En ung bondes vardag

Är lite orolig att min
insådd inte mår jättebra för tillfället…

Idag har jag förbannat mina tjurar. På riktigt. Det är dags
för träckprov. Paratuberkuloskoll och dräktighetsundersökning (inte för
tjurarna). För att underlätta processen tog jag med drängen idag och gav
tjurarna en bale i hjorthägnet där de vistas, och i fickan ett gäng burkar.

De första fyra tjurarna gick som en dans. Bara ett par
minuter där de stod samlade kring den halvfyllda foderhäcken. Men sen undrade
de nog vad i hela friden jag höll på med som dök ner i deras blajor med en
plastkopp! Så de sista tre knep. Det är inte helt lätt att få Ko-lugna djur att
stressbajsa. Har buffat, knuffat, tjoat, tjimmat, föst och tragglat med dem så
jag nästan började vara orolig att de skulle puffa tillbaka i ren irritation. En
och en halv timme. Sen hade jag till sist fått den sista lufsen att släppa sig
så jag kunde åka hem. Hade skickat iväg drängen ett par minuter tidigare då
han, liksom jag, behövde mat. Var inte helt sugen på att gå bland tjurarna helt
själv, men när drängen åkte stod de spridda över kullen och jag hade bara en
att gruffa med. Skam den som ger sig! (Och tur jag inte hade personal ute att
stå och titta! – hög timtaxa.)

Imorgon drar vi igång med dräktighetsundersökning,
träckprov, avlusning, svansklippning och klövkoll på flickorna hemma. Hoppas
det går lika bra som de andra åren…

Tagen på bar gärning
med byxorna nere och fingrarna i kakburken. Eller batteriladdaren

Det har pratats mycket om fördelen med att ha lådor istället
för skåp i köket. Bebisen håller inte med! Handtagen sitter på precis lagom
höjd – Jippie! – Men när man rest sig med hjälp av de samme, jazzat med rumpan en
stund, så följer ovan nämna låda med ut och tar bebisen med sig i fallet. Eller bebisen tar fallet och lådan hänger kvar, är nog närmre sanningen. Än
har hon inte lyckats slå ut sin första tand i alla fall. Den som brast igenom i
tisdags.

Livets första gelé koktes en dag i veckan. Och den verkar ha
stelnat! Åtminstone slutslatten. Nybörjartur. (Toppfyller burkarna, på med lock och vänder dem upp och ner = 100% tätt – i annat fall läcker det ut = vacuum. Slipper på så sätt krångel med den där parafymen, som sonen säger!) Någonstans känns det inte som att man kan lita på
Mormors produktion i all evighet.

Mammas första
kommentar när vi flyttat in i nya köket: ”Var har du gjort av alla dina
burkar och flaskor nu när ni fått så stort?!” Tja, varför inte låta det
stanna i kökssoffan där det platsat i många år!??

Min sällskapsdam

Snickarna som skulle kommit i tisdags sköt på det till
onsdag. Klädkammaren är tömd (allt är utslängt på andravåning…) Hål i väggen får jämkas med takstolarna
och idag kom fönstret i. Nu är det upp till oss igen att gå vidare vid
tillfälle. Och inte glömma elektrikern på halva vägen, som den ena snickaren
sa! De är klara för nu, har inte lyxen att få nån mer lunchdate med två rejäla
karlar för tillfället alltså. Det är då inte alla som kan stoltsera med att ha två män i garderoben!

Hur ska det tolkas att
den ena snickaren kör runt med en handikapptoalett?! Försökte introducera
lillan till gubbsen också. Tänkte det började vara läge!

Tvättmaskinen snurrar, diskmaskiner surrar, Bobban väser,
grötabullarna är packade, köksbänken inoljad och månadens räkningar är betalda.
Spännande att se om min förkylning tänker knocka mig eller fortsätter nöja sig
med att reta mig. Det gör den med råge.

En är nöjd och den
andra måste provkrångla. ”Använd alltid selen!” Med tredje barnet
börjar jag förstå varför…

Överrumplade av
mörkret och somnat ute på pinnen!

