Blog Image

En ung bondes vardag

Vatten, massa vatten och vattenmassor

Uncategorised Posted on Mon, February 24, 2020 21:03:33

Jag har sagt det förr, och ännu en gång – lite perspektiv är bra. MEN!! Även om det finns de som har det värre, behöver det inte betyda att man gillar det man själv har!

Ungar med inte så mycket feber, men desto mer trötthet och hosta, fick vara hemma. Knappt på benen själv och maken inte långt före, så det blev en gemensam lugn dag. De två stora nyttjade solen och har spenderat större delen av dagen utomhus. Både fika och lunch intogs ute i solen och jisses, så efterlängtad den varit. Några fler såna här dagar så kanske livsandarna kommer och vattnet lugnas.

Mitt på dagen samlade vi tillräckligt mod för en runda i vattnets tecken. Även om det räknas komma kring femton millimeter till imorgon, så kändes solen som ett trevlig sällskap att fota i. Förutom att det blir en massa bilder i motljus dock.

Började rimligtvis på andra gården på vår resa. Det är lite mossmark, men maken frågade sig lite om det var så här det såg ut innan sjön sänktes för några hundra år sedan. Kanske, det ger en enkel vinkel för fantasin i alla fall.

De tre bilderna ovan kallar vi just, Mosse, med ett namn på brukaren/ägaren ett par generationer bort före. Men att Mossen plötsligt blivit en sjö med en ö på mitten… Jag tänkte plöja här! Ända ner till träden i vanlig ordning. Samtidigt går ju tankarna lite på om detta är vattnet vi får i år, eller om det fortsätter som “kompensation” för de torra år som varit?!

Här innanför ligger ett så kallat gungfly, nu är det nog ingen risk att någon går ner sig. Björkarna brukar ligga långt ifrån vattenlinjen, och till vänster i bild går en bäck (syns ej), nu uppgraderad till större å.

Här ovan är där jag la ut en film på instagram för en vecka sen. Då allt på ovansidan vägen stod under vatten, och nedersidan också. Dagen efter la jag ut bild på vatten som sjunkit undan och det var “barmark” Det har också gått över.

Min betesmark på sjökanten är det inte mycket med. Vattnet börjar till vardags en bra bit utanför trädgränsen. Jag börjar förstå det väldigt “fula” avslutet på stengärdesgården – vatten är inte snällt…

Ån hos mina tjurar, även där la jag ut en film för några veckor sedan på det grymma flödet. Det har inte lindrats även om jag inte kommer så nära nu att jag kan bekräfta det.

Dit jag inte vågat åka innan… Nja, det var inte så farligt som jag befarade. Sjön har ätit upp det mesta av åkrarna, men de som ligger bortom kröken och längs kanalen har klarat sig över förväntan. Även om det är långt ner till kanalen är det inga garantier i dags dato!

En sån där ljuvlig motljusbild, jag tänker inte klaga på dagens sol! Lilla huset/stugan/verkstaden har det lite blött om fötterna…

Mot campingen! Hela raden med ställplatser för husvagnar är borta. Det har stigit sedan jag var här i torsdags och tittade.

Det var nya ägare i våras till stället. De la massa tid på att snygga till, bland annat lyfte de rejält med ny sand och staket kring lekplatsen. “Vänta bara till sjön stiger så det blir vattenrutschbana, som det brukar vid höstens regn eller snösmältningen”, sa vi till varandra. Tänkte kanske inte det skulle bli så här. Vet någon – plockas trappan från pirens brygga bort, eller har den följt med virket in på land? Eller är det ett virkesupplag som flyter?! Intressant också att det står en kanot bland minigolfbanorna. Kan ju inte låta bli att undra om någon plojat, eller om den följt med vattnet dit…

Men, som sagt. Hur illa en själv har det finns det alltid någon annan som har det värre, så vi styrde nosen sydväst över, nedströms, mot bygdens “slätt”. Och de har det värre! (Vill inte tänka på hur det ser ut neråt Halland och västkusten!!)

Någon/några tröttnade efter en stund. Lite komiskt, som Holländaren sa – En köpman som just nu flyttade upp sina pallar med extra pallar under, och jagade budbilar för att kunna flytta värdesakerna från kallagret som stod i 10 cm vatten och ökande fors in under portarna; “När jag bodde i Holland, två meter under havet, hände inte sånt här. Nu bor jag här, 160 meter över havet, och allt står i vatten!”

Efter regn kommer sol, och med solen kommer Krokus på stjälk!

Har en skvätt grädde över sen tårtbaket, så tror vi frångår rutiner och satsar på fruktsallad till kvällsfika, och det snart. Jag ska i säng med mitt pulserande huvud, dunkande bihålor. Forsande nos och ögon, och fryser så jag skakar. Ändå sitter jag vid öppna spisen, på en pläd, har underställ och raggsockor på och ännu en tjock pläd över mig och datorn i knät. Prosit och god natt.



Regler i ett nötskal och mer födelsedag

Uncategorised Posted on Sun, February 23, 2020 22:34:28

Det är då ett evigt rännande till stan för min del nu för tiden! Det kan gå månader mellan besöken, och plötsligt är man där fem gånger på en dryg vecka!

