En ung bondes vardag

2018… Vad säger man? Jag avslutade 2017 med kommentar om
att det var ett år att minnas som den trötta och slitna kroppens år. Ojojoj, om
jag bara vetat vad som komma skulle.

Några inledande sammanfattande ord om detta året skulle nog
vara Död, Kallt, Varmt, Torrt, Vatten och Kontakter.

Efter en sörja till förra hösten då typ allt årsregn kom på
väldigt lite tid, gegga och dyer till förbannelse och till slut en acceptans om
att vi faktiskt inte skulle få någon vinter denna säsong, kom den med buller
och bång. Borta var den plötsliga förhoppningen om en tidig vår då både kyla
och snö slog klorna om trakten. Plötsligt var det ljust, torrt och rent lagom
till kalvningen. Och svinkallt!

Kalvningen drog igång lite försiktigt i januari med ett par
inköpta kors nedkomst, länge sprang det en ensam kalv på gärdet då den andra
föddes med halva tarmpaketet hängandes ut genom naveln. Lite skämtsamt
meddelade vi omgivningen att det var den sämsta säsongen någonsin – 50%
kalvdödlighet ju! Men då det föddes fler och fler kalvar och fler och fler av
dessa oförklarligt dog, dämpades skojfriskheten rejält. Ingen röd tråd i
dödsfallen och då jag till sist bestämde mig för att skicka en på obduktion för
att bringa klarhet i oredan, fick jag på papper att orsaken var bristande rutiner
och vanvård. Men kanske hände något där, resterande kalvar överlevde och det
började kännas kul att gå ut till korna igen. Eller, man undrade ju vad som i
hela friden hände när vi nödgades ut på sjön i båt för att fiska kalv en dag också…
Slutresultatet blev åtta döda kalvar på 63 möjliga. Jag är inte nöjd, men
enligt andra är det ett helt okej resultat.

Våren kom med lika mycket buller och bång den, och det blev
plöjning, harvning och sådd för hela slanten, varvat med ett gäng djursläpp där
de flesta gick bra men några som mardrömsexempel. Detta var startskottet på en
ny period. En ny tuff period eftersom det inte regnade. Och det var varmt. Nåt
så in i norden varmt.

Med kreatur på nitton olika beten är jag mer tacksam än
någonsin över att kunna lämna iväg djuren till såna som gladeligen (hoppas jag)
sköter om dem under hela säsongen.

I takt med mer och mer värme och mindre och mindre vatten
var det bara att inse att skörden var på väg att torka bort så snabbt rädda det
som räddas kunde. Och knacka dörr. ”Måååste ni köra med betesputsen? Kan
jag inte få ta det istället?” Inga problem för det mesta och DÄR kan vi
prata tacksamhet! Sådden blev det heller ingenting med, med endast knappa balen
per hektar. Slutresultatet med havrebalar, gräs och allmosor blev ungefär
fyrahundra balar mot den normala förstaskörden på cirka sjuhundrafemtio.

Jag har varit lyckligt lottad trots allt. kontakter och
kontakters kontakter har sett till att jag hela säsongen haft bete till mina
djur. Inte en enda bale har jag fått sätta ut som stödutfodring. Sen att jag
inte betat där jag tänkt och trott, och kört land och rike kring är en annan
historia. Kreaturen hamnade på Facebook och på bilderna stod en tjej med sina
två hundar mitt inne i koflocken och kelade med tjuren. En annan gång jag körde
förbi för titt, halvlåg torpägaren intill den liggande tjuren och kelade. Fantastiskt
betyg för mina djur, men. Men… Ja, kluvet med känslorna där…

En annan bonde konstaterade att det varit en sommar med
mycket djurhantering. Ja, och jag ville ju inte vara sämre utan skriva min egen
historia med 2018 som kossepromenadernas år, för satan i gatan vad jag promenerat
runt med kreatur. Både planerat och i ihopsamlingssyfte. Torka, dåliga beten
och usel strömledning är ingen superkombo alltså!

Något annat som gått till historien är vattenkörning. Vatten,
vatten och åter vatten. Många kubik har det gått om dagen. Tack och lov för
sjön, vars pump fått bekänna färg. Maken idiotförklarade mig när jag fick
erbjudande för ett par år sedan om att komma över ett gäng IBC-tankar. ”Ta
sex” sa jag, varpå han undrade om jag fått fnatt. Vi hade ju flera stycken
redan! Framåt början av augusti undrade han om vi skulle försöka snoka reda på
fler… Som mest hade vi vattenvagnar med totalt elva kubiktankar och en gammal
hydrofor på tre kubik igång. Och då har jag ändå sjöar till många av betena!