God natt

67 800 kilo. Det är vad jag räknat på att behöva lusmedel
till. Överlever såna skitar i inredning eller vad? Så fort de fina korna kommer
hem till ligghallen börjar de gno och skrubba mot allt! Likaså inne i lagården,
där är problemen än värre. Bara över helgen har flera kalvar fått stora kala
fläckar. Hoppas veterinären kan komma till skott så jag har medlet till fredag
då samtliga djur ska drivas genom buren. Hade varit smidigt att spruta dem på
ryggen då istället för att jaga dem på fältet…

Har krupit ner för tillfället. Slammat igen i nos och bihålor
med värkande öron… Strax en Alvedon, en dusch och iväg på ett
”mentorskapsmöte” som Hushållningssällskapet ordnat. De har tussat
ihop mig med en kille (som visade sig vara ett år yngre än mig och vi gick
gymnasiet ihop) som är nystartad köttbonde. Om de ansåg att han eller jag
behöver mentorn är jag inte på det klara ännu. De har ringt mig om detta ett
par gånger innan, men när jag låg i startgroparna för kalvning både av kor och
egen del, var jag inte särskilt intresserad. Nu var de på igen, så varför inte?
Tyckte att jag var lämplig sen de diskuterat sig emellan. I värsta fall kan man
ju lära sig nåt! Vem som nu blir mentor till vem!?

Men, men. Maken kom hem från bygghandeln och jagar upp mig
ur sängen för släpavlastning, så den där halvtimmen under täcket sket sig!

Äta (med) pinnar?!

På återseende!

”Klämd bland tjurar och jagad av blåslampa” hade
varit rubriken om jag skrivit igår. Det var tanken, men blev inte av.

Lillfisen hade lussenatt. Skrek konstant i nästan två
timmar. Är det så här det ska vara att ha barn?! Det var en chock:) Och en
trött jag som kokte ihop en dask äppelmos till henne innan dagen ute drog
igång.

Blev fullt i grytan. Och den lilla kunde visst sova i sittdelen.

”Du fuskade med
spiken, pappa!” – Men vart tog ni vägen i tvättstugan?!

Startade upp med att langa den panel som fanns hemma så halva västerväggen är gul. Drängen på begravning igår, så fixade lite på egen hand
(utan den tjatiga gubben, som han själv säger – tur han håller koll på mig!) Flyttade
runt tjurar i lagården och gjorde den sortering jag tänkt mig. Så när som på
tre tjurar som jag behövde hjälp med, dessa samarbetade inte. Vid
första boxen, de största skulle längst bort i lagården. Trodde jag fått i
boxlåset men var ett par millimeter för högt när en tjur vände runt och tryckte
till boxväggen. Denna pressades upp och klämdes mot låspinnen. Däremellan satt
min finger… Ok. Trycka tillbaka (som tur var flyttade tjuren på sig på en
halv sekund, det var inte planerat från hans sida) lyfta upp väggen igen, se
till att få i pinnen ordentligt – utan fingrar i vägen. Ta ett djupt andetag,
dra av handsken och inspektera. Fingret satt kvar. Bara en liten aning svullet.
Det blödde inte och alla leder funkade. Helt okej med andra ord. Ett par
minuter gick. Flyttade runt fler pojkar. Sen började det göra ont! Blåmärken har jag haft på alla möjliga
ställen tidigare, men det är nog första gången jag har ett mörkare finger. Inte
svart, inte blått, men en annan nyans än resten…

Här ska man inte hålla
fingrarna om det inte är ordentligt stängt. Det har jag lärt mig. Flyttade trettio tjurar. Inte så värst oroligt när den ena låg
under magarna på två andra vid frukosten. Det blev lite bök för honom att komma
upp bara… En lång och fin huvudrad är det igen! (På ena sidan!)

Stängde in kor och kalvar ute och körde dit kärran. Maken
hjälpte till med grindar sen fodrade vi in djuren där i lugn och ro. Samtidigt
kom drängen tillbaka så efter klädbyte sorterades dessa sista. Kalvarna in och
korna ut.

