En ung bondes vardag

Det har gått nästan två år sedan mitt senaste inlägg. Jag har tänkt många gånger, men tid och ork har inte sammanfallit. Dessa två år skulle jag kunna sammanfatta enkelt; Sorg, ilska, frustration, monumental stress, trötthet och klarhet.

Jag stod inför en stor investering. Nu jävlar bygger jag lagård och satsar! Varningsklockor i huvudet, men bort med dem. Redo att trycka på knappen för byggstart! TRE! TVÅ! Eeeee…

Stopp! Den där dagen i slutet på maj 2023… När en stor käftsmäll kom till mig med rasande kraft; Inte har jag känt fel när jag gång på gång tryckt undan känslan av att något är fel. Om jag bara inte vore så fjantig, biter ihop lite till, pressar mig lite hårdare. Så livet kan flyta fritt för övriga…

Ni som varit emotionellt ensamma vet delvis vad jag menar… Så jag försökte, igen, att prata. Vara tydlig. Föra det där jobbiga via ett ”Jag-budskap”, som sig bör. Med samma icke-respons som vanligt.

Så jag sökte mig till mina nära vänner. Och fick kommentarer som ”Jag har väntat länge!”, ”Jag har känt dig sedan sonen var liten. Åsa – det här är inga nya känslor”, ”Är du beredd att sälja din lycka för en lagård?!”.

Ja… Om jag bara biter ihop lite till, spelar charader om att allt är bra, tar fram mina skådespelartalanger och sopar banan som spindeln i nätet, trycker tillbaka alla känslor av fel, begränsar mitt umgänge med andra, fortsätter tillbringa mina helger gråtandes i skogen så jag inte stör eller besvärar någon, kan komma hem pigg och glad igen, så får jag min dröm om en lättarbetad lagård! Men till vilket pris? (En stor sorg nu är dock att jag sällan kommer iväg till skogen. En tragisk insikt i att jag inte längre behöver fly hemmet, att jag kan sitta i soffan ett par timmar utan att känna skam. Men man mår ju så himmelens gott i skog och mark så det borde prioriteras!)

Och efter den där dagen i maj, och den där andra dagen i början av juni, då jag fått slängt efter mig att jag är opålitlig, vilket inte är så konstigt med tanke på mina gener, samt att jag är mentalt sjuk fick jag Nog.

En separation är tuff för alla inblandade. ALLA inblandade! Även den som går. Och eftersom det var ”en blixt från klar himmel” verkar timmarna av parterapi inte gett något för den andra parten. För vid det tillfället, var det mer än tre år sedan jag första gången förde det på tal, på fullaste allvar. Att jag inte orkar längre!

Men det har inte varit lätt, och ÄR inte lätt. Nästan femton års intalning att jag VISST varit en i gänget, välkommen och blablabla, har visat sig att så inte varit fallet! Och jag behöver inte spela längre! Sen gör det givetvis ont på många plan. Vänner man trodde sig ha, har visat sig vara något annat. Att ignoreras är effektivare för att såra än att snäsas av. Att inte få svar på sina öppna frågor efter ett halvt livs ”vänskap” är också smärtsamt. Å andra sidan – var man inte mer värd än en knagglig fasad, så kan det kvitta! De som är värda något står kvar, och några mer eller mindre oväntade har tillkommit. Vissa står lite på en armlängds avstånd, och några flyttar än närmre. Somliga skuttat rakt in i hjärteroten utan att man hunnit fatta vad som hände!

Men viktigast av allt – man står inte ensam! Även om det känns så, timmarna är långa, nätterna är mörka, så är man inte ensam. Och man är inte heller den första i världshistorien. Man är inte ens unik i sina problem som man tror – när man börjar prata runt och höra andras berättelser.

Men det är tufft. Att inte veta om man har ett företag kvar (det enda jag faktiskt äger), nån framtid eller några drömmar att uppnå, är att leva under en monumental stress som kan knäcka den bäste. Och när den man delat så mycket med, påtalat både bra och dåligt i åratal, fortfarande inte förstår att det inte är en tillfällighet att de allra flesta bönder klagar på dålig lönsamhet, blir det än jobbigare. Varje slant vänds på. Det är dyrt att leva, och barnen behöver sin mat. Man kan inte bedriva ett lantbruk som när man är anställd med stämpelklocka! Man får inte ut mer lön för att man sitter tjugo timmar i traktorn istället för åtta. Det handlar inte bara om att slänga till lite foder i ena änden av kossan och skrapa lite bajs i den andra.

Och så en bodelning som efter mer än ett år fortfarande står och tuggar, uppgifter som inte kommer in, juristen tickar pengar och ännu vet ingen om det drar till tinget eller ej.

Därmed står alltså en gemensam fastighet och kostar pengar till ingen nytta – en påbörjad renovering som gått i stå – och en gråzon för lantbruket. Kan inte avveckla. Kan inte utveckla. Vågar inte tro. Vågar inte att inte drömma.

Mitt i allt detta tacklade mina gamla katter av rejält. Femton år gör sitt på en katt. Årsdagen för deras insomning närmar sig, och jag dras nu med minnesbilden över vilken förrädare jag kände mig som, när jag visste vad som väntade, och de var gosigare än någonsin. Sista veckan lämnade Selma inte min sida, hon anade nog med. Och jag fick krypa in under sängen och hämta dem båda när dagen var kommen… Usch vilken ångest och olust. Men de skulle inte behöva plågas längre, ingen av dem mådde bra och som de syskon de var ville jag att de skulle följas åt. Rätt beslut, men fruktansvärt tufft. Dessutom ovanpå allt annat.

Så blev det januari med som inleddes med soteld. Tjoho!!! Visst kunde det gått så ofantligt mycket värre, men eldningsförbud, höga elpriser, vargavinter och direktverkande el i huset gjorde att boendekostnaden steg och frestade plånboken ännu mer. Och den har inte återhämtat sig än…

Så ja, vissa dagar är livet tuffare än andra. Orken åker jojo, liksom stressen. Stress över stillestånd, ekonomi, framtid, bank, jurister, ork, you name it. Jag tänker inte mygla med det! Men jag kämpar på. Försöker lyssna på kroppen, ta stunderna av paus som jag hittar. Vet att bakslag kommer rejält om jag inte sköter det. Och vet ni vad? Det är inte som jag är lat! Tro det eller ej!

