En ung bondes vardag

Morgon Mina flickor<3 Kossan fick flytta in i box med en tjur över dagen. Väldigt konstigt med ”det där blodet” som kom ut ur tjurens mage när han hoppade på kossan, tyckte 4,5-åringen.

Pressen har rullat vidare. I skrivande stund strax under 340
balar! Om jag och pressen är överens om räknandet. Plus minus några kanske… Och
i runda slängar 6-8 hektar kvar som jag tänkt att slå. Men först ska det regna
lite verkar det som. Själv har jag även en del stängsel som släpar efter. En
lagård i behov av tvätt och småfix och ett gäng kalvar som behöver avvänjas. För
att inte tala om det ständigt eftersatta hushållet…

Maken fick en stunds jakt på lördagsförmiddagen, själv fick
jag en stunds pressning av det som jag lämnade på fredagskvällen för en första
familjemiddag den veckan. Pressen backades in i maskinhallen, traktorn bands
fast i den samme, eller kanske maskinhallsdörrarna i traktorn. En kviga
lockades in från sitt äventyr och ett elaggregat lånades ut (till ingen nytta visade
det sig, men gav likväl fika) och nosen styrdes hemåt. Nåväl, sen en i
sammanhanget ganska lång pratstund avhandlades med en ny besökare till samma
ställe.

Väl hemma var det bara att dra ett varv genom duschen och
åka iväg på försenat födelsedagsfirande av barnens storkusin. Sent som Sören
innan det blev efterrätt så varken jag eller barnen var så särskilt trevliga
tror jag. Kanske borde öva på att svänga lite lugnare. Om man inte nyper kurvan i femtio knyck och riskerar att hamna på grannstolen, vill säga!

Tre sovande barn i bilen innebar den femte obebodda natten
av ”lekstugan”. Det leks inte så mycket där, men sovs desto mer. Aja,
den används i alla fall.

I natt var första gången på jag-vet-inte-när som lillskiten
sov någorlunda. Tre-fyra timmars spring och skrik nattetid verkar ha blivit
vardagsmat.

Efter en djurkoll på förmiddagen plockade jag och sonen av
resterande tomater. Provgrävde upp några potatisar som jag hoppats maken ska
gräva vidare på för att avlasta mina armbågar och handled (får se när/om det
blir av) och kom på att leta efter morotsblast bland ogräset. Har nån middag räddad!

Tvillingtomat!??
Sen var det dags att hämta hem en ko och en kalv, så ”nu
har vi alla djur i samma kommun” som sonen så snällt rapporterade. Hemvägen
gick via Mormor och Morfar, kärran av på lagårdsbacken och upp till
grannstället efter en höbal till deras småtjurar. Allt för att dryga ut hemfärden
så länge det går. Nu när jag ändå körde precis förbi med traktor och balklo
liksom.

Åter igen; Dessa stirriga köttdjur. Det går ju inte att ta
sig fram bland dem så förstenade av skräck som de är! ”Åja, det värsta är
att när de väl springer, är det efter mig de springer”, klagade Morfar.

Ko och kalv av hos grannen uppe i byn och middag med
familjen (Igen!). Avslutat veckan med en släng av gallsten, eller vad det nu är
som långsamt krossar mellangärdet i ett skruvstäd…

Hoppas på ännu en lugn natt. Hade behövt det! Ska även försöka tränga undan det jobbiga besked jag fick tidigare idag. Den enda trösten känns som att det gäller en tant på 80+, hon har liksom hunnit leva det mesta av sitt liv. Men likväl blir man påmind om att inte ens de som alltid funnits för en, kommer att finnas för alltid..