Däremot fixade torkan lite annat också – skörden var klar
rekordtidigt så vi kunde boka in en semestertur till Kalmar, Öland och
Karlskrona. Den första semestern någonsin för familjen som inte omfattar besök
hos mamma/mormor/svärmor.

Väl hemma igen gav vi oss på ett nytt stolleprov. Hämtade en
stuga från grannbyn som involverade en grävmaskinist och lite renovering på
det. Även där ordnade kontakter med inredning så skåp ingick, bord och bänk
specialbeställdes från Mors B, sängar hittades i en gammal lagård och madrass
till de samme samt en soffa kom från goda vänner.

Som lantbrukare har man fått kallelse på kallelse till
krismöten i torkans tecken. Det ”bästa” (jo, jag är ironisk!) rådet
jag tycker kom fram var på ett av de första jag var på; ”Tänk utanför
boxen och se till att lösa situationen!” Utanför boxen var det. Kontrakt
på grovfoderersättande kraftfoder. Kalvar ute och korna inne. Låt kalvar äta
fritt och begränsa de redan feta korna. Detta som inte går att göra om de går
ute och äter i foderhäck. Mindre foder där innebär att de högrankade äter
precis som vanligt och de lågrankade inte får något. Med andra ord några
smällfeta och några supermagra kor. Nu står merparten av kossorna bundna inne i
lagården med sin ranson per dag utan tillfälle att stjäla från någon annan. Lite
knorrar de över den lilla mängden, men har nu gett upp hoppet om något godare
alternativ. Ute går då årskvigkalvarna, kvigorna som ska kalva, samt slaktkor/kvigor.
Slakt ja… Ett annat kapitel. Något som ställdes till ordentligt under
sommaren.

Jag anmälde mitt ”slaktår” i vecka fem för att
vara garanterad att inte bli ståendes med en massa extra djur i höst, detta
utan facit för sommaren. Inte hade jag jättemycket för det då jag efter mycket
påtryckningar och pengabrist lyckades bli av med hälften av gänget i rätt
vecka, men fick vänta två månader till för att bli av med resten. Plus att jag
ändå har femton djur kvar som har lovats ”hämtas i början av nästa
år”…

Slaktköerna minskade och bondehoppet återvände i takt med
att det faktiskt kom lite (!) regn i augusti – sistaskörden räddade upp mycket.
För egen del krävde jag minst 250 balar för att ens kunna tänka tanken på att
klara vintern. 300 började kännas okej och vid 350 skulle jag överväga att
slappna av – jag fick 348!

Likadant hjälpte det upp mycket med denna väldigt milda
höst, och jag tog hem sista gängen för stödutfodring så sent som på Luciadagen.
2009 kom snön 9/11 och det var full utfodring därefter. Några veckor till och
från gör väldigt stor skillnad på åtgång av tjugofem balar i veckan.

Efter en lång tid utan vila – det kommer ju alltid en
regnperiod under sommaren där man kan göra lite mindre och just vila – den kom
aldrig. Från februari vid kalvningsstart började det med strul och passande. Hela
sommarhalvåret gick sedan till att leta gräs. Bärga det lilla som fanns på
åkrarna och stängsla. Och stängsla. Och stängsla. Jag har köpt in 450 plast-/glasfiberstolpar
och fråga inte hur många mil stängseltråd! Detta höll på tills början av
december. Non-stop. SEN började det finnas visst utrymme för tanke på vila.

Och det var väl där i november, med brist på sömn, vila,
motivation och pengar, men med en stadigt växande räkningshög, som jag fattade
ett beslut.

Det är inte värt det! Otack. Rädsla för aktivister. Aldrig
ledig. Motarbetad från alla håll men i synnerhet från myndigheter. En önskan om
ett jobb som ger en stadig dagsplanering, inkomst varje månad och möjlighet
till sjukskrivning vid behov. Tid för barn och familj och betald semester.

Sagt och gjort. Jag avvecklar! Men först ska jag försöka gå
med mina kor genom skogen! Orka lasta upp. Orka stängsla flera kilometers
sträcka. Det skulle nog gå… Och det gick!

