På något märkligt sätt en vördnadsfull känsla att gå genom skogen som brandhärjades förra våren.
Fick en fin komplimang – en familj på MTB som konstaterat att de var lååångt ute i skogen. Skulle de möta någon här, skulle det vara Åsa! Men ack ack ack, ingen risk, jag gick ju där dagen innan!
Huset där Morfars släkt stammar från, tillika ”granngården” till dem och ”Farmenhuset” (om det nu är nån status i det.) De lyckades ju inte bränna ner det trots att de försökte… Gubben vakar vid infarten och loggan glömde de ta ner från lagården/Tinget.
Tänk att detta funkar varenda gång…
Den största, finaste och bäst utrustade ”stuga” vi nånsin hyrt – och billigaste
Jäkligt komiskt att den som mest mobbar mig för mitt skafferi, inte är mycket bättre själv! (Eller är det genetiskt…) Katta accepterade oss också.
Älskar skylten. ”Ring brandkåren” men inget nummer.
Inventering på vinden resulterade i min polisbil – fyraårspresenten. Blåa lampan har slutat blinka, och den drar lite snett. I övrigt fullt vital för sin ålder:)
Gödselns att vara eller inte vara… Som lantbrukare riskerar du att bli lynchad om du lägger en kärra brunnen gödsel i grönsakslandet. Som hästägare får du göra precis vad du vill. Som ovan, ös ut det på en gammal stengärdesgård – det skadar väl inte faunan och den enormt värdefulla biotop stenröset utgör. Eller? Skadligast för miljön/övergödning har visat sig vara högkoncentrerade hästhagar, men har du andra lantbruksdjur får du skiten trots minimalt läckage och minutiös dokumentation var det tar vägen. Och så är hästfolket i upplopp för att de ska får skärpta regler!!?? Bajs som bajs, varför inte?
Middagsvila
Det fanns en tid då jag funderade på att dra loss snöret då det inte gjorde varken till eller från. Idag är jag glad att jag har kvar det 😮
Han är stor, Rudolf. Och nedan Melker som rullades ur hjorthägnet…
Alternativ fönsterputs på 140 år gamla återbrukade fönster.
Ibland undrar jag om nån busar, eller hur jag lyckas.
Är det sjöjungfrun som är ute efter min karl tros? Eller nån annan vålnad?
Väntar han på öl eller skurar han soffa?
Snorkla med flytväst var toppen, tyckte han.
Satsa på hel liter eller helt hundratal?
Drottningar till fika
Undrar vem som behövde en liten bit
Linjerad skrivskiva?!
Kom att tänka på ett hederligt Packman 🙂
Som alltid efter en vandring ska Hembygdsboken fram – plats, tillhörighet och historia ska lusläsas.
Klämda mellan timmer och foder. Dessa ger oss huvudbry! Och vi får inte ha alla kvartal som detta, att döma av pytsarna…
Varning för brutal ärlighet, så är ni inte mogna – sluta
läsa!
”Fult”.
Det är den första varningen. Fult minspel. Ful tröja. Ful
bil. Ful hund. Fula naglar. Fult egentligen allting.
Då ska man vara snabb att fånga.
”Tomma ord”.
Det är den andra varningen. De säger att jag är dukig, men
de menar det inte innerst inne. (Men JO, innerst inne vet jag att jag ÄR
jäkligt duktig på mycket! Kan åtminstone lite om mycket!) De säger att jag har
koll (Vilket jag inte har varken nu eller då!) Han säger flera gånger om dagen
att han älskar mig, men det gör han inte – det är hans plikt som äkta make att
ösa kärlek över mig. Sann eller ej. Mest ej.
Nu börjar det vara jäkligt brått att vända trenden!
”Huvudvärken”. Det är den tredje varningen. Den
där skruvstädsklämman som inte går att värja sig mot. Där man lika gärna kan
låta bli värktabletter för det räcker inte på några som helst villkor. De slår
bara ut magen fortare. Och övriga kroppen där funktion efter funktion lägger
av. Först rasar magen sen försvinner synen, muskelstyrkan. Ledvärken slår till.
Lyckas inte skutan vändas nu är det snart kört!
Men vet ni? Jag har inte orkat bry mig! Från djupet av mitt
hjärta så har jag varit mer eller mindre totalt likgiltig. Vem fan bryr sig?
Trettioårskris eller vad? All min trygghet skakar i sina
grundvalar. En av få trygghetspunkter under barndomen är på väg bort. Jag
besökte den borttynande tillvaron under min Skånevistelse. Förvisso är det en
skrämmande tanke att de var väldigt gamla när jag var liten – faktiskt yngre än
min egen mor idag. Men nu är de gamla på riktigt. De som alltid funnits för
mig. Som alltid tagit livet med en klackspark trots problem och krämpor och
aldrig backat för mina högtidsdagar, trots ett avstånd på nästan trettio mil
enkel väg, när många andra, yngre och friskare, valt bort det just på grund av
avståndet.
Min make som är en stadig klippa (om än jäkligt irriterande
ibland), bygger en oro – säkert onödig – inom mig vars skäl jag inte tänker gå
in på här och nu.
Mitt älskade, tryggaste och varmaste hem jag haft under hela
mitt liv ryktas om att vara på väg ”bort”. Innebär det att de
”gett upp”? (Jag orkar inte tänka förnuftigt!)
Hur många tänker dö ifrån mig egentligen? Jag orkar inte
fler!
Jag behöver stabilitet. Just nu finns ingen.
Senast jag kände något liknande var för ganska exakt tre år
sedan. Då det varit en ganska tuff tid med bebis och bygge. Det är faktiskt på
dagen tre år sedan vi flyttade in i köket. Detta fina hus vi fick tillbyggt och
som vi inrett till ett älskat hem – det ger mig ingen trygghet och glädje.