Jag behöver dra mig undan, försöka bearbeta det som hänt, landa, varje dag. Minnet är inte vad det borde, läsa är nästan omöjligt, därav mängder av pussel istället. Hörseln stänger ner när det blir för mycket. Påtvingat umgänge dränerar av blotta tanken. Annat umgänge kan ge otroligt mycket, när det sker i lagom dos – med vila efteråt.

Jag tror även att allting som hänt under årens lopp när jag gjort INGENTING har märkts senaste ett och ett halvt året när jag inte gjort det. Tragiskt men sant. Ännu en ”sanning” om mig jag fått höra mer än en gång. Har fått höra många såna. Tydligen har jag ragg i varenda buske, har sålt korna och är på väg att lämna bygden! Spännande värre – när ska JAG få del av planerna?! Och vet ni vad igen? Hade det funnits ett guldpiller som tagit bort alla mina, och världens, bekymmer hade jag gladeligen tagit det. Men tills det är uppfunnet får jag hålla till godo med de som finns på marknaden. Och även om jag gått igenom större delen av utbudet under ett och ett halvt års tid, så är jag uppenbarligen minst lika mentalt sjuk fortfarande, för jag har ju inte tagit mitt förnuft till fånga… Ja jisses…

Jag försöker trots viss motarbetning gå vidare. Bygga upp mitt och barnens liv på nytt. Efter alla sorger och bränder var jag i grannlänet en snöbusig kväll och hämtade två små troll – Busan och Tokis. Och nyligen under kampanj med räntefri avbetalning unnade jag mig en ny, ren säng. Bort med spökena nattetid, i den mån det går. Det är bara att kämpa på. Leta jobb så hushållskassan kan stadgas, slippa den stress som den delen av ekonomin ger. Alternativet, som inte är nåt alternativ, är ju att lägga sig ner och dö, och det är jag banne mig inte mogen för!

Det känns som att jag inleder varenda inlägg med ”vart tog tiden vägen?”, men det ÄR ju verkligen så! Går på dagarna och klurar på vad jag ska skriva, sen vips är det läggdags och ny dag.

Känt att det varit lite för intensivt, och när sömnen börjat stöka igen är det dags att bromsa. Har gått bra utan piller en lång tid men häromkvällen fick jag nog av snurrtrassel i täcket och drogade ner mig. Så var jag på fötter igen dagen efter i alla fall. Har dock valt att ha en ”mellanvecka” nu och låta det landa lite i allt som hänt senaste månaden.

I vintras fick jag ringorm i lagården. Fick stränga förmaningar med dubbla tvättar och en hel lista med riktlinjer. Skulle ta itu med det, men det tog itu med mig istället och tvätt nerprioriterades å det grövsta. Å andra sidan – delar av min lagård är timrad på 1890-tal, rejält maskätna väggar, en del håller knappt ihop och vem försöker man lura att det går att få dessa väggar rena igen?! Med eller utan Virkon och hetvatten.

Till slut landade jag i att det får duga med en torrstädning. Men, mängder av fågelbajs precis överallt. Och det vill jag inte ha i fodret. Alltså skulle jag få tvätta foderborden, och delar av inredningen, och för att få bort det behöver det blötläggas… Så det slutade i en ”lättare” tvätt av lagården i alla fall – utan taktvätt. Och det ångrar jag inte. Gjorde mycket på både ljus och miljö där inne. Jag gav mig även på att tvätta halsband. Ett riktigt träljobb jag ångrade på arbetsmässigt, men känner fantastiskt inför resultatet.

För första gången på många år tog vi oss ner till den traditionella ”Gjutarnatta” där en hembygdsförening drar igång stora delar av en över hundra år gammal industri. Ett ställe där sista investeringen gjordes 1947 och helt sonika låstes igen som det stod i mitten på sjuttiotalet. Alltid trevligt att se på.

En dag behövde vi bryta vardagen hemma lite och packade därför med oss fika och bockade av en punkt på familjens önskelista på utflyktsmål i närområdet – grannsockens hembygdsgård.

En dag stod det Dräktighetsundersökning Av Vita Damer på schemat, så det rullades österut där jag även blev satt på att köra hjullastare – för första gången sen 2006. Behöver jag säga att det kändes ringrostigt? Och då syftar jag inte på maskinen…

Sen var det då åter dags för mig att skriva några rader (och skämmas lite) angående mina otroligt lugna djur. Jag jobbar i stort sett endast med lynnet när jag väljer vilka djur som ska få stanna och vilka som inte ska få det. En chans, avviker det så bye bye.

Jag och drängen plockade igenom slaktdjuren en dag. Med väldigt skärpta regler på slakteriet kring renligheten på djur, är det inte längre något alternativ att skicka iväg kreatur med skitiga ben. Läs: Såna som gått en slabbig vinter kring en foderhäck. Därför blev det till att ta in den liga som ska åka i januari. Djuren lastades upp ute i kärra, fick gå in en och en i lagården. Genom buren för vägning, svansklippning för att slippa ha lera och isklumpar i de långa hårstråna, och avlusning. De kvigor som var tunga nog fick sig ett halsband och en plats inne. En del av dem var ”färdiga” redan i våras, men jag har behövt dem som betesdjur så de räckte till nu, kan man säga…

Sista gruppen ute hämtades också hem, så var den säsongen över.

Denna underbart Curre-gråa katt drogs till en blå spann. Helt klart ett djur i min smak 🙂

Nån dag efter det satsade jag på att klippa mina kvigkalvar, bakre delen och under magen där jag kom åt. Tjugosju småtjejer rev jag av där på en eftermiddag. Från box, till bur för klipp och avlus och tillbaka.

En onsdag tillbringades på en kalvningskurs där även maken följde med för att få höra någon annan tjata än jag. En ”konstgjord” livmoder där en död kalv placerades i olika krångligheter och övningar och tips för att trassla ut dem och få ut dem, allra helst levande.