Läkarbesök med mellanbarnet. Hon har lite känning av astma, och det kan gå långa tider mellan bekymren, och så finns det förkylningstider… Årlig koll nu i alla fall, gammal nog att få en mindre “puff” för det just nu dagliga kortisonet, och taggad för att få vara ensam med mamma. Efter lunch sprang vi in på toa en sväng, hon först och jag sen. Hon stod tyst och tittade ett par sekunder, varpå hon utbrast “Mamma, den är nog lite för liten för dig!” (Toastolen). Hon hukade sig ner, vred på huvudet och studerade underifrån. “Japp, fläsket hänger över!” —- Ungjäv***l —- 🙂

Jag skrev mina EU-papper i fredags. Det som gör att jag faktiskt får lön en gång om året och konsumenterna får billig mat, då de inte är villiga att betala vad det kostar att producera svenska livsmedel.

Det krävs att man plöjer lite varje år. (också spännande att hälften av det jag tänkt plöja står under vatten… Kommer det att sjunka undan och torka upp så att det går att köra på markerna?!) EU har en puckad byråkrati och Sverige är inte långt efter med regelpiskan. Man ska inte prata pengar, men jag planerar att skicka tolv djur på slakt till midsommar. Om jag tappar två kor vid kalvning till exempel, innebär det ett “tapp” i min produktion med fjorton djur. Skulle jag tappa femton, trillar jag ner en klass i systemet, vilket ger mig en tusenlapp mindre. Per hektar. Jag brukar ungefär etthundra hektar. Har man råd att chansa?!

Reglementet vill att jag ska ha så många djur som möjligt på så liten yta som möjligt. Ju svårare att få foder till djuren, desto högre kompensation. Detta räcker ju givetvis inte på långa vägar när det handlar om att köpa in foder (som kanske inte finns).

Däremot kan jag inte ställa om till ekologisk produktion, om jag skulle vilja för då har jag för många djur för min areal. Jag kan alltså inte säkra mitt foder till djuren. Knepigt?

En tröst (ja, jag är ironisk) är att det är olika i olika län. De olika länsstyrelserna tolkar reglerna på sina egna sätt. Djurenheter räknas som vad ett djur är värt ungefär. Olika många djur kräver olika antal per djurenhet. En djurenhet inom EU är ett vuxet nötkreatur. Frågar man miljöavdelningen på kommunen är en mjölkko en djurenhet, medan det krävs tre dikor för att komma upp i samma värde… De som arbetar med EU-frågorna har ingen aning om hur kommunerna tänker. Kommunerna har ingen aning om regelverket inom EU. Som lantbrukare ska du kunna alla turer på dina fem fingrar, annars åker du dit vid en kontroll, oavsett det är en miljösyn från kommunen, eller Länsstyrelsen som ska kolla nåt.

Tur man kan bli bonde när man är för dum för att kunna bli nåt annat. Att mjölka lite kor och köra traktor kräver inget huvud.

Det är två olika kor, men de ser liknande ut till vardags. Kalvningarna lär dra igång i veckan, eller nära där på. Vill till att känna djuren; Kossan ovan ändrar endast juver, kossan nedan får “inget” juver men släpper baken desto mer. Nu börjar passandet och fokus på att läsa rätt signaler.

Men att använda huvudet är ju en bristvara i många fall, även om folk är skolade. Så hur kan man kräva en simpel bonde till att tänka på allt?;

I torsdags tog jag mig upp till Ikea för att köpa garderober till hallen. Noga utmätt och kontrollerat att det skulle gå in i min Toyota Avensis. (2,12 går in, men det är inte mer!) Däremot tänkte ingen på vikten…

Fick hjälp att sammanställa lista på vad jag behövde. Den trevliga mannen utbrast nöjt “Åh, allting är här, vad skönt! Då slipper du ju upp på det andra lagret!” Vad då skönt?! Jag såg fram emot att bara hämta ut kalaset på Varuutlämningen! Men det blev till att lasta själv på lagret. Tänk er en kundvagn, som inte står still. Paket på 212 cm gånger 70 cm utan grepp. Och 48 kilo styck!!!!!!

Kvinnan i kassan insåg problemet och ringde efter bärhjälp till mig. Det finns änglar, hjältar och Samhall. Två snubbar i gula jackor tog den överlastade kundvagnen, körde ut den till min bil och hivade in de tunga paketen så jag kunde ta mig hem med fullt lass.

Stackas lille Tåjtan….

Visst är det lite kluvet att veta att vi för ett och ett halvt år sedan stod i sån torka att jag betade säkert hundra meter vass ut i sjön som inte fanns. Och i normala fall går det att köra till träden och beta femtio meter utanför… Campingen har det inte heller lätt. Notera utemöblerna vid elstolpen till ställplatserna. Av piren syns inte något och somliga stugor står i vatten… Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt.

Helgen har gått åt till födelsedagsfirande, först för grannen och sedan för vår lilla plutt! Lillskrutt firade med att somna klockan sex i fredags kväll med 39,8 i temp och sova femton timmar! Kalaset med bästa kompisen fick ställas in och det mesta har gått på halvfart.

Det har grejats i hallen och vardagsrummet har målats klart. Två vuxna är halvhängiga och imorgon blir det premiär med trippelvab. Feber och hosta till förbannelse. Det tar aldrig slut.

En och en halv månad sedan klämningen, och nu hänger det inte i många millimeter…

Flickorna fick koja i köket! (Var gjorde vi allt före Köket?!!!??)

När två barn försvinner och man hittar dem helt inne i högläsning av Bamse. Det är stunder då föräldrahjärtat smälter.

Är det bara vi som aldrig blir friska i år? Har fler sjukdagar i år hittills än någonsin totalt tror jag.

En liten solglimt skymtade och Snobben tog den – en solkisse!

Åh, förresten – håret! Jag får ge frisören, hon klippte ingen page! Det är snarare lite afrofluff över det. Tyckte det kändes bekant från ganska exakt åtta år sedan. Med skillnad att jag då hade permanent i håret. Nu har det blivit så naturligt.



