till hönshuset förra vintern… Med nystädat hönshus passade jag även på att ringmärka årets hönekycklingar och släppa in till de gamla nu lagom tills de börjat komma igång att värpa. Bättre sent än aldrig, som bekant.

En följande fuktig förmiddag och en sista dag med lift var ett ypperligt tillfälle att tvätta av altantaket.

Vilken daggmask!

Svårt att veta vem som var lyckligast – hönorna som fick gräs av barnen, eller barnen som matade hönorna med gräs. Jag blev i alla fall väldigt lycklig av inte bara en, utan TVÅ, äkta butterkakor!!

”Blir hon inte trött?!” – Trött? När man kan springa?

Vi fick finbesök förra veckan. Av bästa barndomsvännen med sina barn, tätt följt av sina föräldrar. Det tråkiga i att växa upp och flytta hemifrån är den minskade kontakten med vänners föräldrar som man också vuxit upp med. Extra kul då att de kom och hälsade på mitt i vår röriga vardag.

En tur till skogen med fika där vi även hittade blåbär som fick bli paj till efterrätt. Våra skånska gäster häpnade lite över ”hur mycket lingon” där var… Lingon som jag helt ärligt inte ägnade en tanke då de var så få… Vi har olika referenser! Nedan däremot, DÄR var lingon!

När lugnet lagt sig på fredagskvällen tog jag fram det efterlängtade pusslet. Kissen tog tillfället i akt då matte satt ner, och myste i knät.

Jag känner att det varit alldeles för intensivt ett tag. Helt insnöat på att komma så långt med målningen som möjligt innan det blir för fuktigt. Det börjar vara nära nu, men ack så långt precis utom räckhåll. Jag tog, trots fint målarväder, därför en rekreationstur med mig själv som sällskap. Något jag funderar på är om det finns mest stengärdesgårdar i skogarna, eller stenar där någon huggit block. Jag har hittat mååånga spräckta stenar på mina turer.

Denne torpare gjorde (enligt min tolkning) en stengärdesgård på varje långsida om sin tilldelade torpplan. De tog aldrig slut! Stegade upp dem till ca 95 meter vardera!

Ännu en av otaliga tippar från en annan tid i skogen. Ännu en tacksamhetens tanke till de fina återvinningscentralerna/soptipparna vi har idag. Ännu en oro kring vad som händer om de gör slag i sina planer på att avgiftsbelägga och/eller begränsa antalet besök man får göra där…

Denna jordkällare har visst fått sänkt ingångshöjd… Och brunnen har sinat.

Ny vecka, nya möjligheter. Och mitt hår har blivit långt… För långt för att få upp i den sedvanliga knuten.

Jag vet inte om det bara är lokalt här, men mina klåddiga djur har en enastående förmåga att linda min hästsvans runt tungan och rycka till om jag skulle råka stanna upp ett par tre sekunder för nära en mule… Därav knut! Nu börjar det dessutom i rasande fart närma sig installning och djur i närheten, så jag ringde frisören och blev erbjuden en tid om fyra veckor. Nja… Ringde en annan och fick tid på knappa 40 minuter. Ähum…Check!

Så var det gjort för kommande år eller så… Tur jag klippte av det som jag gjorde för 1,5 år sedan…

Jag fick ett infall och styrde stegen åt smyckesbutiken. Vi har pratat ett tag om att öka på våra bestick med en paket á 4×6 då de går åt fort i lådan. OM de nu finns att få tag i alltså. Tänkte mest kolla om de mot förmodan hängde på skylttavlan, tolv år senare, men icke.

Skulle kunna hitta våra älskade bestick bland tusen andra, iförd ögonbindel, men att BESKRIVA dem… Aja, lite detektivarbete ute på lagret genererade till ett gäng skedar, några knivar och gafflar i samma utförande som våra, om än något blankare. Bestick som inte längre finns, men som fanns undangömt i lösvikt. Ingen är gladare än jag! Dessutom hann jag hem igen, även efter veckohandling, innan degen rymde ur sin bunke!

Och jag får upp håret i knut igen!

