Blog Image

En ung bondes vardag

När även liemannen går bet…

Uncategorised Posted on Mon, April 26, 2021 21:48:22

Tog in en hängig kalv för en vecka sen. Han var betydligt sämre än jag trodde, då jag sett hans sjukdom som friskhetstecken;

Varenda gång jag tittat på honom har han stått vid mamma, med skummande mjölkmustasch och tungan ute. Precis som vilken kalv som helst som avbryts mitt i maten.

Det tog några dagar innan jag började känna det märkligt att han aaaalltid stod på samma vis när jag tittade… Mjölkmustaschen var snarare rejäl fradga, kroppen helt utmärglad under all den ulliga pälsen. Han har ju trots allt ökat närmre tjugo kilo i vikt sen han föddes en månad tidigare, så något har hänt… Jag har väntat på att liemannen skulle fånga honom i nätet.

Tempen har pendlat på honom, ibland skyhög feber och ibland helt normalt för en månadsgammal kalv. Och totalt ovillig att äta på mamman. Men flaska gick bra! Spann med napp också. Ett par liter i stöten, inga problem.

Sen en kossa som inte mjölkas plötsligt… En juverhalva som började bli både ilsket röd, varm och öm så denna fantastiskt snälla ko slog efter allt som närmade sig. Rep i halsbandet så hon satt fast och inte kunde fara runt så långt, spännband runt bröstet för avtagande kraft och ett lång rep mellan bakbenet och lagårdsinredningen på andra sidan gången, samt ett par ettriga kalvar rådde bot på ovanstående. 1- 0 till mig!

Dagen efter stod kossan lugn som en filbunke och idisslade när kalvarna närmade sig henne.

Men inte hennes kalv. Total matvägran. Utom vid servering. Ringde veterinären för att diskutera situationen med löfte om att de skulle ringa upp. Det gjorde de aldrig.

Får väl försöka sina ner kossan, skicka henne när slaktbilen kommer till midsommar och stå ut med en spannkalv i sommar, blev min nya tanke. Jag kan ju inte släppa ut en ko som inte mjölkas!

Sen började jag ana oråd. Igår kväll var grabben inte villig att äta sin giva från spannen, och hade setts stå vid kossans juver vid ett par tillfällen. Ut med honom så smygätandet minimerades. Imorse kom han inskuttandes, slickade sig runt munnen, brölade några gånger och satte fart mot spenarna där han sög för hjärtats lust! Dessutom har jag för första gången sett honom stå och pilla i sig lite ensilage också – alla andra kalvar är i full gång med idisslingen i den åldern. Vågar man tro att det vänt och blåsa faran över?!

Lite sällskap efter en stund och nedan en fin mjölkfradga!

Däremot gjorde jag en annan upptäckt igår – begynnande navelinfektion på den minsta i gänget. (Det kan man inte avstyra med rep!) Så det blev ett nytt samtal till veterinären som fick komma ut. “Är det ett återkommande problem med navelinfektioner här?” var första frågan. – Eeh, njää, det är min femte eller sjätte på sex år och ungefär trehundra kalvar, så så värst återkommande vet jag inte… *peppapeppa*

Den märkliga kalven fick sig en tillsyn också när de ändå var på plats, men det var lika förbryllande för dem. “Lite slö är han allt…” var kommentaren om kalven som stod lugnt i repet och fick kli på rumpan. Och jag tänkte bara Gosse, är det din diagnos har du många djur att behandla i denna lagården…

Vildsvinen har vunnit över en åker i skogen – det är för sargat för att kunna reparera. Hemma kördes komockor sönder med gräsharven och sten plockades. Det blir en del även på en tredjeårsvall…

Man inser att grejerna är slitna när de går sönder och man ska ha dit de nya på plogen…Ohps:

God natt



Bröstkorgen är central. Och jag är förbryllad

Uncategorised Posted on Sun, April 25, 2021 22:33:55

Hmm… Plus en liter vatten och två kilo socker…. Jag fegade ur för en större gryta!

Jag har svårt att ta mig upp på mornarna! Bara att erkänna!

Ännu några halvintensiva veckor är till ända. Jag fick tummen ur och fick ut min gödseltunna med havererad pump på auktion. Den såldes till en kille i mellersta Skåne. En som tog en dagstur och passade på att njuta av landskapet – startade kl 03 i traktorn för att vara här strax innan halv nio, koppla och vända av hemåt… Så kan man också spendera en söndag… Dessutom var det den helgen det drog in busväder framåt middagstid, så det kanske var extra spännande hemresa för honom.