Att få identiteten kapad.

Uncategorised Posted on Tue, February 18, 2020 22:37:15

Om förra helgen var lugn så var denna motsatsen. Eller i maklig takt i alla fall.

Den gamla ligghallen har inte mått bra i kastvindarna, så ena dagen lades på att få på plåtarna igen, så att nästa oväder kan få nåt att slita loss. Hela hejarklacken var givetvis med…

En ny omgång kraftiga vindar drog in med mängder av vatten, och det lämpade sig bäst för innejobb.

Den store gick ju an, men de där små… De är portade från målning med löftet att de ska få måla så mycket de vill ute på huset i sommar – för även om det sägs vara insidan som räknas, så är det där med fasad viktigt för en del. Däremot ville sonen inte åka på fotbollsträning i sin outfit, men visst var han söt!!?

Skurade trappan på alla sidor. Hoppas innerligt att jag bara förträngt det, men är lite orolig att det inte är gjort på våra elva år i huset. Vet inte vilket som är värst, undersidan på trappan eller det faktum att vi snart bott här i elva år!!!!!

Jag var i stan en sväng och hämtade hem nödvändigheter till hallen. Städning och målning har följt sedan. Bara maken som varit oskyldig till kladdandet. Tanken var att söndagen skulle spenderas med golvläggande, men en miss i acklimatiseringen slängde runt planerna och istället drog jag, till makens förtret, igång nästa projekt… Inte riktigt riktigt överens kanske, men jag kände – Gör det och det är gjort = inget att bry sig om (förhoppningsvis) de kommande tio, femton åren.

Snobben fann en koja i den inpackade chiffonjén. Och Selma övergav mig en kväll för husse!

Ikväll har ordningen börjat återställas i vardagsrummet. En bra bit kvar, men jag tog lite slut nu och landade i den återfunna och återbördade soffan. En sen läggning följt av en orolig natt och tidig morgon. Stackars kossera, igår kom jag till lagården efter lite akut utefix vid halv tio, idag var jag där kvart i sex! “Det är ingen ordning med allting!” som Pippi sa. Allt för att få ihop tiden med sexåringens tandläkartid.

Igår gjorde jag ett vansinnesdåd – klippte av mig håret. Inte helt överens med frissan, jag vägrade rak lugg, och definitivt vägrade page. Jag har fått en rak lugg och en page. Fast hon hävdade bestämt att det är en axellång, uppklippt och pigg frisyr. Kanske jag bara behöver vänja mig. (Jisses vad jag svurit över luggen idag!) Jag har gått med detta jättelånga hår i många år. Klippt av tjugo centimeter en gång om året ungefär, vid lyxigare tillfällen tio centimeter två gånger om året. Även om det alltid varit uppsatt – till 95% i den sedvanliga knuten, har det ju ändå varit en del av min identitet. Så nu känns det bokstavligen som att identiteten är kapad. Men det har varit och är tjockt. Tre dygns torktid har det krävt, lagom att tvätta det igen alltså. Tror jag lättat ett par kilo, huvudet känns inte riktigt på plats i sin lätthet (äntligen fick jag en ursäkt för att ha huvudet någon annanstans!) och jag ska nog ge det hela en chans. Kan bli spännande att se hur det ter sig utan all sörj…sorry, styling det är i det. Lär inte behöva härstamningsverifieras i alla fall – vi är nu fem kvinnor i fyra generationer med samma frisyr.

Hem kom jag till sist, dottern mötte mig innanför dörren, tittade på mig och sprang efter syskonen. “Kom och titta på mamma, hon är jättekonstig!” direkt följt av “Böj dig ner mamma… Jo, vilken tur, du kan fortfarande ha tofs!”

Sinnessjukt mycket vatten nu! De vita stolparna i bild är en meter höga. Jag har betesmark där under sjön! Är helt förundrad över att det fortfarande orkar sjunka undan. (Ganska exakt tjugofyra timmar mellan bilderna -tjurtitten efter dagislämning) Åkrarna blir “fria” men sjön stiger så på den sidan har jag nästan ingen mark kvar. En får va gla att en bor högt!

Betesmarken brukar sträcka sig ett gott stycke utanför buskarna mitt i bild. Och sommaren 2018 hade jag måååååånga meter extra utanför trädgränsen…

Imorgon blir det läkarbesök i stan med sexåringen. Blir en vanlig väckning, men inte mycket extra spelrum sen. Tur jag inte har så mycket hår att tvätta. (Vilken futtig liten knut det var under myssen idag!)

Nu kallar sängen, så ha det så bra där ute!



Två födelsedagar och ett sportlov.

Uncategorised Posted on Thu, February 13, 2020 20:42:46

Det var stooora “hjortar” på Bruket en morgon!

Vilken torsdag det blev! Precis inkommen från lagården och fått på nånting över understället när bankkontakten kom. Hon hann undan med ungefär två minuter (de måste mött varandra i långa backen!) innan slakbilen rullade in på gården för att hämta nio tjurar. (Fick “tillbaka” dem idag. De små var inte små… Det var de stora som var….stora!)

Lite komiskt var när slaktbilschauffören klev ur bilen – han var lika kass i rösten som mig! Så det var en osedvanligt tyst lastning denna gången. Inte för att det brukar gå varken vilt eller högljutt till, men ingen av oss kunde ju höja rösten för småprat heller. Vi firade lyckad lastning med varsin halstablett!