God natt

SvenKörning längs länsvägen med vetskap om att många av de som tittar ner hajar till när det är en tjej i maskinen…

Man bör alltid ha en plan B på det mesta man gör. Jobbar man
med djur är det bra att fortsätta med plan C, D, och E, för att vara beredd att
skutta till plan Q direkt om det är vad djuren vill. Om nu bonneriet skulle
skita sig, vilket det känns som allt som oftast vid bankbesök, så kan det vara
bra att fundera på alternativa karriärer. Förslag mottages tacksamt så jag inte
står helt handfallen om-i-fall-att! Själv har jag några planer på lut, senast
en utökning av ”traktorterapin” – ett utryck Jirka myntade för många
år sedan;

För ett tag sedan gjorde jag ett enormt misstag. Jag
flyttade ett litet internt skämt utanför den lilla internboxen och provade den
på en ny stjärna. Det skulle jag inte gjort för det höll på att gå rent åt
helvete! Jag skrämde bokstavligen skiten ur personen, eller lungorna i alla
fall. Jag skämdes i flera dagar efteråt, men så kom plötsligt ett Tack. För att
jag skrämt igång känslorna! Även de bra känslorna. Och nyligen var jag lite
nyfiken (otippat va?!), så frågade hur det kändes, och fick ett härligt besked
följt av Tack för din medverkan!

STOOOOPP! skrek jag. Möjligen jag gav en omedveten knuff,
eller möjligen en rejäl spark i arslet, men medverkan… Herregud vilka bilder
det gav! Men det är lugnt. Ska bara hämta andan lite sen ska nubbarna i pannan odlas fram, var så säker!

Lyckliga känslor å deras vägnar, blandat med en egen växande
trötthet. Tycker jag försökt hålla torka-spökena borta i sommar, men jag kan inte
ljuga om att de figurerat i utkanten hela tiden. Och sanningen att säga har man
nog varit mer på tårna än man velat erkänna. Och det tar på krafterna, känner
jag nu. Kommer inte maten fort nog får man göra vad man kan! Undrade en stund om jag sniffat för mycket diesel vid dunktömningen i Fiaten. Det var många hus där!

Jag nämnde min foderönskan igår. Vid frukosten idag räknade
jag till 250 pressade balar denna omgången. Ytterligare fyrtio körda idag, och
i runda slängar ligger tio hektar till slaget. Behöver jag beskriva lättnaden
som smyger sig på?! Löv mättar nog också! Ni vet vilka ni är, även om vi kanske aldrig träffats i fysisk form. Tack!

Det går helt okej så länge jag är igång, men minsta paus… Tiggde
skjuts från föräldragården för att slippa dra hem ekipaget ännu en gång då jag
fortsätter på samma ställe imorgon. Men fråga allvarligt inte om jag verkligen
var vaken på hemfärden. Härligt att ställa upp på att köra hem mig och få noll
respons tillbaka. Uppskattat var det i alla fall, även om jag inte vet riktigt
HUR jag kom hem så uppskattade jag ATT jag kom hem. Drängens fru lämnade över
barnen som nattades och sen var det dags för en efterlängtat middag.

Maken är och vårdar en av sina gamla relationer, själv har jag inte ens katten hemma, så det är tyst och lugnt.
God natt.

Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta
laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300
börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är
en bonus. Sällskap på åkern! ”Kör lugnt, får man ofta höra! – Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i
oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften.
Vi närmar oss 200-sträcket i balantal… Bara det att jag kunde pressa 39 balar
i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt
köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på
krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada – tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert… En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att
hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i
maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats
fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma,
eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i
för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för
länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man
stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: ”Hej, jag heter
Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att
ni vill, eller vågar du inte annat?!” WOW! Just där och då blev jag nog
mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma;
En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En
antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att
”bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!” Sant! –
Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara
så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med
inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än
väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även
om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer
än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits
chansen att spana i mina bara ben – vilket ledde till en liknande fråga från en
pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig.
Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan ”för säkerhets
skull”?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av
inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta
mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i
traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika
bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm
i råttfälla… En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev
resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den
rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många
centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen
fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det
träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram,
vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta
alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha
uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela
tiden stöter i kärran på just det stället…!? Osv osv. (Det måste vara lättare
att bo i stan – där ursäkterna kan begränsas till ”trappan” eller
”dörrkarmen”.)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta
slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen.
”Han ringer nog en timme innan” fick jag som besked, följt av chaufförrens
är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på
stora tjurar. Hans kommentar?! ”- Vet du hur stora dina tjurar brukar
vara?!!!!” Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han
tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa ”Är det dessa du kallar små?!” – Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett
lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?…

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att
jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag.
Tjurkalvarna är ur vägen! – Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar…) En önskan
ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl
se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får
banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade
hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter,
fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då
på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme
sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot
crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när
maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren
och utanför stod hemleverans av köttet, ”när han ändå var ute och körde”. Fem minuter senare hade maken varit på
väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer
förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite
kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp
– älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på… skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen
inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen
hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!