Fy fan vilket spännande jobb man har! Försök få det någon
annanstans?! Jag och sexton små ankungar på sex-sjuhundra kilo på
eftermiddagstur i skogen. Klockrent! Hur kan man ens överväga nåt annat liv?!

Sedan gammalt kan man ju uttrycket – Inget ont utan något
gott! Och så sant som det var sagt:

2018 har inte bara varit kaos, oreda och arbete!

Som jag tidigare nämnt gav torkan oss möjlighet att åka på
vår första semester. För första gången någonsin, tror jag, var jag inte sist
med skörden – in i december skördades frostnupet, slemmigt gräs på skånska
slätten!

Barndomsvännen Hans hann med både bröllop, bebis, hus och
dop. Sånt är ju alltid kul!

Vi var på sextioårsfirande i Skåne hos Mors B i somras och
åttioårsfirande hos Morfar i höst.

Hela tjocka släkten samlade från Mormors sida och jag och
maken kom iväg och firade tio år ihop.

Det har varit ett år då jag bytt nummer med åtskilliga. Vissa
tillfälligt och andra mer permanent. I nöden prövas vännen och precis som i
alla kriser ger det sig till känna vilka som finns för en. Vilka som kanske
inte förstår, men ändå visar förståelse. Dörrar stängs och dörrar öppnas. Jag
har fått några nya vänner där minst ett par av dem kommit oerhört nära oerhört
snabbt. Såna som knackat lite på ytan och direkt flyttat in på en varm plats. Lika
oväntat och oförklarligt som fantastiskt och underbart.

Den ena är själv bonde. Och småbarnsförälder. Andra i all
ära, men lika hittar lika och det är oerhört skönt att inte behöva lägga bakgrund
och förklaringar till allt, som man behöver till ”en utomstående”. Kontakt
sen i våras och fler telefontimmar där än med någon annan, men likväl lika
osedd och fysiskt oträffad. (Och en grogrund till irritation då jag nämnde vår
kontakt för en annan och direkt fick förfrågan om civilstatus då min make
kanske var hotad… Jag trodde att det där med att pojkar och flickor inte
kunde vara vänner utan att vara ett par gick över i gymnasiet… Men jag är
visst fel ute där också. Stackars min make, säger jag då, som har så mycket
kontakt med män på olika håll. Män som tar mer eller mindre mycket plats i min
vardag… Och jag som gillar gubbar… Det kanske säger mer om mig än nån
annan?! Vad vet jag? Jo, att män ofta är lättare typer än kvinnor!)

Det är först som sist inte lätt att hitta/få vänner i vuxen
ålder och jag har fått flera stycken i år, mycket faktiskt på grund av döda kalvar,
torka och tvång till nya kontakter. Så mitt tidigare beslut att ta hela
2018-almanackan och knöla in i spisen fortast möjligt, får jag nog faktiskt
ompröva!

Jag tänker inte avsluta ännu en gång med att detta var ett ”året
för den trötta och slitna kroppen och nästa år kan bara bli lättare…”
Det har inte varit något genomgående roligt tema på detta år, men jag tror vi
alla blivit väldigt rika på erfarenheter – på olika vis!

Tack till alla som hjälpt till. Tack till alla som stöttat
och funnits där på olika vis. Tack alla som genom kontakter hjälpt till att
härda ut detta år. Tack alla som följer, här och/eller på instagram. Och tack
till er vänner, gamla som nya, för att jag får vara just er vän och för att ni
vill vara min.

Jag önskar ett Gott Slut på detta prövande och
erfarenhetsgivande 2018-år. Och jag tänker önska ett Gott Nytt 2019 med allt
vad det bär med sig!

Barnens storkusin valde att utsätta sin andra kusin för ett KBT-prov. Han bröt ordningen med en bit på mitten. En tårta som plötsligt blev en ”BH” och en kladdkaka som blev ett vindkraftverk som blev en propeller. Och en kusin som ”fick huvudvärk” av situationen.