Sen han åkt med lasset hade jag faktiskt nästan en och en halv timme på mig att äta och duscha innan sonen skulle till sjukan för en allergispruta. Direkt hem med honom och snappa upp maken istället för att åka på föräldramöte inför skolstart. SEN fick vi åka hem och drösa i soffan efter lite kvällsmat. Och vila rösten igen.

Systrarna Trump

Lillepajken fyllde nio år och firades med gården på middag. Under lördagen kom stora familjen och firade alla tre barnen och söndagen spenderades i stilla mak med pussel, ett pussel, och ännu ett pussel. Lite revansch där, då jag i torsdags kväll plockade upp ett pussel, färgsorterade bitar och la på underlägg för att kunna samla ihop det när jag inte orkade mer för kvällen. Döm min förvåning när jag skulle slänga dit några bitar “i farten” på fredagen och fann mitt bord och underlägg tomt. “Jag städat, mamma!” (Vad gör man då?? Kan ju knappast skälla på henne!) Lite småglad att det bara handlade om 500 bitar – det är lagom för att man ska bli klar medan det ännu känns roligt.

500+300+500 = söndag slut.

Vilket väder det var sen! Fröken Ciara har demonterat delar av min ena båghall, svämmat över mina åkrar och knäckt eller vält lite träd. Men visst kunde det varit värre. Efter regn kommer sol.

Sportlovsaktiviteten “Hela hallen gungar” är uppskattat av barnen när man ska dit. Och av föräldrarna när man äntligen får åka ifrån ljudnivån.

En tur där den minsta fick visa upp gaddarna ena dagen och åka till sjukan en annan. Ty det är som så att medan kommunen hävdar att invånarantalet minskar och det inte föds några barn, menar regionen att det fötts så många barn att vårt BVC i centralorten inte har kapacitet för alla, utan de nu fördelas på tre olika enheter i väntan på familjecentralen (var tal om den när sonen föddes också) – på sjukhuset i stan för vår treårskoll denna gången. Så nära sex mil, istället för tre, och tio minuters kontroll.

Detta skedde samma dag som vår stora tjej fyllde sex! Hem och fixa middag till gården med andra ord. Och tårta – prinsesstårta med ros!

Igår fick sonen åka iväg en sväng. Han fick akvareller av en vän till familjen och med dem tillhörde en introduktion. Vid hämtning av en väldigt nöjd son fick vi även middag. Lyx mitt i veckan!

Ett annat alster han kom hem med i veckan…

En sportlovsvecka går mot sitt slut, maken har varit rätt risig mellan varven och sexåringen var rejält blek om nosen nu vid läggning. Maken är iväg och barnen sover. Lugnt i huset och den sedvanliga oordningen har börjat infinna sig.

Nån som vågar gissa vilken sänghalva som är min, och vilken som tillhör den där som ändå snarkar i soffan?! Men plötsligt händer det!!!!!

En puskig helg verkar vänta, är tacksam att vi bor högt. Så får väl vara hemmasittare och försöka kurera oss.

Man behöver knappast högskolepoäng för att fatta att ägg går sönder ibland när det är fyra hönor i samma lilla fack, och den femte står utanför och väntar?! De har ju faktiskt bara sju fack till att dela upp sig på…

Tjuruslingarna hade lyckats välta sin häck – igen. Så nu är den ställd vid björken och fastbunden – igen. Några minuter går plötsligt fort, och skitigt är det, om ingen märkt det. Det tyckte både jag och Melker.

Årets första blommor fick komma in idag. Och när jag var en bit bort och rullade upp tråd konstaterade jag: “Jag skiter i skörden i år! Tar långsemester istället.” Med denna massiva jättehög när halva stallsäsongen gått så…

Ha det bra där ute. Vad hittar ni andra på?



Satt på ljudlös…

Uncategorised Posted on Wed, February 05, 2020 18:32:49

Bättre sent än aldrig… Alla pengar är välkomna, även såna jag inte visste att jag saknade.

Plötsligt och äntligen blev det vinter! Troligen ingen långvarig dock…

…För när Krokus kommer fram är det vår?! Även om Melker är med? Nedan är en rad sugna kossingar. Alltid kul att få odelad uppmärksamhet!

Det var bra att skriva att jag mått skit varannan dag ungefär – det eskalerade sedan! Satan i gatan vad jag haft ont i halsen. Vaknade dessutom med feber i lördags! Vet inte när det hände senast – tror midsommar 2017 och då med besked… Jaja, feber och feber… Det är ju en smaksak. Tillräckligt för att må skit, frossa och svettas som en tok och inte hann jag med i alla kurvor det tog!

När snart-treåringen bakar bullar! Sa att jag snart kan pensionera mig – jag behövs inte längre. Dock påstod de att jag behövs för två saker – Baka bröd och läsa Harry Potter – så han slipper pappas konstiga uttal…

Och sonen kom hem med saker från bilden. De hade tittat på en instruktionsfilm om hur de skulle rita Kalle…

Den lilla vaknade feberfri på dag tre och var rätt okej, men frampå dagen drog det igång igen och natten till söndag skrek hon sig igenom pga ont i örat.

Ringde 1177 på morgonen, och det jag fick förklarat som tips och råd var formulerat som att treåringen själv skulle fatta…

Flickorna tog en utefika i lä bakom en stengärdesgård och pojkarna var på fotbollsträning.

Veckan började och ingen blev bättre. Halsontet på mig höll i sig, maken går på halvfart och den lilla hade inte ont i örat mer, men likväl snurrade hon på 38 i temp. Dessutom somnade hon i soffan en eftermiddag 17.10 och vaknade morgonen därpå 8.40. Under sin vakna tid har hon legat i soffan under en filt och tittat på film. Inte likt henne som inte är still tio minuter i taget annars.