En fredag med utnyttjad födelsedagspresent – veckostädning och middag! Me like! Lördag med snabbinsatt barnvakt och medhavd kvällsmat – pulled pork (på nötstek, smaka på den!) Tummen upp.

Hur kan man inte älska årstidsskiftningarna?! Jag bara undrar. Första rimfrosten, den skira grönskan, sommarens färgprakt och höstens färger!? ”Ah, du är en sån som gillar vintern!” fick jag höra för ett tag sedan. Nej, men jag uppskattar variationen! Och efter sommaren som gått kan jag meddela att det var extra skönt att få välja att snurra schalen om halsen och ta på en tjocktröja, för att frampå dagen kunna lätta på klädseln!
Vi lämnar olika avtryck helt enkelt.Maken mötte en fin soluppgång igår, och jag mötte Guldlock!??Någon var och gjorde sitt på pottan på eget initiativ och kröp sedan ner och mös (nej, det var inte i morse!)Någon skulle prova lerpölen med missbedömde dess halhet…! Och jag tror inte den minsta insett att det var ett godishalsband hon krängt över huvudet!
När jag vaknade i morse var hela världen emot mig. Inte blev det bättre av att den minsta började greja vid halv sex, och sedan fortsatte. När jag till sist kom in från lagården hade hon däckat i brorsans famn där i soffa, efter att ha försett sig med ett par frallor från köksbordet. Fördel att hon slutat gnaga rakt genom påsen i alla fall.
Fördelen med att vakna fel är att det inte kan bli mycket värre! Och det har blivit bättre! Ett par missförstånd är utredda, skörden börjar se lovande ut. Om det fortsätter i samma takt börjar det rent av se bra ut! När Fiaten plötsligt vägrar starta är det bra med en Navara! Hur kunde jag vänta så länge med batteribytet?! Man får inte fundera på mycket annat när man ska ta sig in i hägnet!

Precis hemma efter en stunds kvällspress och strängning ringde slaktbilen! Denna välsignade slaktbil! Djur iväg! Pengar till kontot och en krympande räkningshög!
Fy fan vad jag tänker sova gott i natt om bara barnen gör det. Kanske jag borde sluta springa naken runt flaggstången först, men jag tror ni fattar känslan!?
Tog fram fika till oss nu, men noll respons från maken. Det var väl något naturprogram på TV som var ”intressant”. (Han är helt väck!) Han får väl fika framåt natten när han vaknar till igen!
God natt

Även om den lilla skruttan sussade sött i sin säng efter
några lyckade rymningsförsök frestade friheten extra framåt tretiden då vi
vaknade av ett rejält brak och ett illvrål. Där på golvet i mörkret låg hon. I
fallet ner provade hon hörnan på mitt sängbord så ett saftigt jack var
uppslaget i huvudet. Det blöder rätt bra! Och ont som det säkert gjorde gav hon
hals i nära på två minuter innan hon upptäckte katten som kunde jagas. För egen
del blev det en extra stund i soffan sen blödningen stannat någorlunda, och
uppsikt på den lilla.

Kl. 3:25. Om ungen inte är still tillräckligt länge för att hålla tryck får man nyttja ett pannband så länge det är accepterat.

Inte kom hon till ro när vi väl skulle lägga oss igen, och
då hon lärt sig klättra upp i min säng via sängbordet var det mycket spring. Tills
madrassen lyftes ur spjälsängen och hamnade på golvet. Då slocknade hon som en
stock.

Hade en söndag med lite småfix. En wire sattes i taket vid
stugans sängar och därpå hängdes filtar. Nu är således ”kojorna”
kompletta.