Det där busvädret ställde till det även här, så trots det såg fint ut på backen så plurrade Schenkerbilen utanför maskinhallen på föräldragården. Bara att ringa ut drängen för att dra loss…

Det var samma dag som det ringde KONSTANT i luren från precis alla håll. Stod i en diskussion med drängen när det ringde – igen – kort efter att utsädet var avlastat. (Man beställer allt på en gång, får en stoppavgift/frakt och så kommer det ut med minst tre olika bilar, tre olika åkerier och dagar… Fantastiskt med miljötänket där…) Hur som, det ringde. Jag svarade. Hörde en massa sorl i bakgrunden och stängde av öronen – försäljare. Väntade tålmodigt på den där pausen när man vänligt med bestämt kan säga Nej,tack och lägga på när det trängde igenom “åkeri”. Aha, gödningen är på gång! Lyssna nu då! “Torsdag eftermiddag… Kväll snarare…” Jaha?! “Lämnar pojkarna!”

!!!! Vänta nu?? Pojkarna?? *Kokt hjärna i spinn* Vad har jag nu lovat??? Praktikanter?? Pojkar?? Men gödningen då??!

“… Herefordtjurarna alltså….!”

Pliiiing! DEEEEE pojkarna… Puh!

Torsdag eftermiddag visade sig bli nio innan jag efterlyste dem. Djur som vägrade lastas och trafikolycka som korkat igen vägen, Det är långt hit från Värmland!

Herrarna anlände i alla fall sent om sider. Den ena hade en ettårsvikt på 576 kilo, så jag satte lite i halsen när jag såg honom måste jag erkänna! 460 kilo är godkänt för Herefordtjurar inom aveln så han hade lite marginaler, så att säga! Det jag sett av dem hittills känns i alla fall väldigt bra. – Köpta på telefon av en främling via “referenser”.

I väntan på tjurar får man hålla tillgodo med tre katter och en bok.

Denna redan röriga dag ringde brunnsborrarna också. “Vi har fått en lucka så vi kommer imorgon!” En kvart senare: “Vi är klara så vi kommer nu!” Nog hittade de vatten på andra gården. Återstår att se om det även är (förhoppningsvis) bra vatten!

Gödseltunna igen ja… Gick ju och köpte mig en i julklapp. En som jag inte kan lasta med dagens förutsättningar… Så nya projekt och rundkörning på gång:

“Ääähm…. Jag råkade visst hålla lite för långt till vänster…” Tung var han också med hela bilen full med grus och nästan-tömt släp efter, så fick även denna gång ringa på drängen och koppla in det stora artilleriet med dubbla traktorer för att få loss bilen…

När stora flickan ska byta däck på drängens bil är det bäst att ställa upp och hjälpa till.

Min egen bil fick lyfthjälp av sonen.

Blåsippejakt och årets första bikoll blev ena dagens projekt.

Variera kosten – ät i kors

Lillasyster kom hem en dag och hade ritat “ditt och pappas bröllop!”

Nyinvestering! De jag har nu – på varje ställe – heter 1000. Köpte mig ett 12000 i förhoppning om att kunna driva större delen av en hel by med samma aggregat. (“Det är bra betyg när inte ens du kan ta i tråden!” kommenterade en vän….) Tiggde till mig nån slang under vägen när de grävde fiber mm, enkom för ändamålet. Når kunde de väl göra som tack för servicen.

Tog mig en sväng igår. Så viktigt och värdefullt – och vackert.

Resterna av en kolarkoja. På bilden syns bara murstocken, men på plats syntes hålan tydligt!

Hittade en så extremt vacker plats! Tyvärr med stämplad skog i hela området så det vackra är snart borta…

Kände att det inte var värt att ta tvärstegen nerför slänten för att komma till vägen. Risk att det skulle göra väldigt ont i bröstkorgen, tänkte jag och siktade på att balansera på kanten ett trettiotal meter till tills det planade. Och snubblade på en rot eller nåt. Vips så hade jag rullat ett varv, kasat på rumpan ner och satt i diket med fötterna på vägen – då var det bara att resa på sig och sluta fundera på varför det högg till.

Eftersom ett revben fick för sig att byta plats för några veckor sedan, så har jag vetat att jag lever! Man inser ju sällan hur mycket man tar för givet och bröstkorgen är väldigt central i allt man gör, kan jag meddela. (Tror aldrig jag skulle tänkt tanken annars på hur långt det är mellan frikopplingen och femmans växel till exempel… Eller hur stor svängradie man har med vänstra armen när man rattar en traktor.)

