Blog Image

En ung bondes vardag

Massa stora projekt – och tvärslut

Uncategorised Posted on Mon, November 22, 2021 22:31:19

Förra fredagen kidnappade jag drängen från hans nya förälskelse. Japp, så fräck är jag. Han fick snällt avstå gödseltunnan han kärat ner sig så totalt i, kört ut över 700 kubik hittedags, och köra djurkärra.

112:an tog sig en promenad ute och kollade läget, och sedan tog hon ett studiebesök i lagården för att se om det var sig likt.

Man har en tendens att skita ner sig rätt rejält när man håller på med djuren, så det brukar passa att tvätta kläderna efter en sån pärs. Jag brukar stoppa “bra att ha – grejerna” i stöveln. Det funkar varenda gång! Jag blir alltid lika knasig när jag ränner i fötterna och det tar stopp…

Sex lass djur, från tre olika ställen körde vi hem. Korna släpptes av hemma med övriga kor, tjurarna direkt in på box och slaktdjuren fick gå en och en från kärran, in i lagården och passera buren för svansklippning och lusmedel innan de gick ut på andra hållet.

Jisses, vilket projekt. Och så skönt när alla djuren är hemma!

Lördagen var just en-dagen-efter så det var inte alltför många knop då. Fattar egentligen inte riktigt varför jag ständigt blir så utmattad av nåt som bryter vardagen. – Just djuren hävdar jag bestämt att jag inte oroar mig för, men kanske är det ändå en underliggande tanke – för man VET ju aldrig förrän efteråt.

Det är ju lite synd att köra huvudet i sanden när man gjort sig omaket att tvätta håret, så bättre att kamma fram luggen. Syns man inte finns man inte!

Söndagens Fars dag spenderade vi i ett ganska nytt vindskydd vi fått nys om. Vacker plats, fint gjort och en antydan till sjöutsikt, dessutom på skapligt hemmaplan,

75:an tyckte det var praktiskt med både långa ben och lång hals när balen stod utanför hagen. Grannen ser allt lite bedrövad ut.

Ny vecka, nya möjligheter. Jag gav mig i kast med ännu en stort projekt. Klippa och avlusa/avmaska ungdjur. Det kunde gått fint, djuren är snälla, men saxen… Jag undrar om jag verkligen lämnade iväg skären på slipning, eller om det stannade vid tanken… Efter tio djur gav jag upp!

Kviga 150 krävde sällskapsdam i paniken. Det var inte lättare att komma åt och klippa med dubbla djur i boxen… Var det “Mr. Bean-klippning” innan blev det inte bättre. Hon har även fått en plump i protokollet och därmed en placering på den fruktade listan.

I torsdags tog jag mig en sväng efter en ny sax. En fårsax (eller kamelsax, det är väl en benämningsfråga…) och JISSES vilken skillnad! Ullen vek av i stora sjok och jag klippte resterande 18 djur på mindre tid än de tio dagen före. Började med kvigorna på 250kg och slutade med slakttjurarna på 600. Gick suveränt, både sax och djur. (Jag har snälla djur!)

Det var inte helt lätt att klippa en så stor tjur heller när han stod i buren…

I fredags blev det så dags för dräktighetsundersökning. Fixa och rigga innan, locka med djuren upp på lagårdsbacken för att själv slippa klafsa runt i lera. Dela in i olika fållor för att slippa dra runt på alla hela tiden. In med korna i lagården, en eller två i taget beroende på hur de ville ha det. Stänga dörren bakom och fösa in i buren. Allt väldigt lugnt och stilla. Det ska bygga på frivillighet i möjligaste mån.

“Semintanten” (förlåt, du kille några år yngre än jag!) rullade in på gården tio över tio, bytte om, bytte några ord och drog igång. 12.00 hade han lämnat gården, nytvättad, dokumenterad och 55 kor senare, där han känt på 53, varav 51 dräktiga. Det är nytt tidsrekord här, det är en fet go klapp på axeln för min del och för både “teamet” – bestående av drängen som burgrindsvakt och maken ute, och jag på mitten – och djuren. Det är bra för egot, må jag säga. En rejäl bekräftelse på mitt arbete och alltid en tyngre uppmuntran när “en sån”, som ser precis allt på gårdarna, kommenterar och konstaterar. (Jag betvivlar inte det minsta på att de har gårdar som de bävar för att besöka! – Jag hoppas och tror inte att min är en av dem…) Allt detta under tiden småkvigorna låg i sina boxar precis där korna kom in, låg – ja – och idisslade i godan ro. Bekom dem inte ett dugg att det var action precis intill.

Kanske är jag naiv, och har faktiskt inte ens en tanke på en tanke, gällande personskador där och då. Det kanske man borde ha. Kossan kan ju rimligtvis trycka till honom där framme, men jag är blåögd nog att betvivla det starkt. Han uttryckte inget obehag heller, så få väl leva på hoppet.

Eftersom det gick nästintill äckligt smidigt, djuren stod samlade och slussen stod där, riggad och nerskitad, tog vi beslutet att “börja” stalla in. Börja… Vem försöker man lura va? Börjar man så slutför man.

134:an var rätt nöjd över att få komma in efter större delen av dagen ståendes ute och vänta. Det kvittade väl att det gick både folk och kor bakom och intill!`?

Det är ganska simpel matte, eftersom även jag kan förstå den! – Vill de inte gå, då går de inte. Sen vilken stil de väljer varierar från ko till ko. Men medan hon där inne funderade klart, passade 90 på att inspektera spannmålsfläkten.