Kattlådorna fick sin årliga helsanering och maken åkte på
sin årliga älgmiddag som uppstart. Hemma bjöds di gamle in på kvällsmat och
resesängen sattes upp till den lilla. Dryga decimetern högre sidor på den, så
nu skulle hon väl bli där. Och det gjorde hon. Den natten.

Igår körde jag och drängen djur igen. De nya sinkorna kördes
ner till andra gården och ett gäng av kor och kalvar togs med tillbaka hem. Enda
gänget med blandade kavlar, de yngsta, så blev till att backa intill lagården
och börja sortera. Korna ut. Tjurarna till de andra tjurarna och småkvigorna
fick bindas in i brist på bättre förvaring. Inom ett år fyller EN upp hela drivgången! Det var nog inte så här nån av oss tänkte det…!? Kanske ett alternativ till platsbristen – duobås!?

Den lilla av dessa två små kvigor tyckte dock att det var
dags att ”tänka utanför boxen” så hon skuttade helt sonika rakt genom
och ut på foderbordet. Ena hållet går bra, men inte tillbaka. Däremot gjorde
hon hela dagen för ett antal tjurar på andra sidan foderbordet som fick en flicksnärta att
sniffa på, tills jag tog med henne på en ny promenad runt lagården. Bindslet
kortades och hon står nu ungefär där hon borde.

Småkillarna där ute blev många, sexton stycken. I väntan på
slaktbilen som ska göra plats inne får de gå där, så ”boxen”
utökades, ströddes extra och en foderhäck sattes på plats då det börjar bli
mycket foder att bära.

När man börjar plocka tegelsten på foderbordet inser man vilken tur man haft med pressen… Efter djurvaktsuppdraget åkte jag direkt bort och flyttade hemmadjuren. Hög tid, verkar 172, mitt i bild, att tycka.Maken var på jakt och även om mina kor höll sig lugna hade
ett par hästar i samma by flyttat på sig. Två kvigor skjutna, och det var inte
mina, som tur var. Och plötsligt kom den mest puckade kommentaren på länge;
”Kan du hämta flickorna? Jag är i skogen!” -Jaha! Jag trodde man
brukade jaga älg på stora boulevarden… Men men, det är ju min tanke. Välkommen hem till Wild West.

När de stora barnen fick sin sagostund i soffan på kvällen
hördes plötsligt en svag duns och den lilla kom tassandes. Hur f*n gjorde hon?!
Madrassen ner på golvet och packa ihop sängen. Sen var det spring! Oj, så kul
det var. Tyckte hon. Men inte att bara dyka upp, utan först samla ihop filt,
tre gosar, tio nappar. Tappa hälften, lägga ner och börja samla igen. Resa sig
och tappa nåt…

Hejdå, du gamla fina spjälsäng! Vi ses till barnbarnen, så ladda för fjärde generationen.

Jag tog en snabbis till di gamle och hämtade svärfars
växasäng från trettiotalet. Även om eluttagen sägs vara idiotsäkra nu för tiden
vill jag inte ha den där pillegrisen närmre än nödvändigt.

Idag revs stängsel i norr. Kan meddela att jag hade lite
problem en sväng – sjön har stigit och den låg inte stilla idag. Knappt jag
fick upp mina stolpar ute i vattnet!

Fick hämta flickorna även idag. Alla tre barn verkar tycka
det var väldigt spännande med den ”nya” sängen som kom på plats under min frukosttid.

Jakten idag hade varit tillräckligt spännande för att bara
olovliga djur visat sig, och en av hundarna återfanns på föräldragården hos mina
kvigor. Enligt utsago ingen skjuten…

Slutligen kan man önska att man träffar någon, och på noll tid är Du med den. Det är en rätt go känsla. När man från ingenstans kan prata om stort och smått och allt däremellan. Det händer några gånger i livet, tror min förra gång var i USA hos besök hos en av makens sysslingar. Nu gäller det bara att förvalta det också. Oavsett vad titeln blir framöver. Man kanske blir stämplad som ”en knepig jävel”, Komandora eller alldeles, alldeles underbar;P

Vissa dagar det jobbigare än andra att ta sig ur sängen!
Tisdagen spenderades som en födelsedag sig bör(?) – på
Länssjukhuset med sonen för hans första allergispruta. Inga större reaktioner,
och absolut inga allvarliga, så efter en och en halv timme där, med massa
kvalitetstid för spel utan störande småsyskon. En riktigt lyxfika på Ikea och
lite ärenden avklarade efter det.