Det blev väldigt tydligt efter vår lilla semestertripp förra
veckan – Jag ville inte tillbaka hem! Och jag har ju för fasen hemlängtan om
jag åker och handlar på vårt lokala Ica! Fick liksom ångest när vi närmade oss
länsgränsen, för jag ville verkligen inte tillbaka hem. Det skämmer mig, nåt
enormt, för hjärtat har alltid varit i Småland.
Det enda jag önskar är att få bryta upp. Lämna familj, hem,
jobb, vänner. ALLT. Och börja om. Femtio eller femhundra mil bort – spelar
ingen roll. Jag orkar inte vara här, bland alla krav och förväntningar.
De senaste dygnen har jag spenderat gråtandes. Den bästa
stunden på dagen är nu – strax före läggdags då jag äntligen får rymma från
allt – och (tyvärr) vakna igen till en ny dag. Låt mig sätta livet på paus nåt
år. Törnrosasömn. Låt mig få landa.
Och så inskolning på nytt dagis där lillflickan tog tvärslut
efter ett par timmar då hon inte kan äta på morgonen. Grät för att hon inte
fick vara hos syskonen trots de är i samma byggnad. Och så häxan till mamma,
som måste klargöra att hon visst måste stanna på denna sidan grinden, i
fängelset, och njuta av friheten på avstånd. Ta hand om en gråtande treåring
som inte vill tillbaka och sedan inte heller kan äta då magen varit för tom för
länge – och gråter för det. Spiken i kistan eller vad?
Idag hade det gått bättre med pappa. 20 milliliter av en flaska välling (i ett försök att få i henne något hon älskar) och sex havrefras blev frukosten. Många och långa timmar före lunchen, som hon inte kunde äta med alldeles för tom mage. Och energireserven på minus.
Hon är morgontrött och kan inte äta på morgonen. En timme
minst behöver hon vara vaken för att få i sig nåt – i praktiken väckas vid halv
sex för att kunna äta en timme senare med oss andra. Och då har hon ju inte på
några vis sovit klart. På gamla dagiset startade det med frukost, då hon varit
vaken ungefär en timme. På det nya dagiset finns det ingen chans att lämna till
den betydligt tidigare frukosten, så där har vi ett enormt problem om hon ska
orka – för det gör hon inte fastade i fem timmar! Visst löser detta sig på
sikt, men jag orkar inte se framåt. Bara morgondagen är som ett Mount Everest
för ett kvalster.
Det är bra att jag har mycket ensamarbete – det är ingen som
har ont av att jag sitter i traktorn och gråter. Och inte har jag ljugit för
nån heller – alla frågar hur det är; Det rullar på. Det måste gå. Och det går!
Så länge ingen frågar hur jag mår, behöver jag inte gå in på
det. Jag träffar tillräckligt lite folk för att svida om till masken som
förväntas. Bakom lyckta dörrar kan sanningen vara en annan.
Mer om Skåne kommer. Nångång. Kanske.
Jag håller mig rätt mycket offline – vill vara ifred. Skärma
av mig. Och de som verkligen bryr sig eller vill veta, de hittar mig ändå.
En skrämmande upplevelse jag aldrig varit med om tidigare
infann sig tidigare idag – kopplade av strängläggaren för att drägen skulle få
traktorn. Lossade allt och fällde ner stödbenet. Klättrade in och startade upp
traktorn. Konstaterade nöjt att kulorna lossnade från hydraularmarna. La i
växel och rullade framåt. Ser i backspegeln att strängaren stod kvar. Vad i
helvete!! Vad har hänt nu?? Tvärnitade och vände mig om. Blev sittandes i några
sekunder, nån minut, jag vet inte, men det gick liksom inte in att den inte
hängde efter traktorn – trettio sekunder efter att jag kopplat ifrån…
Likaså kan jag meddela att bilen inte rullar bakåt trots
backen var i. Det räcker tydligen inte att bara sticka nyckeln i tändningen –
man behöver vrida runt den också. Vilken aha-upplevelse. Jag tror i alla fall
att jag stängslade innan jag flyttade djuren. Det var nog inte anledningen till
att sonens 95:a var ute ikväll, för tredje gången sen fyratiden igår. Hon
ligger pyrt till nu!
Nu ska jag fly in i mörkret. Den befriande sömnen, och vara
medveten om att jag med allra största sannolikhet har ännu ett berg att bestiga
imorgon. Det kallas press. I dubbel bemärkelse, för nu ska den här jäkla
utdragna förstaskörden äntligen få sitt slut.
Fick ett gäng rabarber av en vän, så fick koka upp den! (”Mamma! Har ni pimplat nåt vin sen förra sommaren? Jag behöver flaskor!”)
Det var en dag med dåligt fly igår. Började med djurvaktande
hos Jirka och tvingades fånga in en höna för att avsluta lidandet på denne. Sen
var det målning av andra gården och det flöt liksom inte på alls. Tidsplanen
höll inte det minsta. Och så var det bara då att slänga bort penseln och hoppa
i traktorn för några timmars pressning.
Denna gaveln skulle ju varit grundad! Även om vi hade hunnit med jäklig vilja och speed, var det alldeles för varmt när solen kom fram för att stanna.
Pressning med planerad körning på mossmarkerna… Sänkte inte ekipaget, men spårade rätt rejält på ena åkern då ena halva av pressen bröt igenom. Mycket stillastående för att invänta plastaren och försöka minimera barlasten innan surhålorna skulle beträdas. Två gånger körde jag stopp i maskinen, onödigt och tidskrävande.
Fick bara för ett par dagar sedan veta varför det är en bil på datorn till pressen – när servicebilen ska komma förstås!!!;)
Framåt halv nio insåg jag att lunchen vid halv två var längesedan, dieseln riskerade bli knaper, och plasten var slut. Så det blev ett samtal till servicebilen. När jag ätit klart var traktorn tankad med ett par dunkar och plastmagasinen påfyllda. Bara att fortsätta köra och knapra efterrätt.
(Och nä, jag fick ingen full bigpack!)