Tänk så mycket plats vi borde fått nu med denna utrensning!?? (Var då?!!) De gula kassarna påminner dock också om det där årliga besöket som hägrar och ska bockas av från listan…

Nytt pussel att sortera upp. Ny katt.

Något annat som hägrat i snart tre veckor har varit att ta bort avelstjurarna från korna. Är skönt om man har en slutdatum på vårens kalvningar. Hade önskat att få säsongen klar till första veckan i maj, men då måste ju herrarna undan i tid också. Något som jag misslyckades med även i år. Bättre lycka nästa år!

Innan detta gjordes har jag lagt åtskilliga timmar på det där hjorthägnet. Många stolpar att sätta isolatorer i, många meter ståltråd att dra! Men det är ju inte tätt längre, så något behövdes göras! Ström har jag där också nu, tillräckligt för att strömprovaren inte orkar mäta utan skickar stötarna rätt igenom sig istället…

Först ut blev Pontare.

Som vanligt tog flickorna täten och Ponnsse blev efter. När han kom ikapp fick han stiga ombord i bakre facket.

Dessa herrar släpptes lugnt och städat av i hägnet innan vi rullade iväg efter Krokus och sedan Melker. Melker som klev upp på kärran innan jag hunnit dra ut tråden jag tänkt fösa honom med!

Sist ut denna dag blev Party. Stora, fina, snälla Party som nu gjort sitt. Kroppen börjar bli stor och otymplig och tänderna dåliga. Han fick Destination Lagård i väntan på den sista resan.

Lite avrundning av dagen i ve’boa.

Dagen efter stod Hämta Sven högst upp på listan. Jag ”skulle bara” först. Och hittade ännu en gång kviga 114 ute på åkern. Nu med HELA ligan med sig. Dessa damer har alltså bestämt sig för att stängsel inte är något för dem. Och djur som rymmer på jäkelskap har jag inget till övers för. Inte heller hade jag tillräckligt med muta i bilen, så fick snällt köra hem och fylla på spannen samt meddela drängen arbetsuppgift.

Väl tillbaka lyckades jag lura med kvigorna från den goda återväxten in i en fålla i sin gamla hage och ringde drängen för att meddela att han var välkommen att visa sig med kärran. (En av damerna i denna grupp drar all världens väg när hon ser kärran, så jag ville helst ha dem hyfsat under kontroll innan han kom.) Drängens svar ”Eeeeh, jag är hemma än, för jag har problem här! Jag mötte hela hemmagruppen med kor och kalvar på vägen när jag kom ut, men tror jag har dem under kontroll. Kommer du hemåt?!”

Tillbaka hemåt med mig. Tillbaka med djuren i en ordinarie hage. Tillbaka till kvigorna med kärran och förhoppning att de inte rymt igen. Och så hem med de där kvigorna i två lass och in i lagården jämte Party i väntan på lastbil. Lunch och SEN iväg efter Sven.

Verkar regnat en del… Och runnit en del…

En del satsar på rejäla isolatorer!

Sven visade sig vara livrädd för Party där på andra sidan grinden, så för att försöka minimera flykt-olyckor fick vi möblera om ännu en gång i lagården så det kom en grupp kvigor mellan tjurarna. Detta gav önskvärt resultat med frid i stugan.

Jag rymde från målningen ännu en gång. Besök och uppstart av dagis, fritids och skola har plockat hem lite baciller så energin har inte varit på topp. Då får man tanka lite. Gick bet på torpet när jag gjorde min ”Kröksele-vandring”, men då jag kom över lite information från en torpinventerare i grannsocken gjorde jag ett nytt försök. Och insåg att jag varit max 40 meter från stället under mitt egna letande. Ljus, vinkel och dagsform spelar roll.

Smidigt med både svamp och ägg om man skulle råka bli hungrig!?

Underbart med tre barn i sandlådan! Det var kanalbygge som gällde.

Det syns var jag målat. Yttersta brädan är rutten, och syrénträdet är undan. Med andra ord kanske både jag och sonen kan sitta ute nästa vår utan att slamma igen totalt i nosen.

Härmed är jag även officiellt invald i styrelsen för Hembygdsföreningen. Maken valdes in i grannsocknens dito tidigare i år, så nu blir det till att välja sida;)

God natt

Jaha, tänk vad tiden går. Och tänk så mycket tröskeln växer för varje dag det inte uppdateras här… Många bilder att gå igenom, många tankar.