Onsdagen sedan – Tio år med gubben. Den jag aldrig hade
drömt om att behålla. Han var inte min typ och alldeles för gammal. Men man är
ju inte sämre än att man kan ändra sig! Vi firade den dagen genom att inte
träffas!;

Direkt efter lagård och frukost kopplade jag pressen och
styrde norröver till Morfar. Lite läskigt att jag aldrig tänkt på en väg, trots
att jag bott och vistats i området i många år av mitt liv.

Jag kom in utan bekymmer. Morfar öste ut och jag matade
pressen. Tre balar på en styv timme, sen var det dags för middag hos Mormor. Och
tillbaka till ladan. Det var tyvärr som så att det blev tyngre och tyngre i
takt med att vi kom längre in – längre väg ut, mer armerat hö. Granngubben kom
och hjälpte till. Gick som hejsan. Skuttade in i traktorn och nätade balen, och
släppte ut den. Och den kom av oförklarlig anledning i det där mellanläget –
råttfällan när lyftvaggan springer före balen, faller tillbaka och klämmer fast
balen tillbaka mot kammaren. Och enda vägen därifrån (vad jag vet – vet någon
annan så meddela gärna!) är att montera ner balen i beståndsdelar. Och det är
många delar, vill jag lova. Och en bale är aldrig så välpressad som i dessa
tillfällen!

Så istället för att mata på fick vi snällt ligga där och ösa
överdjävligt hö i två timmar innan vi kom vidare. Någonstans på mitten fick jag
en fråga från granngubben; Är du tjurig?! (ohps, började jag vara så
otrevlig…?!) – Du verkar ju inte ge dig! – Klartext: Ctrl+Z funkar inte i detta läge! Inte heller shift+Delete. Jag har provat!

Nä… Men hur frestande det än är att spy på skiten och
sätta sig bakom lagårdsknuten och lipa, är det lik förbannat samma situation
att återkomma till – för det lär inte lösa sig självt. Han och jag låg där och roade oss, medan Morfar kröp in i ladan igen och öste fram – man ska ju inte ge sig! Skickade hem honom efter kaffet sen.

Men men. Sinkade i två timmar och åtta pressade balar, med
ett slutresultat på sju, hade Morfar rätt om att det var fler än tre liggandes
löst i ladan. Granngubben gick hem till sitt – fick nån allergisk reaktion (han
sa i och för sig att han var allergisk mot arbete) och fick boka om sin resa
ett dygn.

Sista minuterna var jag väldigt orolig för Morfar. Gubben är
ingen ungdom längre, fyller snarare åttio om ett par veckor. Och att ösa hö en
heldag är kanske ingen vidare syssla för dessa. (Sa både till honom och Mormor
att han hellre skulle ta en dödlig hjärtinfarkt än att veta att jag öste hö
själv, och han var benägen att hålla med ”Nej, det hade ju aldrig
gått!”) Vi kom således i ett moment 22; Jag övervägde att följa med honom
hem tills Mormor kommit från sitt (Ja, orolig var jag för han mådde
sannerligen inte bra där på slutet. Munskyddet jag tvingade på slet han av
efter fem minuter så han ”kunde andas” och ju längre ner på logen –
ju dammigare.) Jag vägrade i alla fall att låta honom gå på den gamla vägen de
hundra meterna ut, med färska stubbar och ojämnheter i mörkret, och han i sin
tur vägrade lämna området förrän jag tagit mig ut från samme väg med mitt stora
ekipage.

Till sist lämnade jag av honom på grusvägen och gick
tillbaka, så han, sittandes i bilen kunde se att jag kom ut i ett stycke. Jag stod ute hela dagen! Hur såg de där inne ut? Och hur såg de ut på insidan?!