Där står de på rad…

Tyvärr stack maken iväg för att stycka älg på mitten, och det fina flytande arbetet sackade när jag blev i stort sett ensam, med en dräng som var både arg och frustrerad över sin “oduglighet” att hjälpa till.

Maken kom tillbaka, vi fortsatte och höll på länge för att mata in korna i buren ännu en gång, släppa ut de icke dräktiga och de som funkar smidigt med kalvning ute och inte får plats inne, klippa svansar och lusa av samtliga och sätta på halsband för att leda in de som skulle in.

Behöver jag säga att klockan stack? De sista fyra korna trökades bokstavligen in i en box, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit sortera om ungdjuren och fyllt alla. 18.44 stängde vi lagårdsdörren om de hungriga djuren, 19.03 parkerade vi bilen i kyrkbyn, nyduschade och bara några minuter sena till hembygdsföreningens jippo. Det var farligt med mat och stillasittande! Tro mig.

Hemma vid tio igen drog maken på sig kläderna och gick ut för ett utfodringspass i lagården.

Jag var rätt sliten när jag vaknade i lördags, men det var bara att masa sig ut, ta hand om de sista korna från boxen, inse att en ko hade rymt där ute när det ljusnade, och släppa ihop grupperna (slakt och dräktigt) för vintern. Jag är fortfarande lite i tacksam chock att det bara var en som smet. De hade trots allt ganska kasst stänge, ännu sämre bete och inte någon ström i trådarna.

Ännu en gång var det 90 som utforskade omgivningen, medan hennes halvsyster 95 satt och begrundade sin nya tillvaro.

Och så iväg igen med flickorna för pyssel. Lillasyster var trött när vi åkte, och gick käpprätt utför, så en timme tidigare än avslut lirkade vi oss loss och åkte hem med kokande feber på den minsta.

Pyssel… Det är ju Djävulens påfund efter hopprep, tätt följt av cykel… Men ibland får man offra sig. Barnens (stora flickans mest) verk, och min Värk. Ändå rätt okej första försök.

Nästa bakslag kom igår då. Föga oväntat. Livet går i sken, det finns sällan tid att stanna upp, flera besvikelser avlöste varandra och då är det som att rycka en dammlucka och försöka stoppa forsen med händerna. Det är lika bra att virvla med, försöka hålla näsan någorlunda över ytan och hoppas man orkar kravla sig upp på andra sidan. Funderingar på framtid, ska man packa ihop och dra vidare? Sitta kvar och snurra på hatten och vänta medan någon annan håller ens öde i händerna? Och hur länge ska man orka vänta? Anspänningarna som släpper när stora projekt, som nästan alltid går bra eller fantastiskt, men som KAN gå rent åt helvete, är undan. Tvivlen, på allt, alla, mig själv och de som tvivlar på mig… Jag gick ut i torpskogen, på “Svältorna”, i hopp om att få den där sedvanliga friden när allt rinner av. Det hände inte. Istället blev jag sittandes på en mossig sten, skakandes av gråt och köld, titta på solnedgången och lyssna på hackspetten.

Den där svarta katten mitt i bild höll mig sällskap hela tiden jag satt där. Tack, Stubben.

Jag har snokat runt mycket det senaste året. Och det är lika fascinerande som irriterande som skrattretande att det är fruktansvärt många byggnader som är målade på den sidan som syns, och inte alls sen…

Den är inte vacker-tall-vacker, men den står där. Rak, stark och envis mot den oskyldigt blå himlen.

Hem och tina upp mig med brasa och feberhet unge.

Idag är det ny vecka igen. Nya tag. Sopa av dammet från axlarna, räta på ryggen och gå vidare. Rivit mina sista stängsel. Den säsongen är alltså slut nu, så fort jag tömt den överfulla bilen.

Den svarta 1780 sticker ut, både på höjden och längden. Det är en fruktansvärt stor ko!

Dags att tömma ut vattnet, nu behövs inte det på betena längre.

Gesällprovet…. Hur brett sprider tunnan??? Jag hade rutorna nere i bilen för kondensen… (Det klarade sig!)

Ville inte lämna av barnbacillerna hos drängens fru, även om hon fyller 75 idag, men en tårtbit hittade vi i matkällaren ändå.

Nu ska jag hälla i mig teet från muggen, släcka lampan i köket så disken försvinner, den jag borde tagit hand om istället för att sitta här, passera maskinen i tvättstugan o krypa ner under täcket. Jag kan bara erkänna att jag har ett helsike att ta mig upp på mornarna. God natt.



Till slut så!

Uncategorised Posted on Thu, November 11, 2021 20:44:27

Tro det eller ej, men jag är snart redo att färdigförklara lagårdstvätten! Återstår den stora kalvningsboxen, lika bra att få den gjord, även om den är så undanskymd att den inte påverkar övriga bygget nåt nämnvärt.

Vågen förflyttades via traversen till andra änden av lagården – riggad för ungdjursklippning och senare dräktighetsundersökningar. Kort därefter ska kossorna in, de som får plats.

Syntes var buren stått i tio månader…

I början av veckan släpptes slaktgruppen på årets sista bete, inom kort ska de samlas ihop och köras hem, liksom sista kogruppen lite längre bort. Men allra högst på listan står nog mina “småtjurar” som går här bortanför sjön. Plutte-kalvarna som inte vuxit som de skulle och därför fått en betessäsong extra. En vinter inne så åker de på slakt till vårkanten. Ska bli lite spännande att slänga upp dem på buren nu och stämma av vikten på dem.

När man tänker att man är själv hemma och ska få gå på toa ifred…

Liiiite så där obehaglig känsla när lillan skulle väckas en morgon…

En annan följetong har ju varit min sänglampa… Den som maken konfiskerade för snart ett år sedan för att få mer uppmärksamhet gentemot boken i sänghalmen… Kanske inte riktigt så, men han skulle fixa den – sen. Sen har äntligen blivit NU! (Och han har den lyckligaste fru han nånsin haft!)