I stora drag har vi haft lite semester borta och mycket jobb hemma. Slut!

Vi stängslade båda och flyttade isär djuren för att tjurarna inte skulle gå sida vid sida. Ändå var det precis där jag hittade herrarna sen den ena fint badat sig ut från sin hage och rundat stängslet. Och det var inte min för en gångs skull!

Solnedgång, båt och storlom i samma bild!

”Skattning av honung som aldrig tycktes ta slut” skrev jag i föregående inlägg. Det slutade med 190 kg sommarhonung!!

Tog fram rödfärgen en kväll till förrådet. Även det var tacksamt. (och ofärdigt…)

Vi hade många vackra kvällar i juli!

Hellre lårkatt än lårkaka!

Satt och dinglade med benen och insåg att någon mer gjorde liknande…

Vi fick besök en dag av en bloggföljare som tog en dagstur. Tanken var nog aldrig att det skulle bli så långdraget, men kanske var det det bästa som kunde hända. Det var liksom bara att titta runt (och vara tacksam att djuren skötte sig så hans tankar om mina lugna djur inte gick om intet – klart de var tvungna att nosa in främlingen, den där vanliga bonden bjuder ju inte på några överraskningar!) och sedan sätta sig ner och prata, fika och vara där och då. Vi skulle iväg dagen efter och om inte målning av huset varit kvar när vi kom hem – tja, då skulle vi nog ha betydligt större problem.

En tur till Skåne via en annan väg och några extra stopp:

Åsnens naturreservat

Bilkyrkogården i Ryd – vi kom 30 år för sent för att se ”det häftiga” och nu borde det bara rensas bort skiten.

Fika i närheten – vid Siggamåla skvaltkvarn, där passform är viktigt!

Anlände på kvällen efter en lång dag i bilen och tog dagen efter en semesterdag inne i Lund

Snillen spekulerar

Ingen vidare ro i kroppen dock, och inget större sug på att kuska runt och hälsa på folk, så vi rullade hemåt igen. Abrupt tillbakakastade i vardagen då tjuren tagit sig ur hjorthägnet (som tydligen inte är idiotsäkert längre…). Han var dock inom hägn igen sedan jouren på jouren ryckt ut, stängslat in hela gruppen på liten yta så jag och maken på kvällen kunde köra iväg hela gänget tillbaka till byn de flydde i panik efter vattenvagnsraset.

Kissen var glad att vi var hemma igen!

Maken skrapar – jag målar. Fick även drop-in-besök en kväll. Lagom tills vi skulle ställa middagen på bordet. Dessa besök är ju de bästa – kravlöst och trevligt. Påtvingad paus – ofta välbehövlig sådan.

Lagom lass att släpa in för att bryta av målningen…

Satt uppe hos Mor och B i deras stuga ihop med systrarna (tror inte vi tre varit samlade på tre år…?!) men fick givetvis bryta upp lite hastigt sedan den överrepresenterade rymmargruppen ännu en gång tvättat fötterna. Skillnaden denna gång var att de var puts väck. Totalt puts väck. Inte ett spår, inte ett ljud, ingenting. Hur kan elva djur försvinna på det viset? När mörkret la sig gav vi upp, åkte hem och sov ett par timmar.

Svensjön kl 22 och 05.

Lagom skön känsla – elva djur på okänd ort i skogen, ett dygn senare en sedan länge bokad semester med vänner. Vi har alla olika ramar för vad som är okej att lämna och inte. Jag tror inte jag hade lämnat åt någon annan att ta rätt på den gruppen. En annan sak om de försvunnit när vi var borta. Men som tur var så återfann jag hela ligan ett par hundra meter från brottsplatsen strax före fem morgonen efter. Och de efterlämnade maaaassor av spår! Vi tog en promenad tillbaka till hagen, hägnade in dem på liten yta och ringde och väckte maken i beställning av djurkärra. Hem med skiten. Och vad de lyssnade när traktorn började genljuda skogen.