Kändes som en lite obehaglig rökpelare där borta…
Lite innan halv tolv hade jag ekipaget inbackat och möttes
av en fin syn här hemma:
Idag gav jag mig ut på torpjakt igen. Hittade ingen skylt, men ganska nära GPS:ens önskan något som mycket väl kan vara en raserad spismur och huggen hörnsten. Det får vara tillräckligt nära för nu, med örnbräken lika höga som mig och björksly på några meter. Är SÅ tacksam att jag inte hade några barn med mig idag! När jag ändå var på hållet tog jag två torp till.
Nja… Här nånstans då… Tio meters felmarginal hit eller dit är ju inte så mycket. Ibland!
Potentiell murstock
Hööga bräken. Får göra ett nytt besök en sen höst eller tidig vår när lövet är borta.
Jaha. Precis här ska ett torp ha legat. Det märkte jag inte vid plöjningen 2018. Däremot vill jag minnas att skylten stod ungefär där, på andra sidan vägen och diket förr om åren.
Och så hälsa på grannen också.
Jag är tillräckligt införstådd med att man varken kan, bör eller ska spara och bevara allt. Men det är tyvärr bara några få år sedan som framförallt skogsbolagen fick på örat för att de var oaktsamma vid gamla rester och fornlämningar. Mycket har alltså både ha förstörts och körts sönder under tidens gång. (Vet ett ställe där skogsmaskiner kört rakt över en gammal smedja med totalt raserad grund som resultat…- Tråkigt). Torpen långt ute i skogarna har fått åkrarna igenplanterade, och torpen närmre gårdarna har täckdikats och odlats upp mer för att passa det moderna jordbruket (i många fall på 60- och 70-talen – min vilda spekulation – då traktorerna på fullt allvar trängde in i var bondes lada). Ett ställe jag var på idag hade en skylt när jag började beträda markerna för tiotalet år sedan. Dock inte där GPS:en ville ha torpet. Skylten försvann i samband med att marken dränerades och gjordes brukbar. Och det kan jag känna lite sorg för, till ingen egentlig nytta…!
Och vad ska jag ut och ränna där för egentligen?! Tja, säg det… Men jag vill gärna komma ut. Bara spankulera rätt upp och ner är inte min starka sida, och nu får jag då ett mål att sikta mot. Med en bra uppkoppling (nåväl…) hittar jag dessutom alltid ut för att inte tala om HEM – även om jag har för vana att kunna gå vilse i vardagsrummet med mitt lokalsinne! (Bara gå! Telefonen leder mig ut så småningom). Ut i skogen med alla dofter, stillheten, fågelsången. Hur kan man inte få ro i själen av det? Och ju mer jag hittar, ju roligare är det! Hittat anteckningar om att till exempel jordkällare sägs finnas, men inte hittats vid inventering, och så är den det första jag hittar! Allt beror på vilket håll och vinkel man kommer i/från. Källarna var ofta placerade en bit ifrån stugan för att vara säkrad vid en eventuell brand. Ibland är den flera hundra meter därifrån, ibland tiotalet. Och det är så olika bevarat. Jag har snart betat av en rote, så då får jag väl gå på nästa. En del ska jag besöka igen och titta på mer ordentligt bara för att det är kul. Så nog är jag lite knäpp alltid, men det står jag för.
Fikagäster från byn på eftermiddagen med jämngamla barn som härjade runt, och jag var fräck nog att smita när vandringskompisen ringde. Ut med oss. Sista etappen av Järnbärarleden. Nu skulle vi minsann klara oss utan regn då det regnat båda de andra gångerna vi varit ute. Lämnade min bil vid vårt mål och bröt trenden med att plötsligt gå leden åt ”rätt” håll.
Avsläppta vid Industrimuseet och hann väl ungefär hundra
meter innan himlen öppnade sig. Så innan vi var ute ur samhället var vi blöta
inpå bara skinnet! Suck… Men efter ungefär halva vägen klarnade det upp. Hann
tänka att det var tur att vi hann torka till så inte bilen blir så blöt, när
det återigen vid sista kilometern började vräääääka ner regn så det forsade
längs vägen.
Hon har inga problem med kontinensen, konstaterade vi tacksamt:)
Det var väldigt skönt att komma hem och byta om faktiskt! (”Regn? Vad då regn? Här har det kommit kanske en blomdusch!”)
Nu ska jag lägga några minuter till på att skriva ut Morfars historia. Passerade när han körde stock över sjöarna på sena femtiotalet och byxorna frös ihop så galet att när han kom hem på kvällen hade de gått av vid knäna… Det är också en intressant berättelse!
Nån dag ska jag ta mod till mig och besöka ett torp lååångt ut, och fortsätta genom skogen till Mormor och Morfar. Den väg som Morfars far skickades som sjuåring för att gå i den ambulerande skolan i byn.
Efter några svetsloppor för att få fast hjulaxlarna i chassit igen funkade den gamla lagårdsvagnen bra som honungskärra. (Om det nu funnits någon honung att kärra fram alltså…)
…Och där inne var någon överlyckligt över att allt behövde komma in och torka sen djurparken så dockan fick nåt rejält att sitta i…
Sonen gjorde sin första helt egna paj, med egenhändigt plockade bär. Jordgubb, smultron och blåbär.
Fyra pers, sex timmar mellan gästbytena. Det gick ju!
Kommande lördags projekt – grunda och skrapa nedre delen av andra gaveln. Gula och vita framsidan. Men visst kommer det bli en riktigt fin gårdsbild på sikt!? Gult hus och röda uthus.
Hela vägen bokstavligen kryllade av dessa larver, så vi räddade ett gäng och tog dem de få kilometerna hem till oss!
Högen till vänster är fjolårsbalar – cirka 4 månaders full vinterutfodring – och till höger hittills i år. Jag känner absolut ingen som helst oro inför foder i vinter. I synnerhet inte som jag har halva arealen ståendes på rot fortfarande – och det är dubbelt gräs mot det som är slaget!