Mammas flicka. Ska man vara nerbäddad är det lika bra att vara det ordentligt!

Igår krävde vi oss till en tid på vårdcentralen och det visade sig att hon gick med en sprucken trumhinna, och den andra illa ansatt… (Tänk om man faktiskt blivit lyssnad på på söndagen – då hade hon mått bra nu!) Så nu är det penicillin som gäller. Och om det var snabbverkande eller ej är en bra fråga, för feberfri idag och har till och med lekt och sjungit mellan vilostunderna.

För egen del började rösten svaja igår, vilket blev sämre och sämre under dagen för att idag vakna utan. Eller, imorse kunde jag väsa, nu går inget. Storflickan kom hem från dagis med kommentaren “Du är hes, mamma!” Hes?! I helvete heller! Jag är satt på ljudlös!!! Nåt diffust morrande som kan signalera nån form av meddelande… Känner mig lite som den stackars tuppen i Tuppens Minut hos Pettson och Findus.

Förvisso kan jag gå en dag och knappt tala med nån, men jag pratar mycket med/för mig själv. Och det är sannerligen en upplevelse att inte kunna fatta vad jag själv säger – till mig själv! Lite ironiskt också att lusten att ringa och prata med någon är högre än på länge – kan ju ta ett samtal med Mormor, eller med Mor och planera helgen… Nope. Räckte med ett inkommande samtal gällande en fråga om samåkning imorgon. Vet inte om hon hörde tillräckligt av vad jag sa.

Imorgon ja… Torsdag. En morgon med bankmöte – tack och lov kommer banken hem till mig så sparar jag restiden. Kvällen med årsmöte, UV och föräldramöte inför skolstarten i förskoleklass. Plötsligt kom ett meddelande från sjukhuset med en påminnelse om torsdagens bokade spruta för sonen kvart i fyra. Och mitt i allt ringde slaktbilen – får jag komma mitt på dagen på torsdag!?

Ja, vad fan. Ta allt på en gång. Lika bra liksom. Inrutad dag och får se till att hålla tiderna. Jag behöver ju inte prata bort tiden i alla fall! 😛

Vi tog en promenad och hämtade sonen vid bussen idag. 500 meter var med barnvagn. Det var vad vi orkade, så nån skit är det som spökar i kropparna här. Dock har vi under små energistunder fixat i ordning vårt badrum! Plötsligt meddelade rörmokaren att han skulle plugga vattnet för oss så då var det bara att sätta fart. Planen var att byta dusch, då den vi haft börjat falla i bitar, av rost, mögel och tidens tand. Men det blev nya skåp också, och lite färg i tak, fönster och foder. Idag sattes sista touchen, så det var klart med marginal till fredagens födelsedag! Fy fan vad vi är duktiga!

Plötsligt sa nån att det var februari också – Vabruari där vi för första gången fattat innebörden… Men också vår kalasmånad! Till helgen kommer tjocka släkten, då kan ju de prata, så slipper jag;)

För tillfället är tre barn och make på Onsdagsträffen. Den lilla har pratat sen i somras att hon skulle få börja “efte lul!” och vi ansåg henne orka med de 45 minuterna och få träffa kompisarna lite. Hon får vara hemma imorgon också, liksom på fredag i sedvanlig ordning. Kanske lika bra att vi har fått öva på att vabba. I höst blir det stor avdelning och bara gudarna vet var…

Ha det bra därute, och håll er friska – man blir inte av med skiten om det väl får fäste!



Grundlurad. För en piss i havet!

Uncategorised Posted on Thu, January 30, 2020 22:21:52

Jo. Jag känner mig lurad. Grundlurad rent av!

När vi fick fibern inkopplad för en månad sedan sa de att “med fiber får man massor av tid!” – Det har inte jag märkt!! Så jag känner mig banne mig lurad av dem! Jag har inte nyttjat en enda av alla de TV-kanaler det kom med!

Sedan sist så har vi hunnit bygga upp elva meter bilbana, bara för att konstatera att bilarna inte mådde särskilt bra.

Jag fick aldrig tummen ur och ringa efter torv – obehaget som hämtningen på mossen medförde och efterföljande utredning har gjort det olustigt. Men när jag väl tänkte att jag skulle ta den pollade tjuren vid hornen och ringa (med lagom panik då killarna behövde nytt strö) så ringde lastbilschauffören och frågade om jag inte behövde nåt i år – för han var på väg neråt! Fantastiskt. Lyft på hatten bara. (Och fundera en annan gång på om det kallas kundvänlighet och service eller påstridighet:))

Jag rymde fältet för ett par veckor sedan, drog ner till västkusten och firade 2×30 tillsammans med barndomsvännen Hans.

Havet i all ära, men solen hemma är fin!

Fick en stund på en vandringsled i en sällsynt sol när sonen först spelade fotboll och direkt efter var på kalas. Vi har hunnit med en magsjuk dotter, en kastad kalv (missfall). Ett gäng småkvigor som inte nöjt sig med att riva ner mitt stängsel utan även trassla in sig i det. En sån där sanslöst grov ståltråd på 3 mm som är ett smärre helvete att klippa loss. Och så ungefär femton, tjugo varv hårt runt bakfoten. Lysande!!

Dammsugare!

“Se till att ta hand om era grejer på toagolvet så jag kan städa!…. Har du tagit undan sakerna från toastolen och lagt dem där de ska vara?” – Nä… “- Var har du gjort av det då?” – I fönstret!!

Trevlig syn att mötas av på morgonen…

Årets första tvätt torkad ute! Mitten av januari!?

Också en trevlig syn att möta på morgonen….