Sen var det då dags för ”min” egen dräktighetsundersökning. Förra året plockades 55 kor igenom på en timme och fyrtiofem minuter. Vi var ense om att inte räkna med att det kunde gå bättre i år. Klockan 10 prick öppnades lagårdsdörren för den första kossan att gå in och sen matade det på. Maken som pytsade fram djuren utifrån, de kom in två och två mestadels, jag på mitten för att fösa in i buren och brorsan som grindvakt. Och så husdjursteknikern i sin prassliga gröna rock då. (Vilken titel! Men det tar faktiskt emot att skriva ”Semintanten” om en kille några år yngre än mig…! Samma som tre år tidigare. Blev så glad när jag fick höra att det var Han som skulle komma. Han vet ju hur det funkar nu och ungefär vad som väntar.)

Hur som helst är det en sak att ha stabila djur när man är ensam med dem. Det är när det blandas in andra man får se resultatet av sitt arbete; Några kor verkade lite förvånade över främlingen framme i buren, det var inte den sedvanliga gamle drängen (som istället var barnvakt). Men det var ju inte så noga i det stora hela. Tvärtom var det en stilla och stadig lunk in i buren och så en stör bakom rumpan så de inte backar ut och teknikern kommer åt för den rektala bedömningen. För några kossor får man öppna framdörren i buren, när de är lagom långt fram får man ställa sig i vägen med halvstängd dörr tills det är stängt därbak. Då kan fronten klickas igen, och kossan tar ett halvsteg bakåt för att akta mulen. DEN biten imponerar på mig. I synnerhet sen man sett De Vita Damernas ”kaninskutt” för att snabbt fly från buren.

Problemen som uppstod var att kossan som skulle lämna buren tog för lång tid på sig, så det var flera gånger det knappt gick att få igen fronten innan nästa stod inne. En ko var riktigt nära att tappas, men där var han både snabb och stark och lyckades backa henne. För att ”undvika” detta problem stack teknikern sonika in handen mitt på buren några gånger, så kossan som ville följa med den första stannade upp en sekund.

Efter några kossor insåg jag dessutom att teknikern lät bli att låsa dörren i grinden som han använde. En blåsning från en kossa så hade den flugit upp och varit fritt flöde ut. Vid ett par tillfällen nyttjade han handen till att ”hålla emot” dörrgrinden istället för att bromsa i buren, när en kossa tvekade.

Just detta tilltag har jag haft väldigt svårt att smälta. Men samtidigt tänker jag att det är ett gott betyg för djuren även där. Uppenbart var han inte orolig heller. Och är djuren lugna, förblir vi lugna. Och är vi lugna har djuren ingen anledning att stirra. Spiralen blir positiv.

När sista kossan lämnat buren sa maken ”1127” varvid jag kontrade med att vi inte har någon ko med det numret! ”Nej, men klockan är 11:27!”

Det tog oss alltså en timme och tjugosju minuter att mata igenom femtiofem djur, där femtiotvå kändes på och femtioen var dräktiga. Och i den tiden ingick åtskilliga utjagningar av 124:an som tyckte sig kränkt över att skickas ut istället för att tilldelas en plats och mat i lagården!

Husdjursteknikern tackade för sig och sa att vi ses nästa år.

Lite smått i chock gick vi andra in för lunch där det konstaterades ”Varför skulle djuren stirra? En skäggig gubbe mer eller mindre…!” – Och så var det ju. Tre skäggiga gubbar, mer eller mindre mörka en gång i tiden, och så jag.

Efter lunch drogs korna upp på planen en gång till och så upprepade vi hela proceduren med djuren in genom buren. Svansklipp, avlusning och de som skulle in fick sig ett halsband. Och som det tuffade på! En matade in kor och klippte svans och två andra tog dem på plats. Alltmedan de där kvigorna jag sållat bort, mestadels på grund av stirrigt lynne, låg på sina platser och idisslade i godan ro med en loj blick över axeln på främlingarna som leddes in mitt emot…

Så stallades det in alltså. När slakten åkt ska femton till tas in inför kalvning. Vilken dag. Och jag som slutade sova på måndagen för att huvudet stökade och drömmar ska vi inte prata om. Natten till fredagen däremot sov jag, och det är jag tacksam för. Men VARFÖR detta ständiga ångestmoment? Det är ju hiskeligt sällan det INTE funkar med djuren här… Fattar inte.

”Jorden ska kallna”, ”sent ska syndaren vakna” och allt vad det heter. Men första advent plockade vi upp potatisen, och det var en hel del!

Liksom de tvära kast vi börjar få vänja oss vid vädermässigt, gjorde det även nu helt om. Från en behaglig höst till vinter över natten bara. Men det var bra. Fick mig att ta en dag för att riva det sista stängslet jag hade ståendes. Check på det arbetet för säsongen! Och så vackert det varit!

Åkte iväg med tomma rullar… Man har ju några meter ute, så att säga.

Nästa projekt blev Tvätt av kärra,

Två som inte vill missa ”en lunch med mamma” om vi är hemma samtidigt.

Finn ett fel en morgon i lagården…

Julstädning hos hönor, Check.

Tog mig en lördagsrunda där jag i många minusgrader snirklade mig genom socknarna och rotarna. Följde räven och gick stundom i väglöst land. Med Mellansjön och Östra Trollsjön stadigt på höger hand.

Efter skog kommer hygge. Efter hygge kommer plantering. Efter plantering kommer röjning. Efter röjning kommer ett elände att gå med hög snubbelrisk och risk för snö överallt. Den enda vägen framåt är Fram! (Och jag älskar det! Men tänker mer än en gång när jag är ute, att om jag skulle komma bort helt, hoppas jag att den stackars hundföraren tagit en åksjuketablett innan den ska snurra i mina spår…!) Denna dag i mestadels ”Inget Nät” och i kontaktbara stunder ”Endast Nödsamtal” på telefonen…

Avslut vid ännu en kvarnrest. Strax vid bilen och mottagning på telefonen.

Ett solgult hus på en höjd i ett vinterlandskap

Lynnigt väder idag. Inte många minuter mellan bilderna.

Det blev visst långt detta. Men så är en månad sammanfattad i grova drag. Och snart ska jag veva igång mig igen efter bromsen. Tydligen sägs det att vi snart går in i julveckan, och då är det ju lämpligt att hålla sig upptagen med annat än julstöket.

Springer tiden ifrån mig igen så önskas redan här och nu en GOD JUL!

Det märks att det går mot höst och en lugnare period, äntligen. (Vi kan låtsas i alla fall!)