Taggad efter lagårdstvätt och några minuter tills middag, gjorde jag en lightversion av “den årliga städningen av farstun”… Orkar inte ta i det mer än så, men med en fylld dammsugarpåse och av vattnet att döma, gjorde det inte saken sämre!

Nu har vi tagit kvällen!



Tillbaka till verkligheten

Uncategorised Posted on Sun, November 07, 2021 21:44:54

Om förra inlägget hade en aura av förvåning över flyt, startade veckan efter med platt fall då jag vid nästan avslutat lagårdspass fick samtal från skolan för kräkande barn… Det ingick inte i planeringen!

Veckan fortsatte med stängsel, djurflyttar och stängselrivning samt lagårdstvätt lite mellan varven.

En kämpig morgon för mig att ta mig ur sängen. Och nedan…Hon lämnade åtminstone sängen…

Stolpar som är så väldresserade att de hoppar upp och samlar ihop sig kort efter att djuren lämnat hagen ska man vara rädd om! Eller är det vännen/vännerna som ansåg sig ha tiden att hjälpa till man ska vara väldigt rädd om!!

Många timmar i sängen blir det. Är snart ute på andra sidan med lite harmoni igen. Däckar fortfarande runt nio, sover som en död tills klockan ringer och har sedan ett helsike att masa mig undan från täcket. Kanske det beror på pälsdjuren, lite.

När nässlorna är borta får man passa på att studera garveri-grunden. Till och med på arbetstid och arbetsplats, så inget att klaga på där då!

Jag anser mig inte vara den klyschiga typen, och jag är absolut ingen som går och letar kärlekstecken jämt och ständigt. Men när ett hjärta uppenbarade sig i sjön, kände jag mig tvungen att föreviga det!

Den vackraste tiden är nu – med tallar höljda i dimma. Det är inte för intet vi har tapetserat hallen med det samma!

En sån där märklig kulle lagom tills jag borde närma mig ett torp… In med kameran i hålet och… – Jodå!

Kan ju inte annat än undra om hålet där nere i luckan är för att man ska räcka det nedre låset…

Daggfuktigt spindelväv

Sonen var med skolan på en studieresa för några veckor sedan till en forntidsby. Han tog med sig kokgrop som idé hem, och en dag föll det alltså på hans tioåriga axlar att fixa middag.

En grop grävdes, en eld tändes där ett gäng platta stenar lades i lågorna under några timmar och sedan förpackades laxen i folie följt av blöta tidningar tillsammans med salt, peppar och timjan. Detta paket lades sedan med eldvarma stenar både under och över sig, innan det täcktes med jord och fick gotta sig där i ungefär en timme. Då var det dags att gräva upp det och sätta sig till bords. Vilken unge!<3

Förra söndagen vaknade vi till mindre trevliga händelser – akut juverinflammation på en av mjölkkorna.
När man kan ställa diagnos själv är det “lönt” att ringa veterinär och sätta in behandling. (Det är väldigt sällan de kan diagnostisera något som en bonde inte kan…) Smärtlindring och antibiotika några dagar. Skönt när den sista givan var undan – kossan gillade mig inte särskilt de sista fyra av sex dagarna med spruta… (Men det får man se som ett friskhetstecken!)

Det är visst ett tag sedan vi ställde undan den gamla balklon “för tillfället”…

Månadsskifte också ja. Igen… Kontor. Selma visade upp sig på sitt mest stjälpsamma humör och hade inga planer på att maka på sig!

Läggdags

Har hört ett tag att det gnisslat lite i Navaran. Trodde först det var något på flaket som skakade runt, men efter en sväng i stan för att hämta en traktor började det låta nåt så galet i den så jag var på väg att ge mig själv körförbud. Nybesiktigad och nyservad ringde jag till verkstaden som lugnade med att “det nog inte är så farligt men sväng inom på hemväg”. Båda stod i porten och väntade, (“Vad du gnäller!!”) så misstänker att de hörde min gnällfärd genom samhällets vägbulor och över järnvägen.

Äh, en inre länkarmsbussning som fått lite fnatt, skicka upp chefen för att gunga bilen och försöka lokalisera… Aja, snillen spekulerar och lite service är det ju i alla fall. Älskade gubbar.

Dessa tjurar är helt underbara! Lugna, snälla, sociala och sams.

Planen var i torsdags, sen traktorn kommit hem med nya däck, att slänga på tunnan och provköra den så vi kom iväg på höstlovsutflykt i fredags. Denna karamell som vi sugit på i elva månader sedan inköpet, drömt om smidig lastning utan att lämna hytten, få mer gödsel med sig i resan och så… GICK DET INTE ALLS!!! Så surt och sånt huvudbry! Inga som helst problem att suga i gödseln, men inte ett jota kom ut.

(Och ja, visst kan det låta märkligt. Men våren var blöt, markerna skulle inte hålla för det tunga ekipaget och när det väl torkat upp var gräset för långt. Visst kunde vi gödslat inför andraskörden, men i torka, med husmålning och en blodig panna efter för många stångningar i väggen var det inte prioriterat.)

Frustration över tunnan, stress med stängsel och allmänt trött familj gjorde att vi stannade hemma, och felsökte istället. Visade sig att bulten till kolven som vrider håll på pumpen gått av, så pumpen jobbade ju bara på ett håll – inåt. Maken fixade medan jag och drängen smet iväg med stängsel.