Ännu en intensiv helg då det blev ett fasligt pusslande med barn och djur så jag och maken kunde ta en Skåneresa igen – börjar kunna den där vägen nu… Denna gång var det dock dags att ta farväl av Farmor som lämnade oss dagen före julafton.

Och efter det så blev det en annan väg hem – måste vidga vyerna – och möta upp en vän för att åka på spa. Detta som det pratats om i flera år, äntligen blivit av och krockat med det mesta ändå. Det löste sig.

Maken fortsatte hem till lagård innan han körde till di gamle och hämtade barnen där på kvällen, och fick mat. Tack till svägerskan som pusslat med jobbet för att kunna sova med våra ligister. Tack till dagis som ställde upp och tog barnen trots att de är lediga på fredagar. Tack Mormor och Morfar för att ni tog barnen på eftermiddagen och kvällen. Tack Jirka, som pusslade med den nya chefen för att kunna ta min lagård före jobbet. (Jag tror jag nosat på det någon gång innan, men jösses vad mycket fina människor vi har omkring oss!)

Tja, och under tiden lögade jag mig på Kosta. Och blev så överkörd av all lossnande anspänning att jag låg däckad större delen av söndagen hemma i min egen säng. Det är farligt att vara ledig!
Eller tja… Vi tog oss ut på en längre tur i skogen med cykel. Tanken var att gå mestadels bortåt, då det går mest uppåt på slingriga stigar, och kunna cykla hem i skymningen. Lagom tills vi kommit ett par meter hemåt hojtade storflickan att hon inte kom nånstans, trots att hon paddlade febrilt på cykeln. Kedjeskutt… Och en liten säker barncykel har hon ju, så det är ett heltäckande kedjeskydd som inte går att få loss utan en mindre operation. Så vi fick gå hem, hon och jag. En fin stund i skogen där vi båda kunde prata till punkt (“Jag minns när jag cyklade här på min trehjuling! Och här nånstans ramlade jag rakt i en myrstack. Då skrek jag minsann!”)

Det marknadsfördes som en vidunderlig utsiktsplats för ett tiotal år sedan. Då kunde man vid klart väder se ett kyrktorn på andra sidan E4:an, ca tre mil bort. Nu är utsikten kort men intensiv….

Ödehuset här bakom är inte mycket med. När förfallet verkligen får tag går det rysligt fort, eller i rasande takt om man så önskar (haha). Och det var ganska skönt att skymta lagårdslysena när mörkret la sig i skogen!

Glada kycklingar har knorr på… ägget?!

Denna veckan har inte varit rolig – i måndags var det utvecklingssamtal i skolan med sonen, och älgmöte här hemma på kvällningen. I tisdags tillbringade vi flera timmar på ett dialogmöte med kommunen (Barnen var hemma med drängens fru. Den minsta hade vi nattat, men syrran hämtade in granntanten när den minsta satt på toa och behövde torkhjälp. De hade läst en bok tillsammans och lillan slocknade. Fem i åtta hade sonen kommit med tandborsten, sagt “klockan åtta sa mamma att vi skulle lägga oss, så god natt” och så hade de två andra försvunnit upp i tysthet. Vilka ungar vi har!)

När flickorna pyntat bordet inför älgmötet…;P

Igår rymde jag med Mormor och uppvaktade en vän som fyller år idag, men eftersom maken är på UV och nåt efterföljande möte nu, kunde jag inte idag. Nu hoppas jag att vi kanske kan hinna ses en liten stund i helgen, och att febern på den minsta som dundrade in med fyrtio grader sent på kvällen igår både försvinner från henne och från huset utan att plocka med resten av oss. I och för sig har jag inte varit riktigt hundra sen trettonhelgen – det är varannadagsmående ungefär. En dag okej. Nästa tvärtjock i halsen och en djävulsk slemhosta. En dag okej och nästa igenkorkad totalt i bihålorna… Fantastiskt.

Vi har alla våra sätt att vila och/eller umgås med våra barn…

Börjar synas att lossningen är på gång i fästet. Inte mycket som håller tag där nu. Tävlingen kan börja. Ska jag tappa nageln först? Eller dottern sina två första lösa tänder?!

Nåväl, vi går ju mot ljusare tider…!

Oavsett lurad på tiden av fiber eller ej, är nog den brutala sanningen att jag varit i en läsperiod… För husfridens skull behöver jag komma upp till ytan en sväng. Det har ju ändå blivit sju böcker sen första advent…

När vi var på begravningen fick jag frågan av en avlägsen släkting som läser här “om det inte är jobbigt”. Fick aldrig chansen att ställa motfrågan gällande vad, men livet? Det går upp och ner, som hos de flesta. Lantbruket? Tja… Slaktbilen lyser med sin frånvaro (planerad vecka 50) och inkomsten likaså. Dagis? Det är åt helvete!

Jag tycker det är skitjobbigt att bo i en kommun som ger blanka fan i allt utom centralorterna. Som inför valet för ett och ett halvt år sedan hävdade att förskolan behövdes och att det skulle renoveras eller byggas nytt. Nu plötsligt, med dubbelt så många småbarn på väg in, ska det stängas igen.

Jag tycker det är riktigt skitjobbigt att inte veta vad som händer, hur de tänker, men veta att de INTE tänker. Att veta att mitt barn kanske inte får plats på den andra förskolan som “bara” ligger några kilometer längre bort på fel håll – Cirka milen fram och tillbaka. Och att veta att det som allra värsta scenario kan bli att vi kan tvingas ha henne i centralorten, inte där maken jobbar, utan i den andra, som ger en resa på tre mil fram och tillbaka för min del vid lämning, istället för tre kilometer enkel, som idag.