Sen sist har vi varit bortbjudna både morgon och kväll. En
dag i alla fall. Samma dag som jag bestämde mig för att köra norrut och riva
det sista stänget för året. Ett som står illa till för eventuell snöröjning.
Glad i hågen gjorde jag klart inne, bytte om och rullade iväg. När jag kommit
en kilometer började jag grunna på hur de tillfälligt nästan bra armbågarna
skulle reagera på att rycka upp eventuellt halvt fastfrusna stolpar… Armbågar…?! Hm…
Vad försöker arkivet i kontoret att säga?! Armbågar, terapeut, återbesök… 27:e
kl. 14… H-VETE! Var det annandag igår
bör det vara dagen efter idag?! Klockan är 13:42, det tar en kvart till
samhället! Det kan gå. Bara att nita, sticka in röva på en skogsväg, hem,
slänga av och på kläder och sticka till vårdcentralen med förhoppning om att
inte möta nån bil med blåklädd farbror i… Dörren till mottagningen gick igen
bakom mig precis samtidigt som arbetsterapeuten öppnade den från sitt rum så
det var bara kliva rakt in. Och tacka gudarna en smula att det inte skulle vara
blodtryckskoll OCH att jag bestämt skulle riva det där stänget. Hade jag
fortsatt att skrota hemma hade jag nog inte haft en tanke på några armbågar…
Det inre tror jag tillfälligt har hamnat i någorlunda ordning, ett beslut är taget och stöttning för det finns. Om inte annat sen jag lurade med mig en gubbe till det jag kallade ”Fritzells kammare” – jordkällaren utan öron, ljus och mobiltäckning. Man kan samtala på många olika vis.
Och när det är som allra djävligast kan man få ett meddelande där det står: ”Förr hjälpte det ibland att sätta sig på en sten/stubbe och lyssna på naturen för att komma på banan igen, med idag skulle det leda till nerkylning och hemorrojder”. Barnsligt, fjantigt, you name it. Det är skönt med vänner som kan få en att dra på munnen i alla fall. Nog så jobbigt, men nerkylning och hemorrojder… Nja, sååååå illa är det ju inte! Till och med lyckats bringa lite ordning i huset så länge det varar. Storstädning av kyl och tvättstugan har också lyckats hända plötsligt!
Kvällsmat hos di gamle igår. Märkligt att man tycker sig endast gå hemma och drälla runt och drömma sig bort, till att känna att man aldrig får vara hemma i lugn och ro!
En som skarpt uppskattar dammsugaren. Film på @bondeniskarvhult. När det vankas Circhus kl kvart i 7 vill det till att hålla tiden! Kamouflage! Blev sinkad en stund idag av besök ”från stan”. Extra roligt då med nyfikna kor som tillåter främmande barn att klappa.

Idag har det klippts kossor. Tjugotre styck. Tio till femton
minuter på varje beroende på pälstyp och samarbetsgrad. Till exempel stod jag på
knä på en liggande ko för att komma åt grannens vänstersida. Två halvklippta
kor bör väl motsvara en hel, och ingen av dem tänkte flytta på sig. En kossa
frågade två gånger om hon fick sparka, men jag nekade båda och hon satte ner
foten igen. En annan fot kom flygandes i farlig fart, men tur för mig att jag stod
vid den långa båsavskiljningsgrinden som tog smällen i mitt ställe. Och ett
allvarligt förlåt från min sida eftersom det var en reflex från kossan då jag
råkat sticka henne rätt ordentligt i ett veck i armhålan med saxen…
När man tittar ner och undrar hur i hela världen man klippt, till man inser att det ligger en ko under.

En halv plus en halv blir en hel, det är sen gammalt! Ena delen av byxorna brukar vara i stöveln…

In för en sen middag med familjen och sedan ut igen för
städning. Med massa liggande kor. Hur städar man under de som inte vill stiga
upp?

Ändå ute och i farten så band upp saltstenar till dem också,
något jag tänkt ganska länge. Vissa kossor kunde dock inte vänta tills jag var
klar.

God natt. Nu ska jag se om maken har lust att komma ut från sin kammare, på andravåningens tillbygge…

Julfrukost!
Tidigt upp julaftons morgon. Klara av lagården i någorlunda
vettig tid så vi fick en gemensam familjefrukost. Det är man ju sannerligen
inte bortskämd med.

Lite klappöppning hemma innan vi styrde mot min moster. En
liten ynklig skara, men precis lagom med tolv pers.

Tomten kom och piggade upp de trötta barnen. Två lite större
som slet av pappret och spanade sedan på vad de fick. Den tredje och minsta
öppnade alla lite grand och sedan bestämde hon sig för ett. I det låg en docka
från Momo, och ungen tog den i famnen som sin nya käraste ägodel och ägnade de
andra klapparna inte en blick. ”Ska du komma och öppna resten?” – Nä!

När ungen varit försvunnen en lång stund återfinns hon på toa. Klart dockan behövde sitta på pottan efter att ha legat nerpackad så länge!