Min bil, min bil! Varför sviker du mig?! ”- För att det trötta batteriet inte pallar att hålla lamporna i baksätet lysandes…!”
Så snopen jag blev när jag tassade upp vid fyratiden för ett toabesök och hittade den lilla i soffan!
Barnen skulle promt ha trerätters i söndags. Varsågoda och fixa! Och det gjorde de! Sonen gjorde en paj till och dessutom kom vänner förbi med ännu mer efterrätt, så det blev full buffé. Till saken hör att de ville komma förbi och bjuda oss på middag (eftersom vi säkert glömt bort att äta i jobbet – nån känner oss för väl…), men för en gångs skull var det redan planerat halv sju på kvällen – därav efterrätten istället. Underbart! Och visst är ett salladsblad häftigt att studera i motljus!?
Måndagsjobb. Får försöka hitta luckor i skurarna nu…
Sonen pillar med sin lera, senast krukdekorationer. Han har stora affärsplaner, så är någon intresserad så hör av er! (Han har gjort röda traktorer också;))
När man inser att stövlarna bara är att glömma…
…Så får man rusta sig med livlina, flytdon och ”den förlängda armen”
2018 blev jag knappt blöt över anklarna! Sen var det bara att skölja av sanden och dutta ner fossingarna i stövlarna. Blöta fötter i gummistövlar? – Det är mer obehagligt när elstängslet ger en snyting på insida lår – det är känsligt där när byxen är av!
Alltid redo! ”So what? I’m still a rockstar”, som nån artist sa. En kvalificerad gissning på Katy Perry.
22 kilo mineraler 24 timmar senare…!!!!
I våras innan hela Corona-karusellen drog igång satte vi oss under ett familjeråd och skrev ner platser vi vill besöka, mestadels i närområdet. Vi är nu halvvägs genom listan. Igår hamnade vi vid några kåtor långt från de andra vi besökte för några veckor sedan i liknande väder. Dessutom snubblade vi över blått i skogen. Lite tidigt än – det var många skaft kvar.
Grannkåtan var i desto sämre skick… Fallande träd är inte snälla.
Hjortron är man inte bortskämd med sen de började kalka mot försurning i området!
Visst är man skadad också. När de flesta i bilen utropar ”Odlingsröse! Var låg torpet?!”
Jag tog källaren som en hög med sten sen vägen byggdes, men tji fick jag. Dessa källare alltså. Kunskapen på den tiden. Svårt att se ovan, men tanken är välvningen där väggen övergår i tak. Varenda sten har en uppgift och faller en faller alla.
Tomteluva!
Det blev en lite fattig macka till maken, men han var glad ändå:P
De fick ligga och torka till lite över natten så blev det betydligt lättare att rensa imorse!
Jag har letat länge, sedan tidigt förra hösten, efter platsen där ”vårt” torp låg. Lillstugan på andra gården. Studerat hembygdsboken och jämfört med karta från idag. Haft en hint om var, men inte lyckats sätta fingret exakt på det. Ingen jag frågat har kunnat säga var, och ingen kan dra sig till minnes att de sett nån skylt. Så finns det en fiffig hemsida som heter Fornsök. Jäkligt intressant måste jag säga.Där kan man slå ihjäl massor av tid!
Tyvärr är deras gps-koordinater i nåt annat format, så en ”vanlig” gps hittar inte. (Fråga inte!) Men så råkar jag ha lite tumme med en IT-tekniker, som igår hjälpte mig med nån länk som omvandlade dessa koordinater till ”vanliga”. JAG FICK EN PLATS!! Förvisso med en felmarginal på 10 meter, men det är ju inget i det stora hela!
Tänkte ta mig upp till platsen idag – har väntat länge nog! Make och två av barnen valde att följa med. Parkerade bilen och fortsatte till fots. Mot platsen där jag letat så många gånger. Dubbelkollar telefonen och inser att vi gått för långt! Men…Vi har ju några hundra meter kvar… DÄRFÖR jag inte hittat nåt. Men alla odlingsrösen och stengärdesgårdar kring åkrarna där framme då? Vad skulle de då ha tillhört, om inte vårt Mossebo?
Tog oss in i skogen, upp på en stenig och knölig ås, kan man säga. Inte en tendens till nåt beboeligt. Bara stora stenblock. Inte nån slätare ”torpplan”, inga röse, inga åkrar…
Snacka om besvikelse. Kommer inom mottagning för internet igen och sökte om på platsen. Förenklat – tveksamt om det funnits något, finns bara ett omnämnande i en bok. Inga lämningar…
Tittade oss omkring och mitt i den halvgamla ungskogen står ett gäng rejäla lövträd. ”Vårdträd” – kanske. Tog sikte på dem, och kom dit jag letat så många gånger. Bland åkrar, stengärdesgårdar och odlingsrösen. In i otillgängligheten, upp på ett stenblock, ner och?! – En gammal källare! Vi närmar oss!
De där runda, platta stenarna är inte naturliga. Trodde de kanske var kvarnstenar från någon husbehovskvarn – ambitiöst på ett torp – men de är helt släta. Kanske brunnslock eller liknande? Hittat det vi tror kan vara en stengrund och en murstock, men ingen skylt. Varför har alla andra torp i socknen fått en skylt utom ”vårt”?
Vi har en plats nu i alla fall. Det är lite roligt. Att de inte hittade något vid inventering kan ju bero på att de var 170 meter fel…
Det tar ju en stund att gå…
…men det blir lite matigare mackor än igår:)
Drängen börjat slå grönfoder – kornet har börjat skifta lite smått i gult och det får inte hända när det ska ensileras! Mognar det försvinner smakligheten heter det. Och ganska fem minuter efter bilden togs öppnade himlen sig och det vräääkte ner regn. Aja, det hinner väl torka till lite .