Så jo, det är jävligt jobbigt, om språket ursäktas.

När detta väl blir klart och allt har tryggat sig lär jag falla ihop som en blöt fläck nånstans. Jag trivs inte alls i detta som blivit och är.

Och jag står för det jag sa i direktsänd radio igår när jag lämnade barnen på dagis; “Det lilla kommunen eventuellt kan tänkas att spara in är som en piss i havet. De skjuter sig själva i foten.” Kom ihåg att jag sagt det!

Selma är redo för nattning, så God natt!



Sammanfattning 2019

2019 Posted on Wed, January 15, 2020 22:22:08

Ja. Jag tycker allt som oftast att vi “inte gör nåt” utan mest går hemma och dräller. Därför blir det en liten chock när jag tittar tillbaka på mina bilder från året och ännu en gång motbevisar mig själv.

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt det hela, men jag vet att vi har en sjö som bjuder på helt magiska bilder!

Hur som helst;

Vi dundrade ur extremåret 2018 i rasande fart rakt in i 2019. Sviterna från den extremtorra sommaren gav sig till känna genom ökad arbetsinsats – Korna bands för första gången in i lagården för att kunna ransonera foder. Tre ton grovfoderersättande pellets kördes ut med skottkärra – varje vecka. Korna fick en dos halm och tjurarna skulle ha hö. (Sällan har betessläppet varit så eftertraktat!)

Direkt efter nyåret kom Mors B och hjälpte oss kicka igång nybyggnationen av sonens rum. Målet att han skulle få flytta in till födelsedagen fallerade med en vecka, men efter det hann vi pusta ut ett par dagar innan det plötsligt hipp som happ låg en “oväntad” kalv på lagårdsgolvet.

Detta var startskottet på en tid, intensivare än någonsin. Med kor ute har jag tittat ett par tre gånger om dagen efter kalvningar, plötsligt stod korna fast, vilket krävde ett betydligt högre passande för att flytta runt korna i tid till box, låta dem kalva och låta boxen överlämnas till nästa kalvning. En komplicerad baklängeskalvning på en kviga – vid halvtretiden på natten, och en totalt idiotisk kviga ute fick en död kalv, men i gengäld fick jag mitt första levande tvillingpar någonsin. Så på femtiofyra kalvningar hade jag i slutänden femtiofyra levande kalvar. Bäst någonsin, även om jag fick ta ut veterinär på två navelinfektioner.

Både väldigt arbetsamt, och väldigt roligt. En kalvkontakt av sällan skådat slag. Lika mycket skratt som svordomar över dem, och tveklöst flest timmar i lagården någonsin för barnen – kalvarna lockade. (Korna står inne även i vinter trots god fodertillgång!)

Mellan långa utfodringspass och kalvvaktande gick renoveringen vidare av barnens rum, och ett efter ett färdigställdes dem.

En kort, intensiv vinter levererade nära trettio centimeter snö ena dagen, och tjugo millimeter regn under natten, vilket gav mig en takraserad ligghall. Tack och lov var skadorna begränsade till materiella ting och lite krux att komma åt de sista två halmbalarna som stod i hallen. Kvigorna undkom med blotta förskräckelsen.

Barnen hann fylla åtta, fem och två inom loppet av några veckor, och rätt vad det var kom en journalist på besök.

In i mars, rent av på “fössta tossdan i mass” dundrade Centerkvinnorna in i köket med tårta och diplom – och ännu en journalist. Någonstans där innan ringde jag i ren irritation till Karlavagnen en natt jag gick i lagården, och en dag när jag skulle koppla omröraren till gödselbrunnen fick jag en knack på axeln av en annan radiopratare.

Ungarna lärde sig handmjölka och vi fick ett gäng kycklingar medan oron började växa då vintern precis som året innan övergick till högsommar över en natt. Inget regn i sikte, massa blåst. Så kom det där samtalet jag innan har fruktat, och fortfarande gör – skogsbrand i trakten.

En väldigt intressant apparat. Intressant att få se dessa fantastiska människor “från insidan”. Gödseltunnan fick rulla med vatten, och samtalen fortsatte under hela eftermiddagen. Kastvindar och torra marker är ingen bra kombo. Tack och lov stannade det hela som markbrand – toppbrand hade varit än mer förödande. Dock jublade jag inte precis när maken ringde om en brand på andra sidan socknen också – i närheten av mitt verksamhetsområde. Även där upptäcktes det i tid och skadan hann inte bli så stor som befarat. Hade det tagit sig kunde det lika gärna vara lagård och gård nästa.

Den kvällen var jag utmattad. Och det där med rökhosta fick sig en hel ny dimension när jag slappnade av i soffan, frossandes under en tjock pläd. Spännande att ha fått vara med – aldrig mer, tack!

Sen lite så där vid sidan av, blev jag plötsligt smått involverad i ett bröllop! Så det blev lite turer till gods och gårdar, och några omgångar till östkusten. Både för planering, möhippa och till sist Dagen.

Men innan det firade vi vår egna femte bröllopsdag på Kolmårdens Djurpark.

Honung slungades, Maken fick sig ett stick på läppen vilket roade oss andra en helkväll sen vi kunnat blåsa faran över på andningen.

En helg i Helsingborg med Hans med god mat, äckligt godis och usel musik (mest för gamla minnens skull) och kortspel var suveränt inför kommande prövningar.