Min tur i skogen innebar psyke mot fysik där psyket drog längsta strået. Även om jag kvällen innan kidnappat makens halva av sängen för att kunna ligga som jag ville, och ändå både andas och slappna av någorlunda. Att gå bland djuren i hagen eller korsa gräsmatta har varit ytterst smärtsamt pga ojämnheten, men allt detta glömde jag när jag kom ut i friden. Nästan i alla fall… Piller är inget alternativ – de slår ut en redan sargad mage totalt och jag har inte råd att tappa mer i vikt, (- 4 sen nyår…) så bara att bita ihop. Schasa bort katterna när de sätter tassarna dumt och se till att gubben trycker till rejält nästa gång han ska hålla om mig – så att det är befogat att innehållet möbleras runt.

Tur inte ungarna kommer för ofta – det är trångt som det är!

Ont eller ej. Jag vet ju (på ett ungefär) vad jag gjort – som Mormor skulle säga. Något som min husdjurslärare brukade säga var: “Läs på och se till att bli riktigt duktiga på hur djuren beter sig i olika situationer. Tänk dock på att det inte är säkert att DJUREN har läst boken och vet hur de förväntas bete sig!” Precis det läget står jag i nu; En kalv som inte följer regelboken för fem öre, och knappt den gamla kossan heller… Jag har sånt huvudbry med dessa två… Tacka vet jag då minstingen i gänget som ska få ett veterinärbesök imorgon för en tveklös navelinfektion. Där vet jag hur vi ska agera!

God natt



En uppdatering

Uncategorised Posted on Tue, April 06, 2021 22:06:02

Det är långt mellan inläggen. Orkar inte, och för varje dag som går blir tröskeln lite högre. Lite mer bilder att gå igenom, och lite mer tankar och text att bearbeta. För de som är intresserade av uppdateringar ändå så är jag desto flitigare på instagram, @bondeniskarvhult. Det är bara att googla om man inte har instagram själv.

På denna dryga månad som gått sen sist har vi hunnit beta av större delen av kalvningen, sex återstår och de lär knipa så länge de bara kan på pin kiv! En väldigt smärtfri säsong hittills, och jag är SÅ tacksam för det. Tror inte jag stått pall för mer påfrestning än det som är. Lite svinn får man ju dock alltid räkna med, tyvärr; En tvillingkalv föddes död, en ko drabbades av akut olycka och ligger numera i frysboxen, och hennes kalv är flytande adopterad där hon behövs för stunden. En fruktansvärt fisförnäm kalv, utan gry. Viftar en kossa på svansen när kalven närmar sig är det mest “Ojdå, hehe, ursäkta att jag störde…!”

Man vägrar acceptera en främmande kalv! Men bonden vill man ju inte sparka, så så länge hon har handen på en är hon inom zonen och då får man snällt stå stilla och gilla läget!? Men släpper hon handen om så för två sekunder, då djävlar smäller det!

Totalt är 22 kor och lika många kalvar utvräkta för att minska på arbetsbördan inne. Tretton är kvar och det räcker gott!

Ibland är de sams och delar…

“Magsäcken är på väg ut!!!” ropade stora flickan en dag när hon kom först innanför lagårdsdörren.

Finn ett fel när ungarna lekt med rälsen…

…och ett bindsle utan krok och ko innebär en ko på vift…

Vi har även hunnit med att ha hemskola då hela skolan i byn stängde i nära två veckor efter sportlovet på grund av ett massivt Corona-utbrott. Ungar hemma mitt i kalvning… Tja, det gick det med. De är duktiga på att arbeta och hjälpa till, och att klara sig själva. Kan ju dock erkännas att entusiasmen hade dämpats rätt rejält kring den sjätte dagen med hemskola…

Kläder efter väder….?!

Är morsan lat får man lösa det själv! Och nedan en Sitting Bull – Krokus filosoferar.

“Kom, vi bygger en koja!”

Det där med att köra sakta pga lekande barn fick en helt ny innebörd!! Hon hämtade tydligen smältvatten att gegga med.:O

De påbörjade fönsterna på den andra gården är på plats, och nu läggs det projektet på is så länge. Det är inte värt att jobba ihjäl sig för. Ett hus får betydligt med själ med spröjs i rutorna, och det blir så fint att man nästan får skämmas en smula.