Mer för maken att fixa. När jag tvättat får han svetsa…

Väl hemma kunde jag inte hålla mig utan stack ut på vårbetet här hemma. Och det GICK!! Tjoho! Men som drängen konstaterade…. Det vill till att ha koll på den nya spridningsbredden när man närmar sig hus och vägar, för jisses vad den kastade brett!

Alla helgona-helgen. Till kyrkogårdarna, som sig bör.

Mer som maken fixat – ny innerdörr och karm till gårdens jordkällare.

Torvlada som ser ut att ha mått bättre…

Mosse, mosse, mosse, mosse, mosse, och ett gigantiskt stenblock!!

Maken tog flickorna med sig till systersonen för snickeri idag, sonen följde med mig till skogen. Återbesök på ett torp och nybesök på ett annat. Antal besökta torp och backstugor i socknen är en bra bit över hundra. Antal obesökta är bra mycket förre än en full hands fingrar… Tror det återstår två eller tre, beroende på hur man räknar. Sen återstår administrationen – vad jag ska göra med alla mina bilder från dessa svunna tider.

Tänk att den har sån inverkan ändå, skogen. Jag kan tycka att jag är ute mycket och rör mig jämt. Huvudet är alltid fullt av tankar, planeringar, samtal som ägt rum eller behöver äga rum. Märkliga saker som skett och hörts. Tretusen projekt igång, fyratusen som hade behövt vara igång, lika många på lager. Känslor utanpå och i totalt orolig kakafoni. Så går man ut med fikaryggsäcken, i stilla mak in bland träden, och allt bara rinner av.

Det är min rehab, trots total utmattning och ledvärk – båda har stillat sig sen en vecka. Jag är snart ute på andra sidan, utan “masken” på.

Veckan som kommer känns redan som ett helvete. Måndagens planering har spruckit å det grövsta, MEN jag ser den bokade massagetiden som en investering i mig själv, dock var tiden bättre när jag bokade den än nu.

Djur ska hem, många samtal att ringa, mer att planera, mer stängsel som ska väck för sista gången i år!! Sista röjningen av lagård så de sista båsen kan tvättas. Tunnan MÅSTE igång – och det myckna regnandet i helgen och det som ser ut att komma i veckan gör inte markens bärighet bättre. Å andra sidan, det inte maskinerna spårar sönder tar väl grisarna…

Det är väl lika bra att dra täcket över huvudet och önska God Natt



En ovanlig dag, och en härlig dag

Uncategorised Posted on Sun, October 24, 2021 21:24:05

I fredags inträffade en sån där dag som är otroligt ovanlig – En dag när allt bara flyter!

Samlade i en liten fålla i väntan på drängen med kärran.

79:an utmärker sig inte bara med sitt sloköra sen jag råkade klippa en nerv med märket när hon var nyfödd – med luggen rättkammad har hon dessutom ett väldigt fint hjärta i pannan!

Samlade ihop djuren och körde hem. Delade kor och kalvar. Hämtade kossorna hos grannen, gick hem på vägen och delade. Fick ett infall och började direkt väga dessa småkvigor vi tog in. Visst stirrade nån endaste till, men det kan vara förlåtligt efter omständigheterna. De andra klev fint in i buren, utan stängd bakdörr, fick sin vikt noterad och när jag tog ett steg bak följde de efter, vände runt på den lilla ytan och traskade lugnt in i den anvisade boxen, då vi även sorterade upp dem efter storlek. 22 kalvar vägde och sorterade vi på knappa tre kvart. Detta är då djur som sällan hanterats, varit ute med mamma ett halvår och nu bryskt slets ifrån henne och in i en konstig miljö. Jag känner att jag lyckats med mitt lynnesmål!

När de fattade vart de skulle var det lika bäst att ta ett steg åt sidan. (Och sen vara beredd att stoppa korna som plötsligt anade vart det bar hän och ville tillbaka!)

Ha! vilka djur jag har och Ha! att jag lyckats få fram dem!

Igår blev det mest till att lulla runt. Maken var iväg och slungade äntligen den sista honungen, medan jag och barnen höll ställningarna här hemma.

Lillasyster önskade sig en promenad till “andra sidan skogen” och väl där kunde vi bara konstatera att kossorna som skriker här hemma hörs väldigt väl väldigt långt… Nåväl, det går snart över och så är det färdigt för i år sen.

Till syvende och sist hamnade vi åter nere vid sjön och en grillnick där i solnedgången. Det var dock väldigt skönt att få gå in och värma upp sig sen!

Häftiga “svallvågor” på himlen!

Idag började jag med en djurkoll, och tur var väl det då jag hade kvigor lite överallt där nere… Fick panikstängsla in ett bete och släppa dem alla på det. Men då slipper jag ju det imorgon, alltid något.

Efter frukosten tog jag och sonen en längre skogstur. Han har önskat att få gå till tassamarkernas torp Fåglabäck, och vi tog detta i kombination med att smita “in om” di gamle och snylta födelsedagstårta… Kaaaanske inte riktigt på vägen, men nytta med nöje!

“Har de förberett för fiber?!” skojade sonen när han fick syn på stolparna med kablar.

Med gamla skorstenen som lunchutsikt

Den ena stensatta vägen över bäcken på väg dit…

… och den andra stensatta lilla bron därifrån.