Det tog ett par timmar innan hon lossat greppet om dockan
för nästa klapp – i den låg matset till dockan och lyckan var total! Det tog ett år av några få stunder. Men när sonen övergav grävmaskinen för sin egen julklapp – till höger i bild, fick JAG den äran att färdigställa det stora spöket! Julaftonskväll i lugnet med Selma. Juldagsmorgon.

Juldagen sedan. Ett inre i totalt kaos. För ovanlighetens
skull SOL på himlen, så satte den minsta i vagnen och gick iväg. Kom väl
ungefär tvåhundra meter bort innan hon la ihop, så det var en god lyssnare jag
hade med mig. Inga åsikter, inga avbrott. Jag kunde bara gå där och dividera,
högt eller mumlande med mig själv. Rundade sjön och ungefär halvvägs började
ett saftigt skoskav ge sig tillkänna. Tack kängorna. Fysisk smärta är lättare
än psykisk. Lättare att bära, lättare att läka. Lättare att förstå och få
förståelse för. Plötsligt ser man ljuset i tunneln och fattar ett beslut.

Kom hem lättare i sinnet och med blodiga hälar. Satte på två
timmar ihop 500-bitars-pusslet sonen vann i julklappsleken.

Sonen som plötsligt inte ville äta, hade ont i huvudet,
frös, saftig feber och illamående… Shit! Bäddade ner honom och efter en lugn
natt med god sömn var han fit for fight igen och har gett mig storstryk i
fotboll… En gammal gårdshund till hjälp eller stjälp?!

Maken tog en inspektionsrunda i skogen under eftermiddagen och sedan välbehövlig städning av hönshuset. Middag hos dräng och fru och hem för att skicka ungarna i säng.

För min del storstädning av skafferiet och maken tog en
sväng ute med lite småpill.

”Om krisen kommer” – så klarar vi oss nog den där veckan myndigheten rekommenderar. Satan i gatan vad bråte man har! Och detta är ändå det ”extra” som inte får plats i lådorna som vi använder grejorna ur!!

Gällande mitt bryt igår så tror jag att jag fattat ett
beslut. Det räcker nu. Innan jag hugger i sten, ska jag be om ett råd. Från en
av mina äldsta älskade gubbar i min direkta närhet. Från den som hittills
aldrig gjort något förhastat. Från den som aldrig säger ett ont ord om någon om
denne någon inte verkligen förtjänar det.
Snart nytt år med nya tag. Nu rensar vi ur garderoben på gamla lik. Men ungarna behåller vi!

Trots allt känns det som att lugnet börjar lägga sig. Förvisso
ett bra gäng kor kvar att klippa. Men jag tänker att det är bäst att läka ut
skadorna innan risken för nya prövas… Och ett stort område stängsel bör rivas
i det snaraste. Men kallt och snöigt ställer till det. Och till veckan verkar
det bli plusgrader och slask, så lättare att ta det då! (Tänker jag) Tillbaka till balkörning och devisen att ”lite svinn får man räkna med”

Pepparkaksbak och pyntning av de samme, till barnens stora
glädje.

En beställning från Lantmännen som dessutom blev hemkörd. Krävs lätt middag för en sån leverans som tack. Även om det krockar med en planerad resa till sjukan med sonen. Äta behövde vi alla och vad gör det de gånger man kan flexa med tiden?
En tur till bygghandeln för att ha virke hemma som fått acklimatiserat
sig lite OM anda, lust, tid, ork och annat som krävs skulle råka infinna sig
under ledigheten.

På väg till samhället kom den finaste julklappen! Ett sms med
innebörd i stil med ”Kände hur tungjobbat det är i lagården, jag var
helt slut efter helgen. Om ni behöver komma iväg och vila en helg innan helvetet
med kalvningar brakar lös ställer jag upp. Innan ni går ur askan in i elden.”

Jo, jag blir otroligt rörd. Vilken vän man har! Risken är
att erbjudandet nyttjas!

Fredagskvällen på akupressur. Mycket märklig känsla att få ett tryck på armen (jo, det kändes och var inte helt skönt) men ögonen bara började forsa. Nosen slamma igen. Typ som att störtlipa utan förvarning och medvetande. Baby Blues!? ”Punkterna hör ihop med förkylning, så risk att något du har i kroppen bryter ut, vänta så ska jag ge dig nån bot”. Ett par tryck i ansiktet och genom ett trollslag var ögonen torra och nosen fri?! Nåt är mysko…! (Blev för en kort stund nervös att vara skitdålig denna julen också, men än är det lugnt och risken är inte heller förbi!)