Maken hade hjälp av lillhönan att byta däck på släpet innan
de åkte till bygghandel. Mitt på eftermiddagen ringde snickarna och signalerade
ankomst på tisdag. ”Har ni isolerat klart?!” Jodå! Absolut! … Bara
att doppa i fotogen, tända blåslampan och göra klart där uppe då så de kan
växla av takstolar och öppna upp i klädkammaren, som för övrigt också måste
tömmas…

Upp med isolering. OSB-skivor på balklon och hiss upp till
andravåning. Återigen undrar man hur folk utan traktor gör! Mannen krängde på
sig pannlampan, lillhönan behövde också sin ”pandalampa”, som hon
säger. Mamman som inte hade någon, körde rätt och slätt fram traktorn med
arbetsbelysning. ”Använder du traktorn som pandalampa?!” frågade lillhönan.

Stängde av väckarklockan igår. Litade på att någon annan
vaknade och dessutom skulle maken jaga en stund. Mycket riktigt hörde jag,
någonstans låååångt borta, ”jag har bajsat och jag är fäääärdig!!!”
Förbannade unge! Varför måste hon alltid vakna så tidigt?! Sneglade på klockan
7:31. Petade på maken. Hårt. Igen. Igen. Och igen. Ska du jaga idag?! – Mmmm,
dovt under täcket. – Dags att gå upp nu då! Blev fart på honom! Men tror han
var på plats klockan åtta som sagt!

En unge ut i vagnen efter frukost, en in till drängens fru
och en mittemellan när jag och drängen mötte maken på gårdsplan, på väg upp
till isolerandet, och styrde till campingbyn och hämtade hem kossorna där. Tre
lass, precis som väntat. Gick väldigt bra så fortsatte med makens hjälp på
andra gården sedan. Ungdjuren som inte är lastade så mycket är smidigare med
grindar, men gamla kor som så väl vet hur de ska göra får snällt gå på enbart
med en tråd som styrning. Inte alla människor som tror att det går, men det gör
det. Hur gör ni andra bönder?

Vart för ni dem?!
”Kom alla mina små kycklingar!” – Visst! Här är vi!

Trots att samma djur stod i en halvtimme i hjorthägnet innan
de gick upp, rasslade det bara till idag. Två lass hemma, och samtliga, om jag
räknat rätt – 68 djur – i en grupp. Med andra ord är alla hemma nu. Alla hopsläppta, men några ska in. Slaktkor och ett gäng obetäckta kvigor. Nu får drängen åtnjuta tutiluret utanför sovrumsfönstret nu!

Eventuellt
måste tjurarna flyttas från hjorthägnet till andra gården om det mot förmodan
skulle bli en smällkall vinter så ån fryser, men det är senare bekymmer i så
fall.

Lång myskväll med barnen som nyss är nattade.

Den lilla sov i natt, men hade varit rejält kavat då hon,
inte rest sig, men kommit på att hon kan ställa sig på fötterna i nåt
mittemellan krypa/stå. Har också inneburit flertalet vurpor idag. Men det
värsta var när hon skulle hjälpa till med städningen. ”Ställde” sig
upp och fipplade på Bobban, som plingade igång och började väsa. Ungen blev
hysterisk! Snacka om reaktion!

Får se hur vi helgar vilodagen imorgon. Ha det gott.

”Hon verkade lite
trött så vi la henne i ’den gamla vagnen'” sa de stora barnen när jag kom
in från lagården imorse. (Sonen satt jämte och höll fast)

Morgon över sjön vid
djurkollen

Innan jag fattade vad
jag menade med notisen. Den var solklar när jag skrev den. Det var det inte nu
ett antal veckor senare… MissionsKyrkan just det.

Startade studiedagen med att ta med sonen till sångstund (nytt
påhitt) och våffla i Missionskyrkan i kyrkbyn. Har fått påtryckningar från
flera håll så tyckte att det kanske började vara läge att bju’ till lite själv. Trevlig
var det.