Då var det dags att natta mig och se hur det går. Jobbigt att andas liggande, och kramp i benen är ingen bra kombo. Sen att dygnet har vänts på gör inte saken bättre, så imorgon ringer klockan igen! Tagit itu med min dunkande skalle med massagedyna, spikmatta och vetevärmare. Troligen har nån skit lossnat för näsa och ögon rinner. Sitter alltså i ”karantän” – ingen skillnad mot till vardags alltså då det inte finns folk där jag rör mig! Men skickade ner maken till mataffären idag – ni kan ju känna paniken när sista mjölpåsen är påbörjad!!!
Att jag skulle drabbas av en baksmälla betvivlade jag inte. Jag hade dock inte räknat med att den skulle vara så aggressiv! Det där med något så snällt som huvudvärk existerar inte längre. Vi snackar fem storlekar för litet skallben! Övre delen av ryggen är likvärdigt med en betongvägg och vissa nätter kan jag knappt vända mig i sängen utan att gråta då det hugger till i knäna.
Det enda som hjälper någorlunda är att vara igång. Det är livsfarligt att stanna upp! Men skit i det. Det som inte dödar härdar.
Sen sist då? Tja…När var sist?!
Jisses, enligt mina bilder är det nästan en hel
jordgubbssäsong sen!
”Titta, en älg” sa sexåringen. Det stämmer säkert…
Nå väl… Vi står nu i startgroparna för att se om det möjligen
kan bli någon honung i år. Det verkar variera något oerhört, och vi tillhör dem
som ”inget” får.
Vår målning har rullat på skapligt. Extremvärmen för ett par
veckor sedan löstes med målning tidig morgon och sen kväll, och så traktor med
AC under de varmaste timmarna och höskörd. Denna står fortfarande bara halvvägs
då vädergudarna inte har samspelat riktigt med torkväder… Jaja, jag är rätt
lugn. Hade fyra månaders vinterfoder ståendes sen förra året, och har hittills
fått ihop ca fyra månader till. Då är jag ungefär halvvägs arealmässigt, men
mängdmässigt har jag säkerligen det dubbla kvar.
2016 – 32 balar. 2017 – 60 balar. 2018 – 5 balar. 2019 – korn så ej rättvist att jämföra. 2020 – 22 balar. Samma 3 sandiga hektar.
Luckan till plastmagasinet kom farande. Och den var tung! Gångjärnet gått mitt itu!
Skickade ner en bal i åa bara för att se om jag kunde missa dammen… Så vitt jag vet ligger den där än då jag inte tagit itu med bärgningsarbetet…
Vi löste en del restid genom att flytta ner till den andra
gården några dagar. På så vis behövde ingen passa på barnen, eller åka hem för
att lägga dem. Och när vi väl satte oss på kvällen fanns det inget annat att
göra än att andas några minuter och sedan krypa ner. Kan även garantera att jag
ALDRIG suttit på taket och målat kvart över sju en söndagsmorgon om jag utgått
hemifrån!
Hittade ”originalfönsterna” och släpade ut, men nä, de är för röda!
Och nån sov skönt där inne! Hon led inte särskilt över att hon också målat tidigare under dagen – på storebrorsans serie med hans akvareller… Blev en stund orolig att Soc skulle kopplas in i en mordutredning…
De gamla spikarna har rostat, så det blev till att börja med rostskyddsfärg under grundfärgen och den vill gärna lysa igenom. När jag fick frågan ”Ska ni ha kvar de där gula prickarna?” kom jag otippat (?) att tänka på min gamla skolkamrat som ständigt sa ”Jag är brunett med en liten blondin i mig!” – Japp! Vi ska ha ett hus som är korsning mellan golden retriver och dalmatin. Konstigt!?
Fick god skraphjälp av barnens storkusin i fredags. Utan honom hade det inte hunnit att grundas före regnet!
Har även skrapat och målat en del under presenning då det
kommit väldigt lokala skyfall. Baksidan är härmed helt klar. Halva framsidan är
gul och den andra halvan är grundmålad. Nu är huset på obestämd tid överlämnat
för turistuthyrning. Tråkigt men sant, och lika frustrerande som skönt!
Framsidan hade varit klar om inte maken ringt måndag förmiddag från jobbet med meddelande om att permitteringen som skulle vara fram till semestern hävdes ”från och med imorgon” och snuvade oss på nästan en veckas heltidsjobb med huset… Men vi får njuta av det vi gjort som blivit så fantastiskt bra. Den solgula färgen både lyser upp och värmer. ”Det blir Karlstad i Mo” sa en vän, så då är det så!
Kan man ta med sig en burk larver hem tros? För hemma har vi inga! Och nedan en rovfluga med saftigt byte den gärna ville visa upp!
Den där tjejen var ”mamma på låtsas” en dag (liksom många andra dagar!) Då ingen av barnen ville följa med och måla på kvällen, borstades tänderna och de fick order om att gå och lägga sig när Barnkanalen tog slut kl 20 för att orka med kommande dag på dagis och fritids. När vi kom hem strax efter 23 var det tyst och lugnt i huset. Drängens fru hade dock fått komma in och rädda den minsta med en rumptorkning. Tur vi har dem.
Vårt dagis har fått klappa igen och vi har fått hälsa på på
”den nya”. Det kändes som att de uppskattade precis lika mycket
(lite) som vi att ha blivit påtvingade den andre. Och det är överfullt. Synd att det är barnen
som ska bli måltavla för kommunens bristande ekonomiska kunskaper. Hade en
annan drivit företag på samma sätt som många kommuner drivs hade man i bästa
fall suttit i fängelse sedan länge. Men men, det kommer bli bra och det MÅSTE
bli bra då det är enda alternativet.
I tisdags trotsade vi vädret och åkte till djurparken.
Ganska mycket folk faktiskt, trots allt. (Sen är det alltid för mycket folk på
ett sånt ställe om det innebär min familj och tio till, men det är ju en annan sak!)