En kväll där vi (HÖR OCH HÄPNA!!!) var hemma. Vakna samtidigt, hade Motivation och TOG ITU MED!!!!!!! att få upp lite foto! ÄNTERLIGEN! Sju år sedan bilderna uppdaterades. De vi tog ner för ett och ett halvt år sedan var på sonen som lillparvel. Ett och ett halvt år sedan lillan döptes, och ännu har hon lyst med sin frånvaro på väggen. Och ett år sedan vi tapetserade om sedan fönster blivit dörr. ÄNTERLIGEN!
Igår rotade jag runt och hittade resterande bilder, på familjerna som kom tillbaka på spikarna som var kvar på andra väggen. Jodå, det känns sannerligen synnerligen bra! Det är ju detaljerna som skiljer ett boende från ett hem.

Lillskrutt startade dagen med att plocka burkar och lock ur diskmaskinen med mig. Men självklart behövs nåt på huvudet, så det fixade hon. Pepparkaksgubbe med pepparkaksburk liksom. Hatten på sne’. Halvt om halvt tvingade sonen att sortera underkläder. Han var väldigt duktig tills jag kom med ännu en korg och tillbaka i tvättstugan hörde jag ett smärre vrål från sovrummet… Och när jag på kvällningen stod och vek tvätt i samme stuga, kom lillhönan in. Tittade sig omkring och började plocka, med kommentar ”Jag lägger in detta i maskinen, mamma. Vad bra att jag hjälper dig, så att nånting blir gjort här…” – Ska man berömma eller stryka till ungen?!:))

Igår kom vi till sist iväg och hämtade gran. Och lagom tills
vi kom till grannens plantering för en ärlig stöldturné, såg vi att önskestenen
blivit en tomte! Perfekt för julkortet vi förvisso tänkt ta i granskogen! Snabbt
avverkat en gran och upp med ungarna i ett älgtorn för glögg och pepparkaka. Den
minsta var inte särskilt rolig, så hem med henne till vagnen och sen en tur
till för man och barn till de ”egna” markerna och smågranar till
deras rum. Blev även en ute i grytan, med myyyycket ljus i. Slingan var visst
åtta meter…

Jukeboxen kom på besök också.

Idag kom granen in efter avslutad storstädning. Så småningom
fick den lite att dricka och det verkar vara mer än den tålde, vi kan nog sälja
den som Pisa-imitation;P Katterna uppskattar inte dammsugaren. Så illa att alla tre kunde samsas i trappan en liten stund. Tänk om hon kunde se ut sån här (i SIN säng) mellan tre och sex också…

En rallyvisit och en stor korg med diverse halkade inom
dörren, kort därefter följt av svägerska med familj och samtidigt drängen och
fru för lite tjuvstart av julfirande.

Sedan en stund är vi ensamma. Flyttade tvätten till tumlaren
och tittade på resten, men backade ut och stängde dörren. Nåt behöver jag väl
syssla med i mellandagarna.
Maken åkte iväg med skräp till återvinningen, brukar vara lättare en sån här kväll än ett par dagar framöver…

Från mig till Er: EN RIKTIGT GOD FRIDFULL JUL!

Här har det nog också gått lite fort. Tror jag att mannen fick panik om han skulle föda sin egen fru!!!!

När jag var på APL-värdsträffen praktikplatsvärd) för ett par veckor sedan så var ett av ämnena
till diskussion att eleven skulle hålla tider (bonden som kom en och en halv
timme sent hörde inte detta – ”semin som inte höll tiden och problem med elen”
samt ha ”telefondiciplin”. Lägga fokus på det som gällde och inte
fippla runt på luren.

Väldigt roligt, kan en annan tycka (som hann avverka ett par
samtal om en förrymd ko minuten före start och i pausen ett från en
maskinsäljare som frågade om jag dumpat honom då jag aldrig hördes av), men ju
längre föreläsningen pågick, desto fler telefoner hamnade på borden. Och att
stänga in trettiotalet bönder i en sal mitt i veckan… Det ringde många gånger
i lurarna, mycket spring i dörrarna!

Den där luren. Så värdefull och viktig i dagens samhälle.
Och en sån total förstörare i andra fall.