Det var för mig en stor lättnad. När vi ändå var igång passade vi på att fortsätta så till slut var fyra grupper djur flyttade, varav två lastades och kördes till annan ort – och vi var hemma igen före kl 7. Det blev en lång dag, men plötsligt låg vi väldigt bra i fas med dagen.

Iväg tidig måndag morgon. Mot Kolmården, deras Safaricamp och ett lejonmöte (lite otippat att djurskötaren skulle ställa sig vid stängslet och ropa ”Kaaaaaaatterna, kaaaaatterna kom”! – men samtidigt, varför inte?!)

”Nu har jag sett två zebror!” kungjorde lillasyster. Dags att åka hem då?

”Kolla! Smöret är som ett juver!!” utropade fyraåringen vid frukosten.

Efter två dagar med alldeles för mycket folk, stim och larm (har fyllt min folk-kvot för tio år tror jag!) mötte vi ösregnet på motorvägspåfarten på väg söderut. Efter en natt i Linköping blev det besök på Vreta klosterkyrka, Bergs slussar, Cloetta, Motalaströms ravin och Gamla stan i Linköping.

Dagens quiz: Hur många kajor ryms på ett kyrkotak?

Ser riktigt grym ut bakifrån.

Jag är ingen snickare, men jag undrar om det verkligen blev rätt i det där brobygget…

Fantastiskt takmålning på Värdshuset!

När gammalt möter nytt.

Ännu en gång mötte vi regn, eller snarare skyfall, på motorvägen. Det klarnade upp tillräckligt för det utlovade doppet i Vättern.

Och ännu en gång blev vi abrupt tillbakakastade till livet tidig morgon dagen efter. Lika bra att släppa ut alla!

Med åskan mullrande tog jag tillfället i akt att måla undertak på altanen. ”Vilken stil du har, mamma” utbrast sonen.

2 veckor och 50 mm regn senare:

I fickan på arbetsbyxorna. Alltid redo:P

Inte mycket färg som sitter kvar….

Smet iväg och plockade av de sista svarta vinbären på föräldragården. Kogänget var kanske inte helt övertygade om att inte bli flyttade.

Jag sökte mig till lantbruksskola en gång i tiden för att jag närde en dröm om att jobba med får. Min erfarenhet på den tiden sträckte sig till Mormor och Morfars får. Det vill säga, nåt flasklamm nån vecka, nångång i barndomen… Jag hade aldrig varit i närheten av en ko innan gymnasiet! Får har det inte blivit än, och inte lär det bli det heller med både lo och varg etablerat i området, men visst är det mysigt med lite lånefår som lägger huvudet i knät! De är lite behändigare än korna, så att säga.

Har god lust att göra som Selma på morgnarna:

Men icke! Övre veranda klar:

Ett gäng förrymda hönor. Otroligt glada hönor!

En mysig morgon. Enda tills jag blev varse att någon annan ansett sig ha bättre nytta av mitt elstängselaggregat och batteri… Som tur var hade inte djuren insett det…

Östra gaveln klar. Så när som på plåten på vindskivan och så fönsterna.

Bad! För första gången på ett par veckor nu!

Tog oss en tur på tidiga kvällen idag. Fika vid ett torp, med smedjans skorsten vaktande där på höjden, och en uttorkad brunn. Med oss hade vi en bekant vars farmor vad född på stället. Denne man är relativt jämngammal med maken, så plötsligt är inte historien så hiskeligt långt tillbaka i tiden!

Givetvis började det regna precis lagom tills vi lämnade bilen, och det väckte upp både det ena och andra flygfäet…

God natt för nu. Hoppas ni haft en bra sommar hittills?!

Det som var tänkt som min ”skulle bara titta till djuren norrut innan jag drog i väg och stängslade” blev lite mer än så. Avsaknad av sju kvigor och ett stängsel… Fyra kvigor kvar i hagen, som genererade tillräckligt liv för att en i grannbyn skulle ringa och påpeka oroligheter. Det är typ då man lugnar med att säga ”medveten om problemet… Några djur på rätt plats som svarar mig när jag ropar på de försvunna…” Spårade dem över hygget, rätt över vägen och ut i snårskog med potentiell destination Ungefär Var Som Helst. Storskog, byar eller reservat, allt omgärdat kring en massa raviner.