I senaste inlägget redogjorde jag vad som komma skulle – och för en gång skull verkar det ha blivit så! Fortfarande i chock! Jag flyttade lite djur. Hämtade upp gänget från kanalkanten upp till byn. Snälla kvigor som följde med, men som fick frispel i den nya hagen sen! Är tacksam att kvigan fick stopp på sig, om än leran fortsatte över mig, men hellre det än jag i leran!

Varm i kläderna drog jag norrut och flyttade korna från byn ner till skogen.

Totalt hällregn och korna tyckte de gått där tidigare och hittade själva.

En morgon hade vi ett väldigt märkligt muller i huset. Kom, försvann, tystnad. Kom, försvann, tystnad… Vet inte om det var vi eller pilfinken som trillat i vetilationsröret i skorstenen som var mest i chock. Antagligen lilla pippin, undrar om den överlevde när den väl kom ut via sightseeing i köket.

Jag la en dag med de vita kossorna, ett par lite för kärvänliga hästar för att jag ska känna mig trygg och så den där fina vännen jag har. Några timmars jobb med att köra hem och dela av kvigkalvar, och några timmars matlagning och samtal medan mörkret la sig. En dag jag kan leva på ett tag, och lämnade med ett lugn i kroppen (tills jag hamnade i bilkö på avstängd väg pga olycka på väg hem…)

På söndagen kom Mor och B på middag och hjälpte till med installation av värmeförflyttare till andravåning. Gubbarna fick jobba ifred, stora barn iväg på cykel och jag, mor och lillasyster på en liten runda i skogen för att lapa lite sol som inte varit nån dussinvara senaste veckorna.

Sen blev det höstlov och vi tog tillfället i akt för en blixtvisit till Skåne där vi hamnade på Skånes djurpark en heldag med goda vänner och sen övernattade hos Mor, via en tur på Söderåsen.

Det finns sten i Skåne också…

För att kompensera folk och socialisering tog jag en egen skogsvandring i hemtrakten. Hittade inte det torp jag eventuellt letade efter, men då jag passerade rakt genom en gård fick jag en karta till en forntidsgrav som jag aldrig hittat utan förklaring. Vackert i skogen nu, än om man får passa sig för snubbeltråd på flera områden vid ett torpställe.

Har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är en stor spindel, eller en gammal tax som mossat över…

Avslutade min runda med en stilla promenad på kyrkogården innan familjen hämtades upp för en runda på kyrkogården där maken har de sina. Det hör ju till på Alla Helgona.

Ett storröj på flickrummen gav två sopsäckar skit mindre och en näve tofsar mer…

Nån har inte fattat att den är ställd på vinterförvaring…

Det är några år sedan hallbyrån försvann. Och den skulle ersättas med en hylla… Plötsligt händer det – och det gäller ju att alltid vara redo, som bekant…!

Jag var för slö, verkade de där två tycka en kväll. Och det var knappt jag hann lägga mig innan de nöjda intagit plats.

I helgen var det som bekant Fars dag. Firade med en familjerunda, i all enkelhet – bilen till en vändplan vid en grådisig sjö och där stannade vi för lunch. Efter detta åkte flickorna hem för bullbak (ÄNTLIGEN!!!) och killarna fortsatte för att inspektera lite i skogen på andra gården. Kvällen avslutades sedan med en moussebomb i chokladskål.

Sen var det måndag igen. Ny vecka – och plötsligt har halva november gått! Vad händer?!! Inte reagerat på något i helgen, men första anblick i kogruppen ute idag gav mig en klump i magen. En totalt tom ko (utmärglad), en rejält stor juverfjärdedel och knappt rörlig. De är luriga, de där inflammationerna… Seglar upp snabbt, plockar ner hälsan extremt snabbt och bakterierna vandrar iväg och svullnar upp lederna.

Snabbt in med kossan, lite mat till henne som hon tacksamt tog sig an och övertygade mig att det var lönt att ringa den röda bilen istället för den blå containern.

Efter veterinär var det så dags att ta itu med dagens planering – stängselrivning. Ungefär sex hektar nerplockat, jag undrar som alla år var allt mitt material finns när jag behöver det på hösten. Ännu en by tömd på djur, och stängsel.

Vad gör ni läsare i det grå novemberdiset?

Fick ett larm förra veckan där en reagerat på en halt tjur. Åkte ner och kollade och mycket riktigt har det hänt något med Krokus. Ringde veterinär och lastade upp herrn på kärran för hemfärd. Nog att jag har snälla djur, men tror inte undersökning på öppet fält vore en bra idé.

Kan dock meddela att tjuren på sex och ett halvt år inte krympte när han kom in! Sen några år tillbaka får tjurar inte hållas bundna, men eftersom jag saknar utrustning som kan låsa fast ett så stort djur valde jag att fuska och ha honom uppbunden de dagar han behövde smärtlindrande sprutor. Inte minst för min egen arbetsmiljö och säkerhet. Sen vet man ju också att ingenting håller för de enorma krafter ett så massivt djur besitter om han verkligen inte vill. Men lite bök blev det, helt klart. Båsarna är för smala för att ligga i och fodergrinden för smal för den grova nacken så det blev vatten i spann.

När den tredje och sista sprutan var given fick han flytta ut i uteboxen där kalvarna varit. Frisk luft, halkfritt och fri tillgång till vatten. Där mår han bättre! Däremot är man ju lite liten när man går iväg med en så stor luffe i koppel. Lilla gubben, du väger elvahundra kilo, och jag sextio…. Vi kan väl skippa dragkampen – är inte säker på att repet håller! (För det gör ju jag…?!!!)

Han är på god bättringsväg i alla fall, den lilla Krokusen, så det känns ju bra.

En helg genomförde vi den tredje och sista släpande födelsedagspresenten sen februari – Gå på massa spångar. Så vi tog oss dit där jag inte varit på närmre tio år, den Stora Mossen. Denna halvt världskända turistmagnet… Men så är det ju just det – en magnet. Och jag gillar inte att trängas bland folk, därav letar jag mina egna stigar.

Inte var där någon trängsel denna gång! Tyskar, holländare och danskar har väl fått en vardag även de nu, och med regnet hängande i luften och stormvarning så skrämde det nog undan de flesta andra. Vi hade turen att klara oss utan regn. Första låååånga långsträckan med spångar gicks i motvind, och när vi passerat skogen och rocknarna hade vinden tilltagit rejält och gav oss slagsida sista biten. Svårt att hålla balansen på hala brädor då!