Jag får tyvärr erkänna att jag tillhör dem som har luren
fastklistrad i näven dygnets alla vakna timmar och sover med den på
nattygsbordet. Även på den är jag en jäkla skrivare (inte bara här), tror det
finns ett antal som kan intyga detta. Däremot kommer vi inte alltid överens.
Jag och luren. Så det jag undrar nu är om det bara är jag som har problem med Fröken
Autokorrekt?!

Lite lagom distraktion då man knappar under arbetes gång (ja
tacka vet jag när det fanns knappar så man kände var man var!), lite stress
ibland, lite eufori (läs jäkelskap!) och ett par tummar som går fortare än
huvudet, tillsammans med en känslig skicka-knapp. Dosera därtill även en gnutt
ploj-dialektal ordbok.

Det händer att det blir otroligt fel ibland. För ett tag
sedan fick jag ”Hej älskling! Jag är hemma nu!” – Vad svarar man på
det? Håll du dig till din egen, här är du uppenbart inte!?

Jag fick även ett sms för några veckor sedan där det stod
typ ”Hej. Har precis klivit av stationen i Mora, hur ska jag gå?” – Där
var svaret givet – Jag har inte en susning då jag aldrig varit i Mora, men lycka
till!

Någon föreslog ”med lite upplärning går det nog
bra”, där det i tid hade upptäckts att luren justerat till
”uppläxning”. Inte riktigt samma sak.

En konversation som gick lite överstyr följdes av ”Jag
icke övrigt gränsen” (vem av oss som gick mest över gränsen vet vi ännu
inte. Båda var överens om att det var vi själva!)

En dag skulle jag stanna inne och lägga fokus på stängsling.
Tydligen är det ett vanligare ord i min lur än den städning det var tal om.

Jag undrar också hur man kan ”ligga och kviga” –
kvida var inte förstahandsvalet ens vid rättstavning…

En rapport om morgonens kyla där jag nämnde de -8 hemma, när meddelandet var iväg stod det att vi hade ”en åttondelsnot”. Mottagaren fick dock -8. Och jag fick svar: Vi hade också ”åttondelsnot”.

Maken höll ställningarna när jag låg på BB och plötsligt fick jag ett sms ”kalven verkade slö så hällde i den en flaska rågmjöl”. Stackars lille kalv, det måste varit torrt…

Listan kan göras lång och ibland blir det galet tokigt. Fyll
på! Ett gott skratt…ja, resten kan .

En del av en älgkalv levererades i hallen tidigare. Råkade inse
att jag inte gillar saffransbiscotti, så snott ihop både choklad och vanilj ikväll,
samt gjort klar mina biskvier. Ikväll blir det gofika!

Som svar på kommentaren till föregående inlägg, så stämmer
det att jag klämdes mot en fångstgrind förra hösten när vi band in kalvar. Hann
upp en bit men kunde stoltsera med ben som en zebra ett tag där efter. Och då
syftar jag inte på de snygga spirorna ett hästdjur har! God natt

Vi tog en söndag hos Hans och tittade på ”nya”
huset o besökte en nybyggd lekplats, innan vi åkte en liten bit uppåt där jag stoppade in näsan hos
mina gamla grannar. Sjukdom bitit tag hårt, och det var med en klump i halsen
jag insåg att detta nog var sista minuterna jag fick prata med en av dem. Med
en kluven känsla av sorg tillsammans med en önskan om att lidandet inte ska bli
långrandigt.

Kom hem med sovande barn. Och igår var planen att göra
lagården, ta en lång frukost och dusch före återbesöket hos arbetsterapeuten. Något
som jag i och för sig inte sett särskilt mycket fram emot, då jag upplevde
honom som tjurig mot min ovilja att (kunna) sjukskrivas, och att armbågarna blivit
betydligt sämre sedan jag ökat på antalet skopor pellets att ösa ut.

Pinan blev kort då en av hans kollegor ringde återbud på
grund av sjukdom. Jaha, vad gör jag nu då? Tja, var ju inte inne för frukost
förrän tjugo över elva, så bara där var ju halva dagen löst…

Satte igång att klippa kor! Har ju ett gäng som behöver
ansas. Med väldigt varierande resultat. Om någon undrar jag meddela att det är
stört omöjligt att klippa mer än halva kossan om hon ligger ner. Nedre halvan
är liksom…svåråtkomlig… Och inte vill de stiga upp, så då får man gå till
nästa och återkomma när den första vilat färdigt.