Kan ju sägas att det var lättnadens suck som genljöd när jag efter några turer runt och kring upptäckte djuren i nerkanten av hygget de borde vara ovanför!

Luddigt va? Men än en gång är jag oerhört tacksam över min relation till djuren, eller åtminstone deras relation till den blå foderspannen i min hand!

Höll på att trampa på en harunge efter avlämnad saltsten i hagen hemma. Och några meter bort låg ännu en.

Det är inte alltid så begåvat att knyta ekipaget, men med tanklocket i rumpan måste man ta sig intill pumpen!

Tuffat på med sjöutsikt ett tag. Efter en väldigt seg start med mycket strul och uppförsbackar har det sedan rullat på bra med grässkörden. Det jag önskar nu är två fina dagar till, sammanhängande, å det snaraste, så vi blir klara med förstaskörden och kan ta semester. Alltså BARA ha stängsel, vatten och husmålning på schemat…

Knappt lönt nu egentligen, men sent om sider fick även jobbebilen på sina sommardäck.

De säger att det kommit regn. Det har det säkert gjort också. Men inte här. Bäcken är fortfarande försvunnen och allt de varnat för de senaste två veckorna har med knapp nöd passerat tvåsiffrigt i antal millimeter. Totalt.

Fick för mig att utmana en rädsla – jo, jag har faktiskt sådan, i synnerhet för maskinella, roterade verktyg. Usch vilka mördarmaskiner! – och kapa lite ved då jag klyvt upp det som var kapat. Sammanfattning: Jag föredrar tultar istället för hela stockar som är ganska tunga, och den stillsamma klyven. Jag tänker mig lite att det är som ett fabriksjobb (ursäkta fördomen!). Men man står där, det är monotont och matar på. Inga större överraskningar och ganska skönt ändå. En stund ibland i alla fall.

Juni – på besök en dag i juli.

Rymde en kväll i veckan medan barnen var på aktivitet. Även om det fanns potentiellt annat färdmedel, valde jag att fortsätta gå – cykling är ju inte riktigt min grej!

Ännu ett ställe man tydligen kört förbi hundratals gånger utan att veta om eller notera. Lär ju aldrig missa det igen nu!

Blå himmel, några moln och en propeller.

Jag har en känsla av att trädet inte tog någon hänsyn till sin roll som stängselstolpe utan tog järntråden med sig upp i skyn med åren…

Åter vid bilen och en kvart till hämtning av barn… Inte läge ”att bara” se om jag hittade det icke-funna-torpet där på hemvägen. Fick bli en rofylld strosning på kyrkogården istället.

En våffelfika i hembygdsparken gav både en demonstration av grejer på museet och guidning på ödekyrkogården.

”Här under vilar salig hos Gud Sven Håkansson” – förfader till både mig och maken. Lite gissningslek när bara initialerna är med. Eller är det bara jag som inte ser ”KID” som det glasklara ”Kristin Jönsdotter” det är… Tror dock det är så utspätt sen 1735 att vi inte blir anmälda för incest!

Varje nål/prick (nåväl – några är extra och några saknas) är torp i socknen. Och jag har varit på de flesta, ibland både två och fem gånger… Plötsligt blir det konkret att jag ränt runt en hel del. Och lite vemod att de faktiskt börjar ta slut, torpen.

Stannade på Gamlerödje på sonens önskan när vi ”råkade passera”…

Det blev även dags att försöka prioritera makens intresse – bina. Skattning av honung som aldrig tycktes ta slut, och till slut även slungning av den samme. Har ungefär 180 kilo sådan nu…

Fyraåringen: ”Men mamma, varför har du en halsduk på huvudet när du kunde lånat en mössa??”

Det har varit ganska ostadigt väder den senaste veckan. Inte så mycket regn precis här, som jag skrev tidigare, men en fantastiskt massa vackra skepnader på himlen!

Med fotboll på TV:n hade jag det bättre på min runda i skogen. Kan lova att de inte såg hälften så mycket vackert i rutan som jag gjorde (och kan lika säkert lova att jag hade mer mygg)!