Sen är det svårt, det där. När man gör något som syns, är man ju “duktig”. Och bra blir det, då är det ju ännu “bättre” att prestera…

Andningshål är värdefulla, både med familjen och ensam. Ensamheten är nog den mest uppskattade, om jag ska vara brutalt ärlig. Tystnad, eget tempo (eller o-tempo!), egna diskussioner och NOLL hänsynstagande. Inte brukar jag träffa någon heller. Nån hare ibland, en tjäder ibland och stötte upp en älg häromdagen – precis lagom uppkommen för en brant backe, när jag halvt om halvt utvärderat vargsituationen i området med mig själv, så stod hon och klippte med öronen innan hon brakade iväg åt andra hållet. Hade lite förhöjd puls där en stund efteråt! Både jag och älgen, kanske.

Packade med mig 30 påskägg till Mormor, lunch och tog bilen norrut runt några sjöar och begav mig in i skogen för att leta reda på deras “granntorp” – Fåglabäck, dit jag ville gå med Morfar för sisådär tjugo år sedan. “Dit kan ni inte gå, det ligger låååångt ut i skogen!” sa Mormor då. Det ligger lika långt ut nu, men jag gör ju som jag vill;P

Men det är de mest bevandrade äggen de någonsin fått! Sedan blev det till att ta Morfars fars skolväg tillbaka för att hitta bilen. Och till den som ifrågasatte om det inte varit smidigare att ta “den raka vägen” direkt om man nu nödvändigtvis skulle gå – du missade hela poängen! (Även om jag krokade runt lite vääl mycket mer än tänkt… – se nedan)

Det jag tror är öppna spisen-stenen.

Den stensatta fägatan över mossen/bäcken.

Till sist hade jag irrat mig ända till Amerika i alla fall… Med viss omväg, i tassamarkerna, kan hända… Jag plurrade inte! Inte ens lite. Morfar var lite orolig att jag skulle fått för mig att gena över gölen (kanske man vågar över en mosse, men en göl är ju en göl!) då den är väldigt förrädisk med gungfly som suger ner en….

Eh? Va?

Fläkten började låta som en tröskverk en dag då röret sprack. Tack och lov för det, säger jag, för fläkten är nog det sista stället jag skulle leta på när det började osa peck i köket….

Igår hade jag båda de stora barnen med mig på en tur. Blev lite längre än vi tänkt, men de knatade på i dryga milen. En låst vägbom stoppar även mig, och när frågan stod mellan ytterligare ett par kilometers promenad eller hemfärd var svaret: “Vi orkar gå!!!!” Så då blev det så. Lättvaggade var de också på kvällen!

Lyckades även hitta Tusse-stenen. Enligt en sägen en gravsten för en skjuten man som var för stor och tung för att fraktas till en kyrkogård.

Skor på när man letar torp!

Nu ska jag samla ihop mina katter och gå och lägga mig! God natt



Nu är kollapsen nära och andra veckan med VAB

Uncategorised Posted on Thu, March 04, 2021 12:45:42

Årets första trana sista dagarna i februari!

Kalvarna ploppar ut i en stadig och hittills ganska lagom takt. Peppa peppa har det hittills även gått bra, både med förlossningar och acceptans. Det underlättar.

Till slut hittade jag strömtjuven – ligghallen…

Några kalvar har det ju blivit genom åren. Började på 0001 en gång med kvigor…

Jag kan inte sluta förundras över att mina barn är hundrädda…

Förra veckan var sonen hemma – denna vecka är det två flickor. Ingen av de är sjuka, men är det nolltolerans så är det ju. Man kan ana en viss nästäppa på morgonkvisten, och hade inte stora flickan haft sin astma i bakgrunden hade hon säkert inte behövt harkla sig en gång i timmen heller. Men men. Det ryktas om ett trevligt utbrott av Covid på skolan, så lika bra att ta det säkra före kanske. Hålla lite längre distanser till de gamla på gården och så.

Igår kände jag mig vass i halsen, men det har gått över tills idag.

När sonen tränade fotboll i söndags tog jag mig en tur på vandringsled, för att ta mig åt hemsocknen och kika lite. Tjugo minuter dit, tjugo minuter där och tjugo tillbaka lät som en rimlig ekvation. Tänkte jag…!