Hem igen. Lillan tillbaka i vagnen och sonen till drängens
fru så tog jag med drängen till föräldragården för djurhämtning. Idag fem
grader plus och bara vägar. Första lasset gick som en dans! Hemma så backades
det intill lagården.

Finn ett fel…
Visitkort lämnade hon också, kärringen, innan hon rök ut!

Kalvar in och kossor ut. Nästa lass. Gick nästan lika
bra… Återigen var problemet djur som inte rörde sig. En tjurkalv (helt ohanterad
och därmed garanterat sjövild!) stod halvvägs in på kärran och förväntade sig
en autostrada att gå på. Något han inte fick med nio andra djur som sällskap. Till sist kom även han in och delningsproceduren hemma upprepades. Nu återstår bara att se om lagården står kvar eller ligger i en brädhög imorgon… En bale till nyanlända kor, en in och foder ut i lagården före gårdsmiddag hos drängens fru som fyllde år igår (på lillans niomånadersdag…!!) innan maken packade ihop sig för torsdagsscouting.

Varför gnälla på gris
när man har kreatur…

Sen rycker vi (jag) plåster så det står härliga till! Får
väl krypa under täcket och sörja en stund om jag behöver, men det är senare bekymmer:

Till att börja med rök den bakåtvända bilstolen ut idag. Lillhönan är inte
jätteliten längre med sina 105 cm och 18 kilo. Med vinterkläder på, och igår en
bra dask snö med in i sätet, fick det vara nog. Hon fyller fyra i februari.
Rekommendationer i all ära, men det ska även vara genomförbart! Det finns de
som vänder barnen både när de är mindre och yngre än vår flicka. Detta går att
diskutera i evigheter, men valde nu att slänga ut den och njuta en stund tills
bebisen behöver den större stolen. Än så länge sitter hon bra i sitt babyskydd.
(Har väntat på att lillhönan skulle säga något om att få byta stol, men hon har
väntat på att bebisen ska växa ur sin. Därefter har hon planerat lååångt. ”När hennes stol är för liten, då får hon min, och då ska jag…”)

Har fjäskat lite för
barnen och köpt varsin enkel bilkudde att ha som extra. La fram dessa på
köksgolvet innan jag åkte iväg och sedan ringde Lillhönan: ”Jag har fått
en jättefin kudde till bilen mamma!! Jag blev nästan suuuuuper
jätteGLAD!!!!” (Men bara nästan;))

När jag ändå höll på plockades klädseln till sittdelen fram.
Bytte till sonen när han var fem månader, ungefär. Dottern var cirka sju men nu
med denna lilla bebis (som förövrigt ”aldrig” kommer bli stor –
lillans lott, jag är själv trea…) har det känts så mysigt att ha kvar den
ombonade liggdelen. Hon är ju fortfarande vid nio månader mindre än vad sonen
var vid sex. Jag har aldrig haft någon ”stor” bebis i liggdelen men
nu har det varit så mysigt att verkligen kunna bädda ner ordentligt inför
sovningen. Och igår var jag glad för fliken på locket så det blev mindre hål in
i suffletten när snön yrde från alla håll. Har man en stor vagn (som alltid tar sig fram) med stor liggdel får man ju passa på att slita lite på den!

Nog nu. Det har helt enkelt tagit emot att röja även denna
”bebisfas” men nu gjordes ett snabbt och effektivt ryck (i dubbel
bemärkelse) och sittdelen sitter på vagnen. Inte så tokigt heller med åkpåse
och lammskinn! Vad bebisen tycker får jag återkomma om.

Ska bara avsluta denna långa utläggning som ingen är
intresserad av med att säga: Jag är glad att vi inte sålde vagnen, som tanken
var efter lillhönan. Där låg dilemmat i att sälja eller använda. – Blev använda och det är en
ynnest att få ha denna älskade vagn till ännu ett barn. Men efter detta, kommer
den att säljas. Om några år eller så…

Imorgon är det begravning som delar av gården ska gå på. Har
en tanke efter det att kunna dela även de tre semesterkalvarna från sina mammor
så det blir slut på tutandet utanför fönstret någon gång. Helst ska det
möbleras om och storleksanpassas i boxarna också. Eller så händer något helt
annat. Det har hänt förr…

Igår var en fin dag, vädermässigt, men en sån där o-rolig bondedag.