God natt

Endera dagen river man stängel och fyller bilen. För att nästa tömma bilen när det stängslas på annan ort.

Vi hade lite liggandes på midsommarafton, gräs som skulle pressas alltså. Det gick bra med det och när sista balen var plastad och jag var på väg ut ur hägnet, glatt konstaterande att jag hade en hel timme på mig att bli klar innan vi behövde åka… Så ringde maken: ”Jag råkade släppa ut tre kor när jag bytte vattenvagn!!”

Jaha, lös det då liksom… Mötte kossorna på vägen halvvägs åt mitt håll, fick dem med mig tillbaka (Förlåt du lilla tant i bilen som vevade ner rutan med kommentar ”Det här var roligt att se!!” – Jag menade inte att vara otrevlig när jag kort svarade NEJ!, jag var bara fokuserad.) Men visst kanske jag kan leva mig in i hennes bild med en gåendes i vägkanten och tre kossor på rad efter mitt i midsommartrafiken…

Två kossor följde med snällt tillbaka, den tredje fastnade i ett träd på vägen – löv är gott! – och sen hade vi ett smärre h-vete med att få in en ensam ko som inte ville. Tack och lov kom närmsta grannen här hemma förbi, stannade och med två pers till i vägen gav kossan upp och lommade in.

Min timme för andning, dusch och fix (och hemresa) var nu tre minuter.

Men det blev midsommar ändå, med dem som betyder mest – Di gamle, Mor och B.

Körde genom skogen hem och tittade till småkvigorna, och upptäckte att en stor del av tråden mot skogen låg – det hade kvigorna inte upptäckt, så kvickt fixat.

Midsommardagen tillbringades med eftersatta stängsel innan det blev dags för den numera traditionsenliga träffen med vänner. Och lite mys med deras månadsgamla bebis. Jisses, vilken klyscha det är, men man GLÖMMER verkligen hur små de där kottarna är! Ungefär jämnstor med vår minsta vid födseln, men ack vilket litet knyte.

Selma tyckte jag tog för lång tid på mig med dagboken, så hon assisterade lite…

Lär ju inte ha något grönfoder att slå om det ska fortsätta torka…

Sommarstädning av lekstuga.

Måndag sedan och alla iväg för första gången på fem veckor! Körde ner sonen på träning och passade på att handla då detta var enda planerade resan till ”city”. Precis utkommen från affären kom larm om kor på landsvägen. Var? Vilka? Varför?

Vidare kontakt med en som satte sig själv på span, och sedan mötte jag upp gänget och vi gick (nästan) gemensamt in i Hjorthägnet – som var närmst. Hela gänget med kor, kvigor, kvigkalvar och tjur har helt enkelt bytt inte bara hage utan även by! Orsak? Det måste blivit en jävla smäll när tusen liter vatten plötsligt stod på huvudet, tog med sig kärran i fallet och sedan slog ner igen. I panik har djuren då sprängt tråden. Befogat, helt klart, och en lättnad att upptäcka. De var inte bara på okynnesvandring. Lärdom?: Spara inte den bakre tanken till sist! Och hur många år har det gått bra utan att någon tänkt på det? Tja… Minst tio-tolv.

Skörden har tuffat på efter den sega starten. Bedömer oss vara ungefär halvvägs nu, drygt, och sen bär det av utåt då ”hemomkring” är klart. Tror jag chockade de flesta med att sätta mig i strängaren halv fem på morgonen, hoppas byborna kan förlåta mig. Men det var av säkerhetsskäl. Det är SÅ torrt! 2+4 mm regn i mitten av juni, sen friska vindar, stekande sol och 25-30 grader varmt.

Tisdag 05:13

Den som någon gång strängat (eller brukat jord på annat vis) nattetid vet hur mycket gnistor man ser skickas iväg när/om man träffar en sten. En av bitarna uppåt är riktigt jävlig med berg i dagen och stenar. Jag vill inte se det börja pyra i backen bakom mig om jag kan undvika det! Jag har ingen som helst lust att byta balpressen mot gödseltunnan med vatten. Tio grader på morgonen, dagg och dimma kändes rätt brandsäkert då. Har en sån åker till, i en annan by, men den är betad i år och numer sönderbränd av solen.