Svårt att tänka sig att det bodde och verkade folk där, ett par rader granar bort… Vilka förhållanden…

Dessutom har jag konstaterat hur jag kunde gå så galet vilse där uppe i våras när jag hamnade (var på väg att skriva långt ut i skogen…) väldigt fel och tvingades runda en stor mosse med tillhörande göl… Nån J*vel har ju snurrat på jordklotet! Fåglabäck är ett ställe där solen går upp i väst och så är det med det. Polerna stämde inte ett skit med kompassen och inte heller markgränserna. Hur som helst så gick vi till sist efter kompassen och hamnade ju rent av väldigt rätt, sen vi fick nyttja torparens lilla bro över bäcken… Får kanske ta en tur själv senare och ta den riktiga revanschen på min tänkta påskrunda, via Amerika… Det ligger nog kvar.

Jag är helt okej med markgränsen, hygget och att det ligger ett par rejäla stockupplag där borta. Men inte att marken tillhör DEN byn, att det är DEN vägen stocken ligger vid, eller att det skulle vara SÖDER på det hållet… Nope, nån har ritat kartan fel!

Mossan hänger över kanten!

Bollgran! Och efter halvmilen mestadels i väglöst land konstaterade vi att vildsvinen inte är snälla vid svampen, för inte sett nåt ätbart. Förrän de sista trehundra meterna. DÅ dök det upp en rejäl laddning, mitt i ett stort grisabök:

Tydligen orkade solen skina till lite på sluttampen av dagen.

Tänk vad jag behövde den här dan!

Nu väntar ännu en hektisk stängselvecka, ett utvecklingssamtal med skolan, föräldramöte på dagis och så en läkartid där några skumma fläckar ska kollas upp.

Ha det gott!



En kamp för överlevnad

Uncategorised Posted on Thu, October 21, 2021 21:28:53

Tja, jag fortsätter att stängsla och flytta djur… De börjar samlas ihop nu. Lika skönt som stressande för klumpen i magen – jag VILL INTE ta hem djuren så blött som det är ute nu. De kommer flyta bort i lera inom en vecka så det är bara att låta dem beta på annan ort så länge det bara går.

Vågar inte chansa att gå med djuren på stora vägen med kurvor och backar… Däremot ramlar inte kalvarna olovandes ut på vägen om man INTE stängslar…

Dia så drägglet rinner, snart är det slut!

Tog lördagsförmiddagen i storstan efter vinterskor till barnen – ännu en sak som kan behövas fort framåt. Och tja, som ovan visar så har de olika entréer.

Vet att det brukat gå uppför, men att det var SÅ långt upp och så synligt från sjön helt plötsligt… Skördaren går lös och ändrar landskapet så vi går vilse!

Några veckor mellan bilderna! Morrade lite på kontakten jag har, då de uslingarna kört på ena hörnan av torpgrunden… De flesta stugor var runt 4×5 meter med skorstenen i ena hörnet, detta var en stor stuga på ca 6×12 meter och de har behandlat den som en liten.

Resterna av kolarkojan var orörda i alla fall. – I söndags när vi gav oss av på familjeutflykt. Skördaren har fortsatt jobba så det kanske är ändrat där också. Något som inte är kvar, det är utsikten, precis vid “Utsikten”.

Via Utsikten utan utsikt blev det sedvanligt krångel över mossen för att ta oss till Stora blocken, det som våra barn hellre kallar “Brödet”. Grillad lunch och lite lek innan det var dags att ta oss hemåt igen.

Barnen sprang runt och kom tillbaka efter att ha hittat en stig. Den tog vi hem och frågar oss ännu varför vi aldrig nyttjat den förut. Det var inte många meter ut till en traktorväg som anslöt den större skogsvägen bortom gölen. Den väg vi brukat avvika ifrån för att ta oss till Utsikten och sedan över mossen. Nu är det slut med det!

Endera dagen var det helt sagolikt ute! Trolsk dimma och magisk soluppgång:

Jag brukar svära över viltet som river ner mina stängsel. Denna morgon lovordade jag dem, så jag stannade bilen och fick se “igelkottegranen”.

Insådden ser lovande ut. Om den nu bara överlever översvämningar och vildsvin.

Kossorna uppskattade den i alla fall. Det var inte meningen alls, men en ko tog insidan av stänget så jag fick vända och släppa ut henne. Då tog de andra chansen att smaka och sen hade de inga som helst planer på att hänga med mig på en tråkig väg. Bara att vänta ut dem, låta dem äta en stund och sedan satsa på att få med EN, så resten blir nyfikna och hänger på. Då funkade det. Över mossen och upp i byn.

Mer stängselsättning, mer flyttar och mer rivning. För sista gången på detta stället. Nu åkte stolparna i bilen och tråden i soptunnan då den är uttjänt.

Nästa grupp att flytta en bit, och de verkat uppskatta vistelsen under granarna, precis som alla djur under alla år.

Morgonen efter var inte lika magisk. Inga stjärnor och ingen måne. Endast skotaren lyste upp lite svagt i öst, genom regnet.

En födelsedagspresent. Lagom kontrast mot de små stugorna!

Mina 60 kilo och det lååånga röret mot myrsyrarostade bultar. Jag vann, foderhäcksbenen är i lika höjd och tjurarna har fått säsongens första bal.

Hade jag en lite lugnare mellanvecka där jag kunde unna mig några turer i skogen, har denna veckan endast varit en kamp för överlevnad bland alla måsten.

Kroppen strejkar totalt, lederna skriker vid varje rörelse, skallen spränger, kondisen är långt under minus. För att inte tala om den där bedövande tröttheten. Graviditetströtthet – släng dig i väggen! Men det är bara att bita ihop. Djuren Måste skötas. Administrationen Måste skötas. Barnen Måste få sitt. Och så är det allt annat som Måste fixas för att få livet att fungera. Skål!

Fick samtal om kviga på vägen som gick både ut och in på eget bevåg, så fick ge mig av och leta ström. Nån direkt strömtjuv hittade jag inte, men däremot en näve svamp.