Man står och klipper herefordar, med ryggar i lastbilsbredd
ungefär, och så kommer man till en mjölkis. Ojojoj, vad mycket knotor och veck
det är överallt! Och ju mer man klipper en vit ko, desto mer färgas hon
kycklinggul:) Klippning kräver varierande arbetsställning. Från normalt
stående, till sittandes på en ko, till liggandes över en ko, till huksittande
på den gamla lagårdens stenfot då kossan vägrar ställa sig på sniskan och jag
vägrar låta mig klämmas fast mot väggen.

Vid ett par tillfällen har jag stått med huvudet under magen
på en ko, när jag känt en tunga linda sig kring antennen på lurarna kort innan
dessa flugit iväg. Tack grannen, vet du hur dyra de där är??! Och så kan det bli som gårdagens sista kossa
(vilket låg i planeringen), men det är sällsynt;

Lite varsk var hon. Och lite varsk är alltid jag när jag går
mellan korna. Alltid på helspänn vid svansklippning då det kan komma fötter
flygandes. Men att jag skulle stå och klippa halsen på henne, när hon
smällde undan benen för mig, den var otippad!
Rejält träffade hon också, så kan nog lägga det till ”värsta
sparken hittills – listan”. Blev hängandes en stund mellan grannkossan och
båsavskiljningsgrinden, innan jag vågade prova sätta ner benen igen. (och nej, till de som frågat. Jag svimmade inte, hade inte ens det i tankarna!) De höll,
och då jävlar i det skulle hon inte få vinna. (Mamma! Hoppa över kommande tre
rader!) Så ståendes på ovan nämnda mellangrind, med ena näven mot väggen fick
hon andra sidan klippt. Sparkig som fasen så lovar att 1776 löste enkel
lastbilsbiljett till nästa höst! Men det var nog ett bra uppvak för mig också,
trots allt. Att inte lita så förbannat på djuren. Jag är nog osunt slapp i
hanteringen många gånger, just för att det så sällan är problem. Jag tror mig känna mina djur.

Stannade upp en kort stund för samtal, och kände direkt värk och
stelhet tillta, så bara att knega vidare. Ungefär där blev kvällens
akupressurbesök inställt så ingen tid att passa längre. Så smidigt och lugnt det blev plötsligt!

Elproblem på morgonen så elektrikern kom och konstaterade
att elcentralen börjat smälta ihop (Igen!! Bara några år sedan vi kom ut på
morgonen och möttes av ett sotigt, förvridet elskåp på lagårdsväggen. Änglavakt.
Igen… Men varför?!) Så en kolsvart lagård att utfodra i medan reparation pågick. Fick hämta pannlampa.

In och inspektera om benet höll ihop när långkalsongerna
drogs av – det gjorde det – och sedan julbord hos sömmerskegrannen. Hade planer för kvällen som slutade med en film som jag inte orkade sätta på som slutade i en bok som jag aldrig öppnade. Jag skyller helhjärtat på Selma som tog vid och visade var skåpet skulle stå.

Idag kände jag inte för att gå ojämnt och riva stängsel. Även
om skuggorna och värmen på benet redan avtagit imorse är man en vanemänniska. Och
det är nog bra att tvingas bryta dessa vanor ibland. Hur tar man sig ur
traktorn på ett alternativt sätt? Jag är väldigt medveten om hur jag BRUKAR
göra. Eller, jag har blivit det idag: Tydligen brukar jag även knuffa till foderkärran med högerbenet vid
första vridningen ur ladan. Blivit varse det också…

Istället tog jag min ut-och-fara-dag. Tänkte åka till någon
stad med visste inte vilken. Det löste verkstan åt mig när jag fick meddelande
om att pressen var färdigservad. En traktor skulle in för ett navläckage så jag
tog min tur ditåt för att komplettera det sista till jul (redan?!!?) och
plockade upp drängen på hemväg sen han kört in traktorn.

Tycker det är en galet stor flock här hemma, tills jag inser att det dubbla brukar vara det normala i vanliga fall…

Hemma pågick det årliga pepparkaksbaket följt av middag,
nattning och nu lite mer bak för min del.

Maken gick till lagården för att fixa nåt, och strax efter
han gått ut fick jag bilder:

Snäll kossa, så han hade tagit henne i koppel och lett
tillbaka in.

Mina biskvibottnar ligger på avsvalning och en omgång biscotti rök nyss i ugnen. Dags att fixa fram fika och krypa ner sen! Han som sprang runt och sjöng ”Rudolf-” önskar liksom jag en god natt!