Efter en intensiv vår med ofantliga mängder pollen kom sommaren med rekordmånga jordgubbar, rekordstora fläderblommor, rekordstora svarta vinbär och massa gräs. När förstaskörden var avklarad hade jag säkrat hela årets foder. Och sen hettan bränt ner den lilla återväxt som försökte komma igen, kändes det bra, då krisen inte var ett faktum. Lite regn fick vi i somras. Inte så att det gjorde nåt på djupet, men på gräsrotsdjup funkade det.

Djuren skötte sig hyfsat bra på de flesta ställen – några hade mer problem än andra, men vad kan man vänta med 138 djur på bete?!

Semestern kom då vi (tydligen) roade oss på diverse ställen. Vandringar i skogen hemikring. En nära-döden-upplevelse när vi tog oss upp på Örnnästet i trakten (inget för små barn, men vi hade ju kämpat oss ända fram!) Astrid Lindgrens Värld fick ett besök. Eksjö och Skurugata provvandrades. Ett studiebesök på Wapnö och en visit hos vänner i Halmstad med bad i havet för första gången för barnen.

En runda i Skåne innebar klättring på Stens Huvud, ånglok kring Brösarp och givetvis har det fått bli ett par turer till Westernstaden.

Sen började det dra sig mot höst och en regnig tid infann sig. Uttråkad som jag hann bli råkade jag starta upp vårt tänkta vinterprojekt – hallen uppe. Plötsligt var det september och ett mål sattes att det skulle vara klart uppe tills jag fyllde år. Sagt och gjort. Ännu fler långa kvällar och nätter, men ack så bra det blev. Toaletten rök med av bara farten och sen var det dags att fira.

För egen del slog jag på stort med att köpa mig en ny kreaturskärra och lättviktsgridar. Och råkade bli med traktor till på köpet (Nåja…)

Jag fyllde trettio och firades stort. Förutom en “färdig” andravåning och nytt ekipage fick jag även en toastol (!), ett KÖKSBORD!!!!, middagar, ett gäng fina ord och en tavla, målad av en vän med mina djur som motiv. Den tanken och handlingen kommer sitta kvar länge, både i hjärta och på vägg!

Efter mycket tisslande och tasslande blev det en snabbis till Skåne. Barn och barnbarn samlades för fotografering som julklapp till Mor och B. Tur kanske att maken sköt en tiotaggare på jaktpremiären då han fick avstå första jaktlördagen… Ajajaj, släkten är värst – familjen är värre.

En dieseltvätt inhandlades, jag hade bokstavligen Party i surhålet, djuren hämtades hem och plötsligt var det dags för en prickfri djurskyddskontroll och jag fick juverinflammation på en kossa.

Efter en höst med mer eller mindre regn och gråmulet väder blev det advent med köldgrader, ljus och en liten gnutta snö innan gråvädret återkom. Detta lever vi i än… Pricken över I:et är nog att kommunens julklapp blev en nedlagd förskola – men än har de inte vunnit.

Sista dagen på året kom det som vi väntat på länge (och är orsak till denna galna mängd bilder jag inte känt för att slänga bort!) – FIBER!

För att summera 2019 i stort, så har det varit vandringens år. 2018 gick jag med djur precis överallt. Detta funkade ju, så jag har fortsatt att lita på mitt bristande omdöme, släppa djuren lösa och sedan försöka samla ihop dem, med ett relativt gott resultat. Vi har letat torp i skogarna. Vi har vandrat och klättrat och utmanat både oss själva och barnen. Plockat svamp i mängd och parti. Och har vi har faktiskt gjort väldigt mycket utöver att gå “hemma och drälla”!

Bonusen för året har varit att jag för första gången i hela mitt liv har hållit ett nyårslöfte! 365 dagar har jag delat Dagens Plus med en väldigt nära vän, tillika jävligt irriterande “storebror”. OCH vi träffades till och med för andra gången i livet på en kurs innan jul. Fantastiskt märklig känsla att verkligen dela Allt, känna någon så oerhört väl och…inte känna igen personen när man ses. Att bli så totalt höjd till skyarna, för att sekunden senare malas som köttfärs ur skosnörehålen. Allt med en både hjärtlig och brutal klapp på axeln. Och garanterat ömsesidig!

Även andra relationer har fördjupats, några har avtagit och ett fåtal  har försvunnit.

Nog att 2019 varit ett tufft år även detta, men på ett helt annat plan än året innan. Vad 2020 har i beredskap är ännu bara skrivet i stjärnorna. Mål är satta och planer gjorda. Troligtvis genomförs inte hälften, men en väldigt massa annat.

Om en månad drar kalvningarna igång. Tills dess är det så mycket vila som möjlig som gäller; I närstående har jag inte bara en utan TVÅ spahelger framför mig med goda vänner. Och ännu en tur till Skåne då det är dags att ta ett sista avsked från Farmor som inte följde med in i det nya decenniet. Jag bryter den lyckosamma trenden med två helt begravningsfria år alltså.

Lev så länge ni kan. Försök göra det bästa av situationen och leta bra saker, hur små de än må vara – inte dåliga.

Tack till er som finns här, på Instagram och inte minst till er som finns i verkliga livet. En särskilt stort Tack till min kossekonstnär som dessutom tog jourpass så vi kunde åka på alla turer vi farit runt på i sommar. Tack till Jirka, som verkar haft en hektisk tid i min lagård då vi verkat vara iväg mycket. Tack för samtal och hjälp med djuren. Det är SÅ MYCKET VÄRT så ni anar inte!

Jag ska öva upp färdigheten i att Passa Mig och under tiden önskar jag er alla ett gott och lyckligt 2020.

.



Bilder från 2019 del 2

2019 Posted on Wed, January 15, 2020 22:20:42


Next »