Tidig morgon befogade siesta – Selma var inte sen på att sällskapa före nästa pass. Vilket ledde till siesta även i traktorn. I väntan på strängare och mer diesel. (Fattar inte varför vaderna somnar efter en stund…:P)

Lite till mig – lite till traktorn. Så går det ett tag till. Några minuter vid sjön efter middag och läggning av flickor var skönt.

Räddade undan fläderblom och jordgubbar för regnet som skulle komma igår. 20 mm, fattar ni! – Det kom två här. Med god vilja och rätt vinkel på regnmätaren… Kontoret kom undan i alla fall, nån sa att det inte bara var månadsskifte igen utan även halvårsskifte – vad händer? – och sen blev det en stund i vedboden. Inte gjort något med ved på flera år så börjar vara dags för ett rejält pass i år och fylla lagret.

Vi har inte klippt gräsmattan på några veckor nu i torkan. Det har resulterat till mängder av vitklöver. Uppmanat barnen att ha skor på sig då blommorna är eftertraktade av bina. Men – igen – sprang de barfota och – igen – blev det bistick under foten. Och det svarade bra denna gången…

Idag regnar det! Smattrar faktiskt lite på fönsterna och lyckan är total!

Ha en bra dag!

”Det är så fantastiskt att bo på landet! Man har sån frihet!”

Skolavslutningsbild passade bra vid Rhododendronbusken.

Nog kan man hålla med om det i sak, men fasen inte alltid. Senaste veckorna har inte varit roliga. På nåt vis är det ju bara att bita ihop och vänta ut det hela.

Ett stenskydd på slåtterkrossen gick hädan, och fästet som går under själva balken veks ut, plöjde en fåra i åkern och knäckte upp hela mittpartiet i den bakre delen av balken… Tjoho. Tänk vilken tur att man har lite kontakter och goa gubbar på bygden som räddar en! När det blev för varmt på hygget kröp han under krossen (”Det är ju lite skugga här!”) med sin skärbrännare och värmde plåten så den gick att bocka tillbaka. Mången tack för en sån utryckning!

Strängaren hade en krökt tapp så den kördes in på verkstad. Efter att ha avvaktat en vecka med fint slåttaväder drog vi igång – för strängaren kommer ju snart… Tjena. Sexton dagar stod den där inne i stan och väntade på restade delar.

Tro mig – när man vant sig vid en åttameterssträngare som lägger ihop strängarna jämnt tre och tre… Då är det banne mig inte kul att gå tillbaka till en tremeters där man får köra fyra varv på åkern för att få ihop två strängar… Försökte köra direkt på den slagna strängen – slåtterkrossen samlar ju ihop gräset till skillnad från en hederlig slåtterbalk som sprider ut det jämnt över marken. Då det redan tunna gräset legat flera dagar i stekande sol och trettiogradig skuggvärme, var det inte mycket mer än ”katthår” och hälften av det fick pressen inte upp.

Men jag försökte! Och insåg att första balen inte gick att näta… Valsarna som matar in nätet satt fast – ett lager har kärvat ihop i vinter (eller tre av fyra faktiskt). Så då tänkte jag att jag fick bita i det sura och skicka ut en onätad bal till plastaren. Och det bara varnar för aktiva säkerhetsbrytare. Trots att alla var precis som de skulle för att köra… Visade sig efter ett akut verkstadsbesök där innanmätet revs ut för att byta lager – att mössen roat sig kungligt i vinter med att tugga sladdar. Tjoho.

Man får försöka maxa kyleffekten i värmen! Men vad ett par skor gör! Får ju asa fram sätet för att nå ner!