Hem genom mörkret och vid sista kilometern ringde jag honom,
men då var det ”ingen fara”. Då lät han dessutom som vanligt, förutom
tröttheten. För egen del var det snabbt genom duschen och sedan knallfall i
soffan. Fika och sängen. För att citera Morfar torsdag morgon (vid nästa
samtal): ”Jag somnade betydligt tidigare än vanligt och vaknade betydligt
senare än vanligt!”

De till vardags ömma armbågarna och handleden var
sannerligen inte bättre än vanligt, men bara man kommer igång så brukar det gå
bra! Eller rättare sagt gjorde jag inte mycket alls den dagen. Hade krupit ner
med katten och boken när det plingade på dörren och jag (numer IT-tekniker –
oh honey, don’t make me laugh…!!) hjälpte en med mobilen. Lagom tillbaka i
position med Selma på magen ringde mobilen. Sen var det liksom bara att pallra
sig upp.

När lugnet lagt sig en torsdagskväll.Igår kördes de två korna från norr ut till campingbyn och
sinkogänget där. Nytt bete serverades och det var säkerligen uppskattat. Vidare
styrde vi nosen långt iväg och hämtade hem tolv djur. Kor och kalvar.

Någon verkar haft goda vänner…

Detta gav upphov till en märklig känsla; Jag kör iväg djur
varje vår. Till folk som har mitt fulla förtroende. Dessa fixar stängsel,
tillsyn och vatten. Från maj till oktober. Skulle något tillstöta eller avvika
kommer ett samtal. Ett antal gånger per säsong brukar jag checka av läget lite.
Åka och prata med djuren och så. Detta hände väl ett par gånger i maj… Var
tog sommaren vägen?! Som jag skäms! MEN det är också ganska fascinerande att
jag kommer dit. Vet att djuren är långt bort i tjottahejti – många hektar att
vara på. Jag ropar på dem, en gång, två gånger och Där kommer svaret. Och inom
ett par minuter kommer korna i full speta, tätt följt av kalvarna.

Att korna kommer och känner igen en, är en sak. Att kalvarna
kommer och står med korna, totalt coola, är en helt annan! Alltså, när vi hade
fått upp dem på kärran stod fanskapen och diade! Elva djur gick upp på en
femöring, och även om det var knökafullt i kärran kunde vi inte åka hela vägen
en gång till för en ko, så hon fick snällt gå på! Och när hon kom, knuffades
di-kossan undan, varpå kalven fick en annan spene att få tag i. En snäll ko
står ju som ett ljus när hon mjölkas, så varför skulle de flytta på sig och ge
plats?! Och om både kalven och kon är okej med det, känns det som ett ganska bra betyg på deras lynne.

Och oddsen att det tvunget skulle komma en timmerbil den
halvtimme det stod en rad bilar på den lilla grusvägen!? Jaja, han tog först
kafferast och kom sedan ut för att putta upp det sista djuret.

”Det är skittråkigt att hämta djur!”

Hemma delades gänget av. Korna ut och kalvarna
”in”. Tutiluren med andra ord. Idag har de fått sällskap från ännu
ett gäng. Eller två, för när det första gick så bra så kändes det synd att
spara på ångestgruppen – den där det plötsligt dök upp två kvigor efter en
veckas vistelse i skogen och som sprungit all världens väg så fort en flytt
varit på gång. Inte skytt några stängsel. Men varför mådde jag så dåligt i
bilen på väg dit?! Djuren reste sig knappt när vi stängde in dem på liten yta.
Och de var uppe på kärran innan vi hunnit stänga fångstgrindarna bakom dem! Dessutom
skulle korna ut, kalvarna till de andra och kvigorna som bränt sina broar
skulle bindas in. Kvigorna gick snällt av kärran, rakt in i behandlingsburen
där de fick ett halsband och sedan marsch över ränngaller och allt, helt utan
konstigheter, och började äta. Ingen notis om att jag dök in jämte och klickade
i bindsle och ur rep. Helmysko. Har dessa stackare haft hemlängtan sen i början
av maj!?? (Förvisso klargjorde jag ganska högt, då sommarskötaren hör dåligt, att han hade mitt ord på att få henne, via den egna älgstudsaren, om hon stack igen. Kvigan ville nog inte detta!) Nånting säger mig att lillfis varit ute olovandes.