Idag har vi däremot varit ute ensamma. Allergispruta för sonen och då var vi ju på sjukhuset vid utkanten av vår karta, stjälpte oss över kanten ut på den svarta fläcken (andra sidan E4:an) och återupplevde ett par favoriter. Ena stället, Rusarebo Äng, var vi på förra året, och det andra, Moen, besökte vi för tio, elva år sedan med svärföräldrarna.
Vilka spik!
Segvuxna knutabrädor!
Tre tak i ett – Skiffer. plåt och trä
Bonde på vift – kikar ju på kor! Men hejarklacken hemma är ju alltid bäst!
Vi la en dag på det stackars grönsakslandet. Pillade ogräs där en gång om dagen när jag var med foder till kvigorna. Sen kördes de ut på bete, och DÅ började det växa ogräs! Rensade upp, la på ensilage och tidningar på sidorna och i botten i ett försök att dämpa ogräset därifrån. Blåste gjorde det som attan, så det blev till att vattna ner tidningarna ordentligt. Det gillade den minsta!
En fikapaus i kojan ungarna fixade. Riktigt svalt och gott där i den lummiga skuggan!
Lite täckbark i gången i mitten också (nångång), så blir det snart riktigt bra! Tills ogräset växer igenom och tid och ork inte räcker till att hålla efter. Får njuta så länge det varar!
En del tycker det är sjukt hightech att köra traktor i trädgården. Sån traktor jag kallar åkgräsklippare. Lite fjantigt i min smak:)
”Mamma, det är mat!” – Tycker allt vi var välunnade en marängbakelse till efterrätt!
Ovanligt sällskap i maskinhallen när pressen skulle hämtas ut! – Och hur mycket har traktorn gått innan pressäsongen? – Nja, vet inte, men det var nåt med 3…
Lite färg att börja med mellan pressningarna.
Inspektion från ovan!
När man vill slippa stå som en korkskruv! Fick likväl slingor i håret.
Och så lite strul med vatten. En automat vid en kubiktank hänger på att automaten är full när djuren börjar dricka då det är ganska dåligt vattentryck… I annat fall får man vakta. Även om ett öra killas i armvecket. Så gick där nästan en timme från målningen innan djuren lugnat sig.
Sonen var iväg på akvarellkurs igen. Äntligen lossnade det så han faktiskt vågar öppna färglådan hemma! Och syrran var sotis för att hon inte fått nån kurs, så de satte sig gemensamt i köket och sonen dikterade grunderna.
…Medan lillasyster var förpassad till den större penseln.
Gaveln blev ännu tråkigare nu. Men det finns ju hopp om det!
Midsommarhjälpen anlände. Och hela utbygget blev gult innan midsommar! Delmål ett avklarat!
Vilken myra!!
Så kommer man hem efter ännu en lååång dag. Sjön ligger kvar, drängens fru har skött om vattenfyllningen på kärran som ännu en gång bara ställts ifrån i sin tomhet, och tjurarna får sin mat till sist.
Då blir det midsommar! Rhododendronen har inte på långa vägar blommat på max, och har inte heller hunnit med den i riktig blom. För första gången någonsin firade vi fyra generationer ihop. Lugnt och stilla.
Vågar man verkligen bjuda ut Corona?! (Jag tror faktiskt inte någon var sugen…)
En annan sjö – ”barndomssjön” – med väldigt lite vatten i.
”Går man vilse i livet ska man stanna upp och krama ett träd”
Kikade som bekant på ett torpställe förra helgen, men gick bet på ”stugan”. Ett nytt försök efter en noggrannare titt på kartan så låg det ju där, inne i en stor gran!
La en stund på att städa lekstugan då barnen plötsligt ville sova där, och hittade detta kärleksbrev som ingen vill kännas vid. Och än spännande – vem är ”Anja”?
Hjulets järnskoning har legat många år här ute. Nu fick det sällskap av ett kättingbindsle, och ljuskopparna från bröllopet i augusti.
En cykeltur norrut (och ja, det gick – just det – uppåt!) för ett par andra torp. Kikar man på familjen utposterad på backstugans hörnstenar, inser man att den var väldigt liten mot ”sågverkshuset” vi hittade förra veckan. Det tredje torpet gick vi bet på. Ungskog, mängder med björksly och bräken, regn och knott till förbannelse… Fick bli en älgtornsfika och sedan hemåt och neråt för att blåsa bort de där jäkla sällskapsdjuren. Genom duschen och iväg till goda vänner en stund. Tack snälla för pausen!
Blöt dag idag med, så lite påfyllning av frysen då det rensat ut ordentligt på fika senaste veckan.
Trygga muffins, ett nytt recept på kardemummabullar, ett försök (med varierande resultat) på gifflar och till sist en stor vetekrans. Gillar inte kransar egentligen, men var rätt less på det hela vid detta laget. Tiden stack för barnhämtning och sen drog vi iväg på fyra-generationers-fika i mors stuga.
Var tji på att stå inne, så bokade in etapp nr 2 på Järnbärarleden med vännen. Lagom blött och lite knott där också. Men så vackert! (Snubblade över en torpskylt också, och har känsla av att vi passerade några på vägen – får kika på karta vid tillfälle!)
”Ännavänd” 4:a på hygget.
Det gick väldigt mycket uppåt den första biten. Och högt upp kom vi! Vilken utsikt! Får nog ta bilen en dag och mäta topografin! Tänkte inte på det när jag var där.
Men neråt, neråt igen sen för att hämta bilen och även ropa fram kossorna. De kom!
Blev många bilder det här! Men vi har ju fiiiber nu! Sängen hägrar och bloggen får vänta tills nästa gång tillfälle ges i kombo med ork. Sällsynt vara! Vi har ju lite annat att stå i. Kika på instagram @bondeniskarvhult om ni är nyfikna, är lättare att uppdatera där!
Efter påhälsning i förskoleklassen kom dotter och make hem med blommor. Otacksam som jag är rök de ut på trappan illa kvickt. Är ju så galet allergisk mot allt som luktar starkt. Sen får syren, lupin och lilja dofta hur gott som helst! Prosit bara!