Förståndiga tjurar som kurar under granen vid skurarna. Det hade jag också gärna gjort. Eller studerat en övergiven jordkällare inifrån eller så. Måtte jag hitta en stund så jag får ge mig ut och finna frid.

Sen blev det dags att tömma byarna uppåt, slå ihop hela gänget med slaktdjur och så skilja av de där fyra som gått med tjur. Blir ett stort gäng med icke-betäckt, och ett stort gäng som gått med tjur. Bara att stängsla, stora, långa stråk nu, och beta av så länge det går före installning.



Förvirrad och naken

Uncategorised Posted on Thu, October 14, 2021 21:26:51

Ett av många fynd bland leksakerna – en kotand…!?!

Lönnar må vara vackra, men det kräver en hel del på hösten…

Inga dåliga bullar hon gör, sjuåringen!

När man redan känner sig vara i tidsnöd… Och vilka diken!!

Halvvägs hem från “bortajobbet” i torsdags fick jag ett meddelande om att jag glömt mina kläder sen det hettat till… Prognosen sa i stort sett några ynka plus, gråmulet och småregn med en hel del vind. Jag klädde mig där efter.

När det istället blev vindstilla, stekande sol och en rejäl bit upp på tvåsiffrigt, rök klädesplaggen ett efter ett. När djuren var klara blev det ett snabbt ombyte till civila kläder, middag och sen åkte jag. Min jacka och väst blev visst liggandes utanför lagården.

Ingen ko på isen, som det brukar sägas, men favoriter är favoriter och vindjackan i kombination med västen är perfekt höst och vår och lagom ledigt att röra sig i! Har ju känt mig lagom naken nu, och haft svårt att reglera tempen.

Så bara att bita ihop och inse att tre träffar på tre år fick kompletteras med två träffar på fem dagar då vi möttes på halva vägen i stan i tisdags. MIN VÄST ÄR TILLBAKA! Och så har jag konstaterat än en gång att jag ska hålla mig på hemmaplan. Stan är inte min grej och jag gick vilse på väg ut från City Gross.

Väl hemma blev det på med de kära kläderna – och konstatera att både jag och korna är vana vid parfymfritt tvättmedel, mycket skepsis gentemot de bortatvättade kläderna, och snart är de välslickade kan jag meddela. (Inte av mig!!) Promenad med kviggruppen från skogen upp till byn lite tillfälligt, riva deras skogshage och sätta upp materialet vid sjön för att släppa djuren där.

Redo för avfärd. Klara, färdiga, gå! (Och ja, jag är för lat för att stängsla längs väg och litar på att djuren följer med mig!)

Så vackert ute nu! Men stackars lilla höna som klämt fram det där “ägget”! Det var “bara” dubbelgula i det – fullstora.

Årets första frost möttes av: “Mamma! Bilen har frusit ihjäl!!”

Hade bara elva kor i hagen igår. Fick ge mig av och leta efter den tolfte, och hittade henne till min stora lättnad ganska fort. Dagen före var det full brunst och hon red på allt hon såg – nu var hon lite halt och hade parkerat sig i skogsdungen med full överblick på övriga flocken.

Snart är det dags att dela sista gruppen kalvar från kor. Först ska jag bara tvätta lagården klart… Det finns vissa behov, av någon anledning är det tveklöst värst över foderbordet.

Höst innebär stängsel. Jag vet att jag tjatar. Nu står man i det där underbara läget att i stort sett allt material är ute. Detta innebär att EN hage står som buffert. Dit ska en grupp djur, så den gamla hagen kan rivas och sättas upp till ett annat gäng, som flyttas dit så deras gamla hage kan rivas och sättas upp hos någon annan grupp… Jag undrar hur många tusen stolpar jag har?! Köpte 400 för att klara torkan 2018, 100 förra året och ytterligare 150 i år och då hade jag bra lager innan… Undra på att det blir fullt när allt kommer hem på senhösten!

Och även om det är lite tufft att balansera på linan, är det samtidigt lite skönt att man tvingas riva allteftersom, så man inte står där i december med femton mil stängsel att rulla upp…

Ha gott!



Snoka på hemmaplan och spela borta!

Uncategorised Posted on Sat, October 09, 2021 22:48:29

Det var inte länge vi hade full rad tjurar i lagården. Sista gänget hämtade vi hem på torsdagen, och det var bokat att de skulle åka “nästa vecka”. Fredag morgon ringde åkeriet och meddelade att de skulle hämta “imorgon middag”. Snopet värre, men ack vilken lycka att vi hade alla hemma! Åkaren var dessutom nöjd över sin runda, för bilen körde bara tom i dryga milen hit efter avlastning på annan gård.

Med andra ord ställde detta till vår tidigare planering (hört den förr?!) så gårdens folk fick komma på middag lite hastigt på fredagen, och sedan var ju bilen så punktlig att jag hann en sväng till skogen! – Är det födelsedag är man väl i sin fulla rätt att göra vad man önskar?!

Råkade visst hamna utsocknes, men vad gjorde det med en sån här stenfot och källare?! Dit jag tänkt mig kom jag också, men det ser inte bättre ut än att markberedaren nyligen dragit plogen genom båda mina potentiella husgrunder…

Kvällsfirande med de bästa, och så ska man lära sig att ändra slutsiffran på åldern.

Dagen efter försvann maken på älgtornsflytt, så jag och barnen tog en runda hemmakring med fika.

Troligtvis en sten som varit lämplig att hugga från till det närliggande torpet. Kom från en annan vinkel också så upptäckte den gamla stensatta vägen, trots att vi varit förbi mååånga gånger under årens lopp.