Resterna från torvmossens gamla järnväg.

Hemma hade det regnat på rejält av både moln och mark att döma, och vi var väl hemma en dryg kvart innan himlen öppnade sig och det bara vräkte ner tillsammans med några rejäla smällar. Skönt att ”ha gjort sitt” då och kunna sitta inne och kura. För trötta blev ungarna. Har inte orkat hålla igång dem i sommar, och sex kilometer kroknade till de minsta, men inte värre än att de kunde busa för fullt hemma sen.

Årets första rejäla frost slog till och det var tjock dis och dimma under stor del av dagen. Tog en god stund att räkna in djuren, när de väl skymtade fram…

Hukar man så ser man…

Plötsligt hände det! Blå himmel och lite mindre råkyla!

Släppte kvigorna lite närmre uppsamlingsplatsen efter avslutad simskola – men denna gång med strömförande stängsel längs vattnet direkt!

Icke-befintlig ström i en hage och grannens goda äpplen utanför kan i viss mån ge gratis städning…

”Skulle bara…” Det KUNDE ju gått smidigt att installera värmeförflyttare till andravåning. Men varför skulle det få göra det!?

Födelsedagsfirande för Morfar där jag smet mellan middag och tårta för att få nyuppleva den framhuggna gamla fabriken. Jisses så det ändrar sig direkt. Gick där för sex veckor sedan i en helt annan miljö, totalt vilse nu! Och så mycket annat man ser plötsligt!

Invallningen, till exempel, syns nu tydligt från vägen. Precis som dammvallen som nästan fallit i glömska tidigare.

Ska vi förresten slå ett slag för skogen!? En debatt jag inte brukar vilja lägga mig i men… DET FINNS INGET SOM HETER VACKER ORÖRD SKOG!!! Vi har vacker gammelskog av den enda anledningen att någon har skött den med omsorg under mååånga år. Och det är jag smärtsamt medveten om att det som vi kallar gammelskog idag – det kommer vi aldrig mer få! För nu ska det vara produktionsskog. Och marken ska helt klart brukas (men jag vill gråta varenda gång jag ser framfarten efter en markberedningsplog!) Men även om vi skulle ”få” de stora maffiga träden, så är den ljuvliga gröna mossmattan ett minne blott – för det fixar vildsvinen…
Det som är än värre i min värld är reservaten. Jag har oerhört svårt att se skönheten i de skogar som drabbades hårt av stormarna 2005-07 och nu utgör en stor trasslig härva av förväxta skatbon kryddat med björksly och hallonsnår. Kanske finns naturvärden i det, men att kalla det skönhet är synd och skam. För att inte tala om det stora gallringsbehovet som finns i många områden, av den enkla anledning att vi skulle kunna få ”orörd” skog om några decennier, med stora ståtliga träd.

Men visst är det alltid lika chockartat, när det tar nästan en livstid för en skog att växa upp, och några timmar att riva ner den. Landskapet förändras, och marken ska brukas. Och så får man tyvärr leva med det tråkiga att slyet tar överhanden och gömmer minnena i några decennier igen.

Selma som lika stjälpsam kontorist som vanligt…

Plötsligt är man inte heller betrodd att titta till sina djur själv – utan måste invänta lots… Smidigt när det skulle kunna ta tio minuter men man blir sittandes i en evighet för att komma dit OCH hem. Nu är det annars stängsel. Riva, sätta, riva, sätta. Mycket material i omlopp. (Och en och annan jägare som skickar bilder från sina kameror och undrar om korna verkligen ska vara där eller där!? Det är nämligen bevisat nu att häxor inte fastnar på bild – för ingen har hittills sett mig när jag stängslar och går förbi kameran både tre och fyra gånger…) Men helt okej utsikt från arbetsplatsen.

En brun döing till vänster och en svart döing till höger… Alltid samma lättnad när de viftar på öronen.

Tusenskönorna kämpar på. Och det gick att fylla flaket på en Hilux också. Detta sen traktorskopan var fylld och drängen skickats hem.

Mörk chokladmousse med vit chokladmousse och hallonsås. Inte helt dumt!

Imorgon väntar mer stängsel, flytt av ett antal grupper djur, en barnfri datekväll med gubben, en hel lördag med jobb hos brorsan och så kommer mor och B på söndag. Så gick denna veckan och helgen med!

Ha det gott

Som några kanske märkt så har bloggen varit försvunnen ett tag. Uppdateringar i görningen och troligtvis hade den legat nere än utan en vänlig själ med bättre kunskaper än mina (urusla) i datorernas värld. Vad vore jag utan mina fina vänner?

Vi fortsatte vår insamlingsresa för några veckor sedan. Mitt var avklarat så då blev det en heldag med hans för att få hem de runda små gossarna.

Man brukar prata om ”Det svarta fåret”. I det här fallet får man nog prata om ”Den bruna kossan”! (och nej, det är inte jag som kört dit den!)

En tvärt avdankad vilodag (konstigt va?!) därefter och sen en skogspromenad för att fira mig själv i mors torp. Det var en fin present – att få komma till dukat bord utan att behöva engagera mig det minsta. Själva födelsedagen sen kan vi bara glömma med snorigt kalla vindar, övertrött jag som inte ville vara med (varför är man så usel på att lyssna på sitt hjärta istället för att göra det som man tror förväntas?!), hysteriskt nippriga ungar där en dessutom feberpeakade rejält. Nä, tur det är över!

Tre och ett halvt år efter skogsbranden spirar livet även i oktober!

Älgabacken tycks mest hållas med gris nu…

Snart behöver man veta att man ska titta efter kvarnbyggnaden…

Det har blåst nåt galet känns det som. Hösten kom fort och ruskade av träden rejält. Mer än en gång har jag önskat få göra Kissen sällskap där ovan, istället för att gå ut och jobba.