Hur många hönor i samma fack? – Fyra denna gång. Och så undrar man varför äggen krossas… De är flitiga ändå på att värpa!
Barnen skulle hjälpa pappa måla chassit till den nyförvärvade vattenvagnen. Bra, sa jag. Då får jag ju egentid! ”Då kan du dammsuga!” replikerade treåringen direkt. Dammsuga? Nä’ru, då blir det en Tommy-date för min del istället:
En lite dramatisk himmel över fotbollsplanen i måndags, men den höll sig på lagom avstånd!
Det är ju lite småläskigt att hela piren, och även soffans ryggstöd, var puts väck under vatten tidigare i år!
En skolavslutning i tisdags som inte alls var som de förra – familjen var på sitt håll och sonen på sitt. Han kom hem lagom till min frukost, sen smet vi iväg och spelade minigolf en sväng (talade väl med ägarna och fick tjuvstarta tre timmar före öppning…!) Därefter hem och möta upp slaktbilen för avfärd av lite färdiga kvigor och några kor utan kalv, hämta flickor på dagis, ösa intill fodret till tjurarna (av någon anledning fyllde jag inte på!) och så fixa lite middag för att möta maken i dörren och smita iväg till lillstan med en kompis.
Efter en sån där förhatlig shoppingrunda (tycker vi båda) på en effektiv timme, så tyckte jag mig ha en stund över sen hon var avsläppt. Jag tog därför en tur till en annan kyrka och en annan kyrkogård för att strosa runt och fantisera om livsöden. Man ska ju vidga vyerna, som det heter. Himlen var lite lagom dramatisk i den socknen också!
Inte behöver man känna sig ensam heller, när man står och förundras över gravstenen från 1758! Men då jag passerade ”vår” kyrka på hemväg, skyndade jag mig in dit och fotade en gravsten av de mina som snart försvinner.
Och ja… Solsting eller ej, men jag halvlåg på kökssoffan när jag bad maken titta ut, då det såg ut som ett öga i molnet. Reste mig upp för att fota det och den andra halvan av paret dök upp bakom eken. Säga vad man vill, men det där om att ”kika ner från himlen” och ”övervakas” och så där blev fruktansvärt påtagligt. Kalla kårar längs ryggraden och gardinerna för vid läggning!
På dagen sex månader sedan jag klämde fingret. Jaja, jag har ju sån grym nagelväxt så det är snart passé, tänkte jag. Det tar nog ett tag till att läka ut, inser jag nu.
Efter en frukost på den nu städade och iordninggjorda altanen blev det en heldag i bikuporna för mig och maken. Enorma mängder yngel och massvis med pollen, men i det stora hela inte en gnutta honung. Skitkonstigt! Tycker alla förutsättningar har funnits. Men men, det blir ett tempo mindre då vi brukar slunga kring midsommar. Känns inte så tvunget i dags dato. Tyvärr kanske!?
Så var det då dags. Den sista sommarfesten någonsin på vårt dagis. Lillskruttan är beviljad plats i anslutning till skolan, så alla barnen kommer vara inom samma område i höst. Visst kommer hon att få nya kompisar och bla bla bla, men det skär så i mig att hon ska splittras från sin bästa kompis. Den bästa kompis hon haft sen hon började. De har hängt ihop i ur och skur och de dagar kompisen inte var på dagis på grund av syskon, kunde det nästan kvitta att gå dit, enligt lillflickan. Usch. Jag har inte kommit mig för att avbryta alla hennes planer på vad de ska göra på det nya dagiset, genom att berätta att bästa vännen ska på andra hållet. Det är tufft alltså.
Igår blev det en snabb stängsling, en ännu snabbare flytt av kvigor och sedan hämtning av slåtterkross och strängläggare. Nu ska vi igång!
Idag har således drängen startat upp skörd 2020 med att slå ner åkrarna här hemma. Bara vi såg att han hade tankarna på annat håll smet vi! Iväg till skogen en tur och kika på resterna av den gamla ångsågen i faggorna. Känns tyvärr som att en grävmaskin modifierat grunden lite… Däremot låg boningshusets huggna grundstenar och stoltserade på höjden. Och jordkällaren sen! Jag trodde först att den var uthuggen ur berget, men det var ju ”bara” ena enorma stenblock!
Sågen för ca hundra år sedan bakifrån, och sågen nu, framifrån.
Familjen utposterad på varsin hörnsten. Det måste varit ett rätt rejält hus när det begav sig!
Extra kylhål i källaren eller vad!? Ett på var sida.
Det var faktiskt på en begravning för snart fyra år sedan som de avslutande orden var något i stil med ”en väldigt fridfull plats”. Vi tog oss dit idag, och det var en fridfull plats.
Efter vår fika fortsatte vi genom skogen på detta myller av vägar och stannade till vid ett torp jag ”snubblat” över. Man blir ju ganska ödmjuk inför alla dessa stora stenrösen som ligger i skogen, då man idag kan leja in helautomatiska stenplockningsmaskiner för egentligen hur små stenar som helst…
(Dessutom kan man sitta och läsa i historieböckerna att de fattiga torparna i nöd och svält kunde be om ”fattigstöd”, men i ganska många fall fick till svar att de allt kunde klara sig på marken de fått, om de bara ansträngde sig lite mer. Slet som djur i omänskliga förhållanden och fick höra att de var lata. DÄR kan vi ju börja snacka om prestationsångest!
Så sitter man själv med ”nödåret” 2018 med torka i färskt minne, där man fick gå till banken och låna pengar så man kunde köpa dyrt foder till sina djur. Skit i det, egentligen, för mat till oss själva finns alltid – hittills. Vi står inte och faller för att grönsakslandet torkar bort. Det går ju att komplettera… Lite nyttiga om än olustiga funderingar. Välfärden för ju med sig sina problem.)