När lugnet lägger sig på kvällen…

Gick hos kurator några gånger i vår och sommar. Det gick väl an de första gångerna när det “fanns akuta ämnen att behandla”, men allteftersom de tagit slut har det blivit nån form av tomgångssnack för att fylla ut tiden – inte min starka sida! Däremot tryckte hon gång på gång att det är viktigt att tanka energi. Lägga fokus på det som ger bra tillbaka.

Nu med närstående (pågående) jakt i skogarna är det bäst att hålla näsan inne, så den gångna “mellanveckan” försökte jag dämpa “fängelseångesten” något genom att ge mig ut. Ingen tvärpanik med stängsel och lagårdstvätten blir väl gjord när det görs… Halvvägs genom den nu i alla fall.

Tog mig till andra sidan sjön för fjärde eller femte gången. Och denna gång snubblade jag över en brunn. Jag kallar den det åtminstone, för trots den är grund är det en väldigt fin – och onaturlig – rund stensättning i hålet. Plus att det ligger rester av brädor i den. Börjar ge upp och acceptera att stengrunden troligen följde med stugan till dess nuvarande plats. Men vem vet? Om fyra, fem varv till kanske jag hittar den…

Fortsatte på samma ägor och vill nog påstå att jag hittat backstugan på revanchen. Det är en välarbetad sten i hörnan som har sällskap på två håll till liknande stenar där under riset, 3×4 meter. Med andra ord gick jag och sonen rakt förbi det förra gången vi var här.

Vidare längre bort letade jag mig fram till ett ställe jag inte visste fanns. Aldrig fattat riktigt att där fanns två ställen intill varandra med samma namn, på olika marker och det ena ännu “levande”. Okunskap av mig – väldigt uppenbart nu.

Var väldigt detaljerat vad de hittade för fyrtio år sedan vid inventering. Jag hittade två bearbetade hörnstenar och en oomnämnd jordkällare.

Hallå i hålet?!

Jag klev aldrig över (gräns)ån efter vatten. Det är ju så hiskeligt långt utsocknes:) Men när maken ringde och frågade var jag var, svarade jag Nääästan där, vilket fick honom att fundera.

Styrkt av backstugefynden gav jag mig dagen efter i kast med fjärde revanchen på Vakthult. Men… Nu ger jag upp för tio, femton år. Där jag ser mer än tio meter fram är bräken på en och en halv meter… Får vara nöjd med jordkällarresterna på stället.

Vidare på återbesök i jakten på en källare som jag inte fann, men tog mig upp på åsen intill, 310 meter över havet och milsvid (blåsig) utsikt till eftermiddagsfikat.

Notera det knallröda trädet ovan och det lilla gula huset på prärien (och kyrktornet) nedan.

Somliga sätter bommar för sina vägar, andra sätter älgtorn…

Började småstänka uppe på toppen och lagom tills jag fann bilen drog det på rejält!

En onsdag med dags att bruka allvar! Och stackars höna som klämt ut det där mastodontägget!!!

Fick ta ett studiebesök i gårdens jordkällare och fann att årtalet (1845?!) stod kvar. Det sket fladdermusen fullständigt i, kan jag meddela!

Torsdag och avfärd även då. Utsocknes. På jobb. Passa tider. Ta order! Göta Petter, som jag mentalt såg framför mig att få luta mig tillbaka, lägga fötterna på bordet och njuta av att inte ha yttersta ansvaret.

Fick börja med att hämta djur. Och kan meddela att efter tre års djup vänskap med lite för mycket kännedom på många plan mot vad som egentligen är hälsosamt, efter många telefontimmar, endast två tidigare träffar på föreläsningar och så plötsligt sitta i samma traktorhytt och prata ensamma. Nästan så jag övervägde att dra på lurarna och ringa till grannen två decimeter till höger bara för att få någon “normalitet” på det hela…! Lite som “en första trevande dejt”, som han sa om det. Ännu en sjuk känsla att veta så mycket om någon och knappt känna igen den om man så skulle stå efter varandra i kön på Ica…

Men men, det är viktigt att vidga vyerna. Corona är ju puts väck och därför kan man ju leva preciiiiis som innan och träffas fysiskt. Och jobba med vita kor. Dräktighetsundersökning stod på schemat. Vita kor skiljer sig inte så mycket från andra kor – vill de inte gå så skiter de helt enkelt i det! De är lika klåddiga som andra, så jag fick en gång bända loss märktången från en komule och stjäla tillbaka märkena från den provsmakande tjuren – dock hereford.

Finns visst både “stirriga” herefordar – fick kliva över tjurabuffe för att komma åt det jag behövde – och vackra solnedgångar över sjöar, även på andra sidan E4:an. Denna i övrigt svarta fläck på kartan.

Det vackra försvann dock i dimman. Körde uppför den branta backen med en tjock, vit filt över vindrutan, medveten om den ganska kraftiga vänstersvängen direkt ovanför, och insåg att jag var på väg av vägen. På vänster sida. Det är då man önskar att inga idioter är ute och går utan reflex. (Stor lycka när snöpinnarna kom upp idag, tro mig!)

Hem och skura stövlar igen. Vill inte ha med något och vill inte ha hem något.

Körde iväg kor till bete. Vildsvinen behöver inga släpp, de “sköter sig ändå”…

Kan konstatera att det igår var helt rätt dag för “familjeutflykt ner till sjön” för fredagsmiddagen. Det är bara minuter mellan bilderna, så det ändrar sig fort!

Om vi fyndat mycket? – Japp. Om jag hittat massor jag undrat varför i h-vete vi sparat? – Oh yes. Om det känns bra nu? – Nej, men imorgon när vi orkar göra klart.