Jag har avslutat projekt Fönster!! (Återstår tvättstugan men med en tesked färg kvar i burken är jag inte sugen på att öppna en ny i höst!) Har dessutom frångått mina principer och ”putsat” dem alla själv. Känner att om någon ska råka sätta tummen i ett inte helt härdat kitt så är det jag… Till våren får väl nåt proffs komma och rätta till det, för ”jag” och ”bra” i samma mening som ”fönsterputs” är inte kompatibelt för fem öre. Men fönsterna är inte riktigt lika illa längre, och det får duga för nu! (Blivit rätt mycket ljusare inne…!)

Lagom tills den där dagen jag skulle lasta upp mina tjurkalvar kom en dam förbi och meddelade att hon blivit med djur. Några fler än de fyra hon var van vid… Kanske det var mina?! Ett tjugotal hereford?!…

Hm… Djurbilen rullar in inom fem minuter, jag kan inte göra ett skit åt det som eventuellt är mina djur – medans en nanomikroskopisk hopp sa att det INTE skulle kunna vara mina… Det tog knappt en timme att väga och få på de tjuriga småkalvarna. Förvisso tog det mindre än två minuter per djur, men jag kan meddela att det var den längsta timmen på evigheter…

Så fort sista kalven var uppe på bilen lyfte jag på hatten och stack. Mycket riktigt. Väl nere på gården jag besökt en gång tidigare för en tolv år sedan såg jag min svarta slaktkviga vänslas med deras inhyrda tjur, samt en annan kviga som också såg väldigt mycket ut som min… Resterande tretton då?! Ropade en gång eller två och långt borta från en stig i skogsbrynet kom de traskandes på rad… Jäkla kreatur… Men samtidigt lite roligt att ”få visa upp dem”. Sorry, men än en gång blir man allt lite stolt när de samlas kring mig. ”Vad ropade du efter dem?!” frågade damen. – Eh… Vet inte… Antagligen bara ”Kom då kossera!”

Drängen anslöt med kärran och så fick uslingarna, som simmat över kanalen och sedan gått typ tvåhundra meter, åka varvet runt på nästan milen, tillbaka till sin ursprungliga hages granne. När andra lasset åkt så fick tjuren fösas tillbaka till sina ordinarie damer och jag samla ihop min lilla samlingsfålla. – Sen fick jag ju snällt bita i det sura och stängsla hela kanalkanten… Eftersom jag nu – liksom de flesta som någon gång haft djur längs kanalen – fått hämta dem på andra sidan:)

Nåt annat som inte kändes helt bra var min partner sedan ganska exakt sex år – Navaran. Nästan så den sa Tack och God Natt bara så där och vi knappt höll på att ta oss hem uppför backarna. En lång lista med bra-att-veta från förra besiktningen så en svetsare vore ljuvligt glad för många veckors arbete, samt elfel på elfel sista månaden. Började kännas som väldigt många pengar ut… Istället provar jag nu en slitvarg som kallas Hilux – många pengar ut där också dock. Inte vad jag behövde precis nu varken för energi eller ekonomi, men sen när blir det som man tänkt sig? Miss i planeringen igen! Tur jag inte fick något tiostegs-program hos arbetsterapeuten…!

Selma måste missuppfattat det där med att sätta vinterpäls!

Något man ALLTID måste påpeka för en eventuell medhjälpare är att stängsla efter markförhållanden. Här var tråden hög i den gamla hästhagen – men när jag följde marken och klev ner i diket blev tråden HÖG. Krävs nog lite åtgärd innan jag släpper kossor längs länsvägen… Och nedan blev premiärturen med den nya bilen i arbete – än är man anonym, bland både folk och fä, men lär inte behövas många rassel med en spann från bilen innan kossorna fattar galoppen – på flera plan!

Dags att packa ihop dagen och krypa ner. Ibland mosas man ju mer än annars…

Betesdjur kan förekomma på vägen – flytt till annan hage.

Lyxbak till frysen – och utdelning. Vill till att hålla folk på bra humör!

Nu barrar tallarna! Och så tog jag och två små söndagsfika vid ett vindskydd.

Så kom den stora avskiljar-veckan! Alla kalvar med mammor skulle hem. Eftersom jag blivit utkallad för att hjälpa brorsan kommande dag/ar var det väl inte mer än rätt att återgälda, tänkte jag.

Förspänt att ha två grupper instängda på liten (väldigt liten!) yta när vi kom med kärran. Lyckades även få in dessa 5+4 kvigor på samma lass för avsläppning till andra kvigor långt ut på andra hållet från gården sett. Skönt att slippa köra dubbelt! Tredje stället var kor och kalvar instängda på en lite större liten yta och det gick smidigt även där. Och så på det sista och fjärde stället där ute i tassamarkerna hade sommarskötaren varit och lockat fram gänget så de var precis där jag vill lasta dem, bara jag drog upp en liten fålla runtomkring.

Tänk så tacksamt och förspänt med den hjälpen av markägare!

Två ”egna” grupper kring andra gården hämtades också vilket slutade på fyrtiofyra djur hemkörda, sju slaktkor inbundna, åtta mil körda och sju timmars arbete. Där i låg även fika och lunch medräknat. Läge att klaga? Nope! – Kanske lite på syndafloden som svepte över oss under sista lastningen – men alla andra skurar passade på under transportsträckorna!

Riktigt höstpuskig morgon – tyckte även snoken som tagit skydd i mjölkrummet.

Återstod föräldragården idag. Nio kor och nio kalvar. Sista lasset var det krångligaste – tog säkert en hel kvart från start till målgång… Tur att medhjälpare kan se att det inte bara är att spika upp plakat ”Här är stängsel” eller öppna kärran så är korna inne:) (Fick kommentar för ett tag sedan; ”Jag ÄR knäckt – jag har sett hur du behandlar dina djur!” – Jag väljer att tolka den positivt, för än har jag inte fått nån extra skyddstillsyn…)

I och för sig fick jag ett samtal från närmste granne när vi var på väg efter djuren imorse – en kviga i trädgården. Bara att vända och hon följde snällt med in.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka kommentaren som följde (den heller): ”Två rassel med spannen, kvigan är inne och utanför står husägarinnan med glittrande ögon och tycker du är fantastisk! Vi lever i två helt olika bygder!”

Helt slut är jag. Haft två stökiga nätter (och många skrikande kor) och en och en halv rätt intensiv dag. Timmen på soffan efter lunch idag gjorde dock susen och tur är väl det – imorgon blir det jobb med vita kor och avskiljning av tjurkalvar.