Sandlådan. Bästa investeringen på tomten!Läggdags! Får väl se om lillskiten kommer i natt. (Inte värt att nämna att vi fått fyra lugna nätter på rad!) Två (!) gånger har maken nattat henne och lika många gånger har hon kommit
gåendes ut ur rummet. Hon verkar fila på sin klättringskunskap. Houston! We got
a problem!

God natt

Misslyckat rymningsförsök?!

Fredagen innebar avresa för familjens del, på olika håll. En
tanke låg i småfix innan vi åkte, vilket givetvis fallerade då drängen smällde
ett däck på gräsklipparen nere på andra gården. Maken åkte dit och räddade
honom, och för egen del blev det väl knappa två timmars förskjutning. Tyvärr,
men vi har varit med om betydligt värre. Fick gå den sista biten fram till djuren då torsdagens kastvindar vält två stora träd över vägen, och över mitt stänge. Planerat djurfritt innanför dock.

Reagerade och tyckte detta lät oerhört mycket. Ett reportage i Land Lantbruk om en mjölkgård. Började räkna och insåg att jag i år betat/slagit på 27(!) gårdar själv. Vilket är ungefär tre mer än ett ”normalt” år.

Själv var jag iväg på en betesrunda. Smet in och skulle
spöka på ett ställe, dock var det inte lika öde som det såg ut så det slutade
nästan med blöta brallor sedan det gormade något efter mig. (Trösten är väl att
jag inte hade nån läbbig deckare i lurarna! OCH att han som röt till
halvhjärtat efter mig blivit nästan lika rädd då jag nyss vänt ryggen mot dörren och
han trodde jag var någonstans på väg mellan uthusen.) Det där med att jag ska
kunna smyga runt obemärkt på gårdarna blir väldigt svårt om folk
plötsligt håller sig anonymt hemma!

Min moster hämtade med sig barnen och det var på håret att
vi hann iväg innan Jirka dök in för att göra lagården på eftermiddagen.

Iväg till Varberg. En stressreaktion utlöste under maten så
riktigt ont i mellangärdet och en frossa som inte ens gick bort i bastun
efteråt. Lyckades hålla oss (mig) vaken till framåt halv elva i alla fall, men
jag är inte medveten om att maken släckte taklampan, och var väck tills klockan
ringde för frukost. (Och vet ni?! Här har man gjort sig besväret att hänvisa till både drängen och Jirka på telefonsvararen för att säkert ska kunna/våga lägga mobilen ifrån sig – vilket i sig är en enorm stressfaktor, för mig i åtminstone – och INGEN har ringt! Är det tacken det?!)

Hade ingen brådska hem och provade både psyke och äktenskap
med en ”snabbis” i Ullared. Lördag efter löning är ingen bra idé!
Inte ens om man är där klockan fyra på eftermiddagen! MEN efter nära två
timmars kassakö kom vi ut med en stor del av jul och födelsedagar avklarade. Man
får försöka se det lilla. Även om det är vansinne!

Kvällsmat hos moster när barnen hämtades. En bil gick direkt
hem och den andra via mataffären.

Söndagen bjöd på firande av mig. Mor och B hade kommit upp. Mormor
och Morfar och Drängen och fru kom på middag och tårta, som Mormor hade med sig. Trots flera frostnätter levererar tomaterna fortfarande! Blev utschasad av make och barn att fota detta: …Och kom ut till Detta!:

Idag startade dagen tidigt. Lagården skulle klaras av innan
sonen skulle iväg, lillfisen lämnas på dagis och tid på sjukan passas med
mellanbarnet; En del astmatendenser har utvecklats (finns gott om såna i
släkten), och allra helst i samband med förkylning, så nu ska det provas med
kortisoninhalation några veckor och se vad som händer. Halvt tjatade till oss
ett pricktest också, vilket visade utslag på både det ena och andra, dock med
fler utslag där mot vad vi märker i vardagen.