Ett torp där maken dessutom har rötter. Själva torpet gick vi bet på idag, men markerna vandrade vi, och jordkällaren (som jag tänker mig att de ”ska” vara) hittade vi.
En annan sak som oroade mig lite häromdagen var när det gick ut rekommendationer om att inte elda öppet i skog och mark. FINNS det på allvar såna dårar som ens överväger att tända på nånstans i den torka och storm som råder? Vad hände med sunt förnuft liksom?
Det finns ingen gång jag lever så hårt i ”nuet” som när jag går med röjsågen; Blicken neråt. Fokusera. Inte titta upp och se hur långt det är kvar. Inte titta bakåt och se hur ynklig sträcka du kommit. Blicken neråt. Vänster till höger. Höger till vänster.
När vi väl lallat färdigt i skogen så blev det alltså röjande i trädgården. Stort behov fanns och oerhört bra blev det! Och medan vi grejade med vårt, hittade barnen på att inreda en koja/fikaplats. Räfsa, snöskyffel och grensax följt av en vuxen med röjsåg, så var de väldigt nöjda!
En bänk att kunna ställa glas stadigt på vid fika snickrades till i garaget, och hinkar redo för kommande bärplock fick dela gren med trädkrokar.
En annan sak som slog mig idag när jag var ensam med tankarna är hur extremt fort det kan gå att rasera något! Det kan ta åratal att bygga upp något (förtroende, verksamhet, rykte, självkänsla) men det kan raseras på en sekund! Läskigt det också.
Utsikten från sovrummet är inte så fel i alla fall. Utan ögon närvarande;P
Bra de facto att vi är i mitten av juni ger mig lite av stora skälvan! Börjar man dessutom kika närmre på det är det i dagarna hela femton år sedan jag lämnade slätten för tryggheten i skogarna! Hur hände detta liksom?!
Den där stackars tanden som hängt i en halv tråd i veckor, råkade följa med tandborsten ut. När första chocken lagt sig var det en mäkta stolt sexåring!
De sista djuren är äntligen iväg på bete. Svängde förbi Mormor och Morfar och nallade rabarber, tyckte de hade så många ändå! Drog dock med sig en del, och kossan i kylrummet krävde en del frysplats, om man säger så, så dags att safta!
Blir ofta utskrattad åt mitt skafferi, men jag kan erkänna att jag nu behöver fylla på! Tre sorters saft, sylt och marmelad (och dessutom lingonsylt ett par dagar tidigare!) slörpade i sig totalt tretton kilo strösocker, och tre kilo syltsocker. Nu måste jag handla alltså!! Det börjar ju eka på hyllorna! Dessutom är flaskorna slut och de flesta burkar också, så nu får det väl räcka för en stund… Och jag ska erkänna att femton kilo frukt och bär var lite väl mycket på en gång, men vis av erfarenheten – så hade jag glömt det sen förra gången jag gjorde samma misstag…
Surrad vid spisen en dag ger inte många steg, så för att uppnå målet fick det bli en kvällspromenad med maken.
En god vän till mig satte upp ett gäng mål i höstas. Den första var att gå ner i vikt. Detta tänker jag inte hoppa på, då mina piratjeans inköpta i USA 2010 gick att knäppa i år med (lite smått galet/läskigt egentligen efter tio år och tre barn…) Finns dessutom mer luft i dem nu än då, trots att jag upplever att tanthullet satt sig centralt på mitten bak!
Skulle jag dessutom hänga på hennes tåg skulle det innebära att halvera mig själv, och jag är inte så värst sugen på det! MEN jag gillar skogen! Och då det under ett samtal kröp fram att vi hade en önskan om samma vandring – varför inte göra den tillsammans!? Så vi tog en etapp att smygstarta med.
Jag menar, hur kan man INTE uppskatta sånt här?
Och denna stensättning liksom!?
Lär ta ett tag innan holken är sönderknackad när den är gjord att ett betongrör!
Nästa utmaning vännen har åtagit sig är att utmana sin höjdrädsla! Och då funkar ju faktiskt en rejält gungig hängbro rätt bra som delprov!
Dagen efter tog vi en familjetur till en annan vandringsled. Ur led är tiden när man kommer torrskodd till Amerika! Själv var jag lite orolig för spångarna som var dåliga redan för femton år sedan, men det gick fint. Lillskrutt (och de andra) älskar utmaningarna som skogen ger!
Bara lite fukt i spåren när vi passerade gränsen! Någon passkontroll var det inte tal om
Ingen mat i jordkällaren, eller i tjuvakistan. Det var således fattigt på torpet. Var det inte Amerika som skulle göra guld av vatten och sånt? Ser mest ut som…mös…
Grisarna förstör den vackra mossan även på andra ställen. En klen tröst dock. Och det där älgtornet vågar inte jag använda!
Tillbaka i Amerika efter turen till Vildmarksbyn började det gå segt för den lilla (de stora var väck sen en kilometer) Att gå på väg är inte lika kul som stigar och studsande brädor. Att turen totalt slutade på ungefär 5,5 km kanske var en bidragande orsak. Det fick bli mutor: ”Uppför backen där, så svänger vägen lite, och DÅ ser du Morfars hus!” Plötsligt blev det fart i de små benen igen!
Kom tillbaka precis lagom till kvällsmaten så fick oss en macka. Det går att diskutera mycket fram och tillbaka ”i dessa tider”. Men vi var friska, de var friska. De börjar bli till åren och skulle deras sista dag komma, så har väl knappast någon glädje av att man gjorde ”sin samhällsplikt” i sex månader utan att träffas?! Nä, jag tänker ta vara på stunderna som ges! Och krama om dem som om det vore den sista kramen, precis som vanligt.
Nu knackar John Blund på här, så ska runda av med att tacka för 30 år med ”Persson”. Plötsligt får man tummen ur och saken går igenom. Nu skriver vi nya kapitel som Familjen Skärvegård.
Senaste kommentarer