Insåg ganska snart att jag fick ta plan B då klockan gick fortare än jag – ett torp tidigare (Torp? Jaså, det var så va?!) Tjugofem minuter dit gav lite mindre tid där till att snoka på hygget, men tio minuter är ju ingen tid när man snöat in på något, så det blev en rejält raskt tur tillbaka när det återstod en kvart av träningen. Och så in i myllret av stigar på friluftsområdet… Satsade på elljusspåret för att komma rakt på sporthallen, men troligtvis kom jag väl på den på fel håll…! Till sist hittade jag i alla fall parkeringen, och bilen där sonen suttit i tjugo minuter och väntat. *ohps*

Det var lite halt en bit…

Jag vet inte vad ni säger, men jag ser i alla fall en grund, troligtvis från en lagård av storleken att döma. Den var inte omnämnd, men däremot hittade jag varken källare eller brunn (hann inte hitta kanske är närmre sanningen.)

Ja… Vad säger man i övrigt då? Sluta läsa här och nu!

Det har väl varit lite för mycket lite för länge. Lite för mycket stänk från alla håll i bägaren, från alla plan och det har helt enkelt runnit över. Eller så sprack hinken och dränerades totalt.

Så känner jag mig i alla fall. Tji på det mesta, less och ledsen. Och trött. Trött på att alltid vara spindeln i nätet, ligga fem steg före alla andra. Delegera, se till, planera, kommunicera.

Ensamheten känns så enormt tung, vilket sedan toppas av samvetet – för inte fasen är jag ensam?!! HUR skulle jag rimligtvis kunna känna mig ensam med så fina människor omkring mig? Jag kanske inte så många vänner i kvantitet, men ack sån kvalitet när det gäller! Till och med flera som både frågar hur jag mår OCH som lyssnar. Utan motkrav. Dagligen.

Men, jag har nosat på det tidigare och jag vet att det finns ett bra gäng som också känner igen sig – det mörkar överskuggar snabbt och obarmhärtigt, medan förnuftet kämpar på som fasen och dränerar ytterligare lite energi.

En förlupen kommentar om att det inte är bra för att jag “inte är på topp” swischar blixtsnabbt till öronen för att på kontoret kopplas ihop till “Du duger inte när du inte presterar!” BAAAAM sa det också i allt annat då jag inte ORKAR prestera just nu. Totalt värdelös alltså!

Det satt långt inne, innan jag tog en kontakt. Responsen var “Nu är du bara dum!” BAAM BAAM! Jag är inte bara värdelös – jag är dum också!

Och så kommer det kära förnuftet in där någonstans. “Värdelös? Lilla gumman! Se dig omkring. Vad har du åstadkommit hittills i ditt liv? Vad har du omkring dig? – En stor jäkla generalstab av hejarklack (och några andra men det är ju inte mitt fel att de är avundsjuka tänker jag!) En jäkligt fin familj med helt fantastiska barn. En bra bit över hundra djur som dyrkar mig (ursäkta skrytet!) Flera vänner som varje dag kräver ett livstecken och en statusuppdatering. En enormt bred kunskap inom väldigt många ämnen. Så värdelös? Knappast!

Dum? Ja, ibland. Men sällan korkad!”

Har tillbringat två dagar i konstanta tårar – skitsmidigt med två barn hemma som är som hökar. Samtidigt är det kanske bra att de är hemma så jag inte grottar ner mig totalt.

Natten som gick är den första på många veckor där jag både somnade och sovit någorlunda. Piggheten tog slut ungefär halvvägs genom lagårdspasset, men man kan ju inte få allt.

Flickorna sköter sig själva, smidigt att ha två hemma och de dessutom håller sams merparten av tiden, så är det inte alltid!

Men ännu en gång handlar det väl om att ta några steg tillbaka från klippkanten, förhoppningsvis utan att förlora fotfästet totalt och befinna sig i fritt fall. Även hoppas att någon annan tar över den avbrutna åran på hangarfartyget, sova en stund med gosekatten och komma igen.

“Jag har inte skrämt några barn! Hon smög förbi mig och jag hälsade, men fick inget svar och inga tårar heller!” – Så kan det gå när inspektören kommer mitt i lagårdspasset och fyraåringen är själv inne efter att ha fått sova ut.

Flyttade henne när jag kom ut till lagården. När frukostgröten var klar var hon det också. Sista rycket i lagården var att flytta en kviga, och nu ska hon få en tillsyn, sen börjar det kanske bli dags att tänka på någon lunch.

Ha det gott



De Glömda – i Krökselens hasande spår

Uncategorised Posted on Sat, February 27, 2021 22:45:09

Denna vecka började intensivt med firandet av en fyraåring. Dessutom rivstartade även kalvningssäsongen sent samma kväll. Och årets första Vab.

Fyra vita rumpor på rad vid morgonkollen av djuren. Dessa dock utom hage.

Det har tagit 20 år, men tack vare Bokbörsen och Tradera är samlingen nu äntligen komplett!

En vän med semlor, solsken, promenad och fika vis sjöspetsen gav en paus från veckans vabbande (som även lär fortsätta nästa vecka. Barnen är inte sjuka, men i dessa tider är det ju nolltolerans mot snor och smågruff)

Idag har jag rymt. På riktigt! Abstinensen har varit hög. Tid, ork och energi på minusnivåer och hela livet känns som ett fängelse.

För drygt en vecka sedan var det tjugo centimeter snö och tvåsiffrigt minus. Idag är det barmark, strålande sol och närapå tvåsiffrigt plus. Jag behövde ut till skogen och friden. Sex timmar blev det, där två innefattade en träff med en markägare för visning av Krökselens boplats. Och lite allmänt prat. Samt hittandet av en för honom okänd backstuga vars existens han blånekade till.

Jag har de senaste veckorna försökt läsa De Glömda av Harry Sjöman. Med en kokande hjärna utom kontroll och noll fokus och koncentrationsförmåga har det varit en extra utmaning att plöja igenom denna bok som till nittio procent är dialog. Skriven på gammal småländska! Jag tog mig idag till gränslandet mellan socknarna, och gick i Krökselens fotspår. Eller… Det gjorde jag nog inte, för han hasade nog inte fram på vägarna som finns idag.

Till min hjälp fick jag övergå till grannsocknens hembygdsbok. Intressant att ha en karta utan några som helt referenspunkter som vägar, bäckar, mossar eller gårdar… Fornsök var inte alls på min sida heller, men tack vare ovan nämnda markägare hittade jag en stuga (som enligt honom inte var skyltad – det var den visst!) Det gör ju inte saken lättare heller (eller?) att det ligger två torp med samma namn, granne med varandra på varsin sida sockengränsen, OCH dessutom en backstuga med även den samma namn, några hundra meter bort…

(Var inte där uppe idag, utan bilden togs vid en cykeltur i somras. Så fräck var jag!)

Äh, sånt där med förbud och bommar och sånt, det skiter vi i. Det gäller ju bara utsockn… Hrm *hosthost*… Bommen var befogad, och så byter vi samtalsämne!

Mellan sälg och äppelträd, kring sommarens rosenbuskar, låg lellestugan som gick under namnet “Krökselens”. (Där var jag även på annandag jul och fick känsla av att Här! skulle stugan legat. Tänk så rätt jag hade!)

Lagården står kvar, liksom det ganska nybyggda huset som är det tredje (?) på samma plats, i samma storlek och utformning som originalet.

Ingen rak väg utan avstickare, så vi tog oss upp till granntorpen…

…Över sockengränsen…

… och tillbaka igen för att hitta detta okända “Bäckalyckan” som inte kunnat hittas vid besiktning/inventering. Markägaren hade som sagt aldrig hört talas om att det funnits något ställe där. Jag pekade på ett övermossat odlingsröse som inte var naturligt och vi tog oss en lov. Vände tillbaka och såg en rät linje mitt i mossan. Visade sig att mitt odlingsröse inte var något mindre än spismursröset. Han blev så exalterad över fyndet att han grävde loss lite av mossan, hittade farstutrappan och började planera för att röja runt omkring och sätta upp en skylt. Ska bli kul att se om det blir av också!

Neråt för att påbörja min egen färd, och passerade tredje stället med samma namn. En ganska pampig trappa in, spjället till spisen kanske inte är riktigt godkänt, men vem kan stoltsera med resterna av en Vandring på sin torpplan?? Jag har inte sett nån tidigare i alla fall!

Tja… Detta har ju inget med saken att göra egentligen, förutom att det var lite sisådär utmärkt på annat håll då—

Enligt inventering och verklighet (nedan) då…

Tjällossning är inte mycket diskretare än spårsnö… Satt det en kamera vid foderautomaten i närheten lär nån har fått måååånga bilder….

Hit hade jag aldrig hittat om jag gått efter Länsstyrelsens karta… Jag är blå prick. Tack markägare (och stugan har skylt!)

Hyttan/Lilla Älgås hittade jag ingen lämning av, förutom lite odlingsröse i backslänten

Vatten i källaren är sällan bra…

En förrymd kaka blev trendigt pyntad med mossa och tallbarr. Lite skit rensar magen och här fick en både lite grönt och tandpetare på köpet!