Maken direkt iväg till jobbet, lillhönan till dagis och
själv var det dags att försöka börja jobba igen; inspekterat beten, samlat ihop
rymlingarna i hjorthägnet, samt lokaliserat strömproblemet i det samma. Sprungit runt några hagar och dök in då jag
plötsligt insåg att vi hade utvecklingssamtal i skolan en halvtimme senare! En gång i tiden, typ i lördags, hade jag ett permanentstängsel här. Men det var innan något fick för sig att dra med det över vägen, ut på hygget och fördärva ett tjugotal trästörar för mig… Bara att sätta om.Är skatten mina halmhyttor?! Eller blir det till att ta dykcertifikat? Begravt i grönska, eller var det glömska?!

Imorgon går turen till länssjukhuset med sonen för första
sprutorna. Ett samtal från Morfar ikväll om att han huggit en gata till mig fram till
den gamla lagården. Röjt undan buskar och grenar. Jodu, gamle B i himlen, ditt
hö ska allt ätas upp av ett gäng ”oxar”, så som du önskade en gång
för länge sedan. (Di gamle tömde logen de sista åren de hade får, så SÅ extremt
gammalt är det inte! Det är yngre än mig i alla fall.)

Tur vi redan ”firat” onsdagens tioårsjubileum med
maken. När jag matat pressen en heldag med allt som är i ladan lär jag vara
sket slut!

Jag är blåst!

Åtminstone sen igår när jag var ute och stängslade heldag i
halv storm och sånt där jättesmått, jätteblött regn som det inte blir några millimeter
av, men likväl dyngsurt.

Flyttat en grupp på andra gården, gjort klart och förberett
inför flytt på Knektatorpet. Sjön har stigit så pass att det gick att gå ut lite i vattnet. Ingen mer vattenkörning med andra ord!

Sen eftermiddag innan jag var hemma igen. Bara att dyka ner
i containern för att ösa fram foder de sista dagarna nu innan det är dags för
foderbil igen. Den andra silon börjar tömmas så snaaart ska det lösas med en
annan hantering och kvantitet. De tar liksom samma stoppavgift för ett eller femtio
ton. Och ju mindre, desto oftare kommer de, och desto mer kostar det mig. Gillar
inte.

Maken fick äta själv med barnen, ta sonen till simskolan,
handla lite med flickorna innan sonen var klar och sedan hasta hem för en
snabbfika innan barnen kördes ner till kyrkans aktivitet i brukssamhället. Jag
kom in ungefär vid den tiden och att åka iväg på dans lockade inte det minsta!
Däremot middag!

Blir alltid mycket att förbereda, därför denna väldigt
kluvna känsla när man ska iväg på något. Det ska funka både inne och ute.
Strulet ska minimeras med bete hos alla djur och gärna ström i stängena.

Idag var passande nog studiedag i skolan, och som av en
händelse inföll denna dag samtidigt som Hans var med föräldrar och lilla bebis
i Stugan, halvvägs till oss. Tjugoåtta mil eller fjorton?! Enkel väg.

Lagård imorse och sedan iväg. Hela familjen faktiskt! Trodde
inte maken skulle ta ledigt, men det hade han visst gjort och det var
uppskattat.

Gillar inte klyschor, men Jösses vad små de är! Vilken liten
plutt på fem kilo! Vänta lite nu… Vår lilla var två och ett halvt… HUR
LITEN VAR HON EGENTLIGEN?!

Barnen tyckte det var jättemysigt. Vi också förresten! Inte
utan att man blir lite sugen… Tur vi har till maj på oss för att ta förnuftet
till fånga, för att hålla tidsspannet. Vi har ju hittat ett vinnande koncept,
så dumt att bryta det. Förnuftet till fånga, var det! Pronto! Låna och gosa. Punkt.

Hemma i lagom middagstid. Maken på UV och barnen i säng. En
stund hos drängen innan det var dags att gå hem och ”koppla om” jourtelefonen.
Drängen och Jirka får överta rodret imorgon. Jag och maken ska åka iväg! Och
fasen vad gott det ska bli! Och fasen vad vi förtjänar det!

(Tur jag av en händelse råkade upptäcka sex missade kalvrapporteringar
som jag fick rätta till ikväll och få rent samvete. Jaja, för det i alla fall.)

Önskar därför redan nu trevlig helg!