Lite stirr i måndags med tid att passa och en efterlängtad
långfrukost väntade igår, lite plock och fix och så iväg på babysim. Tanken
alltså.

Precis fått i mig gröten så fick jag sällskap. En pratstund.
Maken ringde. Ringer upp om en stund, sa jag. Ok, var svaret och så ringde han
upp typ fyra minuter senare. Vad att inte fatta?!

Joho. Posten hade knackat på på föräldragården angående en
ko på rymmen. En blödande ko.

Jahapp, ösa i den lilla lite gröt och trycka i bilstolen
igen. Haffade drängen som försökte tina upp luckan på gödseltunnan.

Han ut med traktor och tog med en bale från en hög på vägen.
Jag kom först med bil och lokaliserade kossan. Gått igenom grannens taggtråd.
Stod och betade fint på en annan grannes åker. Oblodig… Men vägen såg ut som
ett smärre blodbad. Var var den andra kossan på vift? Hur såg den ut?!

Hittade tjugo djur i hagen där de skulle vara. Endast en
”borta” – kossan på åkern. Varför allt detta blod?! Lyckades fösa in
henne i den gamla hagen och sedan locka med henne till de andra. Lokaliserade
en liten rispa långt bak på hennes klöv, motsvarande där våra fingrar fäster i
handen. Lyckligtvis är detta ställe också motsvarande våra ögonbryn – det krävs
oerhört lite för att blöda oerhört mycket. Och Mamma Mu verkade inte berörd för
fem öre, vad hon nu gjort. Alla djuren tillbaka på våra marker och en bale att
underhålla sig med. Lillan somnade i bilen. Denna stackare kommer nog sätta
sockenrekord i bilväntande. Inte vet jag om hon varit ledsen eller ej, men hon
sov så lugnt när jag väl kom tillbaka till bilen efter alla turer fram och
tillbaka. Hemma tjugo över ett. Skulle vara i vattnet klockan två. Ungefär en
kvart att köra ner till samhället. Liten utan middag…

Hej hej!

Visst är det bra med
stort kök! Barnen håller sig alltid ur vägen då! Samtidigt som det gamla
ordspråket: ”Det finaste Mor har satte hon under bordet!”

Hon fick mat, vi var på plats i tid, men det är inget jag
vill rekommendera. Handla och slänga in kylvarorna hemma, hämta sonen i församlingshemmet, äta middag, iväg igen för utvecklingssamtal på dagis och sedan hem som blöt fläck.

Idag var tanken att föräldragårdsdjuren skulle hem – har ju
plats att ta in kalvarna nu äntligen! Men vädret satte käppar i hjulet. Kom väl
nära fyra centimeter snö innan det började regna underkylt. Inget roligt väglag
och totalt dumdristigt att börja köra tunga lass då. Släpper greppet släpper
det. Men istället tog drängen en sväng genom skogen norrut och så lastade vi
upp de sex där uppe. Tjuren i framdelen och korna där bak. Kossorna av hemma
och tjuren ner till hägnet. En bale dit också och sedan vidare till
föräldragården för en bale där. Drängen med kärran efter (en liten (??) tjur
gör väl varken till eller från… *svälj*, sa jag). Men tjuren upp i kärran och
frakt till hägnet han också.

De är så många nu att
de inte riktigt visste vem de skulle gruffa med!

En bale till de femton kvigorna också. De som jag inte sett
på hela dagen och började bli nervös inför… Men ett rop mot skogen så kom de
på rad. Inte ville de ha nån bal, de slogs om balnätet jag bar i handen. Dessa
hemska otama köttdjur (igen). Efter detta satt bebisen vaken i bilen och jag
behövde torka!

Väglaget gillade jag
inte. Skippade dansen, tydligen inte ensam om det. De andra som inte skulle
komma har dessutom raka spåret på E4:an! Inte blev det bättre sen jag mötte en
bil som stod och slirade i Nabbali heller. Han fick backa ner och köra
tillbaka.