En sväng i city med lunch och fotbollsavslutning för två barn och sen till hemmaskogen medan det var ljust.

Det sägs vara här byn låg före laga skifte. Tror mig hittat en stengrund och när riset är bortkört ska vi dit och snoka mer. Mer på hemmaplan än någonsin, knappa 200 meter bort – plötsligt blev det nära till grannen.

Lupinerna kämpar på… Tusenskönor och nån maskros i trädgården och härom dagen kom lillasyster med två krokusar…

Första gången på nästan ett halvår som det flödar i båda fallen!

Man får väl hålla sig till “vägat” land ett tag framöver. Suck…



Fullt ös och …. Ja, nästan medvetslös

Uncategorised Posted on Thu, September 30, 2021 22:02:46

Jag kan ha sagt det innan, och jag kan säga det igen – det är mycket stängsel nu! Och när det inte är stängsel är det tvätt.

Märk väl – JAG blir inte renare!

Lillasyster önskade utflykt “på andra sidan skogen” här hemma, så dit begav vi oss en måndagskväll och grillade vår middag.

Titta så fint de radade upp sig! Synd att jag inte var där för deras skull bara…

På promenad från byn ner till skogsängarna. Jag börjar kunna det där med att promenera med djur! (Och de också!)

Navaran åkte på utflykt som tungdragare från Göteborg, dessförinnan fick den en välbehövlig sanering både ute och inne. Märkligt dock att det växte blommor i en så ren bil… Jag brukar mest hitta gräs.

Djuren skulle ner från byn för att vara ur vägen för rallyt som gick i trakterna. Tur var väl det – för en kviga tog sig en liten utflykt. Och åter igen. Jag är SÅ tacksam för alla som håller koll, fixar och slår larm… Men i lördags hade jag mått bättre av att inget veta! Det var låååånga timmar från fyra när jag fick larmet tills sjutiden när de öppnade vägen igen och jag kunde ta mig dit. Skulle det stanna med denna enda kviga? Skulle hon dra resten med sig ut? Var skulle de ta vägen? Rätt nerför backen och in i SM-rallyt? Lägg där till att jag skulle ha en lugn hemmakväll helt med mig själv – skulle egentligen träffat Hans men sjukdom ställde till det. Maken på firande av en vän och barnen hade han krängt till faster. Synd att jag snuvades på ett par lugna timmar där av 106:an, men sen infann lugnet sig. Tillräckligt lugnt för att jag skulle sätta på lite musik i bakgrunden. Vet inte när det hände senast, och hade ingen aning om att jag saknat det så mycket!

Alltid annars är det sånt liv runtomkring att när det väl blir tyst vill jag ha det Tyst!

Något var på gång…

Morgonen efter var det djurflyttar och fix och så iväg till svägerskan efter barnen, lunch och firande av storkusinen. På vägen fick jag mig en funderare. Minneslucka? Jag minns att jag stolpade en hage på fredagen, mest eftersom jag hade materialet i skopan och behövde lasta ur det hemma senare, men jag hade inte tiden att dra tråden och göra klart. Eller hade jag gjort det?! Det hängde nämligen tråd i mina stolpar…

Kom sedermera fram till att det var hustomten i byn som spökat – rivit sitt och inte tyckt mina stolpar skulle stå overksamma utan hängt dit sin tråd! Tänk, så tacksamt! Och tänk vilken lycka! (Även om jag får komplettera undertråden med tio meter;))

Nässlorna ryker med! Men de är snabba upp igen!

Yeehaa! Kosläpp!

Höst innebär också skördetid, så hög tid att få upp potatisen. Tyvärr hade sniglarna älskat dessa knölar och tuggat i sig hälften. Tänk om alla snigelägg istället varit matpotatis… Nåväl, några tusental ägg är brända och så många färre sniglar nästa år!

Det blev lite i alla fall! Och nedan var det dags att leverera en tupp till ett gäng nya hönor.

“Det surrar på mitt rum” sa lillasyster en kväll. Insåg att hon hade invasion utan fönster (de brukar sitta mellan på just det rummet!?!) och tog fram dammsugaren bara. När jag räknat till lite över femtio flugor i sugen lyfte jag på gardinen – och slutade räkna…

I väntan på att jag ska bli klar med tandborsten…

…och Kissen visar rätt tydligt vad han anser om att jag ska gå upp…

Invigning, för min del åtminstone, i den nya Blodbussen efter pandemirestriktioner.

Vildvinet är fantastiskt vackert nu!

Det regnade en del igår, fast det inte skulle göra det enligt prognos. Kände inte för att ta mina “tvätt-regnkläder” då de är rejält skitiga så krängde på mig en uppsättning som hängde i tvättstugan. Jackan slängde jag in i bilen så länge och när jag behövde den insåg jag varför det var så rent… Hade jag nya regnkläder på lager?! Jodå, det måste man ha. Men att jag hade en uppsättning även Där?!

Kalvarna led inte av stress, så det är ett gott betyg!

Efter djurhämtning på fyra olika ställen och närmre tio mil på blöta grusvägar var bilen inte så ren längre…

Tittade åt norr… Tittade åt söder…

Slängde dit de sista tjugo bitarna på frukostrasten. Sen var det dags att fortsätta hämta djur. Ytterligare 29 är hemma, från två ställen.

Klarade oss utan vidare mängder regn, det kom strax efter vi var hemma!

Nu är det dags för bingen. Däckar mellan tio och halv elva, sover som en död tills klockan ringer sex, och ibland lite för länge efter det… Och går likväl som en zombie dagtid. Skönt att det snart är höst och mörkt!

God natt



Next »