Hem med pressen och dräng och make hade hunnit stränga upp lite i förväg. Och jag fick ut en nästan onätad bal. Trots att nätet nu matades in som det skulle. Då får man snällt försöka plasta ändå. Vilket inte går, men man fortsätter av någon outgrundlig tanke vara så naiv… Okej, shit happens. Nya tag. Ut kommer en HELT ONÄTAD bal så det är bara att börja ösa ut den för hand. Lyften kan inte få balen mellan pressen och plastaren, Vaggan i plastaren kan inte ta emot spretet och luckan på pressen går inte att stänga…

Kom slutligen på att detta småsmåsmåa hö blev för bångstyrigt för de 2,1 varven nät jag lägger till vardags. Med 3 varv nät gick det ypperligt! Med 2,8 varv också. (Nu är jag dock nere på 2,4 varv,,, Man vill inte lägga mer än nödvändigt, för både pris och arbete, men lite extra nät är värt mycket om man slipper ösa ut 360 kilo damm som man dessutom bara får upp hälften av vid nästa samling). Sen är det där med skadeglädje också. Eller skadeglädje… Jag fick nys om en som haft samma bekymmer med sin press och sina balar. Som hade fått ösa ut fem (!) balar innan nätet ökades. Alltså! Den känslan! Jag är inte ensam idiot! Vi Är Två!! Enkla fel om än irriterande.

Till slut tröttnade jag på ineffektiviteten och strängaren som aldrig blev klar, så i tisdags ringde jag till maskinstationen och lejde bort den delen till torsdag, då jag räknade med att det skulle vara färdigslaget i byn. Sura pengar att behöva betala, men tid är pengar! Plötsligt fick jag dock meddelande igår om att min strängare var färdig!! Avboka stationen och mot stan. I rusningstrafik – en USEL idé.

Infann oss på slåttagille i Hembygdsparken i lördags på barnens begäran. Då är det bara att ställa upp.

Hon hittade en liiiiiten plätt sand att leka i medan syskonen badade.

Gav upp på gruppen jag ville få ut till Ön. Släppte dit det ”lojala gänget” istället och när det var dags att gå på broa ut till ön var det knappt jag hann undan innan de sprang ut! Så svårt var det. Och nu är det fint betat där ute.

Sen var det kossan också, som slutade följa med flocken. Lite lätt hälta, så körde ut och serverade vatten till henne. Snart togs hon in i lagården för observation, veterinär tillkallades. Två timmars arbete med diverse typ allt som gick att ge resulterade ändå till att hon låg död morgonen efter. Vi försökte, men med facit i hand skulle hon ju fått bulten direkt. Åttahundra kilo ko som ligger och jäser över en helg i väntan på kadaverbilen… Smaskigt lukt bakom lagården…

Sen blev det måndag och vi fann den gamla Snobben död. Grannens katt som varit oss trogen i alla år. Den som gjort att vi svarat ”två och en halv” när någon frågat om antalet katter. Nu har vi ”bara” två. Blev en stund till att begravning en eftermiddag också.

Radarparet – Kissen och Snobben

Bina är inte kloka (någonstans av vad jag förstått och hört av andra) så två svärmar – minst – har försvunnit för oss. Maken överrumplades av en svärm hemma häromdagen och vi vet fortfarande inte om det är en svärm som av någon anledning delade sig, eller om två svärmar satt sig i samma rishög…

Igår kväll blev det till att stränga upp det drängen slagit på 1,5 dag. Tog drygt tre timmar och vilka fina strängar sen!

Idag körde jag över det med pressen och det ser både bra ut på åkrarna och lovande mängd. Vilket är en sabla tur med tanke på det uteblivna regnet. Det bränner ner fort nu alltså. Växtligheten har stannat av helt eller ”växer bakåt”.

När ögonen går i kors och man inte längre vet var man är – då får man försöka göra det bekvämt för sig i några minuter. Söker kyleffekt även i traktorn – insåg att de vita fläckarna är den del jag nyttjar vid frikoppling och broms.

Nu önskar jag en Trevlig Midsommarhelg till Er som läser.

God natt

I dagarna är det ett år sedan vi gav oss i kast med att måla huset på den andra gården. Ett projekt som vi visste skulle vara väldigt krävande både på tid och energi, och som också visade sig vara i betydligt sämre skick än vi tänkt. Många och långa timmar har tillbringats där, många och långa timmar återstår, men ibland ska man stanna upp, andas och faktiskt studera det man åstadkommit. Ständigt massa annat på gång, och begränsad tid att vara på plats. Dessutom är vi bara människor, men vi är jävligt duktiga ändå faktiskt.

Några bilder som visar på 2020 och 2021: