En ung bondes vardag

Bättre sent än aldrig… Alla pengar är välkomna, även såna jag inte visste att jag saknade.

Plötsligt och äntligen blev det vinter! Troligen ingen långvarig dock…

…För när Krokus kommer fram är det vår?! Även om Melker är med? Nedan är en rad sugna kossingar. Alltid kul att få odelad uppmärksamhet!

Det var bra att skriva att jag mått skit varannan dag ungefär – det eskalerade sedan! Satan i gatan vad jag haft ont i halsen. Vaknade dessutom med feber i lördags! Vet inte när det hände senast – tror midsommar 2017 och då med besked… Jaja, feber och feber… Det är ju en smaksak. Tillräckligt för att må skit, frossa och svettas som en tok och inte hann jag med i alla kurvor det tog!

När snart-treåringen bakar bullar! Sa att jag snart kan pensionera mig – jag behövs inte längre. Dock påstod de att jag behövs för två saker – Baka bröd och läsa Harry Potter – så han slipper pappas konstiga uttal…

Och sonen kom hem med saker från bilden. De hade tittat på en instruktionsfilm om hur de skulle rita Kalle…

Den lilla vaknade feberfri på dag tre och var rätt okej, men frampå dagen drog det igång igen och natten till söndag skrek hon sig igenom pga ont i örat.

Ringde 1177 på morgonen, och det jag fick förklarat som tips och råd var formulerat som att treåringen själv skulle fatta…

Flickorna tog en utefika i lä bakom en stengärdesgård och pojkarna var på fotbollsträning.

Veckan började och ingen blev bättre. Halsontet på mig höll i sig, maken går på halvfart och den lilla hade inte ont i örat mer, men likväl snurrade hon på 38 i temp. Dessutom somnade hon i soffan en eftermiddag 17.10 och vaknade morgonen därpå 8.40. Under sin vakna tid har hon legat i soffan under en filt och tittat på film. Inte likt henne som inte är still tio minuter i taget annars.

Mammas flicka. Ska man vara nerbäddad är det lika bra att vara det ordentligt!

Igår krävde vi oss till en tid på vårdcentralen och det visade sig att hon gick med en sprucken trumhinna, och den andra illa ansatt… (Tänk om man faktiskt blivit lyssnad på på söndagen – då hade hon mått bra nu!) Så nu är det penicillin som gäller. Och om det var snabbverkande eller ej är en bra fråga, för feberfri idag och har till och med lekt och sjungit mellan vilostunderna.

För egen del började rösten svaja igår, vilket blev sämre och sämre under dagen för att idag vakna utan. Eller, imorse kunde jag väsa, nu går inget. Storflickan kom hem från dagis med kommentaren ”Du är hes, mamma!” Hes?! I helvete heller! Jag är satt på ljudlös!!! Nåt diffust morrande som kan signalera nån form av meddelande… Känner mig lite som den stackars tuppen i Tuppens Minut hos Pettson och Findus.

Förvisso kan jag gå en dag och knappt tala med nån, men jag pratar mycket med/för mig själv. Och det är sannerligen en upplevelse att inte kunna fatta vad jag själv säger – till mig själv! Lite ironiskt också att lusten att ringa och prata med någon är högre än på länge – kan ju ta ett samtal med Mormor, eller med Mor och planera helgen… Nope. Räckte med ett inkommande samtal gällande en fråga om samåkning imorgon. Vet inte om hon hörde tillräckligt av vad jag sa.

Imorgon ja… Torsdag. En morgon med bankmöte – tack och lov kommer banken hem till mig så sparar jag restiden. Kvällen med årsmöte, UV och föräldramöte inför skolstarten i förskoleklass. Plötsligt kom ett meddelande från sjukhuset med en påminnelse om torsdagens bokade spruta för sonen kvart i fyra. Och mitt i allt ringde slaktbilen – får jag komma mitt på dagen på torsdag!?

Ja, vad fan. Ta allt på en gång. Lika bra liksom. Inrutad dag och får se till att hålla tiderna. Jag behöver ju inte prata bort tiden i alla fall! 😛

Vi tog en promenad och hämtade sonen vid bussen idag. 500 meter var med barnvagn. Det var vad vi orkade, så nån skit är det som spökar i kropparna här. Dock har vi under små energistunder fixat i ordning vårt badrum! Plötsligt meddelade rörmokaren att han skulle plugga vattnet för oss så då var det bara att sätta fart. Planen var att byta dusch, då den vi haft börjat falla i bitar, av rost, mögel och tidens tand. Men det blev nya skåp också, och lite färg i tak, fönster och foder. Idag sattes sista touchen, så det var klart med marginal till fredagens födelsedag! Fy fan vad vi är duktiga!

Plötsligt sa nån att det var februari också – Vabruari där vi för första gången fattat innebörden… Men också vår kalasmånad! Till helgen kommer tjocka släkten, då kan ju de prata, så slipper jag;)

För tillfället är tre barn och make på Onsdagsträffen. Den lilla har pratat sen i somras att hon skulle få börja ”efte lul!” och vi ansåg henne orka med de 45 minuterna och få träffa kompisarna lite. Hon får vara hemma imorgon också, liksom på fredag i sedvanlig ordning. Kanske lika bra att vi har fått öva på att vabba. I höst blir det stor avdelning och bara gudarna vet var…

Ha det bra därute, och håll er friska – man blir inte av med skiten om det väl får fäste!

Jo. Jag känner mig lurad. Grundlurad rent av!

När vi fick fibern inkopplad för en månad sedan sa de att ”med fiber får man massor av tid!” – Det har inte jag märkt!! Så jag känner mig banne mig lurad av dem! Jag har inte nyttjat en enda av alla de TV-kanaler det kom med!

Sedan sist så har vi hunnit bygga upp elva meter bilbana, bara för att konstatera att bilarna inte mådde särskilt bra.

Jag fick aldrig tummen ur och ringa efter torv – obehaget som hämtningen på mossen medförde och efterföljande utredning har gjort det olustigt. Men när jag väl tänkte att jag skulle ta den pollade tjuren vid hornen och ringa (med lagom panik då killarna behövde nytt strö) så ringde lastbilschauffören och frågade om jag inte behövde nåt i år – för han var på väg neråt! Fantastiskt. Lyft på hatten bara. (Och fundera en annan gång på om det kallas kundvänlighet och service eller påstridighet:))

Jag rymde fältet för ett par veckor sedan, drog ner till västkusten och firade 2×30 tillsammans med barndomsvännen Hans.

Havet i all ära, men solen hemma är fin!

Fick en stund på en vandringsled i en sällsynt sol när sonen först spelade fotboll och direkt efter var på kalas. Vi har hunnit med en magsjuk dotter, en kastad kalv (missfall). Ett gäng småkvigor som inte nöjt sig med att riva ner mitt stängsel utan även trassla in sig i det. En sån där sanslöst grov ståltråd på 3 mm som är ett smärre helvete att klippa loss. Och så ungefär femton, tjugo varv hårt runt bakfoten. Lysande!!

Dammsugare!

”Se till att ta hand om era grejer på toagolvet så jag kan städa!…. Har du tagit undan sakerna från toastolen och lagt dem där de ska vara?” – Nä… ”- Var har du gjort av det då?” – I fönstret!!

Trevlig syn att mötas av på morgonen…

Årets första tvätt torkad ute! Mitten av januari!?

Också en trevlig syn att möta på morgonen….

Ännu en intensiv helg då det blev ett fasligt pusslande med barn och djur så jag och maken kunde ta en Skåneresa igen – börjar kunna den där vägen nu… Denna gång var det dock dags att ta farväl av Farmor som lämnade oss dagen före julafton.

Och efter det så blev det en annan väg hem – måste vidga vyerna – och möta upp en vän för att åka på spa. Detta som det pratats om i flera år, äntligen blivit av och krockat med det mesta ändå. Det löste sig.

Maken fortsatte hem till lagård innan han körde till di gamle och hämtade barnen där på kvällen, och fick mat. Tack till svägerskan som pusslat med jobbet för att kunna sova med våra ligister. Tack till dagis som ställde upp och tog barnen trots att de är lediga på fredagar. Tack Mormor och Morfar för att ni tog barnen på eftermiddagen och kvällen. Tack Jirka, som pusslade med den nya chefen för att kunna ta min lagård före jobbet. (Jag tror jag nosat på det någon gång innan, men jösses vad mycket fina människor vi har omkring oss!)

Tja, och under tiden lögade jag mig på Kosta. Och blev så överkörd av all lossnande anspänning att jag låg däckad större delen av söndagen hemma i min egen säng. Det är farligt att vara ledig!
Eller tja… Vi tog oss ut på en längre tur i skogen med cykel. Tanken var att gå mestadels bortåt, då det går mest uppåt på slingriga stigar, och kunna cykla hem i skymningen. Lagom tills vi kommit ett par meter hemåt hojtade storflickan att hon inte kom nånstans, trots att hon paddlade febrilt på cykeln. Kedjeskutt… Och en liten säker barncykel har hon ju, så det är ett heltäckande kedjeskydd som inte går att få loss utan en mindre operation. Så vi fick gå hem, hon och jag. En fin stund i skogen där vi båda kunde prata till punkt (”Jag minns när jag cyklade här på min trehjuling! Och här nånstans ramlade jag rakt i en myrstack. Då skrek jag minsann!”)

Det marknadsfördes som en vidunderlig utsiktsplats för ett tiotal år sedan. Då kunde man vid klart väder se ett kyrktorn på andra sidan E4:an, ca tre mil bort. Nu är utsikten kort men intensiv….

Ödehuset här bakom är inte mycket med. När förfallet verkligen får tag går det rysligt fort, eller i rasande takt om man så önskar (haha). Och det var ganska skönt att skymta lagårdslysena när mörkret la sig i skogen!

Glada kycklingar har knorr på… ägget?!

Denna veckan har inte varit rolig – i måndags var det utvecklingssamtal i skolan med sonen, och älgmöte här hemma på kvällningen. I tisdags tillbringade vi flera timmar på ett dialogmöte med kommunen (Barnen var hemma med drängens fru. Den minsta hade vi nattat, men syrran hämtade in granntanten när den minsta satt på toa och behövde torkhjälp. De hade läst en bok tillsammans och lillan slocknade. Fem i åtta hade sonen kommit med tandborsten, sagt ”klockan åtta sa mamma att vi skulle lägga oss, så god natt” och så hade de två andra försvunnit upp i tysthet. Vilka ungar vi har!)

När flickorna pyntat bordet inför älgmötet…;P

Igår rymde jag med Mormor och uppvaktade en vän som fyller år idag, men eftersom maken är på UV och nåt efterföljande möte nu, kunde jag inte idag. Nu hoppas jag att vi kanske kan hinna ses en liten stund i helgen, och att febern på den minsta som dundrade in med fyrtio grader sent på kvällen igår både försvinner från henne och från huset utan att plocka med resten av oss. I och för sig har jag inte varit riktigt hundra sen trettonhelgen – det är varannadagsmående ungefär. En dag okej. Nästa tvärtjock i halsen och en djävulsk slemhosta. En dag okej och nästa igenkorkad totalt i bihålorna… Fantastiskt.

Vi har alla våra sätt att vila och/eller umgås med våra barn…

Börjar synas att lossningen är på gång i fästet. Inte mycket som håller tag där nu. Tävlingen kan börja. Ska jag tappa nageln först? Eller dottern sina två första lösa tänder?!

Nåväl, vi går ju mot ljusare tider…!

Oavsett lurad på tiden av fiber eller ej, är nog den brutala sanningen att jag varit i en läsperiod… För husfridens skull behöver jag komma upp till ytan en sväng. Det har ju ändå blivit sju böcker sen första advent…

När vi var på begravningen fick jag frågan av en avlägsen släkting som läser här ”om det inte är jobbigt”. Fick aldrig chansen att ställa motfrågan gällande vad, men livet? Det går upp och ner, som hos de flesta. Lantbruket? Tja… Slaktbilen lyser med sin frånvaro (planerad vecka 50) och inkomsten likaså. Dagis? Det är åt helvete!

Jag tycker det är skitjobbigt att bo i en kommun som ger blanka fan i allt utom centralorterna. Som inför valet för ett och ett halvt år sedan hävdade att förskolan behövdes och att det skulle renoveras eller byggas nytt. Nu plötsligt, med dubbelt så många småbarn på väg in, ska det stängas igen.

Jag tycker det är riktigt skitjobbigt att inte veta vad som händer, hur de tänker, men veta att de INTE tänker. Att veta att mitt barn kanske inte får plats på den andra förskolan som ”bara” ligger några kilometer längre bort på fel håll – Cirka milen fram och tillbaka. Och att veta att det som allra värsta scenario kan bli att vi kan tvingas ha henne i centralorten, inte där maken jobbar, utan i den andra, som ger en resa på tre mil fram och tillbaka för min del vid lämning, istället för tre kilometer enkel, som idag.

Så jo, det är jävligt jobbigt, om språket ursäktas.

När detta väl blir klart och allt har tryggat sig lär jag falla ihop som en blöt fläck nånstans. Jag trivs inte alls i detta som blivit och är.

Och jag står för det jag sa i direktsänd radio igår när jag lämnade barnen på dagis; ”Det lilla kommunen eventuellt kan tänkas att spara in är som en piss i havet. De skjuter sig själva i foten.” Kom ihåg att jag sagt det!

Selma är redo för nattning, så God natt!

Fredagar är maken pappaledig. Denna fredag spenderade han och flickorna med bullbak. Ljuva dofter att komma in till, och härligt med ungarnas engagemang!

Under eftermiddagen samlade vi ihop allt julpynt (tror vi) och passade på att släpa fram granen till värmeverket! Snäll gran, den barrade knappt något medan sekatören gick lös på grenarna.

I går hämtades storflickan av min moster för bad och övernattning. (Hade minst en kvar hemma som var totalt rosenrasande för att hon inte fick följa med!) Mycket märklig känsla att snart-sexåringen inte kom tillbaka. Väldigt tyst (de sa att de fick elva tysta timmar – den stund hon sov alltså!).

Maken åkte en runda till skogen och jag och de hemmavarande barnen tog en sväng upp till byn för att försöka värva röster i protest mot nedläggningen. Alla hushåll skrev på – två var dock inte hemma, och när vi väl var hemma blev det varm choklad-fika efter önskemål från barnen.

En lördagskväll i soffan med svansen mellan benen….

Idag drog jag igång att städa vår garderob. (Råkade se dammlagret när jag letade efter icke-juliga gardiner…) Så det är en jäkla snygg ordning och reda där nu! Synd att hela golvet i rummet är fullt av pryttlar som är utslängda för att hamna på sina rätta platser – som är upptagna av andra som ska flyttas till sina platser – som är upptagna av andra som ska flyttas till sina— Man ska låta bli och röra’t. Så enkelt är det.

Jag tycker att jag lagt på mig en del på sista tiden. Så antingen är det sjukt bra stretch i jeansen som inköptes i USA för tio år sedan, eller är det inte så illa som jag tror….

Sysslan ledde i alla fall till att vi glömde klockan lite och kom några minuter sent till våffelfikan hos moster för hemhämtning av vår dotter. Mycket prat blev det där, så kom hem ganska sent. Bara att börja med kvällsmat, natta barn och maken gick nyss till lagården.

Hoppas ni haft en bra helg!

Man får mjukstarta sin rehab lite – sitta i traktorn och se maken slita. Lite torvströ till småkillarna.

När man undrar var maken är… Följ djuren!

Ett av de sannaste ordspråken som finns är ”Som frisk önskar man sig en miljon saker. Som sjuk önskar man sig bara en sak – att bli frisk”.

Jag tror inte jag kan räkna till alla gånger i höst jag önskat mig en riktigt rejäl förkylning av influensastuk, så att jag fått ligga nerbäddad i soffan några dagar med gott samvete och vila upp mig. (Jo, jag vet att man som bäst bli precis-frisk-pigg och inte pigg-pigg av en sån vila). Men nädå, vi har varit friska som nötkärnor hela hösten förutom lillans febertopp som kom, såg och försvann, för ett par veckor sedan.

Alternativet har varit en liiiten släng av en påtvingad sjukskrivning för att få ledigt.

Men, i vanlig ordning höll jag inte tiden. Efter en julledighet nu där maken tagit 95% av lagården och jag – nästan – legat på soffan slog jag till stort!

En snorig, täppt och rinnande näsa, bomullskänsla i skallen och en värkande hals med rethosta. Inte tillräckligt för att bli liggandes, men tillräckligt för att bara önska mig frisk igen.

Ungefär samtidigt skulle jag ”bara” som hastigast (väldigt hastigast) in i tvättstugan, så slängde upp dörren där, fångade den för att den inte skulle slå i väggen och vips så satt långfingret mellan den – tydligen – öppna dörren på badrumsskåpet och tvättstugedörren. Det var ju inte så farligt just då. Men ack ack ack… Så himmelens synd det varit om mig sen i lördags! Nu har jag provat en rejält blå nagel. Bra på meritlistan – behöver inte göra om det.

En långfinger är med precis alltid, man använder den till mycket! Att trycka ut mudden i jackärmen är till exempel inte att tänka på. Ingen hit att riva ensilage från balen och definitivt ingen hit att klubba i spjutet i balen dessförinnan. Bara handskens finger pressar, Måtte det läka ut snart. Snälla nagel, lossna fort och börja om! (Inte så lätt att skriva på dator utan långfinger heller, ringfingret har inte riktigt samma styrsel!) Vrida gaffeln mellan dela-läge och äta-läge. Ja, jisses, jag har en låååång lista på I-landsproblem för tillfället! Det är bra med lite perspektiv!

Under dagen idag har det känts som att det ”poppat” under nageln, och den har vitnat rejält. Kanske innebär det att nageln redan är på väg iväg?!

Trettonhelgen tillbringade vi i Skåne. 30-årsfirande för Hans och sedan en tur till Farmors lägenhet och hämta lite grejer. Övriga inplanerade besök ställdes in, då jag inte hade lust att smitta redan ickepigga 80-85-åringar.

Jodå, den lilla hade packat själv. Elaka häxa som jag är litade jag inte fullt på henne, och tur var kanske det när jag packade upp och inspekterade…

En läser Bamse och en ritar

Bra med andra perspektiv också. I synnerhet sen jag längtat bort, gärna efter en kravlös lägenhet… Kanske inte har tänkt på centrala Malmö då, men jag vet ju vad jag föredrar att titta på, med arkivbilden nedan.

Sporren i trä är nog från ett annat decennium! Och säkert ransoneringsplånboken också!

Ännu en gång var lättnaden hög att komma hem – att få ha förmånen med drängen och fru, och så trygga Jirka som håller tömmarna när jag lämnar gården. Så tacksamt!

Drängen kommenterade det som en extremt tyst helg – sju av gårdens nio invånare borta, inga barn och ingen hund… Tur också de har Jirka som livar till det lite då!

Mors B varit med och grejat. För att fullända ranchinfarten satte sonen sig med sin älskade lera som nu är bränd och limmad. Ingen ranch utan horn! Detta medan jag undrade varför dammsugaren sög så dåligt…

I fredags gick jag vidare med mitt inlånade ”troll” (diktafon) och tvingade Mormor till ett samtal. Mormor får man hejda för att hålla sig till saken – Morfar får man jaga på för att komma till saken. Kul att få första delen av hennes liv. Dock inte läge att börja skriva ut det med en finger back – började i fredags med en av Morfars historier, perfekt med hans långa pauser för att hinna ikapp lite. (Ni som vet, ni vet:P)

Igår var det studiedag på skolan. Passade på att ge storebror lite kvalitetstid med något han önskat länge.

Idag har jag betat av min bokföring för 2019 – förutom den där lilla felkonteringen på drygt tjugoåttatusen som jag fick ringa revisorn för… Slutklämmen imorgon hoppas jag!
Nu blir det fika med nybakt bröd och en lika färsk kaka!

Ha det gott!

Vi tog oss en liten cykeltur och fikade en bit bort. Miss i planeringen dock att vi åkte på fel håll, och neråt, för att få solen på vår sida. Lite luft och bäckbrus fick vi i alla fall.

Sen var det var allt lite otippat att det skulle dundra in två karlar här på nyårsafton och installera fiber! Men ack så välkommet. Nu försvann ju alla ”skjuta-fram-argument” på grund av uselt/långsamt internet…

Det var också närvaron av dessa män som sinkade maken till lagården, så när gästerna anlände, sprang han runt i köket i kallingar. Vilket händer de flesta gånger vi bjuder hit någon, men ändå. (Och inga bilder för nån variant av Nakna Kocken, utan transportsträcka till garderoben innan duschen). Tur det är känt folk, som Mormor brukar säga. Då är det liksom inte så noga.

Lugnt firande. Lite uppskattade tomtebloss med barnen innan de somnade, och lite spel för oss andra. Precis lagom avancerat.

Älskar minen på sonen här. Chockad koncentration eller nåt, och så tog spraket slut??! Lite som lillkillen på bilden nedan, fullt fokus på de andra blossen, men inte lika förundrad över sitt eget:)

Nyårsdagen var precis som sig bör – lugn och slö med myskläderna på hela dagen. Och eftersom det var just nyårsdagen fick det ju bli pizza till kvällsmat. Nån nationaldag kan man ju fira.

Kissen har börjat förse sig med kvällsmyset!

Efter dagens inventering. Fantastiskt antal balar i lager. Inte lika fantastiskt när det ska skattas för dem…

Idag blev det ett ganska abrupt uppvak då drängen ringde. Den gamla gårdshunden hade gett upp, så det blev dags för henne att vandra vidare till de sällan jaktmarkerna, om man kan påstå det för en Bordercollie. Vallmarkerna, kanske är mer rätt.

En konstig känsla. Hon har ju alltid funnits med i gårdsbilden här. Hämtat korna för mjölkning, om än på sitt eget sätt, hoppat på de som vägrat ställa sig upp vid mjölkningen för att inte tala om favoritsysslan – jaga foderkärran. I yngre dagar sprang hon varv efter varv i lagården så en annan blev totalt yr, för att sedan tvärstanna och hugga tag i hjulet på kärran. Att det överlevt alla år är förundrande!

Men, men. Tretton och ett halvt är gammalt för en Bordercollie. Hälsan har inte legat på topp de senaste åren, med diverse ålderskrämpor, men likväl har hon varit med, puffat på korna och jagat kärran med mig så sent som för en vecka sedan.

Men när hon nu börjat blöda från bakänden, inte kunnat klara sig de fyra stegen uppför yttertrappan och idag inte ens följde med till lagården utan låg ute och skakade, var det dags. Ögonen hade slocknat. Baksidan med djur. Baksidan med hela livet.

Kanske, kanske, är dagens händelse orsak till att grannens katt Snobben kröp upp i famnen på mig. Extremt ovanligt att han gör det. Men kanske försvann hans partner in crime och han behövde lite annan värme.

Vad vet jag? Jo – att imorgon är det dags att steppa upp och förbereda inför helgen.

Gott Nytt 2020

PS. Om någon råkar veta hur jag lägger till kategorier i WordPress hade den infon tagits tacksamt emot!