Imorgon var det tydligen studiedag i skolan. Igen?!! Snart
sängen således! En laddning bebismat är lagd i frysen, några liter tomatsoppa står på trappan och kallnar – fick ju en ledig kväll. Nu fånga in maken från isoleringen på andravåning. God natt.

Morot på vift!

Alltid lite extra stressig känsla när man ska göra sina
morgonrutiner innan man ska iväg på förmiddagen! Men det gick bra. Var väl
frukosten som fick stryka lite på foten när klockan gick för fort.

Det var sedan bara att provbromsa lite på vägen, avlägga
rapport till drängen (vågar man köra med tunnan idag?!), lämna in lite
medikament man hittat i gömmorna till apoteket och sedan dra den sedvanliga
valsen för tandsköterskan. Nejdå, jag äter inte så mycket sött. Jodå det går
miiiinst tre timmar mellan måltiderna. Och jo – faktiskt – så använder jag
tandtråd dagligen! Det är sant!

Sen kan man ganska effektivt få tyst på en sån sköterska
genom börja prata på ”deras språk”. Tillräckligt för att till sist få
frågan: ”Jobbar du inom tandvården?!” Nix, är bara fenomenal på att snappa upp och
lägga mig i! Och så har jag haft strul med denna 3-6:a i drygt tjugo år. Det
började ungefär samtidigt som den bröt igenom tandköttet… Fortsättning följer
således. Och jag ser inte fram emot den… I övrigt titulerades jag som
lågriskpatient, så det var väl positivt.

Morgonmys! (Lite ljus
blixt bara!)

Hem för lunch, halvt om halvt tvingade maken att ta sig tid för att
lägga på sina vinterdäck (och samtidigt stämma av alla sextiotvå djur som han
tveklöst passerade på vägen till sitt förråd.)

En bale till korna ute och precis kört in med traktorn i
hagen såg jag slaktbilen rulla in. Äh, jag gör klart. Snabbt tillbaka och mötte
chauffören när han öppnade lagårdsdörren. Ursäkta! ”Ingen fara! Jag sa
halv två, och hon var bara tjugosju när jag kom!” Härlig kommentar.

Fjorton djur lastades. Tretton väldigt smidigt. Den fjortonde
tog en halvtimme… Han var här i ganska exakt fyrtio minuter.

Städa i dörren sedan, lite kring boxarna. På väg till nästa
punkt när det kom larm om en tjur som trasslat in sig i tråd. Kvickt ner till
andra gården och träffade observanten. Vet dock inte om 80+ bara
var snackig, för när han ringde hade tjuren suttit fast med (stål?)tråd runt
hals och ben och inte kunnat röra sig. Nästan blodig. När jag kom ner en kvart
senare kunde jag inte härleda detta till någon av tjurarna, och då granskade
jag samtliga på väldigt nära håll. Inte hittade jag någon tråd heller. Men men, bättre med ett larm för mycket än
ett för lite!

Hem till lagården, i stort sett precis inkommen när maken
kom hem med barnen från Bokbussen – tiden går inte alltid ihop – middag och
sedan iväg för hans del.

Lång saga med barnen, sedan plocka ihop och introducera vår
Städare-Bob, som han döptes till. När jag hörde som argument att det tar för
lång tid att städa sen man gick upp på heltid, enrummaren på fyrtio kvadrat och
ensamstående, tyckte jag att vi om någon (ursäkta) kunde unna oss en
robotdammsugare. Så här är han. (och ännu ett bra argument för att ungarna ska
plocka upp sitt!) Dessutom verkar han palla trösklarna skapligt.

Katterna är inte riktigt övertygade dock. Däremot har Selma
gått och blivit finsmakare. Nu ryker bebisresterna med. Allt från köttfärs till
äppelmos och kokta morötter. Dock gillar hon inte rån och majskrokar. Synd!

Tack för mig!

Fredagen startade med att maken var ute och hämtade mjölk i
lagården och kom in med kommentaren: ”Det står en ko vid
hönshuset…!”

Behöver väl inte utveckla det mer än att hon inte på
villkors vis ville in i hagen igen, och att en springande ko i trädgården gör
ganska djupa avtryck efter en två-tre varv runt husen.

Under förmiddagen fick vi en luftvärmepump installerad! Så
nu brusar diskmaskinen i ena änden av köket och fläkten i den andra. Riktigt
hightech ju!

Ungefär samtidigt satt jag själv uppflugen på gödseltunnan
för att rensa ett rör. Den går inte riktigt som den skulle, vacuum är ett aber
när det spökar. Men det var en uschligt bred rygg att grensla, har inte fått
mersmak av att rida vill jag lova. Sträcker i ljumskarna än!

…Och långt ner var
det också. Allting faller ju dessutom neråt. En väldigt smutsig kniv la jag
bakom mig sen klättrade jag ner. Kniven låg kvar… Man kan ju fråga sig hur
drängen kör, när jag återfann min kniv där han bromsat och kört in på åkern,
närmre fyra kilometer bort…:)

Igår lämnade vi av den lilla hos faster (eller egentligen
till den ”lilla” storkusinen, men han var jätterolig i fredagskväll
och livsfarlig igår. Tur att den ofarliga mamma/faster inte var långt borta!) Vi andra styrde
norröver för ”Bamse på turné”. Något som den lilla inte hade någon
som helst behållning av och väldigt skönt att kunna ge de två stora endast tudelad
uppmärksamhet. Den lilla får ju alltid första tjing annars. Tio minuter före start
ringde mobilen… Slaktbilen! Äntligen!

Efter showen blev det en liten shoppingtur också. Äntligen
har båda ungarna vinterjackor och kängor som passar! Dock är jag väl inte helt
övertygad om att sonen redan krävde storlek 36 i skor. Är det normalt när man
inte ens fyllt sju?!

Middag ingick i avhämtningen av bebis, så det var ju
smidigt. Likaså var lagården nattad när vi kom hem. Drängarna hade växlat upp enligt överenskommelse.

Idag blev det en sväng på julmarknad. Inte helt inspirerande
med snöblask på tvären, men tempot gjordes i alla fall. Och liksom igår kom
vi hem till en lagård full med mumsande kossor. Sa att jag skulle gå ut när vi
kom hem, men drängarn hann inte invänta oss, så alles done! Tackar!

Tomten knäcker extra!

Fler än vi som har
kajor tydligen. Vi ligger rent av i lä mot denna skocken.

Späckad vecka på gång. För omväxlings skull…??! Tandläkare
imorgon, följt av slaktbil och tydligen var det även Bokbuss (känns som kört
för min del!) Sen är det visst en hederlig dubbelbokad kväll, så det blir nog
till att kura i soffan för min del medan maken är iväg på sitt möte.

Utforskandet går
vidare. Allt ifrån sura strumpor som trillat ur tvättkorgen, till alla dessa
löv som ständigt ligger i hallen (en storfavorit – för bebisen, inte mig) och
tidigare idag var det en näve mannagrynsgrötrester från kattskålen till bebis,
och en till katten… Några veckor till så är skålarna inte intressanta längre.

Dags att ladda om! God natt

”Hej!”

Detta lilla korta ord. Tre bokstäver. En stavelse. Med
utrymmer för så otroligt mycket. Egentligen är det ganska fantastiskt hur
mycket man kan läsa in i detta minililla ord. Som till exempel en påminnelse
(igen…) om att inte ta något förgivet, då livet ändras i tvära kast.

Tog några timmar i lilla staden och undrar fortfarande om
jag såg så ynklig ut eller om jag bara hade turen att stöta på vänligt folk!?:

I färghandeln blev det ju en del pytsar. Expediten lastade
upp alltsammans på en vagn och följde med ut. Innan jag fått lillan i bilen var
det lastat och redo i bagaget! Hatten av!