God natt



Kalasmånad

Uncategorised Posted on Wed, February 17, 2021 11:44:45

Den står där, på ett torg. Ett tomt skal. Men hur många vet VAD den faktiskt symboliserar?

Det är lugnt i lagården när man väcker dem tre timmar tidigare än vanligt! Allt för att stå till reds när slaktbilen kom. Fyra tjurar iväg, och sen snabbt pipa in och kolla så ungarna kommit upp och ätit frukost – vilket de givetvis hade skött!

En standardväckning om Kissen är hemma. Näääära ska han ligga!

En ovanlig morgon när det fanns tid för några minuters gos. (Hur fick vi samma hårfärg på bilden??) Och nedan det samma på eftermiddagen.

— och nedan igen en kväll. Maken har det bra där på sin sida. Hur han har det vet inte jag, men Jag fryser inte!

Drygt halva februari har gått. Just nu är det sportlov. Jag hade trott/önskat att barnen ville vara hemma. Det är ännu lugnt på gården och lite tid med tre barn och några utflykter tyckte jag kunde passa. Men nix! De får minsann aldrig vara på fritids och där är det så kul, så de ska ha sitt lovfritids!! Och så var det med det…

Då får jag väl umgås med korna istället. Och pappersarbete. Föredrar korna för det mesta, även om det är väldigt skönt att ha lämnat in bokföringen till revisorn.

Andra gården har gäster också, så inga fönster på gång. Men två är klara och tillbaka, och får jag säga det själv så är det jäkligt bra!

Åtta månader tidigare mellan bilderna. Än är det lång väg och många timmar kvar!

Selma krupit intill en sen kväll. Jag kan ju önska att de värmer upp sängen åt mig men de verkar föredra att värma sig mot mig istället. Ohyfsade är vad de är! Och nedan vaknade jag en morgon – med katt på magen och unge på knät! Det gör inte saken lättare att komma ur sängen!

Är det bara jag som undrar varför i hela fridens namn de inte stoppade det i ett vadderat kuvert istället?????

Februari innebär som bekant födelsedagar så det sprutar om det! Först ut var tioårningen, tätt följt av sjuåringen. Alla barnen firades i helgen av de mina, och i helgen som kommer ska de firas av makens familj. Allt för att sedan avsluta på måndag med en fyraåring. Det duggar tätt här!

Äntligen fick även den minsta ett dockhus. Som hon har längtat. Ännu en gång briljerade Mors B med denna helt unika tingest!

Nu när vi (jag) äntligen vet var ättestupan ligger, tog vi oss en besök dit för att spana in om där fanns några istappar. Det gjorde det!

Hade en tanke på att gå dit, men när vi mätte upp sträckan visade det sig vara nästan fyra kilometer, och det fram och tillbaka – med kalasgäster på ingång till kvällen… Nä, det blev bilen en bra bit och en promenad sen. För egen del gick jag hem runt sjön för en lugn stund.

Man behöver aldrig tro att sällskap är så långt borta. För att inte tala om blåmes och talgoxe som kvittrade glatt mot den knallblå himlen.

I söndags hamnade vi hos goda vänner, vid en pulkabacke som tog abrupt slut i björket, närhet till en grill och en skogspromenad plumsande över skartäckta hygge och genom djupa skogar.

Jodå – det gick åt skogen 😛 (Och att det låg torp i skogen var inte mitt fel!)

En putsad grund med “kattgluggar”!

“Mamma, du kan ju köpa såna här kläder om du ska på bröllop!” Nja… Bottna med högklackat och döskallestrumpor och toppa med en rosa slöja… In your dreams babe!



Sammanfattning av januari.

Uncategorised Posted on Tue, February 02, 2021 22:28:39

Kära nån, var tog januari vägen????!

Det får väl bli någon form av sammanfattning av månaden.

Jullovet maxade vi allt vad vi kunde med utevistelse, så till sist var det inte lönt att tvätta och vädra kläder, det var rökigt 24/7. Men vilken fin tid vi haft!

Snö i backarna och glada barn. Några mil på vandringsled och glad mamma.

Var så god och sitt! -Tack men nej tack!

“Alla vägar leder till Rom”. Eller till di gamle i alla fall!

Nu har vi gått Höglandsleden i 25 plusgrader, totalt hällregn och även 20 cm snö! Dock inte på samma gång!

Alla ska vara med och läsa saga! Harry Sjömans “Svikaren”. Svikaren vars dopbok vi fick äran att titta i!