Det känns fint när ett inte så värst inarbetat samarbete bara flyter på, och en lycklig dräng som mest får köra traktorn och slippa ”huvudansvar” vid insamling. När det inte krävs så många instruktioner och inte en enda förklaring. Vi har alla våra egenheter och tankar hur saker ska göras – erfarenhet och idéer är ju olika för alla bönder.

Dock (som jag påpekat alldeles för många gånger) är det otroligt roligt att se att mina kor mer eller mindre skiter i vem som kommer, eller vem som står i vägen i lagårdsdörren när delningen ska göras – eller vem som rasslar med spannen. Det ger mig ett gott betyg för mitt urval och hantering av djur, en lugn miljö att arbeta i och förhoppningsvis nån som inte är rädd för att ställa upp igen när behov finnes.

Däremot kunde jag ju ibland känna att det vore skönt om korna var liiiiite restriktiva mot vem de svansar efter och halvt äter upp. Det är lite kluvet, det där. Mest fantastiskt, men…

Mååånga kalvar blev det med alla femtiotre hemma. Och kvigorna som får husera i uteboxen hade inte glömt vad som hände i våras när lagårdsdörren öppnades – di!…

Skrubba, skrubba, tvätta, duscha. Rent ska det vara när det ska bytas gård.

Snart är barnen hemma från aktivitet, sen blir det tidig nattning och förhoppningsvis god sömn. Det behövs.

En vän sa för ett tag sedan ”Detta året har ju varit extremt – det räcker med att man råkar nysa så har en månad gått!” – och jag kan inte annat än att hålla med!

Nu har det gått en månad igen sen förra inlägget. Mycket har gjorts och mer borde ha gjorts.

Rymde fältet ett dygn för den årliga Ullareds-resan med Hans. Några skogsrundor både med och utan familj har äntligen blivit av. Till och med en söndagsfrukost i dimman på kanten av ett berg.

Bästa tiden är nu! Fin, hög luft – och tallar i dimma!!

En timme senare hade byn krupit ur sitt morgondis!

Det var en bit ner där familjen senare samma dag vistades. Drängens födelsedagsmiddag hanns med och lagom till hemfärd dök de upp; Årets Happening – kalkning av sjöar och våtmarker.

Regn lyser med sin frånvaro och jag har nyligen fyllt upp en vattenbrunn så familjen som bor där kunnat få igång sin vattenpump och en förhoppning om att vatten ska dra till sig mer vatten.

Uppäten av vakthundarna!

Mina fina pelle-tjurar som äntligen vuxit till sig har åkt med lastbilen några veckor i förväg då den ena började markera väl mycket, tyckte jag. Dumt att be om mer problem än nödvändigt.

På väg bort till grannen. Passade en morgon före frukostmys med Kissen.

Förra torsdagen var jag och en kollega iväg på Slaktbedömningskurs och studiebesök på slakteri. Det är en rätt häftig apparat att se, och oavsett vilken bild som vill målas upp är jag fortfarande smått i chock över den extremt lugna tillvaron i ankomsthallen!

Heldag borta, var väl hemma i ungefär tio minuter innan maken fick ett samtal från en som kollade över älgtorn och hittat extremt många älgar vid ett. Älgar med vitt huvud.

Så – igen – bristande planering! (Skäms på mig!) Puss och kram och nyp i stjärten! Tack för idag och vi hörs och där är jag ombytt och försvunnen för en rask skogspromenad tillbaka till hagen med tjugo vithövdade älgar i släptåg… Välkommen hem!

Fiaten stökade igen när vi skulle slå andraskörden, så den asades hem och blev ståendes. Helt ärligt – jag varken kan eller tycker maskiner är roligt. Man ska vrida på nyckeln, eller koppla, och sedan ska det bara vara att rulla! Så jag var bara lite skitmallig när jag med en livlina i luren fick loss och blåste ledning och sedan luftade och fick igång maskinen… Sen kostade det förvisso några rejäla blåmärken på ställen jag inte visste att man kunde få blåmärken, samt en brusten långfinger. Det gick väl an då – värre morgonen efter när lillskit promt skulle ha flätat hår och jag inte kunde kröka ihop ett grålila finger ordentligt…!

Djuren börjar samlas ihop och kalvarna ska delas ifrån. Fyllt en omgång boxar i lagården och det är riktigt roligt att se i år hur fort de acklimatiserat sig! Inte överdrivet mycket skrikande, alla kommer fram och äter och låter maten tysta mun.

Håller planen ska resten av kalvgängen hem nästa vecka och sen går det väl fort tills småpojkarna åker vidare till annan gård.

I tordags var det planerings-/studiedag så vi passade på att ta itu med en släpande födelsedagspresent – bowling med familjen.

Låter bilderna tala mer än orden. Väl bekomme, och god natt.

Till alla som ”inte ska äta kött för klimatets skull” – gör det då för våra öppna landskap. Här var en golfgreen när jag tog bort djuren en dryg månad tidigare. Sly växer fort. Väldigt fort (jag är 1,70!):

• 

Ni vet att bönder ligger väldigt långt ner på listan för sjukskrivningar va? Och att finns en ”det går så länge det går – mentalitet” och sedan tvärrasar allt och blir ärende både för djurskydd och kronofogde?!

Jag förstår varför! Man orkar inte! Varken att bemötas som ett mindre vetande ufo, eller ens försöka förklara för någon som aldrig varit utanför 50-skyltarna om vad man arbetar med. För att inte ens nämna vidden av det. Inte ens min make vet hälften av allt som sker i det fördolda för att få apparaten att funka!

Sökte vård för att få hjälp med den obefintliga sömnen. Fick även rekommendation om samtalsstöd. Tog mig i kragen och bokade detta. Fick inte en enda fråga om mående eller tankar från denne. Det enda ”tips” jag fick var ”Det finns konsulter som kan räkna på räntor och kostnader, företagsrådgivare och anser du att ni har problem hemma behöver ni parterapi, sånt ger inte jag. Du kan återkomma längre fram om du känner att du behöver!”

Eh, jaha?! Jag som trodde mig kanske få ventilera känslorna av värdelöshet, ensamhet och kanske någon form av ångest- och stresshanteringstips… Tji fick jag. Tog upp detta med läkaren som skickade mig vidare till en arbetsterapeut med fokus på vardagsrevidering.