Storhandling, i dess rätta betydelse, på Kvantum gav inte
bara en pratstund med närmsta grannen (!) utan även en lång stund i kassan. Eller
kunde blivit i alla fall. Stod och plockade upp på bandet. Inser att någon
pratar med mig. Ber om kassar så hon kan börja packa. Inte kassörskan, utan en
annan. Sneglar lite diskret över axeln. Är jag sååå slö?! Inte en kotte varken
före eller efter mig. ”Skitdött! Kan lika göra nåt vettigt av tiden”
säger hon. Betalade och lastade i kassarna i kundvagnen. (Frågade om hon erbjöd
billastning eftersom de gjorde det på andra stället, men så lyxigt var det
inte!:))

Var på väg till dansen på kvällen och tog barnen med mig för
avlämning på Onsdagsträffen i brukssamhället. På vägen dit började bilen kränga
konstigt. Punka?! Insåg dock väldigt snart att det var total svarthalka. Jag
vände och körde de tre kilometerna hem igen. Det kändes inte värt en tur på
nattsvarta vägar närmre sex mil tur och retur. Men plötsligt blev en onsdagskväll torsdag! Jag är ju aldrig hemma på onsdagar! Skumt.

Imorse var det rent ut sagt jävligt på vägen. Var beredd att
det kunde släppa i kurvan vid fabriken – gjorde det en gång samtidigt som jag
mötte bussen… – även om jag hade knapp styrfart. Såg ungarna vänta på bussen,
i färd med att åka kana på vägen i skorna. Lillhönan klev ur bilen SWOSSCCH!
Godmorgon Bambi!

Tittade på djuren, skulle vända på vanliga stället vid
hjorthägnet, nope. Bilen på tvärs över vägen innan jag kunde starta om och
rulla in på skogsvägen. Jag låg i max 30! Tvåan hela vägen uppför backen hem
till byn – minsta lilla ökning ledde till tjut och pling i bilen.

Just nu?! Ösregn. Kanske lika spännande imorgon. Nä just
det, då ska jag ju inte iväg!

Öh, den gamla ratten var visst fuktig. Ny form av morgongympa; Flytta
omrörare i brunnen. Med 650 utan servo-olja!

Lerigt?! Knappt… Tänk
vad gött det kan vara att ha en tjugoårig Emmaljunga att asa runt med i skiten!
Den kommer aldrig in!

Plockade itu och bytte lameller i vacuumpumpen på
gödseltunnan. Alltid denna service-ovänlighet. Sen var det ju som så att vi sög
avloppsbrunnen med tunnan när rören havererat i våras. Slangen skulle på
utloppet i brunnen också, med andra ord. Nästan lika smidigt det… Lillfisen
satt och hejade på, men till sist var det inte roligt längre så hon slocknade.

Inväntade sonen – drängens fru iväg och drängen själv
började ju köra gödsel! – innan resten av familjen kom hem och jag åkte ut
till föräldragården för djurflytt igen. Jagar denna slaktbil alltså. Lovad v 42-43
och fortfarande knäpptyst… Kan snart inte förhala det längre. Måste lösa det
på något sätt så jag kan ta hem djuren.

Den lilla började ju åla i fredags. Hon kommer på fler saker
för varje timme. Reser sig på knä mot saker. (Stopp stopp stopp! Du behöver
inte börja gå om en vecka bara för det!!!) Hade en lång stund med köksbordet. Upp
och ner. Ner och upp. Tills bordet plötsligt gick till attack mot mun/näsa. Fläskläpp
deluxe, undrar om det är därför hon är så orolig inne i sängen kanske… Får
dressera bordet bättre. Så det lär sig lite hyfs!

Men lite mysko är det allt. Bebisen mitt på köksgolvet. Går själv
på toa. Och köket tomt. Tyst. Tills hon ulkar som en katt med hårboll på
tvären och det är dags att plocka ut något från munnen. Löv, ved, bark,
tidning. Pennvässare och kritor har hon provat. Livet är fullt av saker att
upptäcka!

Titta! Vi satt i
soffan! Tillsammans! Topping av Selma, givetvis. (Men bilden är inte från idag,
jag ville bara visa ett smärre under!)

Avslutningsvis ska jag uppgradera ösregnet till SPÖREGN! Hoppas det inte kommer in!…

God natt