Jag har gulsparvar! Jag har gulsparvar!!!!

…och starar 20 januari…

Vardagen smög igång och maken jobbar morgonskift.

Projekt Fönster från andra gården har börjat och går så sakteliga framåt. Det är många tempo och många strykningar. Lagom kul att komma ut en morgon och hitta att lampan ramlat ner från taket och krossat en ruta… Tjoho. Sen slant jag med skrapan och satte en liten fin spricka i en också, men det är en annan historia.

Ja, men, då kör vi då!

Okej, svarade lampan och svingade sig iväg! —

Det har varit kallt, och det har varit isigt. Snön regnade bort och gav mig stora skälvan då det för två år sedan var precis likadant väder – med vrålsnöande hela dagen som sedan övergick i hällregn – och jag hittade en raserad ligghall… Gissa lättnaden när hallen stod intakt på morgonen. Säkert endast för att jag la en massa tid och slit för att tömma den dagen innan – om i fall att… Rädda grindarna, rädda djuren.

Jag älskar vinter när det är vinter på riktigt. Vackerheten som är just nu är svårslagen. (Bilden ovan är en ögonblicksbild utan filter. Det var inte så rött i många sekunder!) Men, jag insåg när den senaste omgången snö kom att jag verkligen, verkligen hade hoppats på att få ta mig en torprunda och sätta mig på en sten i skogen nånstans. Det var ingenting jag tänkte på där och då, men vilken besvikelse i hela kroppen när vi kom ut en morgon till en ny decimeter. Aja, det går väl fler tåg fortare än man kan ana, och abstinens är väl till för att hanteras. Kanske skulle jag ge mig ut. Att hitta grunder under snön kanske är en utmaning…

I love you – stavas som det låter! <3

Vaknade en morgon sjukt täppt i näsan. Det täppte till med tassar på nosen!

Vi hade ett elände! Lillasyster önskade mat. Sånt vi inte ätit på länge. Såna där små korvar. Som små prinskorvar. Med citron… Korv, citron och macka… Efter många om och men och gissningar kom vi fram till att hon önskade Skagen toast!!

Kissen hälsade på släkten.

Än slank hon hit och än slank hon dit och än slank hon ner i diket! Inga svårigheter att passera i alla fall! Drängen skrattade gott och jag fick för en gång skull vara den som INTE drog upp…

Kom väl antagligen upp på de ispackade hjulspåren, eller aningen för långt ut och det bara släppte, jag vet inte. Fort gick det ner även om jag låg i knappt trettio. En lina i rumpan så fortsatte vi vår färd utan problem (men jag la mig i alla fall inte i kurvan där “alla andra lägger sig”, några hundra meter tidigare från mig sett…:P)

Ett sjok dimma drog in över sjön!

Kommande veckor ska det fortsätta maxas lugn och njutning innan kalvningen drar igång. Inom tre veckor har startskottet gått och sedan väntar tio högintensiva veckor med konstant jour.

På väg till vinterfiskande pappa.

Sovande katt med hatt!

Eller lugn och lugn… Det är ju februari nu. Vi har ju tre födelsedagar i familjen att riva av på femton dagar…

Nu ska jag tappa upp min lingonsylt på burk, ta en nattfika och krypa ner.

På återseende!



2020 i bilder del 2

Uncategorised Posted on Tue, January 19, 2021 21:59:12

Mycket färg har gått åt och än ska det på mycket innan vi är klara! Fönster står näst på tur.

En ensam Skåne-tur för årets andra begravning, denna gång i barndomens kyrka.

Sonen gick från Harry Potter till Kulla-Gulla till Harry Sjöman…

Efter ett massivt stopp i utgödslingens kulvert ner till brunnen blev det till att tala väl med spolbilen…

En väl avbetad lista, om jag får säga det själv! Undrar vad vi ska hitta på i år…?!

Nya packningar på gödseltunnan… De gamla var slut, så att säga… Inte hjälpte det när pumpen sprack igen.

Och när det gick som bäst…:

Så då gick jag och köpte en egen…

Lite avslutande projekt för att inte nöta för mycket på varandra när kvällarna började bli långa.

Skonar er från bilder på alla torp och jordkällare jag hittat, men listan för besökta torp i socknen bjuder jag på:)

Nääästan i alla fall. Men de är ju så fina!

Blir inte lätt att hitta fin julgran i år med dessa toppskotten!

Melodi: Mössens julafton



Next »