Denna besökte jag igår, och vet fortfarande inte om det ska skrattas eller gråtas;

Berätta om dig själv! – Tja, tre barn på fem, åtta och elva. Egenföretagare inom lantbruk med strax under 150 djur…

Åh, jag hade behövt en ko! Min son dricker så väldigt mycket mjölk! – Jo… Men en köttko mjölkar man inte…

Nähä?! Gör man inte? Vad har man dem till!? – Man betar för öppna landskap, mångfald och föder upp till slakt, alltså kött.

Jaha… Berätta om hur en typisk dag ser ut.

Och så vidare… Det jag fick med mig från henne, förutom att jag är negativ och omotiverad att ta mig ur situationen och acceptera hjälp, är att jag måste planera min tid bättre (vi har veckoschema, matschema, städschema och dagsschema hemma. Att djur skulle rymma eller traktorn rasa mitt på vägen i rusningstrafik får man PLANERA för, så det inte inträffar…), släppa kontrollen (Lycka till! Vem ska då ta över det yttersta ansvaret?!) och inte stå med konstant beredskap (Så om polisen ringer igen halv elva på kvällen för att mina kor springer på vägen så ska jag hänvisa till kontorstid? – Ja!) Hinner jag inte dagens planering är det dags att planera för mindre – inte lägga till faktiska händelser som sker!

Att jag inte heller kan låsa igen lagårdsdörren för tre veckors semester var totalt oförståeligt, för så kan man ju inte hålla på att ha det – låt någon annan ta över bara, släpp kontrollbehovet! Däremot får man inte sätta barnen i husarrest för att man själv ska få tid över att roa sig istället för att skjutsa runt dem och passa deras tider…

Just nu är jag tillräckligt slut för att gå från deras sagoläsning, via tandborsten och direkt i egen säng, oavsett om ”arbetsdagen” varat i två eller tolv timmar. Råkar klockan vara åtta eller tio är mindre viktigt. Jag är väck till klockan sex.

Fick mig dessutom en smärre utskällning för att jag slutat med sömntabletterna UTAN att rådfråga eller ens meddela läkaren – fick order om en halv – somnade inte fortare. Fick order om att öka på till en hel – somnade inte fortare, sov inte bättre men mådde skitmycket sämre när det var morgon. Fick efter ett par veckor därför för mig att prova somna utan, och har sovit riktigt bra i hela fem nätter nu. Men fy på mig.

Däremot så delegerade jag ju min förrymda kossa till en hustomte (Tack snälla!) då polisen faktiskt ringde den där kvällen – det var nära deras och själv hade jag ju tagit en beroendeframkallande, narkotikaklassad sömntablett så jag var ju inte körbar. Du ser, terapeuten, guldstjärna i kanten!

Jag tvivlar stark på att jag är välkommen tillbaka. Tvivlar minst lika starkt på att jag skulle vilja gå tillbaka och är extremt övertygad om att den där timmens fika i stan med broder/kollega var den mest välinvesterade terapin jag kunde behöva. Krävdes inte ens förklaring på skillnad mellan mjölk- och köttko, eller behovet av att lösa problem när de uppstår.

Ska hädanefter även spika upp väl synliga plakat på alla beten så kossorna får tydliga instruktioner om att de bara får stöka vissa timmar, någon dag i veckan när jag har jour och/eller avsatt tid för problemlösning, samt att de väldigt gärna får gå och dö på platsen där kadaverbilen hämtar, och att de gärna får planera in att göra detta i anslutning till de dagar kadaverbilen faktiskt kör i området, så de inte hinner börja lukta illa…

Vad ska jag göra med all denna lediga tid jag får loss?! Kanske fortsätta att vara negativ och omotiverad för hjälp!?

Ja jösses…

Nåväl, innan vi kom till detta fantastiska möte var vi iväg en sväng på Astrid Lindgrens Värld. Det är ju tacksamt att åka, när det bästa med resan enligt ungarna var att ”komma hem”. Nog håller jag med dem i sak, men det finns fortfarande de som hävdar att miljöombyte är nyttigt…

Nån dag blir det lite stängsel. Nån dag blir det lite mer stängsel. Och nån dag lite rivning av stängsel. Den tiden på året börjar nu. Det är tufft att komma igång – morgonen med barn kostar. Och sen går det skapligt tills jag råkar stanna upp. Då är det kört!

Tvättat mjölkrumsgolv, fanns behov. Och gissa var stänget stått, där nedan?!

Bättre sömn har i alla fall tagit bort de värsta pulseringarna i huvudet, så jag slipper ligga som en boll och kvida, (och shit!, kom precis på att jag inte tagit den receptbelagda, magraserande, smärtstillande tabletten heller, utan att meddela detta!!) samt den allra värsta frossan strax efter mat. Fryser fortfarande men blir inte ljusblå och vibrerande längre.

Fick ett samtal tidigare i veckan med fråga om jag ”saknar några badare?!” Nä, jag har inga djur på det hållet, så kolla med grannbonden, men jag kan komma bortåt!

Grannbonden kommer också: ”Jag har väl för faan inga svarta djur, och om det inte är dina, vems är det då!!?????”

Hehe, det ÄR visst mina djur, som gått hemifrån och rundat sjön… (Har aldrig hänt innan!)(Detta var före planerandets tid!) Snabbt upp med en liten fålla och in med dem, ringa hem efter kärran och så hålla tummarna att alla sju kalvar som saknades var hemma, och inte någonstans på vägen… De var kvar hemma! Det går faktiskt inte att sticka under stol med att det ÄR lite roligt med såna här händelser, när det går smidigt att lösa dem! Adrenalinkick är bra grejer (sa även han som fick akutinjektion efter ett bistick i somras – som att få en jäkla stöt av elstängslet inombords!)

Förra veckan firade drängen och fru guldbröllop, och igår var det Mormor och Morfars tur att slå på stort med diamantbröllop!

Idag har jag och drängen ”hämtat hem” två kor med kalvar, tre tjurar och kört iväg två kor med kalvar till tassamarkernas bete.

Lilla bi, så kär jag blev i dig när hela du var helt gulluddig.

Såg att jag har två kalvar på vift här hemma. Har ju tagit helg, så får be dem återkomma på måndag…